Pärlfisk aren
KARIN ERLANDSSON
Illustrationer av Tuuli Toivola
Schildts & Sรถderstrรถms
Boken är utgiven med stöd av FILI / Delegationen för den svenska litteraturens främjande. ISBN 978-951-52-4339-3 Text © Karin Erlandsson 2017 Bild © Tuuli Toivola 2017 Grafisk form: Emma Strömberg Schildts & Söderströms, Helsingfors Tryckt hos Nord Print, Helsingfors 2017 www.sets.fi
Till barnen.
De som finns,
de som nästan fanns,
och de som nügon längtar
efter.
SPÅDOMEN
Spådamen håller min hand i ett stadigt grepp, hennes händer är nariga, som om hennes hud vill skära genom min hud, men
det är katten jag ser på. Katten sitter på spådamens axel och ser på mig utan att blinka.
Den har klarblå ögon och vit päls och ser inte ut som de an-
dra katterna som springer lösa mellan marknadsstånden. Kattens ögon är blå som havet.
Jag sliter blicken från katten och ser på spådamen. Hon vän-
tar, hon är van vid att katten är det första folk märker.
Jag kom till den södra regionen igår kväll. Tåget var för-
senat och tillsammans med en grupp försäljare beslöt jag mig för att gå den sista sträckan. De andra var på väg till marknaden med sina varor, de bar på stora säckar med leksaker, bröd
och halmarbeten. Jag hade bara min ränsel i läder, den jag alltid reser med.
– Du, sa en stor man som drog en kärra med yxor och knivar.
Gå i mitten så kan vi skydda dig om något händer.
Jag sa inte emot. Jag vet att jag med min långa fläta och ruti-
ga skjorta ser flickaktig ut.
7
Vi gick i en lång karavan längs tågrälsen. Vetesviolen, de
höga vita blommor som landskapet är känt för, vajade längs
dikesrenen. De doftade starkt och jag rev av en näve blommor att tugga på.
Smaken var som alltid fantastisk. Om jag ska vara helt ärlig,
och det ska jag väl eftersom jag bara har en chans att berätta den här historien, är blommorna en av orsakerna till att jag alltid återkommer. Blommorna och havet.
I skymningen var karavanen framme vid torget, månen steg
upp över hustaken och utan ett ord splittrades den långa raden av människor.
Kanske är det därför jag gillar att resa. Man delar en stund
med andra människor utan att någonsin behöva möta dem igen. Jag letade upp rummet med balkongen mot stranden. Pappa
och jag sov i samma rum innan han lämnade mig, nu när han är borta har jag tagit över.
Den tandlösa kvinnan satt utanför på sin stol och sträckte
fram handen när jag kom. Det var inte för att hälsa, i den här
delen av landet rör man inte vid varandra, och jag lade silvermynten i hennes hand.
Jag somnade nästan omedelbart.
Att sova bredvid havet är både lugnande och upprörande.
Vågornas rytm mot stranden är sövande, men ljudet är också
en uppmaning. Då man är sömnlös i den södra regionen räknar man inte får, man räknar vågor som slår mot stranden.
Jag vred mig i sängen och tänkte på djupet och att jag borde 9
vara där. Då jag sover går jag miste om hundratals, kanske tusentals pärlor.
Jag begav mig till marknadsplatsen så fort jag vaknade, nä-
ven vetesviol jag ätit kvällen innan höll mig fortfarande mätt. Jag måste hitta Marko, han väntar på mig.
Spådamen står framför mig utan att jag ser varifrån hon kom-
mer och hon tar tag om min hand innan jag hinner hindra henne.
Katten vrider på huvudet samtidigt som kvinnan, de ser båda
på mig med huvudet på sned och nästan omärkligt skakar först katten, sen kvinnan på huvudet.
– Du kommer att drabbas, säger kvinnan.
Hon har en klar röst som hörs över köpslåendet på mark-
nadsplatsen.
Katten rynkar på sin nos som om jag luktar illa och jag för-
söker dra åt mig min hand.
– Du kommer att drabbas av en …
Hon hejdar sig och ser på katten som långsamt för huvudet
upp och ner.
– Det är något du kommer att längta efter, det är något du
ska ha … något stort.
Jag vill hyscha åt henne, hon behöver inte skrika, men jag
säger inget och hon fortsätter.
– Det ska driva dig långt bort och kanske hem igen. Kanske
någon helt annanstans.
Hon släpper min hand. Katten hoppar ner från hennes axel
och de tränger sig förbi mig på den smala trottoaren. 10
– Vänta, ropar jag efter dem. När ska jag drabbas?
Kvinnan stannar men vänder sig inte om. Katten fortsätter
gå och det är svansen jag ser på medan jag pratar. – Är det min tur nu?
Kvinnan har så hög röst att jag hör hennes svar trots att hon
inte ser på mig.
– Det vet man aldrig.
Lika plötsligt som hon dök upp försvinner hon. Jag gnider
handen mot benet för att få bort den stickande känslan.
Människor som passerar knuffar till mig, jag rätar på mig
och ser mot havet. Jag måste komma ihåg varför jag är här.
I samma stund ser jag Marko som står i utkanten av mark-
nadsplatsen. Han ler inte, det gör han nästan aldrig, men han nickar långsamt då jag närmar mig. Det är länge sedan vi setts och utan ett ord hjälps vi åt att knuffa båten i vattnet.
11
PÅ HAVET
Marko styr rakt ut mot havet. Idag är det mörkblått, det skif-
tar färg som himlen och de vita molntussarna speglar sig i ytan. Jag sitter längst fram i fören och ser på vågskummet. Vattnet är klart men så här nära land finns inga pärlor kvar, de är plockade för länge sedan.
Båten är en vanlig fiskebåt, en sådan som alla använder i
den här delen av landet. Det turkosa seglet är lappat på flera
ställen men Marko är säker. På samma sätt som jag kan skogen i mina hemtrakter, varje bergknalle och varje stig, känner han till havet.
Bara fingertopparna nuddar rodret, ändå styr han båten
mjukt runt stenar och grund innan vi kommer ut på öppet hav.
När vi passerar hamnpiren ser jag flera andra båtar på väg åt
samma håll som vi. Det är en vacker dag och ingen pärlfiskare kan stanna på land när vi vet vad som finns i djupen. Ingen båt syns före vår, jag är först, som alltid.
Många av pärlfiskarna har precis som jag anlänt för säsong-
ens skull. De har lämnat sina hem för en kort tid i den södra re-
gionen. I båtarna finns pärlfiskare från de östra bergsregionerna 12
och de västra jordbruksregionerna. Jag är den enda från mina trakter, de i norr.
Jag vill inte tänka på den norra regionen. Mina hemtrakter
har gröna skogar och en himmel som ligger så lågt att den ser
ut att hänga i grantopparna, men norr har aldrig känts som hemma.
Istället tänker jag på spådamen och hennes katt. Inte förrän
nu inser jag att katten hade samma färg på ögonen som seglet som sträcks ovanför mitt huvud.
Jag vet vad jag vill ha, jag har alltid vetat vad jag vill ha. Men
spådomen innebär något annat, något jag både längtat efter att ska hända och fruktat. Jag måste vara redo.
Mina tankar blir avbrutna av Marko som harklar sig. Han
nickar mot en korg som står lutad mot masten.
Marko har en fru med rött hår och märkvärdigt korta ben.
Hon når mig bara till brösthöjd, och jag är inte särskilt lång. Efter varje avslutad säsong blir jag bjuden hem till Markos familj. Deras fem barn springer runt bordet medan frun står vid
spisen och rör i grytan med tomat, fänkål och musslor. Det är så jag brukar minnas henne när jag inte får tillräckligt med
mat under de kalla nätterna i bergskedjorna i öster, eller törstar under de heta dagarna på fälten i väster.
Det enda som kan slå hennes musselgryta är hennes smör-
gåsar. Brödet är bakat på ett mjöl gjort av torkad vetesviol, och tillsammans med kryddorna hon plockat i sin trädgård blir smaken så stark att det knappt behövs något pålägg. 14
Ändå vet jag att det i korgen finns smörgåsar med alla slags
tillbehör: torkad pilgrimsmussla, rökt lax, honungsströmming och störägg.
Marko ser på mig då jag viker undan den vita linneduken
och drar in dofterna. Jag vet att han berättar allt för sin fru ikväll, hennes belöning är att veta hur glad jag blir.
Jag vecklar upp smörpappret och tar en stor tugga. Mun-
nen fylls genast med smaken av gravad ål och inlagd gurka och jag blundar medan jag äter. Smakerna får mig att minnas varje
gång jag och Marko gett oss ut på det här sättet, det första året
var jag bara ett barn. Då satt pappa bredvid mig, han pekade
på seglet och pratade om vindstyrka och fyrarnas kännetecken. När vi skulle äta lät han alltid mig välja smörgås först.
Marko insåg tidigt att jag visste vad jag gjorde, han förstod
att man inte får den slags skada jag har om man inte har lång erfarenhet av att vistas under ytan. Han hade sett mig dyka med min pappa.
Jag vecklar upp nästa smörgåspaket och känner smaken av
pepparrot och ostron. Min favorit. När jag öppnar ögonen har
Marko ankrat. Han har ögonen fästa på en punkt långt borta vid horisonten och nickar långsamt, som om hans huvud gungar i takt med båtens rörelser.
Det är ytterligare en sak som är bra med Marko, han vet när
han ska se på mig och när han ska låta bli.
Utrustningen har legat ihoprullad sen senaste säsong och dy-
karhuvan är stel av saltvatten, jag får räta ut den innan jag kan 15
trä den över huvudet. Tyget är lätt mot mina axlar och jag drar in den instängda lukten av tång och gummi.
Dykarhuvan är det dyrbaraste föremål jag äger, det är svårt
att komma över en så välgjord som min. De bästa dykar
huvorna tillverkas av drottningens hantverkare, materialet är tunt och lägger sig tätt kring huden, ändå kan man andas som
vanligt. Fönstret framför ögonen är så klart att man glömmer att det finns.
Pappa sa aldrig hur han kom över den, en dag tog han bara
fram huvan ur ränseln och gav den till mig.
Marko drar fram trälådan under sätet. Vi vet båda att lådan
blir fylld med pärlor innan dagen är över.
Jag är den skickligaste pärlfiskaren i hela landet. Det säger
jag inte för att skryta, utan för att det är sant. Innan dagen är
slut blir lådan fylld med röda, blå och gula pärlor, medan de andra fiskarna får återvända hem med halvfulla lådor.
Eftersom mina pärlor har de starkaste färgerna, de som gör
sig vackrast i halsband, i kronor och i ringar, är det också jag som får de högsta priserna på torget ikväll.
Jag sätter mig på relingen med ryggen mot havet och låter
mig ramla baklänges.
Jag sjunker som en sten innan jag vänder mig om och tar
några kraftiga tag med benen för att komma längre och längre ner mot bottnen.
16
I DJUPET
Om någon frågar varför jag är den bästa pärlfiskaren, är svaret det här:
Jag är bäst för att jag vill ha pärlorna själv. De andra ser pär-
lorna som kor man kan sälja på marknaden eller ull som kan
bli kläder, som något som gör en rik eller åtminstone hjälper en skaffa mat på bordet. Jag är ute efter pärlorna.
Inte för min egen skull, givetvis inte. Som alla andra säljer
jag pärlorna till uppköparna från huvudstaden, men innan dess
är de mina, bara mina. Jag ser pärlans färg spegla sig i vattnet och känner den starka pärlemorn mot min hand.
Pärlfiskare har ingen nytta av pärlor, de används av folket
kring drottningens hov. Vi sparar på sin höjd någon enstaka
pärla som bytesvara för framtiden. Det är vår roll att hitta pärlorna, och drottningens uppgift att använda dem. Men innan dess tänker jag på dem som mina.
Medan jag sjunker i det turkosblå vattnet känner jag värmen
som sprider sig i bröstet. Snart är jag där, snart är jag hos pär-
lorna. Fiskarna noterar mig inte, för dem är jag bara en sten som kastats i djupet.
17
Pärlorna får havsbottnen att se ut som en regnbåge. De vita
pärlorna plockar upp färger från de andra pärlorna och kan
skifta i tusen nyanser. De vita pärlorna är mina favoriter, men de röda ger bäst betalt.
Under vinterhalvåret får ingen fiska pärlor. Drottningen
har bestämt att pärlorna måste få tid att växa och bli fler. På hösten när jag för sista gången stiger upp ur vattnet svider
det i mig, och det slutar inte svida förrän jag gör sommarens första dykning.
Det gör ingenting att vi pärlfiskare inte behåller pärlorna
själva, att de fraktas till huvudstaden och blir delar av damernas smycken och gatuinfattningar längs drottningens allé.
Den stund jag hittar pärlorna är de mina, det räcker.
Det sägs att drottningens allé är två mil och att hon istället
för kullerstenar har låtit lägga pärlor längs vägen. Det måste
vara en otrolig syn, men ändå, tänker jag när jag når bottnen, kan drottningens allé aldrig mäta sig med havsbottnen i den södra regionen.
Vart jag än ser finns pärlor. Några har sjunkit ner i sanden,
andra ligger ovanpå varandra och en del ligger ensamma på kuddar av sjögräs och alger.
Jag plockar upp en stor grön pärla som ligger rakt framför
mig. Pärlan är lika stor som min handflata och känns precis som den ska: hal yta och hård som sten. Inget kan krossa en pärla.
Värmen i bröstet sprider sig till mina ben och min arm, jag är
hemma, det är här jag ska vara. I havet, under ytan. 18
Jag behöver inte ta många steg på bottnen för att plocka rän-
seln full med pärlor. När den inte går att stänga, sparkar jag mig upp till ytan.
Marko ser bubblorna och har lådan klar vid relingen. Jag
slänger upp ränseln och ser mig omkring medan Marko tömmer pärlorna i lådan.
Fler båtar har ankrat i närheten men alla är på behörigt av-
stånd. Vi respekterar varandras revir och håller våra bästa platser hemliga, precis som vi i norr håller tyst om de bästa platserna där man hittar svamp.
Efter bara ett par dykningar är lådan nästan full. Jag nickar
åt Marko att jag ska göra ett sista dyk, griper tag i ränseln och sjunker neråt.
På ett rev med blå alger har jag sett flera röda pärlor. Just den
här nyansen av rött är ovanlig och jag vet att jag kan få ett bra pris för dem.
Jag sparkar några kraftiga tag med benen, men när jag
sträcker fram handen märker jag en skugga ovanför mig. De ljusgröna algerna har blivit svarta och de röda pärlorna har fått en mörkare nyans. Jag stelnar till, för jag vet genast vad det är.
Roshajen har fått sitt namn för att nosen liknar en hop-
knycklad ros. Mitt bland kronbladen finns munnen med de
vassa tänderna, som rostaggar. De kan slita av en kroppsdel på
några sekunder. Jag vet, för det var en roshaj som tog min arm. Jag var elva år och hade under många år följt med min pappa
på hans resor. Redan vid den tiden stod det klart att jag var 19
en begåvad dykare och pappa lämnade mig allt oftare ensam i vattnet medan han dök en bit därifrån.
Jag var bara elva år, så jag kan knappast klandras för att inte
ha varit uppmärksam. Jag var upptagen av pärlornas olika fär-
ger och såg inte hajen förrän den skrynkliga nosen knuffade
till min axel. Roshajar har gula ögon och vitt skinn. Andra hajar hugger bara då någon bråkar med dem, de är lika rädda
för människorna som människorna är för dem. Men roshajen attackerar, de ser pärlorna som sina.
En stund såg vi varandra i ögonen, hajen som snart skulle
sätta tänderna i mig och jag. Den blinkade inte och de gula
ögonen såg ut som pärlor av den där bärnstensfärgade nyansen som är så vanlig att man får betalt per dussinet.
Nosen öppnades långsamt, kronbladen vecklade ut sig men
den hade ingen brådska. Den visste att jag inte kunde simma undan, både hajen och jag visste att den var den snabbare av oss två.
Så simmade roshajen ännu närmare. Jag såg de spetsiga tän-
derna i gapet innan den stängde munnen. Den här gången hade den min arm mellan sina tänder.
Vattnet färgades rött och jag kände hur jag sjönk. Jag minns
inget mer, bara rosen som slog ut kronbladen i det röda vattnet.
Jo, en sak till minns jag: hur jag låg på durken i båten och
såg upp mot himlen, och att solen som gick ner såg ut som hajens gula ögon.
– Riv ner seglen, ropade pappa. Vi måste stoppa blödningen. 20
Och jag tänkte att det måste ha hänt något allvarligt efter-
som pappa offrade seglen. De var dyra, vi hade dykt tre somrar för att ha råd med dem.
Den här gången, under säsongens första dykning då alla
pärlor fortfarande är oplockade, är det precis likadant som då. Roshajen som cirklar ovanför mig har kommit nära medan jag koncentrerat mig på pärlorna.
Skuggan ovanför mig ligger stilla i vattnet och jag behöver
inte se uppåt för att veta hur nära den är. Jag simmar långsamt bakåt så att revet kommer mellan mig och hajen.
Den svarta skuggan rör sig mot mig och jag ser den
hopskrynklade nosen öppna sig.
21