MÅRTEN WESTÖ – ALEXEI EREMENKO SR
EREMENKO BERÄTTELSEN OM EN FOTBOLLSFAMILJ
Schildts & Söderströms
Boken har utgivits med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande. Omslagsbilder: Nelia Eremenko (uppe till vänster): Linda Tallroth-Paananen Alexei Eremenko sr (uppe till höger): Lehtikuva Roman Eremenko (i mitten): Lehtikuva Alexei Eremenko jr (nere till vänster): Juha Tamminen Sergei Eremenko (nere till höger): Lehtikuva © Mårten Westö 2016 Omslag Tuomo Parikka Inlaga Satu Kontinen Tryck Nord Print, Helsingfors 2016 ISBN 978-951-52-3966-2 sets.fi
Till minnet av min mor, Christina Hedberg (1938–2015), Jakobstadsbördig fotbollsvän.
INNEHÅLL Förord 8 Avspark 13
ALEXEI (”Jere”, f. 1964)
*
33
Det nya landet 34 | Ett barn av sin tid 56 | Dominanten 96 | Nya utsikter 134 | Fotbollsidealisten 164
ALEXEI JR (Losha, f. 1983)
*
Gossen Ruda 196
ROMAN (f. 1987)
*
239
SERGEI (f. 1999)
*
281
”Till Moskva, till Moskva!” 240
195
Förväntningarnas börda och välsignelse 282
NELIA (f. 1964)
*
311
Fadern, sönerna och den heliga anden 312
JEPPIS
*
Mer än en stad 330
329
EN FOTBOLLSFAMILJ En för alla, alla för en 350
EPILOG
*
391
Revansch och nya tag 392 | Jerexit 416 Tack 426 Litteratur 427
*
349
Förord
I
förordet till sin bok The Football Men (2011) avslöjade den brittiske
fotbollsskribenten Simon Kuper uppgivet att han slutat intervjua fotbollsspelare eftersom de aldrig säger ett dugg.
Med en viss ironi hänvisade han till en kollega som rapporterat
kring en icke-namngiven storstjärnas övergång till Real Madrid några år
tidigare. På väg till presskonferensen hade journalisten delat taxi med superstjärnan och passat på att fråga vad denne tänkte säga för att få fram sitt
budskap inför världens samlade presskår. Spelaren hade vänt sig om och stirrat oförstående på honom. ”Vadå budskap? Hela idén är ju lägga orden så att man inte säger något alls.”
Den svenske fotbollsjournalisten Erik Niva har formulerat samma sak,
med lite andra termer: ”Modern fotbollsjournalistik påminner verkligen extremt mycket om kalla krigets kremlologi. Dagens sportskribenter använder samma metoder för att tolka en fotbollsvärld som är obetydligt mindre sluten än det gamla Sovjet.”
Ja, nu är det knappast någon som förväntar sig – eller kräver – att fot-
bollslirare ska kommentera Brexit eller konsekvenserna av den avvärjda turkiska militärkuppen, men onekligen vore det intressant att då och då få
höra lite mer om spelarnas syn på livet även utanför fotbollsplanen. Vilka drömmar har de? Vad är det som driver dem? Och hur ser de på framtiden efter karriären? Bara för att ta några exempel. 8
Boken du håller i din hand är ett försök i den riktningen. Därmed kan
den också ses som en förlängning av det fotbollsskrivande jag ägnat mig
åt i snart tjugo års tid, framför allt i Hufvudstadsbladets spalter. I samtal med familjen Eremenko såg jag en möjlighet att fördjupa tankegångar jag reflekterat över i det kortare formatet.
Men framför allt handlar den här berättelsen om en dynamisk familj
som redan i ett kvarts sekel satt sin prägel på fotbolls-Finland. Ända sedan
1990, då Alexei och Nelia Eremenko flyttade till Jakobstad från dåvarande Sovjetunionen, har familjens inflytande över sporten varit otvetydigt.
Alexei Eremenko senior spelade under många år för FF Jaro, vann sena-
re två FM-guld i HJK och återvände sedan till Jakobstad där han fungerade
som tränare för Jaro 2009–2016. Sönerna Alexei junior och Roman har i flera år hört till det finländska landslagets bärande krafter och har båda lång erfarenhet av proffsspel i utlandet. Även yngste brodern, den artonårige Sergei, har spåtts en lysande framtid inom sporten.
Vad är det då som får en fotbollsfamilj att fungera? Hur kombinerar
man vardagen med intensiv träning från unga år? Hur präglar det familje-
dynamiken? Och vilken roll har Nelia Eremenko, själv före detta elitgymnast och erfaren tränare, haft i alla framgångar?
Berättelsen om familjen Eremenko erbjuder också en inblick i ett in-
vandraröde, ett nog så aktuellt tema. Hur var det att flytta från Sovjetunio-
9
nen till Finland vid en omvälvande tidpunkt i historien? Hur har uppväxten i det forna Sovjet präglat Alexeis och Nelias liv? Och hur har det påverkat familjen att bo och växa upp i en liten finlandssvensk kuststad?
Men det fanns även andra frågor som intresserade mig. Hur ser Alexei
Eremenko senior på sin tidiga karriär i sovjetisk fotboll? Hur har sporten utvecklats under fyra decennier? Vilka mål och ideal styr i dag hans eget arbete som tränare?
Att skriva en sådan här bok är förknippat men vissa problem. Ett sådant
är det eviga: Tidens gång. Idrotten lever i ett ständigt nu; det finns sällan
tid att stanna upp och blicka tillbaka, fokus ligger på nästa träningspass, nästa match, nästa turnering. Toppidrottare är sällan särskilt sentimentala av sig, i synnerhet inte under pågående karriär.
Dessvärre tar idrotten inte heller hänsyn till hägrande deadlines och
kvistiga dispositionsfrågor.
När arbetet med boken inleddes var Alexei senior tränare i Jakobstad,
äldste sonen Alexei junior spelade i Skottland, mellersta sonen Roman
hade nyss flyttat till Moskva medan den yngste, Sergei, tog sina första steg i herrfotbollen.
När detta läses två år senare har Alexei och Jaro gått skilda vägar, Alexei
junior varvat ner, Roman blivit rysk mästare med CSKA och Sergei inlett
proffskarriären i schweiziska Basel. Dessutom har Nelia och Alexei begåvats med ytterligare två barnbarn. Tiden står sannerligen inte still.
Min strävan har varit att den här boken ska tilltala läsare i alla åldrar,
även sådana som kanske inte har någon erfarenhet av fotboll från tidigare. Det underlättar förstås läsningen om man känner till vissa grundläggande fakta om sporten. Jag har också försökt undvika att snöa in på taktiska fi-
nesser och annan nördig fotbollsjargong. Framför allt hoppas jag att boken finner sin väg till unga läsare och fotbollsjuniorer, och att de låter sig smittas av familjens Eremenkos kärlek till idrotten.
Ett tack går till Stiftelsen Finlandssvensk Bokkultur, Svenska folksko-
lans vänner samt Finlands svenska författareförening, vilka alla understött arbetet med boken.
Ett särskilt varmt tack går givetvis till samtliga medlemmar i familjen
Eremenko, som så generöst ställde sin tid till mitt förfogande och tålmodigt svarade på alla mer eller mindre impertinenta frågor. 10
Till sist: i dessa tider, när fotbollen förvandlats till en globaliserad
megaindustri och det internationella fotbollssamfundet skakas av den ena korruptions- och mutskandalen efter den andra, kan det vara skäl att begrunda det faktum att sporten tack och lov även handlar om annat än
pengar och makt. I Petter Karlssons fina reportage i boken Fotbollsfeber om
AS Franciskaner, ett lag bestående av rumänska munkar som klättrat upp genom seriesystemet, uttrycker fader Peretti saken så här:
”Fotbollen fostrar också. Den handlar om att ta ansvar för andra, tygla
sina aggressioner, ha tålamod. Vi spelar för att ära Gud, för att ha roligt, men också för att lära oss något om livet och om oss själva.”
Något att komma ihåg såväl på planen, i kabinetten som där hemma i
tv-soffan.
Helsingfors i september 2016 Mårten Westö
11
AVSPARK
Jakobstad, augusti 2014
E
n regnig kväll i slutet av sommaren. Jaro möter Honka i finländska fotbollsligan.
Huvudläktaren vid Centralplan i Jakobstad är nästan fullsatt
trots att sensommarvädret är minst sagt ruggigt. Min förläggare
har dragit på sig en elak förkylning och sitter bredvid mig och snörvlar så högljutt att jag knappt hör speakerns röst.
Matchen börjar trevande. Det är mycket som står på spel. Tidigare un-
der säsongen har lagen spelat oavgjort 1-1 i Esbo. Båda tränarna är under press – Honkas Shefki Kuqi, som alltid klädd i välskuren kostym, denna gång en mörkgrå sådan, störtar upp från bänken och ryter åt sina spelare,
armarna viftar och emellanåt sparkar han vilt i gräset av ren frustration. Den före detta landslagsforwarden har all anledning att hålla sig i skinnet:
under sommaren har han redan hunnit bli avstängd två gånger för osports
ligt beteende. Även i den snöpliga 0-5-hemmaförlusten mot Jaro månaden innan förpassades Kuqi upp på läktaren, efter något som tidningarna beskrev som ett ”barnsligt vredesutbrott”.
Plötsligt minns jag mig ha läst någonstans att svenske förbundskapte-
nen Erik Hamrén under sin tid på Gymnastik- och Idrottshögskolan gjor-
de studier som visade att tränarnas stressvärden under viktiga matcher var tre gånger högre än hos personer som hoppar fallskärm första gången.
15
Jag hoppas Shefki Kuqi pallar för trycket.
I jämförelse verkar Alexei Eremenko senior lugn som en filbunke. Iförd
en för dagen snitsig mörkblå trenchcoat står han vid plankanten och följer
noggrant med händelserna ute på planen. Då och då går han fram till sidlinjen och skriker ut sina engelskspråkiga instruktioner till spelarna: ”Yes!”, ”Do it!”, ”Shoot!”
Men inte heller han har anledning till några större jubelrop. Jaros sä-
song har varit tudelad så här långt. Starten på våren var lysande, och efter en 2-0-seger hemma mot Inter från Åbo i början av juni var man rentav uppe och nosade på serietäten, två poäng efter omöjliga HJK. I sina bästa
stunder har laget spelat just den sortens offensiva fotboll som blivit klub-
bens särmärke – ett spel som bygger på bollinnehav och hög press, och som väckt respekt runtom i landet.
Sedan dess har det gått sämre. Skador och problem med målskyttet un-
der högsommaren har blottat bristerna i den aningen tunna truppen och gjort att laget sackat efter i tabellen. Veckan innan har man förlorat det prestigefyllda lokalderbyt i Seinäjoki med 0-1.
För Honkas del är det bara tre poäng som skiljer till nedflyttnings-
strecket; Esboklubben kan tacka seriejumbon TPS urusla form för att läget
inte är ännu mer prekärt. Vid en jämförelse ser situationen för Jaro något mer betryggande ut; inför matchen ligger man sjua, sex poäng före kvällens
motståndare. Fem lag ligger inom två poäng – mittskiktet i FM-ligan det här året är jämnare än någonsin.
Själv har jag intagit min plats på läktaren i researchsyfte. Jag är här för att
bekanta mig med staden Jakobstad efter en lång paus – och för att studera
Alexei Eremenko, hans arbetsmetoder och fotbollsfilosofi. Nästa dag ska vi träffas på familjens gym för att prata ihop oss kring den här boken, för att sedan senare på hösten slå oss ner för en rad samtal. Det ska handla om
Alexeis karriär, barndomen i Sovjet och flytten till Finland, bland annat.
Men också om staden Jakobstad, om framtiden, familjen, tränarjobbet och finländsk fotboll överlag. Plus en hel del annat, ska det visa sig. Upplägget känns både kittlande och intressant.
Fast i sanningens namn är jag även en smula tveksam: Hur öppenhjär-
tig kan man riktigt vara när man är mitt uppe i karriären? Hur stor distans 16
krävs det för att få syn på de viktiga milstolparna i utvecklingen, de av-
görande ögonblicken som formade en som fotbollsspelare, tränare – och människa?
Jag har läst bara alltför många fotbollsböcker där distansen helt enkelt
saknats och det hela utmynnat i rätt intetsägande redogörelser för enstaka
matcher och säsonger, utan något egentligt djup, kanske för att personen ifråga velat undvika att stöta sig med folk som fortfarande är viktiga för hen i yrket.
Men kanske Alexei, som fyllde femtio i år, börjar ha det där nödvändiga
perspektivet som öppnar för nya insikter? Och hur är det med resten av familjen? Sönerna Alexei junior, Roman och Sergei? Och frun, Nelia? Jag vill
prata med dem allihop för att kunna skapa mig en helhetsbild av hur familjen blivit som den blivit. Berättelsen är fascinerande och lärorik. Och där finns många intressanta och aktuella infallsvinklar.
Alexei och jag känner inte varandra sedan tidigare. Ja, vi har visserligen
träffats en gång förut – det var på en mottagning hos europarlamentari-
kern Henrik Lax i Bryssel för snart ett decennium sedan. Frun Nelia var också med den gången. Då hade Alexei rätt nyligen lagt dobbskorna på
hyllan och inlett sin tränarbana. Vi utbytte några ord, inte mer. Jag minns att jag efteråt tänkte att han under det korta mötet gav ett lite distanserat
intryck. Kanske var han bara nervös. Eller så var det jag som var det. Hur som helst känns det plötsligt som väldigt länge sedan.
Jag har förstås följt med hans karriär under årens lopp, men faktum är
att det fanns en period då jag knappt såg någon fotboll överhuvudtaget – och den råkade infalla just under första hälften av 1990-talet, med andra ord när Eremenkos spelarkarriär stod i zenit.
Ändå intresserade jag mig för familjens berättelse. Varför? Låt mig förklara.
*
Jag förälskade mig i fotboll i sjuårsåldern, det var den sommaren då VM
gick av stapeln i Västtyskland, tjugo år innan Alexei Eremenkos mellersta
son, Roman, skulle drabbas av Romario och brasiliansk magi under USA-
17
VM. Mitt favoritlag, Holland, förlorade visserligen finalen mot värdnationen den gången, 1974, men trots besvikelsen hade jag fastnat på kroken. Några år senare började jag själv spela aktivt, och fortsatte med det ända tills jag var kring tjugo, och litteraturen, musiken och skrivandet tog över.
Men under många år var fotbollen en central del av min tillvaro. I tioårsåldern kände jag mig följaktligen rätt ofta som huvudpersonen i Bengt Cidden Anderssons dikt ”Dragningen”: Jag tog emot bollen gjorde ett ryck kroppsfintade placerade bollen till vänster om målvakten. Allt gick snabbt, när domaren signalerade för målet hann tanken ifatt mig. En lycklig skrattvåg briserade inom mig. När jag gjorde dragningen kände jag det så att jag med tåspetsarna skulle kunna spela ett avancerat pianostycke av Chopin. Höjdpunkterna i min blygsamma fotbollskarriär var en silvermedalj i B-juniorernas FM-serie samt en seger i Helsinki Cup i samma åldersklass (jag nätade till och med i den televiserade finalen efter att ha fått hoppa in i andra halvlek). Men liksom de flesta kärlekar fick även denna småningom sina skråmor. En dag slutade jag spela fotboll ungefär lika abrupt
som jag börjat. Det var när jag skulle ta klivet upp i herrfotbollen. Jag tränade en vinter med ett division 1-lag, men tappade sugen redan innan säsongen skulle börja. Jag minns att jag försökte intyga mig själv att
det inte var kul längre, men om sanningen ska fram hade jag redan långt
dessförinnan tvingats in i rollen som frustrerad bänknötare. Beslutet var därför inte svårt att fatta.
Varför berättar jag det här? 18
Ja, kanske för att passionen aldrig klingade av. På riktigt. Och för att
min erfarenhet säger mig att det vilar något slags osynliga skrankor mellan
idrott och, säg, litteratur, som alltid irriterat mig. Det ena anses vulgärt och folkligt, det andra snobbigt och elitistiskt, lite beroende på vilken sida av staketet man står.
När jag lade av med fotbollen och omsider kom in i mer vittra kretsar,
om vi säger så, gjorde jag som många andra gör i motsvarande situation: Jag tog kategoriskt avstånd från allt vad idrott hette.
Under åren som följde brydde jag mig alltså inte nämnvärt om fot-
boll – eller sport överhuvudtaget. Det var under de åren då Alexei med
familj slog sig ner i Jakobstad och han tog den inhemska fotbollsligan med storm. Själv bildade jag familj, debuterade som författare och gav mig andra intressen i våld. Mitt intresse för idrott var ett avslutat kapitel i mitt liv. Trodde jag.
När min äldre son själv började spela juniorfotboll i slutet av 1990-talet
vaknade mitt intresse på nytt. Ungefär i samma veva skrev jag också mina
första idrottskrönikor. En av grundreglerna när det gäller skrivande, som jag själv också framhävt på olika kurser, lyder ju som bekant att man helst ska skriva om sådant som man vet något om.
Fast nu har det där med att skriva om idrott aldrig varit särskilt opro-
blematiskt, om någon inbillade sig det.
I självbiografin ”Ett annat liv” berättar exempelvis den svenske förfat-
taren P. O. Enqvist om det inre och yttre motstånd han mötte när han under det politiserade sextiotalet började skriva om sport. Det var som att släpa med sig en skamsäck visavi idrotten, skriver han, ja hela ämnet betraktades som någonting icke rumsrent, rent intellektuellt. Det gällde att ”vara kritisk, det var viktigt, gärna föraktfull”.
Tja, det där känner man ju igen. Så pass många år försökte man själv
förgäves ge sken av att man hellre diskuterade postmodern konstteori än Johan Cruyffs totalfotboll.
I dag vet jag bättre. Eller snarare: jag har förstått att det ena inte behö-
ver utesluta det andra. Det finns plats för bägge två. Tack och lov för det.
19
Men vad skriver vi om när vi skriver om idrott? Ja, inte bara om idrott,
så mycket står klart.
”För den som tittar ordentligt säger fotbollen ofta mer om tillståndet i
ett land än vad ett dussin statliga utredningar kan göra”, skriver Erik Niva i sin bok ”Den nya världsfotbollen”.
I ”Fotbollens himmel och helvete” ger den uruguayanska författaren Edu-
ardo Galeano sin bild av fotbolls-VM genom tiderna ur ett sydamerikanskt perspektiv. Drömmen om det ultimata fotbollsögonblicket erbjuder samtidigt en mental utväg ur minnena av livet i en klavbindande militärdiktatur.
Max Lundgrens 60-talsböcker om Åshöjdens BK kombinerar socialrea-
lism med en ovanligt trovärdig fotbollsskildring. Det var först i vuxna år jag
insåg hur mycket just Max Lundgren påverkade min världsbild – ja, antagligen långt mer än senare läsning av snåriga, politiska klassiker.
I ”Fever Pitch” lyckas Nick Hornby inte bara skildra en till det patolo-
giska gränsande fotbollsbesatthet, utan även analysera den efterkrigstida
mansgenerationens psykohistoria – och allt det här på ett humoristiskt och skarpsinnigt sätt.
Hornby insåg också tidigt att idrott inte är någon från samhället fri-
kopplad gråzon, utan tvärtom utgör en alldeles utmärkt plattform för so-
ciologisk observation. Fever Pitch formar sig därmed till en djupt vemodig berättelse om en splittrad medelklassfamilj i en Londonförort i början av sjuttiotalet.
I en av Max Lundgrens böcker finns förresten en känd fotbollsmaxim som jag gärna citerar här:
”Fotbollen är på sitt sätt en konstart; en självklar kollektiv konstart. Den ger mycket, som alla människor borde få uppleva: gemenskap; i arbetet, i motgången, i framgången. Förståelse för andra, glädjen i att veta att man aldrig är riktigt ensam, kunskaper om sig själv och
de andra i laget. Glädjen över att som en del av de andra kunna skapa något konstruktivt, sträva efter ett mål, kanske nå det.”
Det här är, tycker jag, en bra beskrivning av vad fotboll – ja, all idrott –
kan och borde vara i sina bästa stunder. Det är, tror jag, också grunden för 20
Alexei Eremenkos fotbollsfilosofi. Och en av hörnstenarna i hans och Nelia Eremenkos uppfostringsideal. Låt oss återkomma till det.
Samtidigt kan det vara skäl att vara en smula försiktig med de bombas-
tiska utsagorna.
En gång deltog jag i en radiodiskussion om fotboll inför en VM-turne-
ring. Med mig i studion hade jag landslagets dåvarande tränare, engelsmannen Roy Hodgson. Jag fick frågan hur jag som arbetande i ett förment intellektuellt yrke såg på idrott. Går det att kombinera ett fotbollsintresse med, säg, litteratur? I vilken utsträckning utesluter det ena det andra?
Jag sa att jag alltid via fotbollen utvunnit en massa nyttig information
om samhället, historien och världen runtomkring mig (ett påstående som förstås ibland också kan tolkas som en nödlögn som fotbollssupportern
tyr sig till för att på något sätt legitimera sin i grunden världsfrånvända och meningslösa fritidssysselsättning). Vad jag däremot inte hann tillägga var att dagens fotbollsvurm ibland kan få nästan löjliga proportioner.
Som när man försöker få fotbollen att framstå som ett svar på de eviga frågorna.
Fotboll är trots allt bara ett spel, uppfunnet av homo ludens, den lekan-
de människan, som ett tidsfördriv och en flykt undan en alltför krävande, kanske även obarmhärtig och orättvis värld. Det kan vara bra att komma ihåg ibland.
Det tyckte också Roy Hodgson där i radiostudion.
*
Men nu: Tillbaka till matchen.
Jag sitter och iakttar Alexei Eremenko och Shefki Kuqi vid respektive
spelarbänk, och inser plötsligt att de har mycket gemensamt. Visserligen är
Kuqi, med rötter i Kosovo, tolv år yngre än sin ryske kollega, men båda kom till Finland i början av 1990-talet och har skapat sig nya liv i nya miljöer. Sina respektive karriärer byggde de dock upp från ganska olika utgångspunkter.
Den ena hade medfödd talang, den andra saknade samma begåvning,
men gjorde ändå en lyckad fotbollskarriär mycket tack vare sin stenhårda
vilja att slå sig fram till toppen mot alla odds. Bägge har hela livet levt på
21
fotbollens villkor. Båda hyser också en stor kärlek till själva sporten, vilket tar sig uttryck i ett intensivt engagemang som, i synnerhet i Kuqis fall, lätt kan slå över i onödigt hetlevrade reaktioner.
Kanske är det just därför de känner en sådan ömsesidig respekt för
varandra.
Att se en finländsk ligamatch sommaren 2014 får en också att inse
hur mycket fotbollen förändrats på tjugofem år – och hur mycket själva
fotbollsvärlden gjort det, även i Finland. För trettio år sedan, i mitten av åttiotalet, fanns det bara fjorton utländska spelare i hela ligan; i matchen den här kvällen, hösten 2014, finns det lika många bara på den här planen: sju stycken i båda lagen. Globaliseringen har sannerligen förändrat
även fotbollen i grunden. Och Jaro – mycket tack vare Alexei Eremenkos
omfattande kontaktnät i utlandet – har gått i bräschen för en ökad import av utländska spelare, främst för att pris och kvalitet möts på ett bättre sätt där. Det här ska vi också återkomma till.
*
Minnet är en svekfull vän.
Där jag sitter på de gamla träbänkarna vid Centralplan minns jag
plötsligt klippet jag såg på Youtube från brasilianska Ronaldos sista emotionellt laddade presskonferens år 2011, när han beslutat att lägga av för gott.
Blicken var fastnaglad i bordsskivan, ögonen förgråtna, rösten svek –
och allt beledsagat av empatiska ryggdunkningar från stödtrupperna bakom det mikrofonbelamrade bordet.
Själv satt Ronaldo i mitten och såg närmast skräckslagen ut. Som en
liten grabb som plötsligt insett att det är nu det börjar. Livet. Det riktiga livet.
Och jag tänkte: hur lätt spelar inte vårt minne oss ett spratt. Hur snabbt
glömmer vi inte hur det en gång var?
För några år sedan smålog vi åt den ledbrutne veteranen Jari Litmanen,
som står klumpig staty i Lahtis, men mindes vi längre hur bra han faktiskt
var i Ajax? Fattar vi hur stort det är att en finländare vunnit skytteligan i Champions League? 22
På samma sätt tycktes Ronaldo under sina sista aktiva år mest bli ihåg-
kommen för sina skenande viktkurvor, skadeproblem och misslyckade comebackförsök.
Men faktum kvarstår: när det begav sig var han världens bäste. Punkt.
På samma sätt var Alexei Eremenko sr den klarast lysande stjärnan i
den finländska fotbollsligan när det begav sig. Under många år var han närmast självskriven i ligans all stars-lag efter säsongen.
Eller som det står på ligans officiella hemsida, under rubriken legender: ”Alexei Eremenko, som flyttade till Finland 1990, är en av de bästa
utländska spelarna i den finländska ligan genom tiderna. Eremenko hörde till den i dag närmast utrotningshotade spelartyp som kun-
de styra hela lagets spel från sin position som traditionell offensiv mittfältare. Det här var utmärkande i synnerhet under ”Jeres” tid i
hans första finländska klubb, FF Jaro, där han i kraft av sin speluppfattning och sitt breda passningsregister nästan egenhändigt domi-
nerade ligaplanerna i början av 1990-talet. Spelmotorn Eremenko, som tekniskt vida överglänste alla andra på planen, kunde dock stundvis bli frustrerad på sina lagkamrater, vilka inte alltid hängde
med i maestrons tankebanor – vilket ledde till att ”Jere” stundvis anklagades för att vara arrogant och alltför individualistisk. Oav-
sett om anklagelserna hade fog för sig eller inte, så hörde Eremenko tveklöst till de mest lyskraftiga stjärnorna under ligans första tio säsonger.”
Ja, minns vi längre hur bra han var? Jag låter frågan inledningsvis gå till några sakkunniga.
– Jag kommer fortfarande ihåg de första gångerna Jaro besökte Hel-
singfors efter att man tagit klivet upp till ligan säsongen 1991, säger sport-
journalisten Juha Kanerva på Ilta-Sanomat. Då var Alexei ännu en tämli-
gen ung man som kommit nästan direkt från Dynamo Moskva, som på den
tiden hörde till de främsta klubbarna på kontinenten. Det var en verklig
upplevelse att se hans skotteknik, sättet på vilket han slog sina passningar, speluppfattningen … Tillsammans med forwarden Jari Vanhala kunde han nästan på egen hand utmana mäktiga HJK på bortaplan. Sällan om
23
någonsin hade man sett en lika dominerande spelare i den inhemska högsta serien.
Finlands före detta landslagscoach Antti Muurinen, som tränade Alex-
ei Eremenko både i Jaro och i HJK, likställer honom med Finlands kanske främsta spelare genom tiderna.
– Vad fotbollsintelligens och teknik beträffar var Alexei på en precis lika
hög nivå som Jari Litmanen. Han var en bländande bollvirtuos med en suverän speluppfattning. Man kan bara spekulera över hur långt han skulle ha nått ifall han fått gå samma väg som sin finske kollega.
Markku Peltoniemi, HJK:s mångårige lagledare skräder inte heller or-
den när jag ber honom karaktärisera Alexei Eremenko som spelare.
– Det är förstås svårt att rangordna spelare från olika decennier, men
vid sidan av Valerij Popovitj i Haka, och Anthony Annan som spelade för
HJK säsongen 2013 och nu i år, rankar jag honom definitivt bland de tre bästa utländska spelarna i Finland genom tiderna. Det som utmärkte både
Popovitj och Eremenko var spelintelligensen och bollbehandlingen. Ingendera var löpstarka spelare som levde på sin snabbhet, utan de dominerade i kraft av sin spelintelligens och skicklighet. ”Jere” var dessutom bra på båda fötterna, tillägger Peltoniemi.
– Man skulle också tro att en stjärnspelare av den kalibern hade levt
enbart på sin skicklighet, men Alexei var alltid i utmärkt fysisk trim. Han orkade med andra ord jobba i nittio minuter, även när han blev äldre. Det var imponerande att se. Ja, hur bra var Alexei?
Han hade bevisligen kunnat bli proffs i Spanien. Eller i Italien. Eller
Tyskland. Men han valde Finland. Han valde familjen framför proffsliv i
Sydeuropa. Han valde tryggheten framför en kringflackande tillvaro på an-
dra breddgrader. Och, som flera experter påtalat för mig under arbetet med den här boken: Skulle familjen Eremenko ha lyckats odla fram tre lands-
lagsmeriterade söner ifall Alexei hade kuskat runt i La Liga, Bundesliga eller Serie A under nittiotalet, så där som många av hans forna lagkamrater från sovjettiden gjorde, med ibland ödesdigra konsekvenser? Det är inte så säkert. 24
När den franske tränaren Arsène Wenger anlände till England och tog över
i Londonklubben Arsenal 1996, startade han en stillsam revolution som småningom skulle förändra hela den engelska fotbollen – för gott. Nya diet-
program och en annorlunda syn på träningsmetoder och matchförberedel-
ser tvingade det konservativa fotbolls-England att se om sitt hus. I dag är Premier League världens mest internationella fotbollsserie, en superprodukt i en allt mer globaliserad värld, utan att dock helt ha gett avkall på sina engelska rötter.
Man kan säga att Alexei Eremenko hade lite motsvarande effekt på fin-
ländsk fotboll, fast i något mer blygsam skala, förstås.
– När ”Jere” kom hit till Jakobstad som spelare 1990 var det lite som när
Eric Cantona anlände till Manchester United några år senare, säger journa-
listen Sören Bäck, som bevakat den österbottniska fotbollen ända sedan 1990-talet. Plötsligt hade vi en spelare som stannade kvar efter träning-
arna och nötte saker på egen hand, som med sin teknik, sina skott och sin bollbehandling föregick med gott exempel – allt det där som är så relevant
för Alexei Eremenkos fotboll. Det var en veritabel kulturchock, som förändrade Jakobstadsfotbollen för gott. Det här professionella tänkandet har han också lyckats förankra här i lilla Jakobstad, det är något som lever kvar. Det är kanske hans allra största bedrift.
Tillsammans med andra ryska spelare – Valerij Popovitj, Oleg Ivanov
med flera – som följde i hans kölvatten, plus tillskottet av flera duktiga brassar i Björneborgsklubben Jazz några år senare, bidrog de utländska
spelarna till att odla fram ett nytt, mer professionellt fotbollstänkande i
Finland. Genom sitt eget exempel sporrade de sina lagkamrater och höjde med en gång nivån i finländsk fotboll med flera snäpp.
Föga förvånande är det uttryckligen Alexeis professionalism och enor-
ma fotbollskunnande som de flesta väljer att lyfta fram när de ska peka på det som var utmärkande för honom som spelare.
– Jag hyser en enorm respekt för ”Jere”, säger HJK:s ordförande Ol-
li-Pekka Lyytikäinen, en klubb där Alexei spelade under fyra år mellan
1999 och 2003. Jag ansåg då – och gör det fortfarande – att han spelade i helt fel land och i fel serie och på fel nivå under hela sin karriär. Han var inte bara en fantastisk lirare med en utsökt speluppfattning, utan också
ett proffs ut i fingerspetsarna. På så sätt var han väldigt krävande, också
25
för sitt eget lag; allt skulle göras till punkt och pricka. Han tolererade inga halvmesyrer.
Även Alexeis första tränare i Jaro, Hannu Touru, är full av lovord när det
gäller Eremenkos engagemang.
– Jag har mött många duktiga spelare i mina dar, men aldrig jobbat med
någon som varit lika noggrann med detaljerna. Man behövde aldrig grubbla eller oroa sig över om ”Jere” var i skick inför match, eller om han skulle vara bra på träningarna. Han gav alltid sitt yttersta i varje situation, på
varje träning, men kunde också konsten att tagga ner när kroppen började säga ifrån, vilket tveklöst är en av orsakerna till att han så sällan var skadad under sin karriär.
Trots sin obestridliga individuella skicklighet var Alexei aldrig någon
som enbart stirrade på sina egna prestationer, utan han satte alltid laget
främst. På den punkten var han också unik, menar den i dag pensionerade sportjournalisten Göran Wallén, som lyfter fram Eremenkos samarbete
med måltjuven Jari Vanhala i Jaro i början och mitten av 1990-talet som ett exempel.
– I Jaro gjorde Vanhala hela nitton mål under sin debutsäsong i ligan
1991, de flesta av dem på Eremenkos geniala passningar. De var ett äkta
radarpar. Efter en pangsäsong flyttade Vanhala till HJK. Under tre år där gjorde han visserligen hyfsat väl ifrån sig, men kom aldrig åt att glänsa på
samma sätt, eftersom han inte hade Eremenko bredvid sig. 1995 återvände
Vanhala till Jaro och blev återigen en fruktad målskytt när han hade Eremenkos passningar att löpa på. Det där tycker jag berättar ganska mycket om Eremenko – han hade toppspelarens förmåga att göra andra bra. Det är sådana spelares adelsmärke: att de inte bara själva utmärker sig, utan också får andra att glänsa.
Alexeis gamle lagkamrat från tiden i Jaro, Jarkko Wiss, håller med.
– Det jag framför allt minns av ”Jere” är hur krävande han var, även mot
sina egna lagkamrater. Samtidigt var han också en väldigt tacksam spelare
att ha i laget, för trots att han gav respons, och ibland väldigt kritisk sådan, så kunde han också ge beröm. Och även om han hade stor andel i våra segrar, så tog han aldrig åt sig äran personligen, utan vi vann alltid som ett lag. Vi gjorde det tillsammans. Han tillägnade alltid segern hela laget. 26
För de unga spelarna var Alexei Eremenko en solklar förebild.
– Om vi ser på enskilda spelare som påverkat min karriär mest – och sättet
på vilket jag ser på fotboll – så hör ”Jere” absolut till de viktigaste, ja, kanske den allra viktigaste, säger den före detta landslagsbacken Ville Nylund, som var en ung junior i Uleåborg när Alexei spelade sin första sommar i Finland för OLS 1990, och senare var lagkamrat med Eremenko i både Jaro och i HJK.
– På planen var Alexei en stark personlighet, och han var väldigt krä-
vande, både i matcher och på träningar. Men det hjälpte alla oss andra att utvecklas som spelare.
Många klarade inte av det där rättframma sättet att uttrycka kritiken
på, som ”Jere” hade vant sig vid från Sovjet. Kulturkrocken blev för stor. Men de av oss som klarade av att slå dövörat till för sättet på vilket han sa saker och ting, och i stället lyssnade på vad det var han egentligen sa, ja, vi lärde oss oerhört mycket.
Alexei Eremenko var kanske allra bäst under sin tid i Jaro under första
hälften av nittiotalet. En kort rundfrågning bland hans dåtida lagkamrater befäster intrycket.
– När Alexei var som bäst i mitten av decenniet var han den överlägset
bästa spelaren i ligan, slår Niklas Vidjeskog fast. Jag har aldrig sett en lika högklassig spelare på våra breddgrader, varken förr eller senare.
– Valkeakoskiborna brukar alltid lyfta fram Valeri Popovitj, men vi som
är från Jakobstad anser att Alexei Eremenko, håller den klart högsta nivån
av alla spelare som någonsin spelat i den finländska ligan, menar för sin del Jimmy Wargh.
– Han var den bästa spelaren i Finland på sin tid, det är inget snack
om den saken, inflikar Timo Kivilompolo, som under många år bildade en kompletterande axel på Jaro-mittfältet tillsammans med Alexei.
För stadens politiker har också familjen Eremenkos inflytande varit
obestridligt. Tanken på att de en dag kanske inte längre bor kvar i Jakobstad känns främmande.
– Jag tycker de har tillfört vårt samhälle väldigt mycket, säger riksdags-
ledamoten och före detta justitieministern Anna-Maja Henriksson. Jakobstad skulle vara en annan och betydligt fattigare stad utan den familjen,
helt klart. Jag är glad att de i tiden valde att komma hit och har funnit sig till ro här. Att de trivs. De har inte behövt ge upp sin egen kultur, men de har anpassat sig väldigt väl. Det är en riktig solskenshistoria.
27
Även Märta-Lisa Westman, aktiv i kommunalpolitiken i Jakobstad i
många decennier, håller med:
– Alexei senior är ju ett begrepp här i stan, alla vet vem Eremenkos är.
Jag tror att man uppskattade det väldigt mycket att familjen slog sig ner här. Och att de stannade kvar. De blev Jakobstadsbor. De är en del av Ja-
kobstad. De två äldre sönerna har förstås flyttat bort av olika orsaker, men de kommer också alltid tillbaka hit om somrarna. Jakobstad har förblivit viktigt för dem också. Det är något som folk här uppskattar otroligt mycket.
*
Men tillbaka till augusti, och matchen mellan Jaro och Honka.
Det gästande unga Esbolaget tar kommandot från start. I den 21:a mi-
nuten drar Mathias Kullström på sig en utvisning och Pablo Counago slår in den efterföljande straffen. Jonas Emet sjunker tillfälligt ner som mittback, men det hjälper föga, ty dryga fyra minuter senare står det 0-2 sedan Yerai Vilaboa pangar in en målvaktsretur från Jesse Öst. Den hala planen ställer
till det för spelarna, och när Roni Porokara plötsligt står helt fri framför
hemmamålet och behärskat lyfter in 0-3 till gästerna verkar matchen redan avgjord.
Men något sker i paus och efter vilan kommer Jaro ut på planen som ett
pånyttfött lag. Emet gör 1-3 på volley sex minuter in i andra halvlek, och
när Hendrik Helmke styr in 2-3-målet vädrar hemmapubliken, som denna afton uppgår till 1 298 betalande åskådare, morgonluft. Mycket riktigt:
på tilläggstid får Jakobstadslaget en straff, som ligans blivande skyttekung Emet kyligt avslutar.
Ja, hade berättaren i Claes Anderssons ofta citerade dikt verkligen be-
slutat sig för att reinkarneras som gräsmatta skulle just den här kvällen i
Jakobstad ha tett sig som ett lämpligt ögonblick: vi har bevittnat en underhållande, anfallsglad fotboll, sex läckra mål och hyllar nu ett lag som tagit in
ett tre måls försprång, lite som Liverpool i Champions League-finalen mot AC Milan 2005. Inte undra på att Alexei skiner som en sol. Tillsammans med laget tar han emot publikens jubel framför huvudläktaren i flera minuter
innan spelarna småningom troppar av till omklädningsrummet och söndagsstillheten åter sänker sig över den lilla staden vid Finlands västkust. 28
Jaros publiksiffra har under säsongen snittat på lite över 1 560 betalande åskådare. Ibland har siffran varit högre, ibland betydligt lägre – men med
tanke på att staden bara har runt tjugotusen invånare är den ändå respektabel. Enligt samma logik borde Helsingforsklubben HJK, med sex raka mästerskap i bagaget, dra femtio tusen åskådare på sina hemmamatcher. Alla inser att det är en utopi.
Jakobstadsbornas engagemang kring stadens största fotbollsklubb
är kanske inte unikt för Finland, men ändå på många sätt imponerande.
Därför är det också förståeligt att diskussionerna om Eremenkos vara eller inte vara är frekventa. Framtiden utan Alexei vid rodret ter sig osäker.
För journalisten och fotbollsentusiasten Sören Bäck är den stora frågan
vad som kommer att hända den dagen Eremenko lämnar klubben. En dag kommer laget att tränas av någon annan, men arvet som Alexei lämnar efter sig är livskraftigt, tror han.
– Jaro har fått en väldigt stark spelidentitet både internt och externt.
Du har en viss bild av vad Jaro representerar i dag. Det är Jaromenko, en viss typ av fotboll. Det tycker jag är bra. Jag tror på långsiktighet i fotboll.
Det kan annars vara ganska tvära kast ibland; man har fått en identitet och en kultur som vi ska hoppas är så stark att, när Eremenkos inte längre är aktiva här i stan, så lever den vidare på något sätt.
Den sista repliken så här inledningsvis får lov att gå till Antti Muurinen,
som erinrar sig hur han på ett något oortodoxt vis försökte höja nivån på framtida finländsk fotboll.
– När jag träffade Alexei och Nelia första gången hade de redan två fot-
bollsspelande söner i Junior och Roman. Jag minns att jag sa till dem: ”Sätt nu för Guds skull så många barn som möjligt till den här världen, så att
Finland äntligen får ihop ett hyfsat bra landslag!” När jag fällde yttrandet
kunde jag inte för mitt liv föreställa mig att det hela delvis skulle gå i uppfyllelse, och att vi i dag har haft två Eremenko i bärande roller i A-landslaget, och kanske en tredje på kommande.
När vi vandrar ut från stadion efter matchen och flanerar runt i den sömniga staden, snurrar frågorna i mitt huvud:
Hur var det egentligen att komma till ett nytt land – och en ny fotbolls-
kultur? Hur kändes det att rycka upp familjen med rötterna och anlända
29
till en liten, övervägande svenskspråkig stad på den finländska västkusten, i ett milt sagt turbulent skede i världshistorien? Vilka var de största utmaningarna? Vad saknade man mest från sitt hemland?
För att få svar på de frågorna måste vi gå tillbaka i tiden, närmare be-
stämt till den där regniga sommaren 1990, när en fyrhövdad familj vid namn Eremenko första gången anlände till Finland och Jakobstad.
30
ALEXEI (”Jere”, f. 1964)
DET NYA LANDET
34
Jakobstad, juni 1990
”
Jag bor i Jakobstad, och det är ett satans råtthål. Jag går i Jakob-
stads samlyceum som är ett ännu värre råtthål, och jag begriper inte vad jag har där att göra. På somrarna är det rätt så vettigt här men på vintrarna – jissus vilken skit.”
Ja, den sextonårige berättaren Eki Bergman i Lars Sunds debutroman
Natten är ännu ung (1975), som blev en kultbok i mitten av sjuttiotalet
och en hyllad musikal i Schaumansalen i Jakobstad vintern 2015, har inte mycket gott att säga om sin hemstad.
Men när familjen Eremenko anlände till orten vid midsommartid för ett
kvarts sekel sedan framstod den nästan omgående som en veritabel idyll. Eller, ja. Åtminstone nästan.
Det finns ett stämningsfullt gammalt fotografi från våren 1990.
Alexei Eremenko står utanför stationen i Bennäs. Det är i slutet av
maj och han har precis klivit av tåget. Han är klädd i en stilig, tidsenlig
ljus trenchcoat med bred krage under vilken man kan skymta fliken av en mörkgrå kavaj. Den randiga slipsen är löst knuten kring halsen. Håret är
mörkt och axellångt, leendet soligt, och den pigga blicken är riktad rakt mot kameran. I bakgrunden kan man ana sig till det milda och inbjudande
österbottniska försommarljuset, ja, det är nästan så att man känner doften
35
av den nyklippta gräsmattan på Centralplan som ligger tio kilometer bort och bara väntar på att nykomlingen ska göra den till sin.
Alexei ser ivrig och förväntansfull ut, redo för nya äventyr. Föga anar
han ännu att hans och familjens liv kommer att ta en avgörande vändning. Det här är hans andra besök i Finland – första gången hade han gästat landet under U19-EM i Lahtis åtta år tidigare. Då var han lagkapten för det sovjetiska landslaget, och efteråt mindes han inte så mycket annat av den främmande miljön än just de utmärkta fotbollsplanerna.
Nu ska han visa upp sig för sin potentiella nya arbetsgivare, FF Jaro, en
okänd finländsk klubb som hösten innan trillat ur den högsta serien och vars framtid ter sig oviss.
Men det kvittar. För Alexei må resan västerut förefalla som ett språng
ut i det okända, men samtidigt är det en gyllene chans han inte vill missa.
Framför allt är han sugen på att spela fotboll igen, efter en lång paus
då han bara tränat och rullat tummarna hemma i Moskva, i väntan på att få flytta utomlands.
Att familjen Eremenko överhuvudtaget hamnade i Jakobstad var egentligen en slump – så som avgörande händelser ofta är här i livet.
Ja, egentligen var allt rinkbandyns förtjänst. Eller ”hockeybockey”, som
idrottsgrenen också kallas i folkmun uppe i Österbotten.
Primus motor bakom Alexeis transfer var en lokal affärsman vid namn
Stig Helin, som ägde ett företag i metallbranschen. Han var inte bara ett
stort Jaro-fan, utan spelade också med i ett old boys-lag där man ägnade sig åt både fotboll och rinkbandy.
Eftersom den senare sporten var okänd i det dåtida Sovjet, beslutade
Helin vintern 1990 att tillsammans med kollegan Karl-Erik Stålberg packa med sig klubbor och annan utrustning och resa till den sovjetiska huvud-
staden i akt och mening att introducera den för ledargarnityret i storklubben Dynamo Moskva.
– Under sitt besök i Moskva träffade Stig Helin inte bara gamla ishockey
legender som Vitalij Davydov, utan kom också i kontakt med folk inom Dy-
namos fotbollssektion, berättar Jaros dåvarande ordförande Jan-Eric ”Jan-
Nyanlända i Jakobstad.
36
37