Morfar bodde i ett hus i utkanten av stan.
Där skulle Kjelle bo när Bettan reste bort.
Kjelle kände inte Morfar. Han visste inte ens vems morfar det var. ”Jag kommer snart tillbaka”, sa Bettan. Men det trodde inte Kjelle på.
”Känn
dig som hemma!” sa Morfar. ”Jag går ner i källaren en stund.”
Kjelle var alldeles stilla.
Han tittade på alla konstiga saker.
Han lyssnade på tystnaden.
Då plötsligt hoppade en katt ner från ett skåp.
Den tittade på Kjelle och fräste:
”Tsssss! Det är jag som är Sessan.
Jag bor här. Alla saker som du ser är mina.
Morfar är min morfar. Och där i fönstret
ligger jag när det är sol.”
Morfar öppnade en burk kattmat och hällde upp i en skål. Den luktade väldigt illa.
”Jag hoppas att du tycker om fisk”, sa han. Det gjorde inte Kjelle, men han låtsades göra det.
På natten hade Kjelle svårt att sova.
Alla saker såg ut som något annat i mörkret.
En klocka tickade, tick – tack, tick – tack. Magen kurrade.
Och det lät som det bankade på fönstret.
När Bettan reser bort ska Kjelle bo hos Morfar.
Där fi nns en katt som heter Sessan. När Morfar
delar ut post får Kjelle passa henne. Men Sessan tänker minsann inte bli passad av någon hund.
