Matilda Södergran: Lotusfötter by Schildts & Söderströms

matilda sรถdergran

Lotus fรถt ter

Schildts & Sรถderstrรถms

Utgiven med understöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande.

isbn 978-951-52-3468-1 © Matilda Södergran 2014 Schildts & Söderströms, Helsingfors Grafisk form Emma Strömberg Tryckt hos InPrint, Lettland 2014 www.sets.fi

Du är hållen av honom, helt. Eller med nöd och näppe håller han dig kvar, hindrar han

kännas vid dem. Inte ditt element. Det är för putsat, blänker nästan, dagsljuset. Det tar

du gör mot den ger den dig tusenfalt tillbaka. Den vill bli rakare. Den vill att armarna

dig från att slippa. Du sätts allt oftare ur spel på vägarna. Det går till så här: du blir

tid för dig att bli människa. Ibland tar det hela dagen. Om du på dagtid skulle betrakta

ska öka i omkrets, att huden ska strama åt över ryggen, att knäskålarna ska se ut som

fullkomligt orörlig, stilla. Långt borta hör du en röst tala till dig, men du griper inte

dig själv i spegeln skulle du allt för tydligt se att spegelbilden är en representation av

små snäckskal under lårmusklerna. Den vill att du ska känna av den under kläderna

efter den, försöker inte vara mottaglig. Det kan vara efter en plötslig undran som slagit

dig. En representation av ditt sämsta jag. Du skulle se ut. Håret på ända och ansiktet

när du går, så att varje steg du tar känns som en bekräftelse på det arbete du lagt ner.

dig, efter ett minne som försöker komma åt dig, efter en alldeles för kort, undslippande

plättigt över brynen. Inte lik den du ser speglas i fönsterglaset sena nätter. Speglingarna

Den taktila förändringen: du märker av dina kroppsdelar, plötsligt får du kontakt, du

dag, efter den där blicken som glider förbi dina ögon som en avlägsen strålkastare. Ofta

är mer tillförlitliga då. Du ser dig själv där, där i ditt esse. Det bränner i skinnet på

kan namnge delar av din kropp som du tidigare inte känt till, du upplever skillnaden

kallar han dig då för idiot. Imiterar dig med öppen mun, hängande haka. Imitationen är

dig. Du går ut bland träden. Douglasgran, ponderosatall. Rosa himmel, redan gryning.

mellan en anspänd muskel och en avslappnad, du lär dig allt mer om dig själv. För första

alltid avskalad, för dig främmande. Han låter dregel hänga från underläppen, utstöter ett

Du pressar ryggen mot stammarna. När morgonen kommer är du nollställd. Du är

gången är du en helhet. Du ger dig på kroppen för att du behöver ditt huvud. Ju mer

långt ö-ljud, tittar i kors. Du svarar alltid med att vifta bort det, skratta, stänga munnen.

egentligen inte arg på elden. Egentligen är det något annat som stör. Du stänger in dig

metodiskt, desto mer förankrad. Tankarna på kroppen befolkar nu hela dagar, ockuperar

Men efteråt tänker du på det i timmar. Går igenom minuterna, de många, du måste ha

bakom neddragna persienner, bakom låst dörr. Du är din egen domare. Kastar vedträet

din tid. Du lär dig att begränsa dina tankar till dina fysiska tillstånd. Ju starkare du blir,

suttit så, med fjärmad blick, slapp underkäke, den tunga salivfläcken i knäet. Det är ett

framför dig på lek. Hur ska du kunna ta det hela på allvar? Ändå är du van. Hela dagen

desto mer fokuserad. Det överflödiga skalas bort. Det väsentliga tar form. Mjölksyrans

straff att bli påkommen, det hela blir värre av att bli påkommen, att han upprepade

går åt till era kvävda skratt. Röran när barken faller av, nöter på lakanet som redan

hölje. Först går det långsamt, du märker det inte – i början förförs du av kroppens olika

gånger sett dig så och vetskapen om att han kommer att se det på nytt. När skrattet

utmanats till sina gränser, du ligger i slamsor, madrassen läcker stoppning mot din

tillstånd, förändringen från dag till dag, vattnet den är fylld av, maten, spändheten en

tystnat gräver du i handväskan efter näsduken, baddar mungiporna torra och lägger den

rygg, du griper med händerna omkring dig. Vänta. Du har skenat iväg i tanken. Har det

dag, lösheten den andra – men plötsligt går det fortare, du märker hur axlarna sväller, hur

över knäet som på restaurang, ifall du försvinner igen, ifall om olyckan är framme. Tids

som har hänt fortfarande hänt? Eller är allting snart över? Ser du dig omkring för att

armmusklerna liksom inte slutar ändra form, hur huden spänner över kroppen på ett

nog lär du dig att känna igen dig själv som sansad, de välvalda orden, de lagom långa

kontrollera om du fortfarande är ensam i rummet eller om han står där återuppstånden

annat sätt. Den rör dig, den här hastigheten i hur kroppen tar till sig vad du gör mot den.

tystnaderna, den omärkvärdiga rösten. Saker och ting går långsamt upp för dig. I början

för att slita ifrån dig stocken? Du trycker läpparna mot den. Vyssjar med halvöppen

Varje dag pressar du din kropp till misslyckande. Utmattning är nyckeln. Du utmattar

är insikterna försvinnande, du hinner inte uppfatta. Som fallande, undkommande. Sedan

mun. Nej, du har spårat ur. Det är bara du. Det vanliga. Det ante dig. Man pratar om att

dig själv till din gräns och varje morgon vaknar du stramare, mer koncentrerad. Du är

känns insikterna mer som instinkt, förstånd. Innan du somnar kommer du ofta på dig

du blev galen eller att han dog. Man kan iklä sig sorgen. Genom att trä den över sig kan

utlämnad åt upprepning, den mycket behagliga känslan att för en obestämbar framtid veta

själv med att känna dig redo, aggressiv. Men det är övergående. Mod varar sällan till

man slippa bli betraktad. Du väljer det här: att göra dig löjlig. Ett val de allra flesta hade

hur varje dag kommer att se ut. Den mycket tydliga och överväldigande kraften i att vara

följande morgon. Du förstår tidigt att han är oersättlig. Ändå, obehaget, oviljan, olusten.

ångrat. Du bär omkring på hans dödsmask tills du inte längre kan minnas hans drag.

lösryckt, att ha ryckt loss sig själv ur all gemenskap. Du bygger din kropp till en skyddad

Ibland är det pockande – någonting står inte rätt till eller någonting får dig att undra.

De är så till förväxling lika, tänker du dig. Du kan inte längre minnas vad du tyckte

zon. Ett av de få val du hade kvar. Inga fler överraskningar. Fans knogar, fans vassa, ömsom

Andra gånger är det allvarligt, omöjligt att ignorera. Du får en känsla av att han far med

om honom när han fanns bredvid dig. Det hjälper att visualisera. Lösa kanter kan bli

trubbiga, föremål. Du har transcenderat. Du är ett tillstånd. Formen, bara formen, det din

osanning, att hans beskrivning av dig som dum inte är helt sann. En av dagarna är du

fastare om man åskådliggör det som undslipper. Om det finns en inre bild att gå till

kropp vill: att bli en massa, en arbetshäst. Du är inte längre mottaglig för våld. Du är inte