NÄR HAVET FÖRÄNDRADE ALLT
Till minne av alla dem som förlorade sina liv eller på annat sätt påverkades av den fruktansvärda katastrofen som drabbade oss alla den 26 december 2004. De som försvann är oersättliga, deras minnen och berättelser lever vidare, som tidvattnet som aldrig stillnar.För oss som överlevde är varje dag ett steg iatt bära minnet av de liv som aldrig återvände, en påminnelse om allt vi förlorade och det vi fortfarande bär
Det här är min sanning om vad som hände, sanningen genomen17-årings ögon. Min resa genom kaoset, genom skräcken och den smärtsamma efterklang som följt med genom åren. Jag återger här mina minnen av vad jag såg och upplevde, de tankar och känslor som envist trängt sig på under de år som gått. Alla som var med upplevde olika sanningar –detta är min, och den är sann för mig.
Av respekt för alla som stod vid min sida eller befannsig nära underdenna svåra tid, har jag valt att ändra namn och vissa personliga detaljer.Med åren har minnen också bleknat och förändrats, och vissa delar av historien återger jagsåatt läsarenska förstå det som ibland saknar ord.
Låt detta vara ett gemensamt minne –ett sätt för oss alla att minnas styrkan vi fann ivarandra, även idemörkaste stunder.Måminnet av dem vi förlorat ge oss mod och kärlek att gå vidare.
Jenny Nirs
Jenny Nirs
NÄR HAVET
FÖRÄNDRADE ALLT
Minresagenom katastrofen
©2024 Jenny Nirs
Förlag: BoD ·Books on Demand, Stockholm, Sverige
Tryck: LibriPlureosGmbH, Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8080-184-3
ETT
Mina händer darrade lä™ när jag lyfte telefonen och ti™ade på det blinkande Messenger-samtalet. Jag hade väntat på de™aögonblick sedan Chamali, oväntat, skickat en vänförfrågan på Facebook några dagar tidigare. Våra korta, artiga meddelanden hade varit fyllda av försiktighet, men varje gång jag såg skärmen blinka med e™ ny™ meddelande, kändes det som om tiden stod stilla. Som om en spricka öppnats idet lager av tystnad och glömska där jag hade stängt in mina minnen av Chamali och Sri Lanka, bara för a™ inte behöva känna.
Hjärtat slog tungt, nästan smärtsamt, och en storm av känslor svepte över mig. Skulle jag svara? Hur talar man med någon man inte pratat med på nästan 20 år? Jag visste inte ens om jag skulle kunna möta den vänskap som en gång bety™ så mycket.
Efter a™ jag återvänt till Sverige hade jag gjort allt för a™ undvika a™ leta upp Chamali. Det varsom om e™ återseende med henne skulle öppna de sår jag kämpat för a™ läka. Minnena från Sri Lanka
låg djupt begravda, gömda isvåråtkomliga skrymslen av mi™ inre. Skyddade, men alltid närvarande.
Och nu, med det blinkande samtalet framför mig, fanns ingen återvändo. Skärmen blev en påträngande spegel av allt jag försökt hålla på avstånd –minnet av dem som inte överlevde, av stunderna av ren skräck, och av den märkliga tröst jag en gång funnit hos Chamali och hennes familj.
En ensam tår rullade nerför kinden. Jag torkade bestämt bort den.
Fingrarna svävade osäkert över skärmen innan jag till slut, med en tung suck, tryckte på knappen för a™ svara.
2004-12-13 Skärhamn, Sverige
Det vartidigt på Luciaaftons morgon, och himlen över det lilla kustsamhället Skärhamn låg tung och mörk,som om na†en vägrade ge vika för den gryende dagen. Kylan bet i kinderna och vinden svepte från havet och genom de tomma gatorna, som en påminnelse om den svenska vintern som vi snartskulle lämna bakom oss. Jag drog hu†rande tröjan tätare omkring mig. Jag frös trots a† jag bardubbla tjocktröjor. För trots a† vintern hade lagt si† grepp om Sverige hade jag bara på mig tunna linnebyxor ovanpå e† par strumpbyxor, lä†aoch bekväma nog för den värme vi snart skulle nå –men långt ifrån tillräckliga för den bistra svenska vintern.
Vi reste lä†,nästan för lä† med tanke på a† vi skulle korsa halvajordklotet och vara borta idrygt en månad. Fyra backpackryggsäckar, inget mer. Jag sneglade på
ryggsäckarna som stod uppradade längs med husväggen bredvid busshållplatsen och kände en blandning av förväntan och osäkerhet. Resan som väntade kändes som e† enormtäventyr, men också overkligt. Här stod vi på torget hemmai det välbekanta Skärhamn, omgivna av de stilla, na†mörka gatorna, men inom något dygn skulle vi byta ut snön mot tropisk he†a. Ändå kändes den värmen så avlägsen.
Runt omkring oss låg torget insvept ina†ens skuggor. Jag skymtade havets vågor mellan några byggnader, och gatlampornas bleka ljusstrimmor föll över marken, men annars varallt stilla. Inga bilar körde förbi, och inte en enda människa syntes till. Det varbara vi –jag, min familj –redo a† lämna mörkret och vintern för något helt annat.
"Frågan är om vi ens kommer till värmen med så lite packning," mu†rade pappa Janne, med händerna djupt nedkörda ijackfickorna. Han granskade sin lä† packade ryggsäck och skakade på huvudet.
"Det löser sig," svarade mamma Karin med e† litet leende. "Vi skajuändå köpa detmesta där."
Min bror, Olof, stampade rastlöst med fö†erna mot den kalla marken. Hans kinder varredan röda av kylan, men han verkade lika ivrig som vi andra. Jag sneglade på honom och såg hur han med en nästan besa† blick kollade nerpåsin ficka där hans nyaiPod låg. Vi hade båda få† varsin iPod som tidig julklapp, och de varredan fyllda till bristningsgränsen med musikinför den långa flygresan. Tekniken kändes som något magiskt, något som skulle göra hela resan ännu mer spännande.
"När kommer bussen?" frågade Olof otåligt. "Den är på väg," svarade mamma med en eftertänksam suck och kastade en blick ner längs den mörka vägen. Och där borta mellan husen såg vi bussens ljus skymta genom den disiga morgondimman.
Vi steg på den första bussen som skulle ta oss till Göteborg och Nils Ericson-terminalen. Ryggsäckarna dunsade in i bagageutrymmet, och vi sjönk ner på de slitna sätena.
Fönstren började snabbt imma igen av våra andedräkter, och jag lutade huvudet mot den kalla rutan. Utanför började mörkret långsamt vika undan för gryningen, men det varen kall, blåaktig gryning som knappt kunde skiljas från na†en.
Bussen susade fram genom den tysta landsbygden, och det enda ljudet som hördes vardet dovabrummandet från motorn. Jag sa† tyst, förlorad imina egna tankar, ochkände hur resan redan hade börjat, även om vi fortfarande varpå svensk mark.
Nils Ericson-terminalen, som vanligtvis brukade vara full av resenärersom rusade fram och tillbaka mellan pla†formarna, låg nu öde iden tidiga morgontimmen. Endast några få trö†a resenärer gick sömnigt mot sina destinationer, med resväskorna rullande bakom sig. Det varmärkligt a† se terminalen så stilla, så tyst. Trots a† det varluciamorgon och julpyntet hängde prydligt överallt, kändes platsensom en tom scen innan pjäsen skulle börja.
Vi rördeoss tyst genom den stora salen. Olof varisi† eget lilla universum, rastlöst kramande sin nyaiPod ifickan,