FILIP LANDELL
Filip landell
STORMBÄRARE
Fler böcker av Filip Landell utgivna på Visto förlag: Skogshjärta (2023)
Stormbärare
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Filip Landell
© Omslagsbild: Rostyslav Zagornov
Sättning: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2024
ISBN: 978-91-8073-849-1
”Vi
återbördade hjärtat i hopp om att rädda dig, i stället blev det din undergång. Jag är så ledsen Alvar.
Allt jag kan ge dig nu är min egen frid.”
Vingur Passvandrare
Prolog
Det brann inuti. Känslan påminde honom om något han upplevt för länge sedan. Liv. Varmt blod, ett hjärta som slog. Han drog ett djupt andetag, kände hur luften fyllde lungorna. Äntligen var all väntan över.
Något tungt rörde sig snett bakom honom. Han vred på huvudet. Blickade in i Idrahirs grumliga ögon. Hennes kropp spände sig, fjällen rasslade mot varandra. Jord trillade ner från hålans tak.
Bazrut synade pojken som låg framför draken, blek och livlös. Alvar. Det var egentligen hans kropp Bazrut skulle klätt sig i, om det inte vore för Vingur. Mannen som offrade sig själv för att låta pojken dö. Nu fanns ingen av dem längre, varken pojke eller man. Tack vare dem var hjärtat återbördat och Bazruts själ fri. Vingurs kropp skulle tjäna honom väl.
Han tog ett kliv framåt, men stannade upp när Idrahir öppnade gapet och väste. Bazrut tvekade. Trots att han var starkare än på tusen år var han ännu bara en skugga av sin forna kraft. Han behövde vänja sig vid sin nya skepnad, förstå hur han kunde använda den utan att döda värden.
I samma ögonblick släppte Idrahir ut ett öronbedövande rytande. Hålan förvandlades till ett virrvarr av jord och fjäll när draken kastade sig framåt. Bazrut slog ut med armen, svepte in sig i ett virvlande mörker. Idrahir smällde med svansen, fällde ihop vingarna och krälade förbi.
Sedan blev allt tyst.
Bazrut lät mörkret falna. Idrahir hade försvunnit med pojkens kropp. Bazrut knep ihop munnen. Hade han varit starkare så hade han tagit upp jakten. Nu behövde han först ta sig västerut. Söka upp Svarthand och samla sina styrkor. Förbereda sig inför kriget som väntade. Gjorde han sina drag i rätt ordning kunde det hela vara över innan det ens börjat.
Han började gå genom den underjordiska gången som ledde upp till Kråkskogen. När han kom ut vid moderträdets rötter möttes han av ett lätt regn. Han såg hur dropparna trängde ner i den döda jorden och rynkade pannan. Han kunde höra hur rötterna viskade till varandra.
Han stod så ett tag. Kände vinden i ansiktet. Blodet som pulserade i ådrorna. Sedan började han vandra västerut. Han kunde färdas betydligt snabbare, men valde att lyssna till skogens dåraktiga viskningar. För många mansåldrar sedan hade han förgjort Arbolaria, så som skogen kallades förut. Tiden skulle inte ändra på det. Allting gick i cykler, upprepade sig. Skogens hjärta var återbördat. Om Arbolaria var på väg att vakna till liv så var det bara för att dö igen.
Han nuddade vid kronan på huvudet. Kände mörkret och kraften den utstrålade, hur det smälte samman med honom själv. En kraft som Elatzia inte bevittnat sedan den gamla världens fall.
Munnen förvreds i ett leende. Cirkeln var sluten. Snart var världen hans igen.
DeL 1
KApitel 1
Ardel lät blicken svepa över horisonten. Det var första gången han såg det breda ut sig framför honom. Havet. För en stund försvann tröttheten och värken i kroppen, tillsammans med skulden och saknaden. Kanske skulle han här finna vad han sökte efter.
Doften av tång hängde i luften. Ardel hukade sig ner och doppade fingrarna i vattnet, slickade på ett av dem och skakade förundrat på huvudet. Salt vatten, ett helt hav av det dessutom. Men han visste att man inte kunde dricka det, till skillnad mot Nordmarkernas friska fjällsjöar.
Han stelnade till när han fick syn på en äldre herre som kom gående mellan granarna en bit bort. Ardel fick en rynka i pannan, missnöjd över sin ouppmärksamhet. Som tur var verkade mannen vara obeväpnad, men Ardel reste sig ändå upp och förde handen till yxan vid midjan.
”Smakar det gott?” sa mannen och nickade mot vattnet.
Ardel synade främlingen närmare. Hans kropp var märkt av ett hårt liv, med ett ansikte lika rynkigt som en bit torkat läder som legat framme i solen. Att döma av den raka hållningen och de grova underarmarna hade han fortfarande styrkan kvar i kroppen, trots sin ålder. Han hade något vänligt över rösten, och Ardel lät handen vid midjan falla.
”Duger till att koka soppa på kanske.”
Mannen skrockade samtidigt som han började lösgöra fiskebåten som var uppdragen i viken. Dess skrov vilade på stranden, med tampen fastknuten kring en al.
”Kommer du västerifrån?”
”Det stämmer”, sa Ardel och påminde sig själv om att inte säga för mycket. ”Från Valurien.” Det låg en bit sydöst om Nordmarkerna. Deras folkmål lät annorlunda mot det mer melodiska nordmålet, men han kunde härma Valuriernas brytning hyfsat.
”Jaså. Jag hade gissat längre norrut.”
”Jag har släkt i Myrholm.”
Mannen nickade som om han godtog förklaringen. ”Går underliga rykten från väst nuförtiden”, sa han och slängde tampen i båtens för. ”Vi brukar inte ha mycket med västfolket att göra, men man kan inte undgå att snappa upp ett och annat.”
Han stannade upp och såg på Ardel, som om han förväntade sig att Ardel skulle svara på den osagda frågan.
”Då förstår du kanske varför jag har sökt mig hit. Nord- och Västmarkerna är inte längre platser man vill vistas på.”
Den verkliga anledningen till varför han kommit hit lät han ännu vara osagd.
Mannen betraktade honom ett ögonblick under tystnad, innan han återigen talade. ”Hjälper du mig att skjuta ut båten och ta upp näten så kan du få en skål varm soppa och ett tak att sova under i natt.” Han blickade upp mot molnen, som såg ut att bli allt mörkare. ”Det ser ut att blåsa upp till storm.”
Ardel behövde inte fundera länge. Han log brett.
”Det låter som ett fint erbjudande.”
”Då så, låt oss ro innan ovädret är här.”
Mannen klev ner i fiskebåten. Ardel tog av kappsäcken från sina ömma axlar och la den vid tampen. Sedan tryckte han på fören så att skrovet gled ut i vattnet. I sista stund lyckades han hoppa upp själv innan avståndet blev för stort. Han noterade mannens skeptiska blick efter den klumpiga påstigningen.
”Kanske är det bäst om jag tar upp näten själv trots allt”, mumlade
mannen. Ardel letade efter tecken på att han skämtade, men fann inga.
”Jag kan ro, så tar du upp dem”, sa Ardel.
”Har du rott förut?”
Ardel nickade. Det fanns gott om stora sjöar kring Myrholm som han hade fiskat mycket i under sin ungdom. Däremot aldrig med nät, det kändes inte rätt. Fiska gjorde man med lina. Men nu var inte rätt tillfälle att påpeka det märkliga i östlänningarnas seder.
”Ja i så fall, varsågod.” Mannen reste sig upp och bytte plats med Ardel, som fattade de nednötta årskaften. Han spände sig kring skuldrorna och drog armarna bakåt. Sedan började han ro dem mot vågorna som kluckade mot skrovet. Vinden friskade i mer ju längre ut från land de kom.
”Vad heter du?” sa mannen.
Ardel tvekade under bråkdelen av en sekund, men beslöt sig sedan för att säga sitt riktiga namn. Mannen tycktes pålitlig och han ville inte dölja sanningen mer än vad som var nödvändigt.
”Ardel Yxhand.”
Mannen nickade. ”Mitt namn är Eskil Vassvik.” Han vände ansiktet norrut och pekade mot en udde längre bort. ”Det första nätet ligger där ute, till vänster om kobben. Du ser träflötet som guppar.”
Ardel kastade en blick över axeln och fick syn på trästycket som trotsade vattnets försök att dra ner det till botten. Han vred en aning på båten och fick nu i stället vinden från sidan. Han lät ryggen och armarna göra jobbet, nöjd med att få vila benen efter sin långa vandring. Ännu mer nöjd över att redan ha mött en person från trakten. Och allra mest nöjd över att slippa sova ute i storm.
Efter att ha tagit upp näten pekade Eskil ut vägen till stugan. Han berättade att de inte skulle ro alltför långt, vilket Ardel i tysthet tackade för; vågorna slog upp över båtkanten och vinden manade på. Så här långt norrut hade sommaren just nått sitt slut och nu var det höstvindar som blåste.
När de en stund senare vände båten upp och ner på en smal
sandstrand så drog en kraftig bris genom tallarna och de första regndropparna började falla. Ardel och Eskil hängde upp näten på stolparna som var nedslagna vid bryggan. De tog ur fångsten, samlade ihop den i en trähink och skyndade sig sedan upp till stugan som låg dold bakom ett par tallar längre bort. Där räddade de sig in bakom de timrade väggarna.
Inne i stugan smattrade regnet mot fönstren. Vinden rev i husknutarna och en svag doft av tjära genomsyrade rummet. I eldstaden fladdrade en brasa. Ardel förstod att den tjocka murstocken som löpte upp genom taket skulle hålla huset varmt under nattens kyligaste timmar.
En kvinna kom ut ur ett av rummen och fick syn på Ardel. Hon höjde på ena ögonbrynet och lät blicken vandra vidare till Eskil.
”Du har med dig sällskap ser jag.”
Eskil drog av sig kängorna samtidigt som han talade. ”Det här är Ardel Yxhand. Jag har erbjudit honom mat och husrum för natten.”
Han stannade upp och svepte med handen mot kvinnan. ”Och det här är min fru, Sofi. Hon lagar en fantastisk fiskgryta, som jag hoppas att vi båda ska få smaka ikväll.”
Ardel böjde på huvudet. ”Trevligt att råkas, Sofi. Ursäkta det plötsliga uppenbarandet, ni ska ha stort tack för att jag får sova här i natt.”
Sofi iakttog honom en stund i tystnad. För ett ögonblick undrade Ardel om hon skulle kasta ut honom, men så mjuknade hennes ögon. I stället fick hon något moderligt över ansiktet. ”Ni måste vara stelfrusna. Jag ska leta fram ett par kläder.”
”Det är alltför vänligt av er.”
Sofi tvekade. ”Men först skulle jag nog gärna se att du sköljde av dig, om du inte misstycker.”
Ardel kastade en blick ut genom fönstret. Regnet hade tilltagit och han visste att havet var kallt så här långt norrut. Ändå lyckades han pressa fram ett leende mot Sofi. Han misstänkte att han luktade som ett kadaver efter den långa resan.
”Inte alls.”
Eskil klappade Ardel på axeln. ”Hon kan verka hård”, sa han lågt. ”Men du stinker faktiskt. Ses snart.”
Med de orden klev Eskil vidare in i stugan. Ardel lade handen på dörren, tvekade, och klev sedan ut i regnet.
En stund senare, när han sköljt av sig i det salta vattnet och fått på sig rena kläder, satt han framför brasan bredvid Eskil och Sofi med gåshud på armarna. På järnspisen stod fiskgrytan och puttrade. Den spred en fantastisk doft som fick det att kurra i magen på Ardel.
Sofi såg mot honom. ”Är du hungrig?”
Ardel försökte att inte nicka alltför ivrigt. ”Det doftar fantastiskt.”
”Den bör vara klar nu. Sitt du, jag kan hämta.”
Hon reste sig tillsammans med Eskil, och snart kom de tillbaka med skedar och ångande skålar. Ardel tog emot en av dem och njöt av värmen som strålade igenom träet. Han fattade skeden i handen och förde ner den i fisksoppan. Stoppade en bit sik i munnen och drog en fridfull suck när han kände smaken som spred sig i gommen.
”Har du fått något alls att äta på sistone?” sa Eskil.
Ardel stoppade in ännu sked och talade med munnen full. ”Det har inte gått någon större nöd på mig, men det här var verkligen gott.”
Sofi log mot honom. Hennes ansikte var likt sin makes märkt av väder och vind, men trots de härdade dragen tyckte Ardel att hon såg märkligt levande ut där hon satt bredvid elden.
”Tack”, sa hon. ”Trevligt med någon som berömmer ens matlagning för en gångs skull.”
Eskil grymtade och lät handen vila. ”Fisken är precis lika god som den var igår, förra året, och när vi var unga. Ska jag ändå säga det varje dag?”
Sofi låtsades drämma skeden i huvudet på Eskil. Han vek undan och såg på Ardel med ett underfundigt leende, vilket tvingade Ardel att sleva in mer soppa för att inte frusta till av skratt.
Jakten på en förlorad ätt.
Hoppet till ett tempel vars ljus nästan slocknat.
Och kampen mot ett mörker som snart kan sluka allt.
Skogens hjärta har återbördats till sin rätta kropp och Bazrut, en nekromantiker från den gamla världen, har återuppväckts i mänsklig form. För att stoppa honom måste Valyria, Hefaisto och Ardel ena Elatzias styrkor innan det är för sent.
Samtidigt sveps Najiha, en flicka från Sandöarna, ut till havs under en storm. Hon flyter i land vid de norra skärgårdsöarna, där hennes kunskaper om havet kommer avgöra om hon någonsin får återse sin familj igen.
I Varpalota försöker Frida hitta ett nytt liv som arbetare i hamnen efter att ha flytt Bazruts framfart i Västmarkerna, men hon blir snart varse att hans mörker redan fått fäste i staden.
Det hela löper samman i stormens öga, i ett slag som kommer förändra världen för evigt.
STORMBÄRARE tar vid där SKOGSHJÄRTA tar slut och är del två i trilogin.
www.vistoforlag.se
