Skuggljusen Solhjärtats hemlighet 4
pär sahlin
Fler böcker i serien Solhjärtats hemlighet:
Solhjärtats hemlighet (2024)
Saltregnen (2024)
Silverdrottningen (2024)
Skuggljusen
Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2024 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se
© Text: Pär Sahlin | © Illustratör: Karl Johnsson
Sättning: Idus förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2024
ISBN: 978-91-8092-444-3
Skuggljusen Solhjärtats hemlighet 4
pär sahlin
Första delen
Eloriskt guld
•1•
Undergången var nära. Vi kände det alla tre. Efter två dagars hård segling över havet kunde vi konstatera att vi inte skulle hinna ifatt Silverdrottningens skepp. Hennes hundra skepp glittrade i horisonten mot den mörkblå kvällshimlen. I morgon skulle de nå Elorien. Då skulle allt vara för sent.
Serkzes satt vid rodret och åt på ett äpple. Han såg trött ut. Hans kläder var blöta, skitiga och luktade illa. Bredvid honom satt Nela. Även hon såg sliten ut. Håret hängde som en fransig gardin över ansiktet på henne. Vi frös. Kylan hade för varje timme fått ett allt hårdare grepp om oss. Jag försökte få liv i mina skrumpna fingertoppar. De såg ut som bleka russin. Jag hade förlorat känseln i dem redan första dagen då jag tvingats ösa bort allt havsvatten som läckt in i båten.
Eller båt förresten. Den liknade mer en trasig tvålkopp som någon hade råkat tappa i ett gigantiskt hav. Masten var lagad på tre ställen med hårt surrade rep. Revorna i
seglet fick tyget att fladdra i vinden. Det fattades plankor i fören och i de enkla tätningar som gruvbarnen i Höbe hade gjort läckte det ständigt in vatten. Årorna hade vi förlorat redan första natten.
Serkzes spottade ur sig en äppelbit. Den landade på havsytan och gled längs med relingen på båten och försvann bakom oss. Han räckte fram det halvätna äpplet mot mig.
– Vill du ha?
– Nej, jag är allergisk. Jag tål inte äpplen.
Han tittade på frukten och sedan ut mot horisonten där Silverdrottningens skepp fortfarande avtecknade sig.
– Vet du hur många soldater det är på varje skepp?
Jag ryckte på axlarna. Ville helst inte veta.
– Hundratals, svarade han på sin egen fråga. När de når Azipas hamn …
– Har du redan gett upp?
Nelas röst var aggressiv.
– Nej, men jag börjar ana åt vilket håll det lutar. När skeppen når hamnen kommer Elorien att vara förlorat.
– Vi kan fortfarande hinna före till Pisa, sa hon.
– Idén med Pisa lät bra för ett par dagar sedan, sa Serkzes. Nu vet jag inte längre.
Han tog ytterligare en tugga på äpplet. Vickade lite grann på rodret. Det söndertrasade seglet smattrade lätt i brisen. Vi stod mer eller mindre stilla på öppet hav.
– Eller vad säger du, Kim? Håller din idé fortfarande?
– Det hoppas jag.
Jag hörde själv hur ihåligt det lät.
Planen var att vi skulle hinna före Silverdrottningen till
Pisa. I det lutande tornet fanns en ring av eloriskt guld. Det var min pappa som hade gömt den där. Silverdrottningen, eller Envia som hon också hette, ville ha tag i den ringen. Med hjälp av det eloriska guldet skulle hon kunna smida sig ett nytt Solhjärta. Och den som hade det hade också makten över Elorien.
Jag tänkte på det Solhjärta som jag själv en gång hade haft. Det låg på botten av Höbesundet. Där låg också Stormvinge, min älskade falk, som hade offrat sig för att rädda mig när jag slogs mot draken Tiam.
– Envia vet inte exakt var ringen är gömd, sa jag. Men det vet jag.
– Låt oss hoppas att du får rätt, svarade Serkzes och räckte återigen fram sitt halvätna äpple. Är du säker på att du inte ska ha?
– Jag är allergisk, har jag sagt. Äter jag ett äpple får jag svårt att andas, och jag har ingen medicin med mig. Men ät du.
– Trist att inte kunna äta av gudarnas frukt, sa Serkzes och tog ett bett av äpplet.
– Jag trodde det kallades kunskapens frukt, sa jag. Serkzes började skratta.
– Har du hört, Nela? Prins Kim är allergisk mot kunskap. Han släppte rodret och sträckte upp sina händer i luften.
– Det här blir slutet för vår långa historia av kloka kungar och drottningar. Prinsen dör om han matas med kunskap!
Serkzes låtsades kvävas till döds och varken jag eller Nela kunde hålla oss för skratt när han gjorde ett par överdrivna dödsryckningar.
Skrattet gjorde mig varm. Även om vi var nedkylda och irritationen och bråken ständigt hängde över oss, så hade vi trots allt varandra.
Båten krängde till och Serkzes tvingades vakna upp från de döda och få fatt på rodret.
– Bäst att få fart på det här vraket, sa han och försökte fånga den svaga vind som rörde sig över havsytan.
Sakta tog vi oss framåt. Skeppen i horisonten blev allt mindre och mindre. Himlen blev allt mörkare. Vi närmade oss ännu en natt ute till havs och sötvattnet i våra skinnpåsar var snart slut.
– Hur tänkte din mamma egentligen när hon skickade oss över havet för att hämta en ring i en främmande värld?
Serkzes såg frågande på mig, men det var Nela som svarade.
– Hon litar på att vi ska klara uppdraget. Hon litar till och med på en före detta förrädare som du, Serkzes.
– Ha, ha, sa Serkzes. Jättekul, Nela.
– Frågan är om vi verkligen kan lita på dig. Tänk om du förråder oss igen.
– Lägg av, sa Serkzes och sparkade till Nela på smalbenet.
– Aj, vilken förrädisk spark! svarade hon och betonade särskilt ordet förrädisk.
– Det är inte kul, Nela, sa Serkzes.
– Har jag inte påstått heller, svarade hon.
Jag orkade inte lyssna på deras tjafs. Istället tänkte jag på mamma, pappa och Farjan, som fortfarande var kvar i Höbe. De skulle, så fort pappa hade hämtat sig från misshandeln, skaffa ett skepp som kunde ta dem tillbaka till
Elorien. Jag hoppades att det inte skulle dröja länge innan vi sågs igen.
– Titta där, sa plötsligt Nela och ställde sig upp i båten. Det är ju Maloria.
Jag hasade mig upp för att också se. Och mycket riktigt. På babords sida låg ön med sitt höga fyrkantiga torn.
– Jag hatar Maloria, sa Serkzes.
– Jag förstår det, sa Nela.
– Gör du?
– Ja, förra gången vi var här var du väldigt arg.
– Var jag väl inte!
– Var du visst. Du kunde inte ens tacka Kim när han räddade livet på dig!
– Det kan bero på att jag inte behövde hans hjälp.
– Du hade dött om inte han hade räddat dig när golvet i tornet öppnade sig.
– Skitsnack! sa Serkzes. Jag hade …
– Vänta! avbröt Nela och höll upp en hand för att tysta honom.
När Serkzes försökte säga något tryckte hon sin hand hårt mot hans mun.
– Vilka idioter vi är! sa hon.
– Tala för dig själv, sa Serkzes och slog undan hennes hand.
– Att vi inte har tänkt på det förut, sa hon.
– Vad har vi inte tänkt på? frågade jag.
– Kommer du inte ihåg vad jag sa till dig efter att du hade räddat Serkzes från den brinnande avgrunden?
– Han räddade mig inte, snäste Serkzes. Jag hade klarat mig själv.
Vet du hur många soldater det är på varje skepp?
Jag ryckte på axlarna åt Serkzes fråga. Ville helst inte veta.
– Hundratals. När skeppen når hamnen kommer Elorien att vara förlorat.
Tiden är knapp för Kim, Nela och Serkzes. Hur ska de lyckas stoppa Silverdrottningens väldiga arme och samtidigt förhindra att spådomen om Eloriens undergång slår in? De har inga vapen eller soldater till sin hjälp och på botten av Höbesundet ligger det som de behöver allra mest: Solhjärtat. Den sista striden om Elorien blir inte riktigt som Kim och hans vänner har tänkt sig.
”Vänskapen mellan barnen sätts på hårda prov. Vem kan man lita på och vem sviker? Till vilket pris? Tredje delen är lika snabb och fint skildrad som de tidigare. Blicken glider snabbt över sidorna i ivern att läsa hur det går, samtidigt som jag vill få den fina läsupplevelsen att vara länge.”
Kerstin Hagstrand-Velicu, BTJ om Silverdrottningen
Skuggljusen är den fjärde och sista delen i fantasyserien Solhjärtats hemlighet.
”Berättelsen flyter på i ett rasande tempo. Hela tiden ökas intensiteten till kulmen nås. Man läser ivrigt vidare tills allt får sin slutliga upplösning. Nu väntar jag otåligt på nästa del.”
Kerstin Hagstrand-Velicu, BTJ om Saltregnen
idusforlag.se '
