HEKTOR Josefine SKYDDSRUMMET
Tidigare utgivning: Sömmerskorna (2020)
Skyddsrummet
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Josefine Hektor Sättning och grafisk form: Sandra Stridh, Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8073-751-7
HEKTOR Josefine SKYDDSRUMMET
PROLOG
1986
Först rengörs naglarna och blåsorna punkteras. Den avlidnes ansikte ansas med ett rakblad så vasst att ansiktsfärgen klättrar på eggen. När lösningen sedan vandrar genom tryckkärlets gummislang, in genom halsartären och ut i kroppens blodkärl svullnar huden upp. Kinderna blir fasta, pannan slät och ett färgämne får dödens underfundiga flin att upplevas som lite mindre otäckt.
Skalpellen kapar halsvenen med ett fint snitt för att sänka trycket. Vid behov injiceras vätskan även i fingertoppar och ögon. Sedan masseras den dödes händer och ansikte för att formalinet ska tränga ut i kärlen. För att livet ska vända åter, men det händer nästan aldrig.
Micke Johansson tänkte tillbaka på gästens beskrivning och äcklades av sin egen förmåga att inte säga stopp. Han fastnade alltid i samtal om andra. Lyssnade uppmärksamt när de lättade, svävade iväg och berättade sådant han inte ville veta. Anekdoterna gjorde honom blytung och stum, fjättrad vid sin uttjänta tältstol. Han hade ägt campingen under större delen av sitt liv och hört det mesta, fogat sig i otaliga småprat som besvärat honom mer än de piggat upp.
”Pavel? Jana?”
Mickes handflata fick dörren att svikta mot gummilisten. Han sneglade på klockan som synligt placerats under receptionens takfot. Urtavlan liknade en blank tryckknapp med sitt konvexa glas
som dessförinnan suttit i det kommunala utomhusbadets söderläge.
Han strök handen över nackens solskadade ormskinn och frågade sig hur många badgäster med klorröda ögon som egentligen hade kisat mot den genom vattenytan. Som räknat streck, följt visarens spets medan de simmat mellan kakelväggarna eller hållit andan tills okända händer plockat upp dem från botten.
Förmodligen tusentals.
Betydligt fler än de som såg på den nu. Mellan maj och september fanns tid enbart i teorin bland ställplatserna på campingen.
Gästerna följde lättjans puls, eller rättare sagt – grannens puls. Det räckte med att kasta ett halvt öga genom förtältets klarplast för att avgöra om magen skrek efter frukost, lunch eller middag.
Egentligen hade Micke mest lagt ett bud på uret av nostalgiska skäl. Stulna pengar påstods göra sig bäst bland kurviga kvinnor och destillerad sprit, inte i fickan på en kommunal vaktmästare som insett att allt har ett pris utan att veta sitt eget. Trots det fortsatte Micke att slösa dem på bra-att-ha-grejer, kitsch och hötorgskonst. Att konsumera rånbytet var nämligen en svårbemästrad färdighet och med facit i hand hade han lika gärna kunnat vara utan den klibbiga känslan av att invänta straffet. Förr eller senare skulle han säkert köpa något som avslöjade hans inblandning och därmed röja fler än han själv.
”Hallå?”
Micke knackade sina spruckna knogar mot den kulhamrade plåten. Hans polska gäster hade utmärkt sig genom att vara osedvanligt morgonpigga och under sin vistelse retat gallfeber på den ena camparen efter den andra, men nu var det tyst. Inifrån husvagnen hördes inte ett ljud.
Han kände försiktigt på handtaget, dörrens låskolv stretade emot när han prövade spänsten.
”Vad är det frågan om …?” suckade Micke. ”Pavel, öppna!”
Han lyfte på kepsen och torkade bort svetten som lagt sig längs hårfästet. De nya gästerna väntades rulla in om mindre än
en halvtimme och så länge stödbenen fortfarande var nerfällda på polackernas husvagn, hopade sig problemen under skärmmössan med parollen Sveriges kotätaste kommun i maskinbrodyr.
För en gångs skull var campingen fullbelagd. Det hände max en helg per år, oftast i samband med transäsongen, ibland inte alls. Inför detta tillfälle hade Micke töjt regelverket till det yttersta för att klämma in så många som möjligt på området. Inte så mycket som en gräsplätt fanns kvar att erbjuda spontanbesökare med tält. Fick han inte tag på Pavel omedelbart skulle han tvingas ge besked han varken hade råd eller lust att leverera till de nya semesterfirarna.
Micke kupade händerna och lutade pannan mot det mjölkiga fönstret som vette in mot husvagnens diskbänk. Han skannade av insidan. Den gula polyestergardinen var fördragen, men i springan såg han benvita tallrikar med rester från grillen. Värktabletter, frotté och framkallade Kodak-rullar. Utan att han riktigt kunde ta på det, tycktes husvagnen traumatiserad. Överallt fanns små, subtila tecken på att något inte stod rätt till. Micke kunde bara inte säga vad.
Så tystnade klockans trötta tickande. Synen gjorde honom iskall. Den illavarslande magkänslan löpte amok. Nästlade sig fram likt en utsläppt mink som inte visste bättre än att springa bort från det hemska, över motorvägens trafikerade körbana, och innan farhågan nått andra sidan hade den blivit till blod och slamsor.
Ur sovalkoven stack ett litet barnsben fram. Den bleka foten hängde utanför täcket och pyjamasen hade kanat upp över vaden. Micke fick lust att stoppa om den, värma fossingen mellan sina händer, men tårna var bleka som råmjölk.
Han fortsatte att pressa pannan mot rutan tills ögonen hade vant sig vid halvdagern. Micke visste att den här stunden skulle brännmärka resten av hans tillknäppta liv. Ljusets exponering och småfåglarnas kärnfulla kvitter var detaljer han aldrig skulle kunna återberätta för någon. Åtminstone inte på samma sätt som obducenten med husbilen hade förklarat hur en balsamering gick till medan han kastade vatten mot urinoarens metall.
Ta dig samman. Micke rusade bort till förrådet, greppade en kofot och skyndade tillbaka. Hans fotsulor stålsatte sig, bar honom över det grova grusets kanter och hörn. Allt skedde fort, instinktivt som om syret höll på att ta slut. Han bände järnet tills handflatorna sved och till slut knakade listen. Dörren gled upp.
Han blev stående med armarna utmed sidorna medan vinden frigjorde gasen. Synen som skulle komma att möta honom när han lutade sig in över högen av remskor och klippt gräs var ett ras han inte kunde hejda.
En mamma, en pappa och två små barn. Ett febrigt kluster av kärlek och djupt mänskliga drifter.
Micke brydde sig varken om flugsvärmen eller lukten. Han önskade bara att de hade varit tömda på blod med slutna munnar och kläder som inte spände över uppsvällda torsos. Levandegjorda med smink och formalin, så att han hade sluppit se förruttnelsen. För döden var inte vacker. Inte i värmen från en sommar som skulle sjunga oupphörligt tills den dag då han också lämnade livet att levas av andra.
1.
Nutid
Martina Lindh sparkade av sig det sura lakanet och rullade över på sidan. Framför näsan låg en horisontell planka med ingraverade datum och namn som höll väggen samman. Den stank fränt av råttpiss, men hon förmådde inte kroppen att tumla runt mer. Det skulle kräva en beslutsamhet hon inte hade, åtminstone inte i det här skicket.
Magen bad stötvis om lov att få kräkas och till slut gick det inte att stoppa reflexen. På feberdarriga ben hävde sig Martina ur sängen, vadade genom sextio liter utspridd packning och öppnade hänglåset på dörrens insida. Salta droppar kanade längs ryggraden när hon släpade sin otympliga vikt genom den svagt upplysta korridoren. Hon hann inte längre än till grannens papperskorg innan gallan – på eget initiativ – gjorde en stigande manöver.
Martina föll på knä framför flätverket medan det stekta riset som färgats rött av grenadine skvätte i en prasslig påse. Varje uppkastning kändes som den sista, men kroppens sparlåga var en glödande veke och ulkningen följdes alltid av en till. Tolv timmar tidigare hade hon kunnat stoltsera med att hon inte kräkts på flera månader, varken av matförgiftning eller självförakt, men nu var linjen bruten. Än en gång gömde hon ansiktet bland sura matrester som knappt hunnit brytas ner.
Hon lossade länken som stramade runt hennes svullna fotled. Efter fjorton veckor i värmen började pengarna tryta och det som
skulle föreställa en flykt liknade mer ett försupet famlande. Martina visste inte längre vart hon var på väg, bara vad hon lämnat, och den moraliska kompassen hade sedan länge tappat greppet om väderstreckens innebörd.
En dag hade den bara funnits där, knuten i hennes mammas bröst. Liten och öm, som en puttekula under vänster vårta. Anita sa att hon aldrig hade känt den förut, men Martina betvivlade det.
Kanske hade hennes mamma hoppats att den tillhörde kategorin problem som löste sig likt en Treo i vatten, fräste tills de försvann, men tumören var lika verklig som hotet om vräkning och Martinas nitton prickar i registret.
Den kvinnliga onkologens prognos hade varit tvetydig. Å ena sidan fanns det stora möjligheter att förklara krig med cytostatika, å andra sidan hade svulsten redan växt in i vävnaden vilket var det sämsta tänkbara utgångsläget. Så Martina hade gjort det enkelt för sig – packat en ryggsäck och stuckit. Denna gång längre bort än omgivningen trodde var möjligt för någon som bara hade varit i Danmark och vänt.
Längs den kambodjanska öns stränder trängdes pårökta västerlänningar och alternativa livsstilar med gatuhundar och inhemsk öl. Knarkturisterna var oförmögna att avfyra dömande blickar som folk därhemma. Här var Martina bara en solkig servett som hade fastnat i vattenbrynet. Så snart vinden var tillräckligt stark skulle hon fladdra vidare och antagligen ersättas av en ny, sargad sökare med rentvättade kläder.
Kanske var det kräkslukten som distraherade henne, för Martina märkte knappt att den nattliga ensamheten gick förlorad. Rätt som det var stod någon bakom henne, alldeles nära. Personen dröjde sig kvar. Blicken synade Martinas knästående siluett, andetagen närmade sig långsamt.
Så plötsligt – en smekning.
Förstelnad behöll hon ansiktet i papperskorgen medan en främlings händer rörde sig över ryggen. Overklighetskänslan var dimmig och paralyserade förmågan att freda sig. När rovdjuret till slut
gick över gränsen, den som redan hade passerats, men som gradvis flyttades fram i Martinas huvud – spydde hon på nytt.
Martina visste inte hur länge det pågick. Bara att hon svävade hem till sitt snart trettioåriga flickrum där hon varken behövde känna eller höra ljudet av pannan som dunkade henne medvetslös mot väggen. Kroppen anpassade sig till stötarna, låtsades att det inte gjorde ont.
Efter några minuter drog han sig ur, knäppte gylfen och gick in till sitt. Synen var grumlig, men skärvorna av total tystnad försäkrade henne om att ingen annan hade sett vad som hänt.
Martina fingrade på mobilens knappsats i fickan. Det senaste sms:et från hennes syster skickades för tre veckor sedan.
Varför stack du?
Hon visste knappt själv.
Albin Svensson lyfte glaset mot gästerna som samlats i partytältet. Han slog kanten mot framtanden och flinade åt sin egen tafflighet. Champagnen hade gjort rörelserna mjuka redan på frukosten.
Lagom till flaket hade han däckat på en bänk.
”Ett fyrfaldigt leve för Albin. Han leve hipp-hipp, hurra!”
Farsans tal var rörande, åtminstone verkade alla andra tycka det.
Lina, som knappt nådde upp till Albins axel, lade armen om sin storebrors midja medan hennes tvilling Klara sjönk ner i en uppfällbar stol. Hon lyfte ciderburken och skickade en slängkyss som landade framför Albins fötter, precis som en sådan där gelépadda som man kunde katapultera i ett av spelbåsen på Skara Sommarland.
Det krävdes en felsökning för att förstå var systrarnas gränslösa beundran kom ifrån. Albin hade aldrig känt sig förtjänt av deras ändrade planer, primalskriken på bortamatcherna eller stoltheten när de presenterat honom som sin skyddspatron på skolgården.
Den där efterhängsna syskonkärleken som yttrade sig i prygel med skohorn och kunde få dem att gå emot alla utom honom, hade inte
På småstadscampingen vilar ett förrädiskt lugn som får ett abrupt slut sommaren 1986 när en polsk barnfamilj hittas död i sin husvagn. Händelsen avskrivs som en olycka, men kalla kriget går inte att vifta bort och i den omgivande skogen pågår märkliga saker som förbryllar semesterfirarna.
I nutid har Martina flytt Falköping och mammans cancerbesked, men ett övergrepp får henne att vända hem igen. I ett försök att få ordning på sin trassliga tillvaro, återupptar hon kontakten med den pensionerade polisen Rolf som förlorat anseendet sedan ett tjänstefel hunnit ifatt honom.
Tillsammans undersöker de vad som hände de polska turisterna, och när en lantbrukare brinner inne höjs insatserna.
Vad har fackrörelsen med saken att göra? Vem rör sig i skuggorna runt det nedlagda radiotornet? Och går det verkligen att leva ett ”normalt liv” om man en gång avlivat människor som djur?
SKYDDSRUMMET är en fristående uppföljare till Sömmerskorna.
www.vistoforlag.se
