DEN SVAVELGULA HIMLEN Kjell Westรถ roman
Schildts & Sรถderstrรถms
Av Kjell Westö: Hägring 38, roman, 2013 Sprickor – Valda texter 1986–2011, 2011 Gå inte ensam ut i natten, roman, 2009 Där vi en gång gått, roman, 2006 Lugna favoriter, noveller, 2004 Lang, roman, 2002 Vådan av att vara Skrake, roman, 2000 Drakarna över Helsingfors, roman, 1996 (nyutgåva 2017) Fallet Bruus. Tre berättelser, 1992 Avig-Bön (dikter under pseudonymen Anders Hed), 1989 Utslag och andra noveller, 1989 Epitaf över Mr. Nacht, dikter, 1988 Tango Orange, dikter, 1986
Utgiven med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande. © Kjell Westö 2017 Schildts & Söderströms, Helsingfors Omslag Sanna Mander Omslagsfotografi Timothy Carlson Inlaga Jukka Iivarinen Författarporträtt Marica Rosengård Tryckt hos Otavas tryckeri, Keuru 2017 ISBN 978-951-52-4324-9 www.sets.fi
Perhaps my best years are gone. When there was a chance of happiness. But I wouldn’t want them back. Not with the fire in me now. Samuel Beckett
Känslan av déjà vu är bara ett slags ångest över att livet är så overkligt. Stella Rabell
(oktoberkvällen) Jag hade bott där i lite mer än ett år när det hände. Ett radhus på Drumsö, längst ute i söder nära Mörtnäs. Bostaden var rymlig och byggd i två plan. Mitt arbetsrum låg upptill, i fil med vardagsrummet, och vette ut mot Västerviken och Ormkobbarna. Det var vad jag drömt om hela livet, att bo i stan med utsikt mot havet. En lördagskväll i oktober arbetade jag sent. Jag skrev om latinamerikansk litteratur, jag hade lovat en essä till en tidskrift. Arbetsrubriken var ”Från Borges till Bolaño”, jag ville dra paralleller mellan de två men hade läst för lite av Bolaño för att tankarna skulle komma. Jag lät armbågarna vila mot skrivbordsskivan, stödde hakan mot mina knutna händer och kände hur ihålig jag var. Jag läste och jag skrev – det var så jag levde mitt liv – men ändå visste jag föga och hade väldigt lite att säga. I grund och botten visste jag inte ens vem jag var, jag visste inte om det jag mindes var mina riktiga minnen. Hösten hade gått in i sitt tröstlösa skede, gula löv smetade mot gatorna och det duggade eller öste ner dygnet runt. Regnet hade bildat kondens på mitt fönster, runt den rödaktiga återspeglingen från en av lyktorna vid stranden grupperade sig tusentals små droppar i ett pointillistiskt mönster. 7
Där vid stranden gick en upplyst promenadväg som joggare och stavgångare tyckte om. Sommartid skymdes vägen av en liten skogsdunge och en lekpark omgiven av yviga buskar, men nu var sikten om inte fri så halvbra. Vädret var så dåligt att inga joggare eller stavgångare syntes till. Plötsligt fick jag ändå för mig att någon rörde sig där nere. Bakom de risiga buskarna nedanför lekparken, alldeles intill stranden där husbolagets brygga låg. Det var inte någon som bara passerade förbi, i så fall hade jag sett honom eller henne tydligt. Det var mer som om någon suttit hopkrupen och plötsligt rättat till sin position, tvingats räta på kroppen eller så. Men det regnade och de nakna buskarna och trädkronorna riste i vinden, det var svårt att se tydligt. Till en början sköt jag bort tanken som absurd. Min lägenhet var onödigt stor för mig, jag levde ju ensam. Jag råkade veta att grannarna på vardera sidan, familjen Hakala och paret von Schantz, var bortresta. Och så var det dystert och mörkt som i helvetet där ute, och alltsammans hade fått mig att jaga upp mig i onödan och se någonting som inte fanns. Jag hade varit mörkrädd som barn och var tydligen på väg att bli det igen. Varför skulle någon hålla till där nere vid stranden i det här vädret? Men det är så med tankar att när man fått en så får man flera, de föder varandra, allt kommer i rörelse och får man inte stopp på infallen så börjar fantasin skena allt värre. Snart satt jag och stirrade så stint att ögonen nästan började rinna, och jag tyckte flera gånger att jag såg någon. Jag fick för mig att personen där ute hade ett uppdrag, att han eller hon iakttog mig och hade suttit där ända sedan mörkrets inbrott: jag hade varit hemma hela kvällen och nu var klockan snart tolv. 8
Jag förstod det lönlösa i att sitta och stirra genom fönstret. Jag drog på mig en ylletröja och gick ut på den långa balkongen, vandrade sedan fram och tillbaka och granskade stranden ur olika vinklar. Det var drygt hundra meter dit ner och allt var dött och stilla. Jag ställde mig mitt på balkongen och böjde mig fram och lutade mig över räcket. Träet kändes kallt och svampigt under mina fingrar. Jag stod stilla en lång stund med bultande hjärta och tänkte att om där är någon så kan jag minsann vänta, för tålamod har jag skaffat mig under åren. Jag hade skrämt upp mig själv på allvar nu, jag slogs mot impulsen att gå in och dra för alla gardiner och barrikadera både dörren mot gatan och den mot trädgården. Jag försökte tala förstånd med mig själv, sa till mig att ta med mig en ficklampa och gå ner och titta, det var ju bara hundra meter och det lyste tryggt ur några fönster i grannradhuset en bit ifrån mig. Bara att ta en sväng dit ner och konstatera tomheten och sedan återvända upp och fortsätta arbetet med Borges och Bolaño. Eller ännu bättre, ge upp arbetet och i stället tända en brasa och hälla upp ett glas vin, kanske se en film eller ett avsnitt av någon serie på Netflix innan jag lade mig. Då såg jag en rörelse där bakom buskarna igen. Jag tappade fattningen, hämtade den större ficklampan ur skåpet och återvände ut på balkongen och började vifta med lampan med en frenesi som jag efteråt skulle inse att hade gränsat till panik. Ficklampan var stark men nådde inte riktigt fram, så jag förstärkte genom att ropa på två språk: kuka siellä? är det någon där? Jag hörde själv hur rädd jag lät på rösten. Men samtidigt som jag var rädd så kände jag mig löjlig. Vad höll jag på med? Jag befann mig i Helsingfors och inte i Trollshovda skog eller på någon enslig lantgård. Vad skulle grannarna göra om de 9
såg mig hålla på så här, ringa och tipsa skvallertidningarna om att ännu en gårdagskändis höll på att bli galen av sprit och droger? Jag beslöt mig för att gå in. Bara en sista koll, tänkte jag, och så riktade jag ficklampan mot lekparken ännu en gång – ljuskäglan svepte över klätternätet och gungorna, men buskarna och promenadvägen förblev i halvmörker. Men jag såg att någon reste sig där nere, precis bakom buskarna. En skugga bara, suddig och med munkjackans huva uppfälld. Men otvivelaktigt en människa. Denna någon rafsade åt sig något från marken, en ryggsäck eller kanske en axelväska, och tog sig nerhukad därifrån. Rörde sig förstås inte mot ficklampan, och var också tillräckligt smart för att undvika ljuset från promenadvägens lyktor, smög i stället iväg i skydd av buskaget och trädstammarna i dungen. Och var borta. Kvar fanns bara mörkret och regnet och vinden. Jag blev så rädd att jag ville fly hemifrån, jag ville beställa en taxi och åka in till centrum och reklamskyltarna och barerna och gå på en nattklubb och sedan ta in på hotell och inte komma tillbaka förrän långt efter att det ljusnat. Men jag gjorde det inte, jag kom mig inte för: centrum hade blivit som ett främmande land för mig, det var nya generationer som levde och härskade där, det var deras barer och klubbar och hotell. Och småningom besinnade jag mig och förstod att vem det än var som suttit där nere så hade jag lyckats skrämma den personen. Jag var uppjagad, men personen i regnet hade flytt och skulle inte våga komma tillbaka. Jag måste lugna ner mig, jag befann mig i mitt eget hem, inget kunde hända mig här. 10
Jag låste ändå båda låsen inifrån och lade också på säkerhets kedjorna. Jag gjorde en tillkämpat lättsam uppdatering på Facebook där jag skrev att nu hade det regnat och stormat så länge att jag började se spöken i parkerna. Sedan försökte jag ringa några vänner, jag ringde till Stella Rabell och till Krister Tuominen och till Linda Vogt. Ingen svarade. Men då hade jag redan hällt upp ett glas alkoholstark zinfandel och tagit ett par klunkar och tyckte att skräcken började släppa. Jag bestämde mig för att se ett avsnitt av House of Cards och sedan gå och lägga mig. Men jag såg sju, jag var vaken hela natten, ända tills det ljusnat. Jag anmälde inte incidenten, jag hade ju inte en aning om vem som hållit till där nere och varför. Och jag hade inga vittnen heller. Drygt två veckor senare, den 9 november, blev Alex Rabell knivhuggen på öppen gata. Dagen därpå gick polisen in i ett hus norr om stan och hittade skjutvapen och en MacBook med dagboksanteckningar, allt från mardrömssyner till fördömanden av Alex och mig och en mängd andra människor, både kända och okända. I ett skjul fanns kemikalier som kunde användas vid tillverkning av bomber. En del av anteckningarna hade lagts ut på YouTube, där många hann hitta dem innan de avlägsnades. Flera månader senare frågade jag kommissarie Sorvali ifall polisen visste om mannen – han hade då erkänt att det var han som gömt sig där ute – varit beväpnad den kvällen. Sorvali sa att enligt egen utsago hade han varit det, och det var polisens uppfattning att han talade sanning. Beväpnad … på riktigt? upprepade jag klentroget och dumt. Så att han hade kunnat … ifall han hade velat ..? 11
Ja, sa Sorvali. Det hade han kunnat. Det ni trodde var en väska var ett vapenfodral. Ett gevär. Men … varför gjorde han inte det då? Det vet vi inte, svarade Sorvali. Frågan har förstås ställts vid förhören. Men han har inte velat svara. Jag ställde inte fler frågor till Sorvali efter det. I stället gjorde jag ett sista försök att glömma alltihop. Men jag visste redan att det inte skulle gå, att jag var bunden till allt som hade hänt, inte bara det som skedde i nuet utan också allt som försiggått under åren och årtiondena och lett fram till den punkt där jag stod. En punkt där jag likt många andra tyckte mig stå och stirra in i ett tätnande mörker, en svart framtidsgrotta där våldet och de kommande krigen rörde sig som flackande skuggor.
12
(Sandrines ansikte) En vecka efter attacken mot Alex hade löpsedlarna slutat skrika ut senaste nytt om det som skett. Läkarna försäkrade att Alex skulle bli helt återställd, han mådde mycket bättre och hade redan gett intervjuer om sina framtidsplaner. Då försvann Sandrine. Under åtta dygn visste ingen om hon flytt utomlands eller blivit bortförd, eller om hon fallit i någon sjö och drunknat, eller om hon bara velat slippa alltihop. När jag tänkte på allt som hänt, kändes det som ett rimligt antagande att Sandrine faktiskt velat försvinna. Det var bara tio månader sedan hennes kritiserade utställning. Sandrine använde sin fars efternamn, Miller, när hon fotograferade men det var allmänt känt att hon var Stella Rabells dotter och systerdotter till den omstridda och nyss nästan dräpta Alex. Det blev igen många tweets och många nyfikna uppdateringar, och kvällstidningarna och teve hakade förstås på. Det var nu de tog till det grova artilleriet och exponerade hela släkten. De gjorde inslag om Alex businesshistoria, om hans framgångar på åttiotalet och om brevlådeföretagen och skattefifflet nu senare, de skrev om farfar Poa och om pappa Jakob och om försäljningen av Ramsvik, de antydde 13
fiendskapen mellan Alex och Stella, och de skrev om Thea och båtolyckan. Allra mest skrev de förstås om det färska mordförsöket. Och de lät påskina ett samband mellan Sandrines försvinnande och attacken mot Alex, men det förblev lösa spekulationer. De hittade Stellas filmroller från början av nittiotalet, främst den i En vän från förr, och de hittade hennes relationer med några kända och halvkända män och bland dem fanns jag, en författare vars rykte byggde på en roman utgiven redan på 1990-talet. Att Stella och jag varit tillsammans inte en gång utan två, med mer än femton år emellan, det tog de inte reda på. Eller så gjorde de det, men fann omständigheten ointressant. De hittade inte Sandrines eller Theas pojkvänner från gymnasieåren. Men de hade Alex och den oregerliga Thea, de hade Stella och hennes framgångsrika men knyckiga väg genom livet, de hade kritiken mot bilden som Sandrine tog av den elvaåriga Fikru, och från äldre tider hade de Poas fosterländska insats och arvtagaren Jakobs märkliga öde. Snart gjorde kvällstidningarna varsin sammanställning av den sorten de vanligen bara gör om kungahus och miljardärer: FRAMGÅNGENS PRIS TRAGEDIERNA FÖLJER SLÄKTEN RABELL I SPÅREN * Terrordåd * Självmord * Mystiska olyckor * * Syskongräl * Nakenskandaler *
En sådan sammanställning går att göra om ganska många släkter. Men nu var det Rabells det handlade om. Min barndomsvän Alex. Hans syster Stella. Och Sandrine, som jag suttit och pratat med många kvällar när jag bodde i huset i Mankans. Jag vet inte mycket om föräldraskap, men jag 14
hade gjort så gott jag kunnat för att vara en extrapappa för Sandrine. Nu mindes jag hennes ansikte, hur hon försökte visa upp olika uttryck för hårdhet och nonchalans. Men förgäves, för ansiktet var så naket, den lilla flickan fanns kvar i henne, i de allvarliga blå ögonen, i truligheten kring munnen. Varje gång jag tänkte på Sandrines tonårsansikte under dygnen då hon var borta, intalade jag mig att hon var vid liv och mådde bra, och jag hoppades också att hon befann sig någonstans där hon inte såg rubrikerna och inte läste artiklarna.
15
I ALEX
1
(om schaktet) När jag var barn visste jag att framtiden skulle bli fredlig och ljus. Jag visste också att jag delade den tron med min far. Fråga mig inte varför jag var så säker, vi talade aldrig om saken, endräkten bara fanns mellan oss och allra starkast var den när vi satt vi två i fars tobaksinpyrda Simca. Vår tro var orimlig. De åren hade en kulört yta: popmusik och rymdfärder, färgteve och grälla kläder och allt vildare frisyrer. Men där under var världen lika dränkt i krig, ränker och terrorism som alltid. Och far blev degraderad på sitt jobb under de åren, och det var inte bra mellan honom och mor, och själv försökte jag undvika mitt hemkvarters skräck, den storvuxna Jan-Roger Johansson som bodde med sin nersupna pappa i en trång och smutsig lägenhet några hus från oss och avskydde alla som hade det bättre än han. Ändå var min och fars optimism gränslös. Vi använde aldrig säkerhetsbälte när vi åkte i den lilla och tunnplåtade Simcan. Far rökte trettio filterlösa cigarretter per dag och jag vägrade använda reflexbricka när jag gick till skolan i vintermörkret, för det såg så löjligt ut. Far kom från landet liksom mor, de var födda före krigen och båda hade haft det knapert som barn. Jag såg framför mig hur de levt på rågmjölsgröt och saltad fisk och burit ved med värkande ryggar, bara på 19
söndagarna efter högmässan fick de en smörklick i gröten och sjukdomar som rakitis och skörbjugg hotade ständigt. Fast det där var mina fantasier, jag hade förläst mig på gamla äventyrsböcker, Fältskärns berättelser och Jack London och annat, och tyckte om att hitta på. Men far hade lyckats, det var det som var det viktiga, han hade tagit oss via förorter som Kånala och Botby ända in i det gedigna Bortre Tölö. Och ännu bättre tider väntade, för världen och för vår lilla familj. Min och fars tilltro till framtiden var absolut, vi kunde inte förolyckas och inte besegras. Och redan då, fast jag bara var kring de tio, visste jag att vi var annorlunda än Rabells. Men på den tiden tänkte jag bara på att släkten Rabell var så mycket finare än vi. Det fanns en guldglans kring Alex Rabell och hela hans familj, de hade inga fel och dem skulle heller inget felas. Far och jag var oförstörbara på vårt sätt, men på Rabells rådde vi inte. I vintras satt jag i en spårvagn på väg in till centrum – det var efter ännu ett möte med kommissarie Sorvali i polishuset ute i Böle – och blev överrumplad av mina minnen. Det var en kall eftermiddag med ett stilla snöfall där utanför, det rykte ur människornas munnar, rutten ånga ur våra innandömen, och varje gång spårvagnsdörrarna öppnades kom en frostig pust. Efteråt tänkte jag att det var just snöfallet och de kalla pustarna som fått mig att minnas. Jag sitter i Simcan och det är söndag. Far kör, vi är på väg till Luk eller Noux för att åka skidor, eller kanske till Drumsö för att dricka kaffe ur termos i faster Toinis kolonistuga och titta på havet. Mor är inte med, hon har klagat på huvud värk och trötthet, hon gjorde det ofta de åren. Kanske kör far mig till Rabells i Eira efteråt, för att leka med Alex. Men 20
det spelar ingen roll om jag är på väg till Rabells eller någon annanstans. Det är färden jag älskar, känslan av att vara på väg, av att jag rör mig i ett fritt och obestämt ingenmansland mellan två punkter. Där i barndomen är det alltid solsken och blåst, så ljuger mig minnet, himlen är hög och vinden lika stark oavsett årstid. Träden vajar, världen glittrar i blått och guld och jag är lycklig där jag sitter i baksätet och hör motorn vråla: ljudet är öronbedövande, för far kör alltid för fort. Det har gått ett år och jag sitter i spårvagnen på väg till Alex eller från Alex tillbaka till vår lägenhet på Messeniusgatan. Alex och hans mamma och hans lillasyster Stella bor ute vid öppna havet, på Ehrensvärdsvägen, nära Munkholmen och skeppsvarvet. Alex pappa bor förstås där han också men han är alltid på resa, han har ett eget företag och gör affärer utomlands säger Alex, stora affärer för många miljoner mark. Det är egentligen lättare att ta sig från Bortre Tölö till Ehren svärdsvägen med buss, men jag tycker bättre om spårvagnsrutten. När vagnen klarat den långsamma sträckan från Nationalmuseum förbi varuhusen och upp över Skillnaden, passerar den Dianaparken och sätter fart in i Ulrikasborg. Just där, i den lilla backen upp mot Högbergsgatan och Johannesplan, börjar en sagovärld. Dianaparken är ett schakt, en hemlig passage som leder till en annan tid. Efter parken blir alla husen vackra, med tinnar och torn och djärvt utplacerade balkonger, där finns kullerstenstrottoarer och ljuset är mättat, som om tidens gång och havets närhet gett Ulrikasborg en djupare lyster. Jag minns vinterfärderna bäst, hur flingorna singlar ner utanför spårvagnsfönstret och hur kall luft strömmar genom vagnen när dörrarna öppnas, hur snön knarrar under kängorna när jag stigit av uppe på Skarpskyttegatans krön och går ner till Femkanten och vidare 21
ut mot havet och familjen Rabells stora lägenhet, och hur vinterkvällen gnistrar av köld och ensamhet när jag många timmar senare tar spårvagnen hem. Åren går redan snabbare och snart står jag utanför Franska skolan en höst och väntar på Stella. Jag står lutad mot min första bil och röker, det är en citrongul 2CV som jag köpte på avbetalning när jag jobbade på ett av farfar Rabells företag som kontorist. Också här minns jag vinden: en tidig oktoberbris, den biter ännu inte i kinderna men den svalkar, och alla färgerna omkring mig är starka och klara. När Stella kommer ut genom skoldörren och nerför trappan är hon oftast i sällskap med två eller tre andra flickor, hon är medelpunkten, de andra lyssnar uppmärksamt på henne och så skrattar de sina fjäderlätta skratt, lika behagliga som vinden mot min kind. Ibland kommer Stella nerför trappan med någon av klassens pojkar, oftast den vackra Sebastian Askelöf, och då känner jag hur svartsjukan sticker till. Men när Stella får syn på mig spricker hennes ansikte upp i ett leende och hon vinkar, och så tar hon ett hastigt avsked av Sebastian och börjar småspringa mot mig. Fyrtio år efteråt är en uppväxt inte mer än så. Några minnesbilder bara, medan en spårvagn stannar vid en hållplats och öppnar sina dörrar och släpper in nya människor och vinterns kalla luft. Och jag inbillar mig inte att de där bilderna är särskilt viktiga. Mitt minne har lagrat dem för att jag tycker om färgerna och stämningen, och för att de ger mig något som jag alltid saknat: ro. Det låg ett skimmer över de tidiga åren med Alex och Stella. Det fanns djupa skuggor, jag hörde till de få som såg dem, men så länge jag var barn och tonåring vände jag bort blicken och försökte hålla den fäst vid allt som var ljust och vackert. Nu har de somrarna en svart ram, och jag vet att 22
ramen fanns där redan från början. Jag bara såg den inte. När jag var elva år gammal och spårvagnen körde genom Dianaparkens schakt och in i Ulrikasborg var jag för liten för att förstå vad som gör sagor gripande: att i varje saga värd namnet finns ett bråddjupt mörker, och det mörkret kommer från det förflutna.
23