Uppdraget
Fem i ett öppnades den ena dörren i den mäktiga porten ut mot Sveavägen. Det var en ung kvinna med munter blick och jag följde hennes röda pumps i hälarna. Vi sneddade över en innergård och tog trapporna upp till det vackra våningsplan där förläggaren på det stora bokförlaget hade sitt rum. Hon log artigt, pekade på en dörr en bit bort i en korridor. Jag var både spänd och förväntansfull, hade inget att förlora. Jag hade fått ett telefonsamtal från en förläggare som ville diskutera ett jobb, ärendet var känsligt, så pass ömtåligt att han inte ville gå in på detaljer per telefon.
När jag knackade lätt kom han och öppnade, stod där leende och tittade på mig, lite förvånad att jag trots allt hade kommit. Mattias var i min egen ålder. Närmade sig fyrtio, lång och rödlätt blond, klädd i en trevlig skjorta och bohemiskt slitna men utan tvivel dyrbara, bekväma byxor.
Vi tog i hand och han bjöd mig att sitta ner i en av två fåtöljer framför ett stabilt skrivbord. Höga fönster släppte in ljus från gården. Bakom hans skrivbord stod en bokhylla som mest liknade ett system av små kvadratiska fack. I dem låg travar av böcker och vita bokmanus, de flesta mycket tjocka. Han tackade mig för att jag kommit med så kort varsel och erbjöd kaffe och kaka. Det märktes att han var chef, hans rörelser var säkra och seriösa. Hela tiden detta milda, sympatiska leende på
hans läppar som om han var beredd att ge mig vad som helst bara jag bad om det.
Han ville småprata tills kaffet kom. Min tio år gamla debutroman, den talade han generöst om. Han ville att jag skulle veta att han kände till den och till och med hade läst den. Van att handskas med författare ställde han väl balanserade frågor kring vad jag höll på med professionellt utan att avkräva mig särskilt utförliga svar. Några sådana svar fanns inte heller. Jag tyckte det var lika bra att vara ärlig. Jag har tagit en paus, sa jag först.
Sedan: ”Jag har lagt ner skrivandet.”
Hur frestande det än kändes tyckte jag det var förmätet att kalla mig författare.
”Får man fråga varför?”
”Jag kom inte igenom.”
Han nickade och iakttog mig medan vi drack av kaffet och bet i sockerkakan. Han lutade sig tillbaka i sin smått excentriska kontorsstol som tycktes forma sig runt hans kropp. Jag förstod att det var dags att lägga fram saken för mig.
”Ja, som du förstår av vårt telefonsamtal har jag en ganska udda fråga till dig. Det rör sig om en grannlaga uppgift som kräver absolut diskretion …” En konstpaus följde. ”… och ett visst mått av ödmjukhet som jag faktiskt tror att du besitter. Skulle du här och nu besluta dig för att tacka nej till mitt förslag måste du skriva på ett papper”, han lade vänsterhandens fingrar på ett A4-papper som låg på bordet, ”där du förbinder dig att inte yppa vad du hört i detta rum. Inte ett ord, inte ens till din fru.”
Jag stirrade på vigselringen han bar, de ljusa fina fjunen på fingrarna. Han hade onekligen väckt min nyfikenhet.
Jag nickade: ”Sambo. Jag går med på det.”
Han sköt fram pappret och gav mig en kulspetspenna.
”Skriv en kråka på raden längst ner så river jag pappret om du väljer att gå vidare och arbeta med oss med det här… projektet.”
Jag skrev på direkt, utan att läsa en rad. Lade ner pennan och lutade mig tillbaka. Det här var kul. Det var väl den här spänningen jag saknat mest med det fria konstnärslivet.
”Skulle du kunna tänka dig”, sa han, ”att låna din fantasi till en sjuk kollega?”
Han slog ut med handen, lite avvärjande.
”På bättringsvägen hoppas vi. Men allvarligt sjuk.”
”Du menar …”
Vad menade han? Spökskriva?
”Nja, det händer förstås att vi får in manus som behöver bearbetas mer än vanligt, det har vi folk för. Det här är något annat.”
”Vem gäller det?”
Han skakade lätt på huvudet och såg lite brydd ut men snart nog fick han tillbaka det milda leendet, som nu tycktes mig alldeles välbekant.
”Jag har tänkt mig en viss tågordning i det här, förstår du. Först ska jag förklara uppdraget för dig. Du kan fortfarande säga nej och så stannar det vid det. Då gäller pappret här. Vi dricker ur vårt kaffe, tar i hand och går skilda vägar.”
”Då börjar vi med det: vad är det du vill att jag ska göra?”
”För ungefär en månad sedan fick jag ett manus i min hand, en ny roman från en av våra namnkunnigaste författare. Mycket populär och kontroversiell. Jag gjorde som jag brukade, barrikaderade mig i mitt arbetsrum med kanelsnäckor och kaffetermos för att sträckläsa hela helgen. Trettio sidor in pustade jag ut, jag var upprymd, det är alltid lika roligt att vara den förste läsaren till något som man vet kommer att bli … omdiskuterat. Det känns exklusivt på något sätt. Men så på sidan trettiotre händer någonting …”
Han gled över i presens och lät mig ta in det, grimaserade och började lägga ut en snusprilla som jag inte märkt att han haft innanför läppen.
”Det inträffade plötsligt, förstår du, faktiskt mitt i en mening. Jag märkte det inte först, läste vidare men insåg att jag var lite vilse. Jag hade missat något. Först trodde jag att det var mig det var fel på, att jag fått en liten hjärnblödning. Jag blev alldeles stirrig.”
Han fnissade lite generat.
”Men det var inte jag eller min skalle.”
”Vad var det då?”
”Jag kontrollerade med originaltexten på datorn, det var inget fel på utskriften. Jag bestämde mig för att fortsätta, fastän detaljer i händelseförloppet svävade i luften. Det var verkligen förbryllande. Hänger du med? Förstår du vad jag menar?”
Jag nickade. ”Det kanske är ett experiment, med formen.”
”Om det gällde en ung kaxig debutant så visst, men inte … nä, inte han. Jag läste vidare i hopp om att det var ett enstaka missöde. Kanske en bortglömd strykning som inte ersatts. Det var en fängslande roman, jag kunde se dess fulla potential framför mig, men som helhet …” Han skakade på huvudet. ”… var den lite förvirrande, ja obegriplig. Det fanns tomrum … liksom glapp, ja luckor här och var.”
”Jaha?”
”Det låter ju förbryllande. Känslan var att det fattades bitar av texten. Mitt i en mening kunde jag bokstavligen se det – där – där hade orden som borde funnits försvunnit. Tänk dig att någon har rivit ur en slumpmässig sida i en roman, men du kan inte se det, du fortsätter läsa. Efter ett tag förstår du att du missat något. Det hänger inte riktigt ihop.”
Han suckade besviket.
”Det är inte bara de här tomrummen, förstår du. Det finns några passager som är språkligt torftiga, som inte är värdiga författaren.”
”Och vad säger författaren?”
”När jag ringde upp honom efter helgen fick jag veta att han dagen före blivit akut intagen på sjukhus. Stroke. Icke kontaktbar.”
Jag böjde mig fram och läppjade på kaffekoppen.
”Nu har det gått en månad och han är konvalescent. Han har drabbats hårt. Det är mycket tveksamt om han kommer att kunna skriva igen.”
”Kan han snacka?”
”Talet är borta.”
”Är han klar i skallen?”
”Svårt att säga. Han har en lång rehabilitering framför sig.”
Han såg allvarligt på mig: ”Det här kan vara hans sista bok och vi vill hedra honom genom att ge ut den. Men vi måste få fram en läsbar produkt. Det är där du kommer in. Tomrummen måste fyllas med ny relevant text och de språkligt torftiga sidorna höjas. Det är uppdraget.”
Jag tänkte att det måste vara någon av de äldre författarna. Håkan Nesser möjligen. Kallifatides? Ranelid? Ernst Brunner var väl inte så gammal? Å andra sidan visste jag att stroke kunde drabba folk som ännu inte fyllt trettio, den kröp ner i åldrarna.
”Så vad är orsaken till bristerna i romanen?” undrade jag. ”Någon form av hjärnskada, som blommat ut i en stroke?”
Mattias nickade tveksamt.
”Jag vet inte, det är oklart. Det är svårt att tro att en fullt frisk person lämnat så många defekter efter sig i texten.”
”Nej. Varför sabotera sin egen bok.”
”Det verkar rimligt att hans tänkande och minne försämrats av någon orsak som det är svårt att sätta fingret på. Som kanske ledde fram till stroken.”
Författarens hustru hade inför fullbordat faktum berättat att maken varit tankspridd, något som hon tolkat som vanlig stress.
”Det är ju inte min sak”, sa jag. ”Men kan det röra sig om demenssjukdom?”
Han hajade till, som om jag sagt något okänsligt.
”Jag menar inget respektlöst”, sa jag. ”Han vore inte den första författaren att drabbas.”
Någonstans hade jag läst om författare som tappade sitt språk. Iris Murdoch uppslukades av demenssjukdom. För ett par år sedan hade belgaren Hugo Claus åkt till Holland för att få hjälp att dö ifrån sin alzheimer.
”Vad jag förstår rör det sig inte om det.”
Vi satt tysta ett tag och funderade på den slutsatsen. ”Nu efter stroken har allt förvärrats”, fortsatte han. ”Vi kan inte fråga honom eller be honom rätta till det. Jag är rädd att han är förlorad för litteraturen, åtminstone för ett bra tag framöver. Vi får hoppas på det bästa.”
Vid det här laget var jag välvilligt inställd, ett kontrakt betydde ett jobb och pengar. Och jag tyckte synd om den olycksdrabbade författaren.
”Mycket hade jag väntat mig av det här mötet”, sa jag. ”Men inte det här. Vem är han?”
Mattias nickade, det skulle han nu svara på, som det sista i tågordningen. Om jag fortfarande var intresserad av att gå vidare. Annars skulle vi stoppa här. Jag bad honom att fortsätta.
”Det rör sig om Göran Frid.”
Det överraskade mig. Frid var inte så gammal. Han hade alltså fått en stroke vid pass sextio år?
”Det var som fan”, sa jag. ”Det var tråkigt att höra.”
Han log lugnande, jag såg kanske en smula orolig ut. Han sa efter några sekunders eftertanke:
”Göran har höga tankar om dig. Det är förresten svaret på frågan varför vi valt ut just dig. Han gillar dina böcker.”
Jag kunde inte hindra ett litet ironiskt skratt.
”Det betvivlar jag starkt.”
”Hans hustru Ann säger att han skulle ha valt ut dig att göra det här jobbet. Vi tror att du är rätt person för uppdraget.”
”Jag har ju stött på Göran i boksvängen”, sa jag. ”Vi är helt olika som författare. Vad är det för roman?”
”Det handlar om två unga män som genom hela livet förblir bästa vänner. De bygger upp framgångsrika projekt tillsammans, gifter sig, får barn, åldras. Det låter kanske inte så kul, men de har ganska udda idéer om hur de vill leva. En typisk Göran Frid-roman. Realism, klarsynthet, provokationer och sex. Hans personliga stil, hans fantastiska närvaro i allt han skriver.”
Efter det satt vi tysta en stund. Jag vickade på min kaffekopp men den var tom.
”Vad säger du? Kan du tänka dig att hjälpa Göran?”
”Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är mållös.”
”Säg att du tar jobbet.”
Han såg på mig, väntade.
”Jag säger ja.”
Han log välvilligt, sträckte fram handen över skrivbordet. Mellan hans pek- och långfinger satt hans visitkort. Jag tog det.
”Det kommer att bli svårt”, sa jag. ”Med tomrummen.”
”Jag begär inte att du ska rekonstruera texten, inte alls. Det är omöjligt.”
”Men berättelsen måste hänga ihop?”
”Tomrummen ska skottas igen diskret, din touch får inte märkas.”
”Det är en sak till”, sa jag. ”Hur många rör det sig om? Måste jag leta efter dem själv?”
”De rör sig om ungefär ett dussin ställen och de är alla markerade.”
Han berättade att Göran Frids redaktör gått igenom manuset grundligt.
”Iris är toppen. Du kommer att ha nytta av henne. I nuläget har vi ett manus på tvåhundrafemtio sidor men det är svårt att säga hur mycket som krävs för att fylla luckorna. Det är upp till dig att bedöma. Sedan är det en sak till. Det erotiska. Kärleksscenerna.
De känns lite tama och enkelspåriga för att uttrycka det rättframt. Där vill vi att du gör originaltexten fylligare och hetare.”
”Hetare?”
”Det ska lyftas till normal Göran Frid-nivå. Men inte heller det ska förstås märkas. Har du läst Du är bara ett namn? Där ligger ribban.”
Jag nickade. Den hade jag inte läst.
”Deadline?”
”Ah”, sa han som om han glömt den detaljen. ”Klarar du det på tre månader? Vi tänker oss en engångssumma på femhundratusen om du gör det här.”
Han tittade på mig för att se om det gjorde intryck. Det gjorde det. Den summan skulle hålla mig flytande i över ett år, troligen två år.
”Hälften när du skriver på, resten efter leverans. Jo, en sak till. Vi vill gärna att du jobbar fram ett prov som vi får titta på. Kanske det första tomrummet och en sida där de språkliga bristerna är åtgärdade?”
”Ett test alltså?”
”Det är nog vettigt för båda parter, det ska ju fungera.”
”Så om jag inte klarar testet har ni rätt att säga upp kontraktet?”
”I teorin, ja. Det stämmer. Se det som en formalitet.”
”Okej. Ska jag skriva på nu?”
Han sträckte fram handen över bordet och jag tog den.
”Då är vi i gång.” Han reste sig. ”Jag ska utarbeta ett kontrakt. Det ska du sedan få läsa i lugn och ro. Jag hoppas att detta är början på ett gott samarbete.”
Jag fick en kopia på sekretesspappret, det skulle rivas när jag skrivit på kontraktet. Vi kom överens om att träffas snart igen och småpratade om att det var en tragisk historia, men att det här kunde vara den bästa lösningen på ett svårknäckt problem.
Omskakad lämnade jag förläggarrummet och gick genast vilse i byggnaden, tills jag fick hjälp och ledsagade mig själv genom korridorerna och trapporna ut genom den höga ekporten i solen på Sveavägen. Jag kände mig lätt, som om jag var en luftgestalt.
Det luktade friskt av försommar. Folk såg lyckliga ut och gick mållöst på trottoarerna, halvnakna och lättklädda som svenskar gör under minsta våg av vårvärme.
Tankarna gick till Göran Frid. Jag tyckte synd om karln. Skulle han vid sina sinnens fulla bruk godkänna det här arrangemanget?
Det verkade inte särskilt troligt. Nu när jag hade tackat ja så måste han ju få veta det. Var han förmögen till det, att förstå det?
På Hötorget var allt som vanligt. Våder av pastellfärger i salustånden, fruktiga, milda dofter och höga, ettriga lockrop på bruten svenska. Jag slog mig ner på konserthustrappan under Orfeusstatyn med en turkisk burgare som jag köpt inne på saluhallen. Ett skräckblandat vemod kom över mig trots att jag kände mig lätt upprymd för att de valt ut just mig. Göran Frid var en styv berättare och stilist. Någonstans i mitt stukade inre var det både välgörande och oroande att de trodde att jag kunde matcha honom. Hade jag verkligen tackat ja? Jag tuggade på franskbrödet och började tvivla på att det ens hade hänt. Jag letade fram visitkortet jag fått. Mattias B. Förläggare. Det var alltså verkligt.
För sex år sedan – våren 2004 – hade ett mindre förlag publicerat min andra roman. Den första såg dagens ljus hösten 2000. Min dåtida förläggare talade om för mig att först efter den tredje boken fick en författare kalla sig ”riktig författare” – tre böcker, plus åtminstone en slutsåld förstaupplaga, det var måttet på ett riktigt författarskap. Jag tog mig inte över den tröskeln. Mina böcker sålde dåligt och han som sa det där avled i en hjärtinfarkt, knall och fall. Min tredje roman som var klar på hösten 2007 ville hans efterträdare inte ge ut, ingen annan heller, visade det sig.
Jag hade länge levt ett munkliknande liv i min lilla ungkarlscell i Kärrtorp för att bli författare – tills jag träffade Tilda. Snart
delade vi både säng och räkningar. Hon hade inga lånekostnader för sin bostadsrätt så vi levde billigt. Jag hade kvar min etta med kokvrå som jag använde som arbetsrum och förråd. Under tiden jag skrivit på mina första böcker hankade jag mig fram på ströjobb, det hade jag gjort länge, det gjorde jag nu också. Jag körde långa färdtjänstresor på helger, tog nätter som timvikarie på sjukhem. Sedan några år tillbaka hade jag lett en studiecirkel på Årsta bibliotek. Då och då jobb på en byggfirma som drevs av en gammal kompis och snabba pengar rätt ner i fickan. Jag levde i stort sett enligt reglerna. Det gick väl an och det fortsatte jag med som försörjning.
Tilda var optimistiskt lagd, hon hade inte slutat tro på mig men själv hade jag gett upp. Det var den bästa känslan jag visste, att vara i skrivandet. Nu var jag skild från den. Och ärligt talat var jag tillfreds med det. Jag var glad att slippa motgångar och förödmjukelser med boken som ingen ville ha. Efter all vånda kände jag mig lycklig, nästan fri. Det var egendomligt men så var det. Jag höll med mina vedersakare, boken var misslyckad och dum. Jag var färdig. Jag kom inte igenom, de allra flesta gjorde ju inte det. En litteraturhistoria över de horder av författare som inte hade kraften skulle vara en väldigt diger lunta. Jag fick min chans men jag brände den.
Jag intalade mig alltså att jag kunde välja bort skrivandets bördor. Jag gjorde upp planer på att läsa på komvux, skaffa mig ett hederligt yrke, kanske köpa ett hus på landet, leva ett vanligt liv med Tilda. Vi skulle till och med gifta oss och försöka få barn. Varför skulle en pojkes dröm om att bli författare styra mitt vuxna liv? Jag bar på en diffus skuld sen barnsben, att jag måste uträtta något. Varför? För vem? Om jag inte hade vad som krävdes måste jag acceptera det. Vilket jag gjort. Och nu det här: spökskrivare. Eller vad det nu var. Åt en hjärnskadad bästsäljarförfattare.
En ung flicka slängde ut brödbitar på kullerstenen och duvorna kuttrade och flockades kring henne, de kom svävande över färgrikedomen på torget. Jag tuggade resolut i mig burgaren och kunde inte låta bli att fantisera över innebörden i de höga tankar Göran Frid hade om mig. Hans respekt för mina två böcker – om nu det förläggaren sa var sant – förvånade mig. Det var inte precis det intrycket jag hade fått när jag mötte honom första gången i början av min korta karriär. Då var han redan en etablerad författare på internationell uppgång. Jag hade fått min första roman utgiven.
Det var samma höst som 11 september-attackerna i New York, tror jag. Jag var inbjuden som en av många föreläsare till ett tvådagars litteraturseminarium på ABF-huset på Sveavägen i Stockholm. Jag minns inte temat, men förmodligen något om förhållandet mellan litteraturen och samhället. Jag räknades som en samhällsengagerad och till arbetarrörelsen närstående författare. I min första tidningsintervju hade jag talat om klasskillnader och utnämnt mig själv till ung proletärdiktare, eftersom jag ogillade begreppet arbetarförfattare, som jag tyckte var korrumperat och för löst i kanterna. Göran Frid hade det året kommit med en tjock roman som toppade alla försäljningslistor. Han var inbjuden som en av flera författare kritiska till den utlagda kulturpolitiken. Av oss andra uppfattades han ändå som ett slags polemisk motpart, en av ”de förborgerligade författarna” eftersom han sålde så bra. I en paus hade jag och Göran hastigt stött på varandra, hälsat och pratat lite. Han gjorde ett självsäkert och världsvant intryck.
”Där är du ju.”
”Hej”, sa jag och sträckte fram handen. ”John Forsman.”
”Det är du som skriver så föredömligt”, sa han då leende, det första han sa. Det var inte helt glasklart vad han menade. Jag tog det som en komplimang, sa något smickrande om hans
roman som var på allas läppar, men som jag inte hade läst. Han lyssnade lite spefullt och drog sig inte för att säga vad han tyckte om min bok. Han gillade den inte. Enligt hans bedömning var den ”dålig men intressant”. Det chockade mig lika mycket som att han överhuvudtaget hade en åsikt om mig och min bok. ”Du kan bättre”, sa han.
Nu kommer det tillbaka till mig, hans ansiktsuttryck och lite utstuderade självsäkerhet. Han var ju äldre och tyckte kanske att han hade rätt att mästra mig. Jag minns att jag inte hann svara förrän han sa något snäppet vänligare än en förolämpning. ”Du försöker så enträget skriva proletärt. Du är ju för fan en smart kille. Hur går det ihop? Du skulle må bättre av att rikta dig till den stora publiken, där får du arbetarklassens kärlek på köpet.”
”Jag struntar i arbetarklassen”, sa jag förskräckt, vilket var sant just i det ögonblicket, eftersom jag visste att han hade rätt, som han menade det. Ingen roman kunde förändra arbetarklassens ointresse för romaner som ville väcka och förändra den. Folk ville roas. Hans uppriktighet, inser jag nu, träffade mig rakt i hjärtat. Men jag kunde inte ta emot det då. Det sårade mig. Jag kände mig misslyckad som inte nådde ut.
På seminariets scen höll han en kultursociologiskt färgad föreläsning. Han gjorde det med pondus, som han skrev, konkret, rättframt och provocerande. Talade om Sven Delblanc, som var ett föredöme. När han myntade termen ”DDR-författare” gjorde det intryck på alla. Vi skrattade. Det var inte östtyskar han menade. ”Den som nöjer sig med att bli en statsunderstödd DDR-författare är rökt”, fortsatte han raljant och blickade ut mot oss. ”Den dag det här låtsaslandet är borta blir allt du gjort värdelöst.”
En ”DDR-författare”, det var hans eget signalord för överflödiga svenska författare och kulturarbetare i allmänhet, de som ansåg att statsmakten hade en skyldighet att stödja och sörja
för dem, bara de svarade upp på maktens föreställning om god konst. En DDR-författare var nöjd med att skapa ”konst i skuggan nedanför muren” som han uttryckte det. ”Låtsaslandet” vars undergång var nära var det socialdemokratiska Folkhemssverige.
Jag tyckte han hade fel, men jag vågade inte säga det högt där i salen. Jag tyckte han var extrem. Hans åsikter var i själva verket grova generaliseringar. På vilket sätt Göran Frid och hans gelikar skrev opåverkade av makten var inte lätt att begripa. Jag minns att han på seminariet i Katasalen naglade fast oss ”radikala författare” ännu hårdare när han fortsatte att prata om Ivar Lo-Johansson och dennes krav på att litteraturen måste väcka uppmärksamhet, locka horder av läsare, gärna upprörda och förbannade. Det var måttet på dess slagkraft.
De tidiga proletärförfattarna hade kämpat sig fram på den äventyrliga vägen. Rest ut i världen, svultit, älskat, kroppsarbetat, tiggt, stulit om det behövdes. Hade de kunnat skriva sina älskade storverk om de gjorts till ängsliga, arbetsskygga, medelmåttiga stipendiehoror som dagens? Det var hans poäng. Det var fräckt. En borgerligt färgad bestsellerförfattare som vred Lo-Johansson ur händerna på de foträta vänsterförfattarna. Han njöt av det, njöt av att höra sin röst. Litteratur ska vara ett äventyr, inte någon steril jävla politisk uppvisning, fortsatte han morskt. Författare ska inte vara som en ”folkhemsdopad fårskock” som springer åt samma håll. Harmlöst, så var det han hade sagt, är det harmlösa DDR-författare vi vill ha? Den nödvändiga litteraturen var den som köptes och lästes av folk i allmänhet. Den nödvändiga litteraturen var inte den som eliten låtsasläste eller akademikerna ansåg vara den högsta konsten eftersom den betalade deras löner. Om de galoscherna inte passade fick man lämna scenen. Den statsunderstödda DDR-litteraturen trodde fortfarande att den var alltings mått, raljerade han. Men det var den inte, snart var den tiden förbi. Om tio–femton år skulle dagens ”parnass”
och hyllade litteraturkonst vara ihågkommen som ett svunnet estetiskt ideal.
Vi som var hans åhörare blev förstås provocerade, någon tappade självbehärskningen och protesterade högljutt, men angreppsvinkeln var så annorlunda att ingen riktigt kom åt honom. Han uttalade ordet arbetarklassen med viss högdragen ironi, som om den var något exotiskt som han ytterst sällan kom i kontakt med, men som ändå fanns i hans dna. Han kom från en enkel bakgrund, hade tagit sig upp, det visste jag ju. Han såg klart och kallt, utan kompromisser. Han var dessutom rolig. Jag minns att en kvinna kastade fram ett påstående med andemeningen att kvalitativt bra konst per definition inte kunde tilltala den stora massan. Göran Frid log brett som om hon hade sufflerat honom rätt replik. ”Okej, nog med skitsnack.” Han rådde henne att släppa den gamla snuttefilten av låtsad demokratiömkan och elitism och hela salen frustade till i ett unisont skratt, till och med jag. ”Skaffa dig en publik eller dö”, utbrast han, upplivad av medgången. ”Det är det bästa råd jag någonsin fått. Vem är det? Det är Delblanc. Den surgubben har hållit mig levande. Folksmaken höll honom levande. Skriv som folk eller gå under.”
Trots att jag inte var statsunderstödd, mitt första och enda stipendium fick jag senare från Byggfacket, kände jag mig vagt träffad av hans resonemang. Vad var det han egentligen sa? Den radikala litteraturen hade svikit sin uppgift som visionär framtidsskapare? Konstens värde och betydelse för demokratins och frihetens utveckling; litteraturens och kritikens hårda, obevekliga lagar och rangordning; var det bara en dum fiktion, till och med en döende fiktion? Vad väntade i dess ställe? Folksmaken? Bestsellerskiten?
Jag var nervös när min tur i talarstolen kom. Alla var upplivade och rosiga om kinderna av Göran Frids provokationer. Salen sorlade av samtal som jag nu skulle lägga en våt filt över.
Jag kände mig lättad att han inte satt i publiken när jag höll mitt föredrag. Efteråt försökte jag få tag i honom men han hade tydligen lämnat seminariet. Jag ville verkligen veta varför han tyckte att min roman var dålig men intressant.
En kaja trippade upp på första trappsteget en bit bort. Okej, om de trodde att jag dög, inte mig emot. Det var ett jobb och det var bra betalt, bra mycket bättre än de jobb jag hade. Jag tänkte på Göran Frid och betraktade kajan som med kaxig pepparkornsblick väntade ut mig, på jakt efter ett mål mat. Jag slängde till den en brödbit som den kvickt nappade åt sig. Framför mig såg jag Göran, en orörlig gestalt nedbäddad i en stor himmelssäng i ett dunkelt rum med fördragna gardiner. Vanför och gammal i förtid. Förmodligen rädd och förbannad därinne i sitt skal, om det inte var alltför illa ställt. Hans slagrörda ansikte gled ihop med den stumme Orfeus däruppe. Det fanns ingen klang i harpan längre.
