Hi1 blädderex

Hi1 CIVILISATION

Civilisation – världen i förändring är läroboken för gymnasiets första obligatoriska kurs i historia, och följer gymnasiets läroplan 2016.

I Civilisation behandlas mänsklighetens historia från tidiga fångst- och samlar­ kulturer till uppkomsten av högkulturer och ända in i det moderna service- och informationssamhället. Speciell fokus ligger på samhälleliga, ekonomiska och ekologiska förändringar, och den europeiska utvecklingen sätts också i ett globalt sammanhang.

Efter varje kapitel följer ett avsnitt med frågor som hjälper läsaren att gå igenom det som behandlats i kapitlet, samt förbereder studeranden för realprovet i historia i studentexamen. I två speciella avsnitt ges det råd i hur man skriver ett bra essäsvar i historia, samt hur man tolkar statistik och besvarar en statistikuppgift.

CIVILISATION – VÄRLDEN I FÖRÄNDRING Tom Gullberg & Sture Lindholm

– VÄRLDEN I FÖRÄNDRING

I det inledande kapitlet behandlas historia som vetenskap och läroämne. Användning av källor och källkritisk tänkande tas speciellt upp. I de övriga kapitlen redogörs för mänsklighetens förhistoria, antikens civilisationer, medeltiden, den nya tiden och upptäcktsresornas och kolonialismens tidevarv, industrialiseringen samt uppkomsten av dagens globaliserade värld och det moderna konsumtionssamhället.

Hi1

ISBN 978-951-52-3925-9

9www.sets.fi 789515 239259

Schildts & Söderströms

Hi1

CIVILISATION – VÄRLDEN I FÖRÄNDRING Tom Gullberg & Sture Lindholm

Schildts & Söderströms

Schildts & Söderströms www.sets.fi Redaktör: Lari Assmuth Ombrytning & layout: Jukka Iivarinen / Vitale Ay Omslag: Jukka Iivarinen / Vitale Ay Illustrationer & fotografier: se förteckning på s. 190 © 2018 Tom Gullberg, Sture Lindholm och Schildts & Söderströms Kopieringsförbud Det här verket är en lärobok.

Verket är skyddat av upphovsrättslagen (404/61).

Det är förbjudet att fotokopiera, skanna eller på annat sätt digitalt kopiera det här verket eller delar av det utan tillstånd. Kontrollera om läroanstalten har gällande licenser för fotokopiering och digitala licenser.

Mer information lämnas av Kopiosto rf www.kopiosto.fi.

Det är förbjudet att ändra verket eller delar av det.

Fondernas samarbetsgrupp som består av Svenska kulturfonden, Svenska Folkskolans Vänner, Föreningen Konstsamfundet och Lisi Wahls stiftelse för studieunderstöd har beviljat ekonomiskt stöd för utgivningen av detta läromedel.

ISBN 978-951-52-3925-9 1 upplagan, 1 tryckningen 2018

FÖRORD ”Människan i en föränderlig omvärld” är namnet på den första obligatoriska historiekursen HI 1 enligt den nya läroplanen för gymnasiet, som trädde i kraft hösten 2016. Under kursen granskas samverkan mellan människan, samhället och naturen genom tiderna.

Eftersom kursen HI 1 tyvärr är den enda obligatoriska historie­kursen som över huvud taget berör tiden före 1900-talet har författarna sett det som angeläget att i den här kursboken också försöka presentera ett allmänbildande baspaket om världshistorien, givetvis med beaktande av de speciella krav som läroplanen ställer.

Boken är en grundlig revidering av vårt tidigare läromedel Labyrint 1.

Författarna vill tacka kollegan Johanna Bonäs och FD Kaj Sandberg för värdefulla kommentarer och korrigeringsförslag under arbets­ processens gång. Arbetet har understötts av Fondernas samarbetsgrupp som består av Svenska kulturfonden, Svenska Folkskolans Vänner, Föreningen Konstsamfundet och Lisi Wahls stiftelse för studie­understöd samt av stiftelsen Finlandssvensk Bokkultur, för vilket vi önskar uttrycka vår tacksamhet.

Det är vår förhoppning att Civilisation skall bereda läsaren nöje och stimulans samt locka till fortsatta gymnasiestudier i historia.

Vasa och Ekenäs, Februari 2018 Tom Gullberg & Sture Lindholm

INNEHÅLL Kapitel 1 Historia som vetenskap och läroämne

6

Skolämnet historia Källor Hur gammalt? – problemet med datering av fynd

8 8 14

Kapitel 2 Från kringströvande jägare till bofasta jordbrukare 16 Människans ursprung Ut från Afrika Levnadssättet under fångst- och samlar­kulturerna Jordbruket förändrar människans liv Floddalarnas högkulturer Medelhavsvärlden lägger grunden för världshandeln Att skriva ett essäsvar

18 19 23 26 31 42 46

Kapitel 3 Antikens värld

48

Medelhavsvärlden under antiken Rom – från herdeby till världsmakt Romarrikets ekonomiska system Det romerska imperiets undergång

50 58 62 69

Kapitel 4 Medeltiden – 1000 år i Europas historia

74

Medeltiden?

Folkvandringarnas tid Jordbrukssamhället under högmedeltiden Städerna och handeln under medeltiden Senmedeltidens kriser

76 76 82 90 96

Kapitel 5 Nya tiden och en ny värld

100

Från medeltid till den nya tiden 102 Upptäcktsfärderna – världsekonomin uppstår 104 Kolonialismen och inledningen till den globala ekonomin 112 Nya världen efter upptäcktsfärderna 117

Kapitel 6 Industrialiseringen tar fart Industrisamhällets förutsättningar Industrialiseringen uppkommer i Storbritannien Ett nytt samhälle växer fram Industrialiseringen och miljön

122 124 126 143 150

Kapitel 7 Ökad befolkning och ökad rörlighet Den kraftiga befolkningsökningen Folkvandringarna på 1800-talet Statistikuppgifter

152 154 156 162

Kapitel 8 Konsumtion och gränser för tillväxt

164

Imperialismen – bakgrunden till kampen om den globala marknaden Den globala konsumtionen uppstår Massproduktion och konsumtionssamhälle Välfärdssamhället föds Miljön och tillväxtens gränser Det globala nätverket

166 170 173 178 183 186

Bildrättigheter

190

Kapitel 1

Historia som vetenskap och läroämne Vi studerar historia för att förstå vår egen samtid.

Genom att studera olika historiska fenomen och förändrings­processer har vi lättare att förstå varför världen ser ut som den gör i dag, och vi har också lättare att resonera om framtiden.

Historien studeras vetenskapligt genom kritisk tolk­ ning av olika slags källor. Skolämnet historia utvecklar vår förmåga att dra slutsatser om orsaker och följder, och att källkritiskt ta ställning till vad som är mera trovärdigt, och vad vi inte ska lita på. Då vi läser historia får vi en överblick av historiska händelseförlopp, och vi lär oss också att tolka, analysera och tänka kritiskt.

Magna Charta (”Det stora fördraget”) från 1215 är en av historiens mest kända skriftliga källor. Fördraget slöts mellan den engelska kungen Johan utan land (John) och de två högsta stånden adeln och prästerskapet. Avtalet tvingade kungen att dela med sig av sin makt till de två översta stånden. Magna Chartas stora betydelse ligger i att dokumentet i engelsk historia senare upplevdes som ett frihetsbrev för hela folken och inte enbart som ett privilegiebrev för vissa samhällsgrupper. I avtalet beslöts bland annat att ”Ingen fri man får häktas, fängslas, berövas sina rättigheter eller tillgångar eller dömas till fred­ löshet eller landsflykt eller på annat sätt ofredas eller förföljas annat än efter laga dom av sina jämlikar och enligt landets lag”, vilket tolkats som det första skriftliga dokument som lagt grunden för principen om de universella mänskliga rättigheterna.

8

SKOLÄMNET HISTORIA

KÄLLOR

Historia är den vetenskap som studerar mänskligt liv i det förflutna. Läroämnet historia bygger på historievetenskapens slutsatser, men det har också andra ändamål, såsom att vi med hjälp av historien ska kunna orientera oss i vår egen tid. Historievetenskapen skapar ny kunskap och drar nya slutsatser om historiska förändringsprocesser, medan skolämnet historia utvecklar ett historiskt tänkande. Genom det lär vi oss färdigheter som vi behöver även i vårt vardagsliv: att kunna utreda orsaker, överblicka konsekvenser, förhålla sig kritisk till olika slags källor och förstå sig på hur människans liv förändrats genom historien.

Det är nyttigt för oss både som individer och som samhälle att vara medvetna om olika historiska processer som påverkat den värld vi lever i.

För den som är medveten om förändringar som skett i det förflutna är det lättare att bilda sig en uppfattning om möjliga framtida förändringar.

Historia är inte bara det som hände förr, utan det är ett ständigt pågående skeende. Också du är en aktör i det historiska förlopp som pågår. Det här är en historiemedvetenhet som vi utvecklar genom studier i skolämnet historia.

Forskning inom historia utgår ifrån historikers vilja att reda ut vad som egentligen har inträffat i det förflutna. Utöver att beskriva det förflutna är historiker speciellt intresserade av att ta reda på orsakerna till det skedda, samt följderna av det.

Ett kärninnehåll för historieämnet är att ställa frågor om varför något hände, och även fråga oss vad det ledde till.

All kunskap om historia baserar sig på källor. Det är via kvarlämnade eller bevarade spår av det förflutna som historiker kan bilda sig en uppfattning om historien. Genom att tolka dessa källor kan vi veta ”hur det verkligen var”, som den historiska källkritikens fader, tysken Leopold von Rancke, uttryckte sig i mitten av 1800-talet. Den moderna historievetenskapen är alltså inte äldre än knappt tvåhundra år.

Den historia vi lär oss och läser om är ett resultat av historikers analys och tolkning av olika slags källor. Det kan handla om berättande källor eller kvarlevor. Berättande källor är till exempel olika typer av skriftliga källor, såsom brev (både privata och offentliga), möteshandlingar, tidningsartiklar, dagböcker, domstolsprotokoll och andra former av offentliga dokument. Även muntliga källor är givetvis berättande källor, även om det kan vara omöjligt att hitta muntliga källor för saker som hänt för länge sedan. Ljudinspelningar är ett sätt att bevara muntliga källor för framtiden. Även bilder, målningar, affischer och filmer kan uppfattas som berättande källor.

Kvarlevor kan däremot beskrivas som materiella källor – föremål – som snarare är fysiska bevis på att en händelse eller företeelse har ägt rum (den byggda miljön, byggnader, arkeologiska fynd). Det kan vara frågan om föremål av typen vapen, mynt, redskap eller husgeråd.

Källor kan vara primär- eller sekundärkällor.

En primärkälla härstammar från den tid när en specifik historisk händelse har inträffat, och är direkt anknuten till den händelsen. Det kan handla om till exempel brev, dagböcker, tidningsartiklar, fotografier, domstolsprotokoll eller andra typer av offentliga dokument.

H i stor i a som ve t e n sk ap och lär oä m n e

Hammurabis lag (1700 f.Kr.) på kilskrift är den mest kända av de forntida lagarna.

Den hittades vid en arkeologisk utgräv­ ning år 1902. Lagarna återspeglar en väl­ ordnad stat, där per­ sonlig frihet, säkerhet, verksamhet och egen­ dom skyddas. Lag­ samlingen har inte endast ett juridiskt värde, utan kastar främst ett ljus över de sociala förhållandena i Babylonien.

Den som återberättar något med utgångspunkt från primärkällorna skapar en sekundärkälla. Sekundärkällorna har alltså uppstått efter den historiska händelsen, och baserar sig oftast på någon eller några av primärkällorna. Det kan vara frågan om till exempel böcker, filmer och reportage om den historiska händelsen. Till exempel det arkeologiska fyndet av Hammurabis lag från 1700-talet f.Kr. i Mesopotamien, som numera finns på museet Louvren i Paris, är en typisk primärkälla, medan en bok där en författare gjort en tolkning av lagarna i Mesopotamien är ett exempel på en sekundärkälla.

Varken primär- eller sekundärkällor kan okritiskt antas vara korrekta eller helt trovärdiga.

H i s to ria so m vete ns k ap och l äroämne

Därför säger man att historikern sysslar med källkritisk forskning. I historisk forskning bedöms värdet av varje enskild källa.

En primärkälla kan till exempel ge en mycket ensidig bild av en händelse. Det är mera regel än undantag att det är på det sättet: ett ögonvittne som upplevt en stor demonstration har bara upplevt det som fanns omkring den plats där hen befann sig, men har ingen uppfattning om vad som hänt på andra platser. Om samma ögonvittne efteråt läser om demonstrationen i en tidning, så förvandlas minnet av händelsen åtminstone delvis till en sekundärkälla. Huruvida den artikel personen baserar sina uppgifter på är en trovärdig primärkälla är heller inte säkert, eftersom man då

9

bör klarlägga var journalisten som skrev artikeln befann sig under demonstrationen och vad journalisten använde för källor.

Av de här orsakerna är det viktigt med källkritik. På samma sätt som det för oss alla i vardagen är viktigt att förhålla oss kritiskt och skeptiskt till texter, bilder och hänvisningar på internet, är det viktigt för historikern att ställa viktiga kritiska frågor till de källor som används. En viktig tumregel brukar anses vara att tillförlitligheten ökar om två källor som är oberoende av varandra hävdar samma sak. Ofta är det inte möjligt att göra den typen av jämförelser, men det är ändå viktigt att alltid ställa kritiska frågor till sina källor.

Man brukar tala om yttre och inre källkritik.

Med den yttre källkritikens hjälp granskar man vem eller vilka som är källans upphovsman och källans äkthet. Det har hänt otaliga gånger att man antagit att en källa är äkta, ända tills det

framkommit fakta som påvisat att källan varit medvetet förfalskad.

Med den inre källkritikens hjälp försöker man bland annat utreda upphovsmannens intentioner, det vill säga orsakerna till att källan skapats, och varför upphovsmannen valt att framställa en händelse på just det sätt som källan återger.

Med hjälp av källkritiken och genom att utnyttja såväl primär- som sekundärkällor, strävar historikerna efter att konstruera en så sannings­ enlig bild som möjligt av olika händelser och förändrings­processer i det förflutna. Det är det som avses när vi ofta hävdar att ”historia är en rekonstruktion”. Av det följer även att nya källor kan rubba tidigare uppfattningar, vilket kan resultera i nytolkningar av olika historiska processer.

Det finns som sagt många olika exempel på hur historiker blivit entusiastiska över nyupptäckta källor. Det var en stor sensation i april 1983

Källkritik: Granskning av varje enskild källas värde Typ av källa

Berättande källa: §§ Skriftliga källor (brev, dagböcker, offentliga dokument, domstolsprotokoll, och dylikt) §§ Muntliga källor §§ Fotografier, målningar, filmer

Kvarleva: §§ Arkeologiska fynd §§ Den byggda miljön (boplatser, vägar, bryggor, med mera) §§ Byggnader §§ Föremål: vapen, redskap, mynt, husgeråd

Källans relation till den historiska händelsen eller till det historiska fenomenet

Primärkälla: §§ En primärkälla härstammar från den tid när en specifik historisk händelse har inträffat, och är direkt anknuten till den händelsen

Sekundärkälla: §§ Har uppstått efter den historiska händelsen, och baserar sig oftast på någon eller några av primärkällorna

Källkritisk granskning

Inre granskning: §§ Flera källor oberoende av varandra hävdar samma sak §§ Intentionerna hos källans upphovsman §§ Orsakerna till att källan framställer ett skeende (motiv, målsättningar) på ett specifikt sätt, och huruvida dokumentets sakinnehåll stämmer överens med det man i övrigt vet om händel­ sen/fenomenet

Yttre granskning: §§ Källans äkthet (stämmer tidsangivelsen, är källans egenskaper – till exempel pappers­ kvalitet – förenlig med tidsangivelsen)

10

H i stor i a som ve t e n sk ap och lär oä m n e

”Hitlers dagböcker har hittats”. Det var det erkända västtyska veckomagasinet Stern som 1983 gick ut med nyheten om Hitlers dagböcker, som senare visade sig vara förfalskade.

Källkritiska frågor §§ Är källan äkta? §§ Hur gammal är källan? Har den tillkommit i samband med den historiska händelsen, eller är det en senare källa? §§ Hur har källan kommit till? Vem har skapat källan, och i vilket syfte? Vem riktar sig käl­ lan till, och påverkar det källans innehåll? §§ Finns det värderingar som färgar innehållet i källan? Finns det information i källan som är motstridig jämfört med andra källor?

när den tyska tidskriften Stern meddelade att man kommit över Adolf Hitlers dagböcker i 62 handskrivna volymer. Det var kittlande att tänka sig att den tyska diktatorns egen röst skulle kunna tolkas närapå fyra decennier efter hans död. Det sades att dagböckerna hade räddats ur ett flygplan som innehållit Hitlers ägodelar och som störtat i närheten av Dresden. Dagböckerna sades ha omhändertagits av en pensionerad militär i DDR, ända tills de hade smugglats ut till Västtyskland.

Sterns egen expertgrupp sades ha undersökt volymerna källkritiskt och dragit slutsatsen att dagböckerna var äkta.

Många andra historiker runtom i världen förhöll sig skeptiska till fyndet, som slutligen visade sig vara en förfalskning, förvisso rätt skickligt utförd. Genom en noggrann yttre källkritik kunde man dra slutsatsen att varken dagböckernas papper eller det bläck texterna var skrivna med härstammade från rätt tidsperiod. I en detaljerad inre källkritisk analys kunde historiker också hitta klara sakfel. Såväl journalisten som hade förmedlat dagböckerna som förfalskaren – de hade tjänat en hel del pengar på att sälja dagböckerna till Stern – fick till slut långa fängelsestraff.

H i s to ria so m vete ns k ap och l äroämne

Tollundmannen: ett klassiskt exempel på den källkritiska processen Ju längre bakåt i historien vi kommer, desto större är ofta de källkritiska utmaningarna, och överlag utmaningarna att försöka tolka och förklara det skedda.

Ett klassiskt exempel på utmaningen att hantera både den källkritiska processen och göra tolkningar som grundar sig på de fakta vi har är de otaliga fynden av så kallade mosslik i norra Europa. Mossliken är samtidigt ett bra exempel på hur man genom att kombinera olika källor kan nå god kunskap om såväl enskilda mosslik som de historiska samhällen de levde i.

11

Mossliket, den så kallade Tollundmannen, har över 2000 år efter sin död blivit ett känt källkritiskt exem­ pel. Han levde under en tid som inte producerade skriftliga källor, och histo­ riker tvingas därför ta till andra kreativa metoder för att kunna fastställa man­ nens öde. Någon definitiv sanning kommer vi ändå aldrig att få, vilket historisk forskning ofta måste ac­ ceptera, liksom att tolk­ ningar kan förändras över tid.

12

Mossliken är väl bevarade människokroppar som man under 1900-talet hittat i olika kärrmarker i norra Europa. Ett av de mera kända fynden gjordes 1950 i Tollund i nuvarande södra Jylland i Danmark. Några bönder grävde upp torv i ett kärr, när de plötsligt stötte på en död människa.

Det som ofta kan hända i en kärrmiljö är att lik inte förmultnar utan i stället bevaras, och det fynd som hittades var således rätt välbehållet. Under de senaste åren har ”Tollundmannen” fått tjäna som ett populärt källkritiskt exempel inom historie­ undervisningen.

Fyndet utsattes av förståeliga skäl för noggranna undersökningar. En första teknisk undersökning, som syftade till såväl datering som en fysisk beskrivning av fyndet, genomfördes. Dateringen, baserad på såväl den arkeologiska C 14-­ metoden (se följande avsnitt) som på olika medicinska metoder (bl.a. undersökning av tänderna), fastställdes till omkring vår egen tideräknings början. Det handlade alltså om ett omkring 2000 år gammalt fynd. Det fastställdes att manspersonen som hittades var omkring 30 år gammal vid dödsögonblicket. Man kunde notera att han inte hade några yttre fysiska skador, även om han delvis var inlindad i ett rep då han hittades. Den medicinska undersökningen visade också att mannen varit utan mat omkring 12 timmar före dödsögonblicket, och de spår som fortfarande fanns kvar i magsäcken tydde på att han ätit en måltid som innehöll kamomillfrön. Utifrån fynden i magsäcken kunde man anta att dödsögonblicket infallit någon gång under våren eller försommaren, eftersom man antog att det var vid den tiden på året som kamomillfrön hade kunnat hittas i naturen.

Den fysiska undersökningen sade inget om orsakerna till att mannen hamnat i kärret. Vi har ändå en uppfattning om tidsperspektivet, att

H i stor i a som ve t e n sk ap och lär oä m n e

dödsfallet hade inträffat för 2000 år sedan, och att det antagligen hade ägt rum under försommaren.

I och med att dödsfallet hade skett under tidig järnålder i södra Skandinavien, kunde man börja formulera frågor kring vad man ytterligare borde få veta för att åtminstone kunna göra ett antagande om vad som hade inträffat. En grundläggande fråga var hur folk levde sina liv i den regionen vid den tidpunkten. Kunde ökad kunskap om samhället och kulturen under den tiden leda till en ökad förståelse av vad som hade hänt Tollundmannen?

Utifrån tidsbestämningen var det uteslutet att man skulle kunna hitta skriftliga lokala dokument som på något sätt skulle beskriva samhället som Tollundfyndet hade levt i, eftersom ett lokalt skriftspråk inte ännu utvecklats. Dateringen ledde i själva verket till att man kunde dra slutsatsen att mannen levt sitt liv i ett rätt primitivt jordbrukssamhälle, i vilket många vardagsrutiner och föreställningar fortfarande fanns kvar från jägar- och samlarsamhällets tid.

Någon lokal skriftlig dokumentation gick följaktligen inte att hitta, men däremot finns det skriftliga källor från samma tidsperiod från en annan del av Europa. Den romerska författaren Tacitus hade i sin bok Germania (från cirka 98 f.Kr.) beskrivit hur folkgrupperna norr om det Romerska riket levde.

Tacitus beskrev bland annat rättskipningen bland germanerna, och nämner att till exempel de män som svikit i strid kunde hängas och därefter sänkas i kärr. Det finns även en beskrivning av hur yngre män deltog i de ceremonier som ordnades när moder Jord, fruktbarhetens och skapelsens gudinna, besökte folket under försommaren, och hur de här männen dränktes i ett kärr efter ceremonierna.

Kan detta ha varit Tollundmannens öde?

Inget kan fastslås till hundra procent, vilket ofta

H i s to ria so m vete ns k ap och l äroämne

är ett krasst faktum inom historievetenskapen.

Däremot går det att göra välgrundade antaganden utifrån var fyndet gjordes och utifrån Tacitus skildringar. För att kunna göra det, behöver man också reda ut vad det var för slags ceremoni som ägde rum under försommaren och som innebar ett tragiskt slut för de yngre männen. Genom att studera andra liknande samhällen går det att dra slutsatsen att sådana ceremonier var rätt vanliga i samhällen som idkade naturreligioner. Under försommaren när naturen stod i blomning hyllades moder Jord. I många naturreligioner var även offerkulten viktig, och Tollundmannen kan ha varit en av de slavar som offrades till Moder Jord.

Närmare sanningen än så når vi inte med dagens metoder när det gäller mannens öde. Men genom den grundliga genomgången av olika typer av källor kunde forskarna närma sig fyndets historiska sammanhang (kontext). Det finns dessutom kännedom om flera nästan identiska fynd bl.a. i Danmark och Storbritannien, vilket tyder på att Tollundmannens öde trots allt var en mera allmängiltig händelse.

Det var annorlunda förr Exemplet med kärrfyndet påvisar också betydelsen av att granska varje enskild historisk händelse utgående från sina egna förutsättningar. Vid analyser av historiska fenomen finns alltid risken för anakronistiska slutsatser, det vill säga att vi tolkar historien utgående från vår egen tids förutsättningar. I fallet med Tollundfyndet är det till exempel viktigt att kunna förstå att offerriter kunde vara ett uttryck för religion under tidig järnålder, trots att vi i dagens värld skulle fördöma den formen av beteende. Förmågan att kunna förstå att människan genom historien ofta levt på ett

13

annorlunda sätt än vi gör, och att även kunna förklara varför det har varit på det sättet, är en förutsättning för att vi ska kunna förstå och förklara såväl historiska processer som vår egen tid. Då förstår vi också att det om 2000 år antagligen kommer att finnas historiker och studerande som försöker förstå sig på varför vi levde som vi levde i början av 2000-talet.

Arkeologin studerar resterna av mänsklig aktivitet och de spår människan lämnat efter sig.

Genom att göra noggranna utgrävningar och analysera de fynd man gör i marken kan arkeologerna berätta mycket om tidigare mänsklig aktivitet.

14

HUR GAMMALT? – PROBLEMET MED DATERING AV FYND En av historievetenskapens deldiscipliner är arkeologin, som undersöker och tolkar resterna och kvarlevorna av det förflutna. I början var arkeo­ login rena skattjakter, men med tiden har den utvecklats till en egen vetenskap, med egna metoder.

Speciellt viktig har arkeologin varit vid utforskningen av kulturer som saknar skriftliga källor.

Ett grundläggande problem var dateringen av de fynd man gjort. Hur kunde man veta hur gammalt ett fynd var?

En utgångspunkt för arkeologernas datering av föremål var upptäckten av att föremål låg olika djupt i jorden. Genom stratigrafi, att studera lagerföljden, kunde man skapa en inbördes ordning i föremålsfynden. Med utgångspunkt i Darwins utvecklingslära började typologin klassificera föremål i olika typer, på basen av antagandet att föremål utvecklats från primitiva till mer utvecklade. Så kunde man skapa en relativ datering, en inbördes ordning bland fynden.

Att ge en absolut datering, datering i direkta årtal, var betydligt svårare. Den första säkra dateringen i år fick man från Egypten, där det fanns regentlängder av härskarna bevarade. En del av de fynd som gjordes i samma kontext (sammanhang) kunde därför dateras med säkerhet till just en speciell faraos tid. När man sedan på andra håll runt Medelhavsområdet fann likadana föremål tillsammans med fynd från andra orter kunde man bygga upp ett schema för t.ex. keramik av ett visst mönster eller yxor av en viss typ. Med hjälp av sådan associationsdatering kunde man någorlunda tillförlitligt datera föremål och kulturer.

Fr.o.m. 1950-talet har man med hjälp av naturvetenskapliga metoder mer exakt kunnat datera

H i stor i a som ve t e n sk ap och lär oä m n e

organiska föremål. Man fann att allt levande innehåller en viss mängd av den svagt radioaktiva kolisotopen C14, som har en halveringstid på omkring 5 300 år. När organismen dör inleds isotopens nedbrytning. Genom att mäta halten av C14 i fyndet kan man avgöra hur gammalt det är.

Senare har man varit tvungen att korrigera denna datering när man upptäckt att halten av C14 varierat under olika tider. När man tar detta i beaktande kalibrerar man resultaten. En följd av detta har varit att dateringen av t.ex. den finländska stenåldern förskjutits med nästan 1 000 år. Keramikens ankomst, med den s.k. kamkeramiska perioden i Finland, inträffade ca 5100 f.Kr., medan man fortfarande i gamla källor påträffar den gamla okalibrerade dateringen 4200 f.Kr. Den finländska stenålderns datering baserar sig för övrigt långt på landhöjningen och strandförskjutningen. Man har utgått från att arkeolo-

giska fynd av bosättning funnits vid den dåtida strandlinjen, och daterat bosättningen utgående från var vattenlinjen låg.

UPPGIFTER 1. Välj valfri artikel i en dagstidning, eller alternativt en nyhet i flödet i sociala medier, och gör en källkritrisk bedömning utgående från tabellen på sidan 10.

2. Historien rekonstrueras (återskapas) genom kritisk tolkning av kända källor, och det betonas att varje historiskt fenomen ska bedömas utifrån dess egna förutsättningar. Gör utifrån detta en bedömning av historievetenskapens trovärdighet! Diskutera gärna i grupp.

Ötzi, den så kallade ismannen, hittades 1991 infrusen i de norditalienska Al­ perna. Genom att använda sig av olika metoder, bland annat C14-mätningar, kunde man komma fram till att Ötzi levt omkring 3300 f.Kr. Genom att undersöka kvarlevorna kunde man göra sig en bild av hur Ötzis liv och hans samtid såg ut.

H i s to ria so m vete ns k ap och l äroämne

15

Kapitel 2

Från kringströvande jägare till bofasta jordbrukare Vår art, homo sapiens, förökade sig och spred sig under de senaste hundratusen åren långsamt men säkert över hela jordklotet. Under den största delen av sin historia har flockdjuret människan levt ett kringströvande liv och livnärt sig av jakt, fiske och av att samla in ätbart i naturen.

För drygt 10 000 år sedan ändrades människornas liv, när de blev bofasta och började bruka jorden och hålla boskap. Samhällena växte och för 5 000 år sedan uppstod de första organiserade statsbildningarna vid bördiga floddalar. Människans första civilisationer uppkom.

Människan har levt i fångst- och samlarkulturer under största delen av sin historia. San-folket i sydvästra Afrikas ökentrakter lever fortfarande delvis på samma sätt. Bilden är från Botswana.

MÄNNISKANS URSPRUNG Ingen kan med fullständig säkerhet säga hur människosläktet har uppkommit. Olika kulturer har haft olika berättelser om jordens och människans ursprung. Länge levde man i den kristna världen i tron att Gud skapat universum och människan omkring 4 000 år före vår tideräknings början. Det hade man räknat ut med hjälp av Bibeln, som man betraktade som Guds ord. Men kunde den historien verkligen vara sann? År 1856 hittades lämningar av en utdöd människoart i byn Neanderthal i Tyskland. Tre år senare presenterade den engelska naturforskaren Charles Darwin i boken Om arternas uppkomst sina teorier om hur djur och växter under en lång tid skilts från varandra och utvecklats till olika arter. I kampen för tillvaron överlevde de dugligaste arterna som kunde anpassa sig bäst till omgivningen. Detsamma gällde också människan, som Darwin hävdade att härstammade från aporna.

Darwins bok förändrade synen på människans ursprung. Hans teorier mötte våldsamt motstånd i kristna religiösa kretsar, men blev snart en grundsten i den naturvetenskapliga världsbilden. Evolutionsteorin (utvecklingsläran) har med tiden utvecklats och allmänt accepterats, även om det till exempel i USA finns skolor som förbjudit undervisning om den.

Nya naturvetenskapliga metoder för att datera spår av forntida mänsklig aktivitet har slutgiltigt kullkastat den gamla bibelbaserade kronologin över människans historia. De flesta forskare menar i dag att människan och dagens människoapor, till exempel schimpansen, har gemensamma förfäder. Den art som utvecklades till människan skiljde sig från den gren som utvecklades till människoaporna för cirka 5 miljoner år sedan.

18

Själva jordklotet har enligt naturvetenskapens rön blivit till för omkring 4,6 miljarder år sedan.

Uppfattningen om människosläktets uppkomst och utveckling är bara teorier och modeller, eftersom bevisen är få och svårtolkade. Arkeologiska fynd tyder på att mänsklighetens ”vagga” finns i Afrika. Den djupa förkastningsdalen Rift Valley, som löper genom Etiopien, Kenya och Tanzania, har visat sig vara en guldgruva för forskningen, eftersom avlagringar från olika tidsåldrar ligger lätt tillgängliga där. År 1971 fann ett forskarlag i nordöstra Etiopien de fossila lämningarna av ett kvinnoskelett av en hominid, en förmänniska, som forskarna gav artnamnet Australopithecus afarensis. Eftersom man så ofta spelade Beatleslåten ”Lucy in the sky with diamonds” i forskarlägret, döptes fyndet till ”Lucy”.

Hon var bara 120 cm lång, men skelettet påminde om vårt och hennes knäleder var utformade så att hon har kunnat gå helt upprätt på två ben. Kraniet påminde mer om en människoapa och hjärnvolymen var bara en tredjedel av vår. Lucy var en varelse som inte kunde tala eller använda redskap och hon levde för omkring 3 miljoner år sedan.

Någon gren av otaliga arter av dessa hominider, som utgjorde ett slags mellanstadium mellan människoapor och människor, gav sedan upphov till arten Homo. Redan för mer än 2 miljoner år sedan tillverkade någon av arten Homo habilis (den händiga människan) i Östafrika de första bevarade stenredskapen. Homo habilis hade större hjärnvolym än tidigare arter och påminde till kroppsformen om dagens människor. De hade lärt sig att slå sönder stenar och använda de vassa skärvorna som verktyg att hugga och skära med.

Säkert använde de sig också av ben, trä och annat organiskt material, men det har inte bevarats.

Därmed inleddes den teknologiska utvecklingen.

F r ån k r i n g st r övan d e jäg ar e t i ll b ofasta j or d b ruk a r e

I Tanzania upptäcktes år 1978 fotavtryck av två vuxna och ett barn, som promenerat över mjuk vulkanisk aska innan den hunnit stelna. Det här måste ha skett för omkring 3,7 miljoner år sedan.

Fotspåren tillhör förmodligen arten Australopithecus afarensis.

UT FRÅN AFRIKA För omkring 1,8 miljoner år sedan utvecklades i Afrika en människoart, som av forskarna döpts till Homo erectus, ”den upprättgående människan”.

Den här arten var större till växten än tidigare arter och var nästan lika lång som dagens människa. Homo erectus var jägare och samlare, tillverkade redskap, använde djurhudar som kläder och kunde vistas i kyligare trakter än de äldre arterna.

De hade också lärt sig använda elden. Därmed uppstod den första klyftan mellan människorna och de andra djuren. Elden gav värme och skydd mot stora rovdjur. Genom en kontrollerad eld kunde människorna bränna ner snår för att komma över bytesdjur och dessutom skapa goda betesmarker för nya djur. Med hjälp av elden kunde människan också tillaga mat och tillgodogöra sig födoämnen som man inte kunde smälta råa. Dessutom dödades skadliga mikrober och parasiter i kött och fisk av elden.

Homo erectus var den första människoart som spred sig från Afrika till andra världsdelar. På ön Java i Sydostasien har man gjort mer än en miljon år gamla fynd av arten. Den så kallade Pekingmänniskan, som påträffats i Kina, är omkring 300 000–400 000 år gammal. För omkring 300 000 år sedan vandrade Homo erectus också in i Europa.

F rå n krin gströvande jägare ti l l bofas ta jor d b ru k ar e

Att människan tämjde elden och lärde sig utnyttja den hör till de största framstegen i mänsklighetens histo­ ria. Två san-män gör upp eld i Namibia.

19

Den sista människoarten som fanns innan vår egen art Homo sapiens dök upp är Homo neanderthalensis. Den betraktas av en del forskare som en europeisk variant av Homo erectus medan andra ser den som en undergrupp till Homo sapiens. Neandertalaren, som fått sitt namn från den tidigaste fyndplatsen i Tyskland, var lite kortare men i övrigt kraftigare byggd än dagens människa och levde i Europa omkring 220 000– 25 000 f.Kr. Hennes hjärnvolym var större än vår, men mindre i förhållande till kroppsvikten. Kraniet hade en karaktäristisk ögonbrynsbåge och sluttande panna.

Neandertalarna kunde bli omkring 160 cm långa och vägde omkring 100 kg. De levde av jakt på bison, björn, mammut och vildsvin vid randen av den inlandsis som vid den tiden täckte delar av norra Europa. De var skickliga på att utnyttja stenredskap, ben och växtfibrer för att tillverka vapen, kläder och kärl. Neandertalarna begravde sina döda, och gravfynd tyder på att de utövat någon form av magi eller ritualer vid begravningen och alltså haft någon form av föreställning om ett liv efter döden.

Länge trodde man att den senaste istiden hade sopat bort alla spår av äldre mänsklig aktivitet i Skandinavien. Men 1997 fann arkeologer i Varggrottan i Kristinestad spår av stenredskap och uppgörande av eld i jordlager som var omkring 70 000 år gamla. Om dateringarna och tolkningarna är riktiga, är fynden rester av neandertalare i Österbotten.

De sista neanderthalarna dog ut 30 000– 25 000 f.Kr. Arkeologiska fynd i Israel tyder på att neandertalare och Homo sapiens åtminstone där levde sida vid sida en längre tid. Den allmänna uppfattningen är att neanderthalarna dukade under i kampen om tillvaron, i konkurrensen

20

Skillnaden i skallarnas utseende mellan Homo sapiens (till vänster) och neanderthalare.

med den mer utvecklade Homo sapiens, det vill säga vår art av människan. Kanske spelade klimatförändringar en roll i den här utvecklingen. Det finns också forskare som hävdar att en del av dagens människor har ett genetiskt arv från neandertalare, vilket skulle betyda att arterna har kunnat para sig och få avkomma.

Forskarna kallar den långa perioden i mänsklighetens utveckling fram till dess att bara vår art av människor finns kvar på jorden paleolitikum, den äldre stenåldern.

Också de äldsta spåren av Homo sapiens, den vetande människan, har hittats i Afrika. Därifrån har arten sedan spridit sig över hela världen.

Dagens genteknologiska forskning bekräftar uppfattningen om att mänsklighetens urhem fanns någonstans i Afrika så sent som för 100 000– 150 000 år sedan. Från en urmoder, ”mitokondrieEva”, skulle i så fall alla nu existerande människor härstamma. Alla män sägs ha en gemensam urfader, en ”y-kromosom-Adam”, som kan ha levt så sent som för 60 000 år sedan.

F r ån k r i n g st r övan d e jäg ar e t i ll b ofasta j or d b ruk a r e

Homo sapiens erövrar jordklotet Homo sapiens spred sig snabbt över hela världen.

Till Europa kom arten för omkring 40 000 år sedan, och den brukar ibland kallas ”Cro-Magnon-­ människan” efter en fyndort i Frankrike. För omkring 45 000 år sedan korsade människorna det öppna havet och landsteg i Australien, och för 35 000 år sedan vandrade de från Asien över till den amerikanska kontinenten. Ner till Sydamerikas sydspets kom Homo sapiens omkring 10 000 f.Kr. Vid det laget hade de tydligen utrotat många av de gigantiska däggdjur som levde på kontinenten.

Kontakterna till den eurasiatiska kontinenten bröts och de mänskliga kulturerna utvecklades därefter separat. Med tiden förändrades männi­ skornas utseende och fysiska egenskaper, beroende på omgivningen, miljön och speciellt solljuset.

Människorna i Afrika utvecklade en mörkare hudfärg eftersom det skyddade dem mot hudcancer, medan de som flyttat till kallare och mörkare trakter hade fördel av ljusare hy som släpper igenom ultraviolett strålning och därför kan tillgodogöra sig D-vitamin bättre. De mutationer som gav upphov till ljus hy blev snart dominerande i norr. Ljushyade människor löper i dag risk för att drabbas av hudcancer i solig omgivning, medan mörkhyade lätt drabbas av D-vitaminbrist i norr.

Så uppkom olika folkgrupper som vi i dag känner som afrikaner, européer, indianer, asiater, aboriginer, pygméer, inuiter och många andra.

Också människornas språk, som utvecklas och förändras snabbt, utvecklades i olika riktningar.

Men skillnaderna mellan dem har inte biologiska förklaringar.

Människan har en stor hjärna, som kan behandla en stor mängd information. Hjärnan

utvecklades samtidigt som människans förmåga att utnyttja redskap. De nya upptäckter och uppfinningar som människan kom på fördes vidare till kommande släkten genom språket. Språket gav människan ett redskap att beskriva världen och förmedla erfarenheter vidare, och därigenom anpassa sig till nya situationer.

Forskarna har döpt den här tiden av förhistorien till mesolitikum, ”den mellersta stenåldern” eller jägarstenåldern.

F rå n krin gströvande jägare ti l l bofas ta jor d b ru k ar e

En san-jägare smyger på sitt byte i Botswana.

21

Människans utbredning från Afrika

15 000

4 500

25 000 40 000 12 000 100 000

70 000

30 000 200 000

Homo sapiens Homo neanderthalensis Homo erectus

1 500 50 000

En uppfattning om när och hur Homo sapiens spred sig över jorden.

Siffrorna anger på ett ungefär när (f.Kr.) den moderna människan anses ha nått de olika delarna av världen. De senaste forsknings­rönen har dock ändrat synen, och många forskare anser numera till exempel att människan nådde den amerikanska kontinenten långt tidigare.

15 000

De första europeiska människorna vid isran­ den i norr livnärde sig av jakt på storvilt som mam­ mutar. Mammuten dog ut eller utrotades i slutet av den senaste istiden.

Om det var på grund av människans jakt eller av klimat­förändringar är omtvistat.

Spjutspetsar från Skåne, gjorda av flinta under stenåldern.

22

F r ån k r i n g st r övan d e jäg ar e t i ll b ofasta j or d b ruk a r e

LEVNADSSÄTTET UNDER FÅNGST- OCH SAMLAR­ KULTURERNA Människan har under nästan hela sin historia livnärt sig av att jaga, fiska och samla ätbara växter.

Hur stor del av födan som hämtats från djur- eller växtriket har berott på klimatet och vegetationen.

Under istiderna strövade flockar av ren, bison, mammut och vildhäst omkring söder om glaciärerna och erbjöd föda åt människorna. I varmare klimat har människan sannolikt livnärt sig framför allt av föda ur växtriket.

Vår kunskap om de här samlar- och fångstkulturerna grundar sig främst på forskningsrön från arkeologin, men också på studier av i dag existerande kulturer. I Afrikas regnskogar och ökenområden, i Australiens bush, i Amazonas regnskogar och i Arktis snö- och isområden finns det ännu människor som lever som våra tidiga förfäder. I de här fångstkulturerna har antropo­ loger, forskare som studerar människosläktet och människan som gruppvarelse, sökt efter gemensamma drag som kan komplettera den bild av jägarnas och samlarnas liv som de arkeologiska fynden ger. Men samtidigt kan man fråga sig om fångstkulturerna i bördiga floddalar som Yangtse eller Nilen levde på samma sätt och enligt samma modeller som de jägare-samlare som i dag trängts undan till de mest ogästvänliga trakterna på vårt jordklot?

Fångst- och samlarkulturernas människor levde helt på naturens villkor. De följde bytesdjuren på deras årliga vandringar över vidsträckta områden och tillverkade yxor, spjut, pilar, bågar och olika typer av fällor för att komma över villebrådet. Vid kusterna fiskade de med nät och krokar och rörde sig på vattnet i urholkade träd-

stammar. De övernattade i grottor eller tillfälliga skydd i naturen, och de bar inte heller med sig några större mängder ägodelar. Eftersom människorna med en så rörlig livsstil inte kunde lagra maten någon längre tid, kunde människoflocken inte bli så stor. En normalstor grupp människor bestod av uppskattningsvis 30–50 personer. På hela jordklotet fanns det på den här tiden knappast mer än 5–10 miljoner människor. Ännu i dag lever till exempel san-folket, eller bushmännen, i södra Afrikas ökentrakter i grupper på några familjer som förflyttar sig mellan olika födokällor i omgivningen efter årstidernas växlingar. Någon gång om året kommer de olika grupperna samman till religiösa ceremonier eller fester. Vid de här tillfällena sker också ny familjebildning.

Forskarna har konstaterat att jakten givetvis är viktig för de här folken, men att insamlingen av växter, rötter och bär vanligen är ännu viktigare.

Omkring två tredjedelar av födan brukar komma från växtriket. Det finns mängder av ätbara växter, så samlarkulturerna lider sällan någon brist på mat. Människorna lever också i balans med naturen och behöver normalt inte samla mat mer än några timmar om dagen.

Jakten var vanligen männens syssla, medan kvinnorna sysslade med insamling av ätbara växter, rötter, fågelägg, larver och honung. Barnen följde modern, men flocken kunde inte ha alltför många barn. Den rörliga livsstilen gjorde att man inte kunde skaffa ett nytt barn innan det föregående kunde gå självt. Hos san-folket bär mödrarna sina barn omkring 8 000 kilometer under insamlingsfärderna och hushållsarbetet under deras fyra första levnadsår. Först därefter kan barnet röra sig självt tillsammans med gruppen, och först då kan kvinnan få ett nytt barn. Om ett nytt

F rå n krin gströvande jägare ti l l bofas ta jor d b ru k ar e

23

barn föds innan det föregående kan klara sig självt, eller är handikappat, kommer den nyfödda sannolikt att dödas. Vid tvillingfödslar dödas ett av barnen genast efter födseln. San-folkets kvinnor ammar sina barn upp till tre–fyra års ålder, vilket anses minska risken för en ny graviditet.

Fångst- och samlarkulturerna var antagligen mer jämlika än många sentida mänskliga kulturer.

Antagligen hade man jaktledare och något slags hövding. Det fanns ingen egendom som skulle ha gett någon en maktposition och risken att hamna i ett beroendeförhållande till en annan var förmodligen liten. Krig, dödande och förtryck var knappast vanligt. Kvinnan spelade antagligen en stor roll i samhället. Förutom att hon samlade största delen av födan var det hon som uppfostrade barnen. Det finns fångst- och samlarkulturer som är kvinnodominerade, där barnen uppfattas som moderns och släktskapet på mödernet är det viktiga. Vem fadern är betyder inget i de här matriarkaliska kulturerna.

Jägarna och samlarna tog sin föda direkt ur naturen och var fullständigt beroende av naturkrafterna och tillgången på växter och djur. De skaffade sig grundlig kunskap om naturen och djurens vanor och upplevde sig i hög grad som en del av naturen. De byggde ofta upp en mytisk bild av de omgivande krafterna. För att få bättre jaktlycka utövade de olika magiska ritualer. Männi­ skan trodde också på krafter som styrde arterna och kände något slags släktskap med dem. Den här samhörigheten ledde till ritualer som skulle hjälpa människan att behärska de utvalda totemdjuren, som de kände släktskap med och som var tabu, vilket betyder att det var förbjudet att röra dem.

De olika grupperna av människor kunde bilda skilda stammar. Stammen hade en mängd olika

24

grenar (klaner) som samtidigt förenades av gemensamma uppfattningar och tidvis kom samman för att fatta beslut, festa eller kontakta övernaturliga krafter. Till exempel beboddes Australien vid européernas ankomst av mellan 300 000 och 700 000 människor (aboriginer), fördelade på 200–600 stammar med olika språk, religion och sedvänjor. En del stammar räknade sin härstamning efter mödernet, andra efter fädernet, och stamidentiteten byggde oftare på totem än på territoriet.

De äldsta kända spåren av fångstkulturernas tid är stora grottmålningar som föreställer bytesdjur som tjurar och bisonoxar. De mest kända grottmålningarna finns i Lascaux i Frankrike och Altamira i Spanien. Antagligen har målningarna ett samband med människornas försök att påverka naturkrafterna. Någon form av magiska ritualer för att skaffa sig bättre jaktlycka har sannolikt utförts.

Människor dog i tidig ålder av olyckor, parasiter eller olika sjukdomar som smittade vid kontakt

Omkring 15 000 år gammal målning av en bisonoxe i Altamiragrottan i Spanien.

F r ån k r i n g st r övan d e jäg ar e t i ll b ofasta j or d b ruk a r e

med olika djur. Mot vissa av dem utvecklade en del människor immunitet, men när de träffade på andra människogrupper kunde de här mikroberna bli dödliga då människorna smittade varandra. Människan lärde sig också att undvika vissa växter och djur, smutsigt vatten och farliga platser och att isolera sjuka från de andra i gruppen. Man lärde sig att utnyttja vissa växter till att bota sjukdomar, liksom att vissa växter gav

drogande effekter som kunde användas vid fester, som medicin och vid religiösa riter. Den här kunskapen fördes vidare till kommande släkten genom att man samlades vid elden om kvällarna och berättade historier, om och om igen. Kanske lockade matresterna från sådana läger till sig vargar, som människorna tämjde och sedan kunde dra nytta av både som vakt och vid jakt. Hunden blev människans tidigaste följeslagare.

Stenåldern i Finland För omkring 10 000 år sedan, när istäcket smält och landet började höjas över vattenytan, anlände de första människorna till det område som i dag är Finland. De kom i små grupper på 10–20 per­ soner och livnärde sig av att jaga, fiska och samla föda i naturen. Klimatet på den tiden var varmare än i dag och påminde närmast om klimatet i da­ gens Centraleuropa.

I nästan 7 000 år levde människorna i det som nu är Finland i sådana stenålderskulturer. De hade ett rörligt liv, men slog gärna läger på sydsluttande sandstränder i en omgivning som närmast påminde om dagens yttre skärgård. Omkring år 5000 f.Kr. lärde man sig tillverka keramik, och rester av de här lerkärlen är tillsammans med avslag (avfall från framställningen av stenredskap) de vanligaste arkeologiska fynden på boplatser från stenåldern.

Fynden är av samma typ som i västra Ryssland och Baltikum och antyder varifrån de första invånarna anlänt, det vill säga från söder och öst. Många forskare hävdar i dag att den kamkeramiska kultu­ rens människor talade ett finsk-ugriskt språk.

Stenåldersmänniskorna levde nära vattnet, där de rörde sig i båtar av urholkade trädstammar.

Framförallt livnärde de sig på sälfångst och fågel­ jakt och av att samla ätbart i naturen. De fiskade med nät och harpuner. Sälar fångades med klub­ bor och harpunförsedda kastspjut, medan andra djur jagades med spjut, pil och båge.

Redskapen tillverkades främst av inhemsk kvarts, som var hård men svårbearbetad. Att människor under stenåldern kunnat röra sig över vidsträckta områden och idkat handel med andra människor

visar till exempel de fynd av flinta som gjorts på stenåldersboplatser i västra Nyland. Flintan, som är lättare att bearbeta, finns inte i naturen i Finland utan härstammar från Novgorodtrakten.

Befolkningen utökades under stenåldern av nya grupper som flyttade in. Omkring 3200 f.Kr. in­ vandrade indoeuropeiska folk som tillverkade annorlunda lerkärl och som lämnat efter sig båt­ formiga yxor. Den här kulturen var vanlig runt södra Östersjön och Skandinavien, där man kun­ nat konstatera att de ägnat sig åt jordbruk och bo­ skapsskötsel. Några säkra bevis för att man brukat jorden i Finland före 2000 f.Kr. har arkeologerna ändå inte kunnat presentera.

Världens äldsta fisknät – nästan 30 meter långt, 1,3 meter djupt och tillverkat av vide – hittades i S:t Andree på Karelska näset år 1914 och har daterats till 8300 f.Kr.

F rå n krin gströvande jägare ti l l bofas ta jor d b ru k ar e

25

JORDBRUKET FÖRÄNDRAR MÄNNISKANS LIV

Egyptiska grav­ målningar visar hur man brukade jorden i Nildalen redan på 1000-talet f.Kr.

26

För ungefär 15 000 år sedan täcktes norra Europa av ett kilometertjockt istäcke. Men så började klimatet förändras. Isarna smälte i Europa, den trädlösa tundran förvandlades till skog. I norra Afrika upphörde regnen och den grönskande savannen förvandlades sakta till Saharaöknen. Förändringarna i naturen ledde till en kris för de kringströvande människogrupperna. De stora bytesdjuren försvann, antingen på grund av klimatförändringarna eller på grund av för stor jakt, och savannen började torka ut. Grupper av människor sökte sig till mer gynnsamma områden och började samtidigt utveckla nya levnadssätt som kunde livnära allt fler människor på ett allt mindre område.

Sedan en lång tid tillbaka hade människorna tagit tillvara bär, nötter, lökar och frön. Frön av vildvete och korn som växte på bergssluttningarna i Främre Orienten hade länge varit populära. Nu kom de på att de kunde så fröna i marken och på

så sätt bestämma var säden skulle växa. Människan blev jordbrukare.

Människorna började också utnyttja djuren för sina syften. De tämjde också andra djur än hunden, som varit människans följeslagare redan under årtusenden och hjälpt vid jakt och vakthållning. Tidigare bytesdjur började man nu hålla i inhägnader och därmed fick man säkrare tillgång till kött. Samtidigt kunde man bättre dra nytta av djurens ull, hudar och ben och kanske också använda dem som dragdjur i jordbruket.

Med hjälp av dragdjuren och plogen började människan förändra jorden.

Boskapsskötarna fortsatte ibland sin nomadiserande, kringvandrande tillvaro för att utnyttja de frodigaste betesmarkerna. Hos dem som framför allt levde av boskapen utvecklades en förmåga att tillgodogöra sig och smälta färsk djurmjölk.

Människorna som odlade jorden hade inget behov av en rörlig livsstil. Jordbrukarna blev bofasta och började leva tillsammans i byar på ett sätt som de aldrig tidigare gjort. Så uppkom en fast

F r ån k r i n g st r övan d e jäg ar e t i ll b ofasta j or d b ruk a r e

bosättning. Med hjälp av eld röjde jordbrukarna gläntor i skogen, sådde och skördade. När skördarna från det här svedjebruket minskade efter några år röjde man ny mark. Man utvecklade snart hjälpmedel som hackor och årder, ett slags primitiv plog, för att bearbeta jorden. Skäran gjorde det lättare att samla in sädesaxen och uppfinningen av hjulet gjorde det möjligt att tillverka vagnar för transporter. Övergången från fångst- och samlarnäringar till jordbruk och boskapsskötsel var en av de största förändringarna i människans historia, även om människorna naturligtvis fortsatte att jaga, fiska och samla ätbart i naturen. Människan övergick från att samla sin huvudsakliga föda till att själv producera den, blev bofast och domesticerade – förändrade genetiskt genom avel enligt människans behov – en lång rad växter och djur.

Det här, som har kallats den neolitiska revolutionen, inträffade på olika håll i världen. I Mellan­ östern började man odla korn, vete och linser, och man domesticerade djur som kor, får, getter och svin. Området från Egypten i väst norrut mot dagens Palestina och Syrien och därifrån söderut till floderna Eufrat och Tigris brukar kallas den bördiga halvmånen. Här anses allmänt det första jordbruket ha uppstått någon gång för 11 000– 12 000 år sedan.

I Östasien började man ungefär samtidigt odla hirs och ris och hålla vattenbufflar som husdjur. I Sydamerika odlade man potatis och födde upp lamor, medan man på Nya Guinea odlade sockerrör och bananer. Vi kallar det här skedet för neolitikum, ”den nyare stenåldern”, eller bonde­ stenåldern.

Det nya levnadssättet spred sig så småningom till allt större områden. I Europa kom jordbruket till Balkanhalvön cirka 6000 f.Kr., och till Skandinavien

Plats och tidpunkt för de vanligaste husdjurens domesticering (när de blev tämjda och använda som husdjur) Hund Får Get Svin Oxe/nötkreatur Lama Häst Höns Åsna Dromedar Vattenbuffel Tamgås Påfågel Kalkon Honungsbi

olika platser 10000 f.Kr. Mellanöstern ca 7000–8000 f.Kr. Iran ca 7500 f.Kr. Turkiet ca 7000 f.Kr. Turkiet ca 6500 f.Kr. Anderna ca 3500 f.Kr. Ukraina ca 3000 f.Kr. Indusdalen ca 2000 f.Kr. Egypten ca 3000 f.Kr. södra Arabien, Iran ca 2000 f.Kr. Indusdalen 2500 f.Kr. Sydösteuropa 3000 f.Kr. Indien 1000 f.Kr. Mexico 500 f.Kr. Europa, Afrika, Sydvästasien 2400 f.Kr

Källa: Bonniers världshistoria del 1, Bra böckers encyklopedi om Människans historia

”Den neolitiska revolutionen”?

Den australiensiska arkeologen Gordon Childe lanserade på 1930-talet begreppet den neo­ litiska revolutionen för den omvälvning i mänsk­ lighetens historia som övergången till jordbruk innebar.

Neolitikum betyder ”den yngre stenåldern”.

Många forskare hävdar i dag att det är fel att prata om en revolution. Visst revolutionerade jordbruket människans livsstil och ledde till folkökning, arbetsfördelning och en helt ny samhällsstruktur. Men processen varade i flera årtusenden och borde snarast ses som en lös­ ning på den kris som den gamla livsstilen råkat in i. Människan anpassade sig helt enkelt till de förändrade yttre omständigheterna. Samtidigt gav den neolitiska revolutionen upphov till en livsstil som människan hållit fast vid ända fram till våra dagar. Jordbruket har varit grunden för de mänskliga samhällena och kulturerna ända fram till den industriella revolutionen på 1800talet.

F rå n krin gströvande jägare ti l l bofas ta jor d b ru k ar e

27

Massajerna i Östafrika är ett delvis nomadi­ serande folkslag, som lever av sin boskap.

För att skydda sig och boskapen mot vilda rovdjur tar man till natten in kreaturen i den cirkelformade kraalen som omger byn.

28

runt 2500 f.Kr. De äldsta spåren av jordbruk i Finland härstammar från cirka 2000 f.Kr. Jordbruket och boskapsskötseln ökade tillgången på mat och befolkningen kunde tillåtas växa. Samtidigt var den nya livsstilen mer arbetskrävande och samhällena behövde fler medlemmar.

Byarna blev allt större och kunde hysa hundratals eller tusentals invånare. De äldsta kända byarna finns i Mellanöstern, som Jeriko i Palestina och Catal Hüyük i dagens Turkiet. Forskarna har räknat ut att oasen Jeriko före neolitisk tid kan ha utgjort basen för kanske 100 kringströvande jägare och samlare, medan den redan på 8000-talet f.Kr. rymde en stor tättbefolkad by med omkring 1 000 människor.

Jordbrukarna kom på olika sätt att få skördar från samma åkrar år efter år. De lärde sig att gödsla åkrarna och att leda sötvatten till odlingarna.

De grävde brunnar för att få tillgång till vatten, som var en livsnödvändighet för både djur och människor. De utvecklade metoder att konservera maten och började bränna kärl av lera för att kunna uppbevara livsmedlen. De sparade de bästa

kornen som utsäde, och lät de största och lugnaste handjuren para sig med honorna.

När byarna växte blev det nödvändigt att organisera samhället och fördela arbetet på ett annat sätt än tidigare. De allra flesta människor var sysselsatta med att bruka jorden eller vakta de djur de tämjt och höll i inhägnader. Överskottet från matproduktionen gjorde det möjligt för andra, som kanske var speciellt skickliga på att tillverka lerkärl eller verktyg, att försörja sig genom att byta sina produkter mot mat. Så uppkom helt nya yrkesgrupper som olika hantverkare och handelsmän som kunde livnära sig på att köpa och sälja andras produkter. Arbetsfördelningen i samhällena utvecklades, samtidigt som byarna utvecklades till självförsörjande enheter.

Samtidigt blev det mänskliga samhället allt mindre jämlikt. När människorna blivit bofasta kunde de skaffa sig ägodelar. Någon valdes till ledare, som bestämde över byn och avgjorde tvister mellan invånarna. Alla kunde ju inte få lika mycket och likvärdig mark, så klyftorna mellan fattiga och rika i samhällena blev större. De rikare

F r ån k r i n g st r övan d e jäg ar e t i ll b ofasta j or d b ruk a r e

blev hövdingar, som fick en framstående ställning i samhället. Egendom kunde snart gå i arv från en generation till en annan. Det neolitiska samhället blev ett fåmannavälde, en oligarki.

Jordbrukskulturerna gav också upphov till religioner som dyrkade naturkrafterna. För jordbrukarna var det livsviktigt att ha goda kontakter till fruktbarhetsgudarna så att regnen föll, djuren förökade sig och skörden inte förstördes av någon naturkatastrof. Ibland tog byhövdingen också över uppgiften att sköta de religiösa ceremonierna, och han blev på så sätt länken mellan människorna och gudarna. Det här möjliggjorde att ledarna kunde ta åt sig en större del av skörden och kunde använda överskottet till att byta till sig varor som markerade deras status.

Byborna måste kunna försvara sina boplatser mot angrepp, eftersom livsmedelsförråden i byarna var lockande för andra människogrupper. Rövaroch plundringståg mot grannbyarna var det bästa sättet att trygga den egna boplatsen. Under plundringstågen fångade man in slavar som kunde göra de tyngsta arbetena. Samhällena omgavs snart av murar och andra försvarsanläggningar, och en del av invånarna skolades till försvarare.

Samtidigt ökade också skillnaderna mellan män och kvinnor. Eftersom jordbruket var fysiskt tungt blev det männens uppgift att arbeta på åkrarna, speciellt sedan man började använda sig av dragdjur. Männen försvarade också byn. Kvinnorna födde fler barn än tidigare och blev nu mer bundna till hemmen. Skillnaderna mellan männens och kvinnornas uppgifter blev större än i fångst- och samlarkulturens samhälle.

Den förändrade livsstilen och de större samhällena förde också med sig nya hot och faror för människorna. Om skörden slog fel t.ex. på grund av dåligt väder, betydde det hungersnöd eller rent

F rå n krin gströvande jägare ti l l bofas ta jor d b ru k ar e

De äldsta mänskliga konstverken är statyer som har att göra med jordbrukskulturernas fruktbarhetskult. Den 11 centimeter långa kalkstensstatyetten ”Venus från Willen­ dorf” antas vara omkring 22 000 år gammal.

Utgrävningar av Catal Hüyük visar hur man i en av historiens första byar byggde fyrkantiga hus tätt in på varandra.

Samhället beräknas ha haft 7 000–8 000 invånare på 6000talet f.Kr.

29

I Atlasbergen i norra Afrika syns spåren av människans aktivitet tydligt i form av ero­ sion, jordförstöring.

Matjorden har rasat ner i dalarna från de tidigare skogbeklädda bergen och lämnat efter sig kala, ofrukt­ bara klippor.

av samhällets undergång. Den mer ensidiga kosten och det bofasta livet gjorde människorna mer mottagliga för sjukdomar. Eftersom de levde tätt in på varandra spred sig smittsamma sjukdomar.

De flesta epidemiska sjukdomar som varit mänsklighetens gissel genom tiderna har uppstått ur bakterier eller virus som först fanns hos husdjur.

De neolitiska samhällena började också förändra omgivningen i högre grad än tidigare. När människorna blev bofasta högg de ner skogen, byggde hus av träden och lät boskapen beta på hyggena. När regnen piskade den blottlagda marken åstadkoms erosion, då matjorden rann ner i dalarna. De tidigare skogsbeklädda kullarna förvandlades så småningom till torra eroderade klippor där endast hårdbladig macchiavegetation kunde växa. Jordförstöringen gav till exempel Medelhavsområdet dess karaktäristiska utseende.

I dag växer det skog på endast 10 procent av den yta som år 2000 f.Kr var skogsbeklädd i området från Atlantkusten till Indien.

30

Historiens största svindel?

Forskare hävdade tidigare att jordbruksrevolutionen var ett stort språng framåt för mänskligheten. … Med tiden blev människorna smarta nog att kunna dechiffrera naturens hemligheter så att de kunde tämja får och odla vete. Så snart de lyckades med det lämnade de glatt det hårda, farliga och ofta spartanska livet som jägare-­ samlare och blev bofasta för att njuta av det behagliga, välnärda livet som jordbrukare.

Denna saga är en fantasi. … Istället för att förebåda en bekvämlighetens nya tidsålder kastade jordbruksrevolutionen ut bönderna i ett i allmänhet svårare och mindre tillfredsställande liv än det som jägare-samlare haft. De senare tillbringade sin tid på mer stimulerande och varierande sätt och löpte mindre risk att drabbas av svält och sjukdom. Jordbruksrevolutionen ökade visserligen den totala mängden livsmedel som stod till mänsklighetens förfogande, men detta omsattes inte i bättre kost eller i mer fritid. Det omsattes istället i befolkningsexplosioner och övergödda eliter. Den genomsnittlige bonden arbetade hårdare än den genomsnittliga jägarensamlaren och fick i utbyte en sämre kost. Jordbruksrevolutionen var historiens största svindel.

Yuval Noah Harari, Sapiens, En kort historik över mänskligheten. Natur & Kultur 2015

F r ån k r i n g st r övan d e jäg ar e t i ll b ofasta j or d b ruk a r e

FLODDALARNAS HÖGKULTURER Under de 10 000 år som förflöt mellan jordbrukets uppkomst och vår tideräknings början, blev jordens befolkning omkring 30 gånger större. De första små byarna växte och blev till städer, som krävde allt mer samarbete och ökad växelverkan mellan människorna. När klimatförändringar försvårade livet i omgivningen, lockade de bördiga floddalarna till sig allt flera människor. Där fanns sötvatten, och ibland svämmade floden över och täckte dalen med vatten. Genom att bygga diken och kanaler kunde man leda vattnet ut över större områden och skapa förutsättningar för ännu större bosättning. Nu var man inte längre lika beroende av regn och översvämningar och åkrarna kunde ge flera skördar under ett år. Jordbruket gav upphov till ett skördeöverskott, men det krävde en effektiv och disciplinerad förvaltning och organisation av arbetet, för att till exempel underhållet av bevattningskanalerna och fördelningen av överskottet mellan invånarna skulle fungera.

I Egypten svämmade Nilen över varje år på grund av regnperioden i det tropiska Afrika.

Vattenmassorna förde med sig näringsämnen på vägen ner mot Medelhavet och täckte varje år hela floddalen. När vattennivån sjönk igen täcktes det översvämmade området av ett svart fruktbart slam. Till det här bördiga området kom allt fler människor när regnen uteblev i Nordafrika och Saharaöknen så småningom uppstod. Då krävdes det organisation och samarbete så att allt fler skulle kunna livnära sig på det begränsade området.

Vid Nilen i Egypten, Eufrat och Tigris i Mesopotamien, Indus i dagens Pakistan och Huang He i Kina uppkom på 3000- och 2000-talet f.Kr. stora städer, som blev språngbräden för den mänskliga civilisationens utveckling. I de här blomstrande

stadssamhällena med utvecklad handel och förvaltning uppstod världens första civilisationer.

Grundstrukturen i de här samhällena har bestått ända fram till vår tid.

I de här högkulturerna uppfördes mänsklighetens första stora byggnadsverk av sten eller lertegel. Här ställdes människan inför en mängd praktiska problem, som hur jorden skulle fördelas mellan människorna och hur skatt skulle bäras upp. Behoven av geometriska kunskaper och

I floddalskulturens Egypten utvidgades det odlingsbara om­ rådet med hjälp av grävda kanaler och diken, som förde flod­ vattnet till åkrarna i dalen. För att ta upp vatten används ännu idag liknande anord­ ningar som finns av­ bildade i flera tusen år gamla gravmålningar.

De viktigaste f loddalskulturerna

Mesopotamien Huang-He Indusdalen

Nildalen

F rå n krin gströvande jägare ti l l bofas ta jor d b ru k ar e

0

1000

2000 km

31

räknefärdigheter gav upphov till matematiken och andra vetenskaper.

Den kanske viktigaste nyheten var skrivkonsten, som gjorde det möjligt att överföra kunskap från en generation till en annan. Människans äldsta skrifter är omkring 5 000 år gamla. Med skriftspråket anses en kultur ha övergått från förhistorisk tid till historisk tid. Skriftliga källor kan berätta mycket mer om hur samhället fungerade än vad enbart arkeologiska fynd kan göra.

När människorna lärde sig att använda den mjuka men sega kopparn för att framställa smycken och nålar fick stenen konkurrens av metaller.

Vid sidan av koppar användes tidigt också guld och silver. Människorna upptäckte snart att de kunde skapa en hårdare och mer hållbar produkt genom att blanda tenn i den smälta kopparmassan.

Brons – en legering av koppar och tenn – användes redan omkring 3500 f.Kr. av sumererna i

Sumerisk kilskrift.

Mesopotamien, och bruket spred sig därifrån till andra trakter. Bronsålderskulturer utvecklades snart i Egypten och i övriga östra Medelhavsområdet. ”Bronsåldern” i Nordeuropa inleddes först omkring 1500 f.Kr. Men brons var dyrbart och användes främst till vapen, smycken eller statusföremål.

Den bördiga halvmånen

Mesopotamien – civilisationens vagga

Svarta havet Kaspiska havet

is gr Ti

Fenicien

Medelhavet

Eu Assyrien fra t

Babylon

Mesopotamien

Palestina

Ur

da t

ve

ha

32

0

500 km

a

k

Arabiska halvön

Rö

n ile

N Övre Egypten

Elam

s rsi Pe

Nedre Egypten

vik

en

Världens första högkultur anses ha uppstått i Mesopotamien, eller Tvåflodslandet mellan floderna Eufrat och Tigris, i dagens Irak. Där utvecklade folket sumererna jordbrukstekniken med hjälp av kanaler och bevattningsanläggningar samt nya redskap som träplogen. Med hjälp av dem kunde man få ännu större skördar av sädesslag som korn och vete. Sumererna var också de första som tog hjulet i bruk. Det var en epokgörande uppfinning som fick enorm betydelse för mänsklighetens utveckling. Nya fortskaffningsmedel underlättade transporten av överskottssäd till andra folk som nu blev handelspartner. Hjulet gjorde också att staternas arméer blev rörligare och mer slagkraftiga än förut.

F r ån k r i n g st r övan d e jäg ar e t i ll b ofasta j or d b ruk a r e

Ett mesopotamiskt tempeltorn, en ziggu­ rat från Ur, åter­ uppbyggd av Saddam Hussein på de ur­ sprungliga ruinerna år 1980.

Befolkningen i Mesopotamien ökade snabbt och redan ca 4000 f.Kr. hade hundratals stora byar och småstäder vuxit upp. Byarna växte till stadsstater med mer än 10 000 invånare. De största städerna var Ur och Uruk, och i dem utvecklades världens första stadskultur.

Den mesopotamiska staden var ett religiöst, administrativt och ekonomiskt centrum. Arkeologiska fynd visar att de sumeriska städerna dominerats av stora tempelbyggnader av lertegel,

där man förvarade överskottsskörden och offrade till gudarna för att få en god skörd. Prästerskapet där ledde de gemensamma arbetena på jordarna, och utvecklade någon gång mellan 3500 f.Kr. och 3300 f.Kr. ett skriftspråk för att kunna sköta förvaltningen, kontrollera skörden och reglera utbetalningarna av säd åt tempelarbetarna.

Skriftspråket kallas kilskrift eftersom sumererna tryckte in kilformade tecken på fuktiga lertavlor med spetsiga vassrör. De utvecklade ett Det så kallade standa­ ret från Ur avbildar sumeriska människor, kanske på väg till en fest dit djur och varor förs. Mosaiken fanns på en trälåda i en kungagrav daterad till ca 2600 f.Kr. Den andra sidan av lådan avbildade en sumerisk armé på marsch.

F rå n krin gströvande jägare ti l l bofas ta jor d b ru k ar e

33

Världshistoriens första städer kan idag urskil­ jas som kullar i den torra irakiska öknen.

Bilden är tagen från en brittisk militär­ helikopter vid Uruk år 2008.

34

system med ljudskrift så att ett tecken innebar ett konsonantljud. I början antecknade de bara affärstransaktioner, men senare började de skriva ner t.ex. lagtexter, historiska krönikor och privata brev. Eftersom omfattande arkiv på flera tusen lertavlor har bevarats har forskarna, sedan de lyckades tyda skriften på 1800-talet, kunnat få en bra bild av livet i det gamla Mesopotamien.

Religionen var den sammanhållande kraften också i det mesopotamiska samhället. Gudar som Månen, Solen och Venus bildade en treenighet, som styrde det dagliga livet. Sumererna studerade stjärnhimlen och vattennivån i kanalerna för att bättre kunna förutsäga naturfenomenen. De såg ett samband mellan de himmelska fenomenen och de jordiska händelserna. Månen spelade en stor roll för sumerernas tideräkning och deras kalender byggde på tiden mellan två nymånar, i genomsnitt 29 ½ dygn. De intresserade sig också för stjärnhimlen eftersom de trodde att planeternas rörelser visade gudarnas vilja.

Vetenskapsmännen i Mesopotamien var också intresserade av matematik. Talet 60 var utgångs-

punkten för deras mått- och viktsystem. Man behövde kunskap i geometri och algebra för att bl.a. planera bevattningskanaler och fördela åkermark. Sumererna anses ha utvecklat multiplikation och division och lanserat kvadratroten.

Några ur de ledande prästsläkterna gjorde sig till kungar, som så småningom fick oinskränkt makt över sitt folk och sin stadsstat. Kungen blev en representant för gudarna och religionen utgjorde basen för hela samhället. För att skyddas mot attacker från nomadiserande grannfolk och andra stadsstater, omgavs städerna av en eller flera murar. Stadsmuren i sumerernas Uruk mätte omkring 8 km och hade vakttorn med cirka 10 meters mellanrum.

Det mesopotamiska samhället var strikt hierarkiskt, och skillnaderna mellan samhällsklasserna var stora. Under eliten med hovet, prästerskapet, krigsherrarna och storköpmännen fanns en mellanklass bestående av hantverkare, köpmän och tjänstemän i städerna. I städerna uppkom stora verkstäder där man tillverkade bl.a. lädervaror och textilier, som man hade lärt sig att färga. Konsten att tillverka lerkärl utvecklades till en massproduktion då sumererna uppfann drejskivan. De fria stadsborna värdesatte familjelivet. Kvinnorna fick inneha egendom och kunde till och med delta i affärslivet. Samhället var ändå patriarkaliskt, och familjens överhuvud hade oinskränkt makt.

Lägre ner på den sociala rangskalan var bönderna och jordarbetarna i byarna utanför staden.

De bodde i låga hus av soltorkade tegel och levde förmodligen ett ganska hyggligt liv, eftersom även de fattiga arbetarna på andras åkrar hade tillgång till en egen liten jordplätt som säkerhet. Lägst i rang var slavarna, som man vanligen fått som krigsfångar och som var praktiskt taget rättslösa.

De manliga slavarna arbetade oftast på fälten, de

F r ån k r i n g st r övan d e jäg ar e t i ll b ofasta j or d b ruk a r e

Babylons kung Hammurabi slutförde på 1700-talet f.Kr. sumerer­ nas lagstiftningsarbete och skapade en lagsamling som sattes upp på stenpelare över hela riket. Hammurabis lagsamling innehöll omkring 300 paragrafer, av vilka en tiondel har bevarats. Den vikti­ gaste rättsprincipen tycks ha varit vedergällningsprincipen: ”öga för öga, tand för tand”.

kvinnliga till exempel med att framställa tyger i stora väverier.

Det var här i Mesopotamien som människan började med metallhantering och lärde sig att gjuta brons omkring 3 500 f.Kr. Men eftersom sumererna saknade koppar och tenn, måste de byta sin spannmål och sina hantverksprodukter mot metallerna långt borta i Mindre Asien (dagens Turkiet). Man idkade byteshandel eftersom man inte ännu hade börjat använda pengar som betalningsmedel.

Sumerernas välde bestod på 3000-talet f.Kr. av ett förbund av tiotals stadsstater i södra Mesopotamien. Riket gick under omkring år 2300 f.Kr., när främmande erövrare trängde in i det svårförsvarade slättlandet. Under årtusendena har

erövrare kommit och gått, men alla de senare stora rikena i Mesopotamien med omnejd har byggt sin kultur på sumerernas högkultur.

Mesopotamiens öde är ett exempel på vilka förödande följder människan har haft på naturen.

Det intensiva jordbruket i den tätbefolkade floddalen gjorde att marken utarmades på närings­ ämnen, samtidigt som bevattningskanaler ledde ut sötvattnet över vidsträckta områden. I det halvtorra klimatet var avdunstningen större än nederbörden, och olika mineralämnen flyttades därför uppåt i jordlagren så att markens salthalt ökade.

Det hände också att saltvatten från oceanen trängde in i floderna, och när vattnet avdunstade blev saltet kvar som ett vitt täcke på marken.

Någon regelbunden genomspolning av vatten uppifrån i form av regn förekom inte heller.

För att bevattningssystemet skulle fungera måste hela kanalsystemet regelbundet rensas från slam, annars kunde vattnet varken komma till eller ifrån åkrarna. Under tider av politiska oroligheter och konflikter sköttes arbetet inte ordentligt. Redan under Hammurabis tid var jorden för salt för veteodling, så man övergick till det tåligare kornet. Skördarna blev med tiden allt sämre.

Omkring år 1200 f.Kr. förstörde en stor översvämning flodernas lopp och hela bevattningssystemet kollapsade. I dag vittnar bara kullar i ute i öknen om hur jordens första städer och deras kultur gick under som en följd av människans aktivitet.

Egypten – ”en gåva av Nilen” I Nilens dalgång i Egypten var förutsättningarna för jordbruk ännu gynnsammare än i Mesopotamien och också där bildades stater. Historisk tid i Egypten inleddes när Övre Egypten i söder och deltaområdet i Nedre Egypten omkring år 3100 f.Kr.

F rå n krin gströvande jägare ti l l bofas ta jor d b ru k ar e

35

En feluqqa på Nilen.

Egyptierna såg döden som en resa från de levandes rike till de dödas i väster, där solen gick ner. För att komma till dödsriket, måste man klara ”den yttersta domen”. För att den döde skulle kunna besvara en del frågor och säga rätta lösenord försågs han med en ”dödsbok”, en papyrusrulle, som stöd för minnet. Bilden visar hur den döde leds av guden Anubis till ”rättvisans våg”, hur skrivkonstens gud Thot noterar att han klarar provet och så leds fram till dödsrikets härskare Osiris.

36

enades till ett rike och ett skriftspråk uppstod. I början var de här så kallade hieroglyferna (grekiska för heliga inristningar) en ren bildskrift, som man ristade in på monument, tempelväggar och papyrus. Med tiden utvecklades hieroglyferna till en stavelseskrift och senare till bokstäver.

Den egyptiska högkulturen blomstrade i nästan 3 000 år och styrdes av 30 olika regentsläkter, faraodynastier. Egyptens äldsta historia brukar delas in i tre stora epoker: Gamla riket, Mellersta riket och Nya riket. Grunden för civilisationen är i princip densamma under hela tiden: Nilens regelbundna översvämningar och härskaren, faraon, som upprätthöll den gudomliga världsordningen. Den egyptiska högkulturen fick utvecklas ganska ostört, eftersom den omgivande öknen skyddade landet från angripare.

Sin verkliga storhetstid upplevde den egyptiska kulturen under Nya rikets tid (ca 1550–1075 f.Kr).

Arkitekturen och bildkonsten blomstrade, och i huvudstaden Thebe (dagens Luxor) uppfördes en enorm tempelanläggning för huvudguden, sol­ guden Amon-Ra. För de döda faraonerna byggdes

F r ån k r i n g st r övan d e jäg ar e t i ll b ofasta j or d b ruk a r e

Under Gamla rikets tid började egyptierna begrava sina härskare i pyramider. Samman­ lagt har man funnit mer än 100 pyramider i Egypten. De tre största finns i Giza, vid utkanten av Nil­ dalen strax väster om dagens Kairo. Den 146 meter höga Cheops­ pyramiden uppfördes på 2500-talet f.Kr.

stora klippgravar i en gravstad, ”Konungarnas dal”, väster om Nildalen.

Den egyptiska samhällsstrukturen brukar beskrivas som en pyramid. Högst uppe fanns regenten, farao, som uppfattades som en gud och härskade med oinskränkt makt. Marken och dess produkter ansågs tillhöra faraon, som skänkte den till stormännens släkter och ämbetsmän för att brukas. Faraon uppfattades som en levande gud och var, tillsammans med prästerskapet, den som tryggade människornas levnadsvillkor vid floden.

Om skörden slog fel eller översvämningen uteblev, ansågs det bero på att farao hade förlorat gudarnas välvilja. Detta innebar kaos för hela samhället och kunde leda till att en ny regentsläkt upphöjdes till ledare.

Styrelsen i Egypten centraliserades till det yttersta för att riket skulle få resurser till utgifterna för templen och erövringskrigen mot grannfolken.

Farao, som skulle styra över en stat med mer än en miljon människor, biträddes av en omfattande prästorganisation och en strikt klassindelad ämbetsmannakår. Prästernas uppgift var att trygga

Huvuddragen i Egyptens historia Gamla riket (2640–2155 f.Kr.) Gamla riket var Egyptens första egentliga stor­ hetstid. Kungarna styrde över ett rike från Medelhavskusten i norr till Assuan i söder.

Under den här tiden byggdes pyramiderna som gravmonument över kungarna. Riket upp­ löstes i kaos och föll sönder i lokala småriken.

Mellersta riket (2055–1795 f.Kr.) Riket enades igen av faraoner från Thebe (dagens Luxor) i övre Egypten. I Karnak bör­ jade man uppföra det tempel till huvudguden Amon-­Ra som blev rikets huvudtempel och som senare generationers faraoner utvidgade och förskönade. Riket gick under när ett semi­ tiskt nomadfolk, så kallade hyksos, trängde in från öster med hästdragna stridsvagnar och erövrade Nildalen.

Nya riket (1550–1069 f.Kr.) Nya riket var Egyptens verkliga storhetstid.

Riket var då, tack vare en stor armé, som störst och sträckte sig från Sudan i söder, över Mellan­ östern till Eufratfloden i nordost. Under Nya rikets tid levde många av Egyptens mest be­ ryktade faraoner.

F rå n krin gströvande jägare ti l l bofas ta jor d b ru k ar e

37

Kända forntida egyptier Drottning Nefertiti Bysterna av drottning Nefertiti hör till de mest kända konstverken från det forntida Egypten. Hon var hustru till farao Amenhotep IV, som på 1300talet f.Kr. bröt med solguden Amons prästerskap i Thebe och införde histo­ riens första exempel på monoteism genom att göra solskivan Aton till den enda guden. Själv bytte han namn till Echnaton. Efter hans död återfick Amons prästerskap makten och Echna­ tons nybyggda huvudstad el-Amarna övergavs.

Ramses II Faraonernas mumier balsamerades innan de lades i gravarna. Ramses II, som regerade på 1200-talet f.Kr var den kanske mäktigaste av faraonerna, och lät uppföra hundratals tempel.

Tutankhamon Echnatons son Tutankhamon var en obetydlig farao som dog ung. Men hans grav var den första oplundrade farao­ graven som hittades, och upptäckten av den år 1922 är ett av arkeologins största fynd genom tiderna.

Drottning Hatschepsut Under 1400-talet f.Kr. styrdes det egyptiska riket av en kvinna, drottning Hatschepsut. Hon regerade i 18 år och avbildas alltid med manliga attribut som det kungliga skägget. På bilden en staty på Hatschepsut från hennes dödstempel i ”Drottningarnas dal” utan­för dagens Luxor.

38

F r ån k r i n g st r övan d e jäg ar e t i ll b ofasta j or d b ruk a r e

jordbrukskulturens förutsättningar genom att sköta kontakterna till de viktigaste gudarna, solguden och fruktbarhetsgudarna. De förde kalendern, med vars hjälp de kunde beräkna tiden för översvämningen och dess slut. I prästerskapets ritualer förenades vetenskap, tro och magi. Vanligt folk var länge utestängda från templen och kontakterna med gudarna, men alla andra samhällsgrupper hade som uppgift att tjäna faraons och prästerskapets behov.

I det egyptiska samhället växte det upp en medelklass av olika specialister. Till den hörde lärare, läkare, kirurger och skrivare, som hade hög status i samhället. Skrivarna förmedlade de styrandes befallningar till folket och skrev ner allt som var av betydelse för förvaltningen och skatte­ uppbörden.

Hantverkare och köpmän sörjde för faraos och templens behov. Hantverket var högt utvecklat redan under Gamla rikets tid. Yrkesmän som kopparsmeder, stenhuggare, barberare, krukmakare, och murare stod högt i anseende. I farao Tutankhamons grav har man till exempel funnit en linnesjal, som textilexperter uppskattar har krävt minst 3 000 arbetstimmar. I Egypten gjordes ingen skillnad mellan hantverk och konst.

Därför är konstverken anonyma.

Den stora majoriteten av befolkningen, jordbrukarna, hörde till den lägsta samhällsgruppen.

De slet ute på fälten med sådd, skörd eller underhåll av bevattningskanaler. De bodde i oansenliga hus av lertegel och betalade tunga skatter till farao och templen. Många dokument vittnar om böndernas utsatta situation om skörden slagit fel men skatterna ändå skulle betalas. Under ledig tid tvingades de arbeta på kanalbyggen eller kungliga byggnadsprojekt. Men alla egyptier hade sina rättigheter och kunde äga egendom. Det fanns också

slavar, till exempel utländska krigsfångar eller kriminella, som utnyttjades som tvångsarbetare.

Ibland kunde yrkesskickliga och intelligenta slavar avancera till tjänstemän i staten. Till exempel Josef i Gamla testamentet gjorde en sådan karriär.

På fälten odlade egyptierna spannmål, ärter, bönor, lök, dadlar och fikon samt lin för tygtillverkning. Vassväxten papyrus användes som skrivmaterial men också som råmaterial för båtar, mattor, sandaler och lådor.

I Egypten kunde man producera ett överskott av spannmål och andra livsmedel. För det kunde man byta till sig eller köpa sådant som man saknade, bl.a. trä och metaller. Cederträ importerades från Libanon, koppar fick man från Sinai eller Palestina och guld från gruvorna i Nubien längre söderut. Man idkade byteshandel på torgen men använde sig av en kopparenhet som värdemätare.

Metallpengar blev vanliga först ca 700 f.Kr. Också vetenskapen utvecklades. Eftersom Nilens översvämningar sopade bort alla gränser måste åkrarna varje år fördelas på nytt mellan bönderna. Då utvecklades geometrin. Egyptierna var också duktiga astronomer. De upptäckte att Nilens översvämning inträffade när stjärnan Sirius efter några månaders uppehåll igen lyste klart strax före soluppgången. Mellan två sådana tillfällen var det 365 dygn. Därför delade egyptierna in året i 365 dagar, så att man hade 12 månader à 30 dagar och som avslutning på året fem religiösa festdagar.

Den egyptiska högkulturen blomstrade från omkring 3000 f.Kr. till omkring 1000 f.Kr. Eftersom de årliga översvämningarna tillförde marken nya näringsämnen råkade Egypten inte ut för en motsvarande ekologisk katastrof som Mesopotamien, utan Nildalen fortsatte vara jordens bördigaste åkermark. Rikedomarna lockade andra erövrare, och under årtusendet före vår tideräknings

F rå n krin gströvande jägare ti l l bofas ta jor d b ru k ar e

39

början erövrades Egypten av folk som assyrier, perser, Alexander den stores greker och makedonier på 300-talet f.Kr. och slutligen romarna.

De asiatiska högkulturerna

Kinas första kejsares grav i den dåtida huvud­staden Xi´an vaktades av en armé av terrakottafigurer, som upptäcktes först 1974. Var och en av de runt 8 000 figurerna är avbildad i naturlig storlek och med indi­ viduella anletsdrag.

40

Högt utvecklade civilisationer som baserade sig på jordbruk uppkom också längre österut i Asien.

Den första kinesiska jordbrukskulturen uppkom i norra Kina kring floden Huang He (Gula floden), där människorna redan på 5000-talet f.Kr. odlade hirs och tillverkade keramik och jadeföremål. Tack vare sitt geografiska läge har den kinesiska kulturen därefter fått utvecklas på egna villkor, utan större påverkan från andra civilisationer.

Kinesernas viktigaste bragder var att de förädlade hirs och ris till odlingsväxter, skapade sitt eget skrivsystem baserat på bildskrift och utvecklade sin egen metallhanteringsteknik.

Redan under bronsåldern på 1000-talet f.Kr. kände kineserna till sidentillverkning och räknade tiden enligt månkalendern. Under årtusendet innan vår tideräknings början tog de järnet i bruk,

och taoismen och konfucianismen – de idétraditioner som sedan dess legat som grund för den kinesiska kulturen – uppkom.

Kineserna har själva av tradition uppfattat sitt land som ”Mittens rike”, världens centrum och kulturens vagga. Kinas historia brukar indelas enligt de regerande dynastierna. Riket styrdes av en kejsare, som också var religiös ledare, ända till 1911.

Namnet Kina kommer från Qin-riket, vars grundare Zheng skapade ett enat centralstyrt rike år 221 f.Kr. Han tog hedersnamnet Shi Huangdi, ”den förste kejsaren” och införde enhetliga mått och mynt, lät uppföra vägar, kanaler och vatten­ leder och började bygga en mur som skydd mot nomadfolkens angrepp från norr. Han lät verkställa historiens första bokbål där en stor del av de existerande skrifterna brändes upp. Av den anledningen är de skriftliga källorna till Kinas äldsta historia mycket begränsade. Han lät också bygga ett enormt gravmonument åt sig själv, och en armé av terrakottafigurer som skulle skydda honom efter döden.

Qins rike gick under med honom själv, och den följande Han-dynastin (206 f.Kr.–220 e.Kr.) gav namn åt det kinesiska folket; den kinesiska majoritetsbefolkningen i dag utgörs av han-kineser.

På 100-talet e.Kr. öppnades handelsvägar västerut mot Medelhavet, och kamelkaravaner förde speciellt sidentyger längs Sidenvägen västerut genom Asiens öknar. Metaller, glas och mynt transporterades i sin tur österut. Vid den här tiden började kineserna också använda sig av papper. En folkräkning år 2 e.Kr. visade att Kinas befolkning då uppgick till cirka 58 miljoner invånare.

I Indusflodens dalgång i dagens Pakistan utvecklades den indiska civilisationen omkring 2400–1800 f.Kr. Städer som Mohenjo-Daro och

F r ån k r i n g st r övan d e jäg ar e t i ll b ofasta j or d b ruk a r e

Till skydd mot anfall norrifrån band kine­ serna ca 200 f.Kr. samman en mängd små murar till en runt 5 000 km lång mur från Gula havet till Tibet. Den kinesiska muren var 7–10 m hög och hade 24 000 torn.

En del av den är idag restaurerad för turister.

Harappa var en kvadratkilometer stora bronsåldersstäder med omkring 40 000 invånare och en utvecklad stadsplanering. De flesta hus hade badrum, avträden och ett effektivt avloppsnät.

Många hade en egen brunn. Bostäderna var byggda av bränt tegel, i motsats till till exempel Mesopotamien där brända tegel bara användes i dyra offentliga byggnader och vanligt folk bodde i hus av soltorkade tegel. Stadsmurar saknades, vilket tyder på en fredlig omgivning.

I Indusdalen odlades korn, vete, havre och baljväxter, och boskapen utgjordes av får, getter, höns och nötkreaturet zebun. Specialiserade hantverkare som lergjutare, tegelslagare, bronssmeder, stenhuggare och pärlmakare skapade eftertraktade handelsvaror. Vi vet ganska lite om Induskulturen eftersom ingen ännu lyckats tyda dess skriftspråk. Induskulturen gick kanske tillbaka redan tidigare på grund av klimatförändringar, men den gick under senast kring 1500-talet f.Kr. då indoeuropeiska arier trängde in med järnredskap och hästdragna stridsvagnar.

Ariernas skiktning av samhället gav upphov till det indiska kastväsendet och de utvecklade hinduismen till den dominerande religionen. De

äldsta indiska skriftliga källorna, Vedatexterna från 1000–500 f.Kr., talar om talrika ruinhögar kring de gamla flodbäddarna. Kärnan i den indiska civilisationen försköts österut mot Ganges.

Också utanför floddalarna utvecklades de mänskliga civilisationerna. Vid Persiska viken uppstod Dilmunriket på 2000-talet, och ungefär samtidigt utvecklades minoernas handelskultur på Kreta i Medelhavet. Söder om Egypten skapades ”svarta faraodynastier” i Kushriket i dagens Sudan.

F rå n krin gströvande jägare ti l l bofas ta jor d b ru k ar e

En hinduisk sadhu, alltså helig asket, på Gangesfloden vid den historiska staden Varanasi i Indien.

41

MEDELHAVSVÄRLDEN LÄGGER GRUNDEN FÖR VÄRLDSHANDELN I det östra Medelhavsområdet vandrade människor från Mindre Asien in och lade grunden för en rad olika bronsålderskulturer. Den mest avancerade var den minoiska kulturen på ön Kreta, där det runt 2000 f.Kr. uppstod en rad små stadsstater, som började livnära sig av handel och sjöfart. Öns läge och täta kontakter med de närbelägna floddalskulturerna i Mesopotamien och Egypten bidrog till att göra ön till Medelhavets första handelsstat. Huvudstaden Knossos var en storstad med omkring 100 000 invånare och ett välutvecklat vatten- och avloppssystem.

Minoernas ekonomi baserades på ett produktivt jordbruk, med vars hjälp de bytte till sig metaller från andra delar av Medelhavsvärlden.

Kretensarna sålde spannmål, olivolja, vin och olika produkter från boskapsskötsel (främst får), och till hamnen i Knossos anlände skepp med koppar, tenn, bly och guld, elfenben och ädelstenar. Skickliga hantverkare tillverkade framför allt bronsföremål men också guld- och elfenbensföremål samt krukor, som främst såldes till det grekiska fastlandet, Troja och Mindre Asien.

Ekonomin byggde på byteshandel och på ett strikt toppstyrt, det vill säga auktoritärt samhällssystem. Räkenskaperna från Knossos visar att befolkningen betalade in skatt i form av spannmål och olivolja och andra lantbruksprodukter till härskaren. Produkterna delades ut som lön och gåvor, men en stor del av dem användes i utrikeshandeln.

Utgrävningar av Knossos antyder att själva kungliga palatset också var ett ekonomiskt cent­ rum, eftersom det förutom härskarens privata

Minoerna byggde stora palats med fresker i olika färger. Bland väggmålningarna i Knossos finns bland annat fresker som visar hur ungdomar hoppar över framrusande tjurar, vilket har tolkats som belägg för någon form av tjurkult. Grekiska sagor, som tecknats ned långt senare, omtalar en labyrint i Knossos. Den vaktades av Minotaurus, ett odjur med tjurhuvud och människokropp.

42

F r ån k r i n g st r övan d e jäg ar e t i ll b ofasta j or d b ruk a r e

avdelning också fanns magasin för säd, olivolja och andra varor där. Rader med stora behållare för olivolja står fortfarande kvar i de utgrävda ruinerna. I palatset fanns även verkstäder för hantverkare. Alla funktioner som var centrala för samhället hade således sin egen plats i palatset.

Om vi vill försöka förstå hur strängt centralstyrd minoernas ekonomi var, så kan vi till exempel föreställa oss att alla centrala finländska exportprodukter i dag skulle ta vägen via presidentens slott i Helsingfors.

Vilka minoerna var vet man inte, men deras språk var inte besläktat med grekiskan. De utvecklade runt 1700 f.Kr. ett eget skriftsystem, kallat Linear A, som ännu är otolkat.

Den minoiska kulturen försvagades ca 1450 f.Kr. Man har förklarat Kretas försvagade position med en serie jordbävningar och vulkanutbrott, som upprepade gånger förstörde både palatsen och hamnanläggningarna. Ett vulkanutbrott på den närbelägna ön Thera (Santorini) gav upphov till en flodvåg (tsunami) som ödelade både hamnarna och handelsflottan.

Knossos ledarställning övertogs av greker från fastlandet, med centrum i staden Mykene. I motsats till minoerna var de mykenska grekerna ett krigarfolk, som tillbad den indoeuropeiska himmelsguden Zeus och de övriga olympiska gudarna och byggde starkt befästa palats. Berömda bevarade byggnadsverk är lejonporten i Mykene, konungarnas stora kupolgravar, och de rika schaktgravarna i de bägge gravcirklarna.

Arkeologiska fynd från Mykene (cirka 1500– 1100 f.Kr.) visar att både det ekonomiska systemet och samhällets uppbyggnad påminner om det minoiska. Räkenskaper och dokument är skrivna med Linear B, en form av grekiska. I Mykene kontrollerade regenten stora jordarealer,

som förvaltades av en effektiv byråkrati. Till palatset knöts många hantverkare, i synnerhet smederna hade en gynnad position. En stor osynlig grupp i samhället var alla jordbrukare och boskapsskötare, som hade den viktiga uppgiften att förse rikets ledning med behövliga exportprodukter och hålla ledarskapet vid liv. Längst ner på den sociala rangskalan fanns slavinnorna, som främst var sysselsatta med textilproduktion.

Vid den här tiden övertog fenicierna dominansen över handeln i Medelhavsregionen. Det var ett semitiskt folk som levde vid nuvarande Libanons och Syriens kuster, områden som redan under bronsåldern var mötesplatser för karavanerna från Mellanöstern och sjöfararna från Egeiska havet. Eftersom fenicierna inte hade tillräckligt med landsbygd att livnära sig på började de idka handel och sjöfart med sina väl utvecklade handelsfartyg. Omkring år 1000 f.Kr. började fenicierna grunda kolonier runt hela Medelhavsområdet, bl.a. i dagens Spanien och på Sardinien

F rå n krin gströvande jägare ti l l bofas ta jor d b ru k ar e

Denna relief visar ett feniciskt segelfartyg.

Fenicierna var kända som duktiga sjöfarare, och deras navigations­ kunskap och skicklig­ het i skeppsbygge gjorde att de kunde ta över stora delar av handeln kring Medel­ havet.

43

och Sicilien. Den mest kända av kolonierna blev Karthago i Nordafrika. Man har funnit mynt från den feniciska staden Tyrus i Libanon på Azorerna långt ute i Atlanten.

Fenicierna förmedlade också en mängd andra nyheter från Mellanösterns civilisationer till det västliga Medelhavsområdet, som järnsmide, ridhästen, konsten att bygga i sten, värphönan och olivträdet. Fenicierna använde sig av ett alfabetiskt skriftsystem med 22 konsonanttecken, och det spred de runt Medelhavet. Därifrån fick grekerna modellen för sitt skriftspråk.

Järnet revolutionerar tillvaron Pyramiden i Chichen Itzá i dagens Mexico, uppförd av mayakulturen för omkring 1000 år sedan, är ett av de mest kända kulturarven på den amerikanska konti­ nenten från tiden innan européernas ankomst dit.

Bruket av metaller var ett viktigt steg i den mänskliga civilisationens utveckling. En viktig uppfinning var när hettiterna i Mindre Asien utvecklade en effektiv metod för järnframställning, och kring 1200 f.Kr. allmänt började använda redskap av smidd metall. Järn var lättare tillgängligt än koppar och möjliggjorde en enklare tillverkning av

verktyg och bruksföremål. Knivar och sågar av det nya materialet var mindre och lättare att använda för timmermännen. Kärrhjul och vattenhjul skulle inte ha utvecklas utan metallverktyg.

Smeden blev en viktig yrkesman, men också vanliga bönder hade möjlighet att framställa järnföremål.

Bruket av järn spred sig snabbt. I Grekland och Italien inleds järnåldern cirka 1100 f.Kr. och i norra Europa omkring 600 f.Kr. Till Finland kom järnet cirka 500 f.Kr. På den amerikanska kontinenten fanns det ont om användbara metaller. Guld och silver användes mest till smycken och prydnader. I det som i dag är Mexico uppstod ändå blomstrande jordbrukskulturer, som byggde på odling av majs, och så småningom skapades nya riken där. I Anderna odlade man tomater och potatis och domesticerade laman. De amerikanska stadskulturerna utvecklades för sig själva, utan inflytande från andra världsdelar.

Sten–brons–järnålder Dansken Christian Jürgensen Thomsen utveck­ lade redan på 1800-talet en indelning av den förhistoriska tiden i sten-, brons- och järnålder, beroende på vilka redskap kulturen använt sig av. När skriftspråket togs i bruk inleds det vi kallar ”historisk tid”. Systemet stämmer väl in på förhållanden i Skandinavien, där skriv­ konsten introduceras först omkring 1000 e.Kr., men i t.ex. Egypten inleds historisk tid redan ett par tusen år innan järnet togs i bruk.

44

F r ån k r i n g st r övan d e jäg ar e t i ll b ofasta j or d b ruk a r e

Uppgifter 1. Placera in följande händelser i rätt kronologisk ordningsföljd: a) Den sista neandertalaren dör ut b) Homo sapiens befolkar hela den amerikanska kontinenten c) Istidens slut i Skandinavien d) Jordbruk och boskapsskötsel i ”bördiga halvmånen” e) Det första skriftspråket i Mesopotamien f ) Pyramiderna i Egypten uppfördes g) Kinesiska muren börjar uppföras h) Induskulturen blomstrar i) Den minoiska kulturens undergång på Kreta 2. Hur förändrades samhällena när människan övergick från fångst- och samlarkulturer till jordbruk och boskapsskötsel?

3. På vilka sätt påverkade de jordbrukande människorna sin omgivning? Vilka konsekvenser har det haft för miljön?

4. På vilka olika sätt kunde människorna dra nytta av djuren när de började med boskapsskötsel?

5. Av vilka anledningar uppstod människans första civilisationer i floddalarna?

6. Jämför floddalskulturerna i Mesopotamien och Egypten. Vilka likheter och olikheter kan du peka på?

7. Vilka för den mänskliga civilisationen viktiga uppfinningar utvecklades av sumererna i Mesopotamien?

8. Vad är väsentligt för uppkomsten av ett större samhälle?

9. Följande dokument behandlar uppkomsten av mänskliga samhällen. Läs dokumentet och svara på frågan nedan.

Försöken att förstå den mänskliga historien under årtusendena efter jordbruksrevolutionen kan koncentreras i en enda fråga: Hur organiserade människor sig i nätverk för samarbete i masskala när de saknade biologiska instinkter för att upprätthålla sådana nätverk? Det korta svaret är att människor skapade uppdiktade ordningar och uppfann skriftsystem. …

Men uppkomsten av nätverk var för många knappast en välsignelse. De uppdiktade ordningar som vidmakthöll sådana nätverk var varken neutrala eller rättvisa. De delade in människor i påhittade grupper som placerades i en hierarki. De övre nivåerna njöt av priviliegier och makt, medan de lägre drabbades av diskriminering och förtryck.

Hammurabis lagar upprättade exempelvis en hackordning med välborna, friborna och slavar.

De förstnämnda fick allt livets goda, medan de friborna fick resten och slavarna fick spö om de klagade.

Yuval Noah Harari, Sapiens. En kort historik över mänskligheten. Natur & kultur 2015 Vilka negativa konsekvenser av utvecklingen lyfter Harari fram?

F rå n krin gströvande jägare ti l l bofas ta jor d b ru k ar e

45

ATT SKRIVA ETT ESSÄSVAR I ett essäsvar ska du visa din kunskap om en fråga eller ett problem i form av en längre skriftlig framställning på god svenska. Ett essäsvar är inte en lista på enskilda fakta och detaljer utan en djupare behandling eller analys av en fråga.

Kom ihåg frågorna varför? och vad ledde det till? i din framställning. Ditt essäsvar ska bilda en logisk helhet med löpande text, som du delat in i lämpliga stycken.

I ett essäsvar är det viktigt är att du besvarar den givna frågan. En essäuppgift är ofta avgränsad eller vinklad så att den innehåller ledtrådar om hurudant framställningssätt som är lämpligt att använda. Om uppgiften handlar om att jämföra två fenomen, ska du göra det. Om du ska redogöra för följderna av någon händelse ska du göra det mångsidigt och försöka granska frågan ur olika synvinklar.

Läs frågan/uppgiften ordentligt, så att du säkert uppfattat vad frågan handlar om!

Inled gärna med att identifiera/definiera fenomenet eller problemet som uppgiften gäller.

Definiera de termer som används i frågan! Om uppgiften gäller den neolitiska revolutionens betydelse för mänskligheten, kan du gärna inleda ditt svar med att definiera vad som menas med neolitiska revolutionen och tidfästa den, det vill säga skriva ut när den inföll.

Strukturera ditt svar genom att först på ett konceptpapper fundera en stund på vad du bör ta upp i ditt svar, och i vilken ordning. Gör t.ex. en mindmap, eller strukturera med franska streck vad du kommer på att du borde ta upp i ditt essäsvar.

46

Skriv ditt svar så att du på ett logiskt och följdriktigt sätt behandlar de relevanta fakta och synvinklar som du anser hör till frågan! Försök skriva klart och tydligt, så att ingenting kan missförstås. Dela in ditt svar i stycken!

Minns att sådana saker som hör nära ihop hör till samma stycke. Ta ett nytt stycke då du kommer in på något nytt – ett nytt tema, argument eller perspektiv. Om du t.ex. just behandlat industrialiseringen i England och sedan vill ta upp industrialiseringen i resten av Europa kan det vara befogat att ta nytt stycke.

I ett bra svar i historia Finns tidsangivelser/datering i någon form.

Noterar du uppgiftens frågeställning och avgränsningar och håller dig till dem.

Förklarar du de för uppgiften relevanta begreppen/termerna och använder dem korrekt.

Behandlas ämnet ur olika synvinklar.

Finns tillräckligt med fakta och information.

Finns djupare förklaringar, inte bara enkla konstaterande.

Visar du med hjälp av exempel att du inte enbart kan dra upp de stora linjerna utan också behärskar och förstår ämnet och har ingående faktakunskap.

Besvarar du den fråga som ställts!

F r ån k r i n g st r övan d e jäg ar e t i ll b ofasta j or d b ruk a r e

Undvik: Sakfel och inexaktheter. Luddigt uttryckta formuleringar antyder att du inte är säker på din sak eller behärskar ämnet.

Att behandla frågan alltför ytligt eller att bara presentera enkla konstateranden, utan att komma med djupare förklaringar Ostrukturerad, hoppig framställning. I ett essäsvar visar du hur moget du greppar problemet.

Att behandla sådant som inte är relevant med tanke på frågan. Om du helt missuppfattat frågan eller skriver till exempel om fel tidsepok kan ditt svar anses värdelöst.

Övningsuppgift Hurudana följder fick övergången från fångstoch samlarkulturer till jordbruk och boskapsskötsel för de mänskliga samhällenas utveckling?

Tips: Börja gärna med att genast i inledningen tidfästa fenomenet och berätta var jordbruket inleddes. Visa gärna att du förstått att frågan handlar om ”den neolitiska revolutionen” och känner till begreppet.

Redogör gärna kort för de mänskliga samhällenas uppbyggnad bland fångst- och samlarkulturens människor. Men det viktigaste i ditt svar är att du visar att du förstått hur samhällena förändrades när människan blev bofast: ny samhällsstruktur, specialisering i olika uppgifter och yrkesgrupper, större mängd befolkning, behov av organisation o.s.v. Ge gärna några konkreta exempel på till exempel nya yrken och några av de äldsta samhällena vi känner till (som Jeriko eller Catal Hüyük).

Avrunda gärna ditt svar med ett kort stycke där du drar slutsatser om den historiska betydelsen av fenomenet du behandlat. Du kan också konstatera att de nya jordbrukssamhällena på sina håll i vissa floddalar så småningom växte till riken som behövde mer utvecklad förvaltning och utvecklades till högkulturer med vetenskapsutövning och skriftspråk.

F rå n krin gströvande jägare ti l l bofas ta jor d b ru k ar e

47

Hi1 CIVILISATION

Civilisation – världen i förändring är läroboken för gymnasiets första obligatoriska kurs i historia, och följer gymnasiets läroplan 2016.

I Civilisation behandlas mänsklighetens historia från tidiga fångst- och samlar­ kulturer till uppkomsten av högkulturer och ända in i det moderna service- och informationssamhället. Speciell fokus ligger på samhälleliga, ekonomiska och ekologiska förändringar, och den europeiska utvecklingen sätts också i ett globalt sammanhang.

Efter varje kapitel följer ett avsnitt med frågor som hjälper läsaren att gå igenom det som behandlats i kapitlet, samt förbereder studeranden för realprovet i historia i studentexamen. I två speciella avsnitt ges det råd i hur man skriver ett bra essäsvar i historia, samt hur man tolkar statistik och besvarar en statistikuppgift.

CIVILISATION – VÄRLDEN I FÖRÄNDRING Tom Gullberg & Sture Lindholm

– VÄRLDEN I FÖRÄNDRING

I det inledande kapitlet behandlas historia som vetenskap och läroämne. Användning av källor och källkritisk tänkande tas speciellt upp. I de övriga kapitlen redogörs för mänsklighetens förhistoria, antikens civilisationer, medeltiden, den nya tiden och upptäcktsresornas och kolonialismens tidevarv, industrialiseringen samt uppkomsten av dagens globaliserade värld och det moderna konsumtionssamhället.

Hi1

ISBN 978-951-52-3925-9

9www.sets.fi 789515 239259

Schildts & Söderströms