förbjudet att andas
Jean-Claude Mourlevat
FÖRBJUDET ATT ANDAS
Översättning Karin Lidén
läs också
Vintersång (2022)
Följande låtar citeras i boken:
På s. 143 och 169: ”Somewhere Only We Know” av Keane (Timothy James Rice-Oxley, Richard David Hughes, Thomas Oliver Chaplin, 2004).
På s. 266, 267 och 281: ”We Might as Well Be Strangers” av Keane (Richard David Hughes, Timothy James Rice-Oxley, Thomas Oliver Chaplin, 2004).
På s. 324 och 325: ”Hey Jude” av The Beatles (John Lennon, Paul McCartney, 1968).
På s. 345: ”This Love” av Craig Armstrong (Jerry Burns, Craig Armstrong, 1997).
Gilla Böcker
© Gallimard Jeunesse 2011
Svensk utgåva: © Lilla Piratförlaget AB, 2024
Originaltitel: Terrienne
Översättning: Karin Lidén
Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design
Tryckt hos Livonia Print, Lettland, 2024 isbn : 978-91-7813-550-9
Gilla Böcker är en del av Lilla Piratförlaget. www.lillapiratforlaget.se
Första delen
Vad som ingav dem ännu mera avsmak var att han redan förut varit gift flera gånger men alltid förlorat sina hustrur, man visste inte hur.
Charles Perrault, Riddar Blåskägg
1. Flickan med skalbaggen
Etienne Virgil mådde inte bra när han i början på hösten träffade den unga flickan som hette Anne Collodi.
Hon stod och liftade vid departementsväg 8 mellan SaintEtienne och Montbrison, någonstans på stället som här brukar kallas Slätten. Längre bort, västerut, ligger Forezbergen. Om det är vackert väder ser man dem framför sig vid horisonten, mörkt gröna, blånande, och man kan inte låta bli att tänka att man borde åka dit, att de ser så vackra ut. Men den här morgonen syntes de inte, himlen var grå och hängde lågt. Det duggregnade.
Hon stod i vägkanten vid utfarten från Sury-le-Comtal, stadigt bredbent och med ansiktet vänt mot trafiken. Han brukade inte ta upp liftarflickor och när han nu gjorde det, så var det för att den här flickan verkade vara i samma ålder som hans sondotter
Loïse. Han skulle inte alls ha gillat att se sitt äldsta barnbarn stå och lifta ensam vid den här vägen, inte vid någon annan väg heller för övrigt, och han tvekade inte det minsta innan han styrde in sin gamla Peugeot mot vägkanten och stannade.
Hon småsprang fram till bilen, böjde sig in mot sidorutan som han hade rullat ner och frågade:
”Ska ni till Montbrison?”
Hon var av medellängd och såg mycket ung ut, hon hade ett vackert ansikte och mörkbrunt, halvlångt hår.
Hon var helt klädd i svart: jeans, tröja, jacka, skor, halsduk.
”Ja, det ska jag. Hoppa in.”
”Tack.”
Han stängde av radion medan hon satte sig.
”Ni kan ha radion på”, sa hon.
”Jag lyssnade inte”, svarade han. ”Har du stått här länge i regnet?”
”Nej, några minuter bara, och det regnar inte särskilt mycket.
Dessutom så är jag van.”
Hon satte fast säkerhetsbältet. Han kastade en blick i backspegeln och körde iväg.
”Titta! Visst är den vacker?”
Hon öppnade högra handen och visade en grön skalbagge med täckvingar som gnistrade som om de nyss hade blivit lackade med en pensel.
”Jag hittade den där borta, i gruset. Man skulle kunna tro att det är ett smycke, inte sant? En brosch …”
Hon var lugn, förtroendefull. Hon hade ställt sin väska vid
fötterna och tittade nu på den stora insekten som rörde sig sakta i hennes hand.
”Jag trodde att de grävde ner sig på hösten för att övervintra. Den ser bortkommen ut. Tror ni att den kommer att överleva?”
”Jag vet inte.”
”Och om jag behåller den och den torkar, tror ni att den kommer att vara lika grön då?”
”Jag vet inte. Jag förstår mig inte ett dugg på entomologi.”
”Mm, och vad förstår ni er på då?”
”Ingenting särskilt …”
Samtidigt som han sa det insåg han i hur hög grad det var sant: han förstod sig inte på någonting särskilt. Han tänkte också att den här flickan inte liknade någon annan. I stället för mobiltelefon hade hon en grön skalbagge i handen, och hon pratade gärna, till skillnad från de stumma tonåringar han kände som alla tappade talförmågan i vuxnas närvaro.
Hon höll handflatan öppen och den gröna skalbaggen glänste mot allt det mörka: hennes kläder, instrumentbrädan och väskan vid hennes fötter.
”Det finns sådana här på Tutankhamons sarkofag”, sa hon.
”Hm …”
”De symboliserar evig återkomst.”
”Verkligen?”
”Ja, solens återkomst, solen som frigör sig från nattens skuggor, varje morgon, och stiger upp på himlen.”
Han log. Om någon av dem skulle ha undervisat den andra, så borde det, med tanke på deras respektive ålder, ha varit han.
”Är ni pensionär?”
För ett ögonblick kände han sig svarslös, men hon hade ställt frågan så naturligt och fritt att han inte blev stött.
”Ja. Eller egentligen nej. Man kan säga att jag har ett yrke som man inte riktigt pensionerar sig från.”
”Vilket då?”
”Jag skriver böcker. Romaner.”
”Är ni författare?”
”Ja.”
Han hade alltid haft svårt för att själv uttala de där tre orden:
”Jag är författare.” De gjorde honom illa till mods, som om han när han uttalade dem skröt med att ha en speciell förmåga, och han var rädd för att man skulle tycka att han var pretentiös.
Han fruktade att hon skulle fortsätta med att ställa den oundvikliga och outhärdliga frågan: ”Var får ni era idéer ifrån?” Så att han skulle bli tvungen att än en gång svara: ”Jag får inga idéer.”
Hon besparade honom den prövningen. Sannerligen, hon förvånade honom.
”Vad heter er senaste roman?”
”Den heter Svanhoppet.”
”Har jag inte läst.”
”Det är inte konstigt, den kommer inte ut förrän i december.”
”Det är en fin titel. Jag ska låna den på mediateket.”
”Äh, det behöver du inte …”
”Varför då?”
”Därför att det inte är någon bra roman.”
”Aha, ni är inte nöjd med er själv.”
Hennes röst hade sjunkit på sista stavelsen. Det var inte en fråga, utan ett konstaterande. Ett ovanligt konstaterande, och det roade honom.
”Det stämmer, jag är missnöjd med mig själv.”
”Ingen fara, ni kommer att skriva bättre nästa gång!”
”Det är inte så säkert, jag har en känsla av att vara lite på upphällningen. Jag känner mig gammal.”
Han var själv förvånad över sin uppriktighet. Han hade knappt känt den här flickan i fyra minuter och nu hade han redan avslö-
jat mer för henne än för sin förläggare som han hade samarbetat
med i fyrtio år, som han inte dolde något för, som han hade obegränsat förtroende för, men för vilken han inte hade lyckats erkänna detta: ”Min sista roman är dålig, jag har inga idéer längre och jag känner mig gammal.”
”Hur gammal är ni?”
”Jag är sjuttioett.”
”Lustigt.”
”Vad är det som är lustigt?”
”Jag är sjutton. Man behöver bara vända på siffrorna.”
Skalbaggen hade kommit fram till kanten på handen och hon föste försiktigt tillbaka den med pekfingernageln.
”Stanna där, hör du … Vart är du på väg egentligen?”
Det lilla djuret rullade ner i gropen på handflatan och viftade med sina klor och krokiga ben för att vända sig rätt. Hon skrattade till, kastade en blick på Virgil från sidan och tittade sedan på insekten igen.
De satt tysta en liten stund. Han såg på vägen.
Hon såg på skalbaggen.
”Är ni gift?”
”Nej. Eller, ja. Jag har varit gift.”
”Är ni skild?”
”Nej. Min fru gick bort, det är trettio år sedan.”
”Vad dog hon av?”
”Hon fick en stroke.”
”Trettio år …”, viskade hon imponerat. ”Och ni har aldrig försökt hitta någon annan att leva med?”
”Jo, det har jag. Flera gånger.”
”Och det har inte funkat?”
”Nej, det har inte funkat.”
”Varför det?”
”Jag vet inte … Jag har väl inte fallit dem i smaken, antar jag.”
”Vad hette hon, er fru?”
”Hon hette Madeleine.”
Han undrade varför han var så dum att han fortsatte att svara på den där främmande flickans frågor. Kanske för att hon inte ser på mig, tänkte han, för att hon ställer sina frågor så obesvärat, och också, sanningen att säga, för att alltihop ter sig en aning overkligt.
”Madeleine, det är ett fint namn”, fortsatte hon. ”Gammaldags, men fint.”
”Tycker du det?”
”Ja. Fast egentligen tror jag att jag skulle ha sagt likadant om vilket namn som helst, att det var fint. Ibland är det bara så.”
Virgil blev osäker. Den här flickan hade ett ovanligt sätt att resonera. Han önskade att hon skulle fortsätta att fråga ut honom.
Han var rädd att hon skulle sluta.
”Författare, det är coolt”, sa hon nu. ”Jag gör ingenting spännande. Jag säljer stolar.”
”Aha”, sa han, nästan besviken över att hon pratade om sig själv nu och inte om honom. ”Stolar?”
”Ja. Och så letar jag efter min syster.”
”Förlåt?”
”Jag letar efter min syster.”
Han visste inte vad han skulle svara och för första gången
sedan den unga flickan klev in i bilen frågade han sig om hon kanske hade tappat det, som det heter. Om det som han hade tagit för ett tecken på intelligens och en speciell charm inte i själva verket var en lätt mental störning. Den där skalbaggen i handen, den där stolhistorien, den där direktheten, det där hoppandet från det ena till det andra … Hon gav honom inte tid att fortsätta med sina funderingar.
”Vad ska ni göra i Montbrison?”
”Jag ska till tandläkaren. Jag går dit varje fredagsmorgon vid samma tid sedan två månader. Och jag är lika rädd varje gång.”
”För vad då?”
”Att det ska göra ont.”
”Men tandläkare gör en inte illa.”
”Det märks att ni är ung. När jag var liten gjorde de det, med borren. Borren, det är en fräs egentligen, men vi sa borren. Bara ljudet, det skar genom märg och ben. Och så beror det på min bror.”
”Er bror?”
”Ja, min äldste bror. Första gången som jag skulle gå till tandläkaren, jag var väl tio år, sa han till mig att hon hade varit SSmedlem och att hon hade kallats häxan från Buchenwald. Det gjorde mig livrädd.”
Hon log och skakade på huvudet. Det var tyst en stund, sedan fortsatte hon:
”Händer det att ni berättar om folks hemligheter i era romaner?”
Den här gången gjorde det plötsliga ämnesbytet honom inte lika överraskad.
”Ja, ja”, stammade han, ”visst … Precis så är det. Egentligen berättar jag inte om någonting annat än det, människors hemligheter. Det är mitt enda ämne.”
”Aha. Och om försvinnanden?”
”Försvinnanden?”
”Ja, personer som försvinner och som man aldrig mer återser.”
”De har hänt att jag har skrivit om personer som söker finna sig själva, ja, och som till slut …”
”Nej”, avbröt hon, ”jag menar personer som försvinner, som om de hade fallit ner i ett djupt hål.”
”Nej”, sa han, ”inte så.”
”Skulle …”
Han ställde in sig på en ny närgången fråga. Han väntade. Kanske ville hon veta om han hade barn, hur många, vad de hette, om han älskade dem, om det fanns ett som han tyckte mer om än de andra, och han skulle ha gått med på att svara. Men han misstog sig.
”Skulle ni kunna sätta av mig där borta, vid korsningen?”
”Jag trodde du skulle till Montbrison, som jag.”
”Nej, jag ska till Campagne.”
”Campagne?”
”Ja. Det är där. Vi är framme.”
Han blinkade åt höger och stannade några meter från den oansenliga skylten där det faktiskt stod ”Campagne 3,5”.
Duggandet hade övergått i ett tätt regn, lätt och fint som ånga. Sikten var dålig. Vägen som var smal och rak försvann i rät
vinkel in i en äng, där den förlorade sig i grönskan. Det hade kunnat vara en teckning. Vägslänten och diket var igenvuxna med högt gräs.
”Det regnar, jag tänker inte lämna dig här.”
”Jo. Oroa er inte. Och tack så mycket.”
”Men det är inget besvär. Jag är i alldeles för god tid till tandläkaren.”
”Nej, jag vill helst att ni lämnar mig här.”
”Säkert?”
”Säkert. Jag har huva.”
Hon lät försiktigt skalbaggen glida ner i sin högra jackficka, lyfte upp väskan och steg ur bilen.
”Adjö. Tack för skjutsen.”
”Adjö då.”
Han såg henne dra huvan över huvudet och börja gå längs vägen. Han satte på radion och körde iväg.
Under hela behandlingen, som han genomled med båda händerna hårt knutna ovanpå tandläkarstolens armstöd, tänkte Virgil inte ett ögonblick på den unga flickan som han hade tagit upp i sin bil, men när han en knapp timme senare körde vägen i motsatt riktning mindes han henne och försökte, på skoj bara, få syn på korsningen där han hade lämnat henne.
Han såg den inte.
Campagne … Namnet sa honom ingenting. När han kommit i jämnhöjd med Saint-Romain-le-Puy och såg klosterkyrkan på sin koniska basaltgrund kom han ihåg att han hade passerat den
medan flickan var i bilen. Det var nära att han vände om för att åka åt samma håll som på ditvägen och lättare kunna få syn på den där korsningen.
Men han avstod och körde hem till sig, till sitt hus vid stranden av Loire-floden.
Tankarna på den unga flickan fanns kvar. Hon hade talat med honom med en förvånande otvungenhet, men utan ett uns av oförskämdhet. Han hade accepterat hennes indiskreta frågor, precis som man gör när ett litet barn frågar om man ska dö snart eller varför man har en stor vårta ”där!”. Man blir inte arg på barnet. Tvärtom, man blir lite rörd över oskuldsfullheten.
Han tillbringade eftermiddagen med att arbeta på sin pc som hade varit barnens födelsedagspresent till honom när han fyllde sjuttio. Den fina nya datorn hade tvingat honom att förvisa sin gamla Remington upp på vinden, den som han hade knackat fram fjorton romaner på. Med fyra fingrar: pekfingrarna och långfingrarna. Svanhoppet var den femtonde, skriven på den splitternya pc:n, och den var dålig.
Han kom ingen vart, han blev irriterad och hittade tusen anledningar att avbryta sig: städa på skrivbordet, räfsa ihop löv i trädgården, klyva brädstumpar till tändved. Men, utan att alls ha tänkt på det i förväg, bredde han vid femtiden ut vägkarta nr 50 över sitt skrivbord, drog ner lampan över den och började leta efter Campagne.
Norr om väg D8, från Saint-Romain-le-Puy och i riktning mot Montbrison, kunde han se flera orter som var belägna minst tre och max fem kilometer från departementsvägen. De
hette La Vue, Les Bichaizons, Curraize, Le Bruchet, Garambaud … Han såg inte något Campagne.
På måndagsmorgonen begav han sig till järnhandeln i Saint-Cyprien för några inte särskilt viktiga inköp och när de var avklarade fortsatte han på D8:an. Han körde till rondellen i Montbrison. Där svängde han runt och tog vägen tillbaka, körde till Saint-Romainle-Puy och vände om där för att ännu en gång åka den några kilometer långa sträckan. Han körde så långsamt att flera bilar tutade på honom. Men när han var tillbaka vid rondellen igen kände han sig lika dum som förut: vägen till Campagne var försvunnen.
Då körde han in mot vägkanten, slog av motorn och satt i tystnaden i kanske tio minuter fullkomligt stilla med händerna på ratten och betraktade de små rostbruna fläckarna på huden som avslöjade hans ålder.
Jag måste ha hört fel, tänkte han. Eller också hade hon hittat på någon håla som inte finns. Det är bara den där förargliga detaljen: jag såg skylten. Jag såg den med egna ögon. Och jag såg den där flickan försvinna bort längs vägen.
Han fortsatte i riktning mot Saint-Etienne och saktade in vid det första huset han såg på norra sidan om D8:an. Det var en totalt charmlös villa som låg helt för sig själv. Han körde upp längs en grusgång och stannade bilen på gården. En man höll på att lasta skrot på flaket på sin pickup.
”God dag, jag har kört fel. Jag ska till Campagne.”
”Till Champagne?”
”Nej, Campagne. Det är ett litet ställe. Kan inte ligga långt härifrån.”
Mannen skakade på huvudet. ”Nej. Det känner jag inte till.”
”Hm, och har ni bott här länge?”
”Jag är född här.”
Nästa fredag, när Virgil var på väg till tandläkaren, fick han en chock vid utfarten från Sury-le-Comtal. Den unga flickan dök upp framför honom på samma plats som han hade sett henne förra gången en vecka tidigare. Det fuktiga och disiga vädret var detsamma. Hon hade samma kläder. Han upplevde det som om han var med om exakt samma händelse. Han tyckte att hon var lite blekare. Hon log när hon såg att han stannade.
”Sannerligen, jag har tur med er.”
”Ja, hoppa in!”
Så fort hon satt bredvid honom insåg han hur mycket han, utan att erkänna det för sig själv, hade hoppats få träffa henne igen. Han slog av radion.
”Lyssnade ni inte?” frågade hon.
”Nej.”
”Varför har ni radion på om ni inte lyssnar?”
”Jag tycker om att höra folk prata, även om jag inte hör på vad de säger. Jag tänker på annat. Rösterna vaggar mig. Ibland har jag svårt att sova på natten, då sätter jag på radion och lyssnar på rösterna och somnar till dem.”
De fortsatte sitt samtal som om ingenting hade avbrutit det veckan innan.
”Vilken kanal lyssnar ni på?”
”På natten lyssnar jag på France Culture.”
”Är inte den tråkig?”
”Jo, ibland. Men ibland är den väldigt intressant.”
”Jag lyssnar på NRJ. Vet ni vilken det är?”
”Ja. Min sondotter hör också på den.”
”Har ni ett foto av Madeleine på nattduksbordet?”
Han blev rörd över att hon kom ihåg namnet efter en vecka.
”Nej, det har jag inte.”
”Men i plånboken?”
”Ja.”
”Tittar ni ofta på det?”
”Nej. Nästan aldrig. Men jag vet att det finns där och det räcker. Det är taget på en bensinmack. Inte särskilt romantiskt. Jag vet inte varför jag berättar det för dig. Det är mycket personligt.”
”Man borde bara berätta personliga saker för varandra. Inget annat är särskilt intressant. Tycker ni inte?”
”Jo. Din tur att berätta något för mig. Något personligt. Ja, om du vill, förstås.”
”Min gröna skalbagge har dött.”
”Det var inte särskilt personligt.”
”Okej. Jag letar efter min syster.”
”Det sa du redan förra veckan, men jag fattade inte vad det handlar om.”
”Min syster har försvunnit. Och jag letar efter henne.”
Han fick en känsla av att deras dialog var ett skakigt bygge, att ett enda felaktigt ord kunde få alltihop att rasa. Han tog risken:
”Hon har liksom ’fallit ner i ett hål’?”
”Ja.”
”Behöver du hjälp?”
”Inte än, men om jag behöver det så är det kanske er jag kommer att be.”
”Varför mig?”
Hon undvek frågan och ställde en annan:
”Har ni en mobil?”
”Nej, det har jag inte.”
”Aha, men en fast telefon, eller en e-postadress?”
”Ja.”
Han gav henne båda, tillsammans med sitt efternamn, och hon skrev upp allt i en anteckningsbok som hon tog fram ur sin väska. Han lade märke till att hon använde en kort pennstump och att hon skrev med vänster hand, omsorgsfullt och med yttersta leden av pekfingret bakåtböjd.
”Tack. Jag kan inte skicka några meddelanden därifrån, men det kan hända att jag kommer att höra av mig på något sätt.”
”Därifrån?”
”Ja, från Campagne. Titta, vi är framme.”
Han såg att de faktiskt var framme vid korsningen. Det kändes som om de bara hade åkt i några minuter. Han stannade i vägkanten. Han såg skylten, den raka vägen, det höga gräset, ängen, dimman.
”Adjö då”, sa hon. ”Och tack igen.”
”Det var så lite.”
Hon gick några steg, så kom hon tillbaka och lutade sig in genom bilfönstret.
