Pontus,Lion, Milton,Elliot, Leia ochDobby.Niäralltid hemmaoch alla mina dagars längtanbär till er.
Nathalie Hult
En litenberättelseomatt saknaenhund
Automatiseradteknikvilkenanvänds föratt analyseratext ochdatai digitalformi syfteatt generera information, enligt 15a,15b och15c §§ upphovsrättslagen(text-och datautvinning),ärförbjuden.
©2024NathalieHult
Illustration:LionHult
Korrekturläsning:HelenaLödén
Förlag:BoD ·Books on Demand,Stockholm,Sverige Tryck: LibriPlureos GmbH,Hamburg,Tyskland
ISBN:978-91-8080-070-9
DE NH ÄR BO KE NÄ RT IL LD IG , LO PP AN
Hardunågon gång saknat någonsåmycket, medsådan intensiv smärta attdet inte känns somatt du fårnågon luft? Sorgen inombordssom ettstormigtböljandehav.När du tittar ut känns världenförunderligtfalsk då denintekan sammankopplas alls meddet inre.Världen pågår. Absurda nyhetsinslag medkändisarsom åker privatflygplan.Någon kommunsnubbe somtafsatpåungakollegoroch blir utköpt förcirka 800000 kronor,envärld därbrazilian butt lift verkar vara vägentilllycka.Insidan verkar liksom urgröptoch oväsentlig.Och därsitterdumalplacerad medsorgeni hjärtatoch ingenoperation ivärlden skulle få dendär sorgen annorlunda.Iblandgör detdär ytliga därute så ont, tycker jag. Specielltnär människor inte orkarstannaupp ochse varandra.Vem finnsi en världdär ingentingviktigt längre betydernågonting?
Detvar en litentid sedanjag nu hade en första dröm om Loppan. Mintidigarehundoch kärlek ilivet.Hon somhela denna bokkommeratt handla om.Tyvärrvar inte drömmen alls så därljuvlig somjag hade föreställt migoch längtatefter. Jagstodoch grävde en grav.Det varmörkt ochkallt ute. När jaggrävt lyftejag hennestunga likfrusnakropp, inpaketeradi en svartsäcksåsom detbrukarvarapåfilm. Någonsom fanns däri närheten komframtillmig.”Måstedugräva så fort?” frågadehon.Jag stod däroch flåsademellandetunga spadtagensom inte tycktestaslut. ”Jag måsteskynda mig”
svaradejag sammanbitet ochfokuserat.”Jagmåste skynda mig, honhar varitdöd iflera dagarnu”.”Nej, du harfel”
sade någon”Honhar varitdöd iöverett år nu”. Smärtansom togvid varsåstark ochintensivatt jagvaknade medett ryck.
Hade jagvarit utan hennei meränett år?Hadejag inte fått hållahenne på så lång tid? Vartiden verkligensågrymoch orättvis?
Jagklevupp från sängen medkänslan av attjag varlitehalv. Lite skadad ikroppen. Somatt någotsaknades. Mennågot varintenågot,utannågon.Någon varLoppan.
Jagtroratt detärlitetabubelagtatt saknaenhundtilldenna grad.Hadejag slagit uppdet iendiagnosmanual över psykiatriska tillstånd, hade jagförmodligen iallafall stundtalshamnatvid kompliceradsorg. Jagkan tänkamig att fleraavminatidigarekollegorskulle rynkapåögonbrynen.
Saknaenhund, så mycket?Ärdet verkligeninomramen för vadsom är normalt? Jagtroratt detintegår attförståriktigt om manintesattsig iminaskor. Överhuvudtaget kanviinte förstå varandra om vi inte görjustdetta.Och därkrockar världenmed sina ytliga värden ibland lite förmycketmed människorsverkligabehov,tänkerjag.
Så hurkan mansakna en hund så mycket?Varförsaknarjag hennesåmycket? Jagvet inte riktigtvar jagska börja. Bara detatt honläste migsom ingenannan gör, älskademig som jagknappt tror är möjligt. Honförstod inte nödvändigtvis människorsspråk,men honförstod minsjäls språk. Inte vad jagsäger iord utan vadjag egentligen menar. Somatt jagär trött, ledsen,sårad,uttråkad, glad.Dedär känslornahar hon fångat in tydligareännågon annanvarelse.Allanyanser.
Honälskade migsåförbehållslöstsom ingenmänniskakan. En hund somälskarsom Loppan gjorde,älskarpåandra
Denna lilla berättelse handlaromkärleken mellan en människa ochhennes hund ochomhur smärtsamt detkan kännasatt släppa taget. En litenbok om att sakna en hundären personlig skildring om hur en hund kanhjälpa till attlösa en otrygghetsom bottnari barndomstrauma. Mendet är också en text om döden ochlivet och om hur viktigt detäratt vara sann motsig själv.
