Pojken blädderex by Schildts & Söderströms

Karin Erlandsson

Pojken

Schildts & Sรถderstrรถms

k a r i n e r l a n d s s on Minkriket 2014 Missdåd 2016 För barn: Pärlfiskaren 2017

Boken är utgiven med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande. i s b n 978-951-52-4410-9 © Karin Erlandsson 2018 Omslag: Sanna Mander Schildts & Söderströms, Helsingfors Tryckt hos Livonia Print, Riga 2018 sets.fi

Han sov inte. Han satt vid fönstret och såg mot lekplatsen. Decembermörkret var så kompakt att han inte såg skuggorna av gungan och den trasiga rutschkanan. Han visste ändå att de fanns där. De hade alltid funnits där, det var han själv som en gång då han var sju år förstört rutschkanan. Utanför deras hus var det precis som förut. Det var inuti som allt förändrats. Han hade fastnat med overallen i en spik som stack upp från kanten i rutschkanan, och då han drog sprack hela byxan. Han ville inte att mamma skulle bli arg, så han försökte dra loss tygbiten som fastnat. Den satt fast så hårt att hela brädan lossnade. Han stod med tygbiten och brädbiten i handen och kände sig dum. Det var länge sen. Och varför var han rädd att hans mamma skulle bli arg, hon blev väl aldrig arg? Eller hade han glömt? Hans pappa sov hela tiden. I soffan, eller i sin säng, var som helst. Ända sedan poliserna knackade på den där dagen i somras, under de första dagarna då han flera gånger vänt sig om för att prata med mamma och under begravningen, ända sedan dess hade Krister sett sömnig ut. Efter begravningen hade Krister lagt sig på vardagsrums soffan och somnat. Det var Jonas och Kajsa som fick äta upp

den överblivna smörgåstårtan och sortera tack-adresserna. Folk hade skrivit så konstiga saker. »En sista hälsning« och »Vila i frid«, var det inte sånt man skrev till vem som helst? Hans mamma var inte vem som helst, och hon vilade inte i frid. Hon hade legat ensam i skogen, han borde ha varit där. Eller hans pappa borde ha varit där, det hade varit ännu bättre. Hur kunde han lämna henne ensam en enda sekund? Jonas steg upp från stolen. Det borde finnas något han kunde ha gjort, det borde finnas något han kunde göra. Utan att han visste varför gick till vardagsrummet. Det var mörkt där också, ingen hade tänt den gröna lampan som hans mamma brukade tända till natten. – För att hjälpa änglarna att hitta vägen, sa hon. Varje kväll. Jonas drog med handen över lampkupan, dammet var klistrigt och tjockt och han torkade av handen på sofftyget. Krister hade tagit sig till sin säng, soffan var tom. Prydnadskudden var insjunken av hans huvud, mitt i mönstret fanns en grop. Jonas såg på fotografierna på bokhyllan, så stiliga de såg ut. Krister i sina jätteglasögon och kostym, Monika som tittade ner i buketten. Det fanns fler fotografier i lådorna. Om han gick igenom dag för dag så fanns de, alla de där dagarna då Monika hade hackat lök vid diskbänken och Kajsa läst läxorna och Krister varit i garaget och slipat på något, alla de där dagarna fanns bara han såg foton på dem. Han drog ut lådan så kraftigt att den lossnade från hyllan. Monika hade alltid fotograferat mycket, de hade radat upp sig framför julgranar och minnesmonument och konserthus.

De fanns. Det enda som hördes var surret från kylskåpet. Han visste inte om Kajsa sov, eller om Krister varit vaken på hela dygnet. Han bläddrade igenom albumen ett efter ett. De såg ut som en vanlig familj, Monika med handen på Kajsas axel, Krister lite sned eftersom han hade riggat och sprungit för att hinna före självutlösaren. De äldsta albumen visade bilder från tiden innan Kajsa och han fanns. Bilderna var små och gulnade och inte så många, det fanns bilder på mormor och morfar och Krister som satt i en eka och såg ut som om han kunde lägga nät. Då hade han större glasögon än på bröllopsfotot. På en av bilderna satt de tillsammans med Inger och Gunnar på en badstrand med kaffekoppar och mariekex på filten. Havet glittrade i bakgrunden och Monika skrattade. Krister och Gunnar såg på henne och Inger såg ut mot havet. Det måste vara morfar som tagit bilden, han kände igen viken bakom mormors och morfars hus. Monika skrattade på alla fotografier. Då mindes han inte fel. Hon blev aldrig arg. Så kom bilderna från hans första år. Monika hade rosa morgonrock och satt i en sjukhussäng, han var röd och skrek och Monika såg inte in i kameran. Hon såg på honom. Det fanns bilder från promenader med honom i den bruna manchestervagnen, och bilder från då han satt på byggställningarna till huset de byggde. Monika fick större och större mage och så kom Kajsa. Den sista bilden i albumet visade honom själv som fyraåring. Han höll i sin syster för första gången, Monika hade den rosa morgonrocken och satt bakom honom i sjukhussängen. Hon

hade armarna om honom så att det egentligen var hon som höll i Kajsa. Men Jonas mindes känslan, det måste vara ett av hans första minnen. Det var han som höll i Kajsa, alldeles själv. Han ville inte se fler fotografier. Det fick räcka nu. Han ställde sig på knä för att lyfta tillbaka lådan på skenorna i hyllan. Det var något som tog emot och han vickade fram och tillbaka, något satt fast längst bak. Han sträckte ut armen och trevade, det måste vara ett album som kilat sig fast, han fick tag med fingrarna och drog. Det var inget album. Han höll i ett brunt kuvert med skrynkliga kanter. Han vände och vred på det, »Till Monika« stod det med stora bokstäver över hela framsidan. Kuvertet innehöll en massa mindre kuvert som var ihopsatta med en gummisnodd. Kärleksbrev alltså, säkert från Krister då han var i armén, Krister brukade säga att det aldrig fanns något annat att göra i det finska försvaret än att skriva brev. Jonas tvekade, man fick inte läsa andras brev. Å andra sidan gällde knappast vanliga regler om den som fått breven var död. Han öppnade det översta kuvertet och vecklade upp pappret. Handstilen var slarvig och lutande, inte alls som Kristers som stod rätt upp som i honnör. »Du har rätt. Vi kan inte gå tillbaka till det vi hade.« Jonas stirrade på orden. »Men barnet Monika, du måste låta mig få vara pappa till vårt barn. Vårt barn Monika.« Jonas läste texten igen, och ännu en gång. Det stod hela tiden samma sak. Längst ner fanns en slarvig underskrift. Egentligen var det inte underligt att det var just han, tänkte Jonas, han borde ha

förstått. Han borde ha förstått hela tiden. Inget hade någonsin varit som det såg ut. Fotografierna, hans mammas leende och änglarna som skulle hitta vägen bara man tände lampan. Inget var sant. Han satt kvar med brevet i handen tills en vindil tog tag i det stora fönstret bakom. Då rafsade han ihop resten av breven och lade dem tillbaka i det stora kuvertet, han kunde inte läsa fler. Han behövde inte läsa fler för att förstå. Han pressade kuvertet längst in, bakom lådan, det var ett säkert ställe, ingen hade hittat dem på arton år. Det var utanför huset allt var som förut. Inuti var allt förändrat.

Sara drog täcket upp till hakan och lät blicken vandra i rummet. Guldklockan i bokhyllan syntes knappt, hennes kläder stod staplade framför. Böckerna hon tagit med sig från sin egen lägenhet stod i högar på golvet och några anteckningsblock från jobbet låg i en sned hög på salsbordet. – Teet är klart. Leas knackning på dörren och hennes meddelande om teet brukade väcka Sara. – Du behöver inte knacka, sa Sara en av de första gångerna. – Det är en principsak, sa Lea. Man måste respektera andras revir. De fick samsas om utrymmet i Leas tvåa, och Sara kom hela tiden ihåg att lägenheten var Leas revir. – Naturligtvis får du bo här, så länge du själv vill. Det var så självklart för Lea. Sara kunde inte återvända till sin egen lägenhet, inte efter det som hänt i somras. Istället för att sova stod Sara i fönstret och spanade. Han kunde komma när som helst, han visste var hon bodde, hon måste vara beredd. På jobbet blev hon så trött att hon en gång somnade på ett stadsfullmäktigemöte och hon magrade, hon hade aldrig aptit. – Kära barn!

Lea och Sara sprang på varandra i torgbutiken. Sara stod framför fruktdisken och stirrade på en klase bananer när Lea kom förbi med rollatorn. – Du är ju bara skinn och ben, får du inte mat i dig? Sara kände först inte igen Lea. Sen kom hon ihåg, det var ju hos henne Sara fått sova natten efter att Robert … Sara rös till och Lea lade sin hand på Saras arm. – Du är ju alldeles kall, sa hon. Vännen. Det var alltid värst när folk var vänliga, Leas sträva hand mot hennes arm och hennes sätt att se bekymrad ut var mer än Sara klarade av. Hon som inte gråtit sen det hände. När hon en gång börjat gråta kunde hon inte sluta. Hon drog flera djupa andetag och försökte lugna ner sig, men hon grät mer och mer. – Lilla vännen, sa Lea gång på gång. Till sist lämnade Lea sin varukorg på golvet framför bananerna och ledde Sara ut genom butiksdörrarna, den korta vägen längs trottoaren till Leas port och uppför trapporna till hennes lägenhet. Där hade hon placerat Sara i bäddsoffan i vardagsrummet, hon bredde en filt över hennes knän och kokade kamomillte. Sara hade druckit och snyftat och Lea sa ingenting, hon klappade bara Sara på benet och till sist hade Sara somnat med huvudet mot Leas axel. Hon vaknade inte förrän på förmiddagen nästa dag. Lea slamrade i köket och Sara låg alldeles stilla. Kroppen var varm under täcket och det dröjde flera minuter innan Sara kom ihåg var hon var. Det var många veckor sedan hon sovit så djupt. Hon virade täcket om sig och gick ut i köket. Lea placerade en stor tallrik mannagrynsgröt framför henne.

– Sylten är slut men det går väl bra med smöröga, sa Lea och sköt fram smöret. – Får jag bo här? sa Sara. Hon hade inte planerat att säga det, hon hade inte ens tänkt tanken förrän hon sa det högt. – Robert hittar inte hit, lade hon till. – Självklart, sa Lea. Det blir gott med lite sällskap. Det var en lördag i början av augusti och sedan dess hade Sara bott i Leas utdragbara soffa. Hon hjälpte till med städningen och att handla, Lea klagade aldrig över sin hälsa men Sara märkte att benen värkte och att Lea hade svårt att röra sig. Sara kunde sova igen, och ju fler dagar som gick i Leas lägenhet, desto enklare blev det att gå över torget och till jobbet. Hon såg aldrig Robert, ibland glömde hon att han fanns i samma stad. Det var bara då hon såg sin spegelbild och ärren längs kinden som hon kom ihåg. – Det verkar bli oväder, sa Lea när Sara klätt på sig och satt mittemot henne vid köksbordet. Torget utanför syntes knappt, snön blåste i byar rakt mot Leas köksfönster och fick det att dundra till. – I dag blir det roligt att jobba, sa Sara. Det är alltid roligare att jobba då något händer, något som är lagom. – Jag har ibland tänkt på det där, sa Lea. Att ni journalister lever på andras olyckor. Hon sa det inte ovänligt, Sara behövde inte försvara sig. – Därför vill man bara att lagom farliga saker ska hända. En snöstorm är inte farlig på riktigt. Det är ju inte så att någon ska dö, men det finns något att skriva om, något annat än stads fullmäktige och pälspriser. Lea nickade.

– Det är nyheten som är intressant, just då den händer, sa Sara. Sen blir det bara hemskt, efteråt, när nyheten har drabbat folk. – Vad tror du att ni ska skriva om i dag? – Snön, särskilt om det fortsätter snöa så här. – Är Gunnar fortfarande sjukskriven? – Johanna är mycket bättre som nyhetschef. – Jaja, det kan inte vara lätt för Gunnars familj. De stod ju varandra så nära de fyra. – Ska du ut till begravningsplatsen? Lea skrattade till, det var ett skolflicksskratt som alltid fick Sara att le. – I det här vädret? Knappast. – Det är just sånt jag vill skriva om, hur snön påverkar. Sara reste sig och diskade undan efter dem bägge två. – Vi ses i kväll, sa hon och klappade Lea på axeln.

När Kajsa fyllde sju köpte Monika ett dockskåp. Det hade tre våningar och ett badrum med rosa kakel. Dockskåpet stod fortfarande i Kajsas rum. Varje morgon såg Kajsa till att inte öppna ögonen förrän hon visste att hon hade ansiktet mot dockskåpet. Innan hon steg upp ville hon ligga under täcket och se på de små människorna. Pappan stod i badrummet och rakade sig. Kajsa tänkte att han nynnade, kanske något av Evert Taube. Han hade en handduk slängd över axeln och stod lutad mot spegeln, en helt ny dag låg framför honom och pappan ville göra sig redo. Den lilla dockpappan hade inte ens skäggstubb. Han ville vara fin och dofta gott av rakvatten, och han slarvade aldrig. Storebror låg kvar i sin säng på andra våningen. Det gjorde han ända tills hans mamma hällt upp mjölken till O’boyen och hon själv satt i köket och åt sin andra smörgås. Då kom han nerslamrande för trappan, med håret på ända och muttrade till svar då mamman sa godmorgon. Dockan som föreställde mamman stod i köket. Hon nynnade också, kanske samma melodi som pappan i badrummet. Hon stod vid kylskåpet med dörren på glänt, hyllorna var fulla med smör och yoghurt och ost av den där sorten som hade pepparkorn i sig.

Kajsa kunde se mjölkförpackningarna genom glipan i kylskåpsdörren, hon hade själv gjort dem av trolldeg. Osten hade små svarta prickar och kniven stod redo i smörpaketet. En kort flickdocka med flätor satt vid köksbordet och såg på mammans rygg. Kajsa hade aldrig haft flätor, men det fanns bara fyra dockor i förpackningen som hörde ihop med dockskåpet. En morgon strax efter begravningen hade Kajsa smugit in i Kristers sovrum med mammadockan i handen. Hon tog parfymflaskan som fortfarande stod på sminkbordet och sprayade dockan med Monikas parfym. Därför doftade dockan precis rätt, och snart skulle mamman vända sig mot Kajsa och smeka henne över kinden samtidigt som hon ställde fram glaset med mjölk. I dockskåpet var allt som det skulle. – Vad gör du? Kajsa ryckte till när Jonas slog upp dörren och kom in i hennes rum. – Varför sover du fortfarande? – Jag sover inte, sa Kajsa. – Det är din tur att fixa frukost till pappa. – Jag gjorde ju det igår! Och han äter ändå inte. – Spelar roll, sa Jonas. Kajsa satte sig upp. – Hissaläraren frågade efter dig igår igen, jag vet inte vad jag ska svara. – Spelar roll, sa Jonas igen. Säg vad som helst. – Mamma skulle ha velat … Han tog stegen över golvet så att han kunde luta sig över hennes säng. Han kom så nära att hon kände hans andedräkt.

– Jag vet exakt vad mamma skulle ha velat, och det skiter jag i, sa han. Jag skiter i det. Han skrek inte, han väste och Kajsa rös till. – Du är konstig, sa hon. Du är precis lika konstig som pappa och det är jag som får fixa smörgåsarna varje morgon. Kan inte du någon gång? – Du vet ingenting, sa han och släppte hennes täcke. Du vill bara att allt ska vara som förut, men det finns inget förut. Fattar du inte det? Ge fan i att ge honom frukost, han får svälta ihjäl, då kanske han äntligen stiger upp. – Det där menar du inte, sa Kajsa. Du bara säger saker för att du är arg. Pappa kan inte … – Säg det då, sa Jonas. Säg det då, att han inte kan dö för då har vi ingenting kvar och vad ska hända med två stackars föräldralösa barn som ingen tycker om? – Säg inte så där, sa Kajsa. Du får inte säga sådär. Vi måste ta hand om varandra. Mamma skulle … – Men skit i mamma nu! Han ropade så högt att Kajsa snyftade till. – Det här jävla livet blir aldrig mer som det var, och vet du vad, jag skiter i det! Jag vill inte ha det tillbaka, för ingenting var på riktigt. Du kan gå till skolan och låtsas att allt är så jävla normalt, när varenda jävla människa vet att vår mamma blev mördad. Men hon är död, fattar du inte det? Vi kan lika gärna strunta i hela skiten, det är det som pappa har gjort, och det funkar ju. Du tar hand om honom. Han har det bättre nu än då mamma levde. – Snälla, var tyst, säg inget mer, sa Kajsa igen så tyst att hon inte ens hörde det själv.

Sådär arg brukade han aldrig vara, och det var nästan värre än Krister som bara låg stilla och inte sa något alls. – Du är så jävla dum, fattar du inte att inget spelar någon roll? Fattar du verkligen inte det? Han gick ut ur rummet och smällde dörren efter sig. Hon kastade snabbt undan täcket och gick fram till dock skåpet, golvet var kallt under hennes bara fötter, hon visste inte varför, men det var bråttom nu. Hon flyttade pappadockan från badrummet och lade honom under täcket i dubbelsängen. Hon drog upp täcket så högt att han inte syntes. Sen tog hon mammadockan och placerade henne längst in i sitt klädskåp, under jeansen hon inte använde längre. Storebrorsdockan lade hon på bokhyllan. De fick ligga där tills hon kom hem och det blev kväll. Kajsa tänkte alltid att mammadockan skulle få ligga kvar bakom jeansen, men när kvällen kom flyttade hon ändå henne tillbaka. Hon måste stå i köket när Kajsa vaknade. Och när väl Monika stod i köket var det ändå lika bra att flytta tillbaka storebror också. Ännu en morgon ville hon vakna och tänka att de var en vanlig familj.