Om livets mening blädderex by Schildts & Söderströms

merete mazzarella

Om livets mening

Schildts & Sรถderstrรถms

Av Merete Mazzarella i urval: Först sålde de pianot (1979 & 2001) Att spela sitt liv (1981 & 2001) Påsk (1983) Den okända sällskapsresenären (1987) Det trånga rummet (1989) Samtal (1990) Hem från festen (1992 & 1995) Tanten och krokodilen (1995 & 2009) Otrohetens lockelse (1997) Där men aldrig är ensam. Om läsandets konst (1999) Då svänger sig sommaren kring sin axel (2000) Linjer mellan stjärnor. Essäer om identitet (2002) November (2004) Den goda beröringen. Om kropp, hälsa, vård och litteratur (2005) När vi spelade Afrikas stjärna. En bok om barnbarn (2008) Ingen saknad, ingen sorg. En dag i Zacharias Topelius liv (2009) Resa med rabatt. Om konsten att vara pensionär (2010) Det enda som egentligen händer oss. Ett år i livet (2012) Att berätta sig själv. Inspirationsbok för den som vill skriva om sitt liv (2013) Själens nattsida. Om Mary Shelley och hennes Frankenstein (2014) Solkattens år (2015)

Utgiven med understöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande.

Innehåll (inledning) 7 (om världsbild) 17 (om slump, öde och val) 42 (om det onda) 76 (om förlåtelse) 110 (om sorg) 132 (om medkänsla) 159 (om ett gott liv) 188 (credo) 213

(inledning) ”Vad skriver du om nuförtiden?” var det en avlägsen släkting som frågade. Jag tvekade, jag blev generad för jag hade precis börjat på något nytt, jag visste ännu knappt själv vad det var jag skrev om, än så länge höll jag bara på och trevade, i själva verket gick jag och grunnade på en berättelse som drabbat mig. Den handlade möjligen något otippat om bufflar eller, ifall man nu ska vara mera exakt, om bisonoxar. ”Tja, det är väl det lilla ämnet livets mening jag har råkat halka in på”, svarade jag lättsamt och samtidigt – som jag hoppades – avvärjande. Min släkting uppfattade inte ironin. Hon pausade och när hon fortsatte såg hon smått bekymrad ut: ”Då måste det vara något religiöst?” ”Egentligen inte”, sa jag. Sen började vi tala om annat och lättnaden var av allt att döma ömsesidig. Vi hade uppenbarligen båda klart för oss att uttrycket ”livets mening” är pinsamt. Samtidigt gav incidenten mig lust att på pin kiv testa det på vänner och bekanta. De flesta undvek att ge ett direkt svar, i 7

stället tog de sin tillflykt till citat och hänvisningar. En kom ihåg att Dostojevskij uppmanar oss att ”älska livet mer än dess mening”, en annan citerade musikkritikern Hans Keller: ”Schubert får oss att tro att livet har en mening, Vivaldi får oss att glömma livets meningslöshet.” En tredje mindes den mytiska grekiska vismannen Silenus svar på kung Midas fråga om vad som är bäst för människorna: ”Det allra bästa är ouppnåeligt för dig, för det är att aldrig ha blivit född. Men det nästbästa är att dö snart.” En fjärde började tala om en annan gestalt ur den grekiska mytologin, kung Sisyfos, som i evigheters evighet tvingades rulla en stenbumling upp för en sluttning och sedan se den rulla ner igen. För all del, det var inte i livet utan efter döden, i helvetet, men de gamla grekernas helvete hade stora likheter med livet. Förfärligt låter det, och inte blir det just mindre ödsligt av att den franske författaren och filosofen Albert Camus i essän Myten om Sisyfos föreställer sig att Sisyfos vägrade se sitt slit som ett straff utan intalade sig att det var en uppgift han själv hade valt. ”Man måste tänka sig Sisyfos lycklig”, skriver Camus. Ytterligare en bekant associerade till Schopenhauer, som är mest känd som pessimismens filosof, och citerade hans jämförelse mellan människan och mullvaden: ”Evig natt omger den. Att gräva ihärdigt med sina skovelformade tassar är vad hela dess liv går ut på. Vad uppnår den genom detta livslopp som är så fullt av besvär och tomt på njutning? Att få mat och fortplanta sig så att samma liv kan börja om igen i nya individer.” Det fanns gudskelov också de vänner och bekanta som hade mindre lärda referenser. En äldre vän kom att tänka på pastor Jansson i Hasse Alfredsons ”Ringaren”, en satirisk sketch från tidigt sextiotal. Pastor Jansson är prästen som är så modern att han har gift sig borgerligt och helst undviker att alls 8

tala om Gud. Vid en av sina gudstjänster säger han att livet är som en spårvagn som får sin kraft från ovan, en annan gång att det är som plast, som är segt och gör motstånd. Andra söndagen efter trefaldighet når han en verkligt drabbande insikt, nämligen att ”livet är som en påse – tomt och innehållslöst om man inte fyller det med något.” En yngre vän talade sig varm för Douglas Adams bokserie Liftarens guide till galaxen och superdatorn som får i uppgift att lösa universums gåta. När den har arbetat på i sju och en halv miljoner år levererar den äntligen ett svar: 42. Varpå man bygger en ny, ännu större dator för att komma underfund med vad frågan egentligen var. En betydligt yngre professorsvän berättade att han som barn hade frågat sin mamma vad hon trodde om livets mening. ”Att få barn”, hade hon svarat. ”Att få dig – er.” ”Och vad ska då våra liv ha för mening?” ville han veta. Ett ögonblick hade mamman verkat ställd, sen sa hon: ”Ja, ni kan väl få barn i er tur.” Det är inte osannolikt att mamman i dag skulle säga att det är barnbarnen som är livets mening, det är det många i hennes (och min) generation som tycker. Men åtminstone då tyckte hennes son att det lät en smula tunt. Det tycker också författaren Tim Kreider som skrivit om att vara frivilligt barnlös: ”Livets mening kan inte ligga i att föröka sig, för det är en förmåga vi delar med virus och bakterier.” Han fortsätter: ”Det finns ingen odödlighet, för också om vi skulle undkomma jordens undergång och flytta till en annan planet eller ladda ner våra medvetanden på en dator så kommer själva universum en dag att dö värmedöden och alla – våra efterkommande i n:te ledet, Shakespeare, Beethoven, Lincoln, Nietzsche, Akira Kurosawa och jag – att vara ännu mer icke-existerande än bara bortglömda eftersom det inte ens finns nån som har glömt.” 9

Men de kvinnor som finner mening i att ha barn siktar knappast på att bli odödliga, jag tror att det är ”typiskt manligt” snarare än ”typiskt kvinnligt” att föreställa sig att livets mening skulle bestå i att uppnå odödlighet. Och att bara komma på män som ens skulle förtjäna odödlighet. Woody Allen har formulerat sig på samma ångestfulla vis och, noterar man, igen med rent manliga exempel: ”Du kan inbilla dig att du är konstnär, att ditt arbete kommer att leva vidare, men faktum är att det inte bara är du som kommer att dö utan också världen kommer att gå under, solen kommer att slockna, till och med fortare än vi tror, och då finns inget liv. Universum slits sönder med hög hastighet, och det kommer en tid då det inte finns något alls, inga människor, inga dramer av Shakespeare, inga symfonier av Beethoven.” Och – underförstått – ingen Woody Allen. Gudskelov är Woody Allen självironins mästare och i Annie Hall finns befriande nog nioåriga Alvy Singer som tycker det är meningslöst att läsa läxorna eftersom universum ändå är dömt till undergång om några miljarder år. Befriande är på sitt sätt också författaren Geoff Dyer – liksom Kreider frivilligt barnlös – som inte nöjer sig med att förklara att just inget retar upp honom så mycket som påståendet att barn ger livet mening, utan tillägger att han överhuvudtaget inte förstår varför livet skulle behöva ha en mening: ”Jag är helt bekväm med tanken att livet är totalt meningslöst och utan syfte. Det skulle vara långt tråkigare om det hade ett syfte.” Generellt kan man konstatera att det tycks finnas fler som är beredda att uttala sig om livets meningslöshet än om dess mening. En av min mans söner sa vänligt men bestämt: ”Ja, jag var väl kanske sjutton när jag begrep att det inte finns nån mening.” Han bekräftade något jag länge vetat: resonemang 10

om livets mening är pinsamma därför att de är pubertala. En filosofbekant berättade att människor som får veta att han är filosof gärna frågar: ”Jaha, och då kan du väl säga något om livets mening?” Tonen är ofta så raljerande eller uttalat provokativ att han drar sig för att svara. Det gör de flesta andra filosofer också. De kan säga att frågan inte alls är en riktig fråga eller att allt beror på vad man menar med den. Frågar man folk vad de menar med sin fråga brukar de i sin tur bli svarslösa. De filosofer som försöker sig på ett svar brukar vara noga med att göra klart att de är medvetna om den potentiella pinsamheten. I sin lilla bok The Meaning of Life. A Very Short Introduction skriver Terry Eagleton att många tycker att man lika gärna kan diskutera jultomten. Min man Lars, också han filosof, har hjälpsamt föreslagit att man kunde skilja mellan meningen med livet och meningen i livet. Att fråga efter meningen med livet är att fråga varför vi finns, varför liv kan gestalta sig så olika, varför det finns lidande och ondska i världen, varför vi dör, om det finns något efter döden. Om det finns en Gud. Utan tvivel är det frågor som de flesta snuddar vid då och då. Som en israelisk filosof, Yuval Lurie, skriver i inledningen till sin bok Tracking the Meaning of Life kan man göra det på mycket olika vis. Man kan göra det sådär i största allmänhet, distanserat eftertänksamt, som när man under en tågresa tittar ut genom fönstret på de växlande landskap som glider förbi. Men man kan också göra det i ögonblick av personlig förtvivlan, ensamhet, sorg, leda, förvirring eller besvikelse då livet känns som att bäras på en väldig våg som i varje ögonblick hotar att dränka en. Eller då det helt enkelt känns tomt. Luries exempel är författaren Tolstojs häftiga livskris. Tolstoj hade vuxit upp i en aristokratisk rysk familj med religiösa 11

traditioner, men förlorade sin tro som ung vuxen. Han studerade ett tag, han tjänstgjorde i armén, han skrev, han intresserade sig för konst, han reste, han gifte sig, han fick barn, han tog väl hand om sitt gods och om alla som var beroende av honom. Han hade fullt upp och kände en stor och självklar tillfredsställelse. Plötsligt förändrades allt. I en självbiografisk essä skriver Tolstoj: ”Först drabbades jag av ögonblick av osäkerhet, sen stannade livet upp, det var som om jag inte visste hur jag skulle leva eller vad jag skulle göra.” Frågorna hopade sig: ”Vart leder allt detta?”, ”Vad är livets mening?” De plågade honom men han kunde inte släppa dem, de kastade en skugga över hela hans tillvaro, ja, de förgiftade hans själ. Han började se på sitt liv utifrån. Vad hjälpte det att han var en högt respekterad författare? Vad tjänade det till att han skötte sitt gods framgångsrikt? Alltsammans var ju så personligt och flyktigt, förr eller senare skulle det ta slut, försvinna, döden skulle hinna fatt honom och alla de människor han älskade. Han behövde hitta en helt annan mening, en som var giltig för alla människor under alla omständigheter och hållbar också ur förgänglighetens perspektiv. Han sökte sig tillbaka till Gud och beslöt sig för att bryta med sitt gamla liv och försöka leva som en enkel bonde. Sina frågor och sin ångest har Tolstoj ju ingalunda varit ensam om, men hans lösning var drastisk och för egen del är jag övertygad om att han resonerade fel när han ville avfärda allt det personliga. Man behöver bara tänka på något så konkret och enkelt som sina familjefotografier. Inte är de ju meningslösa bara för att de saknar mening för utomstående? Vad man allmänt kan säga om livets mening tenderar att bli patetiskt eller luddigt. ”Livet är en gåva”, heter det. Men från vem, i så fall? Från Gud eller ens föräldrar? Och om det råkar vara en gåva man inte vill ha? Det finns ju liv som ingen kunde 12

önska sig? Om man i stället frågar efter meningen i livet är det inte längre en fråga som i likhet med matematiska problem kan lösas en gång för alla. Då handlar det inte heller om att – som man kanske kunde inbilla sig när man var mycket ung – så småningom upptäcka en utstakad övergripande plan för ens liv. I stället handlar det uttryckligen om den livsmening som varje enskild människa måste skapa sig genom att medvetet reflekterande förhålla sig till sitt liv som helhet med alla dess tankar, känslor, relationer, projekt och ambitioner. Och förvisso också – som Tolstoj gjorde – till det faktum att hon är dödlig. Också den som på inga villkor vill moralisera och undviker att tala om rätt och fel brukar ändå ha föreställningar om bättre och sämre sätt att leva. Det är uttryckligen meningen i livet, i den enskilda människans liv, som kom att engagera den österrikiske psykoanalytikern Viktor Frankl under de tre år han var fånge vid olika koncentrationsläger. Efter kriget öppnade han praktik för patienter som led av att deras liv kändes meningslösa. Han ansåg inte att han eller någon annan kunde tala om för dem hur de skulle hitta sina livsmål: ”När det kommer till kritan är det inte människan som ska fråga vad livets mening är, snarare ska hon inse att det är till henne frågan ställs. Människan kan bara svara genom att ta ansvar.” Hans behandlingsmetod, som kom att heta logoterapi, var medvetet utmanande: ”Vad är det som avhåller dig från att ta livet av dig?” kunde han fråga. Förintelsen blev en utgångspunkt också för den israeliska medicinaren och sociologen Aaron Antonovsky. När han studerade hur en grupp israeliska kvinnor upplevde klimakteriet fäste han sig särskilt vid hur många som mådde bra trots att de hade genomlevt koncentrationslägrens fasor. Den iakttagelsen fick honom att mer generellt börja undersöka förutsättningarna 13

för hälsa snarare än orsakerna till sjukdom. Det avgörande är, tyckte han sig så småningom kunna konstatera, huruvida en människa lyckas bevara sin känsla av sammanhang och den känslan bygger i sin tur på om man kan uppfatta sitt liv som begripligt, hanterbart och – här kommer det: meningsfullt. För Antonovsky är meningsfullheten först och främst en fråga om motivation, delaktighet och känslomässigt engagemang. Själv skulle jag vilja säga att den är överordnad i förhållande till både begripligheten och hanterbarheten. Hur skulle ett liv kunna kännas meningsfullt om det överhuvudtaget inte går att förstå ens i efterhand? Eller om man ständigt känner sig otillräcklig eller som ett offer för omständigheterna? Det finns också de som menar att man aktivt kan vägleda andra i deras sökande efter mening. En är Anthony T. Kronman, professor i juridik vid Yale, som är övertygad om att utbildning har en avgörande roll. Själv undervisar han inte bara i juridik utan också på en brett allmänbildande kurs med mycket humaniora och påminner om att det ända fram till för en generation sedan var många universitetslärare, inte minst just i humaniora, som tog för givet att deras uppgift i första hand var att vägleda sina studenter i ett sökande efter livsmening. Det är trösterikt att en professor i juridik vid ett amerikanskt elituniversitet så klart säger ifrån att frågan om meningen i livet inte är pubertal och som litteraturvetare och författare uppskattar jag varmt att det uttryckligen är litteraturens betydelse som lyfts fram. Men naturligtvis är det ingalunda så att frågan bara angår akademiker. Den angår oss alla, det är därför jag skriver om den. I själva verket inser jag nu att det är det jag har gjort i alla år även om det var först när jag träffade min släkting som jag råkade använda själva uttrycket. ”Livets mening” i bemärkelsen 14

”meningen i livet” har det handlat om när jag skrivit om äktenskap och otrohet, om litteraturens betydelse, om identitet, om kropp, hälsa, sjukdom, vård och omsorg. Jag har också i flera omgångar skrivit om åldrandets – pensionärslivets, de sena årens – mening. Det ämnet lär jag knappast bli färdig med så länge det förunnas mig att leva. Jag vill försöka undvika upprepningar, eller åtminstone för många upprepningar. En av mina boktitlar är första hälften av ett Marilyn Monroe-citat: ”Det enda som egentligen händer oss är arbete och kärlek och det ena utan det andra är inte så bra.” Gamle Freud sa samma sak, men det kändes roligare att citera Marilyn Monroe. Jag tror fortfarande att de två har alldeles rätt, ändå lämnar jag den här gången både kärlek och arbete därhän. Jag skriver inte om barnbarn, för det gjorde jag i När vi spelade Afrikas stjärna. Jag skriver inte heller om livsberättelsernas betydelse för det har jag gjort om och om igen, framförallt i Att berätta sig själv. Ett ämne som jag redan ägnat en hel bok och som dyker upp också här är däremot samtal. Samtal har inte bara ett värde i sig, de är också ett sätt att undersöka meningen i livet, kanske rentav att tala sig fram till en mening tillsammans. Jag tror att frågan om livsmening är laddad för de flesta, att man tänker på den långt mer än man vill medge och att det är för att man inte vill medge att man tänker på den som man värjer sig genom att vara skämtsam, ironisk, raljant eller provokativ. Det här är en bok som mest ställer frågor, för i själva verket trevar jag fortfarande, jag har läst på, för all del, men det är inte kunskap utan okunskap jag skriver utifrån. I tur och ordning reflekterar jag kring några olika aspekter på livsmening som särskilt intresserat mig. Resultatet är naturligtvis fragmentariskt, 15

hur skulle det kunna vara annat med ett så överväldigande ämne? Men jag hoppas att mina läsare inte bara ska ha egna svar på frågorna utan också komma på helt nya frågor, helt nya aspekter. Det första kapitlet som handlar om världsbild kan te sig avskräckande om inte annat så för att ämnet är så överväldigande stort och svårt att greppa. Vad är en världsbild? Det är föreställningar om universum och om samhället och inte minst om människans plats i dem båda. Ens världsbild är ramen kring ens sökande efter mening, det är därför jag börjar där och anlägger ett – nog så svepande – historiskt perspektiv. Det är här bufflarna – närmare bestämt indianstammen Crows bisonoxar – kommer in i bilden. Dem vill jag ogärna att mina läsare hoppar över, de har blivit oerhört viktiga för mig, men annars går det naturligtvis bra att gå direkt på kapitlen om slump, öde och val, om det onda, om sorg, om förlåtelse, om medkänsla och om ett gott liv. Inte om ”det goda livet” så som man kanske lever det på semestern utan – ja, just det: om ett meningsfullt liv. Jag avslutar med ett personligt credo, ett svar inte på frågan vad som är meningen med mitt liv, för det lär jag aldrig få veta, men på frågan vad som är meningen i det. Möjligen riskerar jag att framstå som pubertal, men det är jag numera för gammal för att bry mig om. Boken är tillägnad alla studenter jag haft genom åren och som jag har försökt lära att tänka, och att tänka själva. På stan träffade jag en dag en av mina senaste studenter, hon såg glad ut och berättade att hon hade en ny pojkvän. ”Först hade jag en som kunde tänka men inte prata, sen hade jag en som kunde prata men inte tänka. Den här kan både prata och tänka.” Då blev också jag glad.

(om världsbild) ”Gud är död, Marx är död och själv mår jag inte heller så bra.” Vad handlar det här berömda klottret om? Det handlar – i skämtsam form, för all del – om den moderna vilsenheten, om världsbilder som brutit samman. Att jag har blivit medveten om världsbildens betydelse kommer sig uttryckligen av att det i dag är så många som tycks ha känslan att deras världsbild brutit samman. Världsbilden är inte individuell, den är gemensam för en tid eller en kultur, men den blir åtminstone en av förutsättningarna för den mer individuella världsåskådning som var och en av oss har och som i sin tur fungerar som kompass på vår färd genom livet. Världsåskådning, förresten? Livsåskådning? Jag gillar inte orden, de är för germanskt djupsinniga, för abstrakta. Begreppet världsbild är trots allt mer konkret, det handlar om människans plats i de stora sammanhangen. Inte utan nostalgi har jag kunnat tänka på medeltidens världsbild som Dante skildrar den, jag har tänkt på hur den tidens människor verkligen visste vad som gällde. Nej, medel17

tidens människor trodde inte nödvändigtvis att jorden är platt, snarare föreställde de sig den som en stadigt stationär sfär, den innersta i ett system av sju genomskinliga rörliga sfärer, som var och en har sin egen ton så att tonerna tillsammans bildar en i bokstavligaste mening himmelsk musik som människorna sorgligt nog inte hör därför att de är så vana vid den. I var och en av sfärerna tänkte de sig en synlig himlakropp, en av de sju som veckodagarna har fått sina namn efter, månen, Merkurius, Venus, solen, Mars, Jupiter och Saturnus. Varje himlakropp var förknippad med en metall, silver, kvicksilver, koppar, guld, järn, tenn och bly, och när människans själ nedsteg från himlen för att födas på jorden präglades den i tur och ordning av de olika ämnena. Utanför himlakropparnas sfärer låg en sfär som var änglarnas för det var de som ledsagade själarna – först ner till jorden och, i sinom tid, när jordevandringen var avslutad, tillbaka upp. Bortom alla sfärerna fanns sedan den egentliga himlen, Guds rike, där Han själv tronade i den mest lysande prakt för att döma själarna efterhand som de återvände. Det rådde en fullständig symmetri mellan den himmelska och den jordiska ordningen för kejsaren och påven var Guds ställföreträdare och verkade enligt Guds lagar och vilja. Hovens troner och dräkter var inspirerade av de föreställningar man gjort sig om himlen och katedralernas klockor och prästernas liturgi var i samklang med de himmelska sfärerna. Dante har också återgett tidens utomordentligt handfasta föreställningar om både helvete och paradis. När ängeln Lucifer kastades ut ur himlen för sin olydnad och förvandlades till Satan hade han – hette det – fallit som en flammande komet för att sedan träffa jorden och genomborra den ända till dess centrum. Den väldiga kratern som då uppstod därinne hade blivit helvetet och den enorma mängd jord som skuffades ut 18