I DETTA SKUGGLAND MÖRKA
Camilla Johnsson
I detta mörka skuggland
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Camilla Johnsson
Grafisk form: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2024
ISBN: 978-91-8073-859-0
I DETTA SKUGGLAND MÖRKA
Camilla Johnsson
KAPITEL 1
Nutid
Fredag 21 juli 2023
Erik drog sakta blicken över det upprörda havet som uppenbarade sig framför honom. En samling mörka och hotfulla regnmoln var på väg in över land – de hade med säkerhet lyckats kamouflera sig under nattens mörkaste timmar, men så här i dagsljuset var de väl synliga. De var så tunga att de nästan såg ut att smälta samman med det mörka vattnet borta vid horisonten.
Han gnolade på en sång som han lyssnat på i bilen medan han stängde bakluckan på den tio år gamla Forden. Bakom honom låg den öde stranden i något som liknade en oändlig skugga under det tjocka molntäcket. Han tryckte på låsknappen och bilen gav ifrån sig ett välbekant klickande.
Klockan var snart tjugo över fem på morgonen och det var riktigt kyligt i luften, speciellt för att vara i slutet av juli. Han hade varit lite väl optimistisk när han lämnat jackan på kroken i hallen trots att han visste att det varit under tio grader de senaste nätterna.
Erik huttrade till när en kall vind tog tag i honom bakifrån. Han förstod direkt att detta bara var ännu en grå morgon som senare skulle förvandlas till ytterligare en regnig och sollös sommardag. Han skakade uppgivet på huvudet.
Det passar bra med den här själlösa platsen.
Den smått dystra och sömndruckna staden hade inte vaknat till liv än och han insåg att han haft en ofantlig tur när han hittat en ledig parkering precis utanför jobbet. Någon morgonpigg
person hade uppenbarligen gett sig i väg tidigt och lämnat ett tomt hål i raden av bilar som vanligtvis aldrig erbjöd en ledig plats.
Han sneglade upp mot kontorshotellet som han städade tre gånger i veckan. Huset var av den modernare typen med mörkgrå fasad och opersonlig stil. Det som räddade den trista byggnaden var de stora panoramafönstren som gav en magnifik utsikt ut över havet.
Städjobbet var inte något som drog in mycket pengar till honom och Malin, men han kunde inte förneka att han njöt av att städa tomma lokaler med endast musiken i öronen och sina egna tankar som sällskap. Han hade inte något större behov av social interaktion just nu och visste inte om han någonsin skulle ha det igen.
Han böjde sig ned för att plocka upp sakerna som han tidigare lastat ur bilen och började sedan styra sina steg mot kontorshotellet. I jeansfickan kunde han känna hur nyckelkortet till entrédörren låg platt mot hans ben.
Han hann inte ta mer än ett par steg innan en fiskmås började skrika desperat någonstans bakom honom. Det var inte förrän då som han insåg hur tyst det hade varit när han stigit ur bilen. Han stannade upp och vände instinktivt på huvudet och såg hur måsen flög i cirklar ovanför vattenbrynet. Han tog några tvekande steg tillbaka och insåg snabbt att om han inte gjort det så skulle han ha missat det vita bylte som låg slängt ett par meter upp på stranden.
Han undrade om ett par turister med lite för mycket innanför västen hade tagit sig ett kvällsdopp i regnet kvällen innan och sedan lämnat sina blöta handdukar i sanden. Han hade hört om turister som hittat på de mest absurda saker på nätterna när de flesta andra redan låg i sina sängar, vandrande längs vägen till drömmarnas land.
Den teorin hade givetvis varit den mest logiska, men någonting inom honom sa att det var något helt annat som fångat
fiskmåsens uppmärksamhet. Magen knöt sig på ett sätt som han bara hade upplevt en gång tidigare och den gången hade den haft rätt.
Han tittade på sin telefon för att se vad klockan var och såg att han hade mer eller mindre sju minuter på sig innan han borde befinna sig på andra sidan dörren på kontorshotellet.
Bara en snabb titt. Sju minuter är en lång tid.
Han låste in sina saker i bilen igen och kunde plötsligt känna doften av regn i luften. I samma stund som han tog sig nedför den smala stentrappan och satte fötterna i sanden kände han hur den första regndroppen landade på hans kind.
Efteråt var Erik osäker på om han varit tio eller trettio meter från byltet när han insåg att det inte var en hög med blöta handdukar. Den exakta stunden när han förstod att det var en människa som låg i den fuktiga sanden – och en väldigt liten sådan.
Han mindes bara att han sprang den sista biten – och att det kändes som att han sprang flera mil – innan han föll ned på knä bredvid den likbleka kroppen. Utan att tänka på vad han gjorde lyfte han upp den och tryckte den mot sig i ren desperation.
Erik var ingen liten man med sina hundranittiofem centimeter och en vikt på strax över hundratjugo kilo. Så med den lilla kroppen i sin stora famn liknade han mest en desperat björnhona som försökte skydda sin björnunge.
Han kunde svära på att hans hjärta stannade under ett antal sekunder när han tittade ned på kroppen och såg att den tillhörde en flicka som inte kunde vara mer än sex år gammal. En flicka som legat slängd som en hög med bortglömda kläder i sanden.
Eriks första reaktion var att hon var så kall och blek – och död . Men oavsett vad hans föraning hade sagt honom så var han rätt säker på att han kunde känna en puls någonstans inne i den lilla kroppen.
Ett hjärta som slår.
Utan att egentligen vara medveten om vad han gjorde tog
han upp sin telefon och ringde 112 och fick genast prata med en kvinnlig larmoperatör. Han beskrev med ett nästan maniskt lugn var han befann sig och att de behövde skicka en ambulans. Sedan lät han telefonen glida ned i sanden och hörde inte längre larmoperatörens röst som bad om hans uppmärksamhet. Den upplysta skärmen blev grumlig av de vattendroppar som attackerade den och som långsamt spred sig som trasiga vattenballonger på varm asfalt.
Det var direkt efter det som han började gråta. Det var flera år av olycka och död som rymdes i de salta tårar som lämnade hans blinkande ögon. Olycka och död som både varit hans och andras och han hade aldrig förstått varför.
I väntan på ambulansen strök Erik handen över flickans kalla kind. Han blev förvånad över hur mjuk den var emot hans stora, sträva hand. Hon hade tunt blont hår som låg klistrat mot huvudet. Ena sidan av ansiktet var täckt av sand och i hennes lugg kunde han se vattendroppar som en efter en föll ned på den bleka huden. Han hade inte ens insett att det hade börjat regna ordentligt och att hans tårar, tillsammans med saltvattnet och regnet, samlades i en uppgiven pöl på den lilla kinden.
Flickans smala arm låg slak längs kroppen och var invaderad av groteska blåmärken i olika nyanser och storlekar. Hon var klädd i en vit bomullsklänning med puffärmar och små detaljerade spetskanter som blivit stela vid fållen. Erik tyckte de liknade iskristaller mot den nästan genomskinliga huden på hennes ben. Han såg till sin förskräckelse att de små fötterna saknade både strumpor och skor och att de nästan bar samma färg som hennes blålila läppar.
Så liten, så kall.
Han försökte förgäves stoppa in de kalla fötterna i tröjärmen på sin huvtröja för att värma upp dem, men gav upp när de gång på gång trillade ut igen. Det var ett misslyckande som fick ett desperat och djuriskt läte att flyta upp genom hans strupe och ut ur hans mun.
Han kunde höra ljudet av blandade sirener som närmade sig och han visste att hjälpen snart skulle vara på plats. Inom kort skulle stranden fyllas av ambulanspersonal och poliser som skulle göra sitt bästa för att rädda henne. Han hoppades bara att det inte skulle vara för sent för det lilla barnet som så tappert höll sig kvar i livet, endast hållande i en skör tråd av hopp.
Snälla orka kämpa lite till.
Själv kände Erik sig helt oförmögen till någon typ av hjälteinsats av den sort som man kunde se på tv. Han var totalt paralyserad av det hav av känslor som stormade runt inuti hans kropp. Den svarta himlen och det upprörda havet som bredde ut sig framför honom speglade hans sinnesstämning mer än någonsin. Han blundade och lät sig dras in i mörkret.
När ambulanspersonalen kom hittade de honom gungande fram och tillbaka med den lilla kroppen tätt intill sig. Han hade lagt henne i fosterställning för att kunna ge henne så mycket av sin värme som möjligt och han var inkapabel till även den enklaste formen av interaktion.
När de befriade flickan från hans krampaktiga grepp visste han att ingenting någonsin skulle bli sig likt igen.
KAPITEL 2
Ett år tidigare
April 2022
”Erik, förstår du vad jag säger?”
Nej, snälla. Säg att det inte är sant.
Du måste försöka koncentrera dig, vara stark. För hennes skull.
Men det enda han orkade ta till sig var bubblan han befann sig i och att allt runt omkring den rörde sig i slowmotion. Ljus och ljud flöt ihop till en enda ologisk röra och de ord som han tidigare hört verkade bara vara frukten av hans egen fantasi – ett sprucket eko av något som han kanske hört för länge sedan.
Allt är bara en mardröm, ingenting som sägs är sant.
Han var inte ens säker på att det fortfarande var någon som pratade. Det enda han kunde höra var ljudet av sitt eget bankande hjärta och de maniska tankar som han hoppades skulle kunna frammana andra slags ord än de han precis hört.
Ord som han ville höra.
Ord som inte fick hela hans inre att slitas sönder gång på gång.
Han sökte undermedvetet Malins hand och kramade den nästan krampaktigt för att inte tappa kontakten helt och hållet med omvärlden. Hon orkade inte krama tillbaka och han kunde se konturerna av henne när hon vände bort huvudet för att dölja sitt ansikte med det blonda axellånga håret. Den upphöjda magen var suddig, men samtidigt var den mer närvarande än någonsin.
Han föreställde sig hur Malins vackra blå ögon fylldes med tårar och ville ta henne i sin famn och försäkra henne om att allt
skulle gå bra. Men hur skulle han kunna det när han själv inte kunde hitta styrkan att stöta bort sanningen?
Håll ut Malin, det måste ha skett ett misstag.
Erik hörde plötsligt hur någon harklade sig och ville ha hans uppmärksamhet.
Någon som hade andra platser att vara på, andra människor att prata med.
Förmodligen en familj att gå hem till.
”Är du med mig, Erik?” hörde han kvinnan på stolen framför dem fråga när han motvilligt tryckte sig igenom den skyddsmur som han byggt upp inne i sin bubbla. Han nickade sakta till svar.
”Som sagt”, fortsatte hon. ”Jag vill verkligen att ni ska veta att jag beklagar er sorg och finns här om ni har fler frågor eller funderingar. Vi kommer planera in en tid för förlossningen, men just nu tror jag att ni behöver få ta hand om varandra en stund innan vi pratar mer om det.”
Erik drog ena handen genom sitt mörkbruna hår och tittade med sina mörka, glansiga ögon på henne. Han såg förmodligen en aning förvirrad ut, som om han precis blivit väckt ur en mycket djup sömn. Sanningen var att han kände sig mer än förvirrad.
Erik var som sagt ingen liten man, men han kände sig mindre än han någonsin gjort förut. Liten och jävligt trasig. Det fanns händelser som man kunde ta sig igenom med huvudet högt och så fanns det händelser som raserade allt som man någonsin trott och hoppats på.
Du måste vara stark nu. Måste ta hand om Malin.
Hans hand, den som han fortfarande kramade Malins hand med, var svettig och varm medan resten av hans kropp var iskall. Han var alldeles torr i munnen och det var svårt att svälja – att finna styrkan att forma ord.
”Är ni helt säkra, finns det ingen chans att …?” Han insåg att det inte fanns någon vits med att avsluta meningen.
Kvinnan mötte hans blick med sina förstående ögon och skakade långsamt på huvudet ännu en gång. Hon hade haft ett hav
av tålamod men valde nu att inte försöka förklara det en gång till eftersom hon visste att det egentligen inte spelade någon roll längre. Hennes ord slingrade sig bara motvilligt runt i rummet utan att lyckas träffa sitt mål.
Det var tredje gången Erik frågade samma sak. Inte ordagrant men frågeställningarna hade alltid samma innebörd. Han kunde – ville – inte förstå att svaret han fått de första två gångerna aldrig skulle ändras.
Han tänkte på alla de namn han och Malin hade diskuterat tillsammans under täcket, i bilen, vid frukostbordet. Alla de olika varianterna av spegelbilder de föreställt sig när de försökte gissa vems ögon, leende och näsa som skulle lysa igenom i det lilla ansiktet genom åren. Nu skulle de aldrig få veta. Allt det där var borta och det fanns ingen återvändo.
Älskade lilla hjärtat.
KAPITEL 3
Nutid
Torsdag 20 juli 2023
Jakob lät handen glida över sin systers mörkbruna hår en sista gång innan han sakta backade ut från hennes rum för att inte råka väcka henne med en för hastig rörelse. Även om han visste att hon med säkerhet inte skulle vakna även om han sa hennes namn så ville han inte vara orsaken till att någon negativ rörelse borrade sig in i hennes redan stormiga drömmar.
Hon hade ganska nyligen somnat och hennes andetag var ansträngda. Jakob hoppades med hela sitt hjärta att hon skulle få en relativt bra natt för en gångs skull. Det var inte mycket begärt och ändå blev det aldrig så.
I en glipa mellan de fördragna mörkläggningsgardinerna kunde han se hur kvällsljuset försökte ta sig in, men det var som tur var inte mer än en smal strimma som snuddade vid golvet. Det var inte den typen av ljus hon behövde just nu.
Han stannade till i dörren och betraktade hennes skepnad i ljuset av den diskreta nattlampan som liknade en fullmåne. Den hade en liten fjärrkontroll där det gick att ställa in olika färger och just nu var den inställd på ett dämpat gult ljus.
Han såg hur ljuset skapade skuggor som suckande böjde sig över henne som giriga gamar. Skuggor som vanligtvis skulle höra hemma inne i det mörkaste hörnet i en mardröm eller i slutet av ett plötsligt och ovälkommet minne. Men Jakob såg dem inte som hotfulla där de lutade sig över hans syster, snarare som beskyddande, och det fick honom att känna sig trygg.
Hon såg så liten och ömtålig ut där hon låg och han visste att hon också behövde få känna sig trygg någon gång. Trygg i sig själv och i den värld hon växte upp i – den värld som redan svikit henne och gett henne en enorm tyngd att bära.
Jakob skannade av rummet en sista gång och sköt sedan igen dörren så sakta han kunde. Han lämnade den på glänt, precis som de alltid brukade göra, sedan tittade han in i köket och sa hejdå.
När Jakob kom ut i den smått kyliga kvällsluften och styrde stegen mot sin bil tänkte han på sin familj och på hur de hade levt de senaste fem åren. Klara, hans lillasyster, var tio år yngre och skulle fylla femton i september. Hennes chans att leva som en normal tonåring hade förstörts den kvällen då hon och deras pappa Kent hade frontalkrockat med en rattfull kvinna när de var på väg hem från en fotbollsträning. Klara hade varit en sportig tjej, full med spring i benen och höga ambitioner. Hon hade kämpat sig igenom alla träningarna med ett enda mål – att bli bäst. Och hon hade inte slutat kämpa förrän hon blivit det.
Förutom fotbollen så var det rymden och allt som hörde den till som hon älskade allra mest. Hon och Jakob hade suttit många kvällar ute på terrassen och tittat på stjärnorna och hon hade redan under våren sagt att hon önskade sig en stjärnkikare i födelsedagspresent. Vad varken Jakob eller Klara visste var att Kent redan köpt en och gömt undan den eftersom det bara var några veckor kvar till Klaras tionde födelsedag. Men han hade aldrig fått chansen att lämna över den till henne.
Jakob hade fått höra av en kollega på sjukhuset att hans pappa avlidit nästan direkt i samband med kollisionen och att det var ett mirakel att Klara överlevt – om den som ringt efter ambulans inte varit så snabb hade det förmodligen slutat på ett annat sätt.
Det skulle däremot krävas ett helt annat slags mirakel för att få henne att kunna leva ett självständigt liv igen.
Jakobs andra syster, Jenny, hade flyttat hemifrån så fort hon
fyllt 18, vilket hon gjorde ett år efter olyckan. Jakob, som flyttat hemifrån ett halvår innan olyckan, flyttade hem igen redan dagen efter att deras liv hade förändrats för alltid.
Den känsla av ansvar som han kände gentemot sin mamma och lillasyster hade aldrig försvunnit efter det.
Jakob och hans kollega Viktoria var de som tog emot larmsamtalet och anlände med ambulansen till stranden klockan 05.53 på morgonen den 21 juli. De hade snabbt lokaliserat Erik som den mörka prick som gungade fram och tillbaka med den till synes livlösa kroppen i famnen.
Sanden var mörk av regn och vid det här laget var regndropparna som kom från himlen stora och märkbart närvarande, när de skyndade sig fram över stranden. Det hade börjat regna ganska direkt efter att de tagit emot samtalet.
Tårar från himlen.
Det var det första som dykt upp i Jakobs huvud när de närmade sig stranden i den tjutande ambulansen, medvetna om vad som väntade dem. Nu var de på plats och tanken fanns kvar.
Om inte himlen grät, vad hade då regnet där att göra en morgon som denna?
Han reagerade direkt på hur sårbar den stora mannen såg ut där han satt i sanden, alldeles blöt och hopkurad som ett blött djur som inte kunde annat än att ta emot de fallande dropparna. Den böjda ryggen var täckt av nyfallet regn och den klarröda huvtröjan han hade på sig var lika mörk som koagulerat blod.
Jakobs hjärta hoppade över ett slag när han såg hur liten och blek flickan i mannens stora famn såg ut. Den blöta klänningen som låg klistrad mot den smala kroppen var inte mycket vitare än själva huden, som vid första anblick nästan verkade genomskinlig. Det var precis som om den aldrig mött solens strålar.
Med hjälp av Viktoria lyckades han bända upp mannens stora händer för att kunna få över den lilla kroppen till båren som de hade med sig från ambulansen. De kunde snabbt konstatera,
precis som mannen hade sagt under larmsamtalet, att flickan hade puls. Hon hade även en stabil och regelbunden andning.
Medan Viktoria lade flickan i framstupa sidoläge på båren och förberedde inför transport så försökte Jakob kommunicera med den mörkhårige mannen i sanden. Det var tolv grader ute, men han noterade att de iskalla vindarna från havet hade färgat även mannens läppar lila. Under en kort sekund såg han en yngre
Klara framför sig med spår av blåbär runt munnen.
”Hej, mitt namn är Jakob och jag är ambulanssjukvårdare”, sa han och satte sig på huk framför mannen. ”Jag har min kollega Viktoria som är ambulanssjuksköterska med mig. Med oss idag finns även två poliser. Janne och Tove heter de. De kommer vilja fråga dig några frågor när du känner dig redo. Jag och Viktoria kommer att ta med oss flickan och göra allt vi kan för att hjälpa henne. Du har gjort ett jättebra jobb här. Men hur mår du själv just nu?”
När han inte lyckades skapa ögonkontakt med mannen och inte fick någon reaktion tog han beslutet att ta med honom till sjukhuset för kontroll. Det var tydligt att han inte var i skick att svara på några av Jakobs eller polisens frågor.
Innan de körde mot sjukhuset hjälpte Jakob Viktoria att säkerställa att flickan fick upp värmen så fort som möjligt. Han började med att klippa upp hennes klänning för att snabbt få bort de blöta kläderna. Hans ögon fastnade på de dussintal blåmärken som uppenbarade sig på magen och han lade även märke till de som var utspridda över de smala armarna.
”Herregud”, sa han när han försiktigt täckte över framsidan av hennes kropp med en av de tjocka filtarna. ”Vad har hon varit med om, stackaren? Alldeles full av blåmärken. Och hon ser nästan ut att ha hållits instängd hela sommaren, jag har aldrig sett en så blek hy förut.”
Viktoria, som fått bort klänningen från flickans rygg, tog ett djupt andetag innan hon tittade på Jakob.
”Du, titta på de här brännmärkena … eller vad det nu ska föreställa.”
Jakob sträckte sig över båren för att kunna ta en titt på flickans rygg. Han kunde se att det fanns flera avlånga märken som slingrade sig längs hela ryggen.
Piskrapp? Nej, något annat. Bredare.
Det var inga öppna sår utan de påminde mer om den typ av friktionsmärken man kunde få på knäna när man som liten ramlade på golvet i idrottssalen. Han mindes den brännande känsla som uppstod när hud mötte golv.
Hade någon släpat den här lilla kroppen över en liknande yta och därmed orsakat märkena?
”Vilka jävla svin …”, väste han och skakade på huvudet medan han hjälpte Viktoria att täcka resten av kroppen med filtar. ”Det finns ingen ursäkt i världen som kan rättfärdiga en sån här sak.”
De hade sett många personer som fallit offer för skador åstadkomna av närstående som påstod sig älska dem. Barnen var alltid svårast. De hade sett barn som haft brännmärken efter cigaretter på kroppen, svullna läppar och färska blåtiror, brutna armar eller som helt saknat puls. Listan var lång och minnena skulle aldrig försvinna.
Jakob tog flickans temperatur och blodtryck för att se exakt vad de hade för något att jobba med – hur akut situationen skulle vara när de väl anlände till sjukhuset. När han såg att kroppstemperaturen låg på strax över 37 grader lade han ifrån sig termometern och tog upp blodtrycksmätaren. 105 genom 65. Han tittade sig förvirrat omkring och visade upp resultatet för Viktoria som höjde förvånat på ögonbrynen. Sedan gjorde han om hela processen igen men fick samma resultat som tidigare, vilket förbryllade honom.
”Seriöst …”, sa Viktoria och tittade på termometern och blodtrycksmätaren som Jakob höll fram. ”Är det nåt fel på de här eller?”
En kall sommarmorgon hittar Erik en medvetslös flicka på den öde stranden utanför sitt jobb. Flickans öde påminner honom om dottern som han och Malin förlorade ett år tidigare. De två vännerna Jakob och Viktoria anländer strax efteråt i ambulansen som ska föra flickan till akuten, men när de undersöker henne märker de snabbt att något inte står rätt till.
Under tiden som de fyra kämpar mot nutidens demoner kommer smärtan från det förflutna i kapp och det blir tydligt att allt inte är som det verkar. Deras vägar korsas på de mest oväntade sätt och frågorna blir bara fler och fler. Vem är egentligen flickan och vad gjorde hon ensam på stranden?
I detta mörka skuggland är en roman som handlar om människoöden. Den tar upp känslor som kärlek, hat och sorg samt skildrar hur de val vi gör kan påverka andras liv.