Kerstin Gezelius & Alexander Onofri
En roman om Greta Garbo
Polaris
20-04 Polaris Love, 2 mars.indd 3 Love titelsidor 3
2020-03-02 15:30 2020-02-12 14:23
Bokförlaget Polaris, Stockholm © 2020, Kerstin Gezelius & Alexander Onofri Omslag av Fredrika Siwe Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2020 ISBN : 978-91-7795-277-0 www.bokforlagetpolaris.se
20-04 Polaris Love, 2 mars.indd 4
2020-03-02 15:30
I
En oceanångare klyver grå vågors svall och fiskmåsar kretsar skränande kring aktern. En steward i vit uniform skyndar nerför de vitmålade järntrapporna från kommandobryggan, går raskt mot passagerarhytterna i fören och kliver in i en lång korridor upplyst av gröna lampetter. Stegen dämpas av den tjocka, röda plyschmattan som löper utmed hyttdörrarna ; mässingshandtag och nummerskyltar glänser i halvdunklet. Tjugosju, tjugoåtta … Båten kränger till. Inne i hytt åttiotre ligger en ung, nästan overkligt vacker man med blont, bakåtstruket hår och naken överkropp utsträckt på en koj. Krängningen får honom att grabba tag i en mässingsstång. ”Jävlar … Vad var det ?” ”Inget pjosk. Fortsätt bara …”, säger en mörk, sträv röst. ”Var i scenen.” Den unge mannen låter huvudet falla bakåt på kuddarna och ser upp mot en ung kvinna i underklänning och trassligt hår, som sitter bredvid honom i kojen. Hon ler sensuellt, n ästan ömt emot honom och börjar smeka honom över axlarna. ”Bra … bra … Eskil, lyft axlarna. Axlarna, inte huvudet. Hjälp honom, Greta.” ”Ska det se ut som om jag lyfter honom ?” 5
20-04 Polaris Love, 2 mars.indd 5
2020-03-02 15:30
”Det ska se ut som om ni upphäver tyngdlagen tillsammans.” ”Det låter ju enkelt.” Den unge mannen fnyser åt instruktionen, men flickan som kallas Greta nickar koncentrerat : ”Som om vi drogs av magneter ?” Mauritz Stiller, mannen med den mörka rösten, grymtar till svar. Hans stora, fårade ansikte är halvt i skugga och de tjocka ögonbrynen hopdragna i djup koncentration. ”Men inte för fort.” Greta tar ett djupt andetag och börjar om. Hon stryker bak Eskils hår och samtidigt som han lyfter överkroppen sänker hon sig långsamt, långsamt ner, tar hans huvud mellan sina händer och liksom tippar det emot sig, som om hon skulle dricka ur en skål. Hon sluter ögonen. Mannen i skuggan häver sig upp ur stolen och kisar mot det unga paret, tar tag i sänglampan och vrider den mot dem. Han knäpper med fingrarna. Greta slår upp ögonen, som nu träffas av ljuset från lampan. Utan att lyfta huvudet ser hon rakt på sin regissör. Han knäpper med fingrarna igen. Nu vrider hon huvudet och ser mot dörren, men kroppen är stilla, som ett djur som vädrar fara. ”Vad är det, älskade ?” säger Eskil med överdriven artikulation och griper om hennes arm. ”Det är min man”, viskar Greta. Eskil spärrar upp ögonen i panik och sträcker sig efter en teaterpistol på nattduksbordet. Just då knackar det på kajutadörren. De unga skådespelarna släpper sina poser och regissören ser frustrerat mot dörren. En knackning till. ”Ett ögonblick !” Han reser sig upp. ”Nu har du det nästan, Greta. Kan du göra det ännu långsammare nästa gång ? Den där kyssen med öppna ögon kan bli väldigt användbar. Det gjorde du bra.” Han låser upp dörren. ”Och vad det gäller dig, Eskil … det är sexuell extas vi är ute efter här, inte smålulligt hångel efter för många cocktails …” 6
20-04 Polaris Love, 2 mars.indd 6
2020-03-02 15:30
”Så du märkte att jag var med i scenen i alla fall … det var ju ett framsteg.” Eskil sätter sig upp och drar till sig en cigarett. ”Om man fick lite regi nån gång skulle det vara ännu bättre.” Greta lyssnar inte på deras tjafs utan gör tänjövningar med nacken och sätter sig i position för att göra om scenen. Mauritz öppnar hyttdörren och ser uppfordrande på den uniformerade stewarden. ”Ja ? Var det något viktigt ?” Stewarden kastar en blick in i kabinen och slår generat ner blicken vid åsynen av den halvnakne mannen och flickan i underklänning på kojen. ”Hemskt ledsen att störa, mister Stiller, men fröken Garbo har bett om att bli informerad så fort vi ser land.” ”Är vi framme ?” Greta lyser upp och svänger benen över kojkanten. Mauritz tackar och stewarden drar sig tillbaka. Greta är snabbt på fötter, plockar upp en klänning från en stol och drar den över huvudet. Nu syns inte ett spår av den graciösa förförerskan. ”Skynda er ! Vi måste upp på däck.” Hon drar till sig en kappa, kliver i ett par snörkängor och skyndar mot dörren utan att knyta dem. ”Jaha, jag antar att vi är färdiga för idag då”, säger Mauritz, drar på sig sin rock och följer efter. Han kastar en blick över axeln på Eskil, som inte gör sig någon brådska. ”Kommer du ? Eller ska du stanna här nere och slicka såren ?” Eskil svarar med att visa baksidan av tungan i en obscen min. Mauritz flinar, inte helt oberörd, och går efter Greta som halvspringer framför honom genom korridoren och slår upp dörren till däck. Fiskmåsar skriar. Saltstänk slår upp mot livbåtarna. Hon vänder sig och tittar på Mauritz, som måste huka sig ut genom dörren och sedan sträcker på sig i hela sin längd, drar handen genom det tjocka, gråsprängda håret och ler mot 7
20-04 Polaris Love, 2 mars.indd 7
2020-03-02 15:30
henne med hela ansiktet. En fuktig vindby sliter tag i hennes kappa. Mauritz går fram och knäpper den. Han granskar henne. ”Om du snör kängorna hela vägen upp så fastnar inte kjolfållen”, säger han strävt medan hans ringprydda fingrar drar upp håret ur hennes krage. ”Och när man inte hinner ordna frisyren kan man åtminstone ha en hatt.” Greta upptäcker att Eskil måste ha kommit ut bakom dem och hört allt eftersom han står och ler retsamt mot henne. När det gäller kläder och stil har han i alla fall ett övertag över sin motspelerska. Moje fäller upp huvan på hennes kappa och tar ett steg tillbaka. Skuggningen gör ögonen mörka och kindbenen mer framträdande. Det får duga. Fartyget utstöter ett ihåligt tjut. Svart rök väller ut ur de höga skorstenarna. Greta gör sig fri och skyndar mot fören, så att huvan blåser ner igen och håret trasslar sig. Duggregn stänker mot ansiktet. Hon torkar av sig på kappärmen och ser höga byggnader tona fram genom diset. ”Titta !” ropar Eskil och pekar. Frihetsgudinnan glider fram ur en fuktig molnbank med den regnblöta facklan riktad mot horisonten. ”Vad stor hon är”, säger Greta. ”Mycket större än jag trodde …” ”Jag är hungrig.” Eskil ser mot salongen där lunchgäster na börjar samlas och en orkester spelar. Mauritz drar eld på en tändsticka och de två skådespelarna lutar sig fram för att tända sina cigaretter i hans kupade händer. ”Passa på att vila nu medan vi är här”, säger han till dem. ”Om allt går vägen är vi på båten till Le Havre om några dagar och om två veckor börjar vi filma.” ”Mister Stiller, sir ?” De tittar upp. En kypare stretar fram emot sällskapet med en vit handduk fladdrande runt handleden. Han bär en silverbricka med tre glas som han försöker skydda mot den fuktiga 8
20-04 Polaris Love, 2 mars.indd 8
2020-03-02 15:30
blåsten. ”En drink före maten ?” Mauritz och Eskil tar var sitt glas. Kyparen räcker själv ett till Greta : ”Mrs S tiller …”, innan han skyndar tillbaka med nerböjt huvud. Eskil följer efter och ropar glatt över axeln att han tänker gå och sätta sig vid bordet. ”Sista lyxmåltiden !” ”Hörde du vad han sa, Moje ?” Greta ser på Mauritz, full i skratt. ”Ja, är du också hungrig ?” ”Inte han. Kyparen.” Mauritz ser oförstående ut. ”Han kallade mig mrs Stiller ! Han måste ha trott att vi är gifta.” ”Gjorde han ?” Moje ler frånvarande, plötsligt i andra tankar. ”Lustigt ändå. Eller hur ?” Hon lutar huvudet mot den sträva kragen på hans rock. Salt luft fyller näsborrarna. Värme klibbar i nacken trots regnet. De är på andra breddgrader nu, tänker hon. Allt har varit så enkelt på båten. Repetitionerna på morgonen. Steg för steg. Gest för gest. Sedan löprundorna. Sedan maten, som serveras vid samma klockslag varje dag. Sedan fler repetitio ner. Sedan tio, elva, tolv timmars sömn. De har haft var sin hytt och massor av rum, korridorer och trappor som de kunnat röra sig i. De har kunnat lämna varandra och vara själva, men någon har alltid funnits inom räckhåll när de velat ha sällskap. Eskil har tillbringat timmar i rökrummet, där han charmar olika välbärgade herrar som kan bli användbara i framtiden. Mauritz har suttit i sin stora hytt och skrivit på deras film om Sarah Bernhardt och själv har hon gått oändliga promenader. Mest på däck. Runt, runt. Uppför trappor, nerför trappor. Men också genom korridorer, in i andraklassavdelningen, genom köket, upp till musikrummet och ibland till kaptenen. Hon har lärt sig alla prång, gångar och 9
20-04 Polaris Love, 2 mars.indd 9
2020-03-02 15:30
genvägar och vid middagen har hon roat sina pojkar med att imitera olika passagerare. Ibland har hon ägnat sig åt att gå i motsatt håll mot färdriktningen och försöka hitta den exakta hastigheten, så att atlantångaren verkat stå stilla. På så sätt har hon kunnat upphäva tiden. Dagar och nätter har flutit förbi och ingenting förändrats, utom att vågorna gått högre eller lägre och molnen stackat sig och skingrats igen. Greta märker att hennes hand plötsligt vilar ensam kvar på den blöta relingen. Mauritz har dragit sig undan, smuttar på sin drink och kisar bort mot staden med ett spänt uttryck. En pappersdrake av oro vecklas ut i bröstet på henne. ”Vad är det, Moje ?” ”Inget alls. Vad skulle det vara ?” ”Jag ser ju att du tänker på något.” ”Bara på hur vacker du är i det här grå ljuset. Och på den där blicken du fick till under repetitionen. Den röjer din karaktärs dubbelhet på ett intressant vis.” Greta nickar och suger i sig hans ord. Att han säger att hon hittat fram till det själv gör henne stolt fast hon vet att det inte är sant. Hon lutar huvudet mot den sträva kragen på hans rock igen. Han trycker till om hennes axel. ”Ska vi göra Eskil sällskap ?” Han ler sitt stora leende som drar djupa streck från ögon till haka, hans varma blick får orosdraken att veckla ihop sig igen och de går tillsammans mot matsalen. Ingenting måste förändras bara för att vi är här, tänker hon. Jag behöver bara fortsätta att göra det jag gör, var vi än befinner oss ; utan att fråga varför och utan att tveka, så växer det bit för bit fram en roll, en värld, ett konstverk. Och jag är en del av det. Hon tar ett sista djupt bloss på cigaretten och knäpper iväg den över relingen.
10
20-04 Polaris Love, 2 mars.indd 10
2020-03-02 15:30
Senare kommer hon ofta att få frågan vilket som var hennes lyckligaste minne. Vad svarar man på det ? De kommer ju samtidigt, de lyckliga, de olyckliga och alla de mindre tydliga känslorna, insnärjda i varandra så att det inte går att minnas den ena utan att påminnas om den andra. Om de istället hade frågat : När var du inte orolig ? När var du lugn ? så hade hon kanske svarat : Mitt på Atlanten. Med Moje. Under en vecka, som kunde ha varit en månad, när de inte hörde till varken den gamla eller den nya kontinenten, rådde absolut harmoni. Så fort de kom in på amerikanskt farvatten rubbades balansen. Mauritz slutade arbeta med manuskriptet och började skriva brev istället. Han var uppe hos telegrafisten och hade något hektiskt i blicken när han kom tillbaka. Ett ljudlöst skott hade avfyrats och något okänt hade tagit kontrollen över deras liv. Hon skulle inte kalla det olycka. Inte lycka heller. Det var inte en känsla utan en rörelse. Oförutsägbar och vindlande men obeveklig. En frän lukt, som gammal filmjölk blandat med jord och damm, stiger från tredjeklasspassagerarnas trånga boskapsfållor i den stora, inglasade ankomsthallen. Greta stannar upp när hon ser de hopfösta familjerna med stora, slitna packningar : rädda ansikten, trötta ansikten, hoppfulla ansikten. Mauritz vinkar henne till sig och leder henne mot den luftiga utgången för första- och andraklasspassagerare, kantad av mässingsstolpar och gröna rep. En flicka, kanske nio år, med hårt flätat hår och smutsig blus, sitter på huk i den trånga tredjeklasskön och hostar i kjolen. ”Gå inte för nära. Det är rena smittohärden här inne.” Mauritz ser sig omkring. ”Wilson skulle möta oss med visumen. Var håller han hus egentligen ?” ”De får inte ens något vatten”, säger Greta, fortfarande med blicken på flickan. 11
20-04 Polaris Love, 2 mars.indd 11
2020-03-02 15:30
”Ibland är du verkligen som ett litet barn, Greta. Där ! Wilson !” Mauritz vinkar till någon längre fram och ökar på takten. Eskil och Greta skyndar efter. Ett barn ? Verkligen, tänker hon. För att hon inte glömmer vem hon är ? Gretas farbror ville att hans och Gretas familj skulle ta sig till Amerika när hon var liten. Då skulle de ha stått i den kön. Om de hade överlevt båtresan. Dessutom vet hon, för det berättade en kostymör på inspelningen av Gösta Berlings saga, deras svenska film, att Mauritz har varit lika fattig han, om inte fattigare. Innan han blev erkänd satt han hemma och skrev teaterpjäser dygnet runt och livnärde sig på potatis. När han fick pengar till en föreställning lät han skicka efter vita skjortor, för han tänkte inte ta ett steg utanför dörren i sin slitna, smutsiga krage. Och det i ett av Helsingfors fattigaste kvarter. Stil, brukar han säga till henne, är det som skiljer oss från djuren. Idiotiskt. Medkänsla är vad som skiljer oss från djuren. Inget annat. ”Det här är Richard Wilson”, säger Mauritz. ”Min amerikanske advokat.” Greta ler mot en liten man med högt hårfäste och stor kostym, som sträcker fram handen. Moje verkar ha en advokat i varje hamn. Wilson säger något till henne som hon inte uppfattar. Engelskan går fortfarande över huvudet på henne om hon inte koncentrerar sig, trots att hon har tvingats använda språket en del i och med att hon har varit borta från Sverige det senaste året. Hon sträcker fram sin hand, plötsligt graciös, och ler ner mot honom. ”How do you do ?” chansar hon. För en främling som möter dem för första gången, som Wilson gör nu, måste det vara svårt att få grepp om vilka de här tre skandinaverna är. Det finns något sjövilt över deras uppenbarelse ; tre vackra jättar som stampat ut ur skogen med 12
20-04 Polaris Love, 2 mars.indd 12
2020-03-02 15:30
siktet inställt på storstadens skyskrapor. Fast Wilson vet inte var han får det ifrån, för när han tittar närmare efter så är de i själva verket både välklädda och välvårdade och betydligt hövligare än många amerikaner han möter, även om framför allt flickans engelska är lite knackig. När han frågar hur resan varit svarar flickan glatt att hon har druckit havsluft och sett stjärnhimlar avlösa varandra. ”Ja, det skadar inte att lagra luft i lungorna innan man ger sig in i New York”, skojar han och känner sig samtidigt lite futtig. Men den unga kvinnan ler varmt och försäkrar ivrigt att hon ser fram emot att se hans berömda stad. Wilson sliter blicken från hennes stora, blå ögon och vänder sig till Eskil. ”Ja just det. Det här är Eskil.” Mauritz presenterar honom som så ofta lite i förbifarten, som om han glömt att han är där. Wilson skakar Eskils hand. ”Är ni också skådespelare ?” ”Ja vi arbetar tillsammans …”, börjar Eskil, men blir genast avbruten av Mauritz : ”Fast om man försöker diskutera rollerna med honom så somnar han bara.” ”Du mal ju på i timmar”, hugger Eskil tillbaka. Wilson ler nervöst och slår ut med handen. ”Min bil står där borta.” På väg ut från ankomsthallen sneglar Greta mot Eskil som har tryckt ner händerna i fickorna och dragit upp axlarna till öronen som en kränkt pojke. Hon nyper Mauritz i armen. ”Varför måste du alltid vara så hård mot honom. Du vet hur lättsårad han är. Och han avgudar dig.” Men Eskil tjurar så demonstrativt att ingen av dem kan tycka synd om honom särskilt länge. Dessutom har de viktigare saker att tänka på. De har just kommit till New York. Klockan är fyra på eftermiddagen och det är klibbigt och kvavt i värmen. Ånga ryker från brandposterna. Lastbilar tutar. Gatan ekar av rop. Vilket jäkla liv det är här ! 13
20-04 Polaris Love, 2 mars.indd 13
2020-03-02 15:30
De har aldrig sett en så stor byggnad som hotell Commodore. Till och med Mauritz kommer av sig lite när de kliver ur taxin. Esplanade i Berlin var väl så pampigt, men den här konstruktionen liknar närmast ett rymdskepp, monstruöst rätvinklig bredvid den jäsande, vackra kanelbullen till centralstation. Lodräta rader av små svarta fönster rakt upp mot himlen får byggnaden att likna ett fängelse eller möjligen ett sjukhus. ”Modernaste hotellet i New York.” Wilson ler och torkar pannan på rockärmen. Han ser tvekan i deras ansikten och tillägger : ”Det ska vara mycket bekvämt.” Den stora, kyrkliknande lobbyn är i alla fall välkommet sval. Och där finns gäster, palmer, mattor och soffor som förmänskligar proportionerna. Eskil skriver sin slängiga signatur i liggaren på marmordisken och lämnar över pennan till Greta som tvekar, torkar sin svettiga hand på dräkten och tar upp den igen. Hon ser portieren hälsa mister Stiller välkommen och lämna över en packe med brev och telegram. Hon lutar sig nonchalant mot disken, rullar över pennan till Mauritz och ser vädjande på honom. Han ger henne en blick. ”Sluta skämmas för din handstil. Det är inget fel på den.” Men han tar ändå pennan och skriver in dem båda två : Mauritz Stiller och Greta Garbo. Portierklockan plingar och en svettdroppe faller från Mauritz panna ner i liggaren. När de kommer upp på rummet – en stor, enkelt inredd svit med två sovrum, ett badrum och ett vardagsrum – knäpper Wilson upp kavajen och fläktar sig med handen. Greta önskar att han inte hade följt med. Hon skulle behöva ta av sig kläderna, duscha, röra sig fritt ett tag. Hon ser på Mauritz, som räcker ett glas vatten till advokaten. ”Något nytt från västkusten ?” frågar han. 14
20-04 Polaris Love, 2 mars.indd 14
2020-03-02 15:30
”Nej, men jag räknar med att höra av dem när som helst”, svarar Wilson snabbt. Frågan verkar göra honom nervös. ”Det hoppas jag verkligen. Varje dag jag är borta från Europa kostar en förmögenhet.” Greta struntar i kutymen och går in i badrummet för att skölja av ansiktet åtminstone, men blir genast avbruten av Mauritz som tittar in och viftar glatt med ett brev som han just har öppnat. ”Gamla vänner till mig. De vill att vi kommer över i kväll.” ”I kväll ? Jag har inte ens något rent att sätta på mig.” ”Klänningen jag köpte i Konstantinopel då ?” ”Jaha.” Greta skruvar på duschen och känner på temperaturen. ”Vadå jaha ?” ”Så det är en viktig bjudning ? Jag tyckte du sa något om att vi skulle vila.” Hon börjar knäppa upp sin blus. Mauritz spänner blicken i henne. ”Det kommer att bli roligt. Gör dig i ordning nu, vi åker om en timme. Jag och Wilson pratar vidare i baren så länge.” Han nickar mot Eskil, som för att antyda att små dandys också har öron och att det är därför han behöver ta advokaten åt sidan. Men det är inget som Greta bryr sig om nu, för det susar i henne av ilska ; pulsen slår hårt medan hon drar av sig kläderna och hon får bita sig i tungan för att inte ropa något dumt efter honom. Hon är lika arg en kvart senare när hon kommer ut från den inte tillräckligt kalla duschen i bara underklänningen och klampar förbi Eskil, som ligger på schäslongen och röker. ”Han är en slavdrivare”, muttrar hon och rotar fram en hårborste ur en väska. ”Vi har knappt kommit i land och genast måste man ut och visa upp sig för olika människor. Det tar aldrig slut. Publikvisningar. Diplomatiska banketter. 15
20-04 Polaris Love, 2 mars.indd 15
2020-03-02 15:30
Möten med finansiärer där man måste vara representativ och konversera om ingenting. Han vet hur svårt det är för mig. Eller förstår han fortfarande inte vad jag går igenom varje gång ? Han kunde lika gärna slänga mig i en öppen eld. Vi skulle ju få ledigt !” ”Ledigt från repetitionerna.” ”Dem tycker jag ju om.” Eskil skakar på huvudet åt hennes prioriteringar. Han har bytt om till en mörkblå silkeskostym och lavendelfärgad, uppknäppt skjorta. Radion spelar en jazzig schlager. Greta drar i sitt burriga hår och borstar upp det till en lös knut. ”Hur ser det här ut ?” Han ger henne en olycklig blick, hoppar upp och tar borsten ifrån henne. ”Här. Låt mig.” Han börjar med van hand borsta ut det trassliga håret. ”Det är bra om du går dit. Nån måste hålla ett öga på honom.” ”Följer inte du med ?” ”Nej tack. Han har hackat på mig ända sedan i morse. Jag behöver en paus. Men jag skulle gärna vilja veta vad han håller på med.” ”Hur då menar du ?” ”Ja, men vet du vad vi gör här egentligen ?” ”Skulle han inte möta några producenter ?” ”Så varför är den första person vi träffar en advokat ?” Eskil himlar konspiratoriskt mot henne i spegeln, men hennes blick glider undan. Hon har ingen aning om vad han himlar om. Han letar efter dolda innebörder i allt Moje gör och försöker alltid pressa honom på svar : Varför åkte de iväg just när de äntligen skulle börja spela in ? Charles Magnusson hade ju fått SF att gå in med beloppet som saknades, tyska UEFA och franska Pathé var med på avtalet, de hade fått ihop budgeten efter nästan ett år av mer eller mindre hopplösa förhandlingar. Varför var de överhuvudtaget på väg till 16
20-04 Polaris Love, 2 mars.indd 16
2020-03-02 15:30
New York ? Det är rätt tröttsamt. Greta håller inne med sina frågor. Hon har lovat Moje att lita på honom och det tänker hon göra också. Louis Armstrong kommer till hennes räddning från ra dion. ”Åh, den här ! Höj. Det är ’Georgia Brown’.” Greta lyser upp, flyr från hårborsten och vrider upp volymen på radion. ”Det är charleston ! Hör du ? Two small feet, oh so neat …” Hon tar några livliga danssteg. De blonda lockarna letar sig ut ur frisyren och vispar runt hennes rosiga kinder medan hon svänger på armar och ben som hennes vänner på teaterskolan har lärt henne. Det är den roligaste dansen hon vet. Eskil betraktar henne skeptiskt. ”Säker på att det där är charleston och inte schottis ?” Hon stannar upp och ser sårat på honom. ”Det vet du väl att det är !” ”Du kanske ska hoppa över den om det blir dans i kväll … ?” ”Vad menar du med det ?” ”Bara att den gör sig bättre om man är lite mer … petite. Tjejerna här är smala som streck.” ”Äh. Stick och brinn.” Hon tar en cigarett ur hans etui och går sin väg. ”Men … Vill du göra bort dig ? Du kan inte förvänta dig att Moje ska regissera varenda steg du tar.” Greta tänder cigaretten och synar sig själv i den stora, vinklade väggspegeln. Hon tycker att hon ser bra ut. Hon tycker om sina ögon. Sina färger. Men hon är huvudet längre än de flesta flickorna, särskilt här, och hennes försök att gå ner i vikt har inte gjort henne mindre, bara knotigare. ”Du har rätt. Jag är klumpig.” ”Lägg av”, säger Eskil. ”Du är snygg. Jag ger bara igen, förstår du väl. För att han alltid klankar ner på mig men aldrig på dig. Kom nu … Så jag kan fixa klart håret.” 17
20-04 Polaris Love, 2 mars.indd 17
2020-03-02 15:30
Han ser uppriktig ut, eller i alla fall så pass uppriktig som en vacker, sårad och ständigt ironisk pojke är kapabel till. Greta räcker honom borsten. ”Jag tar hand om kvällen.” ”Tack. Hyggligt.” Han ställer sig bakom henne och börjar sätta upp håret. Det är inte honom hon är arg på, det är Moje som behöver få veta att han lever. Hon får en tanke och ler mot Eskil i spegeln. ”Fast då måste du göra mig en gentjänst.” Mauritz lyfter blicken från sin konversation med Wilson när Eskil kommer nersläntrande för trapporna till Commodores grill room. Ett litet band spelar för de få middagsgäster som redan har slagit sig ner vid de mörklackerade träborden under guldsköldar och djupröda gobelänger. Eskil vet hur han kommer att reagera. Förväntansfull först, sedan förbannad över att han inte har Greta med sig. Trots att han retar sig på förutsägbarheten så blir han alltid lika tagen av det imposanta i Mauritz ilska, och den där svarta, rasande blicken som får det att hugga till i hjärtat. Ibland retar Eskil honom bara för att få se den. ”Förlåt att jag är sen”, säger han och slår sig nonchalant ner bredvid männen i baren. ”Vad dricker ni ?” ”Du beställer bara groggvirket här”, säger Wilson och öppnar kort kavajen för att visa att han förser dem med spriten. Eskil suckar åt situationen. Han måste så fort som möjligt sätta sig in i hur man kringgår lagarna här i stan. Mauritz tittar fortfarande mot utgången. ”Var är Greta ?” ”Ja just det, jag skulle hälsa att hon inte kan följa med.” ”Jag tyckte jag var rätt tydlig med vad som gällde.” Eskil lutar sig fram och viskar diskret, men på engelska så att Wilson ska höra : ”Det är hennes … du vet, den tiden på månaden.” 18
20-04 Polaris Love, 2 mars.indd 18
2020-03-02 15:30
Mauritz drämmer sitt sodavatten i baren så att de närmaste gästerna rycker till och vänder på huvudet. ”Är det allt hon har att komma med ? !” Han reser sig, ursäktar sig för Wilson med att han ”inte kan låta henne trilla tillbaka i gamla mönster bara för att hon inte jobbar” och lämnar rummet med bestämda steg, muttrande något om ”härda sig” och ”uthållighet”. Wilson ser sig besvärat omkring och Eskil ler bakom drinken. Ett stackars par i hotellhissen, förmodligen på tillfälligt besök i storstaden av deras ansträngda finklädsel, nariga händer och rosiga kinder att döma, stirrar förskrämt på Mauritz när han gör dem sällskap. Han är huvudet längre än dem och med sina mörka ögonbryn, fårade ansikte, eleganta kostym och inte minst alla tunga ringar på fingrarna är han oroväckande svår att placera. Mauritz fångar parets blickar och stirrar så kolsvart på dem att de snabbt tittar ner i golvet och närmast springer ut på sitt våningsplan. Mauritz ångar genom korridoren och bultar på dörren till deras svit. ”Hallå !” Inget svar. ”Hur dum tror du att jag är ! Öppna dörren.” Han drar i handtaget. ”För i helvete, Greta ! De förväntar sig att se dig också. Jag borde inte behöva tvinga dig att göra såna här saker fortfarande … Det är lika mycket för din skull !” Men Greta är inte där, utan på väg nerför brandtrappan i full fart. Hennes hår är kammat och elegant uppsatt. Hon är klädd i en tegelröd råsidenklänning med snedknäppt hals, guldbrodyr på kragen och vidd i kjolen. När hon kommer ner till sista våningen är foajén plötsligt full av affärsmän i grå kostymer och förortsfamiljer på helgresa. Flera huvuden vänds när den långa kvinnan i den exotiska klänningen kommer ut genom en sidodörr. Greta känner blickarna, men tänker inte låta det bekomma henne. Hon tar ett djupt andetag, sträcker på sig och skyndar vidare mot restaurangen. 19
20-04 Polaris Love, 2 mars.indd 19
2020-03-02 15:30