Lina Hagelbäck & Ulrik a Nielsen
Ömhetsmarker
Schildts & Söderströms
Utgiven med stöd av FILI /Delegationen för den svenska litteraturens främjande.
ISBN 978-951-52-4142-9 © Lina Hagelbäck & Ulrika Nielsen 2017 Schildts & Söderströms, Helsingfors Grafisk form: Emma Strömberg Omslagsbild: Bailey Foster Tryckt hos Livonia Print, Lettland 2017 sets.fi
Stryk dig mot det djupaste, mot det mest obegripliga i mig.
DEL I dialoger, rum eller älskling
– Underbara du. – Min kära. – Finns det katter med i dikten? – Tre hittills, men det kan bli fyra. – Och andra djur? – En friterad hyena, några slitna höns. – Abborren? – Kylskåpskall. – Ska vi gå på blyertsfesten? – Först pratar vi om din dikt. – Den blev hemsk. – På ett bra sätt? – Om jag säger »vildmark«. – Som en halvt om halvt bedövad kropp. – Ja. – Du menar nötkött? I bästa fall? – Ett hängmörat ramverk. – Man får räkna med slakthusets roll. – Poetisk vapensupport. – De gånger vi skrev fram mardrömsregnet. – »Att tyda mörkret«? – »Mörker« är ju ett favoritord.
9
– Ett problem kanske. – Inte nödvändigtvis, »regn« … – »HAV« – Men ändå. – Jo, havet är en rättighet.
10
– Bara skrivandet kan rädda en. – Och inte ens det kan rädda en. – »Snö är inte snö om det snöar i juni.« – Något är det som räddas. – Vad? – Det som prasslar underifrån. – »Prasslar« är ett älsklingsord. – Som rispapper i sängen. – Lövhögar på isiga gator. – Det prasslar till vänster. – Otro? – Ett stiligt ord. – Ett lögnaktigt ord, fruktansvärt. – Visst, ordets gamla skugga. – Skuggor matar oron. – Skuggorna i och omkring kroppen. – Det är något som är sant i skuggorna. – Friskt, djurdoften. – Bordet skälver. – Ja, mest i mitten. – Här. – Det verkar tillta i kraft.
11
– Men det går inte att tala om. – Att skriva går kanske. – Att skriva är något annat. Man tackar för sorgen.
12
– Skriver vi nu? – Jag tror inte det. – Något fattas bordet. – Lysande socker. – När ska vi börja? – Och hur ska vi fortsätta? – Gå rakt in i det. – In i det dubbla. – Bokstäverna blir gravida. – I livet ljuger man. – Tillsammans. – Och man gör det jämt. – För att hålla ihop. – Men det håller inte. – Varifrån kommer skrivandet? – Den del av kroppen som fortfarande lever. – Den skrikbara delen.
13
– Hur skulle du beskriva mig? – Som människa eller dikt? – Välj du. – Jag älskar dig. Du är min solmogna handgranat. – Mer. – Du vill in i det största och det minsta samtidigt. – Mer. – Du är den nya midnatten varje natt. – Ännu mer. – Råstekt hibiskus, nervernas närvaro, du håller om din storm. Och min storm.
14