2
EN MORGON VID HAVET
INANDNING, UTANDNING
dikter av
Claes Andersson
S c h i l d t s & S รถde r s t rรถm s
3
C. Andersson En morgon vid havet s.1-3.indd 3
15.6.2015 10.52
Utgiven med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande.
www.sets.fi
ISBN 978-951-52-3682-1 © Claes Andersson 2015 Omslag: Anders Carpelan Tryck: Nord Print Ab Helsingfors 2015
4
det går inte att tömma brunnen som är förbunden med de djupa vattnen där vi lekte som barn och där våra flygdrömmar föddes i oceanernas bottenlösa djup
5
Det är sorgen som håller huden uppspänd, mina glömda vänner sover bland rötterna i mullen De sover med allt de avstått, sitt falnande minne, sina skakande händer och det sista leendets vassa tänder Deras drömmar löser upp sig och underjordens gula fjärilar fladdrar bort från dem Jag har sett döda som liknat vargar, vampyrer med blod på nosen Lögnen sargar oss och sliter oss i stycken, som sanningen sliter oss i stycken Kanske är det lättare att vara död än att leva liksom det är lättare att drömma än att vara vaken? Ingen föds ensam skrev Pentti Saarikoski som nu är ensam Han blev fyrtiosex år och dog mycket gammal
6
Jag saknar din mun, din hud och dina händer Solen börjar gå ner och bli långsamt mindre Nu faller flugor, fjärilar och fåglar till marken Vi vandrar skrattande och dansande mot randen Där står någon och väntar på min döda syster Allt vänder till slut sitt ansikte mot gräset Kom snart innan jag måste ta båten över Jag känner hjärtats näve slå mot lungans iglar Ingen vet vart våra glada skratt och lekar leder
7
(en ambulans under vattnet) En kväll i november kunde jag andas varken ut eller in Solen var på väg att gå ner Ute och inne hade förlorat sin betydelse och jag var bottenfrusen Mina håligheter hade förvandlats till innanhav utan floder eller utlopp Först nu fattade jag innebörden av verbet implodera, en stund var jag bortsprängd, på den andra sidan Jag hörde det kvävda ljudet av en ambulans under vattnet På något sätt hittade jag tillbaka, under istäcket Senare var rummet fullt av barn och vänner, det var som jordens alla mänskor De var där för mig Barnens rop och skratt fick mig att vakna och jag fick lust att krama om dem De verkade glada och lyckliga, som om de inte alls delade mitt missmod Hur underbart barnsliga de var, hur levande och oemotståndliga De kommer att överleva allt med hjälp av sina kloka råttor och smarta ipaddor 8