Hj채rtat 채r en indian
1
Anders Larsson Fiskbilen och andra fabuletter · 1995 Kalevala för lata · 1999 En liten man i norr · 2004 Din klara sol · 2007
2
Hjärtat är en indian
noveller
Schildts & Söderströms
3
Utgiven med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande. © Anders Larsson 2013 isbn 978-951-52-3165-9 Schildts & Söderströms www.sets.fi Omslag och grafisk form Anders Carpelan Tryckt hos InPrint, Lettland 2013
4
Innehåll
7 P O J K E M E D S ÅG
19 V I D R A N D E N AV E T T S T U P
37 M O D E RS K Ä R L E K
51 W I L LY S VÄG
69 AT T F Ä L L A E N G R A N
93 E A RT H H O U R
115 BESÖK
127 AVS K E D I M O N S U N
161 T IM E- OUT
5
6
POJ KE MED SÅG
7
8
H
an står i garageuppfarten med sågen i handen. Under trälådans skjutlock hade legat en hovtång, en skruvmejsel, en hammare, ett vinkelmått och så sågen. Den känns bra i handen. Det är en mulen dag på hösten. Eken är två-trehundra år. Alla gatans flickor har gått hem till sig för att äta. Han vet inte hur det går till, men skulle bra gärna vilja veta. Tänderna är blanka och river i den mulna luften. Sågbladet svibbar behagligt om man skakar det i sidled. Eken fanns på tomten redan när de byggde huset. Ibland knackar den på finrumsrutan och vill komma in med hela skogen. Det är när det stormar på hösten och någon förrymd mördare gömmer sig i mörkret undan rikslarmet. Göran Johansson heter han och allmänheten varnas. En mördare har svårt att nöja sig med ett mord, har man en gång börjat mörda blir det lätt en vana. En ovana skulle många säga, men inte mördaren, han ser det som sin livsuppgift. Precis som en pappa planterar rosor och en mamma städar och lagar mat. Näst trehjulingen med stålratt är verktygslådan den bästa present han fått. Och av verktyg är sågen det finaste och mest oväntade. Den öppnar en ny värld. Alla andra saker har funnits 9
till för att göra tillvaron vackrare eller göra honom klokare. Sågen är till för att ansa, separera och korrigera, den bryter in och förändrar. Låt vara att det är en leksakssåg, men för den som är fem år är en lagom anpassad storlek inte att förakta. Det viktiga är att den är riktig och har stålbett. Och för den som alltid bara umgåtts med flickor är den kanske en nyckel till andra rum. Ett sätt att komma pappa närmare. Bli en arbetskamrat. Den nya tingesten med sin enkla funktion är så överväldigande att pojken inte kommer ur fläcken. Han står där i uppförslutet som förstenad, som handlingsförlamad av livets alla möjligheter. Det är tidigt på höstkanten, han har fått en såg och det är dags att ta steget ut ur mamma-pappa-barnkammaren, ta sig an det friska, vilda utomhuslivet. Inte längre bara smeka och stryka varligt på kinden utan också riva sönder, så att det inte går att laga mer, fördärva för gott, så att man är av med det en gång för alla. Eken är ett ädelt träd. Man kan hyvla det till byråar. Slipa med sandpapper alldeles slät. Eller bara såga lite på måfå i. En gång när mamma och han var alldeles ensamma hemma och pappa var på slakthuset och Göran Johansson var lös och mördade sig genom Smålands mörka skogar och stormen kom och eken knackade på finrumsfönstret var de tvungna att gömma sig i källartrappen, en sådan trappa som en avlägsen släkting i Amerika brutit nacken i när han skulle rädda sitt barn undan jordbävningen. Där hade de haft det tryggt och mamma hade passat på att stoppa ett par strumpor åt pappa som slet ut det ena paret efter det andra på slakthuset. Ser han inte lite handfallen ut, pojken med sågen? Nej, det är koncentration. Det hela är så förvånande. Han hade önskat 10
sig ett svart poesialbum med gula rosor att samla vänverser i och i stället hade det blivit en såg. Var han vuxen nu? Skulle de skicka ut honom i världen nu? Fick han inte bo hemma längre? Hade de tröttnat på honom? Fem år, på dagen, fick det räcka? Men skolan då? Ska han inte få gå i skolan? Lära sig räkna? Läsa kan han redan men inte räkna. Eller han kan alla numror men vet inte säkert i vilken ordning de kommer. Eller han trodde att han vetat tills grannflickan på ett genant sätt visat hur inkonsekvent han var. Henne ska han aldrig behöva se mer om han blir utkastad. Inte deras gamla hund heller, eller deras gamla barnprogram. Eken är hög och inte alls bred nedtill som den på banken. Men en ek är det. Fast Gunlis sagt att den är en lönn. Men hon kan väl inte ha rätt i allt? Och egentligen är det ingen skillnad. Pojken ser sig om. Någon i hans närhet har visst sagt något. Är det flickorna som ätit färdigt och kommit ut för att hoppa hage utan att nudda ett enda streck? Är ögonblicket över? Blev det inget av det hela? Skärmen på mössan flackar hit och dit, villrådigheten skriker i pannan, ett rovdjur skulle ha fällt honom på två sekunder. Tänderna är vassa. När man drar över knät några gånger går en eller annan tråd ohjälpligt av. På handens rygg blir det som en rak väg med nariga vita vallar. Drar man lite snabbare sipprar blodet fram. Blodet som bor på insidan och kommer upp i sår och betyder smärta. Fingret som klipptes av i dörren. Knäna som flåddes i grus. En röd bäck söker sig fram på egen hand. Vad har alla flickor på sina tallrikar? Som de stoppar in i munnen med gaffeln? Han vet inte. De stoppar i sig vad som helst utan att tänka. I små lena flickmunnar blandas det goda 11
med det onda. Allt får rum och lever. Sida vid sida. Tuggas av lösa, knotiga mjölktänder. Spottet, andedräkten. Blodbäcken stelnar i ett hemligt tecken. Fryser till is. Gör inte ens ont. Har bara visat sig. Det känns bra att sågen har bett. Och att inte känna smärta. Han sätter sig i rörelse. Eken har ett täcke av bark. Som narig barnhud. Lika lätt att såga hål på. Träet innanför är glatt och mjukt som munnen på Gunlis. Det är bara att såga på. Fram och tillbaka, handen förstår. Bettet glider in i stammen. En barnsåg med vassa tänder. Ett leksaksverktyg med vuxen styrka. Han varken hör eller ser. Sågen letar sig in i trädet. Vad är det den söker? Snart är han där. Tänderna river och sliter, sågen har fått vittring, den gräver sig in utan hans hjälp, han håller bara i handtaget. Vad är det som händer? Sågen har tagit över armen, han är helt i dess våld. Det knakar i eken, grenarna viker sig ner över honom. Stammen är svart och grenarna svarta lutar sig över honom, slår efter honom, sågen gnisslar i såret, eken blöder, slår vilt omkring sig, bultar på finrumsrutan, skvallrar för mamma, och där står hon i fönstret och skriker åt honom, han hör inte, hon är på insidan, hon bultar på sin sida av rutan och pekar och skriker och nu kommer pappa, pappa på cykeln, trampande uppför gatan så det tjuter om däcken, slänger den ifrån sig, springer fram till pojken och sliter sågen ur handen på honom, utan ett ord, tar bara sågen ifrån honom och går in genom källardörren och smäller igen den efter sig. Mamma har försvunnit ur fönstret. Det är bara han i trädgården. Ensam i hela grannskapet. Inte ens Karlssons hund är där och nafsar honom i benen. Det är bara han. Och eken med sitt fula sår. 12
Vad hade han tänkt? Vad var det han velat med eken? Såga ner den? Fälla gårdens enda riktiga träd? Och vad ska han nu göra? Vad ska han nu fälla? Vad ska han nu ägna resten av livet åt att såga ner? Vad för slags träd ska han viga sitt liv åt att fälla? Ska de likna mamma och pappa? Ska de likna Gunlis? Och hur ska han ställa om sin konstitution så att han inte slutar ta egna initiativ? Pojken står vid eken och känner med fingrarna i sågsåret. Det är glatt och skönt. Lätt spån yr ännu men det mesta har lagt sig i små ojämna drivor alltefter barkens form. Om man sticker in lillfingret i springan kan man känna trädets fukt. Lent som i en flickmun. Förbjudet. Han sticker in mösskärmen i springan. Man kan ha den att hänga hatten på. Eller stoppa brev i. Kanske eken är en brevlåda. Att någon lagt ett hemligt meddelande till honom i trädet. Han känner med fingertopparna men kommer inte åt. Kanske med ett grässtrå? Nej, det är för vekt. Och det kanske inte finns något brev. Vem skulle skriva till honom? Pappa och mamma står i fönstret och pratar om honom. Det är nu de ska skicka honom till Amerika. I fem år har de haft tålamod med honom, men nu är det slut med det, nu hänger de en lapp om nacken på honom och sätter honom på båten. Och i Amerika får han ta plats som dräng på en ranch. De första åren kan bli knapra men för den som är villig att ta i och inte räds att sova på skullen finns alltid en plats. Synd bara att det skulle ske innan han hann lära sig räkna. Man blir lätt lurad i främmande land. Nu grälar de. Mamma gråter och pappa ser trängd ut. Inte en flicka så långt ögat kan se. Eken verkar inte ledsen, tar det som en karl. Ett litet sår är väl inget för en stor ek. Eken är ett 13
ädelt träd. Storsint och förlåtande. Pojken klappar det med ena handen och fingrar i trädmunnen med den andra. I väntan på straffet. Det är pappa som kommer. Det hade väl varit bättre med mamma. Men han ser inte fullt så arg ut längre, hon har väl talat honom till rätta. Pappa ger honom tillbaka sågen, utan att säga något vidare. Det är mamma som kommer ut på altanen och ropar att han inte på några villkors vis får såga i träden. Hon fryser och kurar i klänningen. Att han får såga i döda grenar, bara sånt som redan är dött. Hon huttrar med armarna i kors och har gråtit, men inte så mycket, kanske har hon skrattat, skillnaden är inte så stor. Mödrar borde inte använda känslor som påtryckningsmedel. Men de förstår väl inte bättre. Och det är ju förenat med ett visst ansvar att vara mor. Pappa har kommit tillbaks med en burk färg och en pensel och stryker på ordentligt med rödfärgen i sågspringan. Kanske han nynnar. Pojkens fingrar är genast där och vill känna. Rör inte! säger pappa barskt och pojken stelnar på fläcken och rör sig inte på många minuter. Helt stilla står han med sågen i vänster hand och höger pekfinger pekande in mot ekens hemliga glipa, en förstenad prins. Pappa är på andra sidan tomten, i sin värld, klipper ur buskar med sekatör, nafsar här och där och gömmer undan kvistar under buskarna, kanske för att han är lat och inte vill gå till komposten i hörnet eller så tycker han att bladen ger näring. Pojken står med sin födelsedagssåg i näven, mössbrättet pekar surmulet i backen. Snart kommer tjälen. En förstulen blick upp mot fönstret, hackar med sågen mot ett långt grässtrå, 14
lorvar iväg mot en buske och hugger några blad, sparkar in dem under, slår halvhjärtat mot en vissnad ros, knackning på finrumsrutan, hör inte, rundar huset, pappa ser långt efter honom, går genom jordgubbslandet över till Karlssons hund, som inte syns till, tvärs över Byggarelasses väg, in i skogen, upp för berget, sätter sig och ser ut över bostadsområdet. Som av en händelse har han hamnat vid stolpen som markerar tomtgränsen till det nya husbygget som ännu bara är en vattenfylld grund. Den stolpen kan inte vara dödare. Faller som en fura, längre in i skogen finns mycket dött att såga ner, av levande träd får man bara ta gran, annars kommer polisen, tall är förbjuden, han vet inte hur han tillägnat sig denna information men den är bra att ha när man just fått såg. En gran är också en bra försoningsgåva, men det är inte lätt att hitta den perfekta, man får gå långt och vraka de flesta. En del tallar är dessutom försåtligt lika granar och att komma hem med en tall så att Gunlis upptäcker det vore försmädligt. Han måste vara säker. Och den enda säkra granen står hemma hos Gunlis, på Lundgrens tomt, men den är å andra sidan perfekt. Och vad ska de med den granen till? De har ju varann och testbild. Lundgrens kanske är tacksamma över att bli av med den. Han kan i alla fall gå dit och kika. Gunlis har en lillasyster som alltid ska följa en i hälarna. Sussan heter hon och nu undrar hon vad han har i handen och då måste han säga att det är en såg, men hon vet ju ingenting om vad man gör med en såg så hon sticker förstås fram handen och blir blodig och börjar skrika så fru Lundgren kommer ut och undrar vad som händer och han måste förklara att han bara visat sin såg och att Sussan plötsligt tagit i den och för att hon inte skulle såga sig hade han snabbt dragit undan 15
sågen men att hon varit snabbare och att han inte hunnit få undan den förrän hon varit där med handen. Sussan gråter hjärtskärande men i ögonen på henne ser man att hon mest tycker att det är spännande och äventyrligt. Han får komma med in i köket och hjälpa till med plåstret. Gunlis är på landet hos en släkting och det blir ingen Bom – den lille trumslagargossen idag för det är onsdag och TV-fri dag. Istället får han Sussan i hälarna. Som vill få mera blod. Hon tuggar på något som hon inte vill visa. Det är nåt grönt, ser man på spottet. Han väntar till efter kvällsmaten. Då går han ut och hämtar Lundgrens gran. Den är perfekt. Ingen kommer att sakna den. Men för att ingen ska veta var han hittat den, smyger han genom familjen Bolls gård ut på Byggarelasses väg, in i skogen, uppför berget bakom nya husgrunden, utan att trilla i, ner mot Jonnys Livs och ut på vägen igen. Och precis när han kommit upp ur diket på krönet dyker Jonny upp på sin flakmoped och undrar om han vill ha skjuts hem. Fin gran, var har du fått den? I skogen. Fin såg, är det din? Ja, fick den på födelsedan. Idag. Är det inte lite länge till jul, tycker du? När är den då? Det är första oktober i dag, två månader och tjugofyra dagar. Jag har en hink i källarn. Det är nog bäst. Hälsa hem och God Jul! Pappa frågar inte vad han ska ha spiken till. Och hammare har han ju själv numera. Lundgrens sitter i köket med radion 16
på och hör inte att han spikar tillbaka granen. Det skulle ha hållit bättre med en skruv men det är inte lätt att hitta så långa skruvar i mörkret. Spiken hamnar snett men som tur är hade han sågat rätt snett också så det är lika så bra. Nu kommer ingen att märka nånting. Ingen grälar med honom när han kommer hem, de har andra bekymmer, en nödslaktbil har kört i diket och mormor är svagare och borde få saklig läkarvård fast det är svårt på landsbygden. Han ber att få gå och lägga sig. Det gör dem oroliga ser han. Han går upp och klär på sig pyjamasen, borstar tänderna, sågen ligger i sin kista med hammaren och de andra verktygen, blodet på handryggen skulle redan ha försvunnit om han inte pillat bort skorven så snart blodet stelnat. Han tänker på Sussan och undrar vad det var för grönt hon haft i munnen och tuggat på. Det har varit en bra födelsedag. Hade han bara inte sågat i eken och fällt Lundgrens gran skulle han ha kunnat sova gott nu. Men han vet att det är ett träd för mycket. Han borde ha nöjt sig med eken, granen kommer att bli hans fall och hur hårt han än borstar sina tänder kommer de aldrig att bli rena nog, snart kommer det bud om hans ogärningar och då kommer måttet att vara rågat och de skickar honom till Amerika eller direkt i fängelse, varifrån han ska måsta rymma med Göran Johansson och fly undan polisens insatsstyrkor i hela Småland och ingenstans ska de få plats i något härbärge och snart stormar polisen in med dragna vapen och släpar bort honom. Det behövs bara att en enda liten grön flickmun öppnas och anger honom, bestraffar honom för alla gånger han och Gunlis sprungit undan och lämnat den snorungen ensam och gråtande på gatan. Nu ringer det snart i telefonen och nu lig17
ger han längst inne under sängen, men det kommer inte att hjälpa, de kommer att hitta honom och släpa fram honom i dagen och ställa honom inför rätta. Nu hör han telefonen ringa och det är mamma som svarar och sedan blir tyst. Han hör hur hon tystnar och lägger på luren och säger något lågmält till pappa. Och så kommer de uppför trappan. Stegen är bestämda. Han blundar och håller händerna för öronen, verktygslådan med sågen under pyjamasjackan skaver mot bröstet – och nu öppnas dörren.
18