K U LT U R / H I S TO R I A HARRY MARTINSON
Harry Martinson och hans tänkande hyllas i ny bok av Björn Larsson Ytterst få har som Harry Martinson lyckats beskriva tjutande vindbyar och vågberg som kan kasta ett skepp på många tiotusentals ton som en fjäderlätt vante. Närvaron och språket förflyttar genast läsaren till däcket, de slippriga däcksplankorna känns nästan under ens egna fötter. Sjöbefälen har fått en pratstund med Björn Larsson, som skrivit boken ”Harry Martinson – På luffen i ett författarskap”. TEXT FREDRIK BORNESKANS H E L S I N G B O R G F E B RUA R I 2 0 2 2
sliter loss plank och slungar dem ut i de svarta rymderna som spån och damm.” Bara några rader ur ”Kap farväl!” ger en föraning om varför Harry Martinson, som i sju år var koleldare på världshaven, prisats för sin författarkonst och jämförts med själve Homeros och karaktären Odysseus framfart på Medelhavet: ”Cyklonen kommer som ett formlöst rytande urtillstånd, ett vindarnas formlösa vanvett. Man avläser dess bild i de blixt rande molnen, som tyckas brinna som dånande petroleum över skeppet. Och man avläser den på däcket, där slagsjön sprätter upp och bänder i brädplatåerna,
Harry Martinson. Foto: Harald Borgström
28
Ont om romaner om sjöfarten Författaren Björn Larsson, som nyligen släppt den mycket läsvärda ”Harry Martinson – På luffen i ett författarskap”, ser ut över Öresund från sin lägenhet på Råå i Helsingborg. Han menar att det är ont om litteratur som handlar om havet och livet till sjöss. I alla fall om man med ”litteratur” menar romaner, och med ”livet till sjöss” yrkesarbetet ombord, möjligen undantaget fiskerinäringen och flottan i krig. Det finns gott om romaner om jord bruk och industriarbetare, men få om de hundratusentals sjömän som slitit på haven och handelsfartygen. Det är nästan en bortglömd yrkesgrupp. – Inte ens en sån som Karl Marx, som skrev om arbetarna, tänkte på att sjö farten var en arbetsplats utan dess like och att det var massor av människor som arbetade där. Så Martinson har verkligen en poäng när han skriver om dem. Björn Larsson menar att en förklaring till att så få romaner handlar om yrkes livet till sjöss ligger i romanens väsen. Den handlar om människor och det som händer mellan dem. Arbetslivet med sina yrkesrelationer på ett fartyg riskerar bli en tunn romanintrig, därför börjar berättel sen ofta då skeppet når hamn. Inte ens Martinson skrev någon hel roman från havet. ”Resor utan mål” och ”Kap farväl!” är snarare reseskildringar. – Jag menar att man kan skriva om livet till sjöss och arbetet till sjöss men det
kommer till att handla mer om sjömän nen än om havet. Det som är Martinsons styrka är att han både är en berättare och en diktare samtidigt. Han kan både be sjunga havet eller tala om havet i sig och ändå göra det konkret och spännande. Den som läser till exempel ”Resor utan mål” eller ”Kap farväl!” slås av Martinsons poetiska språk men också hur realistiskt han beskriver stormar och det hårda arbetet ombord. Det kan handla om de eldarkramper som drabbade kolskyfflar na och deras utmattade kroppar efter en lång arbetsdag, hur det får dem att skrika rakt ut. Eller, som i ”Resor utan mål”, hur slitet med skyffeln och kolet letar sig ända in i drömmarna. ”Arbetsdrömmen är den värsta av alla skräckdrömmar. Och drömmens saklighet är rena helvetet, det att man tycker sig arbeta fullkomligt sakligt: fyrar i dröm men, slaggar i drömmen, efterlämnar vid uppvaknande en känsla av förföljelse och förtvivlan.” Beskylldes för att vara romantisk Trots realismen och den egna erfaren heten av arbete till havs, och av att som
S J Ö B E F Ä L E N N R 4 2 02 2
