Eva-Stina Byggmästar
Naturbarn
Dikter i urval 1986–2016
Schildts & Söderströms
av Eva-Stina Byg gm ästar: I glasskärvornas rike 1986 Amuletten 1987 Spiralens form 1988 Drivkrafter 1990 För upp en svan 1992 Framåt i blått 1994 Bo under ko 1997 Den harhjärtade människan 2001 Näckrosön 2003 Knoppar blommor blad och grenar 2005 Älvdrottningen 2006 Men hur små poeter finns det egentligen 2008 Vagga liten vagabond 2010 Min amatörbotaniska självbiografi 2012 Locus amoenus 2013 Den skrattande rosen 2013 Barrskogarnas barn 2014 I tvillingarnas tecken 2015 Sandstorm & Den rosa öknen (tillsammans med Gurli Lindén) 2015
ISBN 978-951-52-4133-7 © Eva-Stina Byggmästar 2017 Omslag Paula Lindén Schildts & Söderströms, Helsingfors Tryckt hos Nord Print, Helsingfors 2017 sets.fi
Naturbarn
Dikter i urval 1986–2016
7
Föror d av författaren
9 15 19 23
I glasskärvornas rike . 1986 Amuletten . 1987 Spiralens form . 1988 Klippa. Diktsvit publicerad i antologin Växa ur mörker (Folkhälsan) . 1988 Drivkrafter . 1990 För upp en svan . 1992 Framåt i blått . 1994 Bo under ko . 1997 Den harhjärtade människan . 2001 Näckrosön . 2003 Knoppar blommor blad och grenar . 2005 Älvdrottningen . 2006 Men hur små poeter finns det egentligen . 2008 Vagga liten vagabond . 2010 Dockhusliv. Diktsvit publicerad i tidskriften Horisont . 2011 Locus amoenus . 2013 Den skrattande rosen . 2013
35 45 53 65 73 85 95 103 117 129 137 143 149
173 179 183 193 199 219 235 239 257 267
Pangea. Dikt publicerad i tidskriften Presens . 2014 Hjärtats arkitektur. Diktsvit publicerad i tidskriften Plump . 2014 Arctica. Diktsvit publicerad i tidskriften Presens . 2014 Barrskogarnas barn . 2014 En riktig mes. Diktsvit publicerad i antologin Vertikal 3, här i en något utökad version . 2014 I tvillingarnas tecken . 2015 Malört. Dikt publicerad i tidskiften Presens . 2015 Sandstorm & Den rosa öknen tillsammans med Gurli Lindén . 2015 Världens ände. Diktsvit publicerad i tidskriften Presens . 2015 Villa Silenzia. Dikt publicerad i tidskriften Presens . 2016
273
Ef teror d av Peter Björkman: Eva-Stina Byggmästar – granskogsdandy och kärleksdiktare
281
Innehåll
Förord
År 1986, sa mm a år som jag tog studenten, kom min debutbok I glasskärvornas rike ut. Sedan dess har jag skrivit i drygt 30 år. I arbetet med detta urval ville jag främst hitta och lyfta fram den naturlyriska röda tråden. Bokens titel, Naturbarn föll sig därför naturlig. Jag ville också få med djup, mångfald och bredd. Efter omständigheterna är denna översikt av min poesis utveckling och successiva framväxt dömd att bli flyktig och fragmentarisk. På bekostnad av dikter som tidigare publicerats i bokform valde jag också att ta med diktsviterna Klippa, Dockhusliv, Pangea, Arctica, Hjärtats arkitektur, Världens ände och prosadikterna Malört och Villa Silenzia vilka »endast« har varit publicerade i antologier eller tidskrifter men som är värda en större publik och en litet längre livslängd. Diktsviten En riktig mes är ett undantag i sammanhanget, där har jag tillåtit mig att dels ta med dikter som plockades bort inför den ursprungliga publiceringen och dels utöka sviten med ett antal nya dikter på fågeltemat, vilka tillkom strax efter publiceringen, eftersom jag inte kände mig helt färdig med ämnet. Efter gymnasiet började jag i Svenska Konstskolan i Nykarleby. Min avsikt var ju att bli konstnär, måla stora och vilda tavlor, inte skriva en massa små dikter, knappt större än frimärken. Att jag kom i kontakt med de som just då drev Författarnas Andelslag: Gurli Lindén, Anita Wikman, Lolan Björkman,
FÖRORD
7
8
Wava Stürmer och Margit Kass var nog avgörande för hela min framtid – där kände jag en konstnärlig frihet och solidarisk gemenskap, och på den vägen är det.
F Ö R O R D
Nykarleby, den 7 februari 2017 Eva-Stina Byg gm ästar
I glasskärvornas rike 1986
Rummet, obegränsat. Gräset smyger sig in, sätter sig på sängkanten och dinglar med sina rötter – berättar om daggens smekande närhet. Stenarna som kommer – krypande maskar, tätt intill marken släpande sina kroppar till kakelugnens värme. Och träden, mina älskade träd, kommer för att berätta om den barbariska vinden. Kamomillen kommer släpande på en stor kanna te och bjuder oss alla att dricka
I g l a s s k ä r v o r n a s r ik e
9
10
till ro och till längtan. Men också hon sipprar av ord med betydelse. Vi är alla samlade och vår ensamhet har vi tagit med oss för att byta den till gemenskapens blomma. Vi är samlade och de outsagda orden har vi skänkt varann. Så nu kan vi återgå, återgå.
— Jag gick ut i natten, tog på min kåpa av spindelväv beströdd med gyllene fiskars fjäll. Och band min människolikhet vid en stor sten som jag sänkte i havet. Jag gick där på stigen och mossorna nynnade sin gröna sång om björken, och de bjöd mig en bägare
E VA-S T IN A BYG G M Ä S TA R
fylld med en smekande dryck som slickade min buk likt kattungars varma tungor. Och älvorna kom för att ta mig med till sin lustgård vid kärrets äng, för att dansa och lära mig skogarnas liv. De berättade om örnen, tranan och göken. Och jag grät och bad dem om vingar. De berättade om vargen, björnen och lon. Och jag grät och bad dem om styrka. De berättade om björken, granen och tallen. Och jag grät och bad att få stanna.
—
I g l a s s k ä r v o r n a s r ik e
1 1
12
Jag såg dig gå där med jacka av svart hud och rivna byxor. Återstoden av det bortrakade håret reste sig över hjässan en decimeter i protest. Din klädsel var revolt, du ville visa världen din protest, mot allt som tryckte, allt som slog ditt liv i bojor. Ditt hem var staden alltför stor för mig. Jag kom från lugna vatten, slätter och ödslighet – jag kom ju norrifrån. Här i norr är protesterna inte lika öppna, men de finns, det gör de säkert, mot samhället och makten som trampar på alla dem som mist sin sammanbitenhet.
— Jag samlar på stenar. Samlar på rädslans stenar, ensamhetens och bräcklighetens stenar.
E VA-S T IN A BYG G M Ä S TA R
Men jag har dem alla i en och samma ask, för att rädslan skall få känna trygghet, ensamheten sällskap och bräckligheten styrka.
— Linda mitt hjärta med vackra ord så jag glömmer det onda som piskar min rygg.
— Ännu en gång tar jag fram nål och tråd. Trär med van hand trådens magra kropp genom nålens nästan hopknipna öga. Sedan fogar jag hjärtats hud, sårets kant till kant och syr. Nya stygn över gamla, stygn som håller samman.
I g l a s s k ä r v o r n a s r ik e
13
Amuletten 1987
Jag har burit ut bordet på fältet. Bägaren har jag ställt i ringen på bordets mitt. Dödligt gift. Aldrig skall någon dricka det.
— Det här är en märklig plats. Som om man hörde de tusen bönerna. Som om något långsamt genljöd i ett av de förkolnade solsystemen. Men det är bara en slutdestination man passerar.
A m u l e t t e n 15
16
Att oförberedd se genom en miljon ton sten och förlänga det ögonblicket totalt, för att sedan fortsätta genom, innan det sprängs sönder. En slutdestination man passerar förbi. Inte längre en plats, men en uppgörelse, en beskrivning av de två första rörelserna när bilden drar sig samman.
— Jag går bland krossade monument, bland stympade gudabilder. Snö har börjat falla över resterna av marmorpelarna och jag går in genom en öppning. Aska och damm täcker golvet tungt av rutor. Jag möter människor. Det finns andra. Det finns det alltid. Det är en stor trygghet.
E VA-S T IN A BYG G M Ä S TA R
Vi häller upp minnen i glas. Våra minnen är en stor skog av gammalt järn som inte låter sig förgöras av mullen.
— Stängslet vidgas där jag går. Det gör mig inget. Så länge det inte tvingar mig ner i jorden, så länge det inte tvingar mig mot stupet, kan jag se det omgärda min vandring i spiralen. Jag bär den heliga tiotaggade hornkronan och går vart jag vill. Med krumstaven och slagan gör jag er alla heliga och rena. Men ni tar er gyllene trianglar att hålla genom vandringen i spiralen.
—
A m u l e t t e n 17
18
Så vit är natten när den sover över mitt stora mörka fält. Andas lugnt! Mitt stora varma djur. Alla tunga lås i handen är en väldig dröm. Löven lysa i silverne lyktor. Landet äger inga träd och skogarna är höga åsar. Himlens båge böjer sig mot dalen. Gå välvande, gå stor och stark i natten. Säkert förtär eldarna. Du kan vara trygg, ditt liv skall inte bli för långt.
E VA-S T IN A BYG G M Ä S TA R
Spiralens form 1988
[…] Jag börjar tala om en plats. En gång kom jag till din ö. Du låg i gräset och var en vacker orm. Jag började tala till dig och blev din vän. Ingen känner oss, vi är glömda. Vi har flytt från det solsystem som var vårt hem. Vi kan se allt hända och vår hudfärg är en annan. Vi har krönt våra huvuden, varandras – Vårt hår är svart nu och vår hud. Det är hit vi skall gå.
S p ir a l e n s f o r m
19
20
Och vi ger oss av. […] Vi kommer till fjällmarken nu. Du och jag har gått långt. Är det här vi ska stanna? Marken vilar under oss. Nu slår norrskenet ut sitt stoft på den mörka hällen. Långt inne i ljuset ser vi fjällkorna där björkarna är som spädast. Länge betraktar vi dem. Det är deras skepnad vi slutligen väljer. Vi är omgivna av vårt första landskap. * Ingenting har varit. Ingenting har upphört. Nu kommer flöjtblåsarinnan, hon har rest sig ur elden. Hon stannar inte förrän hon når nya lågor.
E VA-S T IN A BYG G M Ä S TA R
Sydostlig vind blåser svagt. Som en bild av styrkan, i sin uppgång, sin långsamma färd mot den svala mullen. Luften börjar tunnas ut. Det är en lång resa från det första solsystemet till den sista fjällheden om man måste gå hela vägen. Nej, det är inte sällsamt. Att vi kan gå med varann så här länge, så här långt ut. Det är något mer än vi förstår. Det är mycket kallt här. Det är så nära man kan komma polen och ändå vara på fast land. Redan vårt första möte var mer än vi förstod, djupare än vår egen vilja, våra önskningar. Vi lyssnade till de gamla drömmerskorna om en jättevärld av is.
S p ir a l e n s f o r m
21
22
Det är inte kallt längre här uppe på klippan. En skiva med tio utnitade hål kommer emot oss. På den en svärtad gorgonmask i sin givna bana. […]
E VA-S T IN A BYG G M Ä S TA R