Text: Hanna Lundstrรถm Bild: Maija Hurme
I krukan Det allra första gröna det första fina fjunet litet strå som är så tunt som minsta lilla dunet Vågar inte nudda vågar inte röra vågar bara viska tyst åt fina, gröna, sköra
Snögubbe, tögubbe Snögubben känner sig sliten Han droppar och näsan känns lös I stuprännan rusar det vatten Han minns hur det var när han frös När vintern var frasig av rimfrost När skaren var som diamant När isen och skidspåren blänkte När mörkret var isande sant
”Jag tror att jag helst blir nåt annat” så mumlar en gubbe av snö Och då faller näsan av morot i pölen av smältande tö
Gå ut och kolla in Klä på dig tunna jackan Gå ut och kolla in Har ljuset redan kommit? Har våren blivit din? Håll handflatan mot stenen Låt stenen nudda lätt Nudda dig och hälsa på sitt eget sätt Lyssna på en fjäril den fladdrar som en sång om att ljuset kommer Det gör det varje gång