En skärva av själen bladderex by Schildts & Söderströms

En sk채rva av sj채len

En skärva av själen Henrika Andersson

SCHILDTS & SÖDERSTRÖMS

Boken har utgivits med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande © Henrika Andersson 2014 Schildts & Söderströms, Helsingfors Omslag: Jani Ikonen Inlaga: Nanne Nylund Tryck: Bookwell, Borgå, Finland 2014 ISBN 978-951-52-3495-7 www.sets.fi

Det är bara med hjärtat vi kan se. Det viktigaste är osynligt för ögat. ANTOINE DE SAINT-EXUPÉRY

I ett träd kan man gömma sin mörkaste hemlighet. Sin djupaste önskan. Sin svartaste sorg. Muriel hör järngrinden slå igen, gruset sticker i fötterna. Stenarna snärtar upp mot vaderna medan hon springer. Hennes långa lugg fladdrar i ansiktet, tårarna bränner och gör det svårt att se. Hon rusar mellan två passerande bilar, över rondellen med den dammiga lavendeln och ner mot asfaltvägen. Hon är flickan som springer för livet. Vid de gula insamlingslådorna viker hon av åt höger, passerar vinkällaren och olivlunden tills vägen delar på sig igen. Bakom följande krök dyker det upp två schäferhundar. Bestarna kastar sig mot porten. Kättingarna skramlar. Den större av hundarna ställer sig på baktassarna och pressar käften mot gallret. Muriel ser vakthunden i ögonen. Hon kan känna vilddjurets raseri.

Samma vrede härjar i henne. Här, i det främmande landet, är hon maktlös. De förbjuder henne att följa med till Kliniken och tänker förpassa henne till det nya huset som stinker av desinfektionsmedel. Ett hem som aldrig kommer att kännas som hennes. Idioter ... Försöker inte ens förstå! Vägrar lyssna! Muriel släpper inte besten med blicken. Hon stirrar stint, tills hunden gnyr och lägger sig med nosen mellan framtassarna. Och hon lovar sig själv: ingenting ska hindra henne. Ingen i världen får skilja dem åt.

BIG BANGET I DIG

FÖRSTA GÅNGEN JAG HÖLL DIG hårt visste ännu

ingen vad som var fel. Du fick ett plötsligt anfall. Mamma bar dig i famnen när du sparkade till badrumsskåpet och glaset skar upp huden på hennes arm. Hon lämnade dig skrikande i hallen. Jag tänkte inte ens på vad jag gjorde, inte förrän efteråt. Höll dig bara så hårt att du slutade sprattla. Sedan började jag vagga och blåsa luft mot ditt huvud, varma pustar som fick dina snurrlockar att virvla upp. Jag vet inte om det var för att jag blåste mot fontanellen, det där mjuka stället på babyhuvudet där skallbenet ännu är öppet, men jag kände hur krampen i din kropp släppte. Och medan jag fortsatte gunga var det som om

vi smälte samman och blev ett. Du gled in i mig och jag tog emot dig. Och jag kunde se vad som hände i din kropp. Big banget i dig, Ben. Himlakroppar eller dina celler som exploderade och slungades iväg. Ett fyrverkeri av gnistor och eld, elektriskt blåa blixtar och sedan molnet av giftgul substans som spred sig i ditt blod. Du hade så ont, så ont. Men jag höll dig kvar och tog emot din smärta. Långsamt lugnade jag dig. Du slöt dina ögon och jag fyllde oss med ljus och kraft. Din kropp andades med min, ända tills jag kände att du var färdig att återvända. Stunden varade inte längre än nån minut. Efteråt var jag lika trött som du. Det är så vi gör, Ben. När din kropp är i uppror, tar jag emot dig. Jag håller dig tills din smärta blivit min. Och när det är över fyller jag dig med ny kraft så du orkar igen. Efter anfallet frågade mamma mig vad som hände. Jag sa som det var, att jag tog emot dig och gav dig nya krafter. Hon såg på mig, skakade på huvudet men frågade inget mer. Senare på kvällen sa hon att jag måste vara försiktig. Att du kunde göra mig illa. Men det vet jag att du aldrig skulle göra. Det är sjukdomen som får dig att skrika och slå. Nu har det gått ett och ett halvt år. Och jag har hållit dig många gånger, gett dig av min kraft. Men för varje

dag växer mörkret. Din sjukdom äter upp dig. Sedan vi kom till Frankrike har du mest sovit. Pappa säger att det här bara är början. Eller slutet? Du får inte dö.

HÄR OCH NU

NÄR JAG GÅR TILLBAKA är jag inte längre arg. Mam-

mas bil är borta, precis som jag anat har ni åkt till Kliniken utan mig. Bara för att jag nös några gånger i morse. Mamma är hysteriskt rädd för bobbor och baciller, och pappa håller som vanligt med mamma i allt hon säger. Jag öppnar porten med min blanka nya nyckel och sparkar av mig sandalerna. Den ena landar i rosenbusken och den andra dunsar mot vattenkannan. Villa Camille har en trädgård med blommor, citrusträd och ett gammalt olivträd. Pappa sitter på terrassen. Jag nyser. Han ser upp från sina papper, glasögonen halkar ner över hans svettiga näsa.

”Det är säkert bara min allergi”, säger jag. Och nyser igen. Pappa ser bister ut. Jag skyndar upp för grusgången och in i huset. ”Har du packat din väska?” Pappa följer mig in i köket. ”Ni sa ju att jag inte fick följa med”, svarar jag och häller cornflakes i min blåa skål. Skålen är min favorit. En skål jag packat med mig varje gång vi flyttat. Den kommer från Irisviken, det enda stället där jag numera känner mig som hemma. Jag låter den vita mjölken stiga i det blåa. ”Skolväskan”, säger pappa och räcker mig en sked. ”Det är bara fyra veckor till sommarlovet …” ”Jag trodde vi var klara med den diskussionen.” ”DU var klar”, säger jag. ”Vad jag vill spelar då ingen roll? Fast det är MITT liv och MINA studier är det tydligen ingen som bryr sig om att fråga vad jag tycker.” ”För det första”, säger pappa och fyller på kaffe i sin kopp, ”har vi kommit överens om att så länge vi är här, tar du privatlektioner hos professor Duvent. För det andra, vad hade du tänkt göra under alla dagar när jag är på jobb och mamma på Kliniken?” ”Vara med Ben, så klart.”

”Så klart? Ben kommer att vara på sjukhuset, och med din förkylning skulle du inte ens bli insläppt på kaféet.” Pappa brukar normalt inte hänga upp sig på en nysning. Men nu vill de bli av med mig, de tycker att jag är i vägen. Jag måste gå till nån dement professor bara för att det är enklare för dem om jag är sysselsatt. ”Du vet hur strikta regler de har på sjukhuset”, börjar pappa sin predikan. ”Vi kan inte ta några risker, och infektioner är inget att leka med ...” Ungefär där slutar jag lyssna. Jag har hört litanian minst hundra gånger, om farligheten med smittor, om infektionsrisken för den som redan är sjuk. Jagvet jagvet jagvet, tänker jag medan flingorna krasar sönder pappas predikan och jag försöker minnas om jag packade med antihistaminet. ”... så passar vi på att göra uppköpen på vägen till professor Duvent.” Jag slutar tugga. Professorn. Jag suckar demonstrativt. ”Muriel”, säger pappa i en varnande ton. ”Saken är slutdiskuterad. Eller föredrar du skolan i Avignon, så inte mig emot.” ”Nej tack.” Jag sköljer skålen och ställer flingpaketet i skåpet. Pappa river ut en sida ur sitt anteckningsblock och skriver inköpslista.

”Håll ett öga på vägen när jag kör, så du sedan hittar på egen hand”, säger han. ”Måste jag GÅ till professorn?” ”I dag åker vi på visit, men från och med i morgon får du klara dig själv. Såvida du inte vill stiga upp halv sex tillsammans med mig.” Och mamma? är jag på vippen att säga. Fast jag vet att hon inte är att räkna med. Hon har fullt upp med dig och Kliniken fast hon borde jobba med sin forskning. Jag påminner mig själv om att inte ställa krav eller vara jobbig. Morgonens nysdrama var ingen bra början. ”Ägg. Ekologiska”, säger jag och ställer undan resten av frukosten. ”Skriv upp det på listan.”

PIERRE

PAPPA KÖR TILL ETT GIGANTISKT varuhus som säl-

jer allt från nässpray och elektronik till ostar. De har kundvagnar du skulle gilla, Ben. Storlek som din resesäng, med röda och blåa rattar installerade vid barnsitsen. Pappa spanar efter varor, jag kör vagnen. Efter kökssakerna har jag tröttnat. Dessutom är det iskallt i affären. Jag tigger glasspengar och säger att jag väntar utanför. Huvudet bultar. Jag får alltid huvudvärk vid åska och när jag stiger ut ser jag hur molnen hopat sig. Slickande på min pistaschglass, en av plussidorna med Frankrike, går jag över parkeringsplatsen. Mina skosulor klibbar. På andra sidan parkeringen står ett träd och en smutsig

bänk. Luften står stilla, det luktar gummi och bensin. Jag längtar till floden som jag upptäckte i morse. Det är bara tio minuters körväg från Villa Camille till köpcentret, ändå är det två skilda världar. Bakom bänken på en kulle ligger en bensinmack och en bunker med järnskrot. Jag är varken intresserad av bilar eller skrot, ändå går jag dit. En jättekråka flyger upp ur trädet, jag hajar till och stannar. Ska precis sluka det sista av glassen då jag får syn på honom. En kille, för ung för att kallas man, står och lutar sig mot mackens vägg. Han är iklädd mörkgrå blazer och säckiga jeans. Allt verkar hänga på honom. Kläderna. Händerna som sticker fram ur de alltför långa ärmarna. Det korpsvarta håret som skymmer ansiktet. Ögonen syns inte alls, bara en nästipp sticker fram under den långa luggen. Jag kan inte sluta stirra, det är nåt som inte stämmer. Killen står i en märklig ställning: höften skjuter fram och höger fot söker stöd mot väggen. Jag går närmare. Måste få se hans ögon. Huvudet känns bara så tungt, det hettar och knastrar i min skalle. Jag hinner tänka att jag misstagit mig, att killen är en staty, då hans gympadoja glider ner längs väggen. Den sista glassen rinner mellan mina fingrar, jag ser den droppa ner på asfalten. En grönkladdig ö mitt i det svarta.

När jag tittar upp igen, ser han mig rakt i ögonen. Fast det säkert är tio meter mellan oss är hans blick så intensiv att det bränner till i min mage. Hettan stiger längs halsen och upp i ansiktet. Varje cell vibrerar, som om hela jag var elektrisk. Vår ögonkontakt varar inte mer än nån sekund, men under den stunden är det som om han befann sig inne i mig. En märklig stickande känsla. Inte som det känns med dig, Ben. Mera som att falla genom eld utan att bränna sig. Marken under mig gungar. Jag tar stöd mot trädet, plötsligt mår jag illa. Han bryter kontakten. Nånting vid skon har fångat hans uppmärksamhet. Han böjer sig och plockar upp … en slant? En sten? Jag försöker se vad det är, men han lägger fyndet i fickan. Jag frågar mig själv vad han heter och hör en viskning i mitt huvud. Pierre. Så jag döper honom till Pierre. Det skulle dessutom passa, för sten är pierre på franska. Utan att se sig om eller söka min blick, försvinner Pierre runt betongbunkerns hörn. Jag kan inte sluta tänka på honom. Vi lastar bilen med kassar medan jag undrar vad han gillar för mat. Om han äter överhuvudtaget. Pappa ber mig fästa säkerhetsbältet. Jag försöker minnas färgen på Pierres ögon medan pappa pratar på om professorn. Var de bruna? Gråa?

Det suger till under naveln när jag tänker på hur han såg på mig. Åtminstone var hans ögon inte blåa som dina, Ben. ”... och redan då var Duvent originell i jämförelse med de övriga lärarna på min tid. Ni kommer säkert att trivas ihop … Jag tänker för övrigt inte blanda mig i hur ni lägger upp era lektioner”, avslutar pappa. ”Har Duvent varit DIN lärare?” ”Endast under mitt sista gymnasieår, tyvärr”, svarar pappa. ”Då måste han ju vara asgammal!” När vi svänger bort från motorvägen lyckas jag utplåna bilden av Pierre. Det senaste året har jag medvetet tränat min hjärna i att fokusera på nuet. Iaktta och registrera allt som sker. Inte döma och helst inte engagera mig känslomässigt. Det gör det lättare att stå ut.

PROFESSOR DUVENT

DET DOFTAR LAVENDEL. Professorns hand är stor

som en stekpanna, huden på handflatan tjock, nästan träig. Men det är fingrarna jag stirrar på. Naglarna. De är värre än mormors tånaglar och kröker sig som gråblåa klor. Jag vill inte fastna i klorna, så i stället ser jag upp. Ett krusigt grått skägg och en blank skalle möter min blick. Och öron stora som tefat. Duvent liknar fladdermusen Evert, mjukisdjuret du fick ärva av mig, Ben. Vi står vid dörren under det sneda taket. Jag släpper taget om professorns hand, säger bonjour och vänder mig bort. Pappa konverserar och skämtar, knäpper in tider och nummer på mobilen, frågar om jag föredrar skola på morgonen eller efter lunch. Jag rycker på axlarna och iakttar regnet.

Om jag tittar på öronen, kommer skrattet i min mage att bubbla upp. I bilen undrar pappa vad som är så roligt. Jag svarar Evert, och han säger att det är idiotiskt att skratta åt nåns öron. Men jag har inte sagt ett ord om öron. Bara nämnt namnet på ditt mjukisdjur. Pappa kör hem i hällregnet. Månne Pierre gillar regn? Trots huvudvärken har jag alltid älskat åska och oväder. Under somrarna ställer jag mig högst upp på Irisberget för att välkomna regnet. Mormor och mamma ropar ”Kom ner därifrån, Mimi! Du blir ju alldeles våt.” Det är ju hela meningen med regn, att man ska bli våt. Jag längtar efter Irisviken. Jag längtar efter tiden då livet var vanligt. Innan alla diagnoser och sterila sjukhus, innan dödsskräcken. Rädslan att inte veta vad som är fel med dig är värst. Och mammas blick när den blir glasartad och hon försvinner. Jag tröstar mig med att tänka på mormor. Hon är den enda som inte glömt bort mig sedan du blev sjuk. Det jag däremot inte tänker på är morgondagen. Och hur lång vägen är till professorns hus, speciellt för den som blir tvungen att gå.

ATT SPRÄNGA ETT HUS

DU LIGGER I RUMMET bakom den stängda dörren.

Jag är förbjuden att komma nära dig. Mamma är misstänksam, hon tror inte att min snuva är allergisk. Ibland kan det ta flera dagar innan pillren verkar. Jag är ganska säker på att både du och mamma sover därinne. Jag hörde dig skrika i natt. Klockan är 8.32 när jag lämnar Villa Camille. Pappa har ritat en karta över vägen. På det rutiga pappret ser det ut som om professorns hus och Villa Camille ligger alldeles nära varandra. Jag korsar motorvägen och fortsätter mot floden. Det är skönt att vandra barfota på sandvägen. Järnvägsspåret är övervuxet, det måste vara åratal sedan tåget körde ge-

nom byn. Jag viker av till vänster, passerar stenbron. Det är samma flod jag såg dagen innan när jag blev arg och sprang iväg, men en annan bro. Jag låter det strömmande vattnet svalka mina händer innan jag går vidare. Enligt kartan ska jag svänga och fortsätta förbi vinrankorna fram till en äng med solrosor. Blommorna har inte slagit ut. Fältet är minst hundra meter i kvadrat, på kartan är det en sockerbit. Jag skyndar på stegen. Solen gassar och jag övar på en kort presentation. Varje gång jag börjat i en ny skola, har jag tvingats stå längst fram och presentera mig. Det är inte min starkaste sida. Det är det värsta jag vet. För ett par år sedan ledde det till att jag fick skolväskan full av gulpissad snö. I karthörnet har pappa textat TIMMEN BÖRJAR 9.00! Franska lärare är strängare än de nordiska också om de niar sina elever. Pappa har berättat hur han blev slagen i skolan. Matteläraren knäppte honom med linjalen på huvudet och drämde kartpinnen över pappas utsträckta hand. I Norden får en lärare inte ens nudda vid sin elev, men sånt struntar fransmännen i. Svettig och rejält försenad springer jag över gruset och knackar på. Ingen öppnar. Jag klappar fyra gånger med dörrklappen, ett lejonhuvud i mässing. Kanske professorn hör illa trots sina imponerande öron? Jag går en

runda och får syn på en rostig grind med ett ännu rostigare handtag. Grinden gnisslar när jag drar igen den bakom mig. ”Ser man på.” Ett par håriga gubb-ben sticker fram under ett uppslaget parasoll. Jag böjer mig ner och säger: ”Ursäkta monsieur … det är jag, Muriel Blanc. Ni kanske minns att jag skulle –” Längre hinner jag inte. Duvent snäser: ”Och varför skulle jag inte minnas!” ”Förlåt, jag menade inte att … förstod inte att vägen var så lång …” Professorn tittar på mig, hans bleka läppar tänjs ut till ett streck. Sedan försvinner munnen in i skägget igen och han konstaterar: ”Ni ser törstig ut. Vänta på mig i köket.” ”Det behövs inte, jag –” ”Inga men. Lilla kranen med svarta handtaget är dricksvatten.” Duvents kranvatten smakar bättre än flaskvattnet från butiken. Glasen står i snörräta rader, jag väljer ett med gröna bubblor. Medan jag dricker inspekterar jag rummet. Allt är rent. Från takbjälken hänger prydliga örtbuketter, och varje knippe är försett med en namnlapp.

Jag öppnar närmaste dörr. Det kunde vara ett skafferi men inredningen är märklig – en smal gång vars väggar är täckta av bokhyllor. Hyllorna leder fram till nån slags hundkorg. I korgen ligger utbredda fårfällar, filtar och kuddar. Ovanför boet hänger olika sorters lampor och ett halvdussin olika glasögon. Jag stänger hastigt dörren. På ett bord i hallen ligger ett förstoringsglas. Genom luppen undersöker jag bubblorna i mitt glas. De påminner om inkapslade celler. Jag tänker på dig, Ben. Varför gör cellerna uppror i din lilla kropp? Och varför hittar de inte felet? Efter din senaste behandling låg du avslagen och blek i över en vecka. Knappt att du orkade lyfta huvudet när jag hälsade på. Hur ska du orka en gång till? Jag stirrar i glaset och känner att jag borde vara där du är. Plötsligt står professorn i dörröppningen, jag hoppar till och glaset faller i golvet med en smäll. Till all lycka är det tjockt, men de sista vattendropparna sprider sig över träplankorna. Duvents panna blänker av svett. ”Mat och dryck bör förtäras vid bordet.” ”Förlåt”, säger jag och är på väg efter nåt att torka upp med. Professorn tar fram en näsduk, sveper med den över golvet och följer mig till köket. Jag ställer undan mitt

glas och försöker le. Jag känner mig osäker i hans närhet. Professorn plockar fram en ny näsduk, torkar sig i pannan och säger: ”Jaha, mademoiselle. Vad vill ni lära er?” Jag är inte beredd på en så personlig fråga. Mitt huvud är lika ekande tomt som mormors brunn i juli. ”Vad tycker ni om?” Tycker om tycker om tycker om pilar mellan hjärnhalvorna. Jag tycker om en hel massa, men just nu kommer jag inte på en enda sak. Jag gillar delfiner, men det gör väl alla? Det tar en evighet innan jag får tag i ett minne från Irisviken. Vi ligger på en filt under hängbjörkarna och lyssnar på vinden. ”Träd”, säger jag. ”Jag gillar träd.” Professorns trädgård är stor som en park och består av två delar. Vi kryssar mellan buskar och blomsterhav. Insekterna surrar. Fjärilar virvlar och bina går på högvarv. Jag lyssnar och räknar till minst ett halvdussin olika fågelläten: drillar och kvitter, skvirr och ett dovt kurrande som jag antar att är skogsduvor. Professorn går framför mig, byxorna hänger i baken. Ibland puttar han till en blomma eller kvist med sin käpp. Men han säger ingenting.

Trädgården slutar vid en hög mur och intill muren står ett stenhus. Det märkliga med huset är invånaren: ett kastanjeträd. Trädet måste ha stått där länge. Stammen är bastant och grenarna har sprängt genom taket och väggarna. Trädkronan höjer sig majestätiskt över muren. De understa grenarna skjuter ut ur det som en gång varit fönster. ”Här satt jag mycket som barn”, säger Duvent. ”Dörren var reglad men fönstren släppte in tillräckligt med ljus för mig att skriva. Jag började med att teckna alfabetet i jorden. Jag läste allt jag kom över. Och när jag blev äldre ristade jag in mina tankar i jorden. En dag råkade jag ha kastanjer i min ficka, men i stället för att äta upp dem grävde jag ner dem. För varje grop upprepade jag samma önskan.” ”Vad önskade ni er?” frågar jag. ”Att en dag spränga mig ut ur mörkret”, svarar professorn. Han klappar med handflatan på stammen och ler: ”Man ska vara försiktig med vad man önskar sig.” Jag vill fråga varför han suttit instängd. Men professorn är inte en person man frågar vad som helst. Vi går tillbaka in. Professorn pekar mot en dörr på andra sidan hallen och säger: ”Vänta där inne, men rör inget.”

Biblioteket är större än vårt nuvarande hem. Böcker från golv till tak i alfabetisk ordning och ordnade enligt ämne. I rummets mitt står en lädersoffa, två fåtöljer och ett ovalt bord. Längre in finns en gammaldags pulpet. Duvent har tagit på sig handskar och plockar ner böcker, en hel hög. Han tar fram en äggklocka, vrider om näbben och säger: ”Självstudier en timme.” Han försvinner och lämnar mig ensam. Det är inget fel på böcker. Problemet är att jag inte har en aning om vad det är meningen att jag ska läsa. Jag bläddrar på måfå, tittar på bilder och väljer den sista boken i högen. Primitiva religioner och riter. I mitten av den stora luntan finns ett fotografi av ett träd med band och sjalar knutna kring stammen. Inuti trädet ligger ett barn. Barnet har dött men är ännu för lätt för att begravas. Det gamla trädet fungerar som barnets själaväktare. Först då barnet sugit i sig tillräckligt med kraft från trädet kan det förena sig med alltet. Det kan tydligen dröja flera år, tygen runt stammen har slitits av vind och regn. Barnets familj har säkert sörjt barnet. Själen inuti trädet har vuxit sig starkare medan kroppen förmultnat. Jag tänker på dig, Ben, och hur jag kan ge dig av min

kraft. Kanske är jag din själaväktare under tiden din kropp är i uppror. Äggklockan ringer. Professorn hasar in i sina rutiga tofflor, samlar ihop luntorna och bär iväg högen. Jag säger att jag vill behålla en bok, men Duvent låtsas inte höra. Vi äter under tystnad. Lunchen består av sparris med smör, en hård brödbit och det goda vattnet. Jag studerar professorns malande käkar och blåklorna som griper om brödet. Vanligtvis har jag lätt för att läsa av mänskor. Jag kan ofta ana vad de kommer att säga, och jag vet när de ljuger. Det mesta avslöjas i gester, tonfall och kroppsspråk, inte så mycket i själva orden. Men professorn är svår. Jag har ingen aning om vad som rör sig i hans huvud. Medan jag sköljer av tallrikarna berättar jag för professorn om mormors björkar vid Irisviken. ”Stammarna är vita och barken helt blank”, säger jag stolt. ”Sådana träd finns nog bara i Norden.” Professorn ber mig ta en ny runda i hans trädgård och skriva ner vilka träd jag känner till. Det är inte många jag kan namnen på, särskilt inte på franska. Jag talar franska med pappa, och han har aldrig intresserat sig för växter. Till min häpnad hittar jag tre magra björkar och några syrenbuskar.