ANNAKRISTENSSON CHALLENGE
Challenge
Anna Kristensson
Automatiseradteknikvilkenanvänds föratt analyseratextoch data idigital form isyfte attgenererainformation,enligt15a,15b och15c §§ upphovsrättslagen(text-och datautvinning), är förbjuden.
©2024 Anna Kristensson
Förlag:BoD ·BooksonDemand, Stockholm, Sverige Tryck: LibriPlureos GmbH,Hamburg,Tyskland
ISBN:978-91-8080-754-8
-SOS 112, vadhar inträffat?
-HJÄLP,snälla ni måstehjälpaoss. Kom! Komfort somfan.
-Berätta vaddet är somhäntsåska jagavgörahur vi bästska hjälpa er.
-Alltså minkompis…..min kompis alltså hanhar drunknat.
Dendesperataröstengickupp ifalsett vilket avslöjade attinringarenvar en yngling, någonstans mellanfjorton till sexton år,tippade denerfarna SOS operatörensamtidigt somhon gjorde tecknet till sin kollega mitt emot atthon bedömdedet somskarpt läge. De hade jobbat ihop längeoch kundeläsaav varandra på ettpar sekunder.
-Viska hjälpa dig. Jaghar en kollega somlyssnar medoss isamtaletoch larmar ut hjälpåter. Vart befinner du dig? Ivilken kommun?
-Fuckalltså,ingen aning. TypYstad?Eller Sjöbo kanske?Viärvid en stor jävlasjö mitt utei skogen. Söv, nej inte Sövdesjön, denandra. Snogeholmssjön heterden.Fan också! Ni måste skynda er.Det är skitlänge sedanvisåg honom. Hanbaraförsvann underytanoch kominteupp igen trotsatt vi skrek och skrek påhonom.Rösten brötsoch övergick iförtvivlade snyftningar.
Fingrarna dansade övertangentbordet ochsin vana till trotsdarrade operatörentill,som om hon frös,
fastän det varvarmt ochskönt ilokalen ochhennes fleecevar ordentligtknäpptupp till halsen. Efteralla år iyrket blev hon fortfarandelättskakigoch lite skärradavden här typenavlarmsamtalmen absolut inte på ettnegativt sätt.Tvärtom,hon blev ännu snabbare,effektivare ochproffsigarei sitt förfarande ochhade hon sagt till sina kollegor atthon fick en hemsk ångestklump imagenskulle de aldrig tro henne. Adrenalinkick kalladevissa det.Själv upplevde hon det mersom kniven på strupenatt absolut inte misslyckasoch sågdet inte somnågon kick. Förhenne varenadrenalinkickkopplat till något positivt, den härtypen av samtal vittnade enbartom trauma.
Föratt inte riskera attmissa någonliten detalj korrigerade hon det redanperfekt placerade headsetet samtidigtsom de professionella frågorna avfyrades ienlagom takt.Blickenvar skarp och koncentreradpådatorskärmenframför henne.
-Hur många personerbefinnersig ivattnet?
-Det är barahan.
-Ärdusjälv försatti säkerhet?
-Javiandraärsafe.
-Hur många är ni på land?
-Två.Vivar tresom åkte hit. Jagoch mina kompisar,Anton ochFelix.Det är Felixsom är i vattnet.
Ömsomfrågoroch ömsomlugnande samtal med pojken. Närhan börjadehyperventileraoch snyfta växlade hon röstläge föratt lugntoch varsamtguida honom till en lugnareandning.
-Min kollega bekräftar nu attdet är hjälp på vägtill er.Dekör fort ochkommersnart fram.Hållut.
Försök fästablickendär du sågdin kompis sist. Finns det någon vuxeni närheten somkan hjälpa er?Finns detnågon somkan hålla utkikefter räddningsfordonen? Stanna på land,nifår under inga omständigheter ge er ner ivattnet igen.
Sirenernas tjutandestudsademellanträdenoch skrämde effektivtbortdeviltdjursom möjligen hade en tankepåatt närma sigden slingrigavägen som ledde ut till Snogeholmssjön.Området hystesåväl späda rådjur somstora bastanta vildsvin, varvid de sistnämnda orsakaderejälaskadorpåett fordon vid eventuellkrock. Sjön beskrevssom artrik och populär bland hobbyfiskare.Men det idylliska strövområdet lockadeintebarahobbyfiskare.Skogen runt Snogeholmssjön varett välskött strövområde somgjort föravkoppling ochnjutningför såväl motionärer somsvampplockare närsäsongen begav sig. Året om söktesig småbarnsfamiljer ditdå stigarna varlätta atttraska på försmå ostadiga ben vars målmed utflykten vargyllenbruna marshmallows grilladeöveröppen eldmed en skrumpen pinnesom de stoltplockatupp längs stigen.Otaliga gånger hadekommunens ungdomar drillats iorienteringjusthär.Men denna svala aprilkväll varlugnetoch denidylliska känslanborta. Denroligaidéenomatt på eget bevåg låna en båt ochgesig ut iden kalla vårkvällen, denpirrande känslanöveratt göranågot förbjudetoch de glada skrattenhade övergått till dödsångest,gråt, skrik och förtvivlan över den saknadekompisen. De befann sig
ienmardrömssituation ochhur mycketdeänskrek eftermamma så vardet ingenmamma ivärlden som kunde skruvatillbakatiden.
-Men förfan Linus!
Miaåterfick mednöd ochnäppe balansen och sparkade irriteratbortskornasom lågprecisinnanför dörreni den mörkahallen. Hursvårt kundedet vara attställadem iskohyllan?För sent konstaterade hon attskornavar rejält smutsiga ochdunsennär de träffade den vita hallväggen skvallrade om attdet troligtvis blivit ytterligareensmutsfläck ochhon suckade högt.
-Linus,ärduhemma?Hallå,hör du mig? Inget svaroch honknackadepåhansdörrsamtidigt somhon trycktener handtaget, välmedveten om att rummet skulle vara tomt.Han vari full pubertetoch numeravar det barakompisaroch datorspel som gällde. Enda gången mamma verkadeduga varnär denkroniska hungerngnagdeoch han undradevad somstodpå”menyn” somhan brukadeuttrycka det. Miamisstänkte också ettbegynnandeintresse för tjejer,numerakundehan inte gå utanför dörrenutan en rejäldos av favoritparfymensom han fått i julklapp.
-Dukan väliallafallhöraavdig,muttrade hontyst försig självsamtidigt somhon grävde efter mobiltelefonen ifickanoch konstaterade skamset atthon åter glömtslå på ljudet. Tremissade samtal från hennes mamma,ännu klarade hon visst av attringa till Mia. Därvar också tvåmissade samtal från Gyllebodemensboende,
vilket tydde på atthennesmamma hadeenextra jobbigkväll. Det där fick honväl ta itumed snarast menförst kollade honmeddelandet från Linus.
”Tja världensbästa morsa.Jag,Anteoch Fiddedrar ut en sväng. Hemmaisch niesom du vill så du behöver inte ringaoch tjata. Harkäkat nån Billys så pallaringenmiddag. Käka du. Puss pussmammi”.
Honlog lyckligtför sigsjälv samtidigtsom hon markerade meddelandet medett hjärta.Trots sin drygatonårsattitydhadehon en snälloch omtänksamson. Ettpar år barasedan är vi förbiden härjobbiga tonårspuckeln tänkte hon. Honsaknade tiden då Linus varliten mensåg ändå fram emot att han skulle blioch betesig somenmer vuxenman. De hade trotsallt bara varandra.Jaockså hennes mamma såklartmen hennes demens skenade nu ochLinus somalltidvarit fäst vidmormorföredrogatt inte längre hälsa på henne. Miaförstod honomoch kände självlikadant mensamtidigt kunde de inte slutabesökahennebaraför attdet varplågsamtse hur hon saktabröts ner av denvidriga sjukdomen.
Klockanvar närmre nitton ochhon kändeinteriktigt föratt draigång någon middagslagning om det bara varhon somskulle äta. Eftermycketgrävandei frysenhittade hon några torraoch bortglömda brödskivor. Honföredrogatt inte analysera hur länge de legatdär utan skrapade bara bortishinnanoch lade dem på skärbrädansådekunde mjukna.En äggmacka ochett glas mjölkklarade honsig fintpå.
Närden värsta isen avdunstattrycktehon ner brödskivornai brödrosten ochtog fram mjölkpaketettomt!Heltjävla tomt,konstateradehon både förargat ochförvånat. Hurvar detens möjligtatt sättainett snustorrt mjölkpaket ikylen?För attintetalaomhur många gångerhon betthonom att inte ta sista mjölkenutanatt säga till. Medenirriteradsuck slängde hon det tomma paketet ivaskenoch blandade ettglassaft. Honbehövde inte bemöda sig om atttitta ifrysen, detfanns medall säkerhet ingen is.Mia fylldeisformefter isform ochLinus tömdedem efterhand. Likadant härsåhadehan en obotlig förmåga attalltidställainformeni frysenigen, naturligtvis tom. Mackorna poppade uppmen såg förskräckligtbleka ut så medenbestämd knyck kördehon ner knappenigen.Där varett litetglapp i den ochtog manförsiktigtsåhoppade denbara tillbakasådet varbättreatt ta irejält. Egentligen borde hon köpa en ny brödrost menvarje gång brödrostenletat sigupp på prioriteringslistan för inköpkom det någotannat ochknuffade undan den stackaren.
Medan de tilltufsade brödbitarnaskaffade siglitemer färg ringde hon pliktskyldigt upp Gyllebo ochräknade signalerna. Hontänkte ge detfyrasignaleroch sedanlägga på. De svarade mitt emellantredjeoch fjärde signalen. Fanockså,hon kändejuinteför att pratamed någon. -Gyllebo avdelning tvådupratarmed Aina. -Hej Aina, detärMia,Irenesdotter. -Hej Miavad roligtatt höra dinröst. Detvar länge sedan.
-Jadet är det.Vihar nog gått om varandra.
Miakorsade fingrarna somför attsläta över sinlögn. Sanningen varatt honden sistatiden inte orkat besökasin morsåofta.
-Det har vi säkert.Äralltbra?Bra medLinus?
-Det är bramed osstack. Dig medhoppas jag?
-Det är primaballerina.Ska snarthaenveckas semester ochdra medgubbentillMallis.
-Gud vadhärligt. Hoppas ni fårenunderbartripp då. Ni hade ringt? Både mamma ochsen hade jag missatsamtalfrånerexpeditionstelefonmed.
-JaIrene varsåorolighär innan. Honfrågade efter Åkeoch när vårkäravikarie förklarade attÅke inte finns mersåblevIrene väldigtupprördoch kastade iväg både sinegenoch en av de andra brukarnas kaffekopp. Denena koppen landadei väggen och den andrai knäetpåherrenmittemot.
-Ojdå.
-Ja, det kanman säga.Den stackars tösabitenblev rent förtvivlad. Somtur varsåvar kaffet fesaljummetsåbrukarensom fick kaffet på sig brände siginte.
-Såolyckligtoch så syndomerstackars vikarie. Honska ju inte behöva bliförtvivlad. Du fårförklara förhenne attdet bästaäratt bara säga attÅke kommerhem senare.Säg atthan är uteoch jagar, det är minnesfragment sombör vara välbekanta för mamma.Jadu, detärmånga kvällar honsuttitoch väntat på pappamedanhan satt utepåpassetoch togentupplur.Har honlugnatsig nu?
-Jadå. Vi lyckadesavledahenne medlitekorsord ochjag har pratat medkvällssköterskanmed så om det tilltar igen är detokejatt vi ger henne vid
Mia och hennes son Linus lever ett lugnt ochstillsamt
liv iden skånska byn Sjöbooch Dagarna rullarpåmed skola och arbete, hon är nöjd med tillvaron men hoppas på att få dela livet med en man. Iväntan på sin rätta partnerumgås hon med vänner eller hittar på något med Linus. Hennes kärleksliv blir alltmer tilltrasslat och
ibland känner hon sig enormtensam mentack ochlov har hon Madeleine, sinomtänksammakollega som hon kan prata med om allt.
En kvällfår hon ett illavarslandesamtal;Linus ochhans vänner har otillåtet tagit en båt och rottutpå Snogeholmssjön. När båten kantrar tar sig allautom en av pojkarnailand.Detta blir startskottetpåenrad händelser som kommer att sätta Mias föräldraskappå
prov och kasta henne mellan glädje och sorg, hopp och förtvivlan och misstro och tillit. Är det som ungdomarna ägnar sig åt oskyldiga utmaningar eller något mycket värre?
