P. E. EL MQ UIS T
VILJA KONVALJ
Vilja Konvalj
P.E. Elmquist
Vilja Konvalj
©P.E.Elmquist 2024
Förlag:BoD ·Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: Libri PlureosGmbH, Hamburg,Tyskland
Illustratör:Linnéa Dickson
ISBN: 978-91-8114-450-5
Kapitel 1
Deraselaka skratt ekade mellan husväggarna.Delät somvilda hyenor på jakt. Signespranghaltande iduggregnet. Bortfrån skolan, förbisimhallen somluktade klor.Lamporna lysteinnei hallenoch honkunde höra någon somblåste hårt ienvisselpipa. Honsaktadener stegen ochstannade föratt hämta andan. Hon knäppte uppspännet ochtog av sig cykelhjälmen.Det långablöta håretföllframåt ochfastnadeiansiktet närhon böjde signer och kavlade uppena byxbenet. Honhadeett stortskrapsår på knäet somblödde. Detsved. Hontittadebakomsig meningen följde efterhenne.Det stramade ochgjorde ontnär honhaltade vidare under järnvägsbron mot stadsparken.Hon tyckte inte om att gå genomparken när det var mörkt. Storasvarta fåglarkraxade när de samlades istora klungorför atttaskydd iträden inför kvällen. Den kyliga höstvinden rördeombland de gulröda lövenpåmarken. Inteenmänniska syntestilli parken.Signetänkte på sin familj somsäkertredan hjälptesåtmed middagenhemma idet varmaköket.Vad skulle mamma ochpappa säga närhon kom hem utan sinnya cykel?
Den här dagen imittenavoktober hadesom vanligt börjatmed kaos på morgonen. Pappa Antonhittade inte bilnycklarna och sprang muttrande runt ihusetoch letade,lillebrorArvid vägrade ha på sig sin overalloch hade låstinsig ibadrummet, lilla Moa skrek ochvägradedrickasin välling.
–Jag somtroddealltskullebli så mycket enklarehär istan, sa mamma Sonja ochsuckade uppgivet.
–Måste vi bokvarhär då?Kan vi inte flytta tillbaka?Snälla mamma, sa Signeoch lutadesitt huvud mot sin mammasaxel.
–Men Signe du vetatt det integår.Vibor här nu, sa mamma Sonja och klappade henne på kinden.
Signe suckade tungtoch gick ut ihallen.
Inget var sig likt sedande flyttatintillstan isomras. På gården hade de alltid hafttid förvarandraoch detfanns alltid någotatt göra.
Men en morgon vidfrukostbordetsapappa Anton:
–Det lönar sig inteatt hakvargården längre. Detkraftiga regnet har förstörtdet mestaavskörden.Vimåste sälja!
–Jag villinte flytta! hade Signeskrikit ochrusat gråtande ut till stallet ochgömtsig på höloftet ända tills middagen var klar ochhungerntog över.
Pappa Antonfick snabbt jobbsom landskapsingenjör på kommunkontoret inne istanoch gården ladesuttillförsäljning.
Mamma Sonja, somvar veterinär, skullebörja jobba igen så snart Moa fåttendagisplats ochlillebror Arvid skulle börjaförsta klass. Signe skulle fortsättatillmellanstadietoch hamna ienheltny skola.
–Dukommerfåmassor mednya kompisar.Det kommer bli jättebraska du se! hade mamma Sonja sagtmed hoppfullröst.
Honmindesatt hongråtit närhon sa hejdå tillallakorna och
hönsen ochtillPollux, hennesälskade hästsom lämnadeskvar på gården.Det varbarakattenPusselsom fickfölja medtillstan.
Signe krängde på sig sin mörkblåryggsäck, satte på sig cykelhjälmenoch cykladetillskolanpå cykeln honfått på sin tioårsdag veckan innan. Det varenbegagnad ljusrosa flickcykel sompappa köptvia en annons på nätet. Hennes föräldrar tyckte det var slöseripåjordens resurseratt köpa nyasakerhelatiden.Hon hade egentligen hellre velathaenalldelesnycykel. En knallröd med storahjuloch minsttre växlar.Men Signeälskade sincykel. Hon hade knutitfast långa färggladaband på handtagen ochsatt fast olika klistermärken över rostfläckar ochdär färgen varbortskavd. På framhjulet hadehon fäst små kuloriolika färgersom rörde sig uppoch nerpåpinnarna. Hongillade det klickande ljudet närhon cyklade. De hade firat hennesfödelsedag med tacos och chokladtårta medjordgubbar.
Skolan låg på andra sidan järnvägen. Det var fortfarande mörkt ochdet blåstekraftigtnär honcyklade förbiden gamla kyrkan, genomstadsparken, underjärnvägsbronoch förbientréntillsimhallen. Pricktio över åttaparkerade Signecykeln icykelstället längst bortvid staketet på skolgården.
Signe hade börjat i fjärde klass påKullaskolanefter sommarlovet ochdevar nu tjugoåtta stycken i klassen.Desatt två och två i klassrummetpåtredjevåningen. Honkände ingeni klassen och ficksittalängstbak, bredvid Viktor.Entystlåtenkille medmörkt lockigt hår ochglasögon.Påandra sidan hade hondestorafönstrenutmot skolgården.Utanförkundehon se alla vackra träd som hade skiftat från sommargrönt till höstgult på baranågra veckor. Klassenhadesjungit förhenneiskolanmen honhadeintehaft
något födelsedagskalas.Hon vågade inte bjudanågon.Tänkom ingen ville komma.
Redan första skoldagen iden nya klassen, iden nyaskolan,i den nyastaden kändehon sig utanför. Alladeandra i klassenhade känt varandrasen förskolanoch detfanns liksom ingenplats för Signe inågot avkompisgängen. Framför allt inte igängetmed klassens primadonna Beatrice, eller Bea somhon kallades, och hennes trogna följeslagareFlisanoch Betty. Beavar densom bestämde allt i klassen. Om någon inte höll medoch inte gjorde somhon ville blevhon rasande arg ochhotade med både detena ochdet andra.Signe blevenmåltavlaredanförstarasten ute på skolgården. Hon kunde hörahur de viskade tillvarandra:
»Harnisettskorna? Ochvad är detför kläder!«, »Vilken lantis!«, »Jag skulle aldrigvisa migute så där!«.Signehöllsig mest inne på rasterna.
Honsåg att Bea, Flisanoch Betty somvanligt hängde på trappan utanför entréntillskolan. Signe tog ettdjupt andetag, tittade ner imarken ochgicksåforthon kundeför att hinnaförbi innande ficksyn på henne.
–Vilken fin cykelduhar Lantis. Har du köpt denpåbarnloppis ute på landeteller?
Bealog hånfullt. Bettyoch Flisan fnissade. Signeskyndade sigin.
–Seupp!Här kommerLant-Loppisen! Akta så ni inte får loppor!ropade Bea efter henne.
De andrabarnenflyttadesig åt sidannär hongickmot klassrummet. Korridoren kändes somtiotusen mil.
På lunchrasten delade enflicka i klassen ut inbjudningskorttill sitt födelsedagskalas. Signeblevglad.Ingen hade bjudit hennepå
något kalas sen honbörjade i klassen. Honhadeprecis tagitemot kortet när Bea komframoch ryckte det ur handenpåhenne.
–Har man inte bjudit någon innansåska man intehellerbli bjuden, sa Bea syrligt.
–Men det är ju mittkalas,protesterade flickan somhette Alma.
–Dukan bjuda vemdu villmen jagkommer inteomdubjuder vemsom helst. Men du kanske inte vill ha nånpresent av mig? sa Bea ochföste bortAlma.
Honviftade med kortet framför näsanpåSigne innanhon vände på klacken ochgick. Signe tittade på Alma somryckte uppgivet på axlarna.
NärSigne skulle cykla hem efterskolan var hennescykel borta! Hontittade sig oroligtomkring ochletadeförtvivlat icykelställen runt omkring menden fannsingenstans.Någon måste ha stulitden!Men vem? Ochvarför? Honkände hurpulsen ökade ochhon ficksvårt attandas. Det började bli mörkt ochregnet hängde iluften.Signe ficksyn på Bea somstod ochviskade med Flisan ochBetty en bit bort. De komsakta gående emot henne.
–Har du tappat nått Loppis? sa Bea överdrivet vänligt.
–Min cykel är borta, sa Signe tyst,böjde på huvudet ochtittade ner imarken.
Honkändeatt honblevvarmomkinderna.
–Va? Vemskullevilja ha den!sa Bea högt så att alla skulle höra. Honskrattade högt.Signe tittade upp på Bea. Lättaregndroppar landade påhennes ansikte.
–Vadå? Tror du jag har snott deneller? sa Bea.
Hontog ett steg närmareSigne.
–Säg detdå! Attjag snottden.Säg det! Om du törs, sa Bea.
–Jag…jag vetinte,saSigne tyst.
–Akta dig föratt gå runt ochanklaga folk hur somhelst,sa Bea ochtryckte in sitt pekfingeri Signesaxel.
Signe backadebakåt ochvändeför att springa därifrånmen halkade på någrablöta löv, föll framåt ochskrapade sitt högraknä mot marken.Bea ochtjejerna skrattade elakt närSigne restesig upp.
–Stick hemtilllandetigen! Hördudet!Fegis!ropadeBea efter henne.
Skratten ekadeoch försvanni vinden närhon sprangsåfort honkunde mot stadsparken.
Lyktstolparnas lampor blinkadetillnär de tändes längs grusgången inneiden dunkla parken.Signe hade onti knät men honförsökte gå lite fortare. Vindarna ruskadeomdestoraträdensåatt deras gyllenbrunabladyrderunthenne.Signedrog upp dragkedjan ända upp tillhakan ochstoppadehändernai fickorna. Honstannade till när honplötsligthörde välbekanta röster bakomsig.Det var Bea,Flisanoch Bettysom komcyklande genomparken.Signeskyndade sig in blandbuskarna vid sidanavvägen,smög tyst ochtog skyddimörkret vid ett högt gammalt träd.Tjejerna cyklade snabbtförbi ochförsvannbort längsvägen.Hon sattesig på markenbland de knotiga rötterna somträngtupp ur markenoch liknade storaunderjordiskamaskar.Skrapsåret påknät stramadeoch sved ännu mernu. Hon lutade huvudetmot denskrovliga trädstammen ochbet sig hårt iunderläppen.
Plötsligt hörde honett svagt fågelkvitter ovanifrån. Förstväldigt svagt, senstarkare ochstarkare. Detvar ett mycket vackertläte. Detlät nästan somatt någonskrattade.
Hontorkade bort tårarnasom runnit ner på kinderna med den
Skogen är ifara!
Bitför bit huggs urskogen ner.Träd, växter,svampar, trollsländoroch alla andra varelsersom leverdär är hotadeoch riskeraratt försvinna.Deskygga myferna har kallat till krismöte- hur skadet gå?!
Menskogen och dess invånarefår oväntad hjälp av den tioåriga osäkraSigne, somnyligenflyttat från landet in till stan och hennes kaxiganya vän- Vilja Konvalj,som bosatt sig istadsparken. De båda brinner förrättvisaoch detta fördem samman.
Skadehinna rädda skogeninnandet är försent?
Vilja Konvalj är en fängslande ochfantasirik barnbok somväver samman element av magioch verklighet. En nutidshistoria där unga läsare kanfölja med på äventyr tillsammans med de charmiga huvudpersonerna, Signe ochVilja. Genom detaljerade beskrivningar och levande miljöer,blir varje sida eninbjudande upptäcktsfärd.
PetraElisabet Elmquist är skribent, manusförfattareoch copywriter.Hon ärfödd 1965 iÖrebrooch är starkt engagerad inatur-och klimatfrågor.Gränslös fantasi ochkreativitetär drivkraften iskrivandet.
Petrahar tidigareskrivit manusför film, TV ochradio. Vilja Konvalj (2024) är hennes debutsom barnboksförfattareoch denförsta bokeniserienomVilja Konvalj.
