på Europas kanaler
Med snöre och rep på Europas kanaler
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024
www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Anneli Karlsson
Foto: Anneli Karlsson, Bror Karlsson
Grafisk form: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2024
ISBN: 978-91-8073-935-1
Anneli Karlsson
på Europas kanaler
Ja, jag vet att det inte heter snöre och rep när man är på sjön. Det heter tamp! Men det är inte så lätt för en sextioårig kvinna att hålla reda på vad saker och ting heter. När man dessutom är en riktig landkrabba frå n innersta Dalsland och ganska oerfaren vad gäller allt som har med båtlivet att göra, blir det inte enklare. Men det går faktiskt att utföra vissa aktiviteter utan att kunna alla tekniska termer, som exempelvis att färdas på en båt utan att använda ordet tamp. Man måste bara våga ta steget ut i det okända. Och man lär sig allteftersom.
Den här boken är en skildring av en resa med båt under 4–5 månader på Europas kanaler. Ni kommer att få läsa om min mans och mina upplevelser, och min förhoppning är att kunna entusiasmera och inspirera så att fler blir sugna på att göra något liknande. Det behöver inte handla om att åka båt utan bara att upptäcka möjligheten att kunna ta en paus i vardagen och stanna upp eller i alla fall bromsa det ekorrhjul många av oss lever i. Det är inte enkelt att våga ta det steget men för mig har det betytt så mycket på flera plan.
Att glida fram på kanaler i ett grönskande landskap är ett lugnt och relativt oproblematiskt sätt att färdas med båt. Ute på havet är man beroende av vädret på ett annat vis än på kanalerna, där det inte gör så mycket om det regnar eller blåser.
Eftersom jag själv tycker om att läsa andras reseskildringar hoppas jag att ni ska tycka om att läsa vår. Boken är först och främst tänkt som en inspirationskälla och inte en faktabok. Visst
kommer det att finnas siffror och mått, på exempelvis slussar och kanaler, som är en sorts fakta men intentionen är att förmedla vår upplevelse.
Jag beskriver bara de kanaler vi åkt på eftersom jag inte vet om något annat. Det som kan upplevas vara en sanning för ett helt land är bara mina eller våra upplevelser från just den regionen, staden eller orten.
1987 köpte min man Bror och jag en motorbåt. Vi kunde ingenting om båtar. Det närmaste båtar vi kommit i våra liv var färjorna till Danmark och kanske någon åktur med en eka på någon sjö.
Bror hade tagit skepparexamen och han var, och är fortfarande, väldigt tekniskt lagd och förstår sig på motorer och annan teknik så jag förlitade mig helt på honom.
Året efter gav vi oss ut på en resa som vi sent skulle glömma. Vilket äventyr! Vi reste till Nederländerna, Belgien, Frankrike och Tyskland och var borta 2,5 månader. Då tog pengarna slut så vi var tvungna att åka hem. Vi levde på smörgås och gurka den sista tiden och jag gick ner 12 kilo! Toppen!
Därefter blev det inget mer båtliv för oss när husbygge, barn och utbildningar, ja helt enkelt livet kom emellan. Vi sålde båten och jag trodde nog inte att vi någonsin skulle skaffa båt igen och med det beslutet var jag nöjd. Två infödda dalslänningar som hela sitt liv bott i ”skogen” med endast en båtresa som erfarenhet, hade nog inte på sjön att göra.
Men en tanke började så småningom gro i min mans huvud. Sedan han blivit pensionär ville han skaffa båt igen och han ville göra ytterligare en långresa. Den här gången drömde han om att åka på Donau. Jag var inte så intresserad men han fick tag i en billig och bra båt och han är ju vuxen och får göra som han vill. Så han köpte den, renoverade den och gick ytterligare kurser; en kurs i radiohantering samt en kurs för att få ett kanalintyg.
Vi gjorde dagsturer eller kortare resor längs västkusten och allt eftersom ändrade jag min inställning till att ha båt. Jag insåg hur lugn jag blev av att vistas på havet. Hur jag, så fort vi kommit iväg, kunde släppa tankarna på mitt jobb och helt komma ner i varv. Därför ville jag att han skulle vä nta med den här resan tills jag jobbat klart, tills det blev dags för mig att gå i pension. Jag är 5 år yngre och Bror gick i pension redan vid 61 års ålder och så tidigt kunde inte jag sluta jobba. Men han ville inte vänta så länge för då skulle han vara 70 år och då vet man ju inte i vilket skick man är, menade han. Jag var fullt upptagen av mitt jobb och det var väldigt viktigt för mig så jag ville absolut inte sluta arbeta eller ta en paus. Jag jobbade som specialpedagog på en högstadieskola och trivdes gott. Eftersom jag inte ville eller tyckte att jag kunde följa med på den här resan funderade Bror på att åka ensam.
Då kom pandemin, Covid-19, som innebar att alla planer på resande fick läggas på is och jag fick lite tidsfrist. Som tur var kunde man ju, efter att det värsta lugnat ner sig, forfarande resa inom Sverige. Så sommaren 2021 å kte vi Göta kanal, fortsatte söderut längs den svenska kusten och körde så småningom över till Köpenhamn. Barnen kom och hälsade på och det var häftigt att ligga mitt i Nyhavn, så centralt och nära till alla sevärdheter. Det var en underbar sommar med härligt väder och den positiva känslan av att resa med båt förstärktes ytterligare.
Under senare delen av 2022 fick jag ett vikariat på ett halvår som biträdande rektor, vilket var en spännande utmaning. Jag hade under många år arbetat långt över 40 timmar per vecka och var van vid ett högt tempo och gillade det. Men den här utmaningen hade jag kanske kunnat vara utan. Fast med facit i hand är jag glad att jag hoppade på det tåget för hade jag inte gjort det hade jag nog inte varit med på resan genom Europa i båten. Jag gjorde inget annat än att jobba, jobba, jobba. Jag hade dessutom
varit sjuk i covid som tog lång tid att bli helt frisk ifrån så jag var nedsatt redan från början men plikttrogen som jag är så jobbade jag hemifrån, det jag orkade, fast jag var sjuk.
Det tog inte många månader på mitt nya jobb, innan jag insåg att det liv jag levde inte var hälsosamt. Bror planerade resan och jag höll på att jobba ihjäl mig. Jag ville inte fortsätta på det här viset och Bror ville ju naturligtvis att jag skulle följa med honom. Jag vacklade fram och tillbaka. Vad skulle jag göra? Hur skulle jag göra? Usch, så vankelmodig jag var. Jag vred och vände på alla känslor och tankar, bollade med kollegor och vänner. Alla tyckte att jag skulle åka samtidigt som de inte ville mista mig på jobbet. Så en dag bestämde jag mig! Jag skulle med på den här resan!
Efter 36 år i samma kommun sa jag helt enkelt upp mig. Nej, det var inte alls helt enkelt men jag förstod ändå att det var rätt beslut, det enda beslutet. Alternativet var att jag blev utmattad samtidigt som jag skulle gå miste om världens äventyr.
Bror ville ge sig iväg så tidigt på våren som möjligt men jag kunde inte avsluta mitt vikariat innan dess utgång, tyckte jag. Så gör man inte. Har man fått Fan i båten får man se till att ro honom i land. Jag hade skrivit på för sex månader och skulle fullfölja mitt uppdrag. Jag ville avsluta mitt arbete på ett värdigt sätt. Därför gav sig Bror iväg ensam i slutet av maj 2023. Han tog båten över till Danmark och vidare till Tyskland där han cirkulerade runt tills jag veckan innan midsommar tog flyget och mötte upp honom. Och där börjar vårt äventyr som jag nu vill dela med er.
Bara en liten petitess. Det blev aldrig något av resan på Donau. Jag ville till Amsterdam och Bror ville till Paris och det tog lite för lång tid för att vi även skulle hinna med Donau. Inte för att vi hade någon tid att passa, för vi åkte på obestämd tid, utan för att vi under resans gång förstod att det skulle bli höst och vinter innan vi ens skulle påbörja resan på Donau. Dessutom kändes
det osäkert på grund av det oroliga, politiska läget kring Svarta havet, kriget mellan Ukraina och Ryssland pågick för fullt. En tredje orsak var att det är rätt strömt i Donau och vi var oroliga för att inte kunna åka samma väg tillbaka eftersom vår båt inte går så fort. Då hade vi varit tvungna att lyfta upp båten och köra den med lastbil och det hade antagligen kostat en del pengar.
Med denna bakgrund ska ni få följa med oss genom Nederländerna, Belgien, Frankrike, Tyskland och lite i Schweiz, på slingriga floder och raka kanaler i mestadels vackert sommarväder, och jag hoppas att ni kommer att njuta lika mycket som vi gjort.
Båten som Bror renoverade hade vi köpt av min syster och hennes man. De hade mest kört runt längs västkusten på somrarna och inte gjort några längre resor. Det är lite kul att de haft båten innan oss och när de hälsar på oss i den blir de alltid så nostalgiska. ”Tänk att Sulan är långt nere i Frankrike”, sa syrran, när de besökte oss där. Båten heter alltså Sulan, vilket jag antar är efter namnet på sjöfågeln och inte undersidan av en sko. På danska är det tydligen ett snällt svärord, fick vi höra.
Sulan är en Stigfjord 27, en snipa som är 8 meter lång, 3 meter bred och 4,05 meter hög när antennen till radion är uppfälld. När den är nerfälld är den 3,05 meter hög. För er som inte vet något om båtar, det gäller även mig själv, är det en motorbåt med en dieselmotor, Volvo Penta 75 hk.
Sulan går som bäst i drygt 6 knop, har Bror märkt. Då går den lagom fort för att inte dra för mycket diesel. Gasar man på för mycket vill fören gärna resa sig uppåt och det är inte behagligt att åka på det viset. Det finns tre bäddar nere i båten, plats för 3–4 personer, en diskbänk med två gasolplattor och ett litet kylskåp samt en liten toalett men ingen dusch.
När vi gjorde vår första kanalresa med vår förra båt, 1988, fanns inte den tekniken som finns idag. På havet fick Bror lägga ut rutter med hjälp av sjökort och kompass med passare, gradskiva och linjal och på kanalerna använde vi ingen radio. Det var mer av ett hantverk på den tiden. Idag finns det så många hjälpmedel att använda vilket inneburit att allt blivit mycket enklare, men skulle något gå sönder står man sig helt slätt. Därför är det ändå viktigt att ha kunskapen om hur man navigerar på sjön och inte helt förlita sig på den moderna tekniken. Till Sulan köpte vi en plotter, en gps alltså, där sjökorten visas på en skärm.
Plottern har inte bara hjälpt oss på havet utan även på kanaler då den visat var det finns gästhamnar. Vi laddade även ner en holländsk app om vattenvägar, i mobilen, som har hjälpt oss mycket. Den heter Waterkaarten App. Den innehåller först och främst kartor över kanalerna i Nederländerna men vi hade användning av den även i de andra länderna vi åkte i. När vi letade efter en gästhamn att lägga oss i, tittade vi på plottern.
Hittade vi inget där sökte vi i appen men även på den vanliga appen Kartor i mobilen, där vi kunde leta på satellitbilderna efter en hamn.
Eftersom jag inte var med den första delen av resan kommer jag bara att beskriva så som Bror har berättat för mig. Han startade alltså i slutet av maj och gick då första dagen från Uddevalla, som är Sulans hemmahamn, till Ellös för att starta tidigt dagen därpå med att korsa Västerhavet och landa i Skagen. Därefter följde han Danmarks östkust, söderut.
Att färdas med Sulan när det blåser för mycket är ingen trevlig upplevelse. Därför inväntade Bror fint väder innan han kunde ge sig iväg. Han hade tur med vädret och färden längs kusten avlöpte utan några problem.
När han kom till Ebeltoftviken i Danmark stannade han i Öer, i en konstgjord hamn med en ferieby, och för att komma in i den hamnen var han tvungen att ta sig igenom en sluss. Att det skulle finnas slussar i Danmark hade han hade aldrig hört talas om men när jag senare undersökte saken förstod jag att det fanns minst tre stycken, kanske fler.
Färden fortsatte vidare i Kielkanalen, Nord-Ostsee-Kanal på tyska, som är 99 kilometer lång. Kanalen förbinder Östersjön med Nordsjön och är världens mest trafikerade kanal. Det kostar några hundra kronor att köra där och det finns två slussar, en i varje ände. Det är även tillåtet att segla i kanalen bara man inte kryssar. Man måste då även ha motorn i stand-by-läge och hänga upp en svart, uppochnervänd triangel. Om inte denna triangel finns upphängd kan man få höga böter.
Kielkanalen mynnar ut i Elbe och där bör man ha koll på tidvattnet som kan vara en skillnad på 4–5 meter mellan ebb och flod. Det var rejält strömt i Elbe men Bror körde snart in i en liten kanal som heter Hadelner och som förbinder Elbe med Weser.
Vi gjorde samma resa 1988 och då var man tvungen att komma till första slussen när det var högvatten, och gå in i slussen när det var lågvatten.
När vi kom till hamnen såg vi inte ens ingången till slussen för den låg under vatten och när vi lade till kom en man och visade att vi var tvungna att förtöja med längre rep. Vi förlängde repen flera gånger innan han var nöjd. Därefter gick vi till ortens pub och när vi kom tillbaka var båten borta. Du milde tid vad rädda vi blev, men när vi kom fram till kajkanten låg den allt långt där nere och guppade. Vilken tur att den där mannen hade kommit. Jag vet inte hur det hade gått annars.
Vi var tvungna att ställa klockan för att inte missa högvattnet morgonen därpå så vi kunde ta oss in i slussen. 2023, när Bror var där ensam, hade de byggt om slussen så han kunde gå till puben utan att vara orolig.
Bror hade egentligen inget specifikt må l utan körde runt i vä ntan på att jag skulle komma. Han stannade i Bremen som bland annat är känd för folksagan ”Stadsmusikanterna från Bremen” och inne i centrum finns en staty av de fyra djuren som flyr från sina hem och skrämmer bort några rövare med sin ”vackra” sång.
Därefter gav han sig av i riktning mot Kassel som han hört var ett fint ställe. Dessvärre var det alldeles för lite vatten ju längre han körde i Weser, på grund av en mycket torr vår, så när han slagit i botten flera gånger förstod han att det inte gick längre. Han blev tvungen att vända och köra tillbaka till Minden och därifrån in i Mittellandkanalen och Dortmund-Ems-kanalen. Så småningom kom han fram till en stad som heter Wesel.
Jag hade bokat flyg till Düsseldorf men eftersom vi skulle vidare till Amsterdam när jag kommit tyckte Bror att det var enklast att stanna med båten i Wesel, ta tåget till Düsseldorf och möta upp mig där.
Jag tror det var bra att Bror fick en månad utan mig i båten. Han kunde ta sig an resan i sin egen takt och behövde inte bry sig om något eller någon annan än sig själv. Han varvade ner och när han väl kommit in på kanalerna tog han det lugnt och bara njöt. Hade jag varit med hade stressnivån varit mycket högre. Då skulle jag ställt en massa frågor, oroat mig och stört hans tankegångar. Dock var det naturligtvis nervöst att färdas ensam både på havet och i slussarna men som tur är tillhör inte Bror skaran av oroliga människor. Han tar saker och ting som det kommer och ältar inte, som hans fru ofta gör. Han ser sällan några hinder gällande det han företar sig. Men jag som var hemma ville ju veta hur det gick för honom och vi pratade med varandra så gott som varje dag. Jag var så avundsjuk på honom och kunde knappt bärga mig innan jag skulle få åka till honom.
Efter att ha längtat en månad att få komma iväg blev det lite smolk i bägaren när flyget till Düsseldorf blev inställt på grund av dåligt väder. Jag hade arbetat in i det sista, var totalt slut, hade inte sett Bror på en månad och ville bara vara hos honom. Helst ville jag kunna teleporteras i sömnen och vakna upp i båten.
Jag blev tvungen att boka om flyget, bo en natt på hotell och det är egentligen inget konstigt med det, men just då kändes det som oöverstigliga problem. Jag ville bara gråta och sova. Men jag tog mig i kragen och gjorde en ombokning till Frankfurt för att därefter kunna ta tåget vidare.
Det gick inga plan till Düsseldorf förrän kvällen efter och det tyckte jag blev för sent. Bror hade bokat hotell i Düsseldorf åt oss och även köpt en tågbiljett åt mig till Wesel, där båten låg. Nu fick han sova där ensam och ta tåget ensam tillbaka.
Tidigt morgonen efter beräknad avgång kunde jag äntligen gå på planet. Jag passade på att hälsa på vår yngsta dotter som då bodde i Frankfurt. Jag hade inte träffat henne på länge, så det var underbart att få krama om henne, hennes sambo och deras vän från Norge som var på besök, under några timmar innan tåget gick till Wesel. Det pågick någon slags festival där, som det så ofta gör i Frankfurt, så jag hann få i mig ett par glas vin också, vilket gjorde att semesterkänslan började komma över mig. Så skönt!
Det var verkligen härligt att se Bror på perrongen i Wesel efter alla timmar på tåget. Kram- och pusskalas! Äntligen var jag hos honom. En konstig känsla av gammal vana, trygghet, infann sig men även något nytt, pirrande, som jag inte känt på länge. Som om jag vore ung på nytt och skulle på dejt. Dock hade jag ingen aning om vad de kommande månaderna skulle föra med sig vilket innebar andra, lite mer svåråtkomliga känslor som jag försökte greppa om, men jag var för trött. Jag orkade inte. Jag ville bara slippa tänka, flyta med strömmen, låta Bror lotsa mig i hamn. Nu skulle allt bli bra. Jag var lycklig!
Det var en bit att gå till hamnen men det var strålande väder och en mysig stad så det gjorde ingenting. Tydligen var åsnan stadens symbol för man såg åsnor överallt, utanför affärer, på gågator och i parker. Senare fick vi höra historien bakom dessa djur. Åsna på tyska heter Esel och det rimmar på Wesel så ur denna ordlek har åsnan blivit en populär figur.
Vi bestämde oss för att ligga kvar en dag i Wesel så att jag fick ta det lugnt, försöka stressa ner och landa i nuet. Vi gick till en närliggande sjö och solade och badade. Det var över 30 grader så vi flöt nästan bort av värmen. Men vad jag njöt.
Då var det dags att ge sig iväg. Jag kände mig nervös och ovan vid båtlivet. Det var trots allt ett tag sedan vi var ute och åkte. Mest orolig var jag för slussningen men det skulle väl lösa sig. Bror hade redan hunnit slussa 23 slussar så han hade vanan inne.
Jag kände även oro inför omställningen från att ha arbetat hela tiden till att inte göra något alls, även om det kan vara en rätt aktiv semester att färdas med båt. Någon måste köra båten, ha koll på andra båtar, på broar som ska öppnas, slussar med mera.
Men det går inte att jämföra med att arbeta som rektor i alla fall.
Det är även en omställning att inte bo i ett hus med all den komfort som det innebär, utan behöva trängas på en liten yta –två personer som visserligen varit tillsammans i 41 år men som ofta har olika åsikter om saker och ting, och har en tendens att strida för sin sak.
Det snurrade många tankar i mitt huvud och jag tror att även Bror var lite nervös för hur detta skulle gå, rent relationsmässigt.
En fullastad pråm.
Vi körde på Rhen och det var härligt att känna vinden mot ansiktet och i håret. Jag gjorde inte många knop den dagen. Satt mest still och bara njöt av utsikten över den breda floden och alla mäktiga pråmar vi mötte eller blev omkörda av. Vi märkte inte när vi körde in i Nederländerna, inga skyltar eller andra märken som visade att vi bytt land. Men det syntes på plottern och därför var vi medvetna om när vi körde över gränsen.
På eftermiddagen stannade vi i en liten hamn i Tolkamer och senare på kvällen besökte vi ett restaurangområde i utkanten av staden. Där satt vi i den varma sommarkvällen med utsikt över floden och betraktade alla båtar och pråmar som körde förbi. Underbart!
Jag kände mig sliten och trött och behövde därför sova lite på dagarna när Bror körde båten, men helst ville jag vara vaken för att inte missa något intressant. Vi kom i säng tidigt på kvällarna, inte bara i början av resan utan under hela tiden har vi lagt oss tidigt. Sjön suger sägs det och det stämmer, även om man bara vistas på kanaler.
Många sträckor på Rhen var tätt trafikerade av framförallt yrkestrafik, pråmar alltså. Yrkestrafiken har alltid företräde, inte bara på Rhen utan överallt, så det gäller att ha koll på
dem. De gick före in i slussar, vilket inte är så konstigt utan rätt självklart egentligen. Jobb går före semester.
Ibland var kurvorna för snäva för att de skulle hinna tillbaka till höger sida av floden. Då ville de mötas på ”fel” sida, så att vi skulle lägga oss till vänster om dem. När detta skedde satte de upp en blå fyrkantig ”platta” eller skylt som vi var tvungna att hålla utkik efter och den var inte alltid så lätt att upptäcka. Men även om det blev lite galet någon gång fungerade det oftast bra.
Dessa pråmar är intressanta inslag på vattenvägarna. Man måste ju tänka på att kanalerna från början är byggda för att varor skulle fraktas, inte för att fritidsbåtarnas ägare skulle roa sig på semestern. Det är mer på senare tid som många kanaler rustats upp för turister. Man fick sig en tankeställare angående hur mycket industriell verksamhet som faktiskt pågår på de stora floderna i Europa.
Nederländerna, detta härliga land med alla cyklister, väderkvarnar och träskor. Rent och fräscht med trevliga människor. Ett plus är att nästan alla pratar engelska och det gör de dessutom mycket väl. Det gör det hela lite enklare när folk förstår varandra. Dessutom är det ett fascinerande land med allt detta vatten
Så här såg plottern ut på vissa ställen i landet. Ni ser var kanalen går. Vår båt i mitten av bilden, omgiven av allt detta vatten.
som finns överallt. Invånarna drar verkligen nytta av vattnet till både transporter och bevattning, för Nederländerna är ett riktigt jordbruksland med alla sina grönsaks- och blomodlingar, både i och utan växthus. Samtidigt som vi reste runt där fick vi höra att det rådde eldningsförbud hemma i Sverige. Jag undrar om det någonsin varit eldningsförbud i Nederländerna.
Holländarna är verkligen ett cyklande folk. Det gällde att veta var man satte sina fötter för de kom farandes i en rasande fart och råkade man gå på cykelbanan plingade de frenetiskt i cykelklockorna.
Längs kanalerna, inte bara i Nederländerna utan i alla länder vi besökte, gick det fina cykel- och gångvägar där många människor cyklade och promenerade, men holländarna stack ut med sina många cyklister.
Jag har aldrig sett så många cyklister och cykelparkeringar i
Högar av cyklar.
hela mitt liv och jag funderade över om man verkligen sparade någon tid på att ge sig ut på de hårt trafikerade cykelvägarna. Men det kanske inte var den största anledningen till att man tog cykeln överallt. För miljön och för den egna konditionen är ju cykeln ett perfekt fortskaffningsmedel. EU har satsat mycket pengar på att rusta upp cykelvägarna längs kanalerna i Europa och på flera ställen har även själva kanalerna restaurerats.
Den första större staden vi kom till i Nederländerna var Utrecht och då hade vi kört från Rhen in i Niederrhein och vidare in i Amsterdam-Rhenkanalen. Utrecht var en stad jag aldrig hört talas om tidigare men som var väldigt mysig. Restauranger och affärer samsades med människors boenden längs kanalkanterna, alldeles nere vid vattenbrynet. I Amsterdam som vi senare besökte, låg byggnaderna vid kanalerna men inte alldeles nere vid vattnet i samma utsträckning. Detta gjorde att vi upplevde Utrecht som en stad som var ett med vattnet. I innerstaden fanns det dessutom inga bilar. Jätteskönt!
Solen värmer skönt, fast det är tidigt på morgonen. Båten glider rofyllt fram i det blanka vattnet. Mannen står vid rodret och jag sitter nybadad i fören och betraktar den grönskande, vackra naturen längs kanalen. Det enda som hörs är fåglarnas sång. För övrigt är allt bara stilla. Vilken frid och lycka.
Efter många år av alldeles för mycket arbete växte beslutet att säga upp sig fram, och en återhämtning i form av en båtresa tog sin början.
Följ med landkrabborna från skogarna i Dalsland, och båten Sulan, på deras 5 månader långa äventyr genom flera av Europas länder. Färden går på slingriga floder och raka kanaler i ur och skur. De besöker många vackra platser, är med om upplevelser som ger minnen för livet och får nya lärdomar, inte minst om sig själva och sitt förhållande.
www.vistoforlag.se