© Hagar Olsson 1955, Ediths brev. Brev från Edith Södergran till Hagar Olsson med kommentar av Hagar Olsson Foton på för- och eftersättsblad: Svenska litteratursällskapets arkiv. Edith Södergran på skogsväg i Raivola, Hagar Olsson i prästgården i Räisälä SLSA 566. i s b n 978-951-52-4012-5 Schildts & Söderströms, Helsingfors Omslag: Sanna Mander Inlaga: Emma Strömberg Tryckt hos Nordprint, Helsingfors 2016 www.sets.fi
Förord av Karolina Ramqvist
Att min diktning är poesi kan ingen förneka, att det är vers vill jag inte påstå. Jag har försökt bringa vissa motsträviga dikter under en rytm och därvid kommit underfund med att jag besitter ordets och bildens makt endast under full frihet, d.v.s. på rytmens bekostnad. Mina dikter äro att taga som vårdslösa handteckningar. Vad innehållet vidkommer, låter jag min insikt bygga upp vad mitt intellekt i avvaktande hållning åser. Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är. Så skriver Edith Södergran i inledningen till sin andra diktbok Septemberlyran, till försvar för sin poesi, vintern 1918. Hon är 26 år och redan där ger hon – med en mening som kommer att bli odödlig – svar på den fråga som ställs om henne gång på gång, som skulle ställas igen efter hennes död, och som vi fortfarande ställer. Det är väl ett icke-svar, men ändå, till alla som undrar hur hon, en ung kvinna, kan vara så självsäker som poet: Hon är självsäker eftersom hon känner sin egen storhet. 5
Hagar Olsson var ett år yngre än Edith Södergran och hade just etablerat sig som en central litteraturkritiker och introduktör av det nya. Efter att hon recenserade Septemberlyran skrev Edith det första brevet till henne, ett brev som avslutas med inviten som inleder deras vänskap. Nietzsche säger: Ich ging zu allen, aber kam zu niemand. Skall det nu hända mig att jag kommer till någon? Kunna vi räcka varandra handen? Min offensiv går nu lös på Eder, jag vill att Ni skall se mig som den jag verkligen är och visa mig Eder som den Ni är. Kunna vi umgås gudomligt med varandra, så att alla skrankor falla? Hagar Olsson skriver i sitt eget förord till Ediths brev att det där allra första brevet rörde vid hennes innersta. Hon förstod genast att den som närmade sig var en syskonsjäl som kunde bryta den ensamhet hon kände fast hon var mitt i händelsernas centrum och hade livet brusande omkring sig: »Jag tyckte att folk talade ett främmande språk, att även vänner gick förbi varandra. Jag längtade efter syskonspråket. Jag tänkte att det måste ju finnas människor som förstår varandra innerligt och känner att de är ett hjärta och en själ. Inte bara två och två utan många, en krets, en stor familj. Jag drömde alltid om det.« Hagar skriver att hon genast öppnade sig för Edith och skrev ett svar på hjärtats språk. Men svaren finns inte med här. Ediths brev, som gavs ut första gången 1955, är Ediths brev till Hagar med Hagars kommentarer och den är på så sätt också sin egen saga, kärleksroman eller girl crush-saga, en fiktion signerad författaren Hagar Olsson. Hon har, tillsam6
mans med den Edith som skriver här, kommit att är prägla bilden av Edith Södergran. Ett naturbarn och ett geni, en kvinna som är sjuk och isolerad och som här i breven ger olika roller till Hagar – kritikern, beundraren, läsaren, redaktören, systern, välgöraren, dubbelgångaren som skall vara hennes ställföreträdande ögon på världen, på Ellen Key, på Selma Lagerlöf, på Rudolf Steiner och allt hon vill se men inte själv har någon möjlighet att komma nära. Många kvinnor har sagt de där orden sedan dess, och många utan att ha en aning om vem som först skrev dem. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är. Edith Södergrans diktjag tog av sig kvinnoidentiteten och iklädde sig sig själv, i många skepnader, och hon gjorde det på ett sätt som också hundra år senare får fängelset i blicken på Kvinnan att bli synligt, blixtbelyst. I sina brev till Hagar framställer hon förstås också sig själv på olika sätt i förhållande till henne, men det är Hagar som, många år efter att Edith är borta, står för den slutgiltiga iscensättningen, den som återigen är i våra händer. Det första brevet är daterat den elfte januari 1919, det sista den 26 april 1923. 89 brev, ett par skrivna av Ediths mamma Helena, som också är den som skriver de sista breven, när Edith är död och har blivit begraven under ett enkelt träkors på kyrkogården i Raivola. Hagar Olsson tillkännager i sin inledning till Ediths brev att hon länge tvekade kring offentliggörandet av breven som hennes döda vän skrivit »i djupaste förtrolighet, oöverlagt och i hastigt mod, det som hennes heta hjärta ingett henne 7
i stunder av ensamhet, tvivel, övermod och förtvivlan och som hon viskat i örat på sin enda förtrogna …«. Publiceringen föregicks också av en del turer, men den hösten då boken kom ut, 1955, trycktes den i en upplaga på 8 000 exemplar och presenterade Edith Södergran för många nya läsare. När den nu ges ut på nytt nästan hundra år efter att breven skrevs är det kanske med samtidens självbelåtenhet som jag tänker att den tid jag lever i förmodligen är mer förstående än Hagars och Ediths egen, och mer förstående än Hagar Olssons femtiotal, inför dessa två kvinnors framställningar av sig själva. Jag ser Ediths bilder av sitt egna jag, de hon skapar i dikten, i sina brev och i de fotografiska självporträtten där hon står lutad mot en vägg eller ligger i sängen och ser borta ut, och som läsare av i dag är jag nog inte ensam om att generas lite grand när Hagar Olsson i sina kommentarer ser till att lägga tillrätta och förklara det hon kallar för Ediths infall – dråpliga, pikanta, förtjusande – som om vi annars inte skulle förstå att Edith Södergran har sitt sätt att i breven benämna det hon vill som hon vill, oavsett hur det förhåller sig egentligen, eller enligt Hagar. Det är förstås också Hagar Olssons sätt att korrigera bilden av sig själv, genom att vifta bort det Edith envisas med som hon inte känner igen. »Jag var så van vid Ediths lustiga hugskott så jag lät dem passera med ett leende som enda kommentar.« Hundra år har gått, sextio år har gått, men det är lätt att föreställa sig förhoppningarna inför den kosmiska vänskap som Edith, och antagligen också Hagar, ser skall börja med 8
breven, vidden av tanken på möjligheten att nå en annan och därigenom vidare i konsten och alltet. »Man drog djupt efter andan och kände att världen vände på sig«, skriver Hagar Olsson, »framtiden låg framför en som en jungfrulig mull, det gällde bara att så«. Stämningen i denna tid då Edith började skriva till Hagar verkar för mig fjärran, exotisk, men drömmarna, kvinnans dröm om en syster, författarens dröm om en vänskap, drömmen om ett samtal där vi är hänsynslösa mot varandra och skarpa som diamanter, består, liksom den bristande jämvikten i en relation där den ena är den som skriver och skriver, bjuder in och bjuder in. Kom hit det är ljuvligt nu. En så underbar, strålande dag, men har du glömt mig helt? Är din adress densamma. Det är lätt att känna igen sig i de bådas ensamheter och egenheter, deras vilja att gestalta och uttrycka sig själva, för att dela ögonblick med varandra, och för att själva diktera sina eftermälen. Edith gav sig till Hagar och Hagar gjorde henne till sin. Edith Södergran blev modernismens lysande sol och ett eget litteraturvetenskapligt forskningsfält och Hagar Olsson en auktoritet på detta fält. I eftervärldens många läsningar av brevboken märks en önskan om att reda ut deras roller och en gång för alla få veta vad de betydde för varandra. Vem var stark och vem var svag, på vilket sätt var de »väninnor«, hur älskade de varandra? Men liksom Edith Södergran i sin diktning skapar sitt jag om och om igen, skapar det och förgör det, är dessa den biografiska verklighetens båda jag också flytande, cirklande kring begäret att vara den 9
nya kvinnan, den nya människan, det nya geniet – och att göra liv av litteraturen och litteratur av livet, mer levande och vackrare och uthärdligt. Som läsare kan vi låta Ediths brev förbli en fiktion och skapa våra egna svar om dessa kvinnor och deras relation, och vi kan vända oss till den forskning som Hagar Olsson fnyser åt, som hon tycks mena inte fattat någonting av hennes Edith, eller bara utnyttjar henne för sina egna syften. Hagar hade också ett eget liv, och andra relationer, och Edith hade inte alltid varit lungsjuk och utblottad. Eftervärldens bild av den stora poeten och hennes som Hagar uttrycker det »känsla för allt levandes villkor« har skiftat genom åren. Det finns många perspektiv vid sidan av Hagar Olssons. Men genom alla lager når Edith Södergrans egen röst. Den talar fortfarande till oss, som vore dödens bud aldrig skrivet för henne, och dröjer sig kvar efter läsningen.
10
Förord för originalutgåvan 1955 av Hagar Olsson
Det var på ett hotellrum i Bandol som budet om Ediths död nådde mig. Jag glömmer aldrig det vackra rummet. Balkongdörrarna stod vidöppna, utanför glittrade Medelhavet. Jag var på min första resa till Södern. Allting var nytt och berusande för den som kom från en grå och torftig nordisk miljö – de heta, mörka kvällarna, det brokiga vimlet på de små gatorna och kaféerna, de solvarma, sammetslena persikorna som man plockade direkt från träden hos en eller annan svartmuskig gumma, och så palmerna, de oförlikneliga, som kom hjärtat att hoppa till i bröstet när man såg dem i det magiska månskenet vid ankomsten och hörde det svaga rasslet av fjärran kuster i deras kronor. Jag minns att jag stod mitt i rummet med telegrammet i handen, och allt omkring mig slocknade. Jag vet inte mycket om det som sedan hände. Jag vet bara att jag vaknade upp ur min bedövning som en annan människa. Det låg ett evigt avsked över tillvaron, livet hade klätt sig i sorgflor och dragit sig tillbaka. Det enda som återstod mig var en känsla av 11
skuld. Det var som om någon outgrundlig lag hade dömt mig för att jag med sådan iver och förväntan gett mig av på den här resan och i min sorglöshet inte så mycket som tagit farväl av min vän. Jag hade inte oroat mig, inte haft en tanke på att jag kanske aldrig skulle få återse henne. Edith hade varit sjuk så länge jag känt henne, och hon hade visat en underbar förmåga att vid kritiska tillfällen övervinna sin svaghet. Man vänjer sig snart vid en långvarig sjukdom som hennes och kommer att betrakta den som ett naturligt och bestående tillstånd. Den egendomligt triumferande livskänslan som besjälade Edith gjorde också sitt till för att invagga en i säkerhet. Jag lät mig blott alltför villigt distraheras och lockas av allt det »nya« som livet så frikostigt bjuder en i ungdomsåren. Och så kom det sig att jag berövade min vän den sista glädje jag kunnat skänka henne och mig själv den oersättliga samvaron med den som skulle lämna mig för alltid. Den stunden har som jag tror utövat sitt inflytande på hela mitt liv. Den bittra kalk som då bereddes har på ett egendomligt sätt införlivats med mitt öde, och jag har sedan aldrig kunnat befria mig från en plågsam och kanske onaturlig känslighet för den skuld som ligger på botten av vårt liv och som döden uppenbarar för oss var gång han kommer oss för nära. Även om det finns personliga realiteter inmängda i den skuldkänsla vi förnimmer vid näraståendes oförutsedda död, så är den dock till sitt innersta väsen oförklarlig och gåtfull, ett främmande element i vårt levande kött och blod, ett block av skugga som det inte går 12
att assimilera. Kanske är det slutligen bara den levandes oavvisliga skuld till de döda, en skuld som man kan avbörda sig först när man själv lämnar livet. Det kan tyckas överflödigt och kanske olämpligt att i samband med utgivningen av Ediths brev orda om sina egna känslor vid hennes död. Jag har gjort det för att man skall förstå varför jag inte – som så många tycks ha väntat att jag skulle göra – skrivit någon bok om Edith och varför jag låtit hennes brev ligga undangömda i en skrivbordslåda under ett kvartssekel utan att någonsin läsa igenom dem. Jag begravde dem medvetet. Jag förseglade min ungdoms bittraste upplevelse så gott det gick och gjorde allt för att inte »väcka« smärtan i mitt inre. Visst skrev jag om Edith och gjorde vad jag kunde för att hålla hennes minne levande under de mörka åren efter hennes död. Det var inte möjligt annat, sådan som situationen var. Men vad jag skrev det skrev jag liksom utanför mig själv, bunden i mitt inre. Så långt som till att i återupplevelse närma mig den jag förlorat kunde jag inte gå. Jag kunde inte förmå mig att så mycket som kasta en blick i hennes brev. Jag gömde dem som om de bränt mig. Det lyckades mig långa tider att »glömma« deras existens. Om jag senare vid något tillfälle hastigt och på måfå ögnade igenom ett eller annat brev för att få fram ett citat eller verifiera en uppgift berördes jag så smärtsamt av varje ord jag läste och inte minst av själva skriften – denna barnsligt otympliga, slarviga men så uttrycksfulla handstil som strödde »minnets violer« över si13
dorna – att jag skyndsamt lade brevet tillbaka på dess plats i det stora kuvert där jag förvarade brevbunten. Och jag gömde kuvertet under högar av annat papper så att det inte av misstag skulle komma inför mina ögon. Breven hade säkerligen fått ligga där de låg, orörda och av ingen sedda, tills döden överrumplat mig och skilt mig från ansvaret för dem, om inte dåvarande docenten Gunnar Tideström uppenbarat sig hos mig en dag och talat om att han förberedde en monografi över Edith Södergran och inte kunde fullfölja sitt arbete om han inte fick ta del av hennes brev till mig. Jag gjorde som man kanske förstår häftigt motstånd. Blotta tanken att jag skulle plocka fram breven och bryta den omsorgsfullt bevarade stillheten kring dem upprörde mig. Skulle jag utlämna dem åt en främling måste jag ju först och främst läsa dem själv, sida för sida och rad för rad måste jag läsa dem. Ingenting skulle jag få undvika, ingenting låta vara glömt, allt skulle stå upp igen som det var, och hela tiden skulle telegrammet finnas i bakgrunden. För varje brev jag läste skulle jag veta att det närmade sig, det var redan avsänt, jag skulle inte undgå att få det. Jag skulle tillbaka till det vackra och hemska rummet i Bandol igen. Vi tar om det här, skulle repetitören säga. Jag tyckte att det var bra mycket begärt att jag skulle göra mig själv så ont bara för att stå en akademisk forskare till tjänst. Hela mitt inre uppreste sig mot att det som för mig alltjämt var levande och blödande verklighet skulle betrak14
tas som legitimt material för en litteraturhistoriker av facket. Och oavsett detta så ställdes jag genom hans begäran inför ett problem som jag innerst visste var olösligt och som jag inte var beredd att ta ställning till, allra minst på en utomståendes tillskyndan. Vad man begärde av mig var i själva verket att jag skulle svika min döda väns förtroende och utlämna hennes intimaste hemligheter till offentligheten. Det som hon skrivit i djupaste förtrolighet, oöverlagt och i hastigt mod, det som hennes heta hjärta ingett i stunder av ensamhet, tvivel, övermod och förtvivlan och som hon viskat i örat på sin enda förtrogna skulle läggas på bordet, petas i och undersökas av en professionell granskare som sedan skulle framlägga resultatet för allmänheten som ett vackert prov på sitt forskarnit. Jag såg en gång en hjärtoperation framställd på film. Den hemlighetsfulla hjärtmuskeln låg blottad inför ens ögon, dallrande och skälvande i en uppfläkt bröstkorg. Ett naket hjärta på sin blodiga bädd. Det var något i det, kanske närbildens förfärande tydlighet, som gjorde att man nästan inte uthärdade att se det, och man lyssnade under hemsk fascination till den pulserande livsströmmens mekaniskt återgivna dunk. Det var något sådant som kom för mig när den litteraturhistoriska forskningen sträckte sin hand efter Ediths brev. Jag har alltid hyst misstro mot litteraturvetenskapen och de metoder den betjänar sig av, dilettantiska när det gäller analysen av de litterära sammanhangen (som ju oftast byg15
ger mera på forskarens än på diktarens beläsenhet) och skrupelfria när det gäller behandlingen av det intima biografiska stoffet. Den lärda apparaten förmår ofta endast med möda dölja det insamlade materialets förvånande likhet med det enkla skvallret. Att brista i respekt för den personliga integriteten som dock är en av de grundläggande mänskliga rättigheterna tycks rent av vara en dygd när det gäller den skyddslösaste av människokategorier, diktarna. Man frågar inte efter vilka förutsättningar den litterära biografen har att gå i land med sin uppgift och vilka dolda psykologiska motiv som kan ligga till grund för hans tolkningar. Man godtar utan vidare hans prestationer som »forskningsresultat« utan att fästa avseende vid att tolkningen av det intima materialet är betingad av hans egen psykiska struktur och begränsad av hans andliga horisont. Allt detta aktualiserades nu för mig på ett smärtsamt personligt sätt. Edith hyste som alla skapande människor en instinktiv ovilja mot det närgångna rotandet i det personliga som forskarna lever så högt på och hon gjorde allt hon kunde för att skydda sig. Hon förstörde under den sista tiden metodiskt sina personliga dokument och även annat oersättligt material och det hon inte hunnit med när slutet kom måste modern lova att förstöra. Hon ville inte lämna något åt »likmaskarna«, som hon sade. Att hon aldrig tog något löfte av mig beträffande breven eller ens nämnde saken kan ha berott på att hon tog för givet att jag förstörde dem så snart jag hade läst dem. Med säkerhet vet jag det inte, men det synes framgå 16
av vad hon skriver på ett av de schweiziska vykort hon ofta använde. Hon uppmanar mig nämligen en passant att inte bränna upp detta – för bildens skull som hade ett affektionsvärde för henne därför att Nietzsche bott i den trakten. Och hur det än var med den saken så var breven i alla fall av den arten att de om något var ett material som Edith endast med en rysning kunnat se i händerna på en litteraturdocent. Jag värjde mig så gott jag kunde, och att jag ändå till slut gav vika för en skicklig övertalningskonst i förening med en övertygande personlig värme berodde nog på att problemet i sig självt var komplicerat – det radikala hade ju varit att faktiskt förstöra breven, men hur kunde jag göra det? – och att jag aldrig fick tid att samla mig och tänka igenom det. Jag blev helt enkelt överrumplad och ställd mot väggen. Tideström lät förstå att om han inte fick tillgång till breven som var den huvudsakliga källan för den tidsperiod de omfattade så måste han ändå slutföra arbetet och jag fick ta på mig ansvaret för att den första och grundläggande monografien över Edith Södergran inte blev tillfredsställande. Det blev avgörande för mig. Det hade skrivits så mycket om Edith som var missvisande och felaktigt och bottnade i rena okunnigheten så jag ville inte gärna medverka till att nya »fantasier och kombinationer« kring henne skulle vinna insteg i ett verk av bestående art. Efteråt har jag tänkt att det trots allt var en ovidkommande synpunkt och att jag gott kunde ha besparat mig den samvetskonflikt som blev följden av att jag handlade mot min 17
innersta övertygelse. Det betyder så litet i det långa loppet vad som står i en biografi, det mesta är ändå bara spekulationer och kan inte vara annat, hur många fotnoter framställningen än är späckad med. Det är i det som diktaren själv har skrivit som »den okända människan« uppenbarar sig: för den som kan konsten att läsa. Men gjort är gjort, och eftersom inseglet ändå var brutet ansåg jag det riktigast att senare själv ge ut breven in extenso och med mina kommentarer. De skulle få tala för sig själva och komma in i sitt levande sammanhang. En gång i framtiden skulle de i alla fall bli publicerade och min känsla sade mig att om Edith fått välja mellan två onda ting så skulle hon ha föredragit en av mig kommenterad utgåva framom en torrt vetenskaplig. Men jag har tvekat länge. Det är som om en osynlig barriär skulle ha hindrat mig var gång jag försökt gripa verket an. Jag förstår att den har funnits i mitt eget hjärta. Det är först nu när jag arbetat mig igenom det hela och i återupplevelse nått fram till slutet som jag fått en känsla av att det kanske ändå var det riktiga som skedde. Det har funnits stunder under dessa tvekans år då det kommit över mig som ett tungt tvång att trots allt förstöra breven. Jag har tyckt att det förtroende Edith visat mig och min kännedom om hennes egen inställning förpliktade mig till det. Om hon inte hyst ett absolut förtroende för mig skulle hon inte ha blottat sig så öppet och utan all försiktighet som hon gjorde. Jag vet inte om det var rätt eller orätt, förmodligen var det båda delarna, men jag kunde inte förmå 18
mig till ett sådant nidingsdåd. Jag kunde lika gärna ha gått och förstört de dikter Edith ibland lämnade i min hand. Som jag ser saken är breven inte bara oersättliga som komplement till dikterna, de är en integrerande del av Ediths produktion och tillhör, då de en gång blivit skrivna, varken henne själv eller mig utan alla. Från dem utgår en andlig kraft och en väsendets eld som är av förblivande verkan och som höjer dem över det efemära och tidsbundna i dem. Genom sin oöverträffliga spontanitet inbjuder de till mänsklig gemenskap i stort som i smått, till en närhet, en vardags- och livsnärhet som hör till sällsyntheterna i litteraturen och som av stundernas skärvor bygger upp en bild av »hela människan«. Det är nog skymten av den bilden som är det evigt friska i den litteratur som består. Det är just med tanke på detta och för att bevara impulsiviteten i hela dess friskhet som jag beslutat mig för att inte ändra på något i breven utan låta dem gå i tryck precis som de är skrivna. Man kunde invända att åtminstone den slarviga ortografien borde ha rättats till och att en del indiskretioner med fördel kunde ha strukits. Det är bara det att börjar man ändra i texten, var skall gränsen gå? Och vilken måttstock skall man följa? Enligt vad jag förstår har också felstavningarna, förkortningarna och de avbrutna meningarna sin lilla historia att berätta: om ett skiftande och impulsivt väsen och om en utmattad hand, en bristande fysisk styrka. Och vad de indiskretioner och tanklösa eller affektbetonade omdömen beträffar som kan förekomma i breven, varför skulle 19
man fästa större avseende vid dem än man i allmänhet fäster vid vad som sägs under förtroligt samspråk på tu man hand? Att stryka sådant skulle vara att beröva breven något av deras improviserade karaktär och vetskapen om att strykningar företagits skulle inge läsaren den osäkerhetskänsla som en godtycklig censur alltid för med sig. Tyvärr måste man utgå ifrån att åtskilliga brev förkommit. Med tanke på min förmåga att slarva bort saker och ting måste jag förvåna mig över att största delen dock fanns kvar när Edith gick bort. Det datum som anges är poststämpelns. Edith daterade aldrig själv breven, hon skrev dem ofta under loppet av flera dagar. Med mina kommentarer har jag syftat till att i någon mån levandegöra den tidsbakgrund och den personliga atmosfär som hör ihop med breven. Jag har inte dragit mig för att berätta en del om mig själv också och annotera mina reaktioner i den mån jag kunnat påminna mig dem. Jag har alltid tyckt att brevutgåvor där man inte får någon upplysning om brevmottagaren och om vad det ena eller andra som nämns i texten syftar på är otillfredsställande: många nyanser går förlorade och breven blir på något sätt hängande i luften. Hur det är så lånar den ena rösten i en dialog ändå alltid färg av den andra och blir uttrycksfullast i sitt naturliga sammanhang. När jag nu överlämnar Ediths brev till offentligheten kan jag bara rikta en vädjan till läsaren. Glöm inte att det är förtroliga meddelanden, en ersättning för det muntliga sam20
språk som så sällan förunnades oss. Det ger breven deras karaktär. Det är inte några litterära brev, ingenting är tillrättalagt eller ens övervägt, de är skrivna som det faller sig, stort och smått om vartannat, och under skiftande humör. Var och en kan se hur värnlösa de är. Den som skriver har ingen tanke på att skydda sig, att vara försiktig eller ge sina ord en litterär förklädnad. Allt är öppet, naket och helt utan diskretion. Tag det tillfälliga i dem för vad det är: den tunga vågens flyktiga, glittrande stänk över klippan. Torsdagen den 19 december 1918 ingick i Dagens Press en av de sedvanliga notiserna om nyutkomna böcker. Det var inte flera än tre för dagen: två av dem handlade om inbördeskriget, den tredje hette Septemberlyran och var den billigaste av dem, den kostade bara fem mark. Jag hade inträtt i redaktionen samma höst och hade haft min första litteraturanmälan inne den 12 oktober. Det blev jag som fick ta hand om Septemberlyran. Men man hade inte bråttom med recensionerna då för tiden, allra minst när det gällde en författare som Edith Södergran, okänd för de flesta trots att hon två år tidigare debuterat med Dikter. Innan jag eller någon annan hunnit komma med en anmälan fick tidningens redaktion motta ett uttalande av författarinnan själv. Det publicerades på årets sista dag i Allmänhetens spalt och hade följande lydelse:
21
Anhålles förbindligast om plats för nedanstående i Edert blad: Individuell konst Några ord i anledning av min bok »Septemberlyran«. Denna bok är icke avsedd för publiken, knappast ens för de högre intellektuella kretsarna, endast för de få individer som stå närmast framtidens gräns. En tillfällighet har fogat att jag icke kunnat vara med om det yttersta avgörandet vid dikternas urval och icke heller läst korrektur. Till följd därav saknas vissa viktiga dikter och överflödiga ha kommit med. Detta ger en viss nuance av skräpighet åt boken, som redan i sig själv står i vårdslöshetens tecken och egentligen icke är något annat än en intim kladd. Även har dateringen bortfallit och där stå om vartannat dikter, mellan vilka ligger ett svalg som mellan min första diktsamling och denna. Vad som gör många av dessa dikter dyrbara är att de stamma från en individ av en ny art. »Solbrandsfärgade toppar«, »Vanvettets virvel«, »Världen badar i blod« höra till övergångsstadiet. Det nya framträder klart i »Är jag en lögnare«, »Framtidens tåg« och det sista fragmentet. Ur dessa dikter strömmar en högre eld, en mäktigare lidelse än icke endast ur mitt förflutnas konstverk. Jag kan icke hjälpa den som icke känner att det är framtidens vilda blod som pulserar i dessa dikter. Den inre elden är det viktigaste människan äger. Jord22
klotet tillhör dem som inom sig bära den högsta musiken. Jag vänder mig till de sällsynta individerna och uppmanar dem att höja sin inre musik, detsamma som att bygga på framtiden. Jag offrar själv varje atom av min kraft för mitt höga mål, jag lever helgonets liv, jag fördjupar mig i det högsta människoanden frambragt, jag undviker alla inflytelser av lägre art. Jag betraktar det gamla samhället som modercellen, som bör stödjas till dess individerna resa den nya världen. Jag uppmanar individerna att arbeta endast för odödligheten (ett falskt uttryck), att göra det högsta möjliga utav sig själva – att ställa sig i framtidens tjänst. Min bok skall icke hava förfelat sitt mål om en enda individ får syn på det oerhörda i denna konst. Jag är säll att hava gjort dessa dikter; det finnes intet mått med vilket man kan mäta vidden av den tjänst förlaget gjort mig i det det givit ut dem. Nya tider stunda. Vad Hemmer frambesvärjer i sin dikt »Pelaren«, förbereder sig i verkligheten. Jag hoppas att jag icke blir ensam med det stora jag har att hämta.
Edith Södergran.
Något sådant hade man aldrig hört förut. Det var den moderna människans medvetenhet som med explosionsartad plötslighet manifesterade sig i vår provinsiella kulturmiljö där man trots världskrig och inbördeskrig var helt förankrad i det förflutna och trodde sig sitta i orubbat bo. Det är 23
både tragiskt och löjligt att tänka sig hur totalt oförmögen läsekretsen var att fatta ett sådant språk. En diktare som på ett självklart sätt tog på sig sin del av ansvaret för mänsklighetsutvecklingen och som betraktade sin egen dikt inte som ett prov på sin personliga talang – i det avseendet var Edith Södergran liksom de flesta stora konstnärer ödmjuk – utan som ett fristående andligt fenomen, något som vuxit och blivit till i det omedvetna, en gåva som hon själv mottagit ur gudarnas hand och var lycklig att få ge vidare, en sådan diktare måste i den filiströsa borgerlighetens ögon te sig bottenlöst löjlig eller storhetsgalen om inte rentav allvarligt sinnessjuk. Följden blev den sorgligt ryktbara och skymfliga polemik som brukar kallas fejden kring Septemberlyran och som från första början brutalt visade vad den tidiga finlandssvenska modernismen hade att vänta från de tongivande kretsarnas sida. Det var som vanligt geniet som fick ta emot den hårdaste stöten. Och som vanligt var det den tjockhudade dumheten som först ryckte an mot föregångaren och på sitt eget ondskefulla sätt förkunnade den nya medvetenhetens födelse för världen. Sådan var den dramatiska upptakten till korrespondensen mellan Edith Södergran och mig. Det har sagts att Edith genom mig fick kontakt med den litterära finlandssvenska miljön. Men det fanns nog ingen litterär miljö för mig utom den som jag själv så småningom skapade mig. När vår förbindelse inleddes var jag i själva verket lika isolerad och hemlös i eget land som Edith, fastän 24
jag hade en huvudstadstidnings spalter till mitt förfogande. Jag skrev i ett tomrum lika ekolöst som det där Edith diktade och skrev insändare. Att jag fick skriva fritt och obehindrat föra fram nya idéer och värderingar berodde på att Dagens Press råkade ha en kultiverad och frisinnad ledning som stödde mig. Det är mig angeläget att understryka den insats denna ledning genom sin toleranta hållning kom att göra för den moderna diktens genombrott i Finland. Man har i allmänhet förtigit detta, kanske för att i någon mån överskyla den ledande tidningens, Hufvudstadsbladets, »kulturpolitik«. Det var den tidningen som var utslagsgivande för den allmänna opinionen, och den satte en spärr av barbarisk okunnighet mot allt som var nytt och europeiskt orienterat. Där svängde den populära och opinionsbildande kåsören »Jumbo« sin reaktionära färla och lanserade som den första det lika effektiva som enfaldiga slagordet »litterär bolsjevism« för att dräpa den nya dikten. När Edith några år senare dog hade tidningens redaktion inte lyckats inhämta mera om Finlands största lyriker i modern tid än som framgår av det eftermäle på ett par rader som den bestod henne. Efter att ha räknat upp namnen på hennes diktböcker samlar sig tidningen till följande värdering av hennes produktion: »Högst nådde författarinnan måhända i skildringen av sin hemstad (!) Petersburg, sådan den tedde sig i sin välmakts dagar.« Punkt och slut. Det är en i sitt slag klassisk sats som förtjänar en herostratisk ryktbarhet lika väl som salig Dumboms satser. 25
Det var i ett sådant kulturklimat, i den kargast tänkbara kulturmiljö som den färgstarkaste personligheten i finlandssvensk diktning, en lidelsefull, stolt och varmblodig människa, fick utföra sitt livsverk. Den direkta orsaken till att Edith tog kontakt med mig var min anmälan av Septemberlyran som ingick den 11 januari 1919 i Dagens Press. Polemiken kring henne pågick som bäst, en del av nidskrivarna hade redan luftat sin kvickhet och Ragnar Ekelund hade uppträtt till hennes försvar, låt vara att även han ansåg att hon med sin insändare »utmanat löjet«. Edith hade läst mina artiklar under hösten och säkerligen räknat med att i mig finna en vapendragare. Nu kände hon sig kränkt, och det med rätta. Recensionen var väl den mest högtravande och outhärdligt tillrättavisande jag någonsin presterat. Att jag skrev som jag gjorde berodde på att jag var djupt förbittrad. Jag kände genast igen den för mig okända diktaren som en av dessa »Kinder der Zukunft« som jag var så lidelsefullt inställd på att hälsa välkommen. Här framträdde äntligen en av de benådade som slängt de gamla orkeslösa orden och talade en ny tids, ett nytt, universellt medvetandes språk: detta var för mig det viktiga, det var »saken«. Och så kommer diktaren med sin utmanande insändare och sina betänkliga ord i förordet till boken om att hon upptäckt sina »dimensioner«. Man kunde inte göra mera för att fördärva det för sig och från början utlämna den nya dikten åt det arroganta kallgrinet. Det var särskilt den 26
intelligensaristokratiska attityden i insändaren som förargade mig. Därför tog jag författarinnan i upptuktelse, och ung och patetisk som jag var gjorde jag det med besked. »Hon har icke uppträtt såsom en, den där är uppfylld av sakens patos – vilket dock gör några av hennes dikter rena och glödande – utan såsom en av dessa billiga tingeltangelmakare, vilka göra propaganda för sig själva.« Den brännande och tunga innebörden i Ediths ord hade jag naturligtvis ingen aning om. Jag visste ingenting om den dyrköpta seger över alla undergångens makter som hon vid det laget tillkämpat sig och som måste inge henne en känsla av andlig säkerhet och kraft. Jag tänkte bara på att hon genom sina brådstörtade uttalanden inför en omogen publik skadade sig själv och den sak som var gemensam för oss. Jag kritiserade också en viss benägenhet för banala effekter i dikterna – den där »riskabla grannlåten«, som Edith själv har pekat på i anteckningarna kring Hyacinthamotivet – men trots reservationerna var det tydligt att Septemberlyran stod mitt hjärta nära, jag kallade boken »ett härligt fynd«, talade om en »ovanligt rik och skapande intuition« och ett »icke mindre ovanligt intellekt« och framhävde för publiken sådant som var upphöjt och präglat av »den seendes ansvar och allvar«. Om det inte varit för den förbittring jag kände skulle jag naturligtvis ha gett min hänförelse helt andra och mera reservationslösa uttryck. Och så kom det första brevet.
27
Breven
Nr 1. Efter den 11 jan. 1919
Hagar Olsson Ni tillskriver mig med orätt billiga motiv för mitt offentliga uppträdande. (Oss emellan sagt). Min intervention skedde sålunda. Jag hade bett om ett urval. Förlaget plockade ut en god del av de bästa dikterna ur samlingen (därmed berövande boken dess tyngd), lät hastigt och lustigt trycka den, förlänade »lätta och lustiga som beväpnade djävlar« spärrad stil, krönte det hela med en djävul och sände verket ut i världen. Jag erfor genom tidningen att olyckan skett och skrev en insändare för att rädda saken. I ett sådant skick hade jag aldrig låtit boken löpa ut i världen, om jag fått läsa korrekturet. Skriv med avkortningar, vårdslöst, med mindre besvär. Uttala Er om de medföljande dikterna. Jag medgiver att andan är banal i följande dikter. »Jungfruns död«, »Till en ung kvinna«, »Vad är i morgon«, »Skymning«, »Triumf att finnas till«, »Starka Hyacinter«, »Trädet i sko29
gen«. Detta beror på att de stamma från den period till vilken jag räknar min debutbok. Jag hade daterat dikterna, men förlaget har bortlämnat. Därom nämnde jag redan i insändaren. I de övriga dikterna från nyare tider finner jag andan tadellös. (Utom i »Månens hemlighet« med förstulen begärlighet efter liklukt, som bör hava publiktycke.) Om Ni har något att anmärka om andan i dessa dikter ber jag meddela mig detta. [Utstruket: »om det icke besvärar Er för mycket]. Det skall antingen i överensstämmelse med eller i motsats till Eder åsikt hjälpa min förståelse på traven. Poeter äro kritiklösa. PA NS A R Tå G E T
Femtio vagnar förhoppningar lät jag lasta
till Edert Amerika
Hänsända vända de tomma … Besvikelsefrakt
Nu rustar jag pansartåg med stenhårda masker
i vaksamma gluggar
Tusentals vagnar uppfyllelse vända de hem.
R O S E N A LTA R E T
Jag skiljer mig från Eder –
ty jag är mer än ni,
Jag är i skymning
tempel prästinna,
invigd bevakande 30
framtidens eld,
jag träder ut till Eder
med ett gladt budskap:
Guds rike börjar.
Icke Kristi
tynande välde,
Nej, högre ljusare
mänskogestalter
träda till altaret
bärande fram sin tacksamhet
överjordiskt doftande
sinnesbetagande.
Där står altaret
som en suck ur Guds bröst,
krönen det med rosor
att man endast ser ett bärg av skönhet.
Lätt därpå
skall stundens ande sitta
drickande
ur bräckligt gyllne glas
stundens skål
M IN A S A G O S L O T T
Jag såg in i filosofens hus
och förstod att han var lycklig.
Men mina sagoslott stå
på sköra pelare obeskrivliga 31
(Lichtenberg.)