Självständighet? blädderex by Schildts & Söderströms

Sture Lindholm

Självständighet?

Självständighet? Självständighet? – Finlands nyare historia är läroboken för kursen ”Det självständiga Finlands historia”, den tredje obligatoriska kursen i historia enligt gymnasiets läroplan 2016.

– FINLANDS NYARE HISTORIA

Självständighet? presenterar Finlands historia, från och med den svenska tiden och Finlands tid som autonomt storfurstendöme under Ryssland ända fram till dagens moderna, mångkulturella EU-land. I boken behandlas Finlands politiska, ekonomiska och kulturella utveckling, bland annat under brytningstiden på 1860-talet, under den svåra vägen till självständighet samt under 1900-talets stora samhälls omvälvningar och kriser.

Självständighet?

I Självständighet? ställs utvecklingen i Finland också in i ett större europeiskt och globalt sammanhang, och som titeln antyder inbjuder boken också till en problematisering av självständighetsbegreppet. Hur självständigt har Finland riktigt varit under olika perioder i sin historia? Boken är rikligt illustrerad och innehåller ett digert avsnitt med uppgifter som förbereder läsaren för realprovet i historia i studentexamen.

www.sets.fi

Schildts & Söderströms

Sture Lindholm

Självständighet? – FINLANDS NYARE HISTORIA

Schildts & Söderströms

Schildts & Söderströms www.sets.fi

Redaktör: Lari Assmuth Grafisk form: Mika Huovinen / Oy Graaf Ab Layout: Mika Huovinen och Riina Nyberg / Oy Graaf Ab Omslagsbilder: frampärmen (uppe): Scanstock / frampärmen (nere): Unto Pusa, "Murare", foto Tero Suvilammi / Finlands Nationalgalleri – bakpärmen: foto Yrjö Lintunen / Kansan Arkisto Kartor: Kauko Kyöstiö / Spatio Oy © 2016 Sture Lindholm och Schildts & Söderströms Kopieringsvillkor Det här verket är en lärobok. Verket är skyddat av upphovsrättslagen (404/61). För att fotokopiera, skanna eller på annat sätt digitalt kopiera det här verket eller delar av det krävs rättighetshavarens tillstånd. Kopiosto beviljar licenser för partiell kopiering av verk. Kontrollera era giltiga licenser för fotokopiering och digitala licenser. Mer information lämnas av Kopiosto rf www.kopiosto.fi. Det är förbjudet att ändra verket eller delar av det.

ISBN 978-951-52-3314-1 1 upplagan, 1 tryckningen 2016

Självständighet?

r 2017 har det gått 100 år sedan Finland blev självständigt. Synen på Finlands historia har varierat väldigt mycket genom tiderna. Länge presenterades vårt lands historia som något av en förutbestämd plan där ledstjärnan var Finlands självständighet. Frigörelseprocessen under första världskriget framställdes som ett frihetskrig där självstän digheten var det självskrivna målet, som nåddes efter lång kamp. Under andra världskriget off rade mer än 80 000 finländare sina liv för Fin lands självständighet. När Finland anslöt sig till EU år 1995 klagade en del finländare över att vi ”gav upp vår surt förvärvade självständighet”. De kanske inte reflekterade över hur ”självständigt” Finland egentligen var under kalla krigets tid, då den högsta statsledningen ständigt var tvungen att ta i beaktande hur man i Sovjetunionen skulle reagera på politiska beslut i Finland. Den som studerar lite mer historia vet hur mångfacetterad den historiska sanningen är, och hur olika tolkningar av historiska skeenden kan vara. Historia är en vetenskap som genomgår snabba förändringar och som påverkas av sam tiden och trender i samhället. Den historiesyn som dagens gymnasium vill förmedla baserar sig på objektivitet, mångsidighet och en fördomsfri användning av källor – och källkritik. Den obligatoriska historiekursen HI 3 har i gymnasiets läroplan från hösten 2016 fått namnet Det självständiga Finlands historia. Den här läroboken heter Självständighet? Med denna titel vill författaren samtidigt ifrågasätta ett av de nationella mantran vi haft i Finland. Vad då självständighet? Har vi någonsin varit

självständiga? Vad innebär självständigheten? För att ens förstå frågorna och kunna diskutera dem behövs ganska ingående kunskaper. Boken är skriven med en ambition att innehållet skall vara tillräckligt gediget och djupgående för att dels kunna hjälpa läsaren att besvara frågorna och delta i samhällsdiskussionen samt att ge tillräckliga baskunskaper för ett framgångsrikt deltagande i studentskrivningarna. Det är också min förhoppning att Självständighet? skall inspirera till att läsa mer om Fin lands historia. Många av de ämnen som boken tar upp är föremål för intensiv forskning och nya aspekter på frågorna kommer hela tiden i dagen, i takt med att arkivmaterial frigörs och de politis ka konjunkturerna förändras. Manuskriptet har granskats av forskaren FD Aapo Roselius och lektor FD Johanna Bonäs, vilka kommit med värdefulla kommentarer och förbättringsförslag. Jag är dem djupt tacksam. För textens slutliga utformning ansvarar ändå endast jag själv. Jag vill rikta ett varmt tack till redaktörerna Siv Fogelholm och Lari Assmuth på förlaget Schildts & Söderströms för råd, hjälp och arbete med att göra boken till det den blev. Mika Huovinen vid Graaf har stått för bokens grafiska formgivning. Då jag varit ensam författare för boken kan jag inte heller skylla på någon annan för de eventuella fel och brister som den kan innehålla. Jag önskar också rikta ett uppriktigt tack till Svenska kulturfonden och Stiftelsen för finlandssvensk bokkultur som stött arbetet med boken. Ekenäs, våren 2016 Sture Lindholm

Innehåll I

Finland blir till Finland 6

Finland – Sveriges östra riksdel . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8 Finland blir ett ryskt storfurstendöme . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11 Nordens politiska karta ritas om . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14 ”Svenskar är vi inte längre, ryssar vill vi inte bli, låt oss bli finnar” . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18

Det moderna Finland föds 22 Den konstitutionella tiden 1863–1899 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24 Den stora ekonomiska omvälvningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 27 Finländarna inför 1900-talet: folkökning, emigration och urbanisering . . . . . . . . . . . . . . . . . 37 \\Det finländska ståndssamhället inför 1900-talet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 43

III Förryskning och ofärdsår 48 Rysk enhetspolitik eller förryskning? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 50 Konsten och kulturen i nationens tjänst . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 63

IV Frigörelsen från Ryssland 68 Finland och första världskriget . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 71 Revolutionsåret 1917 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 73 Inbördeskrig . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 78 Krigets fasansfulla saldo . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 88

Det självständiga Finland 90 Kampen om statsskicket . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 92 Inrikespolitiska utmaningar i den unga republiken . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 95 Finland och omvärlden – lektioner i utrikespolitik . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 101 Finland – ett politiskt splittrat land . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 104 Fart på ekonomin efter självständigheten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 111 Kultur och vardagsliv i den unga republiken . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 115 \\Finländarnas livsstil förändras . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 118

VI Republikens ödesstund – Finland i andra världskriget 120 Vägen till ett nytt krig . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Vinterkriget . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Mellanfredens tid . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Fortsättningskriget . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . \\Krigsårens vardag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

122 126 132 137 148

VII Finland mellan öst och väst 150 Utrikespolitisk helomvändning – av nödtvång . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ”Farans år” . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kekkonentiden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Mauno Koivisto – Finlands första socialistiska president . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Finland i Europeiska unionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

152 156 169 183 192

VIII Från Fattig-Finland till välfärdsstat 198 Strukturomvandlingens Finland . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 200 Finland blir en nordisk välfärdsstat . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 208 Kultur och vetenskap i efterkrigstidens Finland . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 214 Uppgifter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 222 Bildkällor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 239

Det moderna Finland föds 1860-talet har – helt befogat – betraktats som det moderna Finlands födelse. Industrialiseringen nådde också storfurstendömet Finland och olika reformer satte fart på utvecklingen av näringslivet, ekonomin och samhället. Kejsaren Alexander II lät år 1863 kalla samman Finlands lantdag för första gången sedan 1809, vilket har betraktats som inledningen på en ny epok i landets historia. Under ”den konstitutionella tiden” fram till 1899 samlades lantdagen regelbundet och ny tidsenlig lagstiftning, som bidrog till allt snabbare politiska och samhälleliga förändringar, arbetades fram. Samtidigt framhävdes storfurstendömet Finlands separata ställning i det ryska kejsardömet.

August Eklöfs ångsåg vid Borgå ås mynning. Ångsågen grundades 1870 och lade ner sin verksamhet år 1955. 1855–1881 Alexander II

Världen

Kungariket Italien bildas

1860

Finland

Finska marken

Telefonkabel över Atlanten

1865

1870

Språk reskriptet

Järnvägen HelsingforsTavastehus Lantdagen sammankallas

Bells telefon

Kejsardömet Tyskland

Edisons glödlampa

1875 Värnpliktslag

Folkskolor

1881–1894 Alexander III

1894–1917 Nikolaj II Ryssland och Frankrike allians

Berlinkonferensen – Afrika uppdelas

1880

1885

1890 Postmanifestet

Första filmen

1895

1900 Bobrikov blir generalguvernör

Februari manifestet

D EN KO N S T IT U T I O N EL L A T I D EN 1863–1899 Kejsaren Alexander II sammankallade år 1863 Finlands ständer till lantdag för första gången på 44 år. Därmed inleddes en period av genomgripande reformer som förändrade såväl det politiska som det ekonomiska livet i Finland. 1860talet har betraktats som det moderna Finlands födelse. Tidsperioden 1863–1899 kallas för ”den konstitutionella tiden”, eftersom kejsaren enligt finländsk uppfattning nu följde de grundlagar han lovat respektera. Nu stiftades en rad nya lagar som satte fart på både ekonomin och samhällsutvecklingen. En förutsättning för Finlands utveckling var att lantdagen sammankallades regelbundet. Enligt en ny lantdagsordning år 1869 skulle lantdagen sammankomma minst vart femte år, vilket på 1880-talet ändrades till vart tredje. Samtidigt förändrade industrialiseringen det övriga Europa i allt snabbare takt, och maktbalansen rubbades av att nya stater som Italien och kejsardömet Tyskland uppstod.

Kampen om språket Den rödgula lejonflaggan började under slutet av 1800-talet framstå som en symbol för Finland, och blev under början av 1900-talet något av en officiell flagga. När allmän rösträtt infördes år 1907 tog Svenska folkpartiet ”Mannen med flaggan” som sin symbol i sina kandidataffischer, vilket partiet höll fast vid till år 1966.

De finska nationalisternas, de så kallade fenno manernas, kamp för att stärka finskans ställning fick gehör hos Alexander II, som utnämnde finskhetsivraren Johan Vilhelm Snellman till senator. År 1863 utfärdade kejsaren en ny språkförordning, språkreskriptet, som med en övergångsperiod på 20 år skulle göra finskan till ett officiellt språk i Finland och jämställt med svenskan som förvaltningsspråk. Fennomanerna, som följde devisen ”ett språk – ett sinne”, fick

Det moderna Finland föds

ett allt starkare stöd bland en del studenter, präster och bönder, även om språkfrågan inte väckte så starka känslor bland den breda allmogen. Den mest framträdande fennomanska politikern var Georg Zacharias Forsman, som förfinskade sitt namn till Yrjö Sakari Koskinen. Partiets språkrör blev tidningen Suometar, från 1869 Uusi Suometar, och anhängarna kallades ibland också för suometarianer. Fennomanernas idéer fick mothugg av personer inom den intellektuella eliten som såg svenska språket som en garant för det västerländska kulturarvet och kontakterna till Skandinavien. Snart uppstod en lång och bitter språkstrid, som gav upphov till något som kan kallas Finlands första politiska partier, trots att de saknade både struktur och egentliga partiprogram. Fennomanerna bildade Finska partiet, medan deras motståndare samlade sig till Svenska partiet och kallades svekomaner. Inom svenskhetsrörelsen hävdade man att landets svenskspråkiga utgjorde en särskild nationalitet som borde bevara sin identitet. Tankarna hos den bildade klassen fick stöd också av den svenskspråkiga allmogen i svenskbygderna i kusttrakterna och skärgården. Bland den svenskspråkiga eliten fanns också de som såg ner på den finskspråkiga befolkningen och finskan, vilket väckte agg i finskspråkiga kretsar. Svenska partiet hade sitt starkaste stöd i adelsståndet och bland en del av prästerna och borgerskapet. Deras tidningar var Hufvudstadsbladet och Vikingen, som senare döptes om till Nya Pressen.

Ståndslantdagen En besvikelse för reformivrarna var att lantdagens gamla ståndsindelning, med separata möten för adel, präster, borgare och bönder, inte förändrades. Om tre av fyra stånd understödde ett lagförslag gick det vidare till kejsaren för slutligt avgörande. Inom borgar- och bondestånden var rösträtten graderad, så att ledamöterna hade olika antal röster beroende på deras inkomst och förmögenhet. Rösträtten utvidgades lite, så att förmögnare stadsbor vid lantdagsvalen fick rösta med borgerskapet och

universitets- och skollärare med prästerskapet. Finland hade i slutet av 1800-talet ett av Europas mest ålderdomliga system för folkrepresentation, där bara omkring 10 procent av befolkningen var representerade. På de flesta andra håll i Europa förändrades statsskicket i riktning mot mer demokrati. Till exempel Sverige ersatte 1866 ståndsriksdagen med ett tvåkammarparlament. Å andra sidan hade Ryssland ingen folkrepresentation alls – där var kejsarens ord lag.

Mot slutet av 1800-talet började den svenskspråkiga befolkningen känna sig som en minoritet i Finland. Folkräkningen visade att de svenskspråkigas andel av befolkningen uppgick till 14,3 procent, och den ensamrätt till högre tjänster och möjlighet till studier som svenskspråkiga haft fanns inte längre. Under denna tid grundades t.ex. Svenska folkskolans vänner och Svenska litteratursällskapet för att tillgodose den svenskspråkiga kulturens behov i Finland. Nationalismen fick mot slutet av 1800-talet konkurrens av liberalismen, vars frihetstankar och krav på reformer attraherade allt flera också i Finland. Professor Leo Mechelin grundade 1880 Liberala partiet, som såg språkfrågan som mindre viktig och lanserade slagordet ”Yksi mieli vaikkakin kaksi kieltä” – ”ett sinne trots två språk”. Partiet uppgick dock snart i Svenska partiet. Fennomanerna splittrades på 1890-talet då en grupp män, som ställde sig mer kritiska till både Ryssland och kyrkan, bröt sig ut och bildade Ungfinska partiet. De ville föra en snabbare reformpolitik och grundade tidningen Päivälehti, som senare bytte namn till Helsingin Sanomat.

Språkfrågan blev en allt hetare fråga mot slutet av seklet. Språkreskriptets övergångsperiod på 20 år räckte inte till. Ämbetsverkens förvaltningsspråk förblev svenska, men från och med 1883 måste myndigheterna ge skriftliga svar också på finska. Fullt jämställda blev språken först 1902. Karleby

Lokalförvaltningen omorganiseras

Jakobstad Nykarleby

Nikolaistad (Vasa)

Tidigare var det praxis att förNärpes samlingarna och socken Kristinestad invånarna själva i hög grad fick bestämma om hur statens befallningar skulle omsättas

Svenskbygderna i Finland i slutet av 1800-talet. Kommuner med svenskspråkig majoritetet är svärtade på kartan.

Åbo Pargas

Borgå

Mariehamn

Helsingfors Hangö

Det moderna Finland föds

Ekenäs

Lovisa

Folkskola i västra Nyland. Mot slutet av 1800-talet uppfördes många folkskolor i byarna på landsbygden. Den höga nativiteten gjorde att eleverna räckte till.

i praktiken på det lokala planet. Genom en ny kommunallag skapades år 1865 landskommuner, som övertog kyrkans tidigare uppgifter inom utbildning, hälsovård och fattigvård, och som dessutom skulle sköta om underhåll av vägar och brandskydd. Kommunerna fick rätt att bära upp skatt av sina invånare och erhöll långtgående självstyrelse. Kyrkan skulle nu främst sköta andliga uppgifter, men den förblev en statskyrka med kejsaren som överhuvud och fick också rätt att bära upp skatt av sina medlemmar. Också den ortodoxa kyrkan hade status som statskyrka i Finland. Besluten i kommunen skulle fattas av en vald kommunalstämma och verkställas av kommunalnämnden. I kommunalvalen tillämpades graderad rösträtt, så att antalet röster berodde på hur mycket kommunalskatt man betalade. Torpare och lönearbetare blev därmed helt utan rösträtt, och makten i kommunerna tillföll de största jordägarna. Kvinnor fick inte rösta. Den nya lagen gav ändå möjligheter för allt flera att delta i

Det moderna Finland föds

beslutsfattandet och kanske ta emot kommunala uppdrag. Detta bidrog i hög grad till uppkomsten av ett medborgarsamhälle i slutet av 1800-talet. Städerna hade sedan tidigare självstyre, men fick genom en ny stadslag 1873 för första gången enhetliga lagar som gällde i alla städer. Borgerskapets privilegier avskaffades och alla skattebetalande stadsbor fick rösträtt. En person kunde ha maximalt 25 röster. I städerna skulle stadsfullmäktige fatta besluten och magistraten verkställa dem. En av kommunernas viktigaste uppgifter blev att organisera undervisningen. En folkskolförordning år 1866 tvingade kommunerna på landsbygden att grunda folkskolor om tillräckligt många elever anmälde sig. Därmed kom folkundervisningen igång på allvar. Folkets bildningsnivå höjdes, vilket skapade möjlighet för såväl upplysningsarbete som samhällsengagemang och politiskt deltagande. Mot slutet av seklet var de flesta finländare läskunniga, men bara ungefär var tionde kunde skriva.

D EN S TO R A EKO N O M I SK A O MVÄ LV N I N G EN I mitten av 1800-talet bodde över 90 procent av finländarna på landsbygden och livnärde sig av jordbruk. Den kraftiga folkökningen på 1800talet gjorde Finland, som tidigare varit självförsörjande med spannmål, beroende av spannmålsimport. Folk på landsbygden levde ännu kvar i naturahushållningens tider och använde sällan pengar att köpa någonting förutom järn och salt. De tillverkade själva sina förnödenheter och drygade ut huvudfödan spannmål med fisk och vad de fick från naturen. Undernäring var vanligt bland befolkningen och regelrätta nödår inträffade ibland, som exempelvis 1808–1812 och 1832–1833. Men den värsta hungerkatastrofen inträffade i slutet av 1860-talet, då Finland drabbades av en svår missväxt flera år i rad. Värst var det 1867 då t.o.m. södra Finland ännu i maj var täckt av snö och sjöarna var isbelagda. Boskapen måste slaktas eller dog i brist på föda. Vårbruket kom sent igång, och en frost i början av september förstörde den omogna säden i nästan hela landet. Också potatisskörden misslyckades, och eftersom förråden var förbrukade efter de tidigare missväxtåren tog maten slut, speciellt i norra Finland, trots att man försökte samla mossa och svamp för att göra nödbröd. Livsmedelspriserna steg och folk hade inte pengar att köpa spannmål. Myndigheterna reagerade inte heller med någon extra spannmålsimport från Ryssland. De ville inte dela ut maten gratis utan lånade bönderna utsäde eller ordnade nödhjälpsarbeten för vilka de betalade lön i form av mat. På så sätt byggdes till exempel järnvägen mellan Riihimäki och S:t Petersburg.

Svälten ledde till att hungrande folkhopar från norr drog söderut i landet på jakt efter mat. Värst utsatta var trakterna i nordöstra Finland, Savolax, Tavastland och Österbotten. Farsoter spreds bland de undernärda tiggarskarorna. År 1868 dog omkring 137 000 människor av svält och epidemier, d.v.s. omkring 15 procent av Finlands befolkning. Också var tionde läkare avled i kampen mot tyfus och liknande sjukdomar.

Dödlighet på landsbygden, enligt prosteri 120,0– 100,0 – 119,9 80,0 – 99,9 60,0 – 79,9 40,0 – 59,9 – 39,9

Uleåborg

Karleby Jakobstad Nykarleby Vasa Kuopio Joensuu Kristinestad

Jyväskylä Sortavala Tammerfors

Viborg Mariehamn

Åbo

Borgå

Lovisa Helsingfors

Hangö

Ekenäs

Dödligheten per tusen invånare i Finland år 1868. Det moderna Finland föds

Hungersnöd och jordbruksreformer

Oxdragen harv i Pojo år 1916. Gräs eller vall odlades inte på åkrar förrän mot slutet av 1800-talet, utan i stället samlade man in foder för boskapen på naturliga ängar och från skogen. Som dragdjur på åkrarna användes ofta oxar – kastrerade tjurar – medan hästar användes för transporter. En mjölkko gav 700 liter mjölk per år på 1860-talet. I början av 1900-talet hade avkastningen fördubblats.

Efter nödåren började jordbruket i Finland snabbt förändras. Finska hushållningssällskapet och olika lantbrukssällskap grundades och bidrog till ett nytänkande inom jordbruket. Lantbruksskolor grundades och konsulenter skickades ut för att sprida kunskap om nya odlingsväxter och metoder. Man dikade ut kärr, började med växelbruk och konstgödsel och odlade upp nya områden. Nya hästdragna jordbruksmaskiner ökade jordbrukets effektivitet. Eftersom den europeiska marknaden, tack vare de nya kommunikationerna och uppodlingen av prärien i USA, översvämmades av billig amerikansk och rysk spannmål, ansåg myndigheterna det inte längre vara lönsamt med spannmålsodling i vårt nordliga klimat. Den stora efterfrågan på smör och animaliska produkter i Europa ledde till att man i Finland övergick till

Det moderna Finland föds

boskapsskötsel och smörproduktion, och började odla foderväxter som havre och korn eller vall på de tidigare rågåkrarna. Nya boskapsraser som Ayrshirekor importerades. Mejerier grundades, ofta med statligt stöd, och med hjälp av kylaggregat och separatorer började man kärna smör, som snart blev en av Finlands viktigaste exportvaror. Mekaniseringen av jordbruket var en viktig förutsättning för förändringarna. Med hjälp av den nya vändplogen av järn kunde man bearbeta den tunga gräsvallen. På 1870-talet ersatte slåttermaskinen lien och skäran, och snart introducerades arbetsredskap som hästräfsor, tröskverk och såningsmaskiner. Hästar ersatte oxar som dragdjur. Skogsbruket blev allt viktigare på landsbygden när skogsindustrin väl kommit igång. Tjärbränning och svedjebruk upphörde, och i stället började bönderna sälja stockar som via floder, kanaler och järnvägar forslades till sågverken och pappersindustrier. Skogarna förvandlades nu till

Landsbygdsbefolkningen Befolkningen på landsbygden kan indelas i fyra huvudgrupper. Skattebönderna ägde själva sin jord, medan landbönderna arrenderade en hel gård av jordägare, t.ex. kyrkan, något järnbruk eller adeln. En del av dem kunde vara storbönder med bördiga åkrar, medan andra var fattiga småbönder med steniga åkrar. Skillnaderna mellan bönderna ökade på 1800-talet. Torparna var arrendatorer, det vill säga de hyrde en del av ett hemman. Betalningen skedde i form av dagsverken på gården. Till torpet hörde en bit mark och något hus, som torparen kanske själv byggt men som ägdes av markägaren. Arrendeavtalen var ofta muntliga och uppgjorda på obestämd tid, vilket gjorde deras ställning osäker, speciellt sedan skogens värde ökade. Torparna var flest i sydvästra Finland, där antalet översteg de jordägande böndernas på 1870-talet. Den fjärde gruppen var jordlösa lantarbetare som bodde på gårdarna: drängar, pigor eller senare statare, dvs. personer som mot en stat – betalning i form av husrum, mjölk, hö och kanske en plats för

Hjalmar Munsterhjelms Hämälaistalo talvella (1866) De flesta finländare levde på 1800-talet på landsbygden och var i princip självförsörjande på allt utom salt, kaffe och metaller.

en ko i ladugården – arbetade på gården. Till den lösa befolkningen lägst ner på den sociala rangskalan hörde backstugusittarna som bodde i en stuga på gården eller de fattiga som levde som inhysingar hos bönder eller torpare. Till den här kategorin hörde omkring 10 procent av befolkningen i början av 1800-talet, men mot slutet av seklet hade andelen vuxit

ekonomiskogar som avverkades med några decenniers mellanrum. Många bönder gjorde sig förmögna och kunde investera i att utveckla sina gårdar och skaffa moderna lantbruksmaskiner. Den obesuttna, icke-jordägande, landsbygdsbefolkningens situation försämrades när skogen blev värdefull. Det hände att jordägarna vräkte arrendatorer och torparna från de marker de röjt

till 15–20 procent. De obesuttna hade arbetsplikt, dvs. de måste ha kontrakt med någon gård som arbetsfolk. Annars betecknades de som lösdrivare som kunde sättas i tvångsarbete. De stora skillnaderna mellan rika och fattiga sågs som naturliga och som en ordning som Gud bestämt.

upp och från de stugor de byggt. Mekaniseringen minskade behovet av arbetskraft samtidigt som befolkningsökningen på landsbygden gjorde att det fanns allt flera unga som behövde arbete. Den obesuttna befolkningen på landsbygden utgjorde Finlands svåraste sociala problem vid sekelskiftet.

Det moderna Finland föds

Industrialiseringen når Finland

Tammerfors år 1901, med Frenckells byggnader till vänster. Längst bak skymtar Finlaysons fabriksbyggnad.

Den industriella revolutionen i Västeuropa ledde till ekonomiskt uppsving och befolkningsökning, vilket märktes också i Finland i form av ökad efterfrågan på såväl mat som virke och papper. Industrialiseringen spred sig österut i Europa och nådde Finland tidigare än det övriga kejsardömet. Utländska investerare lockades av våra naturtillgångar, som skogen och vattenkraften i forsarna, av billig arbetskraft och av möjliga framtida stora marknader i Ryssland. Industrialiseringen inleddes också i Finland inom textilindustrin, när skotten James

Finlayson år 1818 grundade ett bomullsspinneri i Tammerfors. Spinneriet blev Nordens största industrikomplex. Kejsaren hade gett Tammerfors tullfrihet fram till 1905, vilket tillsammans med den lättillgängliga vattenkraften gjorde staden till ”Finlands Manchester”, ett centrum för textilindustrin. Bomullsfabriker uppkom också i Åbo, Forssa och Vasa. Tammerfors blev en symbol för den finska industrialiseringen. Finlayson var Finlands största företag på 1840-talet: där jobbade 35 procent av landets alla industriarbetare, och 75 procent av Tammerfors arbetare fick sin utkomst från fabri-

Utlänningar spelade en betydande roll i Finlands industrialisering. År 1872 när norrmannen Hans Gutzeit skulle inviga sin såg i Kotka flyttade han in ett nittiotal norska familjer som hade kunskap om sågverksamhet. Ett par år senare fanns redan sju ångsågar i närheten av Kotka, som erhöll stadsrättigheter 1879. Andra viktiga namn inom den finländska skogsindustrin var apotekaren och öltillverkaren Gustaf Serlachius, som 1860 grundade ett träsliperi i Mänttä och på 1880-talet inledde tillverkning av cellulosa. Antti Ahlström hade bondebakgrund men gifte sig rikt och grundade framgångsrika ångsågar.

Det moderna Finland föds

Stockflottning. Skogsindustrin kunde utnyttja vattenkraften i forsarna och floderna för sina behov. Via insjösystemet, floder och nygrävda kanaler flottades stora mängder timmer till sågarna eller fabrikerna vid kusten, där exporthamnar växte upp. Pappret såldes främst till Ryssland, medan virket exporterades till Västeuropa. Samtidigt som ekonomin utvecklades blev landet också mer känsligt för internationella konjunkturer och dålig efterfrågan i utlandet gjorde att behovet av arbetskraft inom skogsindustrin faktiskt minskade en tid under slutet av 1800-talet.

ken. På 1870-talet arbetade 2 300 arbetare i textilfabriken, som då hade mer än 1 000 vävmaskiner. Viktigast för Finlands utveckling var sågoch pappersindustrin. Myndigheterna förbjöd först de nya ångsågarna av rädsla för att skogen skulle skövlas. När förbudet upphävdes 1857 kom skogsindustrin i gång. År 1880 fanns det redan 242 sågar, av vilka en fjärdedel var ångsågar. De nya kommunikationerna öppnade nya möjligheter för export av skogsprodukter. De pengar som skogen drog till landet kunde användas till fortsatt industrialisering. Myndigheterna grundade ett forstinstitut för utbildning av forstmästare. Nu skulle skogen utnyttjas. När tidningar blev vanliga behövdes mängder av papper, som man nu lärt sig tillverka av trä. Finlands första pappersfabrik grundades 1866 i Tammerfors, och redan på 1870-talet fanns det sju fabriker i landet. På 1880-talet grundades den första cellulosafabriken i Valkeakoski och

detta var startpunkten för den senare så viktiga kemiska skogsindustrin. Metallindustrin hade långa anor i Finland. Redan på 1600-talet hade Finland haft en mängd järnbruk, i vilka man använde sig av den lättillgängliga träkolen som behövdes för att smälta järnmalmen, som dock måste importeras från Sverige. Metallindustrin blommade upp igen i mitten av 1800-talet, tack vare ökad efterfrågan på verkstadsprodukter i Ryssland. Fortfarande måste största delen av råvaran importeras. Närmare sekelskiftet 1900 uppstod en rad nya läder-, gummi-, keramik- och livsmedels industrier, som främst producerade med tanke på den inhemska marknaden. Utvecklingen ledde till att det traditionella hantverket och hemindustrin på landsbygden gick tillbaka. Fabriksvarorna konkurrerade så småningom ut hantverksprodukterna.

Det moderna Finland föds

Reformer som grund för ekonomisk utveckling

En traktor tillverkad på Åbo järnmanufaktur, fabriksbyggnaden som idag hyser Åbo akademis humanistcentrum Arken.

Det ekonomiska uppsvinget från och med 1860talet underlättades av att myndigheterna upphävde tidigare hinder och begränsningar. Tidens nya tankesätt, den ekonomiska liberalismen, propagerade för fri konkurrens inom näringslivet och ville inskränka statsmaktens roll i det ekonomiska livet. År 1859 tilläts handel också på landsbygden, vilket gav upphov till en mängd diversehandlar och bybutiker. Tidigare hade handel varit tillåten bara i städerna. Skråväsendet upphävdes 1868 och full näringsfrihet infördes 1879. Efter det fick varje finländare fritt livnära sig av vilket lagligt arbete som helst, och arbetskraften kunde fritt flytta på sig. Finland fick en egen valuta år 1860: en finsk mark som delades in i 100 penni. En mark motsvarade ¼ rubel. Valutan bands 1865 till silver, vilket man inte kunde göra i Ryssland där man

Sågindustrins produktion 1885–1913 Produktion i 1000 kubikmeter (grönt fält)

Produktionsvärde miljoner mark (röd linje)

4000

90 367

2000

260

2500

Antal sågar

60 260

1500

120

508

3000

573

618

3500

588

150

Produktion

1000 30 500 0

0 1885–1889 1890–1894 1895–1899 1900–1904 1905–1909 1910–1913

Det moderna Finland föds

Produktionsvärde

Lanthandlare Söderlunds butik i Korsnäs år 1925. I slutet av 1800-talet blev produkter som socker, te, kaffe, tobak och torkad frukt vanliga på butikshyllorna och utbudet av varor ökade ständigt. I städerna började handeln specialisera sig, och nu uppkom t.ex. kolonialvaru-, kött-, mjölk-, tyg- och järnaffärer.

på grund av ekonomiska problem blev tvungen att ha en så kallad pappersmyntfot. När Finland sedan 1877 övergick till guldmyntfot hade landet i praktiken fått ett eget myntväsende, som var helt oberoende av Ryssland. Eftersom västerländska valutor som den franska guldfrancen och den tyska guldmarken vägde lika mycket som marken hade de samma värde och var i praktiken samma valuta. Detta gjorde växlingskurserna stabila, vilket underlättade utrikeshandeln och stärkte den finländska ekonomin. Den ökande handeln och de nya industrierna krävde ett bankväsen. Finlands bank, som hade grundats 1812 för att introducera den ryska rubeln och växla in de svenska pengarna, var den enda kreditgivaren innan de första affärsbankerna grundades på 1860-talet. Finlands föreningsbank (1862) och Nordiska aktiebanken (1873)

grundades av svenskspråkiga kretsar, vilket fick de finsksinnade att 1889 grunda en konkurrerande bank, Kansallis-Osake-Pankki. Samtidigt grundades Postsparbanken för att sköta den statliga pengatrafiken, och därtill uppkom många lokala sparbanker och andelsbanker för att stå till tjänst med krediter för privatpersoner. Aktiebolagslagen 1864 gjorde att företagsverksamheten kunde komma igång. Lagen tillät tre personer att grunda ett bolag och sälja aktier för att få ihop ett startkapital. Ägarna ansvarade inte längre med sin förmögenhet för bolaget, utan bara med sin insats. De minskade riskerna uppmuntrade etableringen av nya företag och stimulerade det ekonomiska livet. Nu kunde också stora industrier komma igång. Inom handeln och jordbruket utvecklades också en annan företagstyp, andelsrörelsen eller

Det moderna Finland föds

Rederier som Finska Ångfartygsaktiebolaget FÅA, grundat 1883, inledde regelbunden trafik både i inlandet och längs kusttrakterna. Fartyget på bilden är FÅA:s s/s Oihonna, byggd år 1898.

kooperationen, som gick ut på att företagets medlemmar gynnades och fick ekonomiska fördelar. På landsbygden grundade bönder på 1880-talet andelsmejerier för smörframställning. Också konsumenterna slog sig samman till handelslag, vilket bidrog till att utveckla detaljhandeln. År 1904 grundades Centrallaget för handelslagen i Finland (CHF-SOK). Reformerna bidrog också till uppkomsten av en ny finsksinnad affärsmannaklass, som kraftigt engagerade sig i den finsknationella rörelsen. Den finländska ekonomin och utrikeshandelns volym växte kraftigt under slutet av 1800-talet. Ryssland var Finlands viktigaste handelspartner, men sedan ryska tullar försvårat exporten österut blev England och Tyskland allt viktigare. Exporten bestod främst av träförädlingsprodukter och smör, medan importen var mer mångsidig. Livsmedel och konsumtions varor utgjorde största delen av importen, men produktionsvaror som bränsle och maskiner blev med tiden allt viktigare. Handelsbalansen var negativ, dvs. importen var större än exporten.

Nya kommunikationer En avgörande förutsättning för näringslivets utveckling var fungerande kommunikationer. De stora insjösystemen knöts i mitten av 1800-talet till varandra genom 12 nybyggda kanaler. Saima kanal förband efter 1856 det finska insjösystemet med Östersjön och förenade det finländska inlandet med både världsmarknaden och den stora ryska marknaden. Nu kunde den ekonomiska utvecklingen komma igång på allvar också här. Ångkraften togs i bruk inom sjöfarten redan på 1830-talet, och inom några decennier konkurrerade ångfartygen ut de gamla träbyggda segelfartygen. Inom havssjöfarten utgjorde dock segelfartygen ännu 1914 4/5 av den finländska handelsflottans tonnage. För att få en exporthamn som var isfri största delen av året uppförde man i Hangö en stor hamn på Finlands sydvästligaste udde. Hangö fick både järnväg och stadsrättigheter 1874. Fartygen förstärktes för att klara av vintersjöfart och den första isbrytaren Murtaja togs i bruk år 1890.

Viktigast för utvecklingen blev trots allt järnvägarna. Järnvägen slog igenom på den europeiska kontinenten på 1820-talet och möjliggjorde både militär- och varutransporter året om. År 1862 kunde järnvägen mellan Helsingfors och Tavastehus invigas. Finlands andra järnväg mellan Riihimäki och rikshuvudstaden S:t Petersburg stod färdig 1870 och den tredje banan förband Hyvinge med den nya exporthamnen i Hangö. Järnvägarna byggdes med rysk spårvidd, som är lite bredare än den västeuropeiska, vilket bidrog till att knyta Finland ännu närmare kejsardömet både ekonomiskt och militärt. Järnvägsbyggena bidrog till ett uppsving för handel och industri. Järnvägarna byggdes också av militära orsaker, och många järnvägsknutpunkter blev viktiga ryska garnisonsstäder. Orter som Karis och Östermyra (idag Seinäjoki) växte och blev nya tätorter på grund av järnvägen. Andra orter, som Borgå och städerna längs den österbottniska kusten, förlorade en del av sin betydelse när järnvägen gav upphov till nya ekonomiska och administrativa centrum.

1878

Utbyggnaden av järnvägsnätet i Finland Under slutet av seklet fick många andra hamnstäder järnvägsförbindelser, och stambanor drogs mot Österbotten, Savolax och Karelen. Järnvägen förband snart det stora inlandet med kusten, och norra och mellersta Finland med sydkusten. Byggandet utgick tydligt från finländska ekonomiska behov och stärkte också Helsingfors roll som storfurstendömets huvudstad både mentalt och konkret. År 1903 nådde järnvägen det svenska järnvägsnätet vid Torneå, men först 1915 färdigställdes bron över Torne älv. När järnvägsbron över Nevafloden i S:t Petersburg blev färdig 1908 fick Finland en direkt förbindelse med det vidsträckta ryska järnvägsnätet.

1862–1881 1882–1901 1902–1917 Rovaniemi Torneå Uleåborg Kajana Nurmes Vasa Seinäjoki Kaskö

Kuopio Joensuu

Jyväskylä

Sordavala

Björneborg Tammerfors

Åbo Hangö

Viborg Kotka Helsingfors

100 km

1910 Tågtidtabeller för resan mellan Helsingfors–Åbo 1878 och 1910. År 1878 hade kustbanan Åbo–Helsingfors ännu inte byggts. Hur mycket snabbare hade tågresan blivit år 1910? Det moderna Finland föds

Postväsendet, som hade sina rötter i svenska tiden, utvecklades också i mitten av 1800-talet. Finland fick sitt första frimärke 1856, och några år senare började man bära hem brev och tidningar. En revolutionerande uppfinning för kommunikationerna var den elektriska telegrafen, som förband Finland med S:t Petersburg 1855. En ledning till Sverige drogs runt Bottniska viken 1860, och en kabel lades ner i havet från Nystad till Grisslehamn 1869. Därmed kunde både nyheter och ekonomiska meddelanden sändas långa vägar på ett ögonblick. Telefonen togs också i bruk mot slutet av 1800-talet, och Finland anslöts 1899 till det internationella telekommunikationsnätet. På 1800-talet användes landsvägarna för transporter med häst och kärra. De första bilarna kom till landet först vid sekelskiftet, men hästtransporterna var fortfarande vanligast långt in på 1900talet.

Arbetskraftens fördelning enligt näringsgren i Finland (i procent) 100 %

Övrigt 40

Servicenäringar 20

Industri Jordbruk

1865

1890

1920

Den finländska ekonomins utveckling under 1800-talets andra hälft Jordbrukets utveckling:

§§ boskapsskötsel §§ skogsbruk

Kapital och teknologi:

§§ banker §§ aktiebolag

Ekonomisk liberalism:

§§ näringsfrihet §§ frihet att flytta

Kommunikationer:

§§ kanaler §§ järnvägar

§§ billig importerad spannmål

§§ ångmaskin och elektricitet

§§ fri handel

§§ vintersjöfart

F Ö R U T S Ä T T N I N G A R

F Ö L J D E R

§§ Emigration §§ Ökad inhemsk §§ Urbanisering efterfrågan §§ Pengar används mera §§ Nya (Förstärkning av exportmarknader penningekonomin)

Export till Västeuropa

§§ skogsprodukter

Export till Ryssland

§§ papper §§ maskiner

Hemmamarknaden:

§§ livsmedel §§ konsumtionsvaror

§§ smör

§§ livsmedel §§ textilier

§§ metallprodukter §§ kläder, skor

Källa: Kaikkien aikojen historia 4 (Edita)

Det moderna Finland föds

F I N L Ä N DA R N A I N FÖ R 1900 -TA L E T:

folkökning, emigration och urbanisering Befolkningen i Finland började öka på 1800-talet i den industriella revolutionens fotspår. Spädbarnsdödligheten i Finland minskade tack vare framstegen inom hälsovård och medicin, som smittkoppsvaccinationer och bättre kunskap om hygien. Befolkningens näringstillstånd förbättrades av potatisen, vars vitaminer bidrog till att höja motståndskraften mot sjukdomar. Folkmängden i storfurstendömet överskred en miljon när Gamla Finland anslöts till Finland år 1812. År 1850 hade befolkningen vuxit till 1 636 900, och vid sekelskiftet 1900 var finländarna redan 2 655 000 trots såväl nödår som emigration. Den kraftiga befolkningsökningen ledde inte till fler arbetstillfällen på landsbygden. I västra Finland, där det fanns bra åkermark, ville man inte dela gårdarna. I östra Finland begränsades svedjebruket när skogens värde växte. Därför

sökte sig många människor till nya utkomstmöjligheter i städerna. Helsingfors befolkning ökade från 39 000 till 127 000 på trettio år mellan 1880 och 1910. Under samma period ökade stadsbefolkningens andel av befolkningen i Finland från 9 till 15 procent. Trots det ökade befolkningsmängden också på landsbygden. Urbaniseringen var som livligast på 1890talet då stadsbefolkningen fördubblades. Förutom att städer som Helsingfors, Åbo, Tammerfors och Viborg växte, lockade också nya industrier i t.ex. Björneborg, Kotka och i Kymmenedalen mycket folk. Under loppet av en generation växte en arbetarklass fram i städerna och industricentrumen. De nya kommunikationerna gjorde det möjligt för människor att röra sig på ett helt annat sätt än tidigare.Finländare sökte sig i allt större skaror till S:t Petersburg, där det var stor efterfrågan på yrkeskunniga arbetare, hantverkare och tjänstefolk. Redan på

Det moderna Finland föds

Huvudgatan Nevskij Prospekt I S:t Petersburg, ca 1910.

Spädbarnsdödligheten i Finland 1751–2007 400

1868

1808

350 300 250 200 150

1919

100 50 0 1751

1775

1800

1825

1850

1870-talet hade mer än 24 000 finländare sökt sig till S:t Petersburg, vilket var mer än t.ex. hela invånarantalet i Åbo. Speciellt lockade rikshuvudstaden folk från östra Finland, men också många svenskspråkiga slog sig ner där. Mellan 1840–1914 sökte sig omkring 50 miljoner människor västerut över Atlanten, där den nya staten USA lockade med löften om ett bättre liv samt religiös och politisk frihet. Också finländare deltog i det som blev den största folkförflyttningen i mänsklighetens historia. På 1880-talet slog ”Amerikafebern” till på allvar i Finland, framför allt bland den unga landsbygdsbefolkningen i Österbotten. Närmare 280 000 finländare emigrerade till Nordamerika under åren 1870 till 1910. Runt 20 procent av de finländska emigranterna var svenskspråkiga, och av dessa kom runt 75 procent från Österbotten. Från kommuner som Munsala, Jeppo och Maxmo emigrerade drygt hälften av befolkningen. Två av tre emigranter sålde allt de ägde, men måste dessutom ofta låna

1940

Antalet barn som dött under ett års ålder / 1000 levande födda barn.

Det moderna Finland föds

1875

1900

1925

1950

1975

2000

pengar till biljetten. De allra fattigaste hade ingen möjlighet att söka sig ett bättre liv i Amerika. Emigrationen ledde till ett stort kvinnoöverskott på flera orter. Till exempel i svenska Österbotten gick det 120 kvinnor på 100 män år 1920. Också Åland drabbades hårt av utflyttningen – uppskattningsvis en fjärdedel av ålänningarna emigrerade under åren 1860–1914. En orsak till att speciellt österbottningar emigrerade var bristen på jord. Landsbygdsbefolkningen i Österbotten fördubblades under 1800-talets första hälft då barnkullarna växte, men gårdarna var för små för att kunna delas mellan sönerna. Nya jordbruksredskap minskade ytterligare behovet av arbetskraft och varken tjärbränning eller träbåtsbyggen, som tidigare sysselsatt många österbottningar, gav längre nya arbetstillfällen. Förryskningsåtgärderna i början av 1900-talet, speciellt försöken att införa rysk värnplikt, åstadkom en ny topp i utflyttningen. Omkring en tredjedel av emigranterna återvände senare till hemlandet med ny kunskap

De österbottniska emigranternas föreningshus och danslokal i Bingham Canyon, färdigbyggd runt 1910. Enligt en tradition ”knyckte” man virket från gruvans brädgård och uppförde huset på fritiden. Finländska emigranter lockades bl.a. av de amerikanska Homestead-lagarna, som lovade varje frisk man 65 hektar odlingsjord, eller av möjligheterna att gräva guld i Alaska eller Kalifornien. Amerika erbjöd också gott om arbetsplatser i industrier, på byggen eller i skogsarbeten. Majoriteten av emigranterna var unga män i 18–35 årsåldern. I bl.a. Michigantrakten och Minnesota uppkom rena finsk- och svenskbygder, eftersom också andra nordbor sökte sig till trakterna av de stora sjöarna i norra USA. Där fanns det gott om arbetsplatser i bland annat gruv- och skogsindustrin, och naturen påminde om den i Skandinavien.

och i bästa fall också med pengar. Efter första världskriget införde USA lagar som begränsade inflyttningen. Finländare emigrerade också till Australien, Nya Zeeland och Sydafrika.

Den finländska befolkningen På 1800-talet var Finland ett etniskt tämligen homogent storfurstendöme. Den stora majoriteten av befolkningen var finskspråkig, medan de svenskspråkigas andel på 1810-talet uppgick till cirka 15 procent och år 1900 till 12,9 procent. Den ryska tiden innebar ökad inflyttning. Tidigare hade utlänningarna främst begränsat sig till franska valloner som kom till Finland på 1600-talet, och till tyska och balttyska köpmän i städerna, eftersom landets lagar förbjöd icke-lutheraner att bosätta sig i landet. Under den svenska tiden hade en del av den ortodoxa befolkningen i Karelen flyttat över gränsen till Ryssland och ersatts av lutheraner. Romerna, som anlände till landet på 1500talet, var en folkgrupp med en rörlig livsstil som genom tiderna råkat ut för olika diskrimineringsåtgärder. Under svenska tiden fick romer till exempel inte delta i kyrkliga sammanhang, par kunde inte vigas eller barn döpas i kyrkan, och de döda fick inte begravas på kyrklig mark.

På 1800-talet fortsatte förföljelserna, och en lag från 1852 befäste romernas ställning som ”resandefolk”. Det betydde att romer kunde förpassas till arbetsanstalter, spinnhus eller till statens befästningar. Under slutet av 1800-talet började man diskutera romernas utsatta situation och försök gjordes att assimilera romerna i samhället. Vid sekelskiftet 1900 uppgick romernas antal i Finland till ca 1 500. Längst uppe i norr levde samerna, främst av renskötsel. En del samer assimilerades med den finska majoritetsbefolkningen. Snart utbröt konflikter om rätten till betesmark i norr. De politiska gränsdragningarna försvårade livet för samerna, som var vana vid att röra sig fritt i Nordkalotten. 1852 stängdes gränsen mellan Finland och Norge. Eftersom den finsk–svenska gränsen ännu var öppen flyttade norska samer över till Sverige för att bli svenska samer och kunna fortsätta att använda de finska markerna. År 1889 stängdes även gränsen mellan Sverige och Finland. Under den ryska tiden flyttade också judar och muslimer, främst tatarer från Kazantrakten, till Finland. Landets första judar bodde i Gamla Finland. Judar hade inte fått bosätta sig i Finland under svenska tiden, och var egentligen förbjudna att flytta hit också under 1800-talet. Soldater i ryska armén hade dock rätt att stanna kvar på sin stationeringsort, och på det sättet fick Finland

Den franskkunniga tysken Georg Franz Stockmann från Lübeck kom till Finland som bokförare i Notsjö (Nuutajärvi) glasbruk i Tavastland på 1850-talet. Fabrikören Törngren importerade bl.a. belgiska glasblåsarmästare, och därför måste bokföringen ske på franska. Efter några år fick Stockmann i uppdrag att sköta om Notsjös butik i Helsingfors. Där grundade han ett eget affärsföretag och öppnade 1880 en affär vid Senatstorget. Hans son Karl uppförde Finlands första varuhus, som stod färdigt 1930 i Helsingfors.

Det moderna Finland föds

Uspenskijkatedralen byggdes på 1860-talet i traditionell rysk stil, som ett tecken på den ryska nationalismens uppvaknande. Ungefär samtidigt fick Helsingfors också ett ryskt gymnasium och en rysk teater. Det ryska inflytandet förstärktes samtidigt som Finland utvecklades mot en nationalstat.

sina första judiska invånare, i Åbo, Viborg och Helsingfors. För de ryska soldaternas skull uppfördes ortodoxa kyrkor och begravningsplatser i

garnisonsstäderna. Också landets första sjukhus byggdes för den ryska militärens behov. Det ryska inslaget var också i övrigt betydande i Finland. Ryska tjänstemän, affärsmän, hantverkare och sjömän flyttade in i storfurstendömet, som också blev ett populärt tillhåll för rika petersburgare. I storfurstendömet fanns det ändå bara omkring 6 000 fast bosatta ryssar, 0,2 procent av befolkningen, men därtill kom militären och den betydande villabosättningen på Karelska näset i närheten av S:t Petersburg. I Helsingfors utgjorde de ryskspråkiga år 1900 omkring 4,7 procent av befolkningen, och i Viborg omkring 10 procent. Finland lockade också affärsmän från andra håll i Europa. Förutom skotten Finlayson flyttade bl.a. tyskarna Gustav Paulig och Georg Franz Stockmann till Finland. Släkten Fazer härstammade från Schweiz, och Hans Gutzeit, som byggde landets största ångsåg, var norrman.

Allmän värnplikt Det ryska kejsardömet införde allmän värnplikt år 1874. Finländarna ansåg det klokt att tillmötesgå kraven på att samma system skulle införas också i storfurstendömet, och lantdagen antog 1878 värnpliktslagen som gjorde varje manlig medborgare i åldern 21–40 år värnpliktig ”för tronens och fäderneslandets försvar”. Den finska värnplikten blev kortare än den ryska, tre år, men folkskolgångna behövde bara göra två och studenterna ett år. Bara en del av de värnpliktiga uttogs – genom

Det moderna Finland föds

lottdragning – till aktiv tjänstgöring, eftersom Finlands armé skulle uppgå till drygt 5 000 man. Resten fick antingen göra reservövningar under 90 dagar fördelade på tre somrar eller befriades helt. Kommandospråket i armén var ryska, men officerarna skulle vara finländska medborgare och trupperna fick endast användas för Finlands försvar. En följd av värnplikten blev att alla män på jämlika grunder kallades in till uppbåd och fick en god dos medborgarfostran med allt vad det innebar av

stärkt patriotism och nationalkänsla. I Finland placerades nu, förutom den tidigare Gardesbataljonen i Helsingfors, åtta skarpskyttebataljoner, en i varje län, och man uppförde tegelkaserner för dem. Ändå utgjorde de ryska soldaterna också i fortsättningen stommen i Finlands försvar. I kadettskolan i Fredrikshamn utbildades officerare för kejsardömets behov.

Ståndssamhället blir ett medborgarsamhälle

Kaskö ungdomsförenings möte år 1913.

I slutet av 1800-talet blommade föreningsverksamheten och olika folkrörelser upp över hela landet. Arbetarrörelsen och finskhetsrörelsen ordnade föredragsaftnar, folkfester och upplysningskampanjer och skapade därmed grunden för folkupplysning och samhällsengagemang i kretsar som tidigare inte befattat sig med sådant. I de svenskspråkiga kusttrakterna tog ofta engagerade svekomaner eller allmänt bildade och respekterade personer initiativ till de nya aktiviteterna. Föreningsverksamheten bidrog till att skapa ett medborgarsamhälle där folk från olika samhällsgrupper möttes och umgicks på jämlik fot. Börd och stånd betydde allt mindre, medan bildning och förmögenhet avgjorde om man räknades till herrskapsfolk eller ”vanligt folk”. Nationalismen och fosterlandskärleken stöptes om till ett slags medborgarreligion, som lärdes ut i de nya folkskolorna. Frivilliga brandkårsrörelsen, som också hade ett halvmilitärt inslag i sig, blev den första folkrörelsen som öppnade sina dörrar för alla oberoende av samhällelig ställning eller åsikter.

Flest medlemmar lockade ändå ungdomsföreningsrörelsen, som ville erbjuda ungdomarna kulturupplevelser som teater, sång och musik och samtidigt stärka bildningsnivån och fosterlandskänslan. Folkbibliotek grundades för att erbjuda den folkskolgångna allmogen någonting att läsa. Inspirerad av folkskolorna, där idrott hörde till schemat, uppstod snart också en idrottsrörelse. I Skandinavien blev skidåkning populärt, och i Finland blev det något av en folksport. Finlands första skidtävlingar hölls i Helsingfors 1864, och på 1890-talet arrangerades de första internationella skidtävlingarna i Holmenkollen i Oslo. Bland sommarsporterna blev friidrott populärt, men också det nya engelska spelet fotboll slog

Thomas i Brännby. Nykterhetspropaganda från 1858. Bildtexten lyder: ”Will du ge hit sista tjugokopeken? Jag will ha brännvin!” Åren 1898–1899 deltog 70 000 finländare i en dryckesstrejk och lovade att hålla sig borta från alkohol i ett års tid.

Nykterhetsrörelsen Den första egentliga folkrörelsen var nykterhetsrörelsen, som på 1860-talet tog upp kampen mot den utbredda dryckenskapen. Det här hängde också ihop med nödåren: man propagerade för att rågen skulle ätas, inte göras till sprit och drickas, då befolkningen svalt. Förbud infördes mot att bränna brännvin för husbehov, och brännvinsförsäljningen överfördes

på företagare som kunde kontrolleras av myndigheterna. Rörelser som Nykterhetens vänner krävde totalförbud mot alkohol och fick stöd från olika frireligiösa kretsar, som också upplevde ett kraftigt uppsving. Lantdagen antog en lag om totalförbud mot alkohol, men kejsaren vägrade stadfästa den.

Det moderna Finland föds

Ni eller Han? Ståndsutjämningen lyfte upp nya frågor på dagordningen. Vilken betydelse skulle man lägga vid titlar när man tilltalade folk? Adliga flickor skulle tilltalas fröken, ofrälse mamsell. I tidningarna diskuterades livligt det franska och ryska bruket att säga ni i stället för att tilltala i tredje person med heders- eller yrkestitel eller släktnamn. I Finland blev niandet – i motsats till Sverige – accepterat som ett hövligt tilltalssätt.

snart igenom bland skolelever och studerande. Gymnastik- och idrottsföreningar grundades från och med 1870-talet och blev snart populära.

Arbetarrörelsen kräver samhällsförändringar

Minna Canth (1844– 1897) var kanske den starkaste förkämpen för kvinnornas rättigheter i Finland. I sina romaner beskrev hon realistiskt kvinnornas underordnade ställning. Själv var hon något så ovanligt som en ensamförsörjande mor med en egen affärsrörelse i Kuopio.

Arbetarrörelsen i Finland uppstod på 1880-talet när den liberala eliten i samhället engagerade sig för att hjälpa den växande arbetarbefolkningen att höja sin levnadsstandard. Möbelfabrikören Viktor Julius von Wright grundade 1883 landets första arbetarförening, Helsingfors arbetareförening. Liberala affärsmän stödde arbetarna också för att förhindra att den revolutionära marxistiska socialismen, som spred sig kraftigt på kontinenten, skulle få fotfäste i landet. I takt med att industrialiseringen tilltog på 1890-talet spreds de socialistiska idéerna och arbetarna tog själva över föreningarna. De började kräva samhällsförändringar som allmän rösträtt i statliga och kommunala val, tio timmars arbetsdag och gratis skolgång. Tidningar som Työmies (1895) och Arbetaren förde fram de socialistiska lärorna, och arbetarföreningarna grundade egna Folkets hus i snart sagt varje socken i landet. Man grundade fackföreningar – den första var typografernas i Helsingfors – för att värna om arbetarnas rättigheter vid bruk och industrier, och snart tilltog de politiska kraven. En landsomfattande takorganisation för fackföreningarna grundades 1907. 1899 grundades Finlands arbetarparti, som var Finlands första politiska parti i modern mening. Någon rätt att delta i politiken hade arbe-

Det moderna Finland föds

tarrörelsen ändå inte, eftersom ståndslantdagen inte gav några möjligheter till det och den kommunala lagstiftningen gav de förmögna makten.

Kvinnofrigörelsen Kvinnoföreningar grundades för att fästa uppmärksamhet vid och förbättra kvinnornas ställning i samhället. Kvinnofrigörelsen kan sägas ha börjat år 1864 när ogifta kvinnor som fyllt 25 år blev myndigförklarade och fick laglig rätt att bestämma över de pengar de förtjänat. Kvinnor fick rätt att utöva näringar och jämställdes med männen i arvsfrågor. Gifta kvinnor var däremot ännu underställda sin makes förmyndarskap, och de behövde exempelvis sin makes lov för att arbeta utanför hemmet. Alla offentliga ämbeten var fortfarande reserverade för män, och kvinnornas utbildningsmöjligheter var begränsade trots de fruntimmersskolor som grundats på 1840-talet. Folkskolorna gav också flickorna möjlighet till skolgång, men högre utbildning var svårtillgänglig för kvinnor. Den första kvinnliga studenten utexaminerades 1870, efter att hon särskilt tvingats anhålla om att få avlägga studentexamen. År 1873 skrevs pedagogen Emma Irene Åström in som den första kvinnliga studeranden vid Kejserliga Alexandersuniversitet i Helsingfors. Kvinnor måste ända till 1901 anhålla om studierätt vid universitetet av kejsaren. Då var redan en fjärdedel av de inskrivna studerandena kvinnor.

BREDVIDL ÄSNING

Det finländska ståndssamhället inför 1900-talet Det gamla ståndssamhället hade redan vid den svenska tidens slut börjat luckras upp. Gustav III berövade på 1780talet adeln en stor del av dess privilegier och gav de svenska bönderna rätt att köpa jord och inneha höga ämbeten. Ståndssamhällets upplösning fortsatte på 1800-talet när bildningsnivån ökade och folkökningen gjorde att majoriteten av befolkningen stod utanför den traditionella indelningen i adel, präster, borgare och bönder. Skillnaden mellan folk och folk var fortfarande stor, men samhällsutvecklingen möjliggjorde både ståndscirkulation och socialt avancemang. Bildning och förmögenhet blev viktigare än börd och ursprung.

Många adelsmän ägde stora herrgårdar, som ofta försågs med stiliga karaktärsbyggnader i empirestil. Arbetskraft fick man bl.a. av de torpare som fått röja mark åt sig och uppföra ett hus i utkanten av ägorna och betalade för det genom dagsverken. Mot slutet av 1800-talet övertog avlönade arbetare – drängar, pigor och statare – arbetena på gården. Herrgårdarna fanns främst i södra Finland och i Tavastland. I exempelvis Österbotten fanns nästan ingen adel och få herrgårdar, och många torpare var släkt med den bonde som de arrenderade marken av. Reformerna på 1800-talet luckrade upp ståndsskillnaderna också på

landsbygden, även om herrgårdsägarna ofta spelade en framträdande roll i de nya kommunerna. I lantdagen utgjorde adeln ett stånd som samlades i Riddarhuset i Helsingfors. Av senatens medlemmar skulle hälften vara adelsmän, men den bestämmelsen efterlevdes inte mot slutet av 1800-talet. Kejsaren fortsatte att dela ut adelskap till 1904, så den ryska tiden såg också uppkomsten av en ny inhemsk tjänsteadel. Nu adlades politiskt ledande personer som till exempel J.V. Snellman, Leo Mechelin och G.Z. Yrjö-Koskinen. År 1912 hade sammanlagt 357 ätter introducerats i Riddarhuset.

Adeln För den finländska adeln innebar den ryska tiden nya karriärmöjligheter. Adelssläkterna blev den regerande eliten i storfurstendömet, trots att de utgjorde bara 0,3 procent av befolkningen. De ansågs, och ansåg sig själva, fortfarande som statsbärande och högre stående. Adeln hade 1809 fått behålla sina privilegier, som skattefrihet för sina ägor och ensamrätten till de högsta tjänsterna. En del adelsmän gjorde karriär inom förvaltningen, andra inom den ryska armén. Kejserliga finska kadettkåren upprättades i Fredrikshamn 1819 och blev för många ett viktigt språngbräde i karriären. Uppskattningsvis var femte finländsk adelsmannason valde officersbanan, och många kom att delta i Rysslands krig under 1800-talet. Omkring 4 000 finländare, varav 3 000 finska adelssöner, blev officerare i den kejserliga armén.

Karlbergs herrgård (Aulanko) i Tavastehus år 1909. På herrgårdarna utvecklades en egen, till största delen svenskspråkig, kultur. Där prövade man nya odlingsväxter och metoder och tog i bruk nymodigheter som julgranar, julklappar, skördefester och begravningsprocessioner. Seder som att resa en midsommarstång har sitt ursprung i den svenska herrgårdskulturen. De hästdragna ekipagen var yttre symboler för välstånd och något som allmänt förknippades med herrgårdarna i södra Finland.

Det moderna Finland föds

Kyrkan och prästerna För landsbygdsbefolkningen utgjorde kyrkan den centrala punkten i samhället på 1800-talet. Alla måste höra till en församling. Kyrkan var myndigheternas synligaste representant i socknarna, och kejserliga påbud kungjordes från predikstolen vid högmässan om söndagarna. Kyrkan skötte om folkbokföringen, förde bok över födslar och begravningar, registrerade brott och straff, höll koll på församlingsbornas seder och moral, vaccinationer och befolkningens läskunnighet m.m. För att få flytta från en socken till en annan krävdes kyrkoherdens flyttningslov. Statsmakten representerades i socknarna också av en länsman, och rättskipningen sköttes vid ett ting som hölls en eller två gånger per år. Många prästsläkter var inflytelserika och hörde till den verkliga överklassen. Med hjälp av äktenskapsarrangemang hölls de lutherska prästtjänsterna ofta inom familjen, och söner gick ofta i sin fars fotspår. I många församlingar var prästgården en stor och rik gård som, utöver församlingsbornas kyrko tionde, gav prästen rika inkomster. Kyrkoherden ledde ofta sockenstämmorna och prästgården tjänade som modell för ett modernt jordbruk. Kyrkoherdens fru var en central figur när det gällde att sprida idéer om barnavård, matlagning och hygien. Men det fanns också fattiga präster och sådana som stod det vanliga folket nära eftersom de kunde tala allmogens språk. Reformerna på 1850- och 60-talen begränsade kyrkans roll till främst andliga uppgifter. Prästernas status och betydelse i lokalsamhället avtog när kommunen tog över kyrkans tidigare uppgifter som utbildning och hälsovård. Speciellt betydelsefullt var att kyrkan och skolan

Det moderna Finland föds

skildes från varandra. Systemet med läsförhör, där prästerna förhörde barn och vuxna i kristendomens grunder, bibehölls in på 1900-talet. Inom kyrkan uppstod olika väckelserörelser, som ville sprida kristendomens budskap till den bredare allmogen genom att trycka billiga biblar och sprida allmän väckelselitteratur. Pietismen spred sig så snabbt att den väckte myndigheternas misstankar redan på 1820-talet. Senare uppstod ett antal nya rörelser som exempelvis den evangeliska rörelsen och laestadianismen. Prästernas utbildningsnivå höjdes då universitetsstudier i teologi blev obligatoriska för präster 1846. Mot slutet av 1800talet föredrog många prästsöner att göra karriär inom administrationen eller undervisningsväsendet hellre än att följa i faderns fotspår. Allt flera nya präster kom nu från bondeklassen. Den finska lutherska kyrkan förblev en statskyrka med kejsaren som överhuvud. Däremot skildes kyrkan från staten när man inrättade kyrkomötet som kyrkans högsta organ. Den nya kyrkolagen från 1869 gällde bara den evangelisklutherska kyrkan. Den ortodoxa kyrkans ställning reglerades genom särskilda bestämmelser. Det var till exempel förbjudet för de ortodoxa att konvertera till en annan religion. Städernas borgerskap I början av den ryska tiden var städerna i Finland små och outvecklade. Endast 5 procent av befolkningen bodde i städer, och bara Åbo, Helsingfors och Viborg hade mer än 10 000 invånare. Minst lika många finländare bodde i rikshuvudstaden S:t Petersburg, som blev en miljonstad redan på 1850-talet.

Borgerskapet i städerna fick efter 1809 fortsätta med sin handel som tidigare. Enligt merkantilismens princip fick bara köpmännen i stapelstäderna idka utrikeshandel, men allmogen bröt ofta mot förbudet och seglade på egen hand till Reval, Stockholm eller S:t Petersburg. Landets rikaste män var de köpmän och skeppsredare vars fartyg seglade på jordens alla hav. Från Finland exporterades fisk, trävaror och tjära till de övriga Östersjöländerna och till England. I returlasten hade de salt, spannmål och olika konsumtionsvaror. Städerna styrdes av ett råd som valdes av borgerskapet, dvs. de köpmän och hantverkare som hade rätt att utöva sin näring i staden. Städerna var självstyrande, vilket betydde att de skulle sköta om att upprätthålla ordningen, brandskyddet och utföra allmänna arbeten. Borgmästaren ledde rådet och representerade staden i ståndslantdagen. Städerna hade också en egen domstol, rådstuvurätten. Före näringslivets frigörelse på 1860-talet måste hantverkarna höra till ett skrå för att få idka yrkesmässigt hantverk. Därigenom förhindrade man konkurrens och överutbud av varor. Majoriteten av invånarna i de trångbodda städerna var arbetsfolk av olika slag. Krogarna var många, brännvinet billigt och stadslivet kunde vara ganska färgstarkt. Husdjur och kreatur hörde också till stadsbilden på 1800-talet. Epidemier spreds lätt i städerna, och eldsvådor var vanliga. När städerna byggdes upp på nytt fick de nya moderna stadsplaner. Exempelvis Åbo fick efter branden 1827 en rektangulär stadsplan i empirestilens anda med breda gator, torg och planteringar. Skillnaderna mellan gammalt och nytt märks t.ex. i Borgå, där den gamla stadskärnan inte brann utan en ny

Hästdragen spårvagn på Esplanaden i Helsingfors år 1897.

stad med rutmönster växte upp utanför den gamla. Vasa brann ner helt och hållet år 1852. Den nya staden flyttades ut till kusten och tog år 1855 namnet Nikolajstad, till minne av den nyligen avlidna kejsaren Nikolaj I. Så hette staden fram till hösten 1917. De flesta städer låg sedan den svenska tiden vid kusten, förutom Tammerfors och Kuopio som grundats av Gustav III samt de äldre städerna Nyslott och Kajana. På 1800-talet grundades nya städer i inlandet, till exempel Heinola, S:t Michel, Jyväskylä och Joensuu. Mariehamn på Åland fick stadsrättigheter 1861 och den nya hamnstaden Hangö 1874. Vid industrier och vid järnvägsknutpunkter som Karis, Riihimäki och Seinäjoki skapades nya bebyggelsecentrum som snart fick en stadsliknande karaktär. Ändå bodde bara 10 procent av befolkningen i städer. Finland påminde också i det avseendet mer om Östeuropa och Baltikum än om Västeuropa. Stadslivet undergick stora förändringar på 1800-talet, och de större städerna kunde vid slutet av seklet erbjuda ungefär samma servicenivå som andra samtida europeiska städer. Gaslyktorna, som införts på 1860-talet, ersattes mot sekelskiftet av elektriskt ljus i många städer.

Städerna fick avloppssystem och vattenledningar, och gatorna fick stenbeläggning. Finlands första telefon togs i bruk i Helsingfors redan 1877. Helsingfors fick sina första hästdragna spårvagnar 1891, som ett årtionde senare ersattes med eldrivna. Ny lagstiftning om hälsovården i städerna medförde hårdare övervakning av hygienen och de epidemier som tidigare varit de trångbodda städernas gissel kunde lättare hanteras. Vid sekelskiftet var stadsbefolkningens hälsotillstånd bättre än landsbygdsbefolkningens. Städerna och industrierna erbjöd nya möjligheter för ungdomen från landsbygden, som tidigare knappast haft många andra möjligheter än att ta anställning som dräng eller piga. Tusentals unga kvinnor fick nu arbete som tjänarinnor hos förmögna stadsfamiljer eller i fabrikerna. Nu hade de möjlighet att föra ett mer självständigt liv och fick fritid och möjlighet att njuta av nyheter som fabriksgjorda kläder, kaffe, bullar och choklad. Kvinnornas friare liv väckte farhågor om osedlighet, men ofta slutade kvinnorna jobba när de gifte sig och bildade familj. Industriarbetarnas hustrur fortsatte oftare att jobba också som gifta. I städerna uppkom nya nöjen som varietéteatrar och cirkus. Finlands första

tivoli fanns i Kuppis i Åbo. Teatergrupper bildades på olika håll i Finland. Suomalainen Teatteri i Helsingfors var landets ledande professionella teater, som 1902 fick ett eget hus i Helsingfors. Nya Theatern döptes 1887 om till Svenska Teatern. Finlands första biografföreställning ägde rum 1896, bara ett halvt år efter världspremiären i Paris. Den första finländska filmen Salaviinanpolttajat blev färdig år 1907. I de intellektuella kretsarna väckte de nya nöjena också misstro. Borgerskapet i städerna var länge konservativt och lade vikt vid sedlighet och familjevärden. Till exempel varnades statliga tjänstemän för att låta klippa sitt hår i barberarsalonger, eftersom de kunde verka lättsinniga. Men samtidigt fanns det i städerna gott om restauranger och bordeller, med huvudsakligen borgerliga familjefäder som stamkunder. Stadsbornas ökade välstånd och förbättrade levnadsstandard märks i den ökade konsumtionen av varor som tobak, alkohol, kläder och t.ex. symaskiner. Stearinljusen ersattes av oljelampor, kärl och bestick blev vanliga i hemmen och väggklockan blev en standardmöbel också i arbetarhemmen. Industrisamhällena De gamla järnbruken i kusttrakterna var en form av industrisamhällen som fanns redan i början av den ryska tiden. En del av dem upplevde ett uppsving i och med

Det moderna Finland föds

industrialiseringen, medan andra lades ner som hopplöst omoderna. Åboapotekaren John Julin, adlad till von Julin 1849, köpte Fiskars järnbruk i västra Nyland och utvecklade det till en modern smedja där man tillverkade olika slags verktyg, till exempel knivar, yxor och plogar samt andra metallprodukter som behövdes för landets uppbyggnad. Bruken blev som egna små samhällen, där brukspatronen styrde med patriarkalisk hand över sina underlydande. Arbetarna fick bostad, och bruket hade sina egna butiker, t.o.m. en egen skola och ett sjukhus. Det var i patronens intresse att hålla skickliga arbetare kvar och se efter deras välbefinnande, samtidigt som man också krävde mycket av dem i gengäld. Arbetsdagen var ofta lång, från 5.30 till 19.30. Barnen skolades in i arbetet från det att de var 8–10 år gamla. Den egentliga industrialiseringen kom så sent igång i Finland att man först från och med 1870-talet kan tala om en arbetarklass i de samhällen som växte upp runt de nya fabrikerna. Många sådana samhällen utvecklades småningom till städer. Sådana industrisamhällen på

1800-talet var Tammerfors, Kotka, Valkeakoski, Forssa, Varkaus och Kemi. De nya industrierna gav upphov till en ny livsstil. Vid fabrikerna arbetade man året om och dygnet runt, ofta i skift. De nya ljuskällorna som fotogenlampor, gasbelysning och senare elektricitet revolutionerade både dygnsrytmen och livet. Städerna erbjöd också möjligheter till ett friare liv. På sina håll uppstod arbetarstadsdelar, som Berghäll i Helsingfors, Pispala i Tammerfors och Dragnäsbäck och Roparnäs utanför Vasa. Industrialiseringen höjde levnadsstandarden för den finländska arbetarbefolkningen, tvärtemot vad man vanligen föreställt sig. Arbetarna på landsbygden hade ett hårdare och mer begränsat liv, och deras löner var också lägre. Visst hade industriarbetarna långa arbetsdagar och hårda arbetsvillkor; på sågarna och fabrikerna var arbetsdagarna ofta 12–13 timmar långa, och ledig var man bara på söndagar och vid vissa helger. Man bodde ofta smutsigt och trångt, och kolera och liknande sjukdomar plågade befolkningen på grund av bristande hygien. Men industriarbetarna hade fasta

arbetstider med en viss fritid, och dessutom säkrare utkomst. Också i finländska industrier användes barnarbetskraft. Lättare arbetsuppgifter gavs till kvinnor och barn, som fick bara omkring hälften av männens lön. Till exempel bomullsfabrikören A.W. Wahren i Forssa ansåg på 1850talet att de bästa arbetarna var ungdomar i åldern 13–17 år. När de blev äldre lämpade de sig för jordbruksarbeten, enligt honom. Först 1868 kom en lag som förbjöd utnyttjandet av barn under 12 år i fabriksarbete om man inte hade undantagslov. Barnens arbetsdag fick vara högst 6 timmar. År 1889 förbjöds fabriksarbete helt och hållet för barn under 12 år, men yngre barn än så jobbade ännu efter det på landsbygden. Industrialiseringen fick inte lika allvarliga negativa följder i Finland som i exempelvis England. Industrierna slog inte ut hantverkarna, som t.o.m. kunde gynnas av den växande urbaniseringen eftersom kläder och skor ännu inte tillverkades i fabriker. Myndigheterna hade bättre koll på utvecklingen i Finland, och här undvek man den rovdrift på männi skor som industrialiseringen förde med sig på en del andra håll. Den nya tiden med industrier och järnvägar gjorde också andra förändringar nödvändiga. Tidigare hade man beräknat lokaltiden enligt ett noga uträknat tolvslag mitt på dagen. Nu införde man för första gången en gemensam tid för hela landet, så att man i hela landet utgick från tiden i Helsingfors. Nya gemensamma vikt- och måttenheter infördes också.

Bruksarbetare och bruksledningen vid Fiskars mekaniska verkstad i början av 1900-talet.

Det moderna Finland föds

Trälar under penningen eller Svedjebruk, målad av Eero Järnefelt år 1893. I Savolax och östra Finland idkade man fortfarande på 1800-talet svedjebruk, där man brände skog för att sedan så i den fruktbara askan. Efter några år var marken utarmad och då flyttades odlingen till andra sveder. I de mer tätbefolkade delarna i väster och söder hade man övergått till permanent åkerbruk.

Landsbygdsbefolkningen I slutet av 1800-talet blev familjerna på landsbygden allt större. Barnaskaror på 10–12 barn var vanliga, och dessutom bodde drängar och pigor i samma hushåll. För dem var arbetet ofta en övergångsperiod innan de gifte sig och försökte skaffa sig ett eget torp eller ett yrke. Överskottet av arbetskraft på landsbygden och lantbrukets mekanisering, som minskade behovet av arbetare, gjorde att lönerna hölls låga. Den växande skaran jordlösa på den finländska landsbygden framstod som landets allvarligaste sociala problem vid sekelskiftet. Samtidigt ansåg man under denna tid att de stora skillnaderna mellan rika och fattiga var alldeles naturliga och en del av den ordning som Gud skapat. Mer än 90 procent av den finländska befolkningen fick sin utkomst av jordbruk, med jakt och fiske som viktiga binäringar. Rågbröd och surmjölk var den vanliga basfödan i inlandet, men under 1800-talet blev potatisodling vanlig.

Potatis och saltströmming blev vardagsmat för befolkningen vid kusttrakterna. Rotfrukter, bär och annat som man fick från naturen blev viktiga komplement i mathållningen, som till stor del baserade sig på självhushållning. Det enda man måste köpa var salt, metallprodukter och kaffe, som blivit en efterfrågad lyxprodukt. Odlingsmetoderna och redskapen var gammalmodiga men man röjde flitigt nya åkrar för att tillfredsställa det ökande behovet av spannmål. Huvudsakligen odlades råg, som också användes till brännvin ända tills hembränningen förbjöds år 1866. Undernäring var vanlig bland befolkningen och under nöd åren måste folk ofta blanda ut mjölet med bark, dvs. egentligen det vita skiktet in nanför barrträdens bark. Landsbygden hade redan på svenska tiden börjat ändra utformning. Storskiftet på 1700-talet avskaffade det medel tida tegskiftet med dess byagemenskap och gav varje bondehemman egna sammanhängande marker och dessutom

äganderätt till skog. Det här blev av stor betydelse då skogsindustrin kom igång. De skogsmarker som inte delades ut till bönderna blev statens egendom. På så sätt uppkom de stora statsägda skogsområdena speciellt i den norra delen av landet. Livet på landsbygden gick ännu i slutet av 1800-talet sin gilla gång. Arbetsdagen följde solen och inte klockan. Man visste lite om den omgivande världen, och ekonomin baserade sig långt på naturahushållning. Gårdfarihandlare, s.k. påsaryssar, gick omkring med varor och förmedlade nyheter. År 1859 blev bybutiker til�låtna på landsbygden. De andelslag som bildades ledde till ett uppsving för den ekonomiska utvecklingen på landsbygden. Producentkooperationen gav andelslagets delägare möjlighet att leverera sin mjölk till andelsmejeriet. Konsumentkooperationernas medlemmar kunde köpa sina varor i butiker som de ägde gemensamt. För att öka samarbetet grundades Centrallaget för andelslagen i Finland (Suomen Osuuskauppojen Keskuskunta SOK) år 1904. Så småningom kunde också landsbygdsbefolkningen ha råd med nyheter som vetebröd eller njutningsmedel som socker och kaffe. Samtidigt ersatte oljelampor de tidigare pärtorna, och de gamla trä- och metallkärlen ersattes av glas och porslin. 

Det moderna Finland föds

Sture Lindholm

Självständighet?

– FINLANDS NYARE HISTORIA

Självständighet?

www.sets.fi

Schildts & Söderströms