Pappan och havet

pappan och havet

tove jansson

pappan och havet

Schildts & Sรถderstrรถms

muminböckerna: Småtrollen och den stora översvämningen 1945 Kometjakten 1946, i omarbetad version Kometen kommer 1968 Trollkarlens hatt 1948 Muminpappans Bravader Skrivna av Honom Själv 1950, i omarbeta­d version Muminpappans memoarer 1968 Farlig midsommar 1954 Trollvinter 1957 Det osynliga barnet och andra berättelser 1962 Pappan och havet 1965 Sent i november 1970

isbn 978-951-52-3335-6 © Tove Jansson (text & bild) 1965 Schildts & Söderströms, Helsingfors Grafisk form Emma Strömberg Ombrytning Mischa C. Salminen Tryck Nord Print Ab 2014 www.sets.fi

innehåll första kapitlet 9 Familjen i glaskulan andra kapitlet 25 Fyren tredje kapitlet 64 Västanvind fjärde kapitlet 86 Nordosten femte kapitlet 113 Dimma sjätte kapitlet 137 Månen i nedan sjunde kapitlet 155 Sydvästen åttonde kapitlet 186 Fyrvaktaren

första kapitlet

familjen i glaskulan En obestämd eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig. Han visste inte var han skulle göra av sig, för allt som fanns att göra var redan gjort eller också var det nån annan som höll på med det.

Pappan tassade omkring på måfå i sin trädgård och efter honom rasslade hans svans melankoliskt över den torra marken. Hettan låg och jäste här inne i dalen, allting var orörligt och tyst och litet dammigt. Det var månaden för stora skogseldar och stor försiktighet.

Han hade varnat sin familj. Gång på gång hade pappan förklarat hur försiktig man måste vara i augusti. Han hade beskrivit den brinnande dalen, dånet, de glödande stammarna, elden som kryper under mossan. Lysande pelare av eld som kastar sig uppåt mot natthimlen! Vågor 9

av eld som brusar fram över dalens sidor och vidare nedåt mot havet …

Och kastar sig fräsande i havet, avslutade pappan med dyster tillfredsställelse. Allt är svart, allt har brunnit upp.

Ett väldigt ansvar vilar över minsta knytt, vartenda litet skrutt som har tillgång till tändstickor!

Familjen upphörde att syssla och sa: Javisst ja. Jaja. Sen fortsatte de igen.

De sysslade alltid. Stilla, oavbrutet och intresserat höll de på med små små ting som uppfyllde världen. Deras värld var inrutad och privat, där fanns ingenting att tilllägga. Som en karta där allting är upptäckt och bebott och det inte finns några vita fläckar längre. Och de sade till varandra: Pappa talar alltid om skogseld i augusti.

Pappan gick upp på verandan. Tassarna fastnade som vanligt i golvfernissan, små knäppande ljud hela vägen uppför trappan och fram till korgstolen. Svansen fastnade också, det kändes som om nån drog i den.

Pappan satte sig och blundade. Det där golvet borde lackeras om. Det var hettan förstås. Men en bra fernissa löser inte upp sig bara för att det är hett. Kanske han hade fått fel sort. Det var hemskt länge sen han byggde verandan och den borde absolut lackeras om. Men först borde man gno golvet med sandpapper, ett asigt jobb, ett jobb som ingen beundrar. Det är nånting särskilt med ett nytt vitt golv som man målar med bred pensel och glänsande fernissa, familjen får gå bakvägen och hålla sig undan.

Tills jag släpper in dem och säger, varsågod. Er nya ve10

randa … Det är för hett. Jag skulle vilja fara ut och segla.

Segla rakt ut, längst ut …

Pappan kände hur sömnen kom krypande i tassarna, han ruskade på sig och tände pipan. Tändstickan fortsatte att brinna i askkoppen och han iakttog den intresserat.

Just innan den slocknade rev pappan av några bitar tidningspapper och lade dem över elden. Det var en vacker liten brasa, nästan osynlig i solskenet, men den brann riktigt nätt. Han bevakade den noga.

Nu slocknar den igen, sa Lilla My. Du ska lägga på mera. Hon satt på räcket i skuggan av verandastolpen. Är du där nu igen, sa pappan och skakade askkoppen tills det slocknade. Jag studerar eldens teknik, det är viktigt.

My skrattade och fortsatte att titta på honom. Då drog han hatten ner över ögonen och gömde sig i sömn.

Pappa, sa Mumintrollet. Vakna. Vi har släckt en skogseld!

Nu satt båda tassarna fast i golvfernissan. Pappa ryckte loss dem med en stark känsla av olust och orättvisa. Vad talar du om? sa han.

En riktig liten skogseld! berättade Mumintrollet. Just bakom tobakslandet. Det brann i mossan och mamma sa att det kunde vara en gnista ur skorstenen …

Pappan rök upp ur korgstolen, på en sekund var han en pappa av väldig handlingskraft. Hans hatt rullade nedför trappan.

Den är släckt, skrek Mumintrollet efter honom. Vi 11

släckte den med detsamma. Du behöver inte alls vara ängslig!

Pappan tvärstannade och hettan kröp in i halsen på honom. Har ni släckt den utan mig? sa han. Varför sa ingen nånting åt mig? Ni lät mig sova och sa ingenting! Älskling, sa mamman ur köksfönstret. Vi tyckte det var onödigt att väcka dig. Det var en alldeles liten eld, det bara rykte litet. Jag råkade gå förbi med vattenhinkar­na så det var bara att skvimpa ut en skvätt i förbifarten …

Förbifarten! ropade pappan. Bara att skvimpa! Skvimpa, ett sant ord! Och att lämna eldhärden obevakad! Var är den? Var är den?

Mamman släppte allt hon höll på med och tassade hastigt före mot tobakslandet, Mumintrollet stod kvar på verandan och stirrade. Den svarta fläcken i mossan var mycket liten.

Man tror kanske, sa pappan slutligen långsamt, att en sån här fläck är ofarlig. Långt därifrån. Det kan fortsätta att brinna u n d e r mossan, förstår du. I marken. Det kan ta timmar, till och med dagar, och så – plötsligt – voff! slår elden upp på ett alldeles nytt ställe.

Förstår du.

Ja älskling, svarade mamman.

Därför stannar jag här, fortsatte pappan och rotade trumpet i mossan. Jag vaktar den. Jag vaktar hela natten om det behövs.

Tror du verkligen, började mamman. Sen sa hon: Jo, det är snällt av dig. Man vet aldrig med mossa.

12

Pappan satt hela eftermiddagen och vaktade den svarta fläcken. Han rev upp mossan på ett stort stycke runt omkring den. Han ville inte komma in till middagen. Han ville vara sårad.

Tror du han stannar där hela natten? frågade Mumintrollet.

Det kan nog hända, sa mamman.

Om man är arg så är man arg, konstaterade Lilla My och skalade sin potatis med tänderna. Man ska vara arg ibland, vartenda knytt har rätt att vara ilsket. Men han är arg på fel sätt, han blåser inte ut nånting, han drar i sig.

Kära barn, sa mamma. Pappa vet nog själv.

Det tror jag inte, sa Lilla My uppriktigt. Han vet inte alls. Vet ni?

Inte riktigt, medgav mamman.

Pappan körde ner nosen i mossan och kände den sura lukten av rök. Jorden var inte ens varm längre. Han tömde pipan i hålet och blåste på gnistorna. De glödde ett tag och slocknade. Pappan stampade till det olycksaliga stället och gick långsamt nedåt trädgården för att titta i glaskulan.

Skymningen hade växt fram ur marken som den brukade och samlat sig inne under träden. Kring glaskulan var det lite ljusare. Där låg den och speglade hela trädgården, vacker på sin pelare av sjöskum. Den var pap­pans, absolut hans egen, hans egen magiska kula av lysande blått glas som var trädgårdens och dalens medelpunkt och, varför 13

inte, hela världens.

Pappan tittade inte in i den med detsamma. Han betraktade sina sotiga tassar och försökte samla ihop all sin oklara, kringflygande bedrövelse. När han hade gjort sitt hjärta så tungt som möjligt tittade han hastigt in i kulan för att bli tröstad. Den tröstade honom alltid, varje kväll han hade gått ner för att titta i den, hela den långa, varma, obeskrivligt vackra och vemodiga sommaren.

Kulan var alltid sval. Den blåa färgen var djupare och klarare än havet och den målade om hela världen så att den blev kylig och avlägsen och främmande. I världens centrum såg han sig själv, sin egen stora nos, och runt omkring den speglade sig ett förvandlat och drömlikt landskap. Den blåa marken var långt långt nere och djupt in och därinne i det onåbara började pappan leta efter sin familj. De kom alltid, bara han väntade. Glaskulan speglade dem alltid.

Naturligtvis, de hade så mycket att göra i skymningen.

De gjorde alltid nånting. Förr eller senare stack Mumintrollets mamma över från kökssidan till källaren, hon gick efter tekorv eller smör. Eller till potatislandet. Eller efter ved. Varje gång såg hon ut som om hon gick på en alldeles ny väg och tyckte det var spännande. Men man visste aldrig. Hon kunde lika gärna vara ute på nån hemlighetsfull rolighet, hon lekte för sig själv eller också gick hon bara omkring och kände sig levande.

Där kom hon kilande som ett vitt beskäftigt klot längst bort bland de blåaste skuggorna. Där strövade Mumin14

trollet förbi, fjärran och privat, där slank Lilla My uppåt sluttningarna, närmast som en rörelse, man såg henne knappt. Det var bara en skymt av något beslutsamt och självständigt – något så oberoende att där inte ens fanns behovet att skryta och visa upp. Men inne i sin spegelbild blev de allesammans otroligt små och glaskulan gjorde deras rörelser vilsna och planlösa.

15

Det tyckte Muminpappan om, det var hans kvällslek.

Det gav honom en känsla av att de behövde beskyddas, att de sjönk i ett djupt hav som bara han kände till.

Nu var det nästan mörkt. Och plötsligt hände nånting nytt inne i glaskulan, där tändes ett ljus. Mumintrollets mamma hade tänt ljus på verandan, det hade hon inte gjort på hela sommaren. Det var petroleumlampan som brann.* Med ens var tryggheten samlad på en enda punkt, den fanns på verandan och ingen annanstans och på verandan satt mamman och väntade hem sin familj för att ge den te.

Glaskulan slocknade och allt det blåa blev bara mörker, man såg ingenting annat än lampan.

Pappan stod kvar en liten stund utan att veta vad han funderade på, sen vände han och gick hem.

Jaha, sa pappan. Nu tror jag vi kan sova lugnt. Faran borde vara över för den här gången. Men för säkerhets skull sticker jag ner ett tag i gryningen och kontrollerar.

Hah, sa Lilla My. Pappa! ropade Mumintrollet. Har du inte märkt nånting särskilt? Vi har lampa!

Ja, jag tänkte det var lagom för lampa nu när kvällarna blir långa. Det kändes så i kväll, sa mamman.

Pappan sa: Men då gör du slut på sommaren. Lampa tänder man först när sommaren är slut. *I Sverige skulle de ha haft en fotogenlampa. – Förf. anm.

16

Det blir ju höst sen, sa mamman stillsamt.

Lampan susade medan den brann. Den gjorde allting nära och säkert, en tät krets som var familjen och det de kände och litade på och utanför var det främmande och osäkra som staplade mörkret högre och högre och längre bort ända till världens ände.

Somliga pappor bestämmer alltid om det är lagom att tända lampan, mumlade pappan i sin tekopp.

Mumintrollet hade ordnat sina smörgåsar i den vanliga raden, osten först, sen två med korv, därefter kall potatis och sardiner och sist marmelad. Han var fullständigt lycklig. My åt bara sardiner för hon kände att det var en mycket ovanlig afton. Hon stirrade fundersamt ut i trädgårdsmörkret med ögon som blev svartare och svartare ju mer hon funderade och åt.

Lampans ljus föll ut över gräset och syrenbusken.

Mycket svagt kröp det in bland skuggorna där Mårran satt och var ensam med sig själv.

Mårran hade suttit så länge på samma ställe att marken hunnit frysa under henne. Gräset brast som glas när hon reste sig upp och hasade ett litet stycke närmare ljuset. En viskning av förfäran gick genom lövverket, några lönnblad rullade ihop sig och föll skälvande ner över hennes axlar. Astrarna sträckte sig ifrån henne så långt de kunde.

Gräshopporna slutade att gnissla.

Varför äter du inte? frågade mamman.

Jag vet inte, sa Mumintrollet. Har vi några rullgardiner?

17

De är på vinden. Vi behöver dem inte förrän vi går i ide.

Mamman vände sig till pappan och sa: Ska du inte bygga lite på din fyrmodell nu när vi har lampa? Äsch, sa pappan. Det är ju bara en barnslighet. Den är inte riktig.

Mårran hasade ett litet stycke igen. Hon stirrade in i lampan och ruskade sakta på sitt stora tunga huvud. En vit dimma av köld rullade fram vid hennes fötter. Nu började hon långsamt glida fram mot lampan, en väldig grå skugga av ensamhet. Rutorna klirrade svagt som vid avlägsen åska och trädgården höll andan. Nu var Mårran framme vid verandan, hon stannade utanför fyrkanten av ljus på den nattliga marken.

Så tog hon ett snabbt kliv tätt intill fönstret med lamp18

ljuset rakt i ansiktet. Därinne blev det lugna rummet fyllt av skrik och flaxande rörelse, stolarna föll, ljuset bars bort, på några ögonblick låg verandan i mörker. Alla hade räddat sig in i huset, någonstans längst in i dess hjärta av trygghet, där de hade gömt sig med sin lampa.

Mårran stod kvar en stund och andades frost på den tomma fönsterrutan. Hon var bara en del av mörkret när hon gled bort igen, gräset klingade och brast alltjämt där hon gick, svagare och svagare, längre och längre bort.

Trädgården fällde sina blad i en rysning och andades igen, Mårran har gått förbi, nu är hon borta.

Men det är alldeles onödigt att barrikadera sig och vaka hela natten, sa mamman. Hon har väl fördärvat nånting i trädgården nu igen. Men hon är inte farlig. Du vet att hon inte är farlig fast hon är hemsk.

Visst är hon farlig! ropade pappan. Till och med du blev rädd för henne! Du blev alldeles gräsligt rädd – men det behöver du inte vara så länge jag finns i huset …

Snälla du, sa mamman. Man blir rädd för Mårran därför att hon är helt och hållet kall. Och därför att det inte finns någon som hon tycker om. Men hon har aldrig gjort nånting. Nu tycker jag vi går och lägger oss.

Fint, sa pappan och ställde tillbaka eldgaffeln i sitt hörn. Fint! Om hon inte är ett dugg farlig så behöver ni inte beskyddas. Så skönt! Han for ut på verandan, högg osten och korven i förbifarten och störtade vidare ut i det ensamma mörkret.

19