lola uppochner
1
2
Monika FagerholM lola uppochner
Roman
SchildtS & SรถderStrรถmS
3
Av Monika Fagerholm Sham 1987 Patricia 1990 Underbara kvinnor vid vatten 1994 Diva 1998 Den amerikanska flickan 2004 Glitterscenen 2009 Havet – Fyra lyriska essäer (med Martin Johnson) 2012
www.sets.fi © Monika Fagerholm 2012 ISBN 978-951-52-2997-7 Omslag: Maria Appelberg Tryck: Kariston kirjapaino, Tavastehus, Finland, 2012 4
PERSONER 1994 Jana Marton, idrottsflicka, 15 år och nyinflyttad i Flatnäs. Petra, Jana Martons mamma. Dan-Johan, Petras nya man. Jana och Petra och Dan-Johan bor i en lägenhet i förorten Skatbacken lite utanför Flatnäs centrum. Dan-Johan har en stuga vid Blanksjön där Jana Marton och Dan-Johan tillbringar mycket tid tillsammans. Charles Berglund, 25 år, poliskonstapel. Bor i Hällaskogarna. Östen Berglund, poliskonstapel, Charles tvillingbror. Bor i Hällaskogarna. Henrik Pettersson, 17 år. Bor i en av de fina villorna vid Skitviken. Knut ”Knutte” Pettersson, 15 år, Henriks lillebror. Chloe Pettersson (f. Brakhage), Henriks mamma. Stig Pettersson, Henriks pappa. Flemming Pettersson, Henriks kusin, 22 år. Hertigen av Sankt Tropez alias Gunnar Pettersson, Flemmings pappa, bosatt i södra Frankrike jämte sin flickvän Nina Balders (se nedan). Minnie Backlund, 18 år. Bor i en av de fina villorna vid Skitviken. Mitja Backlund, 16 år. Minnies bror. Familjen Backlund har ett sommarviste på Rövarkaset ute i skärgården. Galna Kvinnan, Minnies och Mitjas faster, berömd poet, i femtioårsåldern. Bor på somrarna i stuga, Galna Kvinnans hus, borta vid Rövarkaset. Ca Bäck, 17 år. Bor i Kvarnen en bit utanför Flatnäs, på andra sidan Franska stranden. Anita Bäck, 19 år, Cas syster. Lider av en sällsynt muskelförtviningssjukdom som brutit ut i tioårsåldern. Sitter i rullstol i översta våningen i Kvarnen. Ulrika Bäck, 36 år. Cas och Anitas mamma, misslyckad poet. Tidigare gift med Ib Kavanaugh och ännu tidigare med Ronald Rouhe (se nedan). Ib Kavanaugh, poet, performanskonstnär, död i självmord i december 1992. Kom till landet efter att ha förälskat sig i Ulrika Bäck på en internationell poesifestival, bodde med Ulrika och Ca och Anita i en stuga i Hälla innan han kunde förverkliga sin vision om ”ett hus i vinden” – Kvarnen. Dit flyttade familjen i början av 1990-talet. Anna Svanberg, 18 år. Henrik Petterssons flickvän, Minnies väninna. Bor i Västra Finslyet.
5
Ted Tallqvist, 58 år, världsberömd dokumentärfilmsregissör, har vunnit en Juliette i Hollywood. Ramona ”Reppan” Tallqvist född Fagerström, 40 år, Teds hustru. Infödd Flatnäsbo, dotter till den legendariska Gröna Smaragden, Imogen Fagerström. Ted och Reppan Tallqvist bor jämte sina söner Bill och Bull och mopsen Gloria i Gula villan på friluftsområdet intill Flatnäs centrum. Eva Anderberg, f.d. lärare och präst, i sextioårsåldern. Har en gång i tiden startat Sor gegruppen i Flatnäs. Bor i lägenhet i Flatnäs centrum. Nina Balders, 35 år, vän till Eva Anderberg, numera flickvän till Gunnar ”Hertigen av Sankt Tropez” Pettersson (se ovan). F.d. varuhusdetektiv i storstan. samt Filip Marin, 17 år. Son till Gusse ”Fixare” Marin, marketföreståndare. Bjarne Marin, 18 år, Filips kusin. Entreprenörssinnad slyngel, driver till exempel godis- och korvförsäljning samt övrig varuutkörning med porrtidningar under disk i sin skåpbil ”Candy Hot Truck”. Tjänar bättre än pappa, taxichaufför Herman Marin. Bjarne Marin bor i vaktmästarkojan nedanför Gula villan på friluftsområdet med en stor och gul och skräckinjagande kisse utan namn. Linnea Lind, 17 år. F.d. bästa väninna till friidrottslöftet Fanny Holmström som dog i anorexi bara 15 år gammal. Skelettfåglarna (Barnarmén): Lila, Långa John, Bleka Becky etc. Och Missne, liten flicka med en hamster vid namn Rubin. Barn. Rönnlund, poliskonstapel. ReceptionsAnnie, polisstationsvärdinna. Ronald Rouhe, lokal gangster. Bor i skogarna bortom Blanksjön. Birger Stenqvist, kommunalpamp, älskare. 2011 En del av de ovanstående sjutton år senare samt: Jarl ”Jalle” Tallqvist, finansman i sextioårsåldern som sadlat om och blivit konstnär. Yngre bror till den världsberömda dokumentärfilmsregissören Ted Tallqvist. Bor i en av de fina villorna vid Skitviken (f.d. backlundska villan). Upphovsman till skulpturparken Människoträdgården i hans trädgård. Surit Tallqvist (f. Sung), i förtioårsåldern.
6
”Do not go gentle into that good night.
Rage, rage against the dying of the light.”
– Dylan Thomas –
7
8
Flatn채s, 2011
9
10
Människoträdgården I (Kommer tillbaka 2011)
Jana Marton parkerar bilen vid Skitviken, vid de privata båtbryggorna. Slår av motorn, trycker ner fönstret, andas djupt. Drar in den mjuka, milda luften. Här, framför bryggorna, de så bekanta, fast det är länge sedan hon var här sist, flera år. Början av september månad nu; ännu några båtar förtöjda vid kajerna som omgärdas av metalltrådsstängsel med tunga lås hängande vid ingångarna. Tillträde för obehöriga förbjudet. Skyltarna är nya, liksom stängslet, låsen. I och för sig, inte förvånande. Båtarna vid Skitviksbryggorna är inte vilka båtar som helst, men vita, väldiga havsjägare, de allra finaste och dyraste i Flatnäs. Så har det alltid varit, så är det nu. Stiltje, vattenytan spegelblank. Det har stormat hela veckan. En iskall vind som rivit i hustaken inne i storstan där hon bor och därifrån hon har kört ut hit till Flatnäs den här fredagseftermiddagen. Och regnet som öst, i dagar. Men nu lagom till veckoslutet har vinden mojnat och det är varmt igen. Brittsommar har utlovats för lördagen, fast sen ska det börja blåsa igen. Vind med orkanstyrkan. Så har blivit sagt i väderleksrapporten i nyheterna som hon lyssnat på på vägen hit. Hon ska tillbringa helgen i Flatnäs. Övernatta på motellet. Tillbaka i Flatnäs efter många år; det är sjutton år sedan hon bodde här. Strandpromenaden vid bryggorna är nästan tom, det är ju efter sommarsäsong och bara Flatnäs egna invånare är kvar. En man springer efter en hund som slitit sig lös; hunden, liten, lurvig, vit, jagar förbi de underbara villorna som ligger i rad längs strandkanten längre in i viken; in mot fri11
luftsområdet som är speciellt för att det där växer enbart lövskog vilket är sällsynt på de här breddgraderna. Och på våren gulsippshav mellan träden: finns på alla Flatnäspostkort för det ska vara Flatnäs kännemärke – fina sippan, den idyllen. Hunden och mannen försvinner utom synhåll. En matt eftermiddagssol tittar fram över de spinkiga alarna på udden som omsluter Skitvikens innersta. Där alltså de allra snofsigaste villorna finns, en bit bort på andra sidan gräsmattan som brer ut sig framför den lilla parkeringen där hon stannat bilen. Af Girsens, Petterssons, familjen Tufvas och längst in, vid vikens vasskant, det som nu är Tallqvists hus. Fin arkitektur: de här husen är inte ”gamla” som husen i Flatnäs gamla stadsdel Gamla stan där bostadspriserna är lika skyhöga – de flesta av dem är byggda efter kriget. Och Tallqvist har själv låtit uppföra ett slags vindsvåning på taket till sin villa, den som en gång i tiden – när Jana Marton själv bodde i Flatnäs – tillhörde familjen Backlund – men det var dåliga tider, familjeföretaget gick omkull och Backlunds förlorade allt, inklusive det fina sommarstället Rövarkaset, det som dottern i huset, Minnie Backlund, envisades med att kalla Residenset. Men Minnie gifte sig med Henrik och blev en Pettersson och kunde sedermera köpa Rövarkaset tillbaka, inte hela området, men en stor del. Minnie Pettersson, det är konstigt: de kände aldrig varandra, Jana Marton var alltid den yngre och hörde ju inte heller till det sällskap crème de la crème av ungdomar från skitviksvillorna och Gamla stan som umgicks med varandra. Men det är nu, på sätt och vis, på grund av Minnie som hon är här. På Minnie Petterssons inbjudan. ”Höstmiddag för flickorna.” ”Men det är ju självklart att du ska vara med, du var en av de första som jag kom att tänka på”, har Minnie Pettersson född Backlund sagt i telefonen när hon ringt för att kontrollera. ”Birger Stenqvist är död, hörde du?” Birger Stenqvist? Nej, inga klockor har ringt, men sen: ”aj kommunalpampen.” ”Javisst”, har Minnie skrattat. ”Men han var min gudfar också.” 12
Tallqvists hus, den övre delen: ser ut som kommandobryggan på ett fartyg – ovanför en stenmursinhägnad trädgård fylld med vita skulpturer av människor i naturlig storlek, Människoträdgården. Han har gjort dem själv, Jarl ”Jalle” Tallqvist – finansmannen som övergav bankvärlden för att bli konstnär. Även stenmuren byggdes med handkraft så långt det gick. Den är två meter hög och medger ingen insyn. Och inte har hon ju själv heller sett allt det där, Jana Marton, trädgården, skulpturerna, huset på insidan och utsidan, på plats, i verkligheten. Utan på fotografier i ett reportage. I någon tidning; hemma hos konstnären och hans fru. Konstnären i den där skulpturparken som ser ut som en folksamling – människor av sten, vita människor. Och där bland stenstoderna har konstnärn själv suttit på dåligt humör och klagat på småstadens småsinthet och brist på vyer, perspektiv – och talat om sin egen längtan till till exempel den underbara ön i indonesiska skärgården där han tillbringar en del av av vinterhalvåret med sin fru Surit; sur som han, Surit. Så ser hon ut åtminstone – tanig skinntorr, särintresse ”design och heminredning”. Inuti huset kala ytor. Glasföremål, tavlor, abstrakt konst. Inga bokhyllor eller böcker utom ett antal så kallade kaffebordsvolymer med högklassiga illustrationer till synes slumpmässigt utplacerade på salongsbordet, av glas det med. ”Hemmet ska vara en plats dit man kommer för att rena sig”, konstaterar konstnären jämte hustru. ”Skalar av sig allt mentalt bråte man samlat på sig utanför. I hemmet ska finnas essensen av allt, utan yttre inflytanden.” Två hålögda miljonärer i ett stort och ödsligt innanmäte... you are now entering the human heart. Men Jana, i mitten, satan, ser det faktiskt ut sådär, där? ”Satan.” Något annat från någon annanstans. En röst som Jana Marton fortfarande kan höra i sig, ibland. Och den fanns här, i Flatnäs, fast det är länge sen. 13
Anitas röst. Anita från Kvarnen. Hur det en gång gjorde ont. Och fortfarande gör, det också. Ibland, fast det är länge sen. Och överst i huset i den tillbyggda flygeldelen med utsikt som är ett par meter över alla andra hus i Skitviksraden står konstnären sedan själv till sist och svär i det där tidningsreportaget: ”Stå här och stirra på havet, för fan. Skitviken, vassruggarna. Havet. Jo jag tackar jag –” Och det har han ju rätt i, konstnärn, Jarl ”Jalle” Tallqvist som inte är särskilt känd i egen rätt och kanske är det där skon klämmer: åtminstone inte i egen rätt för han är brodern till den världsberömda dokumentärfilmsregissören Ted Tallqvist som en gång för några decennier sedan belönades med en Juliette för årets bästa dokumentärfilm, i Hollywood. Ted Tallqvist, Flatnäs stolthet ett slag för han bodde här i ganska många år också han i en vacker, gul villa på en kulle mitt på friluftsområdet. Att här i Skitviken: ganska långt till öppna havet härifrån. Och klaga på allt men ändå stanna. Också en ganska allmän Flatnäskänsla. Men, havet: bakom udden som ringar in Skitviken ligger Stadsfjärden som småningom blir till andra fjärdar med andra namn; Fjäderfjärden, Smörfjärden, Franska fjärden och så vidare, för inre skärgården är långsträckt och holmrik i flera mil, och först där, efter alla fjärdar, kommer det emot: havet, vilt och öppet, med sina kobbar och horisonter. Och det är därifrån hon kommer nu. Fast äsch, å andra sidan, inte säger havet henne så mycket heller – har aldrig gjort det, hon är ju ingen båtmänniska eller seglare till exempel, egentligen. Och när hon själv bodde här fanns havet nästan aldrig ens i hennes medvetande. Bara två gånger har hon varit där ordentligt, sjövägen alltså, med båt. Första gången med Filip Marin, i tonåren, bara de två på tumanhand, det 14
var på våren efter hösten 1994, då de blev tillsammans. De hade åkt ut i Filips motorbåt och övernattat på en trädlös holme som hette Söderskär, i tält, i en bergsskreva, hade frusit som hundar men annars hade det varit fint. Andra gången de for över fjärdarna i innerskärgården ut mot det öppna och tillbaka var i samband med bröllopet för sju år sedan, maj månad 2002. De hade hyrt restaurangbåten Vågspel II för festen efter vigseln i Hälla kapell; liten kryssning med mat och dans och lyckönskningar och när de kom iland igen hade hon och Filip omedelbart satt sig i bilen och kört tillbaka hem till stan och tidigt följande morgon fortsatt till flygfältet för bröllopsresan som var fjorton dagar på ett All Inclusive-resort i indonesiska övärlden. Och – sedan dess har hon inte varit här, i Flatnäs, överhuvudtaget. Sju år, plus nio år innan detta: när hon sexton år gammal vintern 1995 lämnade Flatnäs lämnade hon för gott. Och hur det känns? Nu? Välkommen tillbaka? Och vattnet var aldrig så mörkt, så stilla. I Skitviken, här och nu, där hon sitter i bilen och försöker ruska av sig – just det, havet. Den känslan. För det är dit hon alltså farit allra först, som av en ingivelse. Havet, Rövarkaset; en av de allra yttersta holmarna i skärgården dit man ju också på vissa ställen helt bra kan ta sig med bil: vid Rövarkaset finns ett sommarkafé med gästhamn nuförtiden. Men det är dit hon kört allra först, som av en ingivelse. Tagit av till vänster strax efter Flatnäsinfarten och kört ut på skärgårdsvägen, flera kilometer, kört och kört – förbi den lilla skogsvägen där deras sommarstuga låg en gång och kanske ligger än, hon vet inte. Dan-Johans stuga, hennes styvpappas de där åren; några kilometer från Flatnäs centrum, vid en liten sjö. De hade bott där, hon och han, ganska ofta bara de på tumanhand för hennes mamma Petra har aldrig gillar stugliv något vidare. På somrarna och på veckosluten hade hon brukat cykla fram och till15
baka mellan stugan och staden där hon ett slag jobbade i Gusses market; som sommarhjälp och under skolterminerna inhoppare på kvällarna och veckosluten. Hur hon hade älskat att cykla, springa, ro – Men sen hade Petra ”hittat tillbaka till” sin före detta, Mats, och berättat för Dan-Johan att hon var med barn och att det inte var hans barn och så vidare. Hon hade varit arg på Petra, givetvis. Men det hade också varit så mycket annat som hänt då, här i Flatnäs. Det där hemska sista halva året här, hösten 1994, vintern 1995 – då allt förstördes och förändrades för henne, outplånligt. Och så sen, tillbaka i storstan med Petra hade hon glömt, medvetet först, som ett resultat av ansträngning och vilja och sen när den värsta chocken gått över och allt började normalisera sig, alltmera som en vana, automatiskt. Och det hade ju funnits ett annat liv också: skolan, sedan studierna, arbetet småningom. Och tiden hade gått, hon fyllde aderton, nitton och blev vuxen själv; började studera på handelshögskolan och Filip kom efter och de förlovade sig sen och flyttade ihop och blev klara med sina studier och gifte sig och tog ett stort lån på en radhuslägenhet. Hon ska träffa Dan-Johan ikväll. För första gången på sjutton år. Har bokat ett bord på Grillen – inte gamla Grillen men nya Grillen. Hon ska då också berätta att hon och Filip skiljer sig. Men förbi alltså, och vidare, långa vägar i riktning bort från Flatnäs centrum har hon kört, två färjor på vägen, tills hon kommit fram och parkerat och stigit ur bilen på en liten allmän skogsparkering. Rövarkaset, hela området som sagt Backlundska släktens sommarviste en gång – numera till den delen helt och hållet Petterssons. Och precis som båtbryggorna i Skitviken, numera alltså delvis Petterssons. Och – precis som båtbryggorna i Skitviken, avskärmat: kodlås vid porten i ett högt plank – ganska tätt mellan bräderna men där har hon stått 16
och tryckt nosen emot i alla fall. Försökt se in, minnas något, föreställa sig. I ungdomen hade allt varit öppen mark, och på vårarna och höstarna efter säsong då Kaset var övergivet ett hemligt utflyktsmål bland ungdomarna, Kilroy was here, liksom. Inte alltså bland dem som var från de finare familjerna som Petterssons och Backlunds och Svanbergs och så vidare – men ett slag hade det nästan hört till att man skulle komma hit ut till Rövarkaset och in på området och ner till en gammal bastu som alla kallade Galna Kvinnans hus i ett skogsbryn på en hög klippa längre bort. Gå in i stugan och vara där, den stugan var aldrig låst. Och när man var där skulle man vara där, utan någon avsikt: vara bara, ett tag – det var Filip som berättat det där för henne, att det var så och alltid varit så. Och en gång hade de cyklat ut hit tillsammans: det hade varit den första gången de gjorde något tillsammans, bara de två. Hösten 1994, september, det hade varit efter... ja allt det hemska hade börjat redan då. Mordet på Flemming Pettersson och allt, allt, som skulle följa sen. Galna Kvinnans hus: en alldeles vanlig stockbastu egentligen och inte hade väl Galna Kvinnan varit så galen heller även om Jana Marton aldrig träffade henne själv: författare till yrket och där i stockstugan hade hon brukat sitta och skriva när hon var på plats. En Backlund hon med förstås men lite egen och speciell sådär som skapande människor kan vara. Så om hon då sågs som något av familjens svarta får så hade det varit med kärlek framför allt. För de hade gillat sin faster, brorsbarnen syskonen Minnie och Mitja Backlund. Vår särskilda faster, hade man hört Minnie säga ibland, men aldrig utan tillägget men så är hon ju också landets finaste poet. Minnie Backlund. Som gifte sig med Henrik Pettersson och blev en Pettersson. Och tog över allt det här: hela före detta backlundska sommarresidenset. Hon har fortsatt gå. Längs med planket och där planket slutat en stig, 17
en skylt ”sommarkafé” och hon har gått in på stigen som lett upp på ett berg, en mossig brant sluttning, haft lite svårt att röra sig i stadsskorna, lågklackade i och för sig, men odugliga för skog och mark. Uppe på berget ett slags utkikspunkt, fanns inte på hennes tid heller. Hade varit bara skog här då, skog allt, men nu alltså både sommarkafé på berget och en gästhamn nedanför. Och på andra sidan – den privata tomten inom träplanket som hon står högt över nu – har hon faktiskt mellan träden skymtat den där gamla bastun, Galna Kvinnans hus. Men framför, och rakt nedanför: havet, långa vägar. Höstligt hav, grått och lite glittrande i sol som trängt igenom ett uppsprickande molntäcke, långa, djupa dyningar. Dödsjö: rester från stormen som bedarrat nu. En båt har dykt upp i innerfaret längs kusten, guppat hit och dit i de långa, tysta vågorna. Stort trävidunder, glasfiberöverdragen ljusblå ruff. Ingen skönhet precis, och mycket folk ombord. Unga kvinnor och män, dunket av musik. Stampat i vågorna under henne, har sett halsbrytande ut. Passerat berget där hon stått och vänt in mot gästhamnsbryggorna. Hon har varit på kafét sen, ett mysigt ganska litet rum med en massa prylar på en hylla längs med väggen längst upp under taket. Fisknät hängande i sjok från taket, stormlyktor fästa i det och sjökort och fotografier av hav och båtar överallt. Bakom disken ett par ungdomar; flicka, pojke, som varit upptagna av att flamsa med varandra. Sådär kärleksfullt, som ett tonårspar. Inga andra kunder därinne: hon har köpt en kaffe och satt sig ner vid ett bord längst bort vid fönstret. Sett ut. Den fula stora båten som hon såg nyss från berget har nu tagit sig fram till bryggorna. Pojken bakom disken har sprungit ner till stranden för att hjälpa med förtöjningen. ”Ni har det fint här”, har Jana Marton sagt till flickan då de blivit ensamma i det lilla rummet. 18
”Tycker du?” Flickan har lyst upp och kommit fram till henne. ”Tycker du?” ”Alla de där sakerna.” Jana Marton har pekat upp mot hyllorna vid takranden. ”Vet du vad? Det är stöldgods. Vi är sjörövare, ha ha. Jag menar jag: och bara lite, bara från min mammas sida. De hette Backlunds, de var sjörövare, de bodde här. Det här stället heter Rövarkaset, och kas betyder eld och de tände falska eldar på klipporna så att främmande fartyg som kom in från havet som trodde det var lotseldar navigerade fel och for rakt på Rövargrunden och hamnade i sjönöd och sen for släktingarna ut och slog ihjäl besättningen och bärgade lasterna. ” Flickan skrattar. ”Så vi håller historien vid liv.” ”Äsch”, säger hon sen, ”bry dig inte om vad jag säger, det var ju kanske inte alls sådär. Men det här är arvet.” Och Jana Marton har dragit lite på mun hon med, sedan sagt, försiktigt: ”Och du är Minnie Petterssons flicka, eller hur?” Flickan, ljushårig, lite rund, har sett förvånat på henne. ”Hej, känner vi varandra?” Skrattat, sträckt fram sin hand. ”Jovisst. Jag heter Lotta Pettersson.” ”Jana Marton. Jag bodde här en gång. I Flatnäs. Jag ska till Minnie i morgon –” ”Ha ha... good luck. När mamma har bjudning måst man fly. Som pappa. Han for till Frankrike. Var ni också goda vänner?” ”Vem?” ”Du och pappa. Henrik Pettersson. Kände du honom också? – Hej vad är det?-” För plötsligt, men längst uppe på en hylla invid fönstret, har Jana Marton upptäckt den. Stigit upp och gått närmare. Hon har inte trott sina ögon – och å andra sidan, hur naturligt. 19
Dockan. Den där samma dockan. Sittande på hyllan, dinglande med benen – luggsliten, gammal, Lola uppochner. Men inget namn på magen längre: utan kolt. ”Dockan. Jag känner igen den.” ”Aj den. Den fanns i Galna Kvinnans hus. En bastu på vår tomt. Jonatan och jag tog den hit när vi öppnade kaféet. Jonatan”, en gest mot dörren, ”är min pojkvän, vi har hållit igång det här ett par somrar nu tillsammans.” ”Jag vet. Galna Kvinnans hus. Jag var där.” ”Åhå.” ”Jag menar, inget särskilt. Vi brukade cykla hit ut, ibland, på höstarna. Bastun var alltid öppen, bara att gå in. På den tiden fanns ju ingen port och inga stängsel.” ”Jag förstår”, Lotta Pettersson har skrattat till, kilroy was here, jo hon begriper. ”Dockan fanns där då. Jag bara kände igen henne. Hon heter Lola. Lola uppochner.” ”Galna Kvinnan var mammas moster, och poet. Låten barnen komma till mig. Blev lite religiös på gamla dar, det är enda som jag minns av henne. Lite speciell nog, men en fin poet, en av landets finaste – Vill du ha den?” ”Va?” ”Dockan. Den behöver ett ordentligt hem, annars måste vi slänga den. Vi har sista veckoslutet öppet, vi måste utrymma. Jonatan och jag stänger kaféet. Vi ska resa jorden runt.” Men sen har inte blivit tid för mera prat för kaféet har fyllts upp av människor från den där båten och Lotta Pettersson har fått att göra bakom disken. 20
Och hon själv har gått sin väg. Tagit sig nerför berget, på stigen, tillbaka till bilparkeringen. Stått en stund till och sett ut över vattnet och båten vid gästhamnsbryggan: fortsättningsvis dunkande musik, pojken vid namn Jonatan och en annan man i färd med att att justera förtöjningslinan. Gammal träbåt med glasfiberöverdrag, ljusblått, plastad för hand har det sett ut som såhär på nära håll. Men när hon redan suttit i bilen och startat motorn har Lotta Pettersson kommit springande, med den där stora dockan. Och samtidigt har det kört in ett par bilar på parkeringen: människor i svarta kläder, finkläder, begravningskläder har stigit ur och börjat dra på sig oljekläder, stövlar, flytvästar. Gamla människor, kanske skäribor, för det är ju inte så många som i början av september far ut till villan över helgen. Jana har stannat, Lotta Pettersson har öppnat dörren på passagerarsidan: ”Hej. Jag tänkte. Att du ändå skulle ha den här. Som ett minne liksom –” Och skrattat, placerat trasdockan i sätet bredvid Jana Marton. ”Och titta. Så glad hon blev. Nu får också hon komma med – ut i världen, Lola uppochner!” Och så har hon smällt igen bildörren och försvunnit utom synhåll, uppför stigen tillbaka upp till kafét. Och här nu då, i Skitviken, igen: tystnaden, det nästan blanka vattnet. Folktomheten: en man med hund, en gammal bernersenner, lunkar på promenadvägen längs vattnet. Rör sig sakta, hund och husse, ser inte åt hennes håll när de passerar, in mot stan, Flatnäs torg och centrum. De vida gröna gräsmattorna. Villorna som reser sig i bakgrunden. De mörka villorna, till en av dom ska hon i morgon. ”På höstträff med flickorna”. Välkommen på vår flickträff. Stod det ju inte i inbjudan utan Höst21
middag: ett ljusblått kort gammaldags räfflat i kanterna; prydlig skrivstil, guldbokstäver och några gyllne höstlöv i kompositionen i övre hörnet. Kom per post, om svar anhålles. Och först, som sagt, tänkte hon det måste vara något fel. Hon var ju aldrig med. Hörde aldrig till dem, fast hon precis som alla i Flatnäs vetat vilka de var, de där lite äldre ungdomarna från familjerna kring Skitviken och Gamla Stan och Västra Finslyet – som ordnade middagar vid vilka de regelbundet ”umgicks med varandra”. Hon som bodde med Petra och Dan-Johan i en hyreslägenhet på två rum och kök på Skatbacken. Och hon var ju några år yngre, utböling – ”Nej nej”, hade Minnie som sagt försäkrat då Jana Marton ringt för att kontrollera att hon inte blivit inbjuden av misstag. ”Det är klart att du ska vara med. Du var en av de första jag kom att tänka på.” Hest skratt, det var bekant från ungdomen. Minnies mjuka röst, skrattet. Väldigt kamratligt, och alltid på något sätt fullständigt utan ironi. Hon hade tackat ja. Varit till och med lite smickrad och motvilligt erkänt detta för sig själv. Denna smickrade tacksamhet, som en reflex: ett rudiment från den där ungdomen som hon lämnat, som inte finns någonstans i henne, hade också äcklat henne. För visst, det hade funnits en tid då de intresserade sig för henne. Då hon hade fått vara med. Minnie, Anna Svanberg, Linnea och vad de hette... flickorna i de sällskapen, de utvalda. Blivit medbjuden på hundvaktshelg i den världsberömda dokumentärfilmsregissören Ted Tallqvists villa på friluftsområdet en gång då han och hans familj var bortrest. ”Du är så fascinerande, Jana Marton. Så cool på något sätt.” Men nog visste hon ju, hade hon ju vetat: det var på grund av Flemming Petterssons död som hon hade fått vara med. För det var hon som hade hittat liket.
22