Idag är det min födelsedag och jag har äntligen fått ett eget husdjur.
Det är gulligast i hela världen så det ska heta Gulliplutt.
– Men du vet vad du har lovat Märta, säger pappa.
Det vet jag. För jag har tjatat om ett eget djur nästan sen jag föddes. Jag ska gå ut med det, ge det mat och plocka upp bajset. Utan tjafs.
– Just det, säger pappa och börjar fixa med kalaset.
Gästerna kommer klockan två och hela förskolan är bjuden.
Gulliplutt är len som en filt och jag kan nästan ha henne som en kudde. Hon spinner när jag kliar henne bakom öronen, men har ganska vassa klor.
– Pappa, vad är Gulliplutt för slags djur?
– Jag vet inte, säger pappa. Jag köpte det på internet.
Det spelar ingen roll, Gulliplutt är ändå bäst. Hon kan hur många tricks som helst och passar i rosett. Och hon gillar visst att gnaga på saker.
Det är nog bäst att vi går ut.
Gulliplutt går hur fint som helst i kopplet, nästan som en hund.
Tänk att hon är bara min.
Alla som ser mig blir nog väldigt avundsjuka.
Men när jag vänder mig om märker jag något märkligt.
– Pappa, ropar jag. Du måste se vad som har hänt!
– Men OJ, säger pappa. Har halsbandet redan gått sönder?
Vilken dålig kvalité.
Sen skyndar han tillbaka till visparna och bunkarna och hinner inte prata mer.
– Vi måste vara inne nu, säger jag till Gulliplutt. Du har ju inget koppel. Men det bryr hon sig inte om.
– Pappa hjälp, ropar jag. Hon lyssnar inte på mig!
– Man måste träna sitt djur, svarar pappa från köket. Det där har vi pratat om. Se bara till att låta bestämd.
– Sitt! säger jag. Ligg! Sluta!
Men Gulliplutt verkar verkligen vilja gå ut.