Ett trasigt hjärta
ETT TRASIGTHJÄRTA
Ett trasigt hjärta
TITTI ÄLVERUD
© 2024 Titti Älverud
Förlag: BoD •Bookson Demand,Stockholm, Sverige
Tryck: LibriPlureos GmbH, Hamburg, Tyskland
ISBN: 978-91-8080-126-3
Materialet idennabok är skyddat enligt upphovsrättslagen
Omslagoch grafisk form:Malin Persson
INNEHÅLL
Femte delen231
Förord
Denhär romanenärskriven medhjälp av universum,mycket fanns inom migmen en delavromanen kombaraavsig självt.
Jagvill tackaallai minomgivning somhar fått tagitdel av bokenundertiden denskrevs.
Dethar varitavstorviktför migatt ni fanns där, alla nära och kära.
Ochjag vill säga tack till migsjälv föratt jagtog migmodet ochkraften attskrivaner berättelsen om Anna.
Första delen
-Men,åhvad du är klok!
-Tack fördinafinaord idag.
-Jag beundrar digoch önskaratt jagkunde vara ochlevasom dig.
-Dulever somdulär ochverkarvarasålycklig.SaMarit.
Anna tittade på Maritoch log, hon avslutadedagenssamtal ochreste sigupp ochkramade om Maritoch sa.
-Duvet varjag finns om du behöverprata.Marit svarade tillbaka.
-Å tack jagåterkommer, vadskulle jaggörautandig?
De hade haft ettlångt samtal om livet ochMarit hade undrat hur hon skulle göraför attbli lyckligareoch mertillfredsmed sigsjälv.
Maritklädde på sigjackanoch gick ut genom dörren, Anna stod kvari dörröppningenoch tittade efterhenne ochvinkade närMarit vände sigommot henne.
Anna stängde dörrenoch gick fram till fikabordet, togen sockerkaka ochåtden itvå tuggor.
Honhälldeupp en ny kopp kaffefråntermoseni muggen, tog en kaka ochdrack en klunk kaffe. Nu hörde hon Marits ordi sitt huvud.
-Å vadduärklok, du leversom du lär.
Vadvissteandramänniskor om henne egentligen?
-Dulever somdulär.
Aldrig ilivet,här äter jagfikabrödsom om jagaldrigsett något annat, kaka efterkaka, tänkteAnna.
Anna kände sigsom en bluff. Varhon verkligen klok?
Hurärman närman är klok? tänkteAnna.
Ochhur kanandramänniskor se atthon leversom hon lär?
Tankarnafor runt ihenneshuvud medanhon drackkaffe och åt på en ny kaka.
Vägentill attprata medmänniskor,vägleda dem, hade varit en kamp förAnna.
En kamp därhon brottadesmed sina röster inombords.Enröst somsaatt hon inte dög somhon var, ochden andrarösten somintevar hennesegen, utan någon annans röst somtalade om vadAnna skulle göra.
Denröstenhadehon haft medsig ända sedanhon kunde minnas. Denvar alltid lugn ochtaladetill henne på ett kärleksfullt sätt.Anna kände attdet varhennesbästa vänsom alltid gick attlita på.
Förnär Anna följde denkärleksfullaröstensåblevhon glad ochfickmod till attgörasaker utan atttvivla, hon kände en lyckaoch tillfredsställelse.
Mennukom rösten somintevar kärleksfullutankalloch hård.Som ettslagi ansiktet träffade denhenne närhon mumsadepåkakorna.
Anna bestämde sigför attintelyssnapåden kalla hårdarösten ochbörjade plocka ihop kaffekopparnaoch resterna av fikabrödet.
Attfåhjälpamänniskor varnågot av ettkallför Anna.Vägen dithadeintevarit enkeloch självklar från början. Honhade bara väglettmänniskor inågra år nu ochinnan Anna började meddet så hade hennesliv varitsom olikapusselsom behövdesläggasihop.
En delvar kompliceradeoch togtid attfåihop, detvar somen bild av olikapusseli henneshuvudet. Bilden inutihenne visadessom en tygpåse medett snöresom drog ihop påsen upptill ochdär iförvaradeshennespussel.
Alla pusselhadeenmeningi hennesliv,som gavhenne insikter ochhon gjorde både personlig ochandlig utveckling förvarje pussel.
Detvar somomhon behövde upplevaoch processa olika sakeri livet föratt kunna läka ochbli hel, bitför bit.
Somombitari Anna varoläkta, ochhon utsatt sigsjälv iolika situationeromedvetetför attkunna läkas.
Hennesoförmågautveckladesi processernaoch hon blev medvetenomsig själv.
Denkärleksfulla rösten fanns medi henne menävenden kalla hårdaröstenvar närvarande emellanåt. Anna hade lärt sigmed
åren attlyssnainåtoch ta sigtid attlåtasig hörapåden kärleksfulla rösten,för denhjälpte henne atthittarättilivet.
Anna satte sigi soffan efteratt hon hade diskat kaffekopparna somhon ochMarit druckitur. Honsjönk nerdjupt isoffan ochdrogupp benen, tittade ut genom fönstret på träden utanföroch tänkteför sigsjälv, Jaglever somjag lärmig?
Jaglever ifrånhjärtat ochlyssnar på mininreröst. Detsom känns lätt är rätt, tänkteAnna.
Ja,för Anna kände in olikasaker,lät varjesak få ha sintid i henneshjärta. Hontänkteigenom varjeval hon stod införoch togsig tid attkänna.
Om någon ville ha svar snabbt så badAnna om extratid om hon kände sigosäker. Fick hon inte detsågickAnna på första känslansom hon haft kringdet somdet gällde. Honstressade inte fram något.
NärAnna varlitet barn så lyssnade hon på sininreröstoch handladedärefter, menvuxna ihennesnärhetkunde säga till Anna atthon inte fick pratasåellerbetesig somhon gjorde.
Somden gångennär Anna varfem år gammaloch hennes
mamma hade köpt en hundvalp tillfamiljen. Anna ochhennes äldresysterMonica fick följamed mamma Kerstinoch hämta
hemderas första hund. Efteratt mamma Kerstin hade skrivit på pappersom ny ägareåtvalpenoch betalatden så sa
Monica atthon ville bära valpen till bilen. Anna ville också bära valpen till bilenoch sa dettill mamma Kerstin.
Mamma Kerstinsvarade Anna atthon varför liten ochkunde
tappa valpen så detvar bäst attMonica barden ochhölli valpen ibilennär de åkte hemeftersomhon varäldre.Anna varledsenmen sa inte emot sinmamma.Väl hemmasåbad
Anna attfågåutmed valpen självutanför huset ochrasta den.
Mamma Kerstingav medsig ochsatill Anna.
-Gåbararunt huset så tittar jagi fönstret på dignär du gårså serjag om du behöverhjälp,och då kommerjag tilldig iså fall.
Stoltsatte Anna på halsbandetoch kopplet på denlilla valpen.
Hontog på sigskor ochenjacka ochgickutgenom dörren medden lillavalpeni släptåg. MenAnna blev osäker på om hon skulle klaraavatt hålladen lilla gladavalpeni kopplet, hon togett extrahårtgrepp ihandenomläderremmen.
Anna kände atthon innerstinne hade velathanågon medsig menville så gärnavisaatt hon ocksåvar stor nog attklara av attgåutmed hunden. Hontittadeupp närhon steg ut från huset ochsåg mamma Kerstinleoch vinkade åt henne i fönstret,Anna logtillbakatillsin mamma.
Hontog någrastegrunt hörnetpåhuset medkopplet hårt i handen. Precisnär Anna kommitrunt hörnetsåg hon ettvitt
ljuskomma nerfrånhimlenraktemothenne.Det varett starkt vitt glittrande ljus, Anna blev inte rädd utan kände direkt att någon kom till henne föratt finnassom stöd närhon gick runt huset medvalpen. Detvar somenosynlig gestaltfylld med värmeoch kärlek somvar medhenne,uppfattade Anna.Ända
in ihjärtat kunde hon känna attden härljusgestalten vardär förhennesskull, föratt hjälpa henne attfåmod tillatt klaraav sitt uppdrag.Hon kände sigstark av ljusgestaltensnärvaro.
NärAnna klev in genom dörrentillhuset stod mamma Kerstin föratt ta emot henne ochvalpen, frågade hon Anna.
-Gickdet brapåpromenaden.
-Ja, detgickväldigt bra, sa Anna stolt.
-Det varenosynlig ljus människasom kom tillmig från himmelenoch gick medmig runt huset,saAnna.
Mamma Kerstindrogihop ansiktet ochsatillAnna.
-Men Anna,intekan du fantiseraomosynligamänniskor,du kaninteprata på detdär viset.
Mamma Kerstinsuckade,tog kopplet frånAnnashandoch togavhalsbandetpåvalpenoch hängde upp detpåkroken somsattpåväggeni hallen.
Anna böjde nerhuvudetoch kände atthon varfel och annorlunda igen,barafem år gammal.
Honfickoftahöraavsin omgivning atthon hade så mycket fantasi, Anna fick inte prataomsinafantasier hon upplevde, sa de vuxna till henne.För Anna så varallt verklighet, hon kunde “se” sakersom skulle hända iförvägoch Anna hade även en röst inom sigsom talade om vadhon skulle “göra”, en kärleksfullröst. Detvar sombilderellerkorta filmer som spelades upp ihenneshuvud. Ibland kunde honinteförståvad hon sågellerhörde mentaladeomdet iallafalltill någon vuxeni hennesomgivning. Detkunde hända atthon sa saker somberörde derasgästersom varpåbesök hos dem, ibland skrattade de vuxna bortdet hela ellerblevbestörta.
Vidett tillfälle närengammalmostervar på besökså“visste”
Anna iförvägatt moster Majskulle ge henne pengar. Anna hade fått en bild ihuvudetaventiokronorssedel sommostern gavtill henne närdestodi hallenoch moster Majvar på väg atttasig hemåt.
Efterdehadefikat ochMosterMaj restesig ochgickuttill
hallenför attklä på sigytterkläderna, sa Anna tillmostern att hon inte fick glömma attgehenne tiokronors sedeln.Hennes mamma Kerstin blev alldeles bestörtoch sa tillAnna attså därfickhon inte säga,med en skarpton.
Moster Majsaatt detvar ingenfaraoch log, detgjorde verkligen ingetför hon hade varitpåpostendagen innanoch
växlat tillsig tvåstycken slätafinaoviktatio kronorssedlar somintevar använda,envar till Anna ochhennessyster Monica.
Anna kunde liksom inte hålladet inom sig, dethon “såg eller hörde”, detkom bara ut ur hennesmun. Detvar somom någon kommunicerademed Anna ihenneshuvud ochhon fick reda på sakerinnanandravissteomvad somskulle ske ellerhända framöver.
NärAnna varnågra år äldrevar hon på skridskobananoch åkte skridskor medbarnenfrånområdet somhon bodde i.
Monica, hennesäldre syster,kom föratt hämtahem Anna tidigareänvad somvar bestämtför dagen.
-Mamma sägeratt du skakomma hemnuAnna.
-Nej,jag vill inte,jag skulle få vara utelängre, harmamma sagt.
-Kom nu, mamma sa attjag skulle hämtadig,saMonica
-Jag vill vara kvaroch åkaskridskor,saAnna.
-Anna kom nu! Mamma sa attvimåste åkatillmormoroch morfar,saMonica medbestämd röst.
Så fort Monica sa ordetmorfarsåfickAnna ettmeddelande i huvudet, detvar en röst ihenneskropp somsa“morfarhar dött”.
Anna åkte på skridskorna tillMonica ochsatill henne.
-Jag vetatt jagmåste gå hemnuför morfar hardött, sa Anna.
-Anna,duvet attduintefår pratasådär,saMonica medskarp
tontill henne.Debådasystrarna gick tystahemåt.
NärAnna ochMonica kom innanför dörrenhemma så stod
mamma Kerstin ihallenoch grät.
-Vimåste åkatill mormor,för morfar harnyssavlidit, sa mamma Kerstin.
Monica tittade på Anna mensaingetutanbörjade gråta.
Anna ochhennesman Lasse hade flyttatutpålandetför några år sedan. Tidigare hade de bottiett radhus somlåg ienförort utanförstan. Anna blev stressad av miljön runt omkring henne,alla bilarsom trafikeradegatorna dygnets alla timmar, människor somrörde sigframoch tillbaka från morgon till kväll. Honkände av stress från hela miljön, detvar somen
inre stress iAnna,hon behövde lugn energi isin kropp kände hon. Anna lyssnade in kroppensågotthon kunde ochförsökte leva därefter.Men detvar inte så lätt närhon jobbade så gott somfulltid på sitt arbete,och hade familj.
Honhadebörjattittapåhemnetefter etthus tillfamiljen.
Lasse ochhon hade börjatprata om attdet vardagsför en förändring. Detskulle inte vara hållbart attfortsätta attleva somdegjorde. Imånga år hade de drömtomatt ha etteget hus medenträdgård därbarnenkunde springa in ochut, kanske en hund också. Pysslamed blommoroch ta hand om trädgården,bådehon ochLasse tyckte om attvarautomhus ochnatur nära.
Anna hade ocksåkäntatt hon inte orkade likamycket, hennes kropp krävde meråterhämtningännär hon varyngre. Hon behövde mertid försin hälsa.
Anna vissteinteriktigthur detskulle se ut framöverutan litade på atthon fick vägledning av sininreröst, ochden
Vadvisste Anna om morgondagen? Ingenting.
Hon levdeför dagen, lyssnade in kroppen.Lät henneshjärta styraidubbel bemärkelse.
Både Annas kroppsliga och hennes inre hjärtans röst.
Alltärföränderligt, dethade Anna hört många gångerinom sig.
Om det var hennesinre röstelleruniversum som talade till henne var inte av vikt. Uppenbarligen behövdehon den påminnelsenemellanåt under livet.
Dethadevarit en utmaning att lyssna inåt. Under uppväxten komtvivlet, vemvar hon?Varför varhon annorlunda?
Det tog många år av svårautmaningar för henneatt förstå. Allt hon hade varit med om ilivet varavenmening, henneslivsväg. Hur hennes relationer med män påverkade henne till attförlora sigsjälv.Att hitta vägen tillbakatill sittmod och sinkraft från denhon en gångvar,alltför att utvecklas personligt och andligt. Skulledet gå att leva med etttrasigt hjärta?
Följ Annas livsvägfrånbarndomen till vuxen kvinna.
Titti Älverud har format boken'Ett TrasigtHjärta' med hjälp av egna erfarenheter av sitt liv. Menockså från sitt arbete med människorsom hon möttgenom åren.
Berättelsen växte saktamen säkert fram ochhon skrev boken med hjälp av sininrehjärtansröst.
