Siv Strรถmquist
KONSTEN ATT TALA OCH SKRIVA
Innehåll
1 Om konsten att tala och skriva 11
KONSTEN ATT TALA 2 Att våga vilja och kunna 17 Skillnaden mellan att samtala och tala 17
3 Hur ska jag göra? 19 Arbetsprocessen – arv från retoriken 19 Arbetsprocessen – aktuell än i dag 20 Sammanfattning 21
4 Åhörarna i centrum 22 Analys av talsituationen 22 Sammanfattning 25
5 Man måste ha något att säga 26 Vad ska jag tala om? 26 Utforska ämnet! 27 Forska vidare! 29 Sammanfattning 30
6 Bearbetning av stoffet 31 Sovra! 31 Fokusera! 31 Organisera och disponera! 32 Sammanfattning 33
3
konsten att tala och skriva
7 Den viktiga strukturen 34 Inledning 35 Avslutning 35 Standardmönster 36 Sammanfattning 37
8 Språket – formuleringsfasen 38 Naturligt, enkelt och konkret – men vårdat 38 Den röda tråden ska göras tydlig 39 Retoriska knep 40 Sammanfattning 42
9 Stöd för minnet 43 Oförberedd?! 43 Det förberedda talet 44 Sammanfattning 46
10 Framförandet 47 Öva! 47 Kontakten med åhörarna 48 Kroppsspråket 49 Hjälpmedel 51 Skilj på muntlig och skriftlig information! 52 Var dig själv! 53 Sammanfattning 53
KONSTEN ATT SKRIVA 11 Skrivprocessen 57 Vad är det vi gör när vi skriver? 57 Sammanfattning 59
12 Vem skriver jag för och varför? 60 Analys av skrivsituationen 60 Sammanfattning 62
4
innehåll
13 Stoffsamling 63 Stoffsamlingsmetoder 63 Aktivering av stoff 65 Utveckling av stoff 68 Inkubationstid 70 Sammanfattning 71
14 Bearbetning av stoffet 72 Sovra! 72 Fokusera! 72 Organisera! 73 Disponera! 74 Utnyttja textmönstren! 77 Planeringen är preliminär 77 Sammanfattning 78
15 Hur kommer man igång? 79 Klassisk musik eller joggning? 79 Läsning kan hjälpa 80 Tala för att komma igång 80 Skriv! 80 Börja med det lättaste! 81 Sammanfattning 82
16 Formuleringsarbetet 83 Tänk på läsaren! 83 Skriv personligt och varierat! 84 Skriv enkelt – men inte som du talar! 84 Skriv självbärande texter! 86 Skriv klart och överskådligt! 87 Följ reglerna! 87 Utnyttja hjälpmedlen! 88 Sammanfattning 90
17 Den viktiga bearbetningen 91 Granska och utvärdera! 92 Bearbetningsstrategier 92 Korrekturläsning 96 Sammanfattning 96
5
konsten att tala och skriva
REGLER OCH RÅD 18 Textmönster 99 Sagor och äventyrsberättelser 99 Bruksprosa – några exempel 100
19 Textindelning 104 Facktext 104 Skönlitteratur 104 Tidningstext 105
20 Rubriker 106 Rubrikens funktion 106 Rubrikens utformning – språkligt 106 Rubrikens utformning – grafiskt 107 Några regler att lägga märke till 109 Sammanfattning 110
21 Styckeindelning 111 Styckets funktion och språkliga utformning 111 Styckets grafiska utformning 112 Sammanfattning 115
22 Textbindning 116 Bindeord i meningar 116 Kopplingar mellan meningar och stycken 117 Logiska sammanhangssignaler 117 Sammanfattning 120
23 Meningar och ord 121 Meningskonstruktion 121 Tänk på orden! 124 Fall inte i gropen! 127
24 Skrivtekniska detaljer – hur gör man? 133 Förkortningar 133 Avstavning 136 Siffror eller bokstäver? 137 Stor eller liten bokstav? 139 Hur skriver man repliker? 140 Tankar och allmän anföring 141 Hur markerar man titlar? 142 6
innehåll
25 Skiljetecken 144 Egentliga skiljetecken 144 Vad betyder skiljetecknen? 152 Skrivtecken 152
26 Typografi och layout för datoranvändare 159 Typsnitt och grad 159 Sidans utformning – och textens 161
27 Språkfrågor för datoranvändare 166 Engelskans inflytande 166 Traditionella regler i nya sammanhang 167 Specialtecken 168
KONSTEN ATT SKRIVA BREV 28 Ett brev är ett brev … 173 Grundläggande brevmönster 173 Privatbrevets vett och etikett 178 Det formella brevet 183 E-brevet 197
29 Formellare än brevet 200 Sammanträdets texter 200
30 Sammanfattning 205
RAPPORT, PM, PROJEKTARBETE 31 Vetenskaplig text – inte bara för forskare 209 Den vetenskapliga textens tredelning – standardstruktur 210 Standardiserad disposition 211
32 Glöm inte de inledande och avslutande delarna! 215 Hur ska titelsidan utformas? 215 Det inledande sammandraget 215 Innehållsförteckningen 217 Eventuella bilagor 218 Litteraturlistan 218
7
konsten att tala och skriva
33 Samspelet med andra texter 224 Källhänvisningar i texten 224 Noter – inte bara för källhänvisningar! 229 Citatteknik 229
34 Regler för specialtext 233 Tabeller, tablåer och figurer 233
35 Sammanfattning 237
LITTERATUR, BILAGOR OCH REGISTER Litteratur 241 Bilagor 242 Register 245
8
1
Om konsten att tala och skriva
Förmågan att kommunicera – i tal och skrift – har blivit allt betydelsefullare. I vårt datoriserade, informationsinriktade samhälle tas det för givet att praktiskt taget alla ska kunna skriva eller tala offentligt. Yrkeslivet kräver det, men också utbildning, föreningsliv och fritidsaktiviteter av olika slag. Vi måste vara beredda att skriva protokoll och minnesanteckningar; brev, artiklar och uppsatser. Vi måste vara beredda att muntligen föredra, redovisa, presentera och debattera. Det här är inte problemfritt. Både att skriva och att tala offentligt är för många förknippat med känslor av osäkerhet och nervositet. Vem har inte suttit och kämpat med en skrivuppgift eller gått omkring och känt olust inför en stundande muntlig redovisning? Hur gör man egentligen när man skriver, om man vill skriva bra? Hur kommer man igång? Hur planerar, formulerar och bearbetar man? Och hur ställer man samman en bra presentation? Hur får man kontakt med åhörarna? Vilka är reglerna – och knepen – de där som alla andra verkar känna till? Det är lätt att tro att förmågan att tala offentligt eller att skriva väl är medfödd hos somliga. De uttrycker sig elegant, och de ser inte ut att vara nervösa. Sanningen är att ingen har fått vare sig förmågan att skriva eller att göra en professionell redovisning som en skänk från ovan. I båda fallen handlar det om medvetet arbete. Alla kan lära sig att skriva väl och att tala offentligt. Det gäller bara att ta reda på hur man gör, att hitta svaren på frågorna. Det handlar dels om teknik (att följa vissa givna regler och utprövade rutiner), dels om träning. Man kan jämföra konsten att tala eller skriva väl med konsten att spela ett instrument, eller varför inte konsten att rida eller köra bil. I samtliga 11
konsten att tala och skriva fall är det fråga om att lära sig att utföra vissa handlingar och att sedan öva tills somliga handgrepp kan göras automatiskt och andra kan ske enligt ett medvetet val. Det vill säga: man väljer att handla enligt mönster som erfarenhetsmässigt visat sig vara ändamålsenliga. För den som vill förbättra sin kommunikationsförmåga är det också viktigt med kunskap om själva arbetsprocessen, om lämpliga arbetsrutiner och tillvägagångssätt. Det är viktigt med kunskap om mönster och förebilder, och det är inte minst viktigt att känna till vilka regler som gäller i de olika kommunikationssituationerna. *** En handbok i tal och skrift är inget nytt och modernt påfund. Förebilder till den här boken hittar vi redan under antiken. Den klassiska retoriken, talekonsten, avsatte många handböcker i konsten att tala väl. På den tiden gällde det enbart muntlig kommunikation. Nu för tiden skriver vi kanske hellre om vi vill nå ut till många mottagare. Skrivkonsten i kombination med avancerad teknik tillhandahåller i dag effektiva verktyg för masskommunikation. Oavsett om vi talar eller skriver så handlar det om konsten att bygga upp texter och att förmedla dem. Textbildningsarbetet som sådant följer i båda fallen en arbetsmodell med rötter i retoriken. Konsten att tala och skriva utgår från den, men den behandlar talet respektive skriften för sig eftersom själva produkten, texten, skiljer sig åt – liksom förmedlingen, förstås. Skillnaderna beror på mediernas (talandets och skrivandets) olika förutsättningar. Fundamentala skillnader är skriftens varaktighet kontra talets flyktighet, samt planeringstidens längd. När vi talar är planeringstiden oftast kort, men när vi skriver är den längre – turligt nog eftersom det skrivna består. När vi talar kan vi dessutom i regel uttrycka oss ganska luddigt och ostrukturerat och ändå bli förstådda. Det borgar det gemensamma samtalsrummet för, och dessutom har vi alltid möjligheten att förtydliga och rätta till sådant som blir alltför oklart. När vi skriver däremot måste alltsammans vara tydligt och klart redan från början. Det skrivna måste stå på egna ben; det måste vara begripligt för mottagaren närhelst och varhelst det kommer att läsas. De här skillnaderna gör att du i den här boken får delvis olika råd och rekommendationer för ditt talande och ditt skrivande. Observera dock att ju formellare talsituationen är desto mer kommer villkoren att efterlikna skrivandets. 12
1 Om konsten att tala och skriva De grundläggande principerna – arbetsprocessen och textbildningsmodellen – är alltid gemensamma. Detta innebär att bokens båda första delar, om tale- och skrivkonsten, trots allt stundtals överlappar. Ibland hänvisar jag helt enkelt från tala-delen till skriva-delen och vice versa, men i allmänhet har jag försökt vara så utförlig som möjligt kring båda arbetsprocesserna. Eftersom skriftspråket är regelomgärdat på ett helt annat sätt än talet, har jag valt att presentera specifika råd och regler för skrivandet i en tredje, fristående, del. Den delen inleds med textmönster och avslutas med ett särskilt kapitel med språkfrågor för datoranvändare. De övriga kapitlen i den här delen behandlar sådant som skrivkursdeltagare ofta frågar om, och de är disponerade så att de går från helheten (texten) via delarna (stycken, meningar, ord) till de allra minsta detaljerna (skiljetecken och andra skrivtecken). I två från varandra fristående delar behandlas sedan dels brevskrivning, dels den vetenskapliga textens utformning. I en handbok som den här återkommer en del ord påfallande ofta. Lägg märke till att ordet text används i den vida bemärkelsen som i dag är den gängse i de flesta sammanhang. Text står för alla typer av verbala yttranden. En text kan bestå av ett ord eller tusen; den kan vara muntligt framförd eller skriven. För enkelhetens skull använder jag ofta ordet tal som en sammanfattande benämning för den muntligt framförda texten, oavsett om den är till exempel en presentation, en redovisning, ett föredrag eller ett hyllningstal.
*** Handbokens illustrationer, såväl den inledande som de som markerar bokens delar, vill påminna om talandets och skrivandets tradition i vår kultur. Det är en tradition som vi alla utgör en del av när vi arbetar med vårt eget talande och skrivande. Vi förnyar och utvecklar samtidigt som vi kan dra nytta av idéer och erfarenheter från förr. Konsten att tala och skriva har utformats med tanke på alla som vill bli en del av traditionen, alla som har insett vikten och värdet av att tala och skriva bra och som vill förbättra sin förmåga på dessa områden. Här diskuteras arbetsprocessen, presenteras textmönster och ges råd och regler – både för den muntliga och den skriftliga kommunikationen.
13
konsten att tala och skriva Det kan vara praktiskt att ha tillgång till sådan information på ett och samma ställe, och det är min förhoppning att du som just nu håller den här boken i din hand ska få nytta av den i ditt fortsatta talande och skrivande.
14
2
Att våga, vilja och kunna
Bävar du inför utsikten att bli tvungen att tala offentligt, det vill säga att ställa dig upp och tala inför en större grupp än ett par tre personer? Om du svarar ja på den frågan är du i gott sällskap. Många – betydligt fler än man skulle kunna tro – tycker att det är obehagligt med muntlig framställning. Det är lätt att tro att konsten att tala är medfödd hos somliga. De uttrycker sig så elegant, och inte verkar de ett dugg nervösa. Sanningen är den att konsten att tala lär man sig genom medvetet och hårt arbete. Det till synes spontana talet är ofta det mest förberedda. Arbetet med att lära sig att tala inför en grupp går i stort sett ut på två saker: träning och kunskap. Det gäller att tillämpa talandet så ofta att det blir en vana – då försvinner åtminstone den värsta nervositeten. Det gäller också att lära sig så mycket om konsten att tala att man känner att man behärskar den. Man behöver känna till arbetsprocessen och alla de regler och råd som andra tycks följa. Då får man ett självförtroende som gör att den återstående nervositeten minskar. Kom dock ihåg att man knappast kan – och inte heller bör – bli riktigt lugn inför ett muntligt framträdande. Det är fullkomligt naturligt att vara nervös i en talsituation, och ett litet mått av nervositet bidrar till att talaren skärper sig inför uppgiften – och talar bra.
Skillnaden mellan att samtala och tala Man kan tycka att det är besynnerligt att konsten att tala måste läras in. Alla kan vi ju prata. Vi har använt vårt modersmål i ganska många år – och vi minns inte ens hur vi lärde oss det. Skulle det vara så stor skillnad mellan det talandet – oproblematiskt och naturligt – och det offentliga?
17
konsten att tala I princip är det naturligtvis samma talande det är frågan om, men det offentliga talandet kräver mer, både av talets innehåll och av själva framförandet. Det offentliga talandet innebär i allmänhet att vi får klara oss utan det samtalsstöd som vi har tillgång till i den muntliga kommunikation som vi ägnar oss åt till vardags. Vi bygger inte upp texten i samspel med omgivningen när vi talar offentligt. Det blir sällan fråga om dialog, utan i stället måste vi framföra det vi har att säga i en enda lång monolog. Det offentliga talandet kräver också en mer genomarbetad och välstrukturerad text. För att åhörarna ska hinna följa med i monologen krävs att den följer en logisk plan som tydligt och klart avspeglas i texten. Det du har att säga måste också framföras på ett annat sätt i tal än i samtal. Du måste förmodligen tala högre och tydligare, och du blir tvungen att tänka på ditt kroppsspråk: det gäller att undvika sådant som kan distrahera dina åhörare. Detta innebär, kort sagt, att en gedigen kunskap om hela arbetsprocessen är en nödvändig förutsättning för den som vill bli en god talare.
18
3
Hur ska jag göra?
Hur gör man lämpligast när man ska bygga upp ett anförande? Det finns mängder med handböcker som talar om hur man ska bete sig när man talar – när man framför till exempel ett föredrag. I dessa handböcker glömmer man ofta bort att förutsättningen för ett bra tal är att man har någonting att säga – och att det formuleras på ett klart och överskådligt sätt. En arbetsmodell som förespråkades redan av antikens vältalare (den klassiska retorikens textbildningsmodell) betonade alla arbetsmomenten, inte bara framförandet. Om man följer den modellen får man goda råd för hela arbetet med att bygga upp en text – och att framföra den.
Arbetsprocessen – arv från retoriken Antikens vältalare följde ett fastlagt schema för sin arbetsprocess. Man talade om textbildningens fem delar: inventio, dispositio, elocutio, memoria och actio/pronuntiatio. Inventio innebar att ämnesområdet inventerades, och stoff samlades in. I arbetspasset dispositio fick stoffet en struktur, och elocutio innebar att stoffet fick en språklig utformning, det vill säga talet formulerades. Under memoria lärdes talet in – utantill – varpå själva framförandet övades in. Med actio lades tonvikt på hela framförandet, inklusive gester och kroppshållning. Pronuntiatio avsåg mer själva röstbehandlingen, det muntliga framförandet.
19
konsten att tala
Arbetsprocessen – aktuell än i dag Modern kommunikationsteori i kombination med antikens textbildningsmodell ger oss tillgång till ett funktionellt arbetssätt som schematiskt kan presenteras så här: • stoffsamling
(ämnesområdet inventeras och stoff samlas in)
• bearbetning av stoffet
(stoffet bibringas en struktur)
sovring
(vad ska tas med? vad ska uteslutas?)
fokusering
(vad ska bli kärnan i framställningen?)
organisering
(hur ska stoffet ordnas; vad hör till vad?)
disposition
(i vilken ordning ska det hela presenteras?)
• formulering
(stoffet – tankarna och idéerna – får sin språkliga utformning)
• memorering/manusteknik (det färdiga talet lärs in) • framförande
(framförandet övas)
Förutsatt att vi vet vad vi ska tala om, börjar vi med att samla material till vårt anförande. Vi inventerar först och främst våra minnesfiler för att sedan eventuellt ägna oss åt aktiv stoffsamling. När vi tycker att stoffet förefaller tillräckligt omfattande, kan vi gå över till att bearbeta det på olika sätt. Vi sovrar det, fokuserar på det väsentliga och organiserar det efter lämpliga principer. Vi ger det en struktur, eller disposition (av latinets dispositio). När vi kommit så långt är det dags för själva formuleringsarbetet. Stoffet, tankarna, ska kläs i ord. Formuleringsarbetet omfattar säkerligen en hel del bearbetning. Det är troligt att vi behöver ändra åtskilligt innan vi är nöjda, men när vi väl kommit dithän är det dags för memorering, det vill säga inlärning av talet. Inlärningsmomentet behöver inte nödvändigtvis innebära utantillärning. Oftast omfattar det snarare ett arbete som syftar till att göra oss så fria som möjligt i förhållande till manus. Memoreringen – av text eller disposition – kan med fördel kombineras med övning i att framföra talet. Det gäller till exempel att kontrollera hur lång tid själva framförandet tar.
20
3 Hur skall jag göra? Om du arbetar efter de här principerna och lägger till ett moment, nämligen analys av kommunikationssituationen, så underlättar du för dig själv när du ska utarbeta ett tal. Med analysen ringar du in förutsättningarna för ditt arbete med frågor som: Vilka är det som ska lyssna på mig? Hur många är de? Vad vill de veta? Analys av talsituationen fanns med också i den antike vältalarens arbetsprocess. Den kallades för intellectio och behandlades som ett särskilt arbetsmoment, utanför de fem klassiska delarna. Analysen skulle göras innan själva textproduktionen tog vid, och den ansågs oerhört viktig för ett lyckat resultat. I dag arbetar vi därför med totalt sex olika moment i den process som ska leda fram till en muntlig framställning. Varje moment behandlas i det följande i ett eget kapitel.
Sammanfattning Den klassiska retorikens arbetsmodell för textproduktion är i princip aktuell än i dag. Arbetet med att bygga upp ett muntligt anförande omfattar följande moment: • analys av talsituationen • stoffsamling • bearbetning av stoffet sovring fokusering organisering disponering • formulering • memorering/manusteknik • träning av framförandet
21
12
Vem skriver jag för och varför?
Allt skrivande bör föregås av en noggrann analys av skrivsituationen. Tankar på ämnet, det man ska skriva om, bör kompletteras av funderingar kring skrivuppgiftens syfte och dess mottagare, det vill säga läsare. Med frågor som: Vad ska jag skriva om?, Var?, För vem? och I vilket syfte? kan den som ska skriva (skribenten) ringa in sin skrivuppgift och samtidigt komma fram till hur den blivande texten bör se ut.
Analys av skrivsituationen Analysen (frågorna) bör utgå från ämne och inrikta sig på faktorer som syfte med framställningen, texttyp (vilken sorts text det rör sig om), mottagare och kanal (det sätt på vilket texten ska nå mottagarna). Som arbetsfas betraktad är analysen ett svåravgränsat fenomen. Analys av skrivsituationen avsätter man normalt inte tid för. Man utför den knappast medvetet, det vill säga man slår sig inte ned vid skrivbordet och säger: ”Stör mig inte! Jag analyserar skrivsituationen.” Nej, den här analysen görs ofta undermedvetet. Så snart man har fått klart för sig att man ska skriva något, börjar tankarna röra sig kring skrivuppgiften. Man tänker på vad man ska skriva (även om man inte alls är medveten om att tankearbete pågår) när man cyklar till skolan eller arbetet, när man står och metar eller tar en joggingrunda.
Syfte När man skriver i skolan kan det ibland kännas som om syftet med skrivandet enbart är att utföra en uppgift – för att få ett bra betyg. I verklighe-
60
12 Vem skriver jag för och varför? tens vardagsskrivande måste man tänka längre än så – och det bör man göra i fråga om skolskrivandet också. Allt skrivande har nämligen som övergripande syfte att den färdiga texten ska vara övertygande i förhållande till sitt centrala mål. Avsikten med en text kan ju variera i det oändliga: man vill berätta om något; man vill informera, påverka, roa, underlätta för sitt eget eller andras minne; man vill få någon att gå med i en förening, eller man vill själv få ett feriejobb.
Texttyp Avsikten med texten styr dess utformning. Du behöver bara tänka på skillnaden mellan ett brev till en kompis och ett brev till det företag där du hoppas få arbeta under sommaren! De här breven blir olika. Det privata brevet får en informell karaktär, och brevet till företaget blir formellt. Det gäller att fundera över syftet innan man sätter pennan till papperet! I skrivträningssammanhang bör du utgå från uppgiftsformuleringen. Vissa ämnen är utredande, andra går ut på att man ska redogöra för/berätta om något. Ibland får du i uppgift att skriva en tidningsartikel eller en insändare, en annan gång ska du kanske åstadkomma en instruktion eller ett protokoll. Det säger sig självt att texter med så olika syften kommer att se olika ut – även om de utgår från i stort sett samma ämne. Vi brukar tala om olika texttyper och i allmänhet finns det ganska fasta mönster för de olika textsorterna. (Jämför kapitel 18, Textmönster.) Ett mycket fast mönster har det vetenskapliga skrivandet, (se kapitel 31–35).
Mottagare Mottagaren/läsaren har naturligtvis också betydelse för textens utformning. Det är därför viktigt att göra klart för sig vem texten är avsedd för. Vem eller vilka ska läsa min text? Vilka kunskaper har de, allmänt och i fråga om just detta ämnesområde? Sådana frågor kan styra analysen i det här avseendet. Det är självklart så att ett och samma ämne kräver olika utformning om det ska presenteras för olika målgrupper. Tänk dig en laborationsrapport i kemi som du skrivit med din lärare som mottagare! Om du får i uppgift att skriftligt presentera innehållet i den för en mellanstadieklass, visst måste du då skriva om den! Det är inte bara mottagarnas kunskapsnivå (och läsförmåga) som ska styra utformningen av din text. Du bör också fundera över läsarnas motivation och intresse. Hur intresserade är de egentligen av det här ämnet, kan
61
konsten att skriva du fråga dig och sedan försöka utnyttja ditt tänkta svar, när du formulerar texten.
Kanal Textens utformning kan bli mer eller mindre beroende av kanalen, det vill säga det sätt på vilket den ska nå mottagarna. Det här har delvis med texttypsmönstret att göra. Tidningsartikeln får en utformning, det formella brevet en annan. Det kan emellertid också innebära att en och samma text i vissa avseenden får olika utformning beroende på kanal. Om du har skrivit en uppsats om ditt specialintresse och sedan får möjlighet att publicera den i en tidskrift, så kan det hända att du måste göra om artikeln i vissa detaljer, t. ex. i fråga om förkortningar, rubriksättning etc. Kanalen ställer specifika krav på utformningen av din text.
Sammanfattning Analysen av skrivsituationen är viktig för textens utformning. Tänk på • ämne • syfte • texttyp • mottagare • kanal
62
14
Bearbetning av stoffet
Stoffsamlingsarbetet brukar i allmänhet få till resultat att man helt plötsligt sitter där med alldeles för mycket att skriva om. Materialet sväller, och allt känns lika angeläget att få med i den planerade texten. Då är det dags för bearbetning av stoffet.
Sovra! Det är alltid viktigt – oavsett skrivuppgiftens art eller omfattning – att sovra stoffet. Du måste som skribent ta hänsyn till din läsare och i alla avseenden underlätta läsningen. Det kan du bland annat göra genom att sortera i ditt material. Du måste välja bort sådant som är mindre väsentligt – hur hårt det än kan kännas – för annars finns risken att läsaren drunknar i en rad ovidkommande detaljer och inte uppmärksammar det riktigt viktiga. Din uppgift är att vaska fram det väsentliga, den information som du tycker är mest angelägen att föra fram.
Fokusera! En annan viktig uppgift för dig i samband med bearbetningen är att du bestämmer dig för vad som ska vara kärnan i din framställning. Du har förmodligen fortfarande så mycket information kvar – även om du har sovrat mycket strängt – att du skulle kunna skriva flera uppsatser/artiklar/ brev etc.
72
14 Bearbetning av stoffet Du måste nu bestämma dig för var tyngdpunkten i framställningen ska ligga. Du måste bestämma vad du ska fokusera på; vad som är det centrala i det material som återstår efter din sovring. En klok strategi kan vara att försöka formulera i en enda mening det som ska vara själva kärnan i framställningen. Den meningen kan sedan utgöra ett slags utgångspunkt för ditt skrivande – en fast punkt som du kan återvända till under skrivandets gång om du vill kontrollera att du inte kommit vid sidan av det du bestämt dig för att behandla. När jag skrev det här kapitlet arbetade jag med den här kärnmeningen: ”Bearbetning av stoffet – sovring, fokusering, organisering och inte minst disponering – har stor betydelse för läsbarheten hos den färdiga texten.”
Organisera! I avdelningen om utveckling av stoffet diskuteras olika infallsvinklar som är användbara om man vill skriva sig djupare in i ämnet eller kanske bara kartlägga ämnets möjligheter. De här infallsvinklarna är användbara också när man ska bringa ordning i sitt stoff, något som är precis lika viktigt som att sovra och fokusera. Det gäller att ge materialet en struktur, en struktur som man sedan kan utnyttja när man ska bestämma sig för hur texten ska disponeras. Argumentlistor – om de ordnas enligt metoden ”för och emot” – är ett bra exempel på hur man med enkla medel kan organisera sitt material. En grundläggande princip för organisation av stoffet är att man för ihop det som hör ihop – och det är ju just så argumentlistorna fungerar. Det är i alla sammanhang klokt att fundera över om det är lämpligt att ordna stoffet enligt den här samhörighetsprincipen. Det är lätt gjort att man till exempel väljer att behandla ett händelseförlopp i tidsföljd, men från läsarsynpunkt är det många gånger att föredra att stoffet är ordnat så att sådant som hör ihop tas upp tillsammans och inte i tidsföljd. Ett tips för organisationen av stoffet kan vara att man, efter det att man grupperat enligt samhörighetsprincipen, ordnar stoffet i olika nivåer, dvs. man arbetar med över- och underordning. Grafiskt kan en sådan organisation av stoffet illustreras med hjälp av träddiagram (se figur 3). Den här strategin kan vara bra att ta till om man har aktiverat stoffet med hjälp av brainstorming eller listningsteknik. Då har man ju fått en mängd disparata ord och uttryck som man måste försöka få något system i innan man börjar skriva.
73
konsten att skriva En god vän
Intressen
Egenskaper
Övrigt
Musik
Favoriter
Sport
Böcker
Egna instrument
Skidåkning
Episoder
Hörsägen
Yttre
Basket
Utseende
Kroppshållning
Ansiktsdrag
Inre
Kläder
Färger
Gemensamt upplevda
Märken
Utåtriktad
Stil
Förebilder
Figur 3 Strukturträd för beskrivning av en god vän.
Om man aktiverat stoffet med hjälp av tankekarta däremot, så har man ju redan en grafisk bild av ett ordnat stoff. Där bildar idéklungorna sammanhållna innehållsliga enheter, ordnade i olika nivåer.
Disponera! Det är klokt att i förväg planera hur texten ska se ut. I analysfasen har du bestämt syftet med din text, vad du vill åstadkomma med den. Nu är det dags att planera hur du med hjälp av en lämplig disposition ska nå detta mål. Du har redan bearbetat stoffet så att du har innehållsliga enheter att arbeta med, och du har bestämt vad som är det väsentliga, vad du vill fokusera på. Nu gäller det att hitta en lämplig ordningsföljd för de innehållsliga delarna – en ordningsföljd som också lyfter fram det väsentliga. Sätten att disponera texten på är många. Du måste, när du bestämmer dig för din disposition, utgå ifrån vilken typ av text du ska skriva. Ett och samma stoff kan – och bör – få olika utformning om du använder det för att skriva till exempel en berättelse eller en utredande uppsats. När du ska bestämma dig för hur du ska disponera ditt stoff kan det vara bra att känna till att det finns några klassiska dispositionsprinciper att utgå ifrån. Man brukar tala om att dispositionen kan vara
74
Ambitiös
14 Bearbetning av stoffet • berättande • emfatisk • kontrastiv • logisk • associativ I många fall finns det dessutom mer eller mindre fast etablerade textmönster som man kan följa.
Att berätta Den berättande dispositionsprincipen passar bra för framställningar som till exempel återger ett händelseförlopp. Den innebär att någonting presenteras i en bestämd ordning. Ordningen beror i allmänhet på faktorer i tid eller rum. Vi brukar därför tala om två olika typer av berättande disposition: • kronologisk
• rumslig
Den berättande dispositionen lämpar sig, som namnet anger, för berättelser av olika slag, för noveller och historier. Den tillämpas också i protokoll, i arbetsbeskrivningar eller i instruktioner, men för övrigt är den ganska ovanlig i det skrivande som vi i allmänhet ägnar oss åt i utbildning och yrkesliv. Där är det istället den logiska dispositionstekniken som dominerar.
Den logiska principen I arbetslivets skrivande och i alla de texter som framställs i samband med utbildning – projektarbeten, pm, uppsatser, nationella prov i svenska, examensarbeten – är den logiska principen den förhärskande. De här texterna är i allmänhet sammanställande, utredande eller analyserande. I språkvetenskapliga sammanhang talar man om dem som diskursiva texter. Sådana texter karaktäriseras av att innehållet ordnas utifrån logiska principer som gör texten överskådlig och lättillgänglig för läsaren, samtidigt som den mycket grundligt så att säga ”börjar från början.” Den vetenskapliga texten är en typisk representant för den här dispositionsprincipen. Den utgår alltid från en bakgrundsteckning för att sedan avslutningsvis presentera eventuella slutsatser. Den vetenskapliga textens disposition är till yttermera visso standardiserad. Möjligheterna till variation är få (jfr kapitel 31, Vetenskaplig text – inte bara för forskare).
75
konsten att skriva
Det intressanta först Den emfatiska dispositionsprincipen är även den mycket vanlig i det skrivande som sker i den offentliga sfären (yrkes-, utbildnings- och samhällsliv). Emfas betyder ’eftertryck’; ’betoning’ och om man disponerar texten efter den emfatiska principen, så innebär det att man lyfter fram det viktigaste till textens början. Den här principen används ofta i tidningstexter av nyhetskaraktär. Nyhetstexterna börjar med det intressanta, det som har nyhetsvärde – det som kan tänkas locka tidningsläsare in i texten. Detta lär oss skribenter att om vi vill väcka och rycka med oss läsarna så kan det vara klokt att – om texttypen tillåter det – använda den emfatiska dispositionsprincipen. För den som ska skriva populärvetenskap är detta en mycket viktig insikt. Den vetenskapliga texten bör följa den logiska dispositionsprincipen; den populärvetenskapliga följer med fördel den emfatiska.
När tanken får vandra Den associativa dispositionsprincipen innebär att texten byggs upp efter de associationer som författaren/skribenten får när han eller hon arbetar med ett visst ämne. Tanken vandrar mellan olika aspekter på ämnet – eller kanske till och med från ämne till ämne. Den här typen av disposition förekommer framför allt i det fria, personliga skrivandet. I skönlitteraturen har den associativa dispositionsprincipen en given plats. Kåserier har ofta en associativ textstruktur. Det ena ämnesområdet leder över till det andra och läsaren förutsätts följa med i kåsörens tankebanor. Det säger sig självt att den här typen av disposition inte lämpar sig för utredande eller analyserande text med dess krav på logisk klarhet och överskådlighet.
Den kontrastiva modellen Ibland väljer man kanske att bygga upp texten i en tvådelad struktur. En sådan modell passar särskilt bra för argumenterande texter. Då förs för- respektive motargumenten samman i block som kontrasterar mot varandra. Man kan också välja att göra en flerledad struktur. Då ställs argumenten mot varandra i tur och ordning i stället för block mot block.
76
14 Bearbetning av stoffet
Utnyttja textmönstren! I vissa skrivsituationer behöver man knappast fundera över vilken disposition man ska välja. Det finns texttyper som har så fasta mönster att det bara är att följa praxis. Detta gäller kanske framför allt texter som hör hemma i den offentliga sfären. En del av dem har en mycket fast och inarbetad struktur. Vissa är till och med standardiserade, till exempel formella brev och vetenskapliga rapporter. Även för andra texter finns mer eller mindre fasta mönster. Sagan har en typisk form som är lätt att känna igen. Det har också nyhetsartiklar, recensioner och en del andra tidningstexter. Och för referat, protokoll och brev – formella och informella – är textmönstret mycket tydligt. En rutinerad och van skribent har en hel uppsättning textmönster lagrade i sitt långtidsminne. För den som inte är fullt så rutinerad – eller om minnet sviker – kan det vara bra att kunna slå upp och titta på dispositionsmönstren. I kapitel 18, Textmönster, presenteras en rad av de vanligaste – och viktigaste – texttyperna med fasta mönster, och i kapitel 31–35, behandlas det fastaste mönstret av alla: den vetenskapliga uppsatsens disposition.
Planeringen är preliminär En del skribenter skriver i detalj ned sin disposition; andra planerar, men bevarar planen enbart i huvudet. Hur man än gör, så är det klokt att planera sin framställning i förväg. Men det är oklokt att tro att man alltid kan följa dispositionen till punkt och pricka. Den planering man gör, dispositionen, ska alltid betraktas som preliminär. Under skrivandets gång dyker ofelbart nya tankar och idéer upp och en del av dem vill man kanske ta med i framställningen. Då måste man vara beredd att ändra i den ursprungliga planen, så att det nya inte blir löst påhängt eller saboterar strukturen på annat sätt. Själva skrivarbetet sätter sina spår i det man skriver. Skrivandet påverkar skrivandet – inte förrän en text föreligger i sin slutgiltiga utformning kan man veta hur den definitiva textstrukturen, dispositionen, kommer att se ut.
77
konsten att skriva En klok strategi är därför att arbeta med en preliminär disposition, utarbetad med hänsyn till texttypen, och att sedan göra en definitiv disposition efter avslutat skrivande. Med en avslutningsvis utarbetad disposition ger vi oss själva tillfälle att överblicka vår text. Vi kan se om strukturen är logisk och klar, om där finns en obruten tråd. Den avslutningsvis utförda dispositionen fungerar som en innehållsförteckning och själva arbetet kan utan tvekan hänföras till avdelningen för goda bearbetningsstrategier (jfr kapitel 17). Att det är omöjligt att utarbeta en definitiv plan för skrivarbetet får inte leda till slutsatsen att det är omöjligt att disponera stoffet. Det är i allra högsta grad nödvändigt om man vill åstadkomma en bra text. Allt skrivande förutsätter planering på olika nivåer. Planera alltså, men gör det klokt!
Sammanfattning Det insamlade materialet måste bearbetas på olika nivåer. Du bör: sovra, fokusera, organisera, disponera. De vanligaste dispositionsprinciperna är • berättande kronologisk rumslig • logisk • emfatisk (det intressanta först) • associativ • kontrastiv Det är viktigt att komma ihåg att dispositionen måste betraktas som preliminär ända tills texten är färdig.
78
an lag är de up p Fj Konsten att tala och skriva har blivit en klassisk handbok för alla som vill utveckla sin kommunikativa förmåga. Den ger råd och regler för arbetet med att planera, formulera och bearbeta talade och skrivna texter. Här diskuteras allt från ögonkontakt och kroppsspråk till skiljetecken och språkregler. Boken bjuder också på ett stort antal mönstertexter. I den nya upplagan av Konsten att tala och skriva har uppdateringar gjorts i de delar som berör det datorstödda skrivandet. Skiljeteckenskapitlet har utökats. Kapitlet Språkfrågor för datoranvändare har kompletterats med nya regler och i ett nytillkommet avsnitt redogörs för hur specialtecken tas fram på datorn. En uppdatering har också gjorts av rekommenderade skrivregler och ordböcker. Konsten att tala och skriva är en oumbärlig bok för alla, i alla typer av utbildningar, och en bok att återvända till i framtida tal- och skrivsituationer. Siv Strömquist är docent i nordiska språk vid Uppsala universitet.