JohanFalk
När krisen knackar på
Vemtar ansvar när samhället interäcker till?
När krisen knackarpå
Vemtar ansvar närsamhället inte räcker till?
Alltbörjade 2019 närjag sågSVT-serien“Nedsläcktland”. Serien blev en ögonöppnare– en brutal påminnelseomhur snabbt vardagen kanförändras närkrisenslårtill. Denfick migatt inse attviärbetydligt mersårbara än vi tror,och att vårt samhälle,trots allteknologi ochbekvämlighet, harsköra punktersom lätt kanslåsut.
Medtiden insågjag atthemberedskapintebarahandlar om attlagra saker. Dethandlar ocksåomatt förstå hursaker fungerar ochatt vara mentaltförberedd.
Menför attverkligen göra skillnad krävsenstörreförändringi hurvisom samhälle serpåhemberedskap. Minvisionäratt förändra svenskafolkets inställningtillhemberedskap– att visa attdet inte är någotför “deandra”, utan någotvialla kanoch börengageraoss i. Ochnyckeln till denna förändring liggeri atttänka nytt.Jag tror attvårabostadsrättsföreningar runt om ilandetkan vara motorn idetta arbete.Genom att aktivt involveraföreningarnai Sveriges krisberedskapkan vi göra detenklare förvarje medlem attfåtillgångtillresurser, kunskapoch stöd.
Grannsamverkan ikris.Det handlaromatt skapalokala navdär föreningar kanfungera somplattformarför samarbeteoch trygghet.Genom gemensamma inköp, utbildningar ochövningarkan vi byggaenberedskap som inte bara stärkerindividen,utanhelavårtsamhälle. Detären lösningsom inte bara är praktisk,utanockså stärkerbanden mellan osssom människor.
Denhär bokenärenuppmaning atttänka nytt,att samarbeta ochatt se beredskapsom någotvibyggertillsammans.För framtidens kriser kommer inte attvänta på oss– ochdärför är detdagsatt vi agerar nu.Grannsamverkani kris är inte bara en idé, detärenväg framåt förett tryggare Sverige.
Närkrisenknackar på
Vemtar ansvar närsamhället inte räcker till?
JohanFalk
©2025Johan Falk –HemmaBeredskap
Illustration: JohanFalk
Förlag:BoD ·BooksonDemand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8057-850-9
Närberedskap blir verklighet
Hej, jagheter Johan, ochjag vill ta meddig på en resa –en resa genomfyraakter utifrånfyraolika beredskapsperspektiv,bostadsrättsföreningen, familjen, kommunoch staten somtillsammans visarvad som krävsför attbygga ettstarkareSverige.
Detärintebaraenberättelseomprylar, broschyrer ellerstora planer,utanommänniskor,gemenskap och hur samarbetekan förändra allt.
Detbörjarmed Anna.Enheltvanlig mamma somen dagbestämdesig föratt prataomhemberedskapmed sin familj.Devar skeptiska, kanske till ochmed motvilliga, men Anna gavsig inte.Hon visste attberedskap handlarom meränatt ha vatten idunkar –det handlaromatt vara mentaltredooch våga ta ansvar försig självoch andra. Hennes engagemang växtefrånhemmettillhela hennesbostadsrättsförening,där hondrogigång grannsamverkan ikris.
Senhar vi kommunen. En välmenande organisation medfinaplaneroch teoretiska lösningar– somgick rakt åt skogen när
detvar dags attöva iverkligheten. Detvar kaos.Men ur kaoset föddes någotnytt. Närenavkommunens anställdatipsade om Annasföreningoch derasunika sätt attförbereda sig tillsammans, öppnades dörren förnågot större.Kommunen lärdesig av föreningen ochinsåg attberedskap inte bara är uppifrån ochner –den måstebyggasnerifrånoch upp.
Ochsåregeringenoch MSB, våra nationella pelare av trygghet, somendag insågatt broschyren “Om krisen ellerkriget kommer” inte räckte längre.Debehövde meränriktlinjeroch centrala planer –debehövde verkliga lösningar. Närdehörde talasomAnnas förening,där grannsamverkan ikrishadeblivit ettnav förlokal trygghet,reste de ditoch blev inspirerade. Det somhadebörjatsom ettlitet initiativi en förening kundevisa sigvaraennyckeltillSverigesframtidaberedskap.
Dethär är berättelser om vadsom händer närvivågar tänka utanförboxen,när vi servarandrasom resurser ochintebara somindivider.Det handlaromatt förstå attstaten, kommunernaoch medborgarnaintekan klaradetta själva –men attvi, tillsammans,kan skapa någotstarkareänvi någonsin kunnatdrömmaom.
Så välkommen att följamed på resan. Låtdig inspireras av Anna en föreningsmedlem, en familj, kommunen, och statensom alla upptäckte attlösningen på kriserna liggeri gemenskap,samverkan och handling. Förnär krisenknackar på,ärdet vi sommåste öppnadörren– redo, tillsammans.
Johan
AKTI
Från okunskap till trygghet
Historienomenbostadsrättsföreningi förändring
Denhär boken, isamarbete medHemmaBeredskap, är den saknade pusselbiten iSverigeskrisberedskap.Myndigheterna harlänge talatomvårtindividuellaansvarför hemberedskap –men ingen harvisat hurman faktiskt skapar en fungerande lösningsom byggerpåsamarbete ochgemenskap.Den här bokengör just det. Härfår du praktiskaverktyg ochen inspirerande berättelse somvisar hurenbostadsrättsförening gick från okunskap till attbli en förebild igrannsamverkan. För detärintebaraensam förberedelse somskapartrygghet– det är detvibyggertillsammans.
Vi kallar detför, Grannsamverkan ikris
INLEDNING
Närberedskap blir verklighet
Närjag förstbörjade arbeta medhemberedskapsfrågor mötte jagoftasamma inställning: “Det därhänderintehär.” Vi är trygga,moderna människor,vanavid attlivet rullarpåutan större störningar.Strömmenflödargenom våra väggar, vattnetporlarurkranarna, ochaffärenshylloräralltidfyllda. Menvad händer närdet plötsligtintegör det? Närmörkret släckerlampornaoch kranen är tom? Då ställs vi införenfråga vi sällan tänker på:“Kanviklara oss– ochkan vi hjälpa varandra?”
Detärhär gemenskapenkommerin. Jaghar sett många familjer somförberedersig individuellt,och detärbra.Men närenhel förening börjar tänkapåberedskap,händernågot större.Föreningarhar en unik styrka.Deärmer än bara grannarsom råkarboi sammahus –deärpotentiellt ettnätverk av resurser,kunskap ochstöd.
En förening somarbetar tillsammanskan
Säkerställaatt ingen blir lämnad ensami en kris.Samordna resurser somvatten, värmeoch information. Skapatrygghet genomgemensammaplaneroch rutiner.
Jagvillberätta om en särskild förening somverkligen visade vaddet innebäratt göra skillnad.Deras resa börjademed en enkelidé:“Vadhänderomviförberedeross tillsammans?”Det låtersjälvklart, mensanningen är attdet krävsmod,vilja och ledarskapför atttastegetfrånatt vara en gruppindivider till attbli en sammansvetsadgemenskap.
De ställdes införutmaningar– strömavbrott,misstro och motstånd –men fann ocksåstyrkai varandra.Delärde sigatt
hemberedskap inte handlaromatt lagrakonserver ochvatten i ensamhet.Det handlaromatt byggabroar mellan människor.
Om attvetaatt närnågot gårfel,finns detendörratt knacka på,enhandsom hjälper.
Denhär bokenärderas berättelse.Det är en resa från okunskap till styrka,frånisolation till gemenskap. Mendet är också en påminnelse om någotstörre: attvi, närviarbetar tillsammans, kanklara meränvinågonsintroddevar möjligt.
Så till digsom läserdetta –kanskeenstyrelsemedlem, en granne, en myndighetsperson, en kommunaltjänsteman ellernågon sombaraundrarvar manska börja– vet att förändring är möjlig. Detbörjarmed småsteg. Ettsamtal, en idé, ettmöte. Ochinnan du vet ordet av detkan dinföreningvaraenavdem somgör skillnad, inte bara förersjälva, utan förhelaert samhälle.
Förnär grannar förenasför attskapa trygghet,blirdeinte bara starkarei kris. De blir starkaretillsammans– varje dag.
Kapitel1
Första mötetmed bostadsrättsföreningen
Familjen Pettersson hade längedrömt om attlämna sintrånga hyreslägenheti förorten ochflyttatill någotmer permanent, någotsom verkligenkunde blideras hem. Eftermånader av letandehadedeäntligenhittatdet perfekta stället– en ljus fyra ienvälsköttbostadsrättsföreningpåenlugngata. Med tvåbarn, Emil 9åroch Maja 11 år,och en hund somalltid tycktesbehövamer plats, kändes flyttensom början på ettnytt kapiteli derasliv.
Flyttdagen varkaotisk menfylld av förväntan. Lastbilenhade precis tömtspåmöbleroch kartongernär de första grannarna dökupp.Enäldre dam, medenstadigröstoch etthjärtligt leende,presenteradesig somBirgitta, föreningensordförande. Honhademed sigennybaktsockerkakaoch ettvänligt leende.
“Välkomna! Jaghörde attdet flyttade in en barnfamilj här. Ni kommer trivas,det är jagsäker på,” sa Birgitta medanhon granskadedem medenblick sombådevar nyfikenoch varm.
“Åh, tack så mycket,” sa Anna,som snabbt hade tagitpåsig rollensom familjensansikte utåt.Hon togemotkakan och kändesig genast välkomnad. Birgitta hann knappt lämnainnan nästagranne, en mani femtioårsåldernmed verktygsbälte, knackade på.Han presenterade sigsom Göranoch erbjöd sig atthjälpatill om någotbehövde fixas.
Detblevsnabbttydligt attdetta inte bara varen bostadsrättsförening,utanenliten världför sig. Detfanns pensionärersom Birgitta,ensamståendeunga, ochnågra fler barnfamiljer.Under denförstaveckanknackadeflera grannar på föratt säga hej, lämnaöversmå gåvoreller bara berätta om området. Anna ochhennesman Erik varöverväldigade av vänligheten.
En inblicki föreningen
Ett parveckorefter flyttendampdet första informationsbladet från styrelsenner ibrevlådan.“VälkommentillBRF Solrosen!” stod dethögst upp, tillsammans medinformation om sophantering,städdagar ochstyrelsenssammansättning. Anna noterade attdet ocksåfanns en inbjudan till nästa föreningsmöte. Honvisadedet förErik, somrycktepåaxlarna.
“Jag antaratt vi bordegå,”saAnna.
“Visst,omduvill,”svarade Erik medanhan kämpademed att sättaupp hyllor ivardagsrummet.
Mötetvisadesig vara en ögonöppnare. Styrelsen, medBirgitta ispetsen,gickigenomalltfrånbudgettillplanerade renoveringar.Det vartydligt attdet fannsett stort engagemang hosnågra,medan andramestsatttystoch väntadepåatt få gå hem. Anna fann sigsjälv fascinerad av strukturen ochdesmå detaljerna somverkade spelastorroll förföreningens funktion.
Närmötet nästan varslutreste sigBirgittaoch tittadeutöver församlingen.
“Vibehöver fler istyrelsen.Jag vill särskilt uppmuntravåranya grannaratt funderapåatt engagera sig,”sahon ochlät blicken vila på Anna.“Detärett brasättatt lära kännaföreningenoch grannarna.”
Anna svalde hårt ochrodnade.Hon visste inte vadhon skulle svara, meninnan honhannsäganågot restesig Göran.
“Jag tycker vi skavälja Anna.Hon verkar vettig och engagerad,”sahan,med ettsjälvsäkert leende.
Anna kändehur hela salenvände sina blickarmot henne. Det varför sent attsäganej,och innanhon förstodvad somhade
hänt hade honblivit invald somsuppleant istyrelsen.Påvägen hemförsöktehon samlasinatankar.
“Vad harjag gett miginpå?”mumlade hon.
Erik skrattade. “Dukanskeräddarföreningen,”sahan och klappade hennepåaxeln.
Förstautmaningen
Anna kastades snabbt in irollen. Undersittförstastyrelsemöte insåghon attföreningenvar välskött,men attdet fanns outtaladekonflikteroch olikanivåeravengagemang. Birgitta drev mycket av arbetet, ochdet vartydligtatt honbehövde avlastning.Samtidigt börjadeAnnamärka småsaker som kanske kundeförbättras– sombättrekommunikation medde boende ochentydligare struktur förgemensammaåtaganden.
En kväll,när honsattmed Birgitta ochgickigenomgamla protokoll, nämnde Anna någotsom hade gnagti hennes bakhuvud sedanmötet.
“Jag tänkte på detdär medhemberedskap. Tänk om något skulle hända– ettlängreströmavbrotteller någotliknande. Harvinågon plan fördet?” frågadehon försiktigt.
Birgitta rynkadepannan. “hemberedskap? Nej, inte direkt.Vi harjuförsäkringaroch så,men…jag antaratt detärnågot vi bordetitta på.”
Detblevstarten på någotstörre. Även om Anna inte insågdet just då hade honplanterat ettfrö.Ett frösom skulle växa till en idéomgemenskap ochsamverkan ikris.
Reflektion
Kapitel 1slutarmed attAnna, ovetandesomresan honjust påbörjat,reflekterar över hurhon nu både är en delavnågot större ochansvarigför attforma det.
Kapitel2
Insikten om krisberedskap
Detvar en klar ochkalljanuari morgon närdet oväntade hände. Familjen Petterssonvaknade till en ovanligtystnad.Det surrande ljudet av kylskåpetoch elementenvar borta, och utanförhördesintedet vanligasurretfrångrannarnas morgonrutiner. Strömmen hade gått.
Anna drog undangardinernaoch tittadeutövergården. Inget ljus från någrafönster,inteens de röda standby-lamporna på tv-apparatersyntes. Honkände en vagoro krypaöversig. Strömavbrott varjuinteovanliga, mendet härkändes annorlunda –större.
Närhon komner iköket mötteshon av Erik,som stod medsin telefoni handen ochsåg bekymrad ut.
“Det är inte bara här,”sahan.“Jagkollade på mobilnätet innan batterietnästandog.Det verkar vara ettstörreströmavbrotti hela området. Ingenvet hurlänge detkommerpågå.”
Anna sågsig omkringi köketoch insågplötsligthur oförbereddadevar.Ingen extramat utöver detvanliga kylskåpsinnehållet,inget alternativ föratt laga matutanel, och absolutinget vatten utöver detsom fannsi kranen –som kanske snartskullesluta fungera.
Morgonenutanström
Barnen komner medfrågandeminer,och Maja,som alltid var nyfiken, frågade: “Vad skaviäta till frukostomviintehar el?”
Anna insågatt detvar en brafråga.Hon plockade fram det somintekrävdeuppvärmning– bröd,smöroch en burk sylt –ochförsöktehålla stämningen lättsam. MenErikkunde inte döljasin frustration.
“Viborde verkligenhavarit merförberedda.Vihar ingenting för sådana härsituationer.Vad görviomdet härvarar länge?” sa hanmedan hanskruvadeavlocketpåkaffetermosen och insågatt denvar tom.
Anna försökte tänkalogiskt.Debehövde information, men utan strömellerinternetkändesdet somatt de famladei mörker.Hon sågutgenom fönstret ochficksyn på Birgitta, somvar utepågårdenmed en ficklampai handen.Anna bestämde sigför attgåutoch pratamed henne.
Föreningens första test
På gården hade fler grannarsamlats.Flera sågförvirradeoch oroligaut, medanandra mest muttrade över problemen. Birgitta verkaderedan ha tagitpåsig en ledarroll.
“Det verkar somatt hela områdetärutanström,” sa Birgitta högt föratt fångaallas uppmärksamhet. “Jag harpratatmed energibolaget, ochdejobbarpåatt lösa det, mendekan inte säga närströmmenkommertillbaka.”
Anna sågsig omkringoch insågatt ingenhadenågon tydlig plan förhur de skulle hanterasituationen om strömmenblev bortalängreännågra timmar.Några av de äldregrannarna sågsärskiltbekymrade ut,och Anna mindes attBirgittanämnt attflera av demvar beroende av el förmedicinskaapparater ochvärme.
“Vad behövervigöranu?”frågade Anna,och hennesfråga satteigång en diskussion.
Grannarnabörjade prataomsinaegnaresurseroch problem. Någonhadeengasolspis,enannan hade en gammal vevradio. Mendet blev snabbt tydligtatt föreningen somhelhetintevar förberedd. Diskussionen rann ut isanden, ochdeflestagick
tillbaka till sina lägenheter medkänslan av attdesjälvafick lösa situationen.
Efterdyningarnaavströmavbrottet
Strömmen komtillbakasentpåkvällen,men detkorta avbrottethadelämnatavtryck.Annakunde inte släppa tanken på hursårbara de hade varit. Föreningen,som kändes så trygg ochstabili vanligafall, hade visatsig vara helt oförberedd på en kris.Dagarna somföljdepratade honmed fleraav grannarnaoch insågatt mångadeladehennesoro.
Birgitta togupp ämnetpånästa styrelsemöte.
“Viklarade ossden härgången, mendet kundehavarit mycket värre. Vi måstebörja tänkapåhur vi hanterar sådana här situationeri framtiden,”sahon.
Anna kändeenstark känsla av ansvar.Hon hade ju självvarit en av demsom inte hade någonplaneller resurser.Nu, som en delavstyrelsen,såg honenmöjlighetatt göra någotåt saken. Honföreslogatt de skulle inkluderakrisberedskap som en punktpånästa årsplaneringsmöte.
“Vibehöver inte göra allt på en gång,” sa Anna,“menvikan börjasmått.Ett första steg kanvaraatt skapaengemensam lista över resurser iföreningenoch informeradeboendeom enklasaker de kangöraför attvarabättreförberedda.”
Styrelsenvar inte helt enig.Göran,som vanligtvis varpraktiskt lagd,tycktedet lätsom en braidé,men en annan styrelsemedlem,som alltid klagadepåbudgeten, menade att detintevar styrelsens ansvar attlösasådant.
“Vikan inte läggatid ochpengarpåatt planeraför någotsom kanske aldrig händer,” invändehan.
Hurförberett är Sverigenär krisen slårtill?
Från strömavbrott och cyberattackertillvattenbrist och naturkatastrofer landets förmåga atthantera kriser
hänger inte barapåmyndigheterna, utanpåoss alla. tillsammanskan bygga den trygghetvibehöver.
Denhär boken utforskar varför hemberedskap är avgörande för ett starkare samhälle och hur svenska bostadsrättsföreningar,kommuneroch staten
Anna trodde aldrig att hon skulle bli en förkämpeför hemberedskap.Men närhon började ifrågasätta sin familjs och föreningsförberedelser inför en kris, väcktes något större. Hennes envishet och vilja attgöra skillnad ledde inte bara tillatt hennes familj blevmer redo hon inspirerade också sin bostadsrättsförening, sin kommun ochtill och mednationellamyndigheter att
tänka om kring vad verkligberedskapinnebär.
Den här boken följer Annas resa,frånskeptiskasamtal vidköksbordet till ett konkret förändringsarbete som visar att beredskap inte barahandlar om prylardet handlar om samverkan, engagemang och attbygga
något som håller, både ivardagen och ikris.
En berättelse om hur en enda person kangörahela skillnaden.