Blå villan blädderex

Bla villan

Av Eva Fr a nt z h ar tidigar e u tgiv its Sommarön 2016

isbn 978-951-52-4329-4 © Eva Frantz 2017 Omslag och grafisk form: Emma Strömberg Schildts & Söderströms, Helsingfors Tryckt hos Bookwell Digital Oy, Juva 2017 sets.fi

INNEHĂ…LL

Drottningen

9

Kammarjungfrun

43

Styvfadern

79

Folket i den lilla staden

107

Trollet

127

Häxan

179

Riddarna

201

Prinsessan och halva kungariket

232

Epilog

247

Mannen som vill kallas pappa är rasande. Rösten mullrar, ögonen glöder, till och med hans tänder ser farliga ut, som om de var vassare än vanligt. Han talar inte så högt för han vet att grannarna skulle kunna höra. I sådana här gamla höghus färdas ljudet lätt från lägenhet till lägenhet. Speciellt om man står nära värmeelementen.

Istället säger han de hemskaste sakerna och de fulaste orden, men lågt och väsande.

Mamman säger ingenting. Är hon också arg? Är hon rädd? Är hon … död? Barnet vågar sig närmare dörröppningen för att se efter.

Nej, mamman är inte död, men hon står vänd med ryggen mot barnkammardörren. Hon väntar. Barnet väntar.

Och där kommer den.

Knytnäven.

Rätt i ansiktet på mamman träffar den. Det knakar till och mamman far omkull. Rakt ner på vardagsrumsgolvet dimper hon. Det smäller hårt när hennes huvud träffar parketten. Ljuden är så hemska att barnet trycker in fingrarna i öronen fast det ju redan är för sent.

Hört är hört.

Nu hör barnet bara sitt eget hjärta och sina egna andetag.

Mannen som vill kallas pappa ställer sig gränsle över mamman.

Hur ska han fortsätta i dag? Ibland brukar han hålla henne i håret och vända och vrida på hennes huvud så slagen ska träffa nya ställen varje gång. Då brukar han dra henne till den tjocka mattan först, den gör att ljudet dämpas. Oftast brukar han sparka. Hårt, målmedvetet och länge. Det är det som hörs minst till grannarna. Men i dag 7

komme­r han av sig. Står bara där och flåsar och glor ner på mamman som ligger stilla på parketten och väntar.

– Fitta, väser han till sist.

Sedan går han sin väg. Dörren slår igen bakom honom och barnet hör hans steg försvinna i trappuppgången. Barnet springer fram till fönstret och tittar ut. Där nere går han. Med långa, arga kliv trampar han iväg. Över spårvagnsskenorna, förbi tegelkyrkan med de två tornen och ner mot skridskobanan och lekparken.

Nu är han borta. Faran är över för den här gången. Han brukar inte komma tillbaka förrän mammans blåmärken och sår har börjat försvinna.

Barnet går sakta fram till mamman. Hon är vaken. Tårar rinner ur hennes vackra blåa ögon men hon säger ingenting. Kinden är alldeles röd. Snart kommer den att bli grå. Sedan lila. Sedan gul. Sedan rosa igen. Mamman kommer att använda väldigt mycket puder men det kommer ändå att synas. Så hon kommer inte att gå ut alls på ett tag.

Barnet springer till köket, öppnar frysen och tar fram en påse djupfrysta grönsaker. Majs, ärter och paprika. Påsen lindar barnet in i en ren kökshandduk och lägger försiktigt mot mammans kind.

Teven står på, fast utan ljud. Nu börjar Rederiet. En stor fin båt glider fram över ett blått hav, likadana båtar ligger nere i hamnen några kvarter bort. Med dem kan man åka till andra länder.

Barnet och mamman ligger kvar på parketten och tittar, men ingendera vill slå på ljudet. De hör spårvagnar, bilar och grannar som bullrar, spelar musik och pratar i sina lägenheter.

De hör andra liv. Bättre liv. Och till sist somnar de där på den kalla parketten, sida vid sida.

8

DROTTNINGEN

Bästa Becca. Det ska bli ett sant nöje att sätta stopp för din meningslösa existens. Jag ska börja med att slå dig i skallen tills det lilla du har till hjärna sipprar ut. Därefter ska jag avlägsna ditt iskalla hjärta med kniv och slänga det till grisarna. För att vara på den säkra sidan ska jag ännu bryta av samtliga dina fingrar för att minimera risken att du skriver mera idiotier från helvetet.

Med vänlig hälsning, Forneus Torsdag 20 juli Bruno Stenlund var en man med ett uppdrag. När han klev ut på verandan och kände julinattens svalka mot sina bara ben insåg han att det här nog var det modigaste han någonsin gjort. Men han hade inget val. Mamma låg och sov på köksgolvet och var alldeles kletig. Bruno hade försökt få fart på henne men hon bara sov och sov. Det var superkonstigt. Han måste få tag på pappa och det genast.

Det var rätt sällan som Bruno klädde på sig helt utan hjälp.

Han var förvisso fem år redan, så han kunde ju själv. Men oftast brukade mamma eller fammo eller någon annan stor räcka fram det han skulle krångla in sig i. Nu hade han bara pyjamasskjortan på och det dög ju inte. Bruno hade faktiskt lite hosta och om han skulle gå ända in till stan mitt i natten måste han klä sig ordentligt. Kanske ha med sig lite färdkost också.

9

Bruno kilade tillbaka in i tamburen och hittade en kofta som mamma gjort och som var rätt stickig, men den fick duga. Han stack fötterna i de klarröda gummistövlarna och klampade sedan in i köket och tog en banan från fruktskålen. Mamma låg kvar på trasmattan. Hennes hår trasslades in i mattfransen och hon var fortfarande alldeles kletig.

– Jag kommer strax, sa Bruno lugnande.

Det här med att promenera in till stan skulle ta tid, det förstod han. Men det lät bättre att säga »strax«, så mamma inte blev orolig. Bruno kände på sig att hon inte alls skulle ha gillat att han gick iväg hemifrån på det här viset. Men hon fick skylla sig själv, som bara sov och sov. Och mammas telefon låg på en hylla i vardagsrummet, men den kunde Bruno inte använda.

Det var alldeles tyst när Bruno gick ner mot vägen. Alla människor och alla djur sov väl. Om Bruno lyssnade riktigt noga hörde han musik någonstans långt borta. Men det var ingen idé att gå mot musiken, för det var ju i stan som pappa fanns. I farmors lägenhet nära torget och leksakshandeln. Bruno skulle nog hitta. Det var till all lycka ganska ljust fast det var mitt i natten.

Ja, då var det väl bara att börja vandra då. Bruno kastade en sista blick mot det ljusblå huset där det lyste i köksfönstret. Sedan traskade han iväg mot stan.

– Sluta sjåpa dig nu!

Kaj började låta ordentligt irriterad.

– Du lovade att inte dricka! Man kan ju inte åka på fest in the middle of nowhere och supa huvudet fullt!

Linnea Phan var rasande, men sannolikt inte ens närapå så arg som mamma. Vid midnatt borde Linnea ha varit hemma, nu var klockan nästan ett. Till på köpet hade Linneas telefonbatteri dött en halvtimme tidigare, fast det var kanske lika bra. Hon skulle få nog med skäll när hon väl kom hem, så det var skönt att slippa under bilfärden.

10

– Supa huvudet fullt?! Jag drack några bärs, hur klen tror du att jag är?

Kaj tryckte demonstrativt på gasen och motorn skränade till på ett sätt som inte lät hälsosamt. Gruset yrde och Linnea skrek som en stucken gris tills Kaj saktade in igen och flinade snett mot henne.

– Sluta sura nu. Snart är du hemma hos lilla mamma.

– Jaa. Can’t wait, sa Linnea.

Hon försökte se sträng ut men kunde inte låta bli att småle mot honom. Kaj var varken den smartaste eller snyggaste kille Linnea kände. Men han hade sina stunder. Han kunde vara väldigt gullig och omtänksam, och ibland rolig också på ett lite knasigt sätt. Linnea hade bestämt sig för att försöka bli kär i honom på riktigt den här sommaren, men det skulle nog krävas en viss ansträngning för det.

Med en djup suck lutade hon sig tillbaka i passagerarsätet och fäste blicken på grusvägen som de susade fram längs. Plötsligt …

– BROMSA KAJ!!! BROMSA FÖR FAN! BROMSA!!!!

Kaj tvärbromsade, men bilen fortsatte att slira fram i gruset mot den lilla människan som stod som förstenad mitt på vägen.

I sista sekunden slet Kaj i ratten, bilen tvärvände och skumpade ut på en rapsåker där den stannade med en duns. Kaj och Linnea slungades framåt i sätena så bilbältena brände, sedan bakåt så det svartnade för ögonen. Och så blev det tyst.

Linnea var den som först återfick talförmågan.

– Är du … ok?

– Mmm. Tror det.

– Ungen … är han …?

– Jag tror inte att jag … man skulle väl ha märkt om …

Med darrande händer lyckades Linnea fumla av sig bältet, få upp låset och kliva ut ur bilen. När hon fick syn på barnet som fortfarande stod kvar mitt på vägen som en liten staty i röda gummistövlar mådde hon nästan illa av lättnad.

Att ta sig fram över en lerig åker i sandaler var inte det lättaste 11

men snart var hon uppe på vägen igen. Efter kom Kaj som andades högljutt och hetsigt.

Pojken var väldigt liten, absolut inget skolbarn ännu. Han var klädd i någon sorts kofta och stövlar, men hade visst glömt att ta på sig byxor. I handen höll han en banan.

– Hej, sa Linnea försiktigt.

Pojken svarade inte men vände för första gången på huvudet och såg på henne. Hon gick närmare och satte sig på huk. Linnea var rätt bra på att tala med småbarn, hon hade tre småsyskon och hade suttit barnvakt för dem och andra barn minst hundra gånger.

– Jag heter Linnea. Vad heter du?

Pojken svarade inte nu heller men tittade fortfarande allvarligt på henne. Hans ögon var väldigt stora och trots att natten var dunkel kunde man se att de var klarblåa.

– Var bor du? försökte Linnea.

Nu pekade killen längs med vägen, åt det håll som Kaj och Linnea kommit ifrån.

– Vet du vad? Vi ska inte stå här mitt på vägen, det kan ju komma flera bilar. Ska vi sätta oss där borta?

Nu nickade pojken och de gick till dikesrenen där Linnea slog sig ner på en tuva som verkade någorlunda torr och klappade på sitt lår som en inbjudan för killen att slå sig ner i hennes famn.

Pojken klättrade villigt upp.

– Fråga vad i helvete han gör ensam ute på vägarna mitt i natten satan, morrade Kaj som stod och trampade en bit bort.

Linnea gav honom en sträng blick och vände sedan sin uppmärksamhet mot pojken igen. Konstigt nog såg han lite bekant ut, men hon begrep inte varför. Hon var rätt säker på att hon inte träffat honom förut.

En lapp stack upp i nacken på koftan. En sådan där vit namnlapp med mörkblå bokstäver som man kunde beställa och sy in i kläderna, Linnea hade haft likadana när hon var liten. »Bruno« stod det på lappen.

12

– Åh fan … utbrast Linnea.

– Vaddå? mullrade Kaj. – Jag vet vem ungen är. Du är Bruno! Och din mamma är Becca, eller hur?

Bruno lyste med ens upp och nickade ivrigt.

– Om du känner morsan tycker jag du ska fråga varför hon inte håller koll på ungen utan låter honom springa omkring och vara en trafikfara mitt i natten, muttrade Kaj. – Jag känner henne inte på det sättet. Hon är Becca i Blå villan. Hon är bloggare.

– Never heard.

– Nej, jag trodde inte det heller. Det är mest inredning och mode och sånt.

– Mamma sover på golvet och är alldeles kletig, sa Bruno och satte igång med att skala sin banan.

Den ensamme lutade sig mot den rödmålade väggen och försökte att inte andas så ljudligt. Det var svårt. Hjärtat bultade som bastrumman i en militärmarsch. Och himlen var gul. Den såg smutsig ut. Som sköljvattnet då man tvättar en riktigt skitig trasmatta.

Skogen bakom honom var däremot vackert mörkblå och lockande. Han ville inget hellre än att fly in dit, till mörkret och tryggheten, men han tordes inte. För en stund sedan hade den lilla pojken gått förbi utan att titta mot inhägnaden och den röda väggen. Borde den ensamme ha följt efter pojken? Men i så fall hade Hon blivit lämnad ensam. De gick inte heller för sig.

Han bestämde sig för att sitta kvar ett tag till för att dämpa sin andning och tänka igenom saker och ting. Men det gick så trögt att tänka. Det var egentligen bara en tanke som han klarade av att greppa, och den upprepade han för sig själv, som ett mantra. »Det var inte mitt fel. Inte den här gången. Det var inte mitt fel.« 13

Bruno kände sig rätt belåten när han hand i hand med sin nya kompis Linnea vandrade upp för backen mot det blåa huset igen.

Det var ju egentligen pappa han varit ute efter, men Linnea skulle säkert fixa det här. Hon verkade snäll. Den stora pojken med jättestor skjorta verkade lite arg, men han var säkert mest ledsen för att hans bil hade blivit kvar på åkern. Det var en fin bil, gul och bara lite rostig.

Bruno hade inte hunnit promenera speciellt långt, så det dröjde inte länge innan de var hemma igen. Men han hann berätta en gång till om mamma som sov i köket och om pappa i lägenheten i stan och om att en som hette Santjöran hade räddat en prinsessa från en drake och att torsdagar var bäst för då fick man glass efter soppan. Han hade varit lite blyg i början men nu kände han att han ville berätta allt möjligt för Linnea för hon var trevlig. Hon hade fina ögon, liksom sneda. Det fanns en filmprinsessa som hette Mulan, visste Bruno. Hans kompis Sally hade filmen. Linne­a var rätt lik prinsessan Mulan. Hon hade jätteroligt hår också. Det var svart och liksom sicksackigt. Han hade känt på det i smyg medan han satt i hennes famn och undrat hur det blivit sånt.

Linnea stannade nedanför verandatrappan och viskade någonting åt den stora pojken.

– Varför det? utbrast han och såg väldigt rädd ut.

– På riktigt, sluta tjafsa nu och gå in och kolla. Jag väntar här med Bruno. Kom igen nu Kaj. Pojken Kaj ville inte alls gå in i Brunos hus, det märktes. Men han gjorde det i alla fall. Han kom ut igen med väldig fart och var alldeles vit i ansiktet. Han tittade turvis på Bruno och på Linnea men hittade inte på någonting att säga, han bara stod där med munnen öppen och flämtade konstigt.

– Ring polisen, sa Linnea lugnt och kramade Brunos hand lite grann.

– Vi kan inte ringa polisen, tänk om de tvingar mig att blåsa!

– Ge hit din telefon. Nu! sa Linnea.

14

Kaj räckte motvilligt fram sin telefon. Bruno tittade intresserat på den, det såg ut som en sådan som det fanns spel på.

Sally, hon spelade telefonspel hela tiden men Bruno fick inte för mamma. Men mamma sov ju så han kanske kunde fråga Kaj om han kunde få spela en liten stund …

– Hej jag heter Linnea Phan. Vad heter det nu … en kvinna är skadad, vi hittade hennes pojke ensam ute på vägen … ja hon heter Becca Stenlund tror jag … Nej, jag känner inte henne. Hittar ni hit? Jag tror vi är i Lappnäs ungefär men jag har ingen adress …

Linnea sneglade på Bruno och gick lite längre bort. Han hörde inte längre vad hon sa i telefonen. Kaj stod kvar och stirrade ut i luften. Bruno tyckte lite synd om honom, för det där med bilen och allt. Han gick försiktigt fram och klappade tröstande Kaj på benet.

– Om du tycker om lego så har jag i mitt rum, sa han.

Då började Kaj gråta.

Alla stora är konstiga i natt, tänkte Bruno. Äldre kriminalkonstapel Anna Glad mådde för jävligt. Hon hade varit duktig och lagt sig i tid, men legat vaken på grund av att det var så förbaskat ljust. Det fanns inget annat att göra än att ligga stilla med en kudde över ögonen, försöka ignorera Måns grymtningar och invänta väckarklockans signal vid 06-snåret. Och så hade hon blivit brutalt väckt av en telefonsignal klockan 02 istället, en knapp timme efter att hon äntligen hade fått fatt i sömnen.

Hon kände sig nästan bakfull. Det sved och kliade i ögonen när hon försökte fokusera på vägen, hon fick bara in en kanal på bilradion och den spelade bombastisk klassisk musik som inte alls hade någon uppiggande effekt. Och vad hade hon egentligen klätt på sig i sitt omtöcknade tillstånd? Ett par jeans med fläckar på och en t-skjorta som redan luktade svett, det hon råkat få tag på i det halvdunkla sovrummet medan hon snavade runt, borstad­e tänderna och försökte komma ihåg var hon lagt handväskan. Läckert, verkligen.

15

Anna hade i och för sig klarat av att genomföra arbetspass med bara några timmars nattsömn i bagaget tidigare. En tupplur på stationens soffa något tag under förmiddagen och 3–4 koppar kaffe skulle göra susen. Men innan det blev läge för en lur kanske hon skulle arbeta lite också.

Nu var hon framme. När hon svängde upp bilen mot det blå huset noterade hon att ambulansen redan hunnit fram, likaså Rolf Månsson, Annas närmaste kollega. Han såg märkligt nog inte det minsta yrvaken ut, propert klädd var han också. Anna misstänkte att Rolf var en sådan som lade fram morgondagens kläder redan på kvällen, i en sådan där prydlig hög med en liten strumpboll högst upp. Hon hade aldrig sett honom i en ostruken skjorta.

Rolf stod och talade med ett ungt par. Pojken rökte en cigarett och trampade nervöst av och an, flickan verkade mera samlad.

Nu såg Anna en tredje person också, en liten pojke med märkligt ålderdomlig uppsyn. Han såg ut som någonting från en Ilon Wikland-teckning, med stickad kofta, gummistövlar och stora förundrade ögon. Ett par spinkiga bara ben stack upp ur stövlarna, någon hade visst gett honom en filt att svepa in sig i, men den höll han i handen.

Då Anna närmade sig Rolf gav han henne en hastig blick och en liten nickning i riktning mot ytterdörren, som stod öppen.

Det var en uppmaning att gå in i huset, efter fem år ihop kunde Rolf och Anna kommunicera med väldigt subtila signaler. Men i dörröppningen kolliderade hon nästan med ambulansmännen som kom klivande ut med en bår mellan sig. På båren låg en kvinna som var insvept i filtar upp till hakan och med en syrgasmask som täckte nästan hela ansiktet. Det enda Anna kunde urskilja var ett rågblont hår och en blek panna.

– Hon lever, sa den ena ambulanskillen.

Anna hade glömt vad han hette och fick ta en titt på namnskylten. Jari.

16

– Hon har fått några knivhugg i bröstet och förlorat en del blod men huggen verkar vara ganska ytliga. Smällen i huvudet är det värre med. Vi tar henne till sjukhuset, ropade Jari medan han och kollegan raskt och erfaret sköt in båren i ambulansen.

– Okej, vi följer efter er så fort vi sett oss omkring, sa Anna.

Jari slog igen bakdörrarna och hoppade in i bilen. Ambulansen åkte iväg i natten med blinkande ljus. Sirener var överflödiga, så fort ambulansen var utom hörhåll lade sig tystnaden som en ringmur kring sällskapet på gårdsplanen.

Rolf och Anna gick lite avsides och Rolf redogjorde kort för vad han kommit fram till innan Anna anlände.

– Det var Linnea Phan som ringde 112, verkar vara en skärpt böna. Boyfrienden är lite uppochner, de var på väg hemåt från en fest i trakten och höll på att köra på lillpojken. Offrets son tydligen, på väg efter undsättning. Har inte växlat många ord med honom men det verkar inte som att han sett någonting, enligt flickan visste han bara att mamma låg och sov på köksgolvet men inte hur hon hamnat där …

Anna sneglade på pojken som höll Linneas hand i ett stadigt grepp. Stackars liten, så fasansfullt att hitta sin mamma på det sättet i sitt eget hem …

– Fortsätt du med dem så går jag in och tar en titt sa hon.

Det blå huset var en ovanligt vacker byggnad. Tidigt 1900-tal, gissade Anna, varsamt renoverat. Det såg mera ut som en liten herrgård än en vanlig villa, med påkostade detaljer, som färgade glasrutor och snirklig snickarglädje. Anna hade inte sett många hus i den här stilen i trakten. Det här såg mera ut som en av de krusidulliga villorna man kunde beundra när man åkte båt till Stockholm. Huset kändes lite malplacerat och överdrivet så här för sig självt vid en åker.

Fortfarande hängde en doft av målarfärg och träolja kvar när man steg in i tamburen. Vitmålad pärlspont, gamla möbler som piffats upp genom att målas i olika pastellfärger. Det rådde ingen 17

tvekan om att det var inredningsintresserade människor som bodde här. En bukett lupiner i en stor glasburk på golvet, några par dam- och barnskor i en prydlig rad invid en gråvit trasmatta, på väggarna hängde små tavlor i grupper.

Anna fortsatte in i köket. På det rustika köksbordet stod en blombukett i en gammal mjölkkanna och en tom tekopp. Det mesta här inne var snyggt och prydligt, vilket gjorde att kontrasten till blodfläckarna, den tillknycklade trasmattan och den uppochnedvända laptopen på trägolvet blev ännu mer morbid.

Anna tog fram sin telefon och passade på att knäppa bilder av mattan, datorn och bordet medan hon försökte komma fram till vad som egentligen inträffat här någon timme tidigare.

Synbarligen hade offret, den rågblonda kvinnan, suttit vid bordet med sin dator då någon tagit sig in och … ja exakt vad som hänt fick de återkomma till på sjukhuset så fort läkaren hunnit ta en titt. Och i bästa fall offret kvicknat till, förstås.

Anna drog på sig ett par tunna bomullshandskar som hon haft i bilen och vände försiktigt på datorn. Den surrade till och skärmen tändes, tydligen hade den hamnat i viloläge då den föll.

Men skärmen var intakt, och nu dök en webbsida upp på den.

– Sidu på satan … utbrast Anna högt för sig själv och kände hur pusselbitarna föll på plats i hennes huvud.

Tapeten i tamburen, Ilon Wikland-barnet, köksskåpen och de många blombuketterna hade av någon anledning känts vagt bekanta och nu insåg Anna varför.

Hon befann sig i den famösa Blå villan och kvinnan vars ansikte varit dolt bakom syrgasmasken var naturligtvis bloggaren Becca Stenlund. Anna följde sporadiskt med ett flertal bloggar och »Becca i Blå villan« hörde inte direkt till hennes favoriter.

Den var aningen för präktig och puttenuttig. I Beccas universum bar invånarna rutiga förkläden medan de syltade, saftade och bakade enligt recept från 1890-talet. Alla var lagom smala, rödkindade och glada. Ofta handlade bloggen dessutom om 18

mysiga saker som Becca hittade på tillsammans med sonen och periodvis sved sådant till i Anna fast hon ju borde ha blivit van vid det här laget. Men bloggen »Becca i Blå villan« var så stor och välkänd att Anna ändå av någon anledning ofta hamnade på sidan då hon slösurfade. Den var en av de där bloggarna som »alla« nu bara läste.

Becca Stenlund var följaktligen en kändis, men trots det hade hon lyckats leva förvånansvärt anonymt. Anna kunde inte minnas att hon någonsin skulle ha sett Becca på stan och hon hade inte haft en aning om var Blå villan låg, trots att hon efter fem år i trakten började ha hyfsad koll på sin omgivning. Hon hade heller aldrig sett ett fotografi av villan i sin helhet, Becca lade bara ut bilder på någon enstaka detalj i taget. En vacker fönsterkarm, en patinerad uthusdörr, blekrosa tulpaner mot en blåmålad vägg, men aldrig så mycket att det hade gått att känna igen huset på avstånd. Det var säkert klokt, med tanke på hur populär bloggen var hade Blå villan lätt kunnat bli en turistattraktion. Byggnaden låg rätt avsides, från grusvägen såg man knappt huset bakom en hög syrenhäck, på ena sidan låg en vidsträckt åker och på andra sidan tog skogen vid. Men det var verkligen en bedrift av Becca Stenlund att vara så pass privat och berömd samtidigt. Var det hela en smart varumärkesstrategi eller hade Becca haft andra orsaker att hålla sig gömd? Hade hon varit rädd för någonting?

Anna reste sig mödosamt och fortsatte försiktigt att röra sig genom huset. Det var absurt och nästan lite komiskt att kunna gå runt och känna igen sig i ett hem man aldrig besökt tidigare.

Där var den ommålade byrån som Becca köpt för en spottstyver på auktion, stringhyllan som hon fått i julklapp av maken och linnegardinerna man kunde köpa till nedsatt pris via en postorderfirma om man angav en rabattkod. Överallt små Instagramvänliga stilleben och noga utvalda prydnadsföremål. Det rymliga vardagsrummet var välstädat och snyggt och ingenting såg ut att 19

saknas. Det såg i alla fall vid första anblicken inte ut att ha varit en inbrottstjuv som slagit ner bloggerskan. Å andra sidan var det förstås omöjligt för Anna att avgöra om någonting försvunnit, så inbrottsmisstanken kunde ännu inte uteslutas helt.

Anna knäppte några bilder till men kunde inte lägga märke till någonting speciellt. Inte ens fotavtryck. Det hade regnat tidigare på natten och marken utanför huset var fortfarande fuktig.

Anna hade lämnat sina skor på verandan av denna anledning, ambulanspersonalen hade i brådskan stökat till köksgolvet en aning. Men här inne i vardagsrummet hade ingen rört sig med skor på fötterna.

– Vi måste åka, ungdomarna och pojken är alldeles stelfrusna, sa Rolf som kommit in i tamburen. Pojken borde nog träffa en medicinare han med, han har visst traskat runt byxlös och förvirrad i natten.

Anna höll med.

– Vänta, jag ska se om jag kan hitta ett par byxor till honom.

Hon gick upp för den pärlgråa trappan till andra våningen, hittade lille Brunos rum och såg sig hastigt omkring (bekanta vyer också här, även om den antika barnsängen var obäddad, det var den aldrig i bloggen). I sängen låg en nalle och ett par små bruna manchesterbrallor hängde på en stolsrygg. Anna nappade med sig nallen och byxorna och gick ut igen.

På verandan tvekade hon en stund. Anna var uppvuxen i en stad och fortfarande bjöd det henne emot att lämna ett hus utan att se till att ytterdörren var ordentligt låst. Men på landsbygden var det tvärtom, de flesta i trakten låste om sig bara om de skulle vara borta hemifrån en längre tid. Det hade Anna alltid tyckt att kändes dumdristigt och onaturligt. Dessutom hade hon gärna bommat till dörren så att inte någon nyfiken granne skulle kunna traska in och stöka till brottsplatsen medan huset stod tomt. Men Anna hann helt enkelt inte leta fram en husnyckel just nu. Hon sköt igen dörren och småsprang mot bilarna.

20