Samhället ny blädderex by Schildts & Söderströms

i gymnasiet. Boken presenterar det finländska samhället och allmänna samhällsfenomen utgående från begrepp och teorier i statskunskap, socialpolitik och sociologi. Avsikten är att orientera läsaren i politik och ge möjligheter att påverka och delta aktivt i ett demokratiskt samhälle.

Boken är en ny reviderad upplaga som följer gymnasiets läroplan 2016.

Samhällslära kurs 1

Visuell och statistisk information är en viktig del av presentationen och uppgifterna ger också tips om videomaterial och autentiska texter på internet. Både text och uppgifter vill väcka tankar om samhällets strukturer och orsaker till att vår vardag fungerar som den gör. Längst bak i boken finns centrala begrepp och förklaringar samlade.

Samhället.

Samhället är en kursbok för kursen Samhällskunskap (SL 1)

SL1

Christoffer Enström – Stefan Hagman – Sture Lindholm

Samhället ISBN 978-951-52-3961-7

9 789515 239617

Samhällslära kurs 1 Schildts & Söderströms

SL1

Samhället

Samhällslära kurs 1

Christoffer Enström Stefan Hagman Sture Lindholm

Schildts & Söderströms

Schildts & Söderströms www.sets.fi

Redaktör: Lari Assmuth Omslag: Jukka Iivarinen / Vitale Inlagans grafiska formgivning / ombrytning: Jukka Iivarinen / Vitale Grafik: Måns Eklund s. 11, 22 (uppe), 23, 36 (uppe), 39, 57, 58, 60, 61, 66, 117 (nere), 137, 154, 221 (uppe) Jukka Iivarinen / Vitale s. 21, 22 (nere), 25, 36 (nere), 38, 70, 101, 104, 107, 121, 134, 144, 167, 170, 176, 179, 188, 190, 195, 203, 210, 219, 221 (nere), 223, 224, 227, 233, 234, 235, 272 Kauko Kyöstiö / Spatio s. 124, 238, 268 © 2013 Christoffer Enström, Stefan Hagman, Sture Lindholm och Schildts & Söderströms Kopieringsförbud Det här verket är en lärobok. Verket är skyddat av upphovsrättslagen (404/61). Det är förbjudet att fotokopiera, skanna eller på annat sätt digitalt kopiera det här verket eller delar av det utan tillstånd. Kontrollera om läroanstalten har gällande licenser för fotokopiering och digitala licenser. Mer information lämnas av Kopiosto rf www.kopiosto.fi. Det är förbjudet att ändra verket eller delar av det. ISBN 978-951-52-3961-7 2 upplagan, 1 tryckningen 2016

Samhället Människan är ett flockdjur som alltid behövt organisera sig för att kunna överleva. Ända sedan de första egentliga organiserade samhällena uppkom, i floddalarna i Mellanöstern och Egypten för fem–sextusen år sedan, har man funderat över samma frågor. Hur ska samhället styras? Vem ska ha makt att besluta över vad, och varför? Hur borde samhället fungera, och hur kunde det fungera bättre? Ett samhälle består av människor som lever beroende av varandra och förenade av ett nätverk av sociala relationer. För att ett samhälle ska fungera behövs regler som alla medlemmar måste följa. Reglerna kan finnas som skrivna lagar, men också som mer eller mindre omedvetna normer, seder och bruk. Ämnet samhällslära studerar hur samhället fungerar. Gymnasiets första kurs i samhällslära baserar sig på vetenskaper som statskunskap, sociologi och socialpolitik. Statskunskap är vetenskapen om hur en stat styrs och fungerar. Sociologi studerar hur samhället fungerar och försöker förklara t.ex. människors sociala handlingar. Socialpolitik fokuserar på frågor i anslutning till medborgarnas välfärd och sociala trygghet i dagens moderna samhälle. Det här läromedlet strävar efter att orientera dig i politik och frågor som berör det omgivande samhället. Tonvikten ligger på det finländska samhällssystemet, även om vissa kapitel också behandlar andra stater eller rent allmänna samhällsfenomen. Läromedlet är en ny, reviderad utgåva som följer gymnasiets läroplan 2016. Ord som i texten utmärkts med fet stil förklaras närmare i listan med ordförklaringar i slutet av boken. Varje kapitel avslutas med ett uppgiftspaket i anslutning till kapitlets innehåll. Läromedlet innehåller tankeväckande bilder och statistik som hjälper dig att förstå dagens samhälle. Vissa avsnitt går utöver läroplanen, och är ämnade som bredvidläsning. Dessa är markerade med en orange balk i sidans yttre kant.

Innehåll

1 Det finländska samhället . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7 Finland i siffror. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8 Från jordbruksland till servicesamhälle. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8 Den sociala strukturen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12 Statsmaktens roll . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13 Individen som en del av samhället . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15

2 Välfärdsstaten Finland . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18 Finland blir en välfärdsstat . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Välfärdsstatens finansiering – skatter. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Socialpolitik . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Utbildningspolitik. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Välfärdsstatens framtid. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

19 22 24 27 29

3 Finländarna. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .33 Migrationen förr och nu. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Finskt medborgarskap . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Mänskliga rättigheter. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Medborgerliga rättigheter och skyldigheter. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Utmaningarna för befolkningsutvecklingen i Finland . . . . . . . . . . . . Familjen – samhällets grundpelare. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Jämställdheten mellan könen i Finland . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Finlands nationella minoriteter. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

34 39 42 46 55 59 62 64

4 Makten i samhället. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 73 Makt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 74 Staten och makten. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 76 Demokrati och diktatur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 79

5 Ideologier och partier. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 88 De politiska ideologierna och individen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 89 Partier och ideologier. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 101 Politiska partier i Finland . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 102

6 Val . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 122 Olika valsystem. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Val i Finland . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Valaktivitet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Gallupundersökningar. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

123 130 137 141

7 Övriga samhällspåverkare. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 145 Arbetsmarknadsorganisationerna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Massmedier . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Medborgarinflytande. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Global medborgaraktivitet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

146 150 156 157

8 Statsskicket i västerländska demokratier . . . . . . . . . . . . . . . . 160 Enhetsstater eller förbundsstater. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Statschefen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Folkrepresentationen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Regeringen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Parlamentarism eller presidentstyre?. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

161 162 164 166 166

9 Finlands politiska system. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 173 Grundlagen och konstitutionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Riksdagen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Den verkställande makten. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Republikens president . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Statsförvaltningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

174 177 192 208 217

Kommunerna. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 225 Självstyrelse och medlemskap. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kommunens språk. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kommunens uppgifter. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kommunens ekonomi . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kommunsammanslagningar. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kommunalt samarbete . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Beslutsfattandet i kommunen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

226 228 229 230 231 233 234

11 Europeiska unionen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 238 Fred via samarbete – en kort historik över EU . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Finlands medlemskap. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . På vilket sätt hörs riksdagens vilja inom EU?. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Åland och EU. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Hur påverkar medlemskapet oss vanliga medborgare?. . . . . . . . . . Statsförbund eller federation? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Euron och ekonomisk politik . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Beslutsfattandet inom EU. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kritik mot unionen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

239 242 243 243 243 245 246 248 251

12 Yttre och inre säkerhet. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 254 Säkerhetspolitik. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 255 Rättsstaten Finland . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 270

Ordförklaringar. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 277 Bildkällor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 284

Det finländska samhället

Varje samhälle är en produkt av många olika faktorer som befolkning, ekonomiska förutsättningar, den historiska utvecklingen och de politiska beslut som tagits för att skapa gemensamma regler och ett gemensamt system. Det finländska samhällets rötter finns i det svenska riket, till vilket vårt land hörde i mer än 500 år, och i det ryska kejsardömet som skapade grunderna för vår finländska stat. Våra historiska erfarenheter av nationalism, förryskning, självständighetskamp, inbördeskrig, andra världskriget samt den ekonomiska och sociala utvecklingen har format det samhälle vi lever i. Varje samhälle är unikt, med sina speciella drag och förutsättningar. I det här kapitlet bekantar vi oss med grundstrukturerna i det finländska samhället.

Finland i siffror Finland är ett till ytan stort men till folkmängden litet land med omkring 5,3 miljoner invånare. Befolkningstätheten är endast 17 invånare per km2, medan det i exempelvis Nederländerna bor drygt 360 inv./km2. Befolkningen är dessutom ojämnt fördelad över landet. Över hälften av Finlands befolkning bor söder om linjen Björneborg–Tammerfors–Lahtis–Kouvola. Tätast bor befolkningen i Nyland med drygt 150 invånare per km2. Lappland, som har endast 2 inv./km2, hör till Europas glesast befolkade områden. Många europeiska storstäder har flera invånare än hela Finland. Av de europeiska länderna är bara Island glesare befolkat. Den evangelisk-lutherska och den ortodoxa kristendomen är statsreligioner i Finland, med rätt att bära upp skatt av sina medlemmar. Ännu i mitten av 1900-talet hörde 95 % av befolkningen till den lutherska folkkyrkan, vilket gjorde Finland till ett av världens mest lutherska länder. År 2010 hade andelen personer som var inskrivna i kyrkan minskat till omkring 79 % av befolkningen. Ortodoxa var bara en procent, medan mer än 17 % inte hörde till något religiöst samfund alls. Därtill finns omkring 50 000 muslimer och 1 300 judar i Finland.

Från jordbruksland till servicesamhälle Finland har genomgått en enorm samhällelig förändring sedan mitten av 1900-talet. Före andra världskriget hörde Finland till Europas ekonomiskt sett mindre utvecklade länder och var på samma nivå som Estland och Lettland. Finland var ännu länge efter krigen ett utpräglat jordbruksland där runt hälften av landets befolkning fick sin utkomst av primärproduktionen. År 1960 sysselsatte jord- och skogsbruket ännu 35 % av finländarna och stod för ca 20 % av Finlands bruttonationalprodukt (bnp). Tjugo år senare stod primärproduktionen för endast 10 % av bnp och sysselsatte 13 % av finländarna. Andelen anställda inom industrin ökade kraftigt under den här tiden, men också servicenäringarna växte i betydelse och sysselsatte redan i slutet av 1970-talet mer än hälften av finländarna. Denna övergång från ett jordbrukssamhälle, via ett industrisamhälle, till ett postindustriellt servicesamhälle kallas näringslivets strukturomvandling. Jordbruksbefolkningen minskade på 1960-talet med 600 000 personer och på 1970-talet med ytterligare 370 000. Det innebar att nästan en fjärdedel

Samhället.

Befolkningstätheten i Finland 2010

Invånare/km

1 – 17 18 – 499 500 – Obebodd Hela landet: 17,7

100 km

Här bor Finländarna. Vidsträckta delar av Finland är i det närmaste obebodda.

1 Det finländska samhället

av finländarna bytte yrkestillhörighet under de här två decennierna. Detta har starkt präglat vårt land. Utvecklingen i Finland motsvarar den som ägt rum i andra västeuropeiska länder. Strukturomvandling inleddes senare i Finland än i de övriga nordiska länderna, men var här betydligt snabbare. I Sverige tog den omkring 70 år i anspråk, i Danmark 50, men i Finland gick den på bara 20 år. Strukturomvandlingen innebar stora folkomflyttningar i landet. På 1960-talet började folk i allt snabbare takt att flytta från östra och norra Finland till industrierna och tätorterna i söder, speciellt till huvudstadsregionen. Delar av Finland, speciellt i öster och norr, tömdes på arbetsför befolkning i takt med att de stora efterkrigstida årskullarna nådde arbetsför ålder. Också Sverige lockade många finländare sedan man 1954 skapat en fri nordisk arbetsmarknad: lönerna var högre, de sociala förmånerna, som t.ex. arbetslöshetsskydd och pensionerna, avsevärt bättre och levnadsstandarden på en annan nivå än i Finland. Under perioden 1945–1980 emigrerade omkring 400 000 finländare till Sverige. Avfolkningen ledde till minskade skatteintäkter och indragen service i glesbygderna. Däremot fick Nyland mellan 1951 och 1975 ta emot mer än

Kvinna som mjölkar kor i Lojo år 1960. Ännu för 50 år sedan sysselsatte primärproduktionen, dvs. jordbruket, mer än en tredjedel av finländarna.

Samhället.

Näringslivets strukturomvandling i Finland

1920

Figurerna visar andelen sysselsatta inom olika branscher åren 1920 och 2004.

2004

300 000 nyinflyttare, huvudsakligen unga som snart bildade familj och fick barn. Detta gav upphov till en svår bostadsbrist i söder och tusentals bostäder uppfördes snabbt i nya förorter för att råda bot på bostadsproblemen. Samtidigt ställdes nya krav på utbyggd infrastruktur, kommunikationer, skolor och samhällelig service. Hundratusentals människor måste vänja sig vid en ny livsstil, nya konsumtionsvanor, arbetsrutiner och umgängesformer. Flyttningsrörelsen fortsatte under och efter den ekonomiska depressionen på 1990-talet och pågår fortfarande. Mellan åren 1990 och 1997 ökade invånarantalet i Helsingfors, Vanda och Esbo med närmare 100 000 personer. Idag bor mer än en miljon människor i de tre kommunerna Helsingfors, Esbo och Vanda i huvudstadsregionen. Också Tammerfors, Åbo och Uleåborg har varit regionala tillväxtcentra, som lockat till sig både arbetsplatser och människor. Statsmakten kan försöka förhindra glesbygdsområdenas avfolkning genom olika regionalpolitiska åtgärder som att utlokalisera myndigheter till regionerna. De regionala skillnaderna i näringsstrukturen är betydande. Idag lever omkring två tredjedelar av befolkningen i städer eller tätorter, där den

1 Det finländska samhället

stora majoriteten av befolkningen arbetar antingen i serviceyrken, inom industrin eller byggnadsbranschen. På den allt mer glest bebodda landsbygden sysselsätter jord- och skogsbruket dock fortfarande en betydande del av befolkningen. I början av 2000-talet fick två av tre finländare sin utkomst av servicenäringar. Finländaren blev löntagare. Idag arbetar nästan hälften av löntagarna inom olika informationsyrken.

Den sociala strukturen Förutom att människorna i samhället kan indelas i olika folkgrupper, kan de också kategoriseras utgående från region, yrke, religion, ålder, utbildning, språk eller kön. Dessa gruppers inbördes förhållanden utgör samhällets sociala struktur. Människorna i ett samhälle har alltid varit uppdelade i olika grupper, eller samhällsklasser. Det har funnits fattiga och rika, makthavare och undersåtar. Numera baserar sig skillnaderna mellan människor på förmögenhet, yrke, utbildningsnivå eller exempelvis på om man har ett arbete eller inte. Med samhällsklass avses idag människor med liknande status och möjligheter att organisera sina liv i samhället. Strukturomvandlingen har snabbt förändrat den finländska samhällsstrukturen. Den tidigare uppdelningen i överklass, medelklass och arbetarklass gäller inte längre. Idag arbetar två tredjedelar av alla Finlands löntagare som tjänstemän. Statistikernas uppdelning av folk i tjänstemän eller arbetstagare baserar sig idag på yrke och ställning i yrkeslivet. Lägre tjänstemän hänförs idag på basis av inkomster och status till arbetarklassen medan ledande tjänstemän räknas till medelklassen. Inkomstskillnaderna mellan olika tjänstemän kan vara betydande. De sociala reformerna har medfört att den sociala mobiliteten, dvs. förflyttningen från en samhällsklass till en annan, har varit en av de livligaste i Europa. Idag kan en stor del av finländarna anses höra till medelklassen, även om klyftorna mellan rika och fattiga inte försvunnit utan snarare ökat på senare tid. Påståenden om att klassamhällets tid är förbi har visat sig vara felaktiga. De ekonomiska skillnaderna mellan människor har ökat och de sociala klyftorna har vidgats, inte minst som en följd av den ekonomiska depressionen på 1990-talet och arbetslösheten som följde i dess spår. Forskarna har kunnat påvisa att både välstånd och fattigdom i hög grad går i arv.

Samhället.

Två bilder från Helsingfors av idag. De sociala skillnaderna i Finland är mindre än i många andra länder, men är trots det påtagliga i samhället.

Föräldrarnas inkomst och bakgrund spelar fortfarande en stor roll för barnens möjligheter och val. Fattigdom tenderar att gå i arv. Finländarna hör till de bäst utbildade i världen. Två av tre finländare över 15 år har en examen efter grundskolan. Av 20–50-åringarna har omkring 85 % avlagt examen på andra eller tredje stadiet. Kvinnorna är högre utbildade än männen. Mer än hälften av dem som gått ut gymnasiet är kvinnor och majoriteten av de studerande på universitet och högskolor är kvinnor. Utbildningsnivån är viktig för att människorna ska kunna anpassa sig till förändringarna i arbetslivet. Nya yrken uppstår och gamla försvinner i snabb takt. Arbetsuppgifterna förändras, rutinarbetet försvinner och ersätts av uppgifter som kräver kreativitet och vidareutbildning.

Statsmaktens roll Något som är typiskt för det finländska samhället är den stora respekt som statsmakten åtnjuter. I stater som Storbritannien och Tyskland är folk betydligt mer misstänksamma mot statsmakten och tillåter till exempel

1 Det finländska samhället

inte ett befolkningsregister – en självklarhet i Finland. Här blandar sig statsmakten på många sätt i medborgarnas liv, allt från hur vår mat ska hanteras eller säljas till hurdan tandkräm som får säljas och vilka radiooch TV-program som visas i våra kanaler. Numera fattas en allt större del av dessa beslut ändå inte i Finland, utan på EU-nivå. Myndigheterna försöker påverka vårt beteende och våra vanor genom upplysningskampanjer eller exempelvis rekommendationer om vaccineringar mot vissa hotfulla sjukdomar. Statsmaktens roll i vårt samhälle är stor, men staten kontrolleras av den demokratiskt valda riksdagen. Frågor diskuteras offentligt, yttrandefriheten är garanterad och olika befolkningsgrupper får i ganska hög grad sin röst hörd. Det har också lett till att fenomen som korruption och grå ekonomi är relativt ovanliga. Statsmaktens inblandning i individernas liv är på gott och ont. Brottslingar åker ofta fast, tilltron till de oberoende domstolarnas rättskipning är hög och medborgarnas hälsotillstånd har förbättrats efter statsmaktens sanktioner mot alkohol, tobak eller hälsovådliga livsmedel. Men samtidigt

Många regler och lagar reglerar individens rättigheter i samhället. Lagstiftarna har ansett att man bör vara 18 år för att få använda penningspelautomater. Men vem ser till att reglerna i samhället efterföljs, och hur?

Samhället.

kan myndigheternas olika förbud, t.ex. mot rökning eller pålagor som skatter och avgifter, irritera folk. Många upplever också de olika register eller dataprogram som registrerar våra vanor som obehagliga.

Individen som en del av samhället Vårt samhälle består av en massa enskilda individer som alla har sina egna önskemål och intressen. För att ett samhälle ska kunna fungera krävs det regler som alla medlemmar måste följa. Reglerna kan finnas som skrivna lagar, men också som mer eller mindre omedvetna värderingar, seder och bruk. De skrivna lagarna anger vad en individ får eller inte får göra i ett samhälle. Vanligen baserar sig lagarna på de normer som gäller i samhället, dvs. de rådande uppfattningarna om hur saker och ting bör vara. Våra värderingar är våra grundläggande åsikter om vad som är gott och eftersträvansvärt. Vi behöver normer för att skydda våra värderingar. Finland har också förbundit sig till internationella människorättsavtal, och lagarna har skrivits så att individens rättigheter betonas. I alla samhällen finns vissa grundvärderingar, som kan ha varit desamma under långa tider. Respekten för människolivet syns i normen att inte döda en annan människa. Förbudet mot att stjäla är en norm som skyddar vår egendom. Idag finns dessa normer som lagar. Finländarnas grundvärderingar baserar sig långt på den kristna etiken. Trots att Finland idag är ett sekulariserat samhälle är religionens påverkan fortfarande stark i vårt samhälle. Andra lagar baserar sig på rådande värderingar och uppfattningar om vad som är rätt och fel. Lagarna som begränsar ungdomars möjlighet att köpa alkohol motiveras med omsorg om ungdomars hälsa och läroplikten med att den hjälper de unga att klara sig i samhället. Värderingar kan också ändras. Rökning ansågs för 50 år sedan vara tufft och manligt, medan många idag betraktar rökning som skadligt och som ett tecken på svaghet. I samhället är individens frihet begränsad av uppfattningen om det ”gemensamma bästa”. Varje samhälle måste ta ställning till detta frihetsproblem: Hur kan man se till det gemensamma bästa utan att alltför mycket inkräkta på den enskilda individens frihet? Ytterligheterna är total frihet för den enskilda individen och fullständig kontroll från samhällets sida. Men individens frihet innebär ändå att denna måste ta ansvar för sina handlingar.

1 Det finländska samhället

Samhället tar hand om oss från vaggan till graven. Att utnyttja kommunal service är en självklarhet för dagens finländare. I många andra länder undviker de rika att utnyttja kommunalvården och föredrar privata daghem, skolor och sjukhus eller åldringshem.

Olika samhällen betonar olika värden. I USA lägger man stor vikt vid individens frihet som kan begränsas bara i yttersta nödfall. Tänkesättet att den enskilda individen och dennas behov och intressen går före allt annat kallas individualism. Dess extrema form kallas egoism. Den motsatta tankegången, att hela samhällets intressen går före den enskilda individens, kallas kollektivism. Om samhällets intressen helt kör över den enskilda människans, och dennas uppgift är att tjäna samhället, pratar man om totalitarism. I dagens demokratiska samhällen försöker man hitta en balans mellan individens och samhällets intressen. I Finland har kollektivismen, omsorgen om det gemensamma bästa, varit en grundläggande värdering. På 1900-talet präglade den kärva ekonomiska situationen och de hårda historiska erfarenheterna det finländska medvetandet och tog sig uttryck i en gemensam strävan att bygga upp ett välfärdssamhälle och engagera sig i samhällsutvecklingen. I takt med att levnadsstandarden höjdes och materialismen tilltog ökade också individualismen. Individerna fick allt bättre möjligheter att förverkliga sina drömmar och önskemål. Idag betonas också hos oss individens frihet i allt högre grad. De rådande värderingarna i samhället blir normer för vårt beteende. Om man betonar individen i samhället, lär sig människorna också att sköta

Samhället.

sig själva och handla utan att ta andra i beaktande. Om man betonar ansvar, blir det en norm att ta hand om andra. Detta syns t.ex. i inställningen till vem som är skyldig att ta hand om åldringarna eller att uppfostra barnen.

Uppgifter 1. Hur har strukturomvandlingen förändrat det finländska samhället under de senaste femtio åren? Hur skiljer sig samhället idag från det samhälle som dina far- eller morföräldrar växte upp i? 2. Är vi finländare individualister eller kollektivister? På vilka sätt syns individualismen i vårt samhälle? Hur syns kollektivismen? 3. Har samhället ett alltför stort inflytande i den enskilda individens liv? Borde individen ha större frihet än vad den har idag i Finland? Motivera och ge exempel! 4. Vilka av de funktioner som samhället finansierar och upprätthåller borde absolut skötas, och vilka kunde man pruta på? Diskutera och gör upp en lista på uppgifter som du anser att samhället måste sköta om, borde sköta om eller kunde låta andra sköta om.

1 Det finländska samhället

Välfärdsstaten Finland

Begreppet välfärd kan definieras som en ”samlande benämning på människors levnadsförhållanden. En beskrivning av människors välfärd bygger som regel på (…) deras ekonomi, hälsa, utbildning, bostadsförhållanden, arbetsförhållanden etc.” (Nationalencyklopedin) Begreppet välfärdsstat innebär att staten bär ansvar för medborgarnas sociala förhållanden och levnadsvillkor. I dagens Finland har även kommunerna ett stort ansvar för välfärdspolitiken. Staten och kommunerna utgör den offentliga sektorn. För att välfärdsstaten ska fungera krävs att medborgarna har både kapacitet och vilja att betala skatter för att finansiera den service som välfärdsstaten kan erbjuda. Detta kapitel behandlar framväxten av välfärdsstaten Finland samt hur välfärdssamhället fungerar.

Finland blir en välfärdsstat Välfärdsstaten är ett relativt modernt begrepp. Tanken att statsmakten skulle ansvara för medborgarnas välfärd slog igenom i Västeuropa först efter andra världskriget. Som en förebild fungerade den svenska ”folkhemsidén” från 1930-talet. Denna innebar att staten ville lindra samhälleliga orättvisor genom en jämnare inkomstfördelning. Idén hade framför allt ett starkt stöd bland socialdemokraterna. I Finland hade statsmakten redan från början av vår självständighet gått in för att dämpa de ekonomiska och sociala skillnaderna i samhället, bl.a. genom jordreformer som gav en bit mark åt den jordlösa befolkningen. Senare har man strävat mot samma mål genom progressiv beskattning och reformer som gett låginkomsttagarna och de mest utsatta i samhället nya sociala förmåner. Speciellt den politiska vänstern drev på detta i början av självständigheten, men snart insåg också de borgerliga partierna fördelarna med en fungerande social trygghet, eftersom det stabiliserade hela samhället. I en välfärdsstat ska staten erbjuda sina medborgare ett socialt skyddsnät med avgiftsfria tjänster för de människor som behöver dem. Statsmakten ansvarar idag för invånarnas utbildning, hälso- och sjukvård och upprätthåller t.ex. kommunikationer. Statens styrelse har byggts ut till en mäktig förvaltningsmaskin och lagstiftningsarbetet är en ständigt pågående process. Välfärdsstatens service finansieras genom att man tar ut skatt av medborgarna. Det finns olika modeller för hur välfärdsstaten ska fungera. Enligt den nordiska modellen (universalmodellen), som används i vårt land, betonas den offentliga sektorns ansvar. Tanken är att samhället ska trygga våra grundbehov och erbjuda tjänster och social trygghet likvärdigt åt alla invånare. Den nordiska välfärdsstaten tar hand om sina medborgare från vaggan till graven, men kräver i gengäld insatser av medborgarna i form av höga skatter. I den anglo-amerikanska eller liberala modellen är statens roll minimal. Människorna sköter själva om sin sociala trygghet (t.ex. hälsovård) genom att teckna privata försäkringar. I den kontinentala modellen som är vanlig i Tyskland är den sociala tryggheten bunden till arbetsplatsen som ansvarar för hela familjens sociala trygghet. En fjärde välfärdsmodell är vanlig exempelvis i Sydeuropa, där ett stort ansvar för välfärden läggs på familjen, släkten och kyrkan. I Finland började vi först från och med 1950-talet skapa en välfärdsstat i modern mening, med stora reformer inom socialpolitik och utbildning.

2 Välfärdsstaten Finland

Rätt till betald semester infördes i Finland efter andra världskriget.

Redan år 1939 trädde den första folkpensionslagen i kraft, och systemet med ålderspensioner utvecklades på 1950-talet. År 1962 infördes en inkomstrelaterad arbetspension – ett system som på 1970-talet utvidgades till att omfatta också lantbrukare och företagare. Ett nationellt barnbidragssystem infördes år 1948 och år 1964 infördes moderskapspenning för alla mödrar. Moderskapsledigheten på en månad utvidgades år 1985 till 285 vardagar. År 1956 trädde en sjukförsäkringslag i kraft, som gav alla medborgare ett personligt sjukförsäkringskort med ett personnummer. Sjukförsäkringssystemet utvidgades och utbudet av social- och hälsovårdstjänster utökades kraftigt på 1960- och 1970-talen, då exempelvis en lag år 1972 förpliktade kommunerna att grunda kommunala hälsocentraler. År 1965 infördes 40-timmars arbetsvecka, vilket småningom gjorde lördagen till en fridag. År 1960 upphörde staten med att ordna nödhjälpsarbeten för arbetslösa och införde istället en arbetslöshetsdagpenning, som år 1985 gjordes inkomstrelaterad. Den finländska välfärdsstaten byggdes alltså upp samtidigt som samhället genomgick en strukturomvandling från jordbrukssamhälle till servicesamhälle. Till den nordiska välfärdsstatens idé hör tanken att alla människor ska vara jämlika och ges samma möjligheter i samhället. En viktig reform för att utjämna de sociala skillnaderna i landet var införandet av allmän nioårig avgiftsfri grundskola för alla barn i landet. Sverige hade infört systemet redan på 1950-talet, och i Finland inleddes reformen 20 år senare.

Samhället.

Tidsaxel över välfärdens framväxt i Finland 1937 1948 1956 1956 1960 1964 1968 1972 1973 1984 1985 1985 1993 2005 2011

Folkpensionslag Lag om barnbidrag Sjukhuslag: sjukhusen till kommunförbundet Reform av folkpensionslagen Lag om arbetslöshetsskydd Lag om sjukförsäkringar Grundskolelagen Kommunala hälsocentraler Lag om barndagvård Lag om socialskydd Lag om hemvårdsstöd för barn Reform av arbetslöshetsskyddet Social- och hälsovårdens statsandelar minskar Arbetspensionsreform Garantipension

Grundtanken var att alla barn skulle ha rätt till en avgiftsfri grundutbildning oberoende av hemort och föräldrarnas ekonomiska ställning för att på så sätt uppnå social rättvisa. Skolväsendets uppgift blev också att skapa förutsättningar för en social och regional jämlikhet över hela landet. Också universitetsutbildningen blev avgiftsfri, vilket internationellt sett är ganska unikt. Alla dessa reformer medförde att statens sociala utgifter niofaldigades mellan åren 1950 och 1980. Socialutgifterna som på 1960-talet uppgick till 8–11 % av Finlands bruttonationalprodukt (bnp), slukade på 1990-talet 25 % av bnp. Ett resultat av dessa reformer är att det finländska samhället blev mera jämlikt. I början av 2000-talet har polariseringen och de sociala klyftorna i samhället åter ökat i någon mån. För att genomföra de stora reformer som behövdes för utvecklingen av välfärdsstaten, bland annat inom utbildningen och hälso- och sjukvården, krävdes ett brett samförstånd (konsensus) mellan de politiska partierna. Varje reform föregicks av intensiva debatter. Välfärdspolitiken kräver också en noggrann samhällsplanering vilket resulterade i att den offentliga byråkratin med olika statliga ämbetsverk växte kraftigt. Detta har naturligtvis i längden blivit kostsamt för samhället. Den finländska välfärdsstaten har genomlevt flera kriser under de senaste årtiondena. När den ekonomiska depressionen slog till på 1990talet, med stigande arbetslöshet och kraftigt ökande offentliga utgifter

2 Välfärdsstaten Finland

som följd, började staten minska på offentliga utgifter genom att bland annat skära ner på olika serviceformer. Samtidigt överfördes vissa uppgifter och ett ökat ansvar på kommunerna. Samma trend kan skönjas efter den senaste globala ekonomiska krisen med efterföljande lågkonjunktur i slutet av 2000-talets första årtionde.

Välfärdsstatens finansiering – skatter Vårt välfärdssamhälle bygger på de skatter vi betalar till den offentliga sektorn. Det är riksdagen som fattar beslut om skatterna. Vilka skatter vi i Finland betalar framgår ur vidstående tabell. Skatterna i Finland 2013

Skatter i Finland 2013 Skatter från inkomst och förmögenhet Mervärdesskatt etc. Acciser på tobak, alkohol, bränsle etc. Övriga skatter, bl.a. överlåtelseskatt, bil- och fordonsskatt Övriga inkomster av skattenatur Kommunernas skatteintäkter FPA:s socialtrygghetsavgifter, t.ex. sjukförsäkringspremier Pensionsavgifter Arbetslöshetsförsäkringspremier och övriga socialskyddssavgifter Skatter och avgifter till EU Skatter totalt

Milj. euro 12 082 19 712 6 307 2 815 1 184 20 710 3 477 19 916 2 239 167 88 589

Procent av det totala skattebeloppet 13,6 22,3 7,1 3,2 1,3 23,4 3,9 22,5 2,5 0,2 100

Källa: Statistikcentralen

Samhället.

Skattegraden i olika länder 2012 Danmark Frankrike Belgien Italien Finland Sverige Österrike Norge Ungern Tyskland Grekland Tjeckien Storbritannien Spanien Estland Portugal Kanada Japan Irland Turkiet Australien Förenta staterna 0

Skatteinkomsternas andel (%) av BNP.

Jämfört med andra EU-länder har Finland relativt hög skattenivå. Den höga skattenivån kan ur en viss synvinkel ses som problematisk, i och med att den resulterar i en hög prisnivå, vilket i sin tur kan resultera i skattesmitning. Det framkommer ibland att vissa företag använder sig av så kallad ”svart” arbetskraft vars löner inte meddelas skatteförvaltningen. Företagen betalar i dessa fall heller inte olika lagstadgade arbetsgivaravgifter. Följden blir att arbetstagarens inkomster inte inverkar på pensionens eller på en eventuell arbetslöshetsersättnings storlek. Fenomenet har förekommit främst inom byggbranschen. Ett minst lika stort problem som denna ”grå ekonomi” är att den höga skattegraden kan leda till att finländska företag hellre flyttar till länder med lägre skatter och lönekostnader, eftersom vinsten då naturligtvis blir större. Fenomenet kallas Kina-syndromet för att många företag har flyttat sin produktion till Kina där lönerna varit låga, men det finns förstås många andra låglöneländer. I och med globaliseringen har det blivit en allt svårare balansgång att ha en tillräckligt hög skattenivå för att bevara välfärden, men ändå inte en

2 Välfärdsstaten Finland

så hård beskattning att företag istället väljer att flytta utomlands. Tack vare en hög skattenivå har samhället kunnat erbjuda god service, stabila samhällsförhållanden och högklassig utbildning, vilket torde vara viktigt även för företag.

Socialpolitik Socialpolitikens syfte är att ge medborgarna välfärd och trygghet i olika livsskeden genom att staten satsar stora resurser på till exempel utbildning, social- och hälsovård, bostadspolitik, kultur, miljö och arbetsliv. En viktig riktlinje har även varit att främja jämlikheten bland medborgarna. Vissa åtgärder som ska främja jämlikhet finns redan i grundlagen. Den synligaste delen av socialpolitiken som medborgarna bäst känner till utgörs av den sociala tryggheten eller det sociala skyddsnätet. Målet är inte bara att hjälpa nödställda utan även att förebygga problem. Tidigare var samhällets insats begränsad: De utslagna och fattiga fick endast så mycket hjälp att de hölls vid liv. Många åtgärder var frivilliga och ofta organiserade av kyrkan. En stor del av de pengar som strömmar ut ur statens kassa kallas inkomstöverföringar. Dessa innefattar i princip allt det som den offentliga sektorn bekostar, allt från social- och hälsovård till utbildning, barnbidrag, arbetslöshetsersättningar samt studiestöd och pensioner. Vår sociala trygghet är uppbyggd på ett relativt invecklat sätt. Den sociala tryggheten indelas i socialförsäkringar, hälso- och sjukvård samt socialservice. Socialförsäkringarna utgör ett skydd mot livets eventuella risksituationer såsom sjukdom, arbetslöshet och pensionering. Socialförsäkringen ger en viss, på tidigare inkomster baserad, trygghet i form av sjukdagpeng, arbetslöshetsunderstöd eller arbetspension även om personen i fråga inte kan förvärvsarbeta. För medborgarna är det viktigast att veta att vi har ett socialt skyddsnät från födsel till död. Under graviditeten får blivande mödrar gratis hälsokontroller, vilket sedan fortsätter för barnen vid hälsocentralernas barnrådgivning samt senare som skolhälsovård. År 2005 stiftades lagen om vårdgaranti som ska ge varje medborgare rätt till offentlig hälsovård inom en viss, rimlig tid. Hälsovården utgör, tillsammans med vårt pensionssystem, en ansenlig del av välfärdsutgifterna. Staten och samkommuner upprätthåller regionoch centralsjukhus. Kommunerna ansvarar i sin tur för upprätthållandet av hälsocentraler.

Samhället.

Socialpolitikens delområden Utbildningspolitik

Arbetsmarknadspolitik

Socialpolitik

Hälsovårdspolitik

Bostadspolitik

Internationell socialpolitik

Regionalpolitik Socialskyddspolitik

Socialförsäkring

Socialvård

Pensioner Sjukförsäkring Olycksfallsförsäkring

Arbetslöshetsskydd Socialbidrag Socialtjänster Utkomststöd

Som ersättning för utebliven inkomst under moderskapsledigheten (cirka fyra månader) har mödrar rätt till moderskapspenning vars storlek baserar sig på tidigare inkomster. Både modern och fadern har rätt till föräldraledighet (drygt sex månader sammanlagt) efter att moderskapsledigheten gått ut. Efter föräldraledigheten kan endera föräldern stanna hemma och erhålla vårdbidrag tills barnet fyllt tre år. Alternativet är den kommunala dagvården, som är en subjektiv rättighet för alla barnfamiljer. Det innebär att alla barn under skolåldern har rätt till kommunal dagvård efter att föräldrapenningperioden är slut, oberoende av om föräldrarna är hemma eller inte. Från födseln till att barnet fyller 17 år ges barnbidrag till den som har vårdnaden om barnet. Barnbidraget är lika stort för alla och oberoende av familjens inkomster. Till en mor eller någon annan intressebevakare har under en 17-årings livstid utbetalats över 20 000 € i barnbidrag. Familjepolitiken är en viktig del av socialpolitiken därför att många sociala problem hör ihop med familjerna och de vuxnas problem. Alla personer som är i kontakt med barn är anmälningsskyldiga till socialmyndigheterna om vårdnadshavarna inte förmår sköta om barnet eller om barnets hälsa eller utveckling är hotade.

2 Välfärdsstaten Finland

Genom att visa FPA-kortet när du köper receptbelagda läkemedel på apoteket eller vid besök på en privat läkarcentral får du en del av kostnaderna ersatta av staten. Med det europeiska sjukvårdskortet har EU-medborgare rätt till vård på lika villkor i hela unionen.

Ytterligare en vanlig stödform är bostadsbidrag. Bidraget beviljas personer vars boendeutgifter är för höga i förhållande till familjens inkomster. Studerande som inte har barn, studerar på heltid, bor på hyra och som har rätt till studiestöd kan också få ett bostadstillägg. Varje medborgare har en lagstadgad sjukförsäkring som ska täcka kostnader för sjukdom eller olycksfall. Under sjukdomstiden betalas för 16–64-åringar en sjukdagpenning, vars storlek baserar sig på den inkomst som senast fastställts i beskattningen. Arbetslöshet är den vanligaste orsaken till att vuxna är i behov av social trygghet. Arbetslösa har rätt till ersättning av Folkpensionsanstalten (FPA) eller av sitt fackförbunds arbetslöshetskassa, förutsatt att man varit medlem och betalat en avgift till fackförbundet. Alternativt kan löntagaren höra till en privat arbetslöshetskassa. Arbetslöshetsersättningens storlek är beroende av den i beskattningen fastställda inkomsten och betalas i högst 500 dygn. Arbetslöshet kan bli ett allvarligt samhällsproblem, framför allt om den blir långvarig och utbredd. 1990-talets ekonomiska kris lämnade efter sig cirka 100 000 långtidsarbetslösa, som har haft svårt att bli sysselsatta. Framför allt landsbygden har drabbats av så kallad strukturarbetslöshet, vilket betyder att nya arbetsplatser inte har uppstått. Utkomststödet är ofta en sista utväg för långtidsarbetslösa eller andra som saknar medel för sitt uppehälle, exempelvis alkoholister eller långvarigt sjuka. Utkomststödet betalas av kommunen enligt behovsprövning. Varaktigt arbetsoförmögna kan beviljas invalid- respektive sjukpension. För att befolkningen ska vara arbetsför så länge som möjligt och för att arbetstagarna ska orka i arbetslivet har riksdagen stiftat en lag om arbetarskydd. Med arbetarskydd menas åtgärder som försöker förebygga olyckor

Samhället.

och yrkesrelaterade sjukdomar samt upprätthåller arbetarnas fysiska och psykiska hälsa och säkerhet. En betydande del av alla inkomstöverföringar utgörs av pensioner. Pensionerna finansieras via en lagstadgad pensionsavgift som dras av lönen. Den s.k. arbetspensionens storlek baserar sig på inkomsterna under den tid personen förvärvsarbetat samt hur länge han eller hon varit i arbetslivet. Arbetspensionen har inget övre tak, vissa personer med höga inkomster kan få mycket hög pension. För dem som inte förvärvsarbetat eller för personer med låg arbetspension finns en s.k. garantipension som garanterar en minimipension på 746,57 € per månad (år 2015). Den officiella pensionsåldern varierar mellan 63–68 år beroende på tidigare yrke, men vissa yrkesgrupper kan ha lägre pensionsålder. Trenden är att pensionsåldern hela tiden höjs, eftersom antalet pensionärer ökar i takt med en allt längre medellivslängd och detta ökar pensionsutgifterna. Denna utveckling har gjort att man börjat prata om en ”pensionsbomb”. Det förekommer också olika privata arrangemang som möjliggör en tidigare pensionering. Privata pensionsförsäkringar, som ska ge en högre pension samt lägre pensionsålder, håller på att bli vanligare.

Utbildningspolitik Det ligger i hela samhällets intresse att landets befolkning har en bra och mångsidig utbildning samt ett högt kunnande. En hög utbildningsnivå ses som en garanti för att Finland ska klara sig bra i den internationella konkurrensen. Även om utbildningen kan anses vara statens angelägenhet har kommunerna hand om det praktiska ansvaret för en stor del av vårt skolsystem. Staten ska med olika anvisningar (exempelvis läroplaner) se till att kommunerna ger en likvärdig undervisning i hela landet. I Finland har vi nioårig läroplikt. För de flesta inleds utbildningen i en förskola som fungerar som en slags förberedelse för grundskolan. Syftet med grundskolan är att den ska garantera alla medborgare en likartad, avgiftsfri utbildning och kunskapsnivå. Efter den grundläggande utbildningen fortsätter de flesta ungdomar till andra stadiet för att studera vid ett gymnasium eller skaffa sig en yrkesutbildning. Närmare 60 procent av de unga avlägger studentexamen. Vid yrkeshögskolorna kombineras yrkesutbildning med vetenskapliga studier. Både utbildningen på andra stadiet och universitets- och yrkeshögskolestudierna bekostas till stora delar av samhället. Vid finländska universitet och yrkeshögskolor uppbärs t.ex. inga terminsavgifter.

2 Välfärdsstaten Finland

Förutom den avgiftsfria grundläggande utbildningen (som inkluderar gratis skolmat, en förmån som också gäller studerande på andra stadiet) har studerande efter grundskolan möjlighet att ansöka om studiestöd eller att staten går i borgen för eventuella studielån. Studerande får även av staten subventionerade måltider samt resor. En populär ledstjärna inom finländsk utbildningspolitik har varit tanken om livslångt lärande. Finländarna är de facto relativt ivriga att studera och fortbilda sig även i vuxen ålder, vilket naturligtvis har främjat kunnandet och höjt utbildningsnivån. I internationella undersökningar och jämförelser av inlärningsresultat i skolorna har Finland alltid placerat sig högt. I den så kallade Pisa-undersökningen som har gjorts fyra gånger sedan år 2000, har Finland varje gång uppvisat toppresultat. Undersökningen mäter inlärningsresultaten i läsning, matematik och naturvetenskaper bland 15-åringar i OECD-länderna (Organisation for Economic Co-operation and Development). De finländska topplaceringarna har väckt en hel del uppmärksamhet utomlands. Delegationer från olika delar av världen besöker med jämna mellanrum Finland för att studera den finländska skolan och vårt utbildningssystem. Det bör ändå påpekas att Pisa-undersökningen mäter enbart inlärningsresultat, inte trivsel och välmående.

Elever i finländska skolor har nått topplaceringar i alla internationella jämförelser av kunskapsnivån.

Samhället.

Välfärdsstatens framtid Från 1950-talet fram till 1990-talet var den ekonomiska tillväxten i vårt land, med några undantag, någorlunda snabb och stabil. Det byggdes nya skolor, hälsocentraler, vårdhem för åldringar och daghem. Sociala förmåner, till exempel bostadsbidrag, sjukdagpenning, arbetslöshetsskydd, studiestöd och pensioner beviljades åt allt flera människor. Den nordiska välfärdsmodellen fungerade bra. Sedan kom 1990-talets ekonomiska depression med åtföljande massarbetslöshet, vilket innebar ett kraftigt fall i statens inkomster medan socialutgifterna (olika bidrag och socialunderstöd) steg. Staten tvingades i snabb takt täcka det växande budgetunderskottet med lån. Samtidigt inleddes på allvar diskussionen om välfärdsstatens framtid. Ska välfärden skrotas så att skatterna samtidigt kan sänkas eller ska välfärdsstaten bevaras med höga skatter och ökad statsskuld även under ekonomiskt dåliga tider? Att pengarna inte räcker till för de offentliga utgifterna kallas för hållbarhetsgapet. För att åtgärda detta måste skatterna höjas och/eller de offentliga utgifterna skäras ner. Gapet minskar även när sysselsättningen förbättras eftersom skatteintäkterna då ökar. Majoriteten av finländarna stöder bevarandet av välfärdsstaten. Detta löser dock inte välfärdsstatens problem: Bra service kräver höga skatter, vilket få skattebetalare vill ha. Vissa anser att socialbidragen är för höga vilket leder till att folk hellre lyfter understöd än arbetar. Risken finns att hamna i en så kallad inkomstfälla (flitfälla) där det är mera lönsamt att leva på bidrag och understöd än att arbeta och betala skatt. Andra menar att socialunderstöden är för låga vilket leder till utslagning. Därmed kan frågan lyda: Hur stort ansvar har individen själv och hur mycket är det skäligt att lita på samhällets stöd? Vissa vill att höginkomsttagare ska stå för merparten av skatterna och få mindre understöd. Men vem vill betala höga skatter utan att få någonting tillbaka? Idag är det vanligare att använda begreppet välfärdssamhälle istället för välfärdsstat. Orsaken till detta är att den offentliga sektorns roll under senare tid minskat, medan den tredje sektorns betydelse ökat. Med tredje sektorn menas frivilliga organisationer, som helt eller delvis tar över den offentliga sektorns uppgifter. Den tredje sektorn har blivit allt viktigare för skötseln av olika välfärdstjänster, framför allt i takt med att kommunernas ekonomi har försämrats. Ett ytterligare tillägg till diskussionen om välfärdssamhällets framtid är förslaget att göra statens inkomstskatt ”platt”, samt förslaget om medborgarlön. Plattskatten skulle i princip fungera som kommunalskatten,

2 Välfärdsstaten Finland

Demonstration år 2009 mot beslutet att stänga förlossningsavdelningen vid Ekenäs sjukhus. Sjukhuset stängdes i juni 2010. År 1991 fanns det 49 förlossningssjukhus medan antalet år 2013 hade sjunkit till 30.

dvs. proportionellt. I den statliga inkomstbeskattningen skulle alla ha samma skatteprocent, oberoende av inkomst. I och med detta skulle alltså hela vår inkomstbeskattning bli proportionell eller ”platt”. Frågan är ändå vilken skatteprocent som skulle vara rättvis för alla inkomstgrupper. Anhängare till förslaget om en medborgarlön för alla menar att denna skulle ersätta hela vårt komplicerade socialskyddssystem samt alla inkomstöverföringar. Meningen är ändå att det ska vara mera lönsamt att arbeta än att leva på bidrag. Hur stor medborgarlönen ska vara, samt vilka de totala kostnaderna skulle bli, tycks ändå vara oklart. En modell som tangerar idén om medborgarlön är användningen av servicesedlar. Dessa skulle ges gratis åt alla för att användas till exempel inom utbildningen eller primärvården. I vissa kommuner används systemet redan nu. Där fungerar det så att kommunen delar ut servicesedlar åt åldringar samt personer med olika funktionsnedsättningar. Med sedlarna kan man sedan köpa olika tjänster av privatföretag.

Samhället.

Fattigdom i dagens Finland Enligt EU:s definition av fattigdom är en människa fattig om inkomsterna är under hälften av landets medelinkomst. Trots att Finland hör till världens rikaste länder (mätt i bnp) är var tionde i Finland bosatt person fattig enligt denna definition. Många av dessa är långtidsarbetslösa, studerande, ensamförsörjare eller pensionärer. Fattigdomen i Finland anses ändå vara en s.k. relativ fattigdom, att jämföra med FN:s definition, där människor som ska klara sig med under en dollar per dag anses vara fattiga. Allt oftare talas det i dagens Finland om utslagning. Med detta menas att en individ på olika sätt hamnar utanför det ”normala” samhällslivet. Vanligtvis handlar det om att leva på bidrag samt att vara eller hålla på att bli överskuldsatt. Orsakerna kan vara flera: bostadslöshet, arbetslöshet, mentala problem eller olika slag av missbruk. Oroväckande är dessutom att fattigdom och utslagning tycks gå i arv. Detta innebär att barn i fattiga familjer i allt större utsträckning förblir fattiga.

Kläd- och matutdelning i Helsingfors. Räcker välfärden till för alla?

2 Välfärdsstaten Finland

Uppgifter 1. Diskutera hur olika välfärdsmodeller fungerar i praktiken. 2. Finland klassas som ett välfärdssamhälle där staten tar hand om sina medborgare och där inkomstskillnaderna är små. Se på videon Fattigdomens många ansikten på webbsidan vetamix.net innan du besvarar frågorna. a) Hur ska vi definiera fattigdom i Finland? b) Vilka orsaker finns det till den ökande fattigdomen i Finland? c) Hur påverkar fattigdomen de fattiga? d) På vilka sätt påverkas samhället av en ökad andel fattiga medborgare? 3. Kan den offentliga sektorn vid djupare ekonomiska recessioner/ lågkonjunkturer bära kostnaderna för att upprätthålla välfärden? Men hur ska samhället i så fall spara? Vilka av välfärdsstatens uppgifter borde man i så fall avstå ifrån? 4. Vilka delar av socialpolitikens områden skulle du vara beredd att skära ner i om du var tvungen? Vilka områden av socialpolitiken borde sam hället satsa större resurser på? Motivera dina val! 5. Har alla kommuner i Finland samma förutsättningar att uppfylla kravet på likvärdig utbildning? 6. Fundera över varför finländska skolor klarar sig så bra i Pisa-under sökningar.

Samhället.

Boken är en ny reviderad upplaga som följer gymnasiets läroplan 2016.

Samhällslära kurs 1

Samhället.

Samhället är en kursbok för kursen Samhällskunskap (SL 1)

SL1

Christoffer Enström – Stefan Hagman – Sture Lindholm

Samhället ISBN 978-951-52-3961-7

9 789515 239617

Samhällslära kurs 1 Schildts & Söderströms