SCHILDTS & SÖDERSTRÖMS
Utgiven med understöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande. © Minna Knus-Galán 2017 Schildts & Söderströms, Helsingfors Omslag och inlaga: Fredrik Bäck Tryckt hos Bookwell, Borgå 2017 ISBN 978-951-52-4136-8 sets.fi
FÖRORD
G
rävande journalistik består till största delen av osynligt arbete. Detta gäller i allra högsta grad för Panamadokumenten, och det är bland annat om detta arbete jag velat berätta här. Mycket av researchen görs i ensamhet – oändligt många timmar har jag ägnat åt databasen med de läckta dokumenten – men det som möjliggjorde projektet var framför allt ett teamarbete av sällan skådat slag. I Finland jobbade jag med Svenska Yles Spotlight-redaktör Kjell Lindroos, men redaktionen var global. Därför har jag valt att lyfta fram några nyckelpersoner: Süddeutsche Zeitungs reporter Bastian Obermayer som tog emot läckan, ICIJ:s vicedirektör Marina Walker Guevara som koordinerade samarbetet, chefen för ICIJ:s datateam Mar Cabra som lotsade kodarna och datajournalisterna och slutligen Rita Vásquez, den panamanska journalisten som blev tvungen att offra mer än kanske någon av oss andra. Allt jag berättar om de här personerna, om deras handlingar och tankar, är baserat på många och långa intervjuer och samtal, både under projektet och efteråt. Bakom alltihop finns naturligtvis John Doe, den anonyma visselblåsaren som märkte hur den panamanska advokatbyrån Mossack Fonseca systematiskt hjälpte korrumperade makthavare, kriminella och den rika eliten 5
att gömma förmögenheter för myndigheterna och folket. Ilskan över de orättvisor som skatteparadisekonomin förorsakar gav John Doe mod att läcka dokumenten till journalister. Läckan synliggjorde den dolda ekonomin, som har förödande konsekvenser för de fattigaste i Afrika, vars ledare skyfflar över offentliga pengar till skatteparadis, men också för medborgare i västvärlden, som drabbas av åtstramningspolitiken medan regeringarna kämpar med sinande skatteinkomster. John Doe har jag inte kunnat intervjua eftersom han lyckats förbli anonym. Däremot publicerade han ett brev i maj 2016, en månad efter att vi hade börjat publicera historier baserade på Panamadokumenten. Citaten av John Doe som finns i boken är tagna ur brevet. Projektet, som gick under kodnamnet Prometheus, var historiskt på många sätt. Dels för att materialet vi grävde i var jättelikt, dels för att det aldrig tidigare hänt att hundratals journalister världen över samarbetat så här tätt. Men framför allt för att konsekvenserna av Panama dokumenten har varit – och fortsätter att vara – större än vi någonsin kunnat ana. Tio månader efter publicering greps Mossack Fonsecas grundande ägare, Jürgen Mossack och Ramón Fonseca, i Panama City, åtalade för penningtvätt. Myndigheter världenöver undersöker tusentals fall av misstänkt skatte flykt och ekonomisk brottslighet på basen av de läckta dokumenten. Men de kanske viktigaste förändringarna syns inte i braskande nyhetsrubriker. De pågår i stället bakom kulisserna, i lagstiftningsarbetet och i en attitydförändring inom finansbranschen. Centrala aktörer inom offshore6
världen har mötts för att diskutera ”den nya verkligheten efter Panamadokumenten”. I Finland har banksektorn vaknat. Antalet rapporter om misstänkta penningtvättfall som finländska banker lämnat in till Centralkriminalpolisen har mer än fördubblats jämfört med året innan. Enligt polisen beror ökningen främst på Panamadokumenten. Ändå var läckan från Mossack Fonseca bara toppen av ett isberg. Det finns hundratals liknande byråer som hjälper folk att gömma pengar i skatteparadisbolag. Panamadokumenten ger inte hela bilden, men de förtydligar den. Det här är berättelsen om mitt år med Panamadokumenten. Det här är mitt Projekt Panama. Helsingfors i februari 2017, Minna Knus-Galán
7
Prolog
S
ekunderna tickar, klockan visar 20:57. Det är den 3 april 2016, tre minuter före publicering. Datorn varnar för låg batterinivå. Jag flyttar mig från matbordet till soffan, pluggar in sladden i väggen och sätter mig med laptoppen i famnen. Huvudet känns tungt efter för kort nattsömn och intensivt arbete hela veckoslutet. I själva verket har jag jobbat konstant de senaste veckorna, det har varit en frenetisk kamp mot tiden. Min blick söker sig mot skärmens klocka. Den blinkar till, 20:58. Tänk om någonting går fel? Ända in i det sista har jag korrekturläst texterna som vi snart ska publicera, men nu är det för sent att göra ändringar. Fotona är på plats. Juristen har gått igenom artiklarna rad för rad, formulering för formulering. Det får inte finnas faktafel. Inte efter så mycket jobb. Hundratals journalister från åttio länder har grävt sig igenom 11,5 miljoner läckta dokument. Jag är en av dem, jag vet att också de andra just nu sitter framför sina datorer lika nervösa som jag. Om två minuter publiceras resultatet av vårt arbete. Min man sitter bredvid mig i soffan med sin egen dator i famnen. Lika spänd som jag på hur vår nyhet kommer att sprida sig. Han är den enda utomstående jag invigt i projektet. 8
Sekunderna tickar målmedvetet vidare, klockan visar 20:59. Jag känner hur nervositeten stiger. Tänk om ingen reagerar? Om allt går obemärkt förbi i det enorma informationsflödet på nätet. Jag försäkrar mig än en gång om att den lilla rutan ”publicerad” inte är ikryssad och att timern är satt på prick klockan 21, varken före eller efter. Precis som vi kommit överens om för ett halvt år sedan. Det är nu nästan ett år sedan jag första gången fick höra talas om läckan. Det känns som en evighet sedan. Jag och de övriga journalisterna har jobbat på i tysthet, med vetskapen om att vi sitter på en nyhetsbomb, på flera. Och med vetskapen om att vi är en del av historiens största journalistiska samarbete. Sekunderna tickar. Jag kastar ännu en nervös blick på klockan. Om bara några ögonblick är vi i mål.
9
DEL I
SOMMAR
Income inequality is one of the defining issues of our time. It affects all of us, the world over. John Doe, ”Manifesto”, maj 2016
The most privileged and the most powerful members of society are operating by a different set of rules that ex empts them not only from the same laws to which we are held, not only the same standard of behaviours to which we are held, but they don’t even pay the same taxes. Edward Snowden, SFU Public Square forum, april 2016 11
1. Nätverket
Kanada, maj 2007
V
åra ansikten blir blöta, solglasögonen täcks av vattendroppar. Men det regnar inte. Vattnet kommer från Niagara Falls. Eller rättare sagt från ett av de tre vattenfall som tillsammans bildar Niagarafallen. Det vi närmar oss finns på den kanadensiska sidan och heter Horseshoe Falls. Vi står i en båt iklädda tunna, alldeles för stora regnrockar. Det är som att vara mitt i århundradets regnväder. Ljudet är öronbedövande. Mäktigt. Båten Maid of the Mist – som tar oss så nära vattenfallet man kan komma – känns liten och bräcklig. Den har tagit miljontals turister till vattenfallen sedan 1800-talet. Vi firar vårt hundraårsjubileum – jag har just fyllt fyrtio, mamma sextio. Det är bland annat därför vi är i Kanada. Busschauffören frågar om de finska systrarna mår bra. Jag leker chockad, mamma myser. Det är fördelen med att skaffa barn som ung. Det var en hejdlöst rolig resa på många sätt, kanske för att vi aldrig hade rest på tumanhand tidigare. Men den här boken handlar varken om Kanada eller om min mamma (som visserligen är värda var sin bok). Orsaken till att vi valde Kanada som resmål var att 13
jag skulle delta i en global konferens för grävande journalisteri Toronto. Idén till konferensen kastades fram i Köpenhamn 2001, och syftet var att samla journalister från världens alla hörn för att nätverka och dela med sig av sina bästa tips. Kort sagt handlade det om att höja nivån på den undersökande journalistiken. Det kändes som någonting jag kunde behöva som fyrtioårig journalist. Då hade jag jobbat tretton år som tvreporter på Yle med aktualiteter och dokumentärer, och sedan några år tillbaka på det granskande programmet Spotlight på Svenska Yle. Jag hade i det skedet gjort ett internationellt samarbetsprojekt tillsammans med costa ricanska journalister. Det gav mersmak och fick mig att tro på samarbete över gränser. Väldigt många av de ämnen jag är intresserad av att granska har en global anknytning: korruption, medicin, företagsetik, mänskliga rättigheter. Listan över journalistiskt intressanta ämnen som inte stannar innanför Finlands gränser kan göras hur lång som helst: miljö, organiserad brottslighet, jordbruk, terrorism, flyktingströmmar, extremism, skatteparadis … Jag hade alltså kommit till Toronto för att lära mig grävmetoder och bli inspirerad av toppjournalister från hela världen. Det blev jag också. Jag lärde känna många hängivna och otroligt kompetenta kolleger. Ta till exempel Camini Marajh från Trinidad och Tobago, som avslöjat enorma korruptionshärvor i sitt hemland. Eller Daniel Santoro från Argentina, en stjärnreporter som undersökt den brutala peruanska gerillan Sendero Luminoso. Och Carlos Eduardo Huertas, som under konferensen publicerade en serie artiklar om Colombias drogkarteller. Carlos och de andra latinamerikanska journalisterna 14
undrade vad vi i Norden egentligen hade att gräva i. Ingen gerilla, ingen utbredd knarkhandel, inga korrumperade presidenter! De här mötena ger perspektiv. Och framför allt ger de oerhört värdefulla kontakter. Toronto var min allra första globala grävkonferens – men den skulle definitivt inte bli den sista. Jag var helt såld. För varje grävkonferens har mitt internationella nätverk vuxit. Och det hålls vid liv genom att jag följer konferensernas viktigaste budskap: att i mån av möjlighet hjälpa när någon journalist tar kontakt. Ibland har det gällt att fixa kontaktuppgifter i Finland och Norden, ibland att gräva i finska register eller söka upp lämpliga samarbetspartners om jag själv är upptagen. Kort sagt att vara generös med att hjälpa till, trots att man har bråttom med sitt eget jobb. På samma sätt har jag fått hjälp från Lettland, Bosnien, Danmark, Sverige, Costa Rica, Kanada … Solidariteten inom det globala grävande journalistnätverket är imponerande. Som jag ser det idag har jag gått tre olika journalist skolor: universitetet, där det mest handlade om teori, redaktionerna, där jag lärt mig själva journalistyrket av duktiga kolleger och producenter, och grävkonferenserna, där jag fått aha-upplevelser, konkreta digitala grävverktyg och ett internationellt nätverk. Lärandet kolleger emellan tar aldrig slut. Det jag inte kunde ana där jag beundrade Niagarafallen några dagar innan Torontokonferensen började, var vilka dörrar alla dessa konferenser skulle öppna för mig. Jag visste inte heller att jag skulle möta många av dem jag 15
lärde känna i Toronto på nytt, åtta år senare, för att samarbeta kring ett jättelikt globalt projekt. Det största och otroligaste av dem alla: Panamadokumenten.
16
2. Ännu en läcka
Washington, D.C., februari 2015
M
arina Walker ställde varsamt ner en rykande het kartong bland pappren på skrivbordet. Hon var genomtrött. Det jättelika journalistiska arbetet kring de senaste läckorna, Swissleaks och Luxleaks, var äntligen färdigt. Det hade varit ett år av intensivt grävande och koordinerande av tiotals journalister runtom i världen. Swissleaks var läckan som avslöjade hur kriminella runtom i världen använde jättebanken HSBC:s kontor i Schweiz för att bedriva skumraskaffärer. Det handlade om vapensmugglare, diktatorers närmaste män och skattesmitare. Banken hade nyligen bett om ursäkt i ett offentligt pressmeddelande, där man sade att den interna kontrollen hade förbättras och att man gjort sig av med kunder som inte höll bankens standard. Luxleaks å sin sida handlade om hemliga skatteavtal mellan Luxemburgs skattemyndigheter och multinationella företag. En läcka som skakade om Europa och inte minst EU-kommissionen, som inledde flera granskningar av avtalen och satte igång stora lagförändringar inom EU. Marina satt framför sin dator och åt sin lunch, som hon köpt från en av de många snabbmatsbilarna på gatan mitt emot kontoret. En lång räcka av färggranna skåpbilar. 17
Det var bara att välja mellan kebab, tacos, karibisk mat, barbecue. Så puramerikanskt. Matkulturen i USA hade hon inte vant sig vid ens efter tolv år i landet. Marina saknade ordentliga lunchpauser och långa spontana middagar – en så viktig del av livet i Argentina där hon var född och uppvuxen. Men så gjorde alla anställda på ICIJ:s kontor i Washington DC där hon jobbade, åt sin köpta eller medhavda lunch samtidigt som de jobbade. ICIJ stod för Inter national Consortium of Investigative Journalists, ett ideellt center som bedrev grävande journalistik i sam arbete med sina medlemmar runtom i världen. Här hade Marina jobbat sedan 2005, först som reporter och numera som vice direktör. Marinas jobb var att leda grävprojekt och koordinera undersökande journalister från världens alla hörn. Det var inte ett lätt jobb, särskilt med tanke på hur stora de kulturella och journalistiska skillnaderna är mellan till exempel Kina och USA eller Kenya och Finland. Själv brukade hon jämföra sig med en orkesterdirigent som håller i taktpinnen medan reportrar på olika håll i världen gör sin andel av grävjobbet. Samtidigt hade hon ett oändligt tålamod med det egna teamet, trots att många av dem kunde vara synnerligen intensiva och till exempel skicka femton mejl på en dag. Jobbet med Swissleaks och Luxleaks hade varit tärande för hela ICIJ:s team på tolv personer och både Marina och hennes chef Gerard Ryle var utmattade, trots att de var arbetsnarkomaner. Marinas familj, man och två skolbarn, hade redan en längre tid klagat på att mamma var borta hemifrån så mycket. Och på att hon, när hon var 18
hemma, satt klistrad vid sin telefon eller dator. Gerards fru hade också saknat honom – och hans katt hade saknat sin husse. Kollegerna brukade skämta om de två barnen Santi: Marinas son och Gerards katt hette båda Santi. För Gerard var katten som ett kärt barn. Det hade varit en enda berg-och-dal-bana utan bromsar allt sedan 2012 då ICIJ fick sin första stora skatteparadis läcka. Den handlade om karibiska skatteparadis och fick namnet Offshore Leaks. Efter det hade läckorna följt på varandra. Nu skulle de båda vila ut. Två veckor senare fick de ett telefonsamtal.
München, vintern 2014–15 Elden sprakade i den öppna spisen. Mörkret hade för flera timmar sedan sänkt sig över de snöiga alptopparna som vanligtvis syntes från fönstren i det bayerska huset. Det skulle ha varit ett perfekt familjeveckoslut om inte alla låg i magsjuka. Alla utom Bastian. Hela dagen hade Bastian Obermayer fått pyssla om sina två små barn, sin fru och sina egna föräldrar som låg däckade i sina sängar. Nu verkade det som om alla hade somnat och Bastian äntligen kunde sätta sig ner vid den öppna spisen med sin dator och smarttelefon. Det hade han inte kunnat göra på hela dagen då patienterna krävt hans uppmärksamhet. Men det var någon annan som tydligen också ville ha hans uppmärksamhet. Via nätet. ”Hej. Det här är John Doe. Är du intresserad av data?” Bastian lystrade till. Det var inte första gången han 19
jobbat med läckor. Och dokument är det som grävande journalister helst vill ha. Han svarade som många andra ambitiösa journalister skulle ha svarat. ”Jag är mycket intresserad.” Bastian visste vad John Doe stod för. Det hade han sett i amerikanska polisserier. Anonyma personer eller oidentifierade lik kallades för John Doe. Den kvinnliga versionen var Jane Doe. ”Jag har några villkor. Du måste vara medveten om att en del av materialet är känsligt och farligt. Om min identitet avslöjas är mitt liv är i fara. Vi kommer bara att kommunicera via krypterad mejl. Du och jag kommer aldrig att ses.” Liksom de flesta undersökande reportrar hade Bastian haft att göra med anonyma källor tidigare. Dessa var personer som ville ge känslig information till en journalist men som av olika skäl inte ville att hans eller hennes namn skulle offentliggöras. Orsaken till att en person som berättar om oegentligheter för en journalist vill förbli anonym kan vara rädsla för rättsliga följder. Källan kan också vara orolig för att mista sitt jobb, rädd för sin eller sin familjs säkerhet eller i värsta fall för sitt liv, som John Doe antydde. Visselblåsare brukar vanligtvis träffa journalisten personligen. Det hjälper journalisten att utvärdera om källan är pålitlig och vilka motiven bakom avslöjandet är. Det finns också exempel där folk tar kontakt och påstår att de bevakas inte bara av polis och läkare utan av varelser från yttre rymden. Det gäller alltså att sålla. I Bastians fall ville källan inte träffas – överhuvudtaget. Bastian fick intrycket att John Doe var seriös, han var kortfattad och gick rakt på sak. För att understryka 20
att det var allvar skickade John Doe några dokument som smakprov. Det handlade om kontrakt, företags registreringsbevis och banktransaktioner som kom från den p anamanska advokatbyrån Mossack Fonseca. Bastian stannade upp. Det namnet kände han igen: Mossack Fonseca. Många internationella ekobrotts undersökningar tog slut vid Mossack Fonseca. Det var som en ogenomtränglig vägg som inte ens korruptionsundersökare kom igenom. Bastian blev eld och lågor. Nu hade han dokument framför sig som avslöjade namnen på de verkliga ägarna till flera skatteparadisbolag, namn som aldrig kommer fram i offentliga register. ”Varför gör du det här?” skrev Bastian på sin dator. ”Jag vill att de här brotten blir offentliga.” ”Hur mycket data talar vi om?” frågade Bastian. ”Mer än du någonsin sett.” Under de följande dagarna tog Bastian emot dokument som handlade om Argentinas före detta president Kirchner, om Islands statsminister och Putins närmaste krets. Han förstod snabbt att han hade sprängstoff i sina händer. Och materialet blev allt större. Han hade redan fått omkring tre miljoner dokument. Det verkade som om Bastian och hans team vid den tyska dagstidningen Süddeutsche Zeitung skulle få världens största läcka att gräva i. Det är varje grävande journalists dröm – men drömmen kan lätt förvandlas till en mardröm. Och de första veckorna blev mardrömslika. Bastian kände att hans tekniska kunskaper inte räckte till, så han gjorde det många i hans ställe skulle ha gjort: bad Google om hjälp. 21
”Hur kopierar man dokument på ett säkert sätt?” Bastian läste instruktioner på nätet och skred till verket. I takt med att han fick mera material kopierade han det till externa hårdskivor. Dag efter dag, vecka efter vecka höll han på. Flera datorer surrade på dag och natt, hemma och på jobbet, i vardagsrummet, arbetsrummet, på kontoret. Bastian var livrädd för att förlora materialet som han kände ett stort ansvar för, så han kopierade, gjorde säkerhetskopior, och säkerhetskopior av säkerhetskopiorna. Men Bastian kände också skräck. Om källan var rädd för sitt liv, borde han också vara det? ”Fuck, fuck, fuck”, tänkte Bastian för sig själv. Nu fick han inte göra misstag. I sin nervositet lyckades Bastian förstöra tre hårdskivor: den första föll från bordet och gick sönder, den andra gick sönder på ett oförklarligt sätt och till den tredje glömde han lösenordet. Tur att han varit så noggrann med säkerhetskopiorna. Ganska snabbt förstod Bastian Obermayer att det här var stort. Kanske det största han någonsin skulle göra under sin journalistiska karriär. Han var 36 år gammal och hade bland annat granskat nazistiska krigsförbrytare och sexuella övergrepp inom katolska internatskolor. Sedan ett år tillbaka var han vice chef för den grävande journalistgruppen vid Süddeutsche Zeitung. Han hade hunnit skriva några faktaböcker som hade sålt … ja, rätt uselt. Det medgav Bastian själv. Det här var någonting helt annat och nu var han nervös. Hur kan man hålla flera miljoner dokument hemliga? 22
Hur kan man garantera att visselblåsarens identitet inte avslöjas och liv sätts i fara? Hur ska man handskas med ett så stort material? Hur kan man få vettiga storyer ur så mycket data? Dessutom hade källan ställt som villkor att andra internationella medier skulle involveras i projektet. Här behövdes hjälp, både teknisk och journalistisk. Dessutom insåg Bastian och hans kolleger i ett tidigt skede att det här helt enkelt var för stort för en enda tidning. Bastian visste vem han skulle ringa till.
Washington, D.C. Gerard lade ner luren, öppnade dörren mellan sitt och Marinas rum och tittade på sin kollega. ”Kanske vi gör det en gång till.” Marina lyfte blicken från skärmen och såg frågande på sin chef. Gerard berättade att Bastian Obermayer från Süddeutsche Zeitung i det här skedet hade fått omkring tre miljoner hemliga dokument från den panamanska advokatfirman Mossack Fonseca, som specialiserade sig på att grunda och administrera postlådeföretag i världens mest ökända skatteparadis. ”En skatteparadisläcka till?” frågade Marina. Gerard berättade att tyskarna redan hade hittat några toppolitiker i materialet, bland andra den isländska statsministern och Putins närmaste vänner. ”Det verkar vara större än något vi gjort hittills”, sade Gerard som ännu inte hade bestämt sig för om ICIJ borde 23
gå med eller inte. Det var det slags beslut som Gerard brukade grunna på länge. Han var en omständlig man. Däremot tog det aldrig länge att få Marina med på noterna. Det var hon som blev ivrig och entusiastisk, medan Irlandsfödde Gerard alltid var försiktigare och mer skeptisk. Inte människotypen som hoppar i taket precis. Gerard ville vara säker på att det var värt jobbet, att grävet skulle ha global effekt och vara av tillräcklig samhällelig vikt. Trots Gerards tvekan var Marina alltså snabbt över tygad. Läckan var större än de tidigare, med tyngre namn. För henne var saken redan avgjord. Dessutom var Marina glad över att en medlem än en gång hade tagit kontakt med ICIJ för att dela med sig av sitt material. Precis som i de föregående stora skatteparadis läckorna. Hon var glad över att journalisterna litade på ICIJ. Brett samarbete var helt i enlighet med den Amerikabaserade journalistorganisationens filosofi. Som ICIJ:s datajournalist Mar Cabra uttryckte det: glöm ”Gollum-journalistiken”, där reportrar bevakar sin kunskap och sina dokument lika svartsjukt som Gollum bevakar ringen i Tolkiens böcker. ICIJ jobbade med devisen radical sharing – radikal delning mellan olika länder och journalister. De var inte konkurrenter sinsemellan så som olika medier inom ett och samma land var. Eran för reportrar som jobbade som ensamvargar var över och det var ICIJ ett bra bevis för. Marinas trötthet var som bortblåst. Hon visste att teamet alltid kom in i en svacka efter ett stort grävprojekt. Det var bra med nya utmaningar, för att hålla motivationen uppe. 24
De behövde någonting att bita i, helst ett större och bättre projekt än det föregående. ICIJ:s anställda fick inte höga löner och levde inte glamorösa liv. Det som fick dem att gå igång var att göra det som medier i allt mindre utsträckning ägnade sig åt: grävande journalistik som hade betydelse för allmänheten. Överarbetade men övermotiverade, brukade Marina säga om sitt energiska lilla team. Gerard gissade att den här läckan kunde vara tio gånger större än de tidigare. Och den kunde ännu växa, för det verkade som om tyskarna hela tiden fick mera material. Marina förstod att de den här gången skulle behöva inte tiotals utan hundratals journalister världen över för att gräva i materialet. Hon visste att hon skulle få igång sitt team när de hörde om storleken och kvaliteten på läckan. Nu var det bara att kavla upp ärmarna.
25