Lars-Olof Karlsson
Stilla stormar
Historisk roman
Stilla stormar
Lars-OlofKarlsson
Stilla stormar
Automatiseradteknikvilkenanvänds föratt analyseratextoch data i digitalformi syfte attgenererainformation,enligt15a, 15b och15c §§ upphovsrättslagen (text-och datautvinning),ärförbjuden.
©2024 Lars-OlofKarlsson
Förlag:BoD ·BooksonDemand, Stockholm, Sverige Tryck: LibriPlureos GmbH,Hamburg,Tyskland
ISBN:978-91-8080-135-5
Baseradpåverkligahändelser
Skärvik, 1900
Större bondgårdar
Moarpens Roland ochSigne,barnenAstrid, Hilda, Evert, Äva, Einar
JaansAugustoch Hulda, barnen Rut, Osvald,Johannes, Märta, David, Joseph
Lärjas Severinoch Albertina, barnen Emma,Hilma,Erik, Johan
Mindregårdar
Ängens Hjalmaroch Karolina,barnenHarald, Gerhard, Edit
HjaltesJohnoch Charlotta,barnenHugo, Maria, Evald
ValesViktoroch Alma,barnenKarl, Gustaf,Josefina, Oskar, Sofia
Askers Nils ochHedvig, barnen Kristian,Ludvig
KrokensEmiloch Selma, barnen Adolf, Ester, Rune
Katlas Ragnar ochGördis
LyngabackenOlga
Torp
SagasToreoch Agnes, barnen Mattis,Valborg,Arvid,Göte
Tjelvars Anders ochLovisa, barnen Anton, Gunhild,Alf,Sten
BotesKonradoch Agda,barnenAlbert, Matilda
HanesVilgot och Britta,barnetArnold
Tallbackens Sven medfru,barnetOtto
Karnas Birger,barnetEskil
Stenhuggarns
Hamnen
De springer.Såfortderas kortaben förmår.Barfota isinaträtofflor
Oskarärmitti hopenavpojkarsom fröken just släppt iväg.Längstfram serhan ryggenpåErik, tvåstegförealla andra— fyra steg,fem steg. Frustrationenrinnergenom Oskar. Hantar ialltvad hanärvärdför att knappa in.Komma uppjämsides. Ialla fall jämsides.Kanskeförst. En dag. Menänsålänge gördetvå åren dememellanskillnad. OchErik drygar iställetutavståndet,sakta mensäkert.
Kvar utanförskolanstårnågra av flickornaoch pratar.Andra går saktahemåt.Den unga lärarinnan står på trappan. Pustar ut,stryker tillbakaenhårslinga bakomöratmedan hontittarefter dentjoande högenavknattarsom försvinneri ettdammoln över grusvägenpååsen somskärgenom fiskeläget. Så härandra veckan eftersommarlovet kryper detfortfarande idem närdemåste sittainne ochforma bokstäver, räknaplusoch minus, tragglakristendomoch historia.När detfinns viktigaresaker utanför.
Så därför springer de.För atthinna,och föratt visa vemsom är snabbast,starkast, bäst.
De rännerförbi Askers därhönsenförskräcktkacklande flyr in i hönshuset. Askers-Nilsstannarupp ettögonblick, medgarnlänkenhan hållerpåatt reda ut lyft mottorkställningen.Han följer demmed blickenett tag. Leroch fortsättersedan,med krokigafingrar ochkrum rygg.
Utanförhandelsbonärdenäraatt springaomkulltvå gummor på vägutmed korgarna fulla.Gummornahyttermed nävarnaefter dem. Handlarn kommerutpåtrappan,ser sigomefter Änga-Hjalmar som redanborde varithär medsaltfrånstan. Ektunnorna längsytterväggen skafyllas. Än så längeärdet ovanligt mångakvar, även om detärtidigt på sillsäsongen. Hjalmarsynsintetill. Hästen hans börjar bligammal
ochavogtill attdra närdet är förmycketlastpåkärran. Handlarn suckar ochvänderinigen.
Denhåligavägen gördet lätt attsnubbla ochskrapsårenärmånga på benensom fladdrar fram längsmed gårdarna.Erikoch Jaans-bröderna drar ifråndär framme med Änga-Haraldstrax bakom. Hjaltes-Evald ochÄnga-Gerhardliggerjämsidesmed Oskar. Efterdem flåsar några av de yngrepojkarnaför atthålla någorlunda jämnastegmed de äldre. Sist kommerTjelvars-Sten.Han är tioårsom Oskarmen hans något olikalånga bengör atthan springer iotakt.Han blir alltid sist.
Skockenstormar förbiVales därOskarsmamma hänger tvätt. Lillasyster Sofialeker jage medgrannflickanmellanträdendär sommaräpplen börjar mogna. De fårväjaför hushållsgrisen somsmaskar isig av fallfrukten.
VidJaanssvänger vägenned förbackenmot stranden ochviken som glittrar imiddagssolen. Nedmot båtarna, nedmot sillen somska bärgas. Nedmot allt somhar en mening häri världen. Detsom alltinggraviterar runt.
De hann
Vadlaget hållerpåatt draindagenskast. Vikenkokar av sill.Männen roparkommandon till varandra.Desliteri tampar ochtåg.Ungarna pilarinmellanmännenoch repen. De försöker hjälpa till. Karlarna ryar åt dematt inte vara ivägen utan gå hem. Åthutningarfallerför döva öron.Oskar tittarefter sinfar Viktor.Idagärhan tillsammans medtvå andrakarlari en jolle mitt idet kokandehavet.Håvar uppsill medan fjällyrsom snökring dem. Närdefåttkorgarnafulla rordeöveroch lastar uppdem på vadlagetskvasse Märta. Sedantillbakaigen. Oskar ochStenspringerlängs stranden medvar sinhåv ochförsökerfånga uppsill somlyckats smitautfrånvadensarmar.Till slut lugnar sig vattnet ochkarlarnadrariland strutenlängstini vaden. Tömmer den på detsista föridag. Detblir flerakorgartillhandlarn.
Vidsidan om harViktoroch de andrarottupp jolleni sanden och börjat vada iland medsill somska saltas till husbehov förvintern.Oskar hjälperdem attsläpa korgar upptillkärransom hans morAlmaoch storasysterJosefinakommitned med. Hantjattrar oavbrutet.
”Hur mycket är det? Dethär är välbästa fisket isommar, är detinte? Visst är detmeststorsill? Fetoch grannärden.”
Viktor bara grymtaråthonom.Dehar bråttom. Grossisterna istan väntar på sinleverans. Vadlaget haravtal medFiskdepoten,Sigvard Bergmans fiskhandel.Han betalarför detmesta lite bättreändeandra, menhan är noga medleveranstiderna;kommerdesentblirdet obönhörligen avdrag.
Nu börjar ocksågarnbåtarna komma iland. Någraavdem fiskar sill liksomvadlaget, andrasättergarnefter flundror,torsk ochkolja.Stens farhar just förtöjtSvanenvid sinboj nära denstenpir somgör attvikens inbuktning vidStrannabacken hjälpligtkan kallas en hamn.Stens bror Antontar ekan ochbörjarroiland densill somdesjälvaska saltamedan karlarna på båtenfortsätterrista ut sill ur de sistagarnen.
Sten taremotnär ekan glider in isandstrandenoch hjälperAnton uppmed korgarna på land.
”Var varninågonstansidag? Hurmyckethar ni fått?”Orden snubblarurSten.
”Vivar söderomstengrundet.Satte ikantenoch ut till rännan. Det är nogåtta-tio korgar ivarje garn”, sägerAnton medanhan släpar upp en korg till kvinnornasom väntar medderas kärra.
”Hur mycket skavihahem?”
”Den häroch tvåtill. Resten seglar de in till stan.Dufår hjälpa mig medgarnensen.”
Oskarkommerframtilldem.Kan inte ståstill utan hoppar hela tiden.
”Hur gick detför era??Vårahar redankvassen full ochska gå till stan medengång.”
”Dom harfåttjättemycket!Tio korgar ivarje garn.”
Pojkarna skrattar ochskojbrottas.Runtomkring demsjuderstranden av aktivitet. Ekor rors fram ochtillbakamellanstrandenoch snipor och kågarpåsvajute iviken.Gummordrarhem kärror medsill,koljoroch flundror.Karlarsläparupp sillgarn ochhängerdem på torkställningarna längre in på stranden.Ute iviken serOskar hurseglensätts på Märta. De mindre båtarnaföljerstrax efter, itaktmed attbåtlagenblir klara.
”Kom nu någongång!”
Oskarlåtsasintehörasystern Josefina ochfortsätterskoja medSten.
”Oskar!!”
”Ja, ja”, suckar hanoch drar sigupp till morAlmaoch Josefina.
”Putta på nu då så vi kommer hemnågon gång”, blängerJosefina somstårvid skaklarnatillsammans medmor,färdigatt börjadra
Oskarläggerhändernabak på kärranoch knuffarhalvhjärtat på.
”Men putta då!”
Oskartar i, ochdefallerini radenavkärrorpåväg uppfrånstranden föratt sedanspridas ut blandgårdaroch torp
Detlilla fiskeläget liggerutsträckt längsmed en flackrullstensås som inlandsisenengånglämpatavvid randen till Kattegatt. Åsen sträcker sigfrånsydostmot nordväst.Backenvid nordändanmynnaruti en liten udde somförlängts medenpir av huggensten. Härifrån ochinåtlöper en långgrundsandvik ienvid båge,för attpånordsidan följaett näsut till en bergsknalle vars utsida stupar tvärtner mothavet.Längstuppe på bergknallenstårett kummel.Bredvid knallenliggerTärnskär: två småöar därmåsar slåssomboplatser på försomrarna. Till skillnad från vikens sydsidaärvattnet härdjupt,vilket tillsammans meddet lä Tärnskär gergör platsentillenutmärkt naturhamn. Vidhårtväder sökerbåtarna skyddhär
Ändå är detpåandra sidanviken somfiskelägetSkärvik vuxitupp. Ingenförutom prästenhar längre riktigtredapånär de första bosättarna slog signed härför gott, ellervilkadevar.Annat än attdet skedde underdanskatiden.Kungenska ha gett mark åt fiskaresom bodde här ismå skjulunder sillfiskeperioderna om somrarna.
De första gårdarna byggdes idet lilla lä förvästanvindensom rullstensåsen kundeerbjuda.Markenfrånåsenoch uppmot en liten skog litelängreinvar bördig nogför potatisoch kålrötter. Så småningom kundebosättarnahålla sigmed gris ochkanskeenkoeller två, häst ochhöns. En handfull av gårdarna blev någorlunda välmående småjordbrukmed fisket förhusbehovoch litetill försäljningbland de rikare bondgårdarna inåt land.
Genomårenhar vemsom ägtgårdarnaskiftat allteftersom ungdomargiftsig,någonssläktingflyttathit från fiskeläget söderöver, gårdar slagitsihop. Så är detmed Ängens somliggerliteavsides invid densanka strandängenlängstini viken. Ända sedandanskatiden ska dethalegat ettskjul härtillskydd förkorna sombetar på ängenom somrarna.Men inte ensi kyrkböckernaärdet riktig ordningpåvem
sombyggdeenlagårdhär,ellernär första boningshuset blev uppfört. Detlåg på allmänningen ochverkarhaanvänts allmänt, ända tills Hjalmaroch hans Karolinablevskrivna häroch fick lagfartpåmarken.
UtanförÄngenslöper landsvägen från stan.Följerman deninmot själva fiskelägetpasserarman förstMoarpens— denmestvälbärgade gården iSkärvik —påvänstersidani släntenupp motskogen. Gården togs över av Roland,enlång, någotspenslig menseg bondsonfrån Moarp, närhan giftesig medäldstadottern ihuset förett pardecennier sedan. Medårenhar de byggttill ochbyggt nytt,utökatkreatursbesättningenoch köpt uppmarkavmindrebemedlade.Framför allt av demsom haft andelari skogen.Skogoch skog förresten; detär egentligen inte meränendunge på en handfull hektar menändådet somi fiskeläget kommernärmast begreppetskog. Roland harplanerför den. Skogen består mest av gran ochtall. Somtimmerbetalar detbra Björkväxer utmedenliten bäck somrinnertvärs genomdungen ochuti havet. Detkan duga till brännved.Rolandvillavverkahela rasket ochsedan stycka uppmarkentill hustomter. Menför attkunna ansöka om tillstånd måstehan ägahelaskogen.
Landsvägen löpervidaremellanskogenoch åkerlapparframtill sydöstra ändanavrullstensåsen,där denmöter åsvägen. Ikorsningen liggerKrokens.Tillhöger upppååsvägen kommer sedankyrkan, församlingshemmetoch skolan.Därefter, idet lillaläsom släntenfrånåsen nermot hagarnager,gårdarnaLärjas, Valesoch Hjaltes. På utsidan, prisgivnaåthav ochstormar,liggernågra torp meddeallrafattigastei fiskeläget.
MellanAskersoch Lärjas ligger handelsbon ochett bageri.Handelsbonstartades av en köpman från stan,bagerietavenfiskargumma som sågmöjlighetertill en utkomst. Av gårdarna är Lärjas denstörsta. SläktenLärjasärallmänt kändaför attvarademestdriftigafiskarna, orädda förvad förslags vädervår Herre än kastar emot demute på sjön.Men kändaockså föratt vara oförsonliga; bryska isin fostranav detuppväxande släktetoch hårdai sina omdömenomdem sominte medhårtarbeteskaparsig ettegetliv
Längst ut på åsensnordväständaliggerJaans.Omhistorien bakom de andragårdarnagåttförloradi ägarbytenastöckengällerintedetta förJaans. Dengårdenhar gått iarv inom samma familj från tidernas
begynnelse. Ättlingarnasom bordär idag kanfortfarande rabblasläktledenändaner till demsom byggde det första husetpådanskatiden
Uppförbi Jaansströmmarnukärrlassenoch spridersig sedani fiskeläget.Hemma hosVales sitter Sofiaoch väntar närAlma, Josefina ochOskar kommer. De lastar av ochOskar hämtar renskniven.Sofia rantar efter.
”Jag vill rensaidag. Kanintejag få rensa?”
”Duärför liten föratt ha kniv.”
”Jag är inte liten.” Sofiadrarupp underläppen. ”Jag är bara ettår yngre…”
”Ett ochett halvt.”
”... ochdufickhaknivnär du varåtta.”
”Men du är däga”, klipperOskar av ochler snettnär handrarkniven över slipstenen.Sofia lommari vägtill kvinnornasom håller på attrensa ut inälvornaursillen. Sköljkaret är rött av blod ochfullt av urtagensill.
”Dufår hämtamer vatten”,säger morAlma.
Sofiasuckaroch tarmed sigämbaret bort till brunnen. Närhon kommertillbakahar mortömturliteavsköljvattnetsådet blir platsför nytt. Josefina harbörjatpacka sill ientunna,lager förlager.Saltemellan. MorAlmaövervakar så Josefina lärsig rätt.
”Tainteför mycket salt.”
”Men farhar sagt attdet skavarasåatt maninteser sillenunder.”
”Hmm”,muttrar Alma.”menden behöverintevarabegravd.”
Oskartar hand om resten av fisken.Flundrornaförst somdeska ha till middagimorgon.Sedan torsken. Rensar ur ochdrarbortden svarta hinnanpåinsidan av magen. Sprättarupp hela vägentillstjärtfenan och knäckerryggbenet så hankan fläkaupp sidornaordentligt. Sedan breder hanutdem iett ämbaroch strörsaltöver. Så fårdeligga över natten. Iett annatliggertorsk från igår.När hanhar rensat klarttar han hand om dessa.Skrapar bort saltet ochspännerutsidorna meden pinne.Sedan knyter hanenöglaomstjärtfenan ochhängerupp fisken på torkställningenvid sidanavuthuset.Han kännerlitepånågra av demsom hängtett pardagar.Debörjarstyvna, menänärdeintehårda somträplankoroch inte klaraatt hängas uppunder taknockeninnei huset. Närhan är färdig tarhan sitt ämbarmed rens ochdet kvinnorna
ganatutoch kånkar iväg bortåt stigen nedmot stranden på sydvästsidan.
HärsluttarSkärviksåsenner motenvik full av slätahallaroch runda stenar.Torpensom liggerutspridda ibackenhar fattigastrandsittare snickrat ihop av drivvedoch vadöverblivet virkedekunnatfåtag på. Sagasliggerlängstnorrut, nära Jaans, ochsedan Tjelvars.Mellandessa löperstigenOskar traskarnerför. UtanförTjelvarssitterStenoch karvar på ettkorkflä.Oskar stannartill.
”Ska du medner ochfiska krabbor?”
Sten tittarupp. Visarfläet hanhållerpåmed.
”Jag görenbåt”, sägerhan medanhan tryckerner en pinne till mast ifläet
”Tamed den. Harduenspann?”
Sten sersig om,går ochhämtarenspann iskjulet vidsidan om torpet ochföljersedan efterOskar.Där stigen mynnaruti strandkanten har hans farTjelvars-Anders lagt ut tvåstenrader till en kåsför deraseka. Längst ut på denhögra stenradenhar Oskarsittbästa krabbfiskeställe. Hanställerned ämbaren, plockarframsnörstumpen hanalltid hari byxfickanoch binder denomett flundrehuvud.
”Har du snöre?”frågarhan Sten somutanatt svaravadar ut ikåsen vidsidan av ekan ochsjösättersin fläbåt
Oskarryckerpåaxlarna.Fyllerspannen Sten haft medsig till hälften ochsättersig på sinfavoritplats. Låterbetet sjunka.Mellanstenarnaoch tången är detenliten öppningmed grusbotten. Krabbornagömmersig iskrevan mellantvå av stenarna hansitterpå. Detärbaraatt vänta.
”Oskar…?”säger Sten medanhan isin låtsasvärldtar nerseglenpå sinkåg ochankrarupp invidland.
”Ssch!”Oskar sitter blickstilla. Tångräkorhar börjat samlas runt betet. Efterdem kommerkrabborna, detvet han. Närräkorna noppatåt sigavfiskhuvudet ettlitet tagser hanenklo sticka fram från skrevan. Oskarslutarandas.Långsamtkommerenstorkrabbautoch rörsig mot betet. Oskarväntar. Krabbankommerframtillhuvudet.Tar någrasmå bitarfråndet menvillintekrypa upp. Oskarsträckerförsiktigtpå snöret.När hantroratt krabbanhar fattattag lyfter hansakta betet. Halvvägs uppsläpperkrabbanoch pilarini skrevanigen.
”Fickduhenne?” Sten harkommitupp bakomhonom.
”Äsch. Nej, honsläppte.”
Sten göri ordningett eget bete somhan släpperned på ettställe längre in,med spannenmellansig ochOskar.Han fårupp denförsta. Oskarmuttrar,men harsnart en inäven hanockså.Såsitterdeoch plockarupp krabba efterkrabba.Tävlaromvem somfår flestoch störst.
”Vad vardet du skulle säga?” kommer Oskarihågefter etttag.Sten svarar förstinte.
”Äh, detvar inget.”
Närkrabbornai spannenärsåmånga attendel av demärpåväg att krypaurtyckerpojkarnadet kanvaranog.Degrälarliteomvem som fått flestmen är enigaomatt Sten fick denstörsta.Sålutar de på spannen ochlåter krabbskocken iett myllersakta flytatillbakaner ivattnet
På stenar inärhetenhar måsarflockats. De vetvad somväntar. Några tramparskränande omkringruntfiskrenset, menämbaren står förnära pojkarna föratt de skavåganappa åt sig.
Närfisketäröverknyterpojkarnalosssinabeten ochlåter dembli middagåtnågra av krabbornadenysshaftuppe. Sedantar de tagi var sitt ämbar.
”Ett, två,... TRE!”räknarOskar.
De hivarrensetsålångt ut isjöndekan.Ett kaos av måsarsvärmar på ettögonblickner över renset iett vilt slagsmål om de bästabitarna Tvåmåsar flygeri vägmed fast greppomsamma tarmar.Andra fäktar medvingarnaoch huggermed näbbenåtallahållför attvärja sinbit av skrovmålet motandra måsar. Pojkarna följer skådespeletett parsteg uppfrånstrandkanten. På bara någrasekunderärallt över ochsjön liggerstilla igen.
Oskargår neroch sköljerurämbaren.Det är fortfarandetidig eftermiddagoch långttillkvällsmaten.
”Ska vi gå bort ochletavrakgods?” föreslår Oskar.
De låterämbaren ochspannen ståkvaroch tarstigensom löperlängs medHallastranden bort motkärretoch Sönneråsen. Uppe ibackenser de Albert utanförBotes,nästa torp iraden.Devinkaråthonom attkomma medmen hanropar tillbakaatt hanmåste hjälpa faratt hängagarn.
Längre bort passerardeHanes ochefter det, islänten nedmot en ljunghed,Lyngabacken —enhallandslänga somsettbättredar,där en gammalfiskargumma nu borensam.
Oskar växer upp iett litet vindpinat fiskeläge vid Hallandskusten.Han är tio år när förrförraseklet går överi 1900-tal. Han har läshuvud mensom alla pojkar i fiskeläget längtar han efter att få gå på sjön med de vuxna så snart han är konfirmerad.Enolyckagör ortsborna misstänksamma; varOskar egentligenorsak till den? Föratt få upprättelse tar Oskar en ledande roll i fiskarnas kamp för bättre livsförhållanden, inte minst gentemot grossisterna inne istan som med sinaavtal har fiskarnahelti sin hand.
Stilla stormar handlar om hur ett samhälle vid kusten utvecklas från fattig avkroktill en välmående ort dit välbärgadestadsbor gärnatar sig för att tillbringa sina sommarsemestrar.Den handlar om hur fiskarfamiljerna genomlevervärldskrig och interna strider,går från hunsad underklass till att själva styrasin framtid. Storaomvälvningar ivärlden utanför spelar in: nykterhetsrörelsensoch arbetarrörelsens framväxt, emigrationentill USA, satsningar på industriutveckling.
Berättelsen bygger på verkligahändelser
Om mig
Jag som skrivit är född 1958 och själv uppvuxen iett halländskt fiskeläge. Under fem år var jagyrkesfiskare innan jag utbildade mig till kommunikatör.Sedandess harjag jobbatmed kommunikation inom olika offentliga och ideella organisationer.I Ordfronts regi har jag gått kurser iatt skriva reportage med författaren Stig Hansén som lärare. Jag har även gått kortarekurser iskönlitterärt skrivande på bland annat Biskops Arnö Nordens folkhögskola.
Stilla stormar är mindebut som författare.