Drakarna över Helsingfors blädderex

isbn 978-951-52-4145-0 © Kjell Westö 1996, 2017 Schildts & Söderströms, Helsingfors Omslag: Sanna Mander Inlaga: Emma Strömberg Porträtteckning: Sanna Mander efter Marica Rosengårds fotografi för originalutgåvan.

Tryckt hos Bookwell, Borgå 2017 sets.fi

Förord Vintern 1996 var kall och snörik och varade länge. Jag var 34 år gammal och hade hyrt ett arbetsrum på Juhani Ahos väg i Eira.

Där satt jag och skrev den debutroman jag hade drömt om i många år. En midvinterkväll korsade jag Femkanten till fots. Det snöade lätt och jag råkade titta upp mot den svarta himlen. Plötsligt kom jag på vad romanen skulle heta: Drakarna över Helsing fors.

Boken blev en framgång när den kom ut. Det gav mig chansen att satsa helhjärtat på mitt författarskap. Jag har haft fortsatt tur efter det och äger det största privilegiet en författare kan ha: en stor läsekrets. Men det hade kunnat gå annorlunda. Jag ska därför berätta lite om bakgrunden till romanen.

Redan under 1980-talet hade jag gått från tidningsreportage till lyrik och vidare till att skriva noveller. Efter den andra novellsamlingen, Fallet Bruus (1992), ville jag skriva en roman. Förläggarkommentarer och kritikeromdömen antydde att också andra förväntade sig en sådan. Och själv hade jag en rätt klar bild av vilket slags roman jag ville skriva: en Helsingforsberättelse med min egen generation i fokus.

Men jag gick in i väggen. Under stora delar av 1993 och 1994 försökte jag skriva den där romanen. Jag fick ett långt arbets­ stipendium, jag skrev och skrev. Hösten 1994 hade jag ett halvfärdigt manuskript, drygt 300 sidor. Men jag misstänkte att det var dåligt. Jag gav romanutkastet för läsning till ett par omdömesgilla vänner och de bekräftade mina aningar: texten var inte bra.

Hösten 1995 hade jag nästan gett upp. Jag hade rivit sönder och 5

slängt de 300 arken och avlägsnat romanfilen från både hårdskivan och disketten (minns ni den tingesten?). Inget fanns kvar, och jag livnärde mig på att skriva kolumner och på att översätta pjäser för Viirus och andra teatrar.

Läget var prekärt. Jag var far till två små barn och vår familj klarade sig bara tack vare att min hustru hade ett bra jobb. Tiden som arbetsstipendiat närmade sig sitt slut, om jag inte kom med en bok skulle jag inte få fler stipendier. Men jag hade tappat självförtroendet alldeles. När jag försökte skriva var det tomt och blankt.

Det var då jag hyrde rummet på Juhani Ahos väg, i ett försök att ta mig ur min konstnärliga rävsax. Och den 8 januari 1996 hände något märkligt. Jag hade ätit på Central och tagit en promenad, och återvände till arbetsrummet. Plötsligt var det som om en fördämning brustit och jag skrev ett prosastycke i ett enda svep. Det är avsnittet som börjar med »Det är tidigt på jorden när Henrik möter den blå draken« och slutar med att berättaren Riku och hans vänner Robbi och Artsi räknar Fordar och Anglior och sjunger Batman-sången. Efter den kvällen hölls de inre kanalerna öppna och på bara fem månader skrev jag berättelsen som jag kämpat med så länge.

Jag hade scener som jag mindes från romanprojektet jag förstört, jag behövde inte starta från noll. Men ändå. Flera år av ambitiös men fruktlös plåga, sedan fem månaders flow. De tvära kasten är en del av författarskapet. Det gäller att framhärda, att stå ut med torkan, att tro på att man är på väg någonstans också när det inte känns så. Men man måste också tåla de oerhörda inre krafter som kommer i rörelse när åratal av uppladdning och tankearbete utmynnar i att berättelsen anmäler sig och kräver att få bli berättad.

När Drakarna över Helsing fors utkom i september 1996 väntade jag mig inte mycket. Jag hade skrivit romanen som jag själv och andra hade väntat på, det räckte. När förläggaren Marianne Bar6

gum ringde någon månad senare och sa att det gick bra, att upplagan var så gott som slutsåld och att Söderströms skulle trycka en ny, var jag mer än nöjd. Bara någon vecka senare ringde Marianne på nytt, och jag minns fortfarande nästan ordagrant vad hon sa: »Nu händer det nånting, också den andra upplagan är slut.« Jag hade fått en författarbana, en fortsättning. Utan Drakarna över Helsing fors hade det aldrig blivit någon Vådan av att vara Skrake, aldrig någon Där vi en gång gått och aldrig någon Hägring 38.

Jag skrev den här romanen som i trans och jag har fortsatt att skriva mina romaner så. Om jag tvingas högläsa ur mina böcker tio år efter att de kommit ut så finns där passager jag inte känner igen.

Jag vill ställa frågan: »Vem har skrivit det här?« (Men paradoxalt nog är jag samtidigt en mycket storydriven författare. Jag vet nästan alltid vilken berättelse jag vill berätta. Ibland har jag den sista scenen eller repliken i huvudet redan innan jag börjar skriva.)

Att återknyta till Drakarna över Helsing fors inför den här nyutgåvan har varit en mångbottnad upplevelse. Bokens händelser utspelas i en förgången tid, mycket är annorlunda nu. Och ja, där finns scener jag gärna skulle skriva på nytt, förtäta och fördjupa.

Och jag kan ju undra varför Marina är så fascinerad av sin barnsliga lillebror i avsnittet som hon berättar: varför berättar hon inte mer om sig själv i stället?

Men jag ser också att romanen har ett driv. Och jag vet att dess källflöde var äkta, att den är skriven ur en stor nödvändighet, ett inre tvång. Den var inte min livboj, men den var romanen jag måste skriva.

Berättelsen är inte så självbiografisk som många trott, men jag använde anekdoter och markörer från Munkshöjden och Munks­ näs, där jag hade vuxit upp. Resultatet blev att de flesta som levt i Munksnejden mellan åren 1960 och 1980 trodde att de var med i romanen. Det fick mig att fatta några beslut om mitt fortsatta 7

skrivande. Jag bestämde mig för att aldrig gå så nära verkligheten mer, jag bestämde mig för att fabulera, bygga mina egna världar.

Det var inte bara rädslan för att bli etiketterad som närhistoriker och Helsingforsetnograf som styrde det valet. Jag tror på fabuleringskonstens förmåga att nå gömda känslor och stråk i både det kollektiva och det individuella undermedvetna. När vi vågar ge oss i sagans våld hittar vi sådant i oss själva som vi inte visste fanns. Det gäller både för den som skriver och för den som läser.

Men det är också därför jag ger ut böcker bara ungefär vart fjärde år. För att det tar tid innan jag vågar kasta mig utför stupet.

Drakarna över Helsing fors var första gången jag vågade. Det gav mig mycket och kostade mig mycket.

Mer än tjugo år har gått och jag skriver fortfarande romaner av samma skäl som jag skrev den här första: för att ta reda på vilka vi är, var vi befinner oss och hur vi tagit oss hit. Fortfarande både kostar och ger det mig mycket. I svaga stunder har jag frågat mig om balansen är den rätta, om det varit värt det. Men jag har inte ångrat mig.

Helsing fors i januari 2017, Kjell Westö

8

Taivaan milloin näen sinisen kaipaan sinisillalle sen korkeuteen huumaavaan päästä kahleista maan kaiken kätkee taivas tuo: auringon pilvet tähdet se myös suo: kuutamon taivas kätkee maailmat suurimmat se myös kätkee unelmat kauneimmat suuri taivaan on sininen äärettömyys tumma kuin ikävyys pois ikävöin kahleista maan – Olavi Virta & Harmon y Sisters

Many’s the time I’ve been mistaken and many times confused yes and I’ve often felt forsaken and certainly misused Oh but I’m alright I’m alright I’m just weary to my bones Still, you don’t expect to be bright and bon vivant so far away from home So far away from home – Paul Simon

1: havet, Skrottoms Ingen visste det bättre än de äldsta berättarna: att varje historia har en början.

Därför slog de sig ner och funderade, länge, grubblade och grubblade, tills någon kom på de förlösande orden: »I begynnelsen skapade Gud …« Numera tror de flesta av oss inte på någon Gud, inte på mormor Didde Svarfvars trevlige äldre herre och inte på farmor Sofia Bexars stränge domare.

Det är så det är ställt med oss: Vi kan inga andra gudar hava jämte oss själva.

Och vi vet inte längre var historierna börjar.

För var börjar historien om en människa?

Var börjar förälderns berättelse, var berättelsen om sönerna och döttrarna?

Och var börjar historien om människornas kärlek och vrede, var den om deras stumhet inför varandra?

Kanske börjar historierna där vi vill att de skall börja.

Kanske börjar de där det dem behagar.

Kanske börjar de egentligen ingenstans. Kanske gör den vilda och färgskiftande fågel som kallas Slumpsångaren bara ett nedslag, en liten mellanlandning någonstans, och finner sig sedan till sin vrede och fasa oförmögen att åter lyfta, insnärjd som den blivit i otaliga finmaskiga nät, instickad som den blivit i ett udda mönster trått av garn i mörkt lysande, fixerade färger.

11

För länge, länge sedan sjöng människorna andra sånger.

De sjöng dem i Skrottoms och i Tammerfors och i Helsingfors och annorstädes; sånger röda som människornas blod och deras gömda längtan, sånger svarta som deras rädsla och de skorpiga såren på deras nödtorftigt läkta krigssjälar, sånger gula som fläckarna av förtvivlans lust i deras pupiller, sånger blå som deras fattigdom och längtan till himlen, bort från jordens bojor.

Det var när livet ännu var svartvitt och sångerna hade färger.

Ett krig har tagit slut, ett av många.

Kanske är det där allt börjar: med pojken som sitter i fartygets lastrum, på väg till sitt hemland.

Han sitter där bland ett hundratal andra och det är trångt, precis som vid avresan två år tidigare.

Han är ingen liten pojke längre. Han är elva år, nästan tolv. Han har en kraftig blond lugg och grå ögon. Han är stor och kraftig för sin ålder.

Han sitter där och försöker minnas.

Han har sin Utan Den Här Är Du Ingen om halsen, precis som förra gången. Den gången stod de på stationsperrongen i Vargans­ näs, hans mor Sofia och han. Hans far Elmer låg i en korsu någonstans och snidade i trä, skickade hem små, skickligt utformade lastbilar till sonen och vackra näverskrin till Sofia: det var i det långa ställningskrigets slutskede.

Och Sofia använde just de orden: »Du får inte tappa bort den här«, sa hon och lyfte för att understryka orden upp pappbiten som hängde kring hans hals, »du måste hålla reda på den tills den nya mamman och pappan hittat dig … för utan den här är du ingen!« När pojken minns de orden, minns han den första resan.

Fartyget där i hamnen: A-R-C-T-… mer hann han aldrig läsa, männen och kvinnorna med bindeln runt armen började fösa dem ombord.

12

Det vart svart sedan. Natt. Fartygets rullningar, krängningar.

Andetagen där omkring honom. Och där i mörkret: andra barn.

Många. De satt och tittade på varandra. De sade inte mycket. Det fanns inte mycket att säga. Någon snyftade. Ett småbarn. Själv fick han inte: han hörde till de äldre. Mörkret. Välvningarna, sjögången. Snöret som skavde om nacken. Det vita snöret: ovant.

Pappskivan som vilade underligt tungt mot bröstet när han låg på rygg. Utan Den Här Är Du Ingen. Utan att tänka på vad han gjorde förde han skivan till munnen där i mörkret. Andetagen.

Snyftningarna som inte tog slut. Han tuggade på ett hörn av brickan, försjunken. Han försökte rabbla upp orden.

Finlands. Barn. STOCKHOLM. Han tuggade, han måste ha tuggat hela tiden.

Bag… age. Bagage.

Sedan några mycket långa ord. Och sist: HELSINGFORS. Och skräcken sedan, när han i det hårda dagsljuset såg hur fransig Utan Den Här Är Du Ingen blivit, och hur uppblötta och otydliga somliga av orden var.

Det underliga med den här andra resan är att han minns den första så tydligt: avskedet där på perrongen, farbror Waldemar som var befriad från krigstjänst och var hans följeslagare på tåget, båtresan och allt som hände sedan: den stora hallen i ankomsthotellets bottenvåning, avklädningen och plåtkaret han satt i när han tvagades, tågresan söderut, mötet med Frans och Inga, Frans överläpp som buktade av snusprillan, bussresan till deras gård … allt.

Men av det som var före minns han just ingenting.

Bara att pappa varit borta länge. Och att mamma bad ofta, att hon knäböjde och knäppte händerna och att hennes röst gick sönder när hon sa: »Herre min Jesu Krist, vad skall jag ta mig till?«

13

Han kommer fram sedan, pojken, det är ett dygn senare.

Han kliver av tåget på Vargansnäs station. Det är senhöst, han har en fodrad öronlappsmössa av läder på huvudet men kylan biter ändå, han känner hur det sticker i kinderna.

Och där står de.

Kvinnan är satt och kraftig, ser allvarlig ut. Hon är klädd i en tung vinterkappa och grova bruna skor.

Mannen som har bara några månader kvar att leva står litet bakom henne. Han är mycket lång, närmare två meter. Han bär en svart paletå och har en krimskinnsmössa på huvudet. När kvinnan börjar springa mot pojken blir han osäker, tar några steg framåt han också, står sedan kvar. Men hans ansikte spricker upp i ett leende, och han lyfter armen och vinkar åt pojken. »Henrik! Tack gode Gud! Min Henrik!« ropar kvinnan och kramar pojken som skjutit i höjden under frånvaron.

Mannen kommer fram till dem med några långa kliv. »Hej gossen min«, säger han och klappar litet tafatt pojken på det mössförsedda huvudet.

Pojken tittar allvarligt på dem. »Jag hoppas Ni inte behövt vänta länge … här i kylan menar jag«, säger han sedan artigt.

De där första dagarna håller sig pojken för sig själv.

Han skall få vänja sig först, han behöver inte börja i den nya skolan ännu.

Han vistas mycket utomhus. Han mutar in ett nygammalt revir.

En dag hittar han en stenig glänta i en skogsdunge ner mot stranden.

Gläntan ligger på precis rätt avstånd från havet. Pojken samlar ihop ett förråd av stenar och börjar kasta. Ibland når han fram, åstadkommer ett dovt plums och en liten vattenkaskad, ibland inte.

14

När han står där och kastar, passerar en tranplog ovanför honom, en grupp eftersläntrare för det är sent på året och nästan alla flyttfåglar är redan borta.

De landar på myren en bit inåt landet. Pojken ser dem söka sig neråt med färdigt utspärrade ben, sedan försvinner de ur hans synfält.

De skriar medan de landar, han kan höra dem.

Och det finns något i det där skriet som talar till honom, det är ensamt och fritt och vilt, det talar om något det inte finns ord för.

Och någonstans nära pojken, i något av de nakna lövträden nära havsstranden, där sitter också Slumpsångaren, rädd och irriterad för den har nyss landat men känner redan att det kommer att bli svårt att lyfta, att något lindat sig kring dess ben och vingar, att någon prackat på den en färg.

Det är när livet är svartvitt och sångerna ännu har färger.

En klok människa har sagt: Att minnas är att förhäxad stå och betrakta hur man glömmer.

Det handlar inte om det.

Det handlar om att glömska är att vara paniskt rädd för sitt eget minne. Det handlar om att sångerna inte längre blir kvar.

Om att inget längre blir kvar.

Om att den här historien börjar.

2 (Riku) Hon flög en blå drake.

Jag har hört Henrik säga de orden två gånger. Hur många gånger han mumlat dem när han varit ensam med sig själv vet jag inte.

Jag vet inte om han någonsin berättade för Benita om den blå dra15

ken och om kvinnan med de vita kraftiga vaderna på stranden där nedanför honom. Jag vet inte om han berättat historien för Sari. Ibland har jag tänkt: säkert inte för någondera.

Jag har tänkt att det finns saker som män helst bara berättar för varandra, vän till vän, bror till bror, far till son, son till far.

Jag kanske önsketänker.

Jag vet inte heller vad eller hur mycket de där orden betytt för Henrik.

Men säkert något.

För varför skulle jag annars känna till dem?

Det är tidigt på jorden när Henrik möter den blå draken. Det är innan den andra historien, den om mig och bröderna Ceder och Robbi Åström och många många andra ens börjat.

Det är före åren då jag går i lekskola och har ett par fina lackläderskor tillverkade av Hugo Gnejs & Co år 1959, året innan fabriken lades ner. Det är före den tid då flickorna i Sedmigradskys barnträdgård hade röda och blå strumpbyxor under de rutiga kjolarna och jag i ett plötsligt anfall av råhet lyfte upp en av kjolarna för att se var strumpbyxorna slutade. De slutade i ett par höfter som satt på en flicka som av en slump bar samma förnamn som Kokos, som jag drygt tjugo år senare gifte mig med. Men det var ännu långt till Kokos och jag var före min tid: jag blev inlåst i en skrubb av den stränga tant Irma, och blev sedermera en ganska försiktig älskare som alltid läste ett nej som ett nej.

Och det är före åren då Henrik flyttat från advokatbyrån till importföretaget och börjat göra allt längre dagar och kvällar, det är innan vi flyttat till Smedsgatan och tillbaka igen, det är när Jokerit inte ens finns och HIFK ännu inte börjat köpa stjärnor från Raumo och Björneborg och andra småstäder. Och det är långt före den tid då Benita omärkligt blir allt tystare och mer hopsjunken och småningom börjar skala potatisarna på detdär långsamma noggranna sättet som leder till att de blir perfekta och runda men också till att middagarna aldrig vill bli färdiga, så att under 16

några år bor sedan Didde hos oss ganska ofta, ler och fejar och stökar och lagar maten.

Det är när jag ännu inte finns och min bror Dani ännu inte blivit medlem i Jacke Pettersons gäng som hänger i Köpis eller sitter på Riikinkukko nere i Munksnäs. Jackes gäng består av tuffa killar som inte är ett dugg rädda för finntuppar utan slår tillbaka så gott de kan, ofta med stor framgång. De börjar sedan lyssna på Cream och Hendrix och Jefferson Airplane och skaffar sig mopeder och har flickvänner som de tar på brösten och försöker få att runka av dem när flickorna inte vill ge, vilket är ofta.

Egentligen kommer den blå draken före allt, före livet sådant som jag ser det: det är bara gryning ännu. Bröderna Ceder har inte flyttat till Munkshöjden. Henrik har inte skaffat sig den brandröda Taunus 16 som blir vår första bil.

Det är ännu många år till olyckan på Tarvovägen som dödar Jacke Petterson och Kimpo Malm och får både min bror Dani och Benno Ceder att flippa ut.

Och det är långt till våren då Robbi Åström och Artsi Rahja och jag sitter uppflugna på motorvägsvallen och räknar bilar med stora Batman-brickor av plåt skramlande på våra jackbröst. Det är innan våra små men kraftiga käkar börjat mala skära tuggummiplattor till bollar som fyller munnen så att man nästan kvävs.

Det är innan vi tagit Munkshöjden i besittning.

Men snart skall vi anlända till denna värld där ingenting har mer än några år på nacken, där trapporna luktar bonvax och allt är nyrappat, där natthimlen är stor och märklig och svagt orangefärgad av det samlade ljus staden omkring oss utstrålar. Snart skall Robbi och Artsi och jag börja dalla runt och idissla vårt Chicago, snart skall vi inleda vårt ändlösa räknande av Fordar och Skodor och Anglior, Artsi Rahja skall sjunga kevät tuli lumi suli neekeri on kumihuuli Bätmään dädä dädä dädä dädä Bätmään och Robbi Åström och jag skall falla in, pipiga och stendumma 17

och antagligen ganska lyckliga.

Jag undrar ibland om Henrik var det: lycklig. En gång ertappade jag mig själv med att tänka att hans liv kanske ändå varit lyckligare om han jagat efter något ouppnåeligt.

En blå drake, till exempel.

Men vad fan vet jag.

3: draken, Hamburg En vår ingår firma Guwenius, Rotkirch & Valentinsen i Helsingfors ett samarbetsavtal med advokatbyrån Streichert & Gimpel i Hamburg.

Syftet med avtalet är det vanliga: ömsesidig nytta. Streichert & Gimpel vill få inblick i eventuella legala finesser rörande Finlands särartade och omfångsrika handelsförbindelser med Sovjetunionen. Guwenius, Rotkirch & Valentinsens åldrande ägartriumvirat hoppas på mer västorienterade tider, och vill få kunskap om den affärsjuridiska praxisen i Förbundsrepubliken.

Tack vare avtalet kommer en ung och lovande affärsjurist vid namn Henrik Bexar att tillbringa några somrar i den nordtyska huvudstaden.

När Bexar och en viss Horst Gimpel den yngre första gången byter plats, väntar den förres hustru Benita barn för tredje gången.

Det har gått nio år sedan de olympiska spelen i Helsingfors, och Jurij Gagarin skjuts upp i rymden.

Redan den första sommaren blir Henrik god vän med Rolf Streichert.

Rolf Streichert är äldste son till den ena av byråns ägare: ovannämnde Horst Gimpel är son till den andre.

Rolf är en nyfiken livsnjutare och libertin. Vid den här tiden hör 18

han till en heterogen krets av unga konstnärer, advokater, journalister och affärsmän: det västra Tysklands nya generation, begiven på fester och kärlek men samtidigt ambitiös, vetgirig och ärelysten, på jakt efter framtiden.

Rolf Streichert introducerar Henrik Bexar i sällskapet.

Det är inte för mycket sagt att Henrik lever upp där nere i Hamburg.

Han har fortfarande svårt att vänja sig vid sin sex år gamla tillvaro som äkta man. Dessutom är dottern Marina i blöjåldern ännu, och förstlingen Daniel är en temperamentsfull och trotsig sexåring: Henrik räds barnet som snart skall födas.

Henrik är född och uppvuxen i Skrottoms, en småstad på den finska västkusten.

Hans mamma Soffi har varit det hon nödgats vara, sådant har livet varit. Ömsom har hon varit sömmerska, ömsom kokerska i Skrottoms Samlyceum, ömsom just ingenting alls.

Henriks pappa Elmer arbetade på Lindboms Mekaniska Verkstad i Skrottoms och överlevde två krig.

En januaridag, det var den andra efterkrigsvintern, tog Elmer och hans vän Jan-Ole Skrake sina sparkstöttingar, lastade dem fulla med bräder, granruskor och verktyg och begav sig ut i Kvarkens isiga vithet.

Jan-Ole var en äventyrare, och hade läst om ett spännande och ännu oprövat vinterfiske i en bok.

De tog sikte på en grynna vars högsta punkt stack upp ur vattnet ungefär halvvägs mellan hamnen i Skrottoms och Trutörarna. När de kom fram byggde de en lakkoja hundra meter från grynnan. De visste att där låg en sandbank, och att där gick en stark ström. Dessutom var stället rikt på blåmusslor: det drog till sig både småfisk och rovfisk.

När kojan var färdig återvände Elmer och Jan-Ole till Skrottoms.

19

Strax före åtta samma kväll kom Jan-Oles son Birger med budet att fadern låg i 39,7 graders feber. »Dom tror det är asiaten«, sa Birger. »Han har asiaten«, sa Elmer till Soffi, och Soffi skulle aldrig glömma de orden. Elmer var inte särskilt talför, och förutom en del tvisteord och ett tyst »Jag går nu« blev det de sista orden Soffi hörde honom säga.

För hon började banna honom svårt sedan, hon ville inte att han skulle gå till lakstugan ensam. I köket satt den elvaårige Henrik och lyssnade.

Elmer Bexar var av en envis sort. Hade han tänkt fiska så skulle han fiska, så var det bara. Så det blev ett ganska häftigt gräl. I något skede kom Soffi att tänka på pojtschin: »Gå till sängs med dig!« ropade hon till Henrik. Och Henrik lydde, men när han redan var i nattsärk dök hans huvud upp i dörröppningen. Och han sa: »Gå inte, pappa.« Elmer steg ner i en halvt igenfrusen råk en bit från kojan. Soffi och Henrik blev ännu fattigare sedan. De tvingades flytta ut ur huset vid havet och in till Skrottoms, och Soffi skulle minnas dödsgrälet hela sitt liv.

Kanske är det därför, kanske inte: vicehäradshövding Bexar tänker inte gärna på sin uppväxt.

Också sin studietid har han försökt glömma.

Men den senare ligger för nära.

Han vill inte minnas, men minns ändå stambordet på restaurangen de kallade Sikala, Svinstian. Han minns den arga politiska artikeln han skickade till kulturtidskriften Agora. Och han minns den omkullvälta patricierbilen i mars femtiosex, fyra år tidigare.

Bara fyra år tidigare.

Ja. Ibland kan det vara som ett straff att vara livsbegåvad: man vet bara alltför väl vad man bör göra.

Det har hänt att Henrik Bexar tänkt den tanken.

20

En söndag i slutet av juli denna första tyska sommar gör Rolf Streichert och några ur hans krets en utflykt till havet. Henrik Bexar är med, i utkanten.

De flesta av människorna har han träffat redan förut. Men inte den bohemiske journalisten R och hans fästmö, enligt Rolf Streicherts utsago journalist även hon.

Henrik presenteras för paret R. Herr R är äldre än flickan, storväxt, utåtriktad och charmig. Flickvännen är liten, mörkögd, svarthårig och tystlåten. Men hon har ett berusande leende de gånger hon släpper fram det. Det är ett leende byggt av värme och allvar.

Man äter lunch på stranden.

Herr R:s moatjé bär en vit, halvlång klänning och vita pumps.

När hon ätit färdigt stiger hon upp, går till parets vita bil och återvänder med något djupblått i famnen. Hon sparkar av sig de vita pumpsen. Också fötterna och benen är mycket vita. Sedan springer hon längs den vida, tomma sandstranden. Hon är skicklig: den blå draken hålls uppe i luften hela tiden. Den seglar än fem, än tjugo meter ovanför hennes huvud. Men i luften hålls den.

Henrik Bexar sitter kvar på sin filt längre upp på stranden, snappar åt sig en svart oliv bland matresterna, svarar inte på Rolfs tilltal, betraktar bara oavvänt kvinnan där i sanden. Det slår honom att han inte vet hennes förnamn.

Henrik behöver något att fästa sin oro vid, den oro han känt under sommarveckorna i Tyskland, under kvällspromenaderna i Hamburgs centrum och under de långa diskussionerna med Rolf och hans vänner.

Han fäster sin oro vid den tystlåtna flickan: han avståndsförälskar sig.

Han stannar en vecka längre än planerat, han reser hem i mitten av augusti. På Hamburgs Hauptbahnhof köper han Die Zeit och läser en förbryllad Berlinkorrespondents rapport om Sovjet­ sidans mystiska byggnadsaktivitet längs sektorgränserna.

21

När han kommer hem och lägger sig bredvid sin väntande Benita och försiktigt och prövande rör vid henne (hon ligger med ryggen till, på sidan för fostret är redan tungt), är det på en tyska med vita fötter och en djupblå drake han tänker.

Följer en hemmasommar.

Henrik Bexar har föregående höst blivit far till sonen Rickard.

Rickard har fått överta den färggranna tygfjäril som mormor Didde sytt och som hängt över både förstlingen Daniels och storasyster Marinas vagga, och i maj har Benita igen fått de där välbekanta skoven av illamående.

När misstankarna bekräftats tänker Henrik några tankar om kvinnors ofattbara fruktsamhet, och ber gamle Guwenius om att få avstå från Hamburg.

En annan juristkomet, Kari Wiherkaisla-Asp, reser över Östersjön i Henriks ställe. Henrik kompenserar genom att utöka arbetstimmarna på Guwenius, Rotkirch & Valentinsens kontor på Norra Esplanaden. Han accepterar det för stunden: att hans öde är att parallell-leva på två krävande orter, i Arbetsland och Babyland.

Men något gnager i honom.

Han oroar sig för att Kari Wiherkaisla-Asp, som är av god Helsingforsfamilj och några år yngre än Henrik och dessutom läst sig till juris licentiat på rekordtid, skall stjäla hans tyska kontakter.

En dag i slutet av juni tar Benita och barnen ett tåg norrut, till sommarvistet Hallonviken halvannan mil utanför Tammerfors, till den sirliga tvåplansvilla där Henriks svärmor Didde Svarfvars, född Gnejs, är drottning.

Den kvällen knyter Henrik en diskret, mattblå slips framför badrumsspegeln, går sedan ner till köpcentret, sätter sig i en taxiskyltad mossgrön Mercedes vars inre doftar läder, och säger: »Ravintola Lehtovaara.« På Lehtovaara äter han en cœur de filet Provençale och dricker en liten karaff rödvin och en cognac. Sedan går han hem i den ljusa sommarnatten.

22