Utgiven av Ekström & Garay 2024
© Hanna Silva
Formgivning: Jovanna Mendes de Souza
Illustration karta: Viatrix Skovsende
Tryckeri: BALTO print, Litauen isbn 978-91-89957-39-8
www.ekstromgaray.se
ekström & garay
Sankt Petri Kyrkogata 15 222 21 lund
BYN
Hanna Silva
PROLOG
Volym nr 37: Tvåbenta varelser. Sektion 1: Bybor
Tillhörighet är den enskilt viktigaste orsaken till att byborna i Byn har överlevt sekler. Lojalitet gentemot grannen och en strävan efter att upprätthålla bygdens traditioner har varit ett framgångsrikt koncept för fortlevnaden. Ytterst lite finns nedtecknat om vår anspråkslösa sort, varför jag påtar mig ansvaret att formulera en kort beskrivning. Följande kännetecken har observerats hos de varelser som kallar sig bybor:
Samtliga föds med två armar och ben, ett bäcken med tillhörande genitalier, en torso och ett huvud. Varelserna går på två ben. Huvudet utgör på så vis individens högsta punkt, förutom hos vissa sällsynta exemplar vilkas puckelrygg överstiger skallens topp. Hudton och hårfärg kan variera inom spektrumet sotsvart till äggskalsvit. Helskägg anses acceptabelt hos hanköniga individer, även om mycket kraftig och samtidigt blond skäggväxt betraktas med viss misstänksamhet i Byn. En fullvuxen bybo blir cirka etthundrafyrtioåtta till etthundraåttiotvå centimeter lång.
En bybo är minst sexton år gammal. Innan dess kallas hon tös, eller han spoling. Beteckningen spös används i det fall individen anser sig tillhöra bägge ovanstående kategorier lika mycket eller lika lite.
Byborna livnär sig på vilda växter, odlade växter och ett blygsamt intag av djurkött. En viss förkärlek för varm körsbärspaj och öl har observerats.
Vad gäller bybornas temperament, är det vanligtvis milt med korta stunder av hetta. Bybon undviker helst fysiska konfrontationer, men kan ha svårt att motstå ett gott munhugg.
Byborna har ibland kallats ”folk”, men föredrar att betecknas ”varelser”. Detta för att inte på något vis antyda att de är mer betydelsefulla än Byns övriga arter. Det är bybornas starka uppfattning att alla levande varelser utgör en viktig del av skapelsen, även om den enskilde bybon emellanåt ifrågasätter vitsen med vissa av dem. Funktionen av den femsvansade daggmasken, för att nämna ett exempel, är vida omdiskuterad. Varje svans har ett eget lynne och drar organismen åt det håll den själv önskar, oftast med resultatet att masken inte rör sig ur fläcken alls. Byborna tycks vara särdeles överens om att den femsvansade daggmasken är ganska värdelös, men icke desto mindre förtjänt av respekt.
Det som härmed nedtecknats är, i mitt tycke, bybornas mest utmärkande drag. Det är möjligt att en mer ingående beskrivning av bybornas leverne – varför de är som de är och varför de gör som de gör – kan vara till nytta för kommande generationer. Många år av systematiska observationer driver mig dock att betvivla den saken. Byborna är helt enkelt inte intresserade av sådana ting.
Ödmjukast,
Bo Klöverbom
Bybo tillika botaniker
Volym nr 37: Tvåbenta varelser. Sektion 2: Elder
Ett välutvecklat sinne för diplomati och magi tycks utgöra receptet för eldernas framgångsrika fortlevnad. Trots att dessa ståtliga varelsers antal inte överstiger åttio individer, finns inga av de indikationer på en utdöende art som kan observeras hos exempelvis jätteörnarna, aquila magna, eller halvbjörnarna, ursa minor.
Läsaren bör notera att eftersom eldernas eftertänksamma temperament driver dem till avskildhet, saknas en stor del av den kunskap som enkelt kan inhämtas om andra arter. Därmed tillåter sig undertecknad ett visst mått av spekulation i följande beskrivning av eldernas levnadssätt.
Mest välkänt är eldernas utseende eftersom detta kan observeras direkt utan att inkräkta på deras vidsträckta privata sfär. Följande attribut har noterats:
Varelserna vandrar på två ben och kroppsbyggnaden är vanligtvis slank och finlemmad. I likhet med byborna har elderna två armar, ett bäcken, en torso och ett huvud. Puckelryggar har däremot aldrig observerats hos eldernas högresta sort, vilken inte kan beskrivas på annat sätt än som påfallande skön. Förekomsten av genitalier är hittills obekräftad, gissningsvis inte av elderna själva, men dock av en utomstående liksom undertecknad. I genomsnitt blir elderna mellan tvåhundra och tvåhundrafemtio centimeter långa.
Elderna förmodas bli mycket gamla. Gissningsvis åtskilliga hundra år. I och med att ingen bybo någonsin har överlevt en elder eller funnit det socialt passande att fråga en levande elder om dennes ålder, förblir eldernas genomsnittliga åldersspann okänt.
Vidare lever elderna i fred med sin omgivning och har ett välvilligt sinnelag. Elderna medlar hellre än deltar i dispyter och betraktar bybornas sporadiska käbbel med vänligt överseende.
Dessa magiska varelser existerar i ett nära samspel med naturens makter. De äldsta elderna kan släcka eldsvådor och driva orkaner på flykten med tankekraft. Andra kan mana vattenmassor att sjunka undan med bara händerna. Därtill besitter elderna förmågan att färdas genom bergskedjor med minimal ansträngning.
Eldernas mest välkända egenhet är deras unika förmåga att skåda in i framtiden. Denna form av eldermagi kommer byborna till gagn varje år på Elderdagen. Under Elderdagens ceremoni förvandlas varje spoling, tös och spös som uppnått sexton års ålder till bybo under eldernas vägledning.
Det som härmed nedtecknats är, i mitt tycke, eldernas mest utmärkande drag. Det är min största förhoppning att en dag besöka Elderborgen och därefter utöka denna högst otillräckliga beskrivning av eldernas leverne. För närvarande förhindras en sådan resa av min egen vacklande hälsa och av det faktum att jag ännu inte uppbådat tillräckligt mod inför ett uppdrag av den sortens kaliber.
Ödmjukast,
Bo Klöverbom
Bybo tillika botaniker
Som vanligt inleddes Spelet med att spelreglerna ordagrant presenterades för de närvarande. Detta på grund av skandalen för tolv år sedan när Spelet hade slutat oavgjort efter att Danne Sotare hävdat att han aldrig hade hört reglerna och därför inte kunde förlora på samma villkor som de andra spelarna. Danne argumenterade så ihärdigt och omständligt att domarna drabbades av spänningshuvudvärk och akut frustration. Till slut hade matchen dömts som oavgjord, vilket gett byborna i Byn samtalsmaterial som räckt i ett halvt decennium. Alla mindes den gamle sotarens förmåga att dra igång evighetslånga diskussioner. Lyckligtvis var han död nu.
För att undvika liknande missöden klev ordförande Falk fram till samlingslokalens podium i Byns bibliotek och placerade regelverket på talarstolen framför sig. Den svarta fårskinnspärmen kändes nött och behagligt välbekant under fingrarna. Ordföranden sträckte på sig och valde att ignorera svetten som klibbade likt en oinbjuden granne mot ryggen och att den sträva linnevästen spände hårdare över buken än den hade gjort föregående år. Han kastade ett öga på sitt mekaniska armbandsur som han, inte utan stolthet, lät pryda högerarmens handled. Urmakare Algren hade avkrävt honom nittio silverlöv för klockan, men den saftiga summan återbetalades varje gång Falk betraktade det lilla konstverket. Urtavlan bar bilden av en rovfågel med öppen näbb, och visarna av valnötsträ hade snidats till fulländning. Falk hade alltid haft en föraning om att punktlighet var något som förväntades av honom. Hittills hade han inte gjort byborna besvikna på det området och tänkte inte göra det i år heller. Utan punktlighet kunde ett samhälle snart falla samman, åtminstone var det hans fasta övertygelse. Ordföranden hade aldrig själv sett detta hända, men ville inte heller ta risken. Angående vissa saker i livet tvingades en man helt enkelt att förlita sig på sin intuition. Han betraktade de fjäderformade visarna och kände pulsen öka för varje sekund. Klockan var två minuter i två och eftermiddagskaffet hade
precis börjat verka. I kombination med adrenalinet som sprängde fram genom ordförandens trånga blodkärl, skapade koffeinet en sylvass skärpa som Falk inte hade åtnjutit sedan förra årets Spel. Han låtsades klia sig på överläppen för att dölja att mungiporna vandrade uppåt i ett barnsligt förväntansfullt leende. Detta skulle bli en dag att minnas.
Falk fick kontroll över ansiktsmimiken samtidigt som han lyfte blicken från armbandsuret och såg ut över de församlade byborna. Han plutade gillande med munnen, vilket fick de grova, gråspräckliga stråna att samla ihop sig på överläppen. Mustaschen svajade i takt med ordförandens nickningar. Cirka fyrahundra bybor hade tagit sig till samlingslokalen i det gamla biblioteket för att hedra en av Byns mest uppskattade traditioner. Barnfamiljer, åldringar och ungdomar blandades med medelålders bybor i en kalasklädd folkmassa som inte visste några åldersgränser.
”Utmärkt, utmärkt”, mumlade Falk för sig själv, eftersom sorlet från de samtalande byborna överröstade de flesta andra ljud. ”Bör vara minst sextiofem procent av befolkningen. Inte illa.”
Så många varelser hade dykt upp att det knappt gick att skönja den alldagliga parketten under deras fötter. De flesta trängdes utmed väggarnas småblommiga tapeter eftersom träborden, vilka tjänade som spelplaner, fyllde golvytan i lokalens mitt. I väntan på att armbandsurets fjäderformade visare skulle röra sig ett par millimeter till, gjorde Falk ett snabbt överslag.
” Tjugo spelplaner, två lag per spelplan och två spelare per lag. Det blir fyrtio lag och åttio spelare totalt. Utmärkt, utmärkt.”
Allting tycktes vara på sin plats. Ovanpå varje spelplan låg en fläckfri, vit linneduk och ovanpå de till perfektion manglade textilierna vilade sju betydelsefulla föremål. Det första var en labyrint om sextio gånger sextio centimeter. På var sida om labyrinten hade två burar av flätad näver placerats. Vardera näverbur innehöll fem silverfotade träskgrodor. Grodorna ömsom kväkte och ömsom kalasade på den festmåltid av alger och småkryp som hade dukats upp inuti burarna. Vid spelplanernas båda kortändor stod handgjorda husmodeller som hade utformats för att efterlikna någon av
Byns byggnader. Dessa föremål var utan tvekan de mest intressanta att se på, eftersom spelarna själva hade snickrat dem och därmed var varje modell unik. Ordförande Falk svepte med blicken över årets fantasifulla konstruktioner och plutade återigen gillande med läpparna.
”Inte illa.”
Slutligen låg, på samtliga spelplaner, två slangbellor. Falk kunde inte låta bli att beundra ingenjörskonsten som hade utvecklats under årens lopp. I sin ungdom gjorde botanisten Bo Klöverbom den geniala upptäckten att det gick att förstärka slangbellornas remmar med lungalg. Lungalgen växte vilt nere vid ån där den tjänade som föda åt Byns groddjur. Klöverbom observerade att algerna tycktes påverka grodornas uthållighet. Efter noggranna undersökningar visade det sig att växten hade förmågan att öka elasticiteten hos vissa organiska material, däribland grodornas lungvävnad. Lungblåsorna både expanderade och förstärktes av algerna. Efter en tids experimenterande lyckades Klöverbom skapa ett nytt material av lungalg och gristarmar, vilket lämpade sig utmärkt till slangbellornas elastiska remmar. Stenkulor kunde slungas iväg med oväntad kraft. Eftersom det ofta uppstod en högljudd smäll när kulorna träffade sitt mål, kallades den nya varianten av slangbella också för ”knallbella”. Den kunde orsaka smärre skador på både det ena och det andra. Givetvis hade Falk vidtagit vissa försiktighetsåtgärder. Han hade försökt placera varje spelplan utanför de andras direkta skottzoner. Resultatet blev ”lite sisådär” som Fru Lindhare hade uttryckt saken. Falk sneglade mot den smakfullt klädda bybon som i år tjänstgjorde som Spelets huvuddomare. Den rynka som bildades när hon först fick syn på bordsplaceringen hade fortfarande inte lämnat den välsminkade pannan. Fru Lindhare stod några meter från podiet och samtalade viskande med andredomaren, Bertil Ulvberg. Hon hade satt upp det blonda håret i en värdig frisyr och placerat ett band av sötvattenspärlor runt den smäckra halsen. Även Bertil hade klätt upp sig. Mannen bar en sidenfluga till den någorlunda välstrukna skjortkragen och hans buskiga hårsvall hade kammats till en anständig frisyr. Han log brett och tycktes njuta av stundens
festlighet, men glädjen smittade inte av sig på kvinnan bredvid honom. Fru Lindhare bar ett stelt drag över munnen och de manikyrerade händerna darrade svagt. Då och då kastade hon en ängslig blick ut i lokalen. Falk suckade. Han hade gjort sitt bästa för att försäkra frun om att avståndet mellan spelplanerna var exakt detsamma som föregående år och att det var helt naturligt för en mor att oroa sig för sin son – särskilt när han ställde upp som spelare för allra första gången. Falk anade att han inte hade lyckats lugna henne. För säkerhets skull tog han en extra titt på bordsplaceringen. Det såg inte värre ut än förra året.
”Det duger gott”, mumlade han och påminde sig om att Spelet hittills aldrig hade resulterat i dödliga skador.
Samtidigt gjorde ordföranden sitt bästa för att ignorera minnet av spelomgången för fem år sedan när Bertil Ulvberg fick ena örsnibben avskjuten. Falk kastade en motvillig blick mot det halva örat som fortfarande satt kvar på andredomarens runda huvud. Mannens utseende hade inte försämrats i någon större utsträckning. Falk drog slutsatsen att Fru Lindhare överreagerade. Trots allt var Byns egentliga stridsvapen strängt förbjudna i Spelet. De bars endast av Byns väktare som patrullerade gränserna. Det krävdes långt mer effektiva metoder än knallbellor för att skydda byborna mot de hot som ruvade i vildmarken utanför Byn. Och som ibland gjorde sig påminda. Falk huttrade ofrivilligt. Väktarnas vapen bestod av köttätande lianer som tränats att lyda kommandon. Tanken på växternas giftdrypande käftar och blixtsnabba förmåga till attack gjorde Falk illa till mods. Ett enda bett var tillräckligt för att ta livet av en fullvuxen bybo. Som ordförande i Byn behövde han lyckligtvis inte komma i närheten av dem. Han sände en bekymrad tanke till Byns minderåriga. Den lilla skara som nyss fyllt sexton år riskerade allihop att utses till väktare under morgondagens ceremoni. Falk huttrade igen och bestämde sig för att tänka på något trevligare. Han kastade ett öga på sitt armbandsur. De minimala fjädrarna visade prick två. Det var dags. Falk rensade strupen med en ljudlig harkling som fick åskådarna i lokalen att fästa sina blickar vid podiet. Det var lätt att urskilja vilka av byborna som skulle ställa upp som spelare i år. Deras för-
väntansfulla ansikten bar samma uttryck av förtjusning blandat med vild rädsla som alla spelare i alla tider hade burit.
”Utmärkt, utmärkt”, mumlade Falk och strök med handen över fårskinnspärmen.
Ett mjukt knakande hördes från den svarta boken när ordföranden slog upp regelverket. Han tillät sig ett njutningsfullt andetag och drog in doften av åldrat pergament. Sedan antog han sin värdigaste min och lyfte blicken mot församlingen.
”Årets spelare, intag era positioner vid spelplanerna.”
Massan av bybor började genast att röra på sig, som när fingrarna sträcks ut från en knuten näve. Falk såg på medan spelarna skiljdes från mängden och letade sig fram till sina respektive husmodeller. Trängseln minskade längs väggarna i takt med att lagen ställde upp sig, mittemot varandra, vid spelplanernas kortändor. Föga förvånad noterade Falk att tösen Ek klev fram till den näverbur som innehöll årets mest välväxta träskgrodor. Ros Ek hade alltid haft ovanligt god hand med varelser som gick på fler än två ben. På håll kunde man enkelt missta henne för en yngre spoling. Den spensliga figuren och den korta, spretiga frisyren fick henne snarare att likna något slags skogsväsen än en av Byns töser.
”Inget fel med det”, mumlade Falk, även om han knappast kunde beskriva de gråblå hårtestarna som klädsamma. De såg ut att vara omilt kapade med en häcksax. Kanske var det tösens mor som hade snaggat henne. Lia Ek kunde ju vara en smula opålitlig.
”Men det är ju inte min sak”, mumlade Falk under mustaschen och avbröt tankegången.
Istället riktade han uppmärksamheten mot tösens medspelare som utgjorde hennes anatomiska motsats. Det var en stilig, brunögd spoling som hon alltid hängde ihop med, men Falk hade för närvarande glömt hans namn. Han visste i varje fall att det var Ebbe Hasselbos spoling. De brunröda lockarna gick inte att ta miste på, särskilt eftersom färgen skiljde sig så påtagligt ifrån Ebbes kolsvarta testar, det vill säga innan de vitnade av åldern. Hur som helst fanns det inga synbara släktband mellan den gamle bybon och spolingen, trots att Ebbe kallades ”morfar”.
”Men det är ju inte min sak”, påminde sig Falk och släppte spolingen med blicken.
Han lät istället lokalens tjugo spelplaner fylla synfältet. Ordföranden räknade noga och fick det till fyrtio lag, två lag vid varje bord och två spelare i varje lag.
”Utmärkt, utmärkt.”
Han harklade sig igen för att påkalla åskådarnas uppmärksamhet och sneglade ner i fårskinnspärmen. Precis som han hade förväntat sig, tystnade sorlet i lokalen och allas blickar fästes på honom. Falk betraktade det gulnade papprets prydliga rader och tyckte sig uppfatta hur brisen från bygdehistoriens vingslag blandades med den tryckande förväntan i rummet. En vällustig rysning ilade innanför linnevästen när han öppnade munnen för att uttala de ord som bevarade en av Byns äldsta seder. Tungspetsen smakade sött och mastigt, som ett tungt årgångsvin med karaktär.
”Så lyder Spelets regler: Det årliga Spelet spelas dagen före Elderdagen i byn som kallas Byn. Spelet är utformat så att endast de bybor som visar prov på enastående slughet och särartad finess kan avgå som segrare. Eftersom vi bybor värdesätter samarbete, består varje lag av två spelare. Eftersom Ödet spelar sitt eget spel, avgör lottdragning vilka lag som möter varandra och i vilken ordning. Eftersom ålder och klokskap inte alltid gör varandra sällskap, tillåts varelser i alla åldrar att delta.”
Den sistnämnda var en riktlinje som Falk alltid hade ställt sig kritisk till, men av respekt för Byns traditioner accepterade han den motvilligt. Han passade på att utdela några menande blickar åt de muskulösa spolingar som tydligen skulle pröva lyckan vid en av spelplanerna närmast podiet. Falk noterade att en av dem var Fru Lindhares son och den andre hennes brors spoling. De var utrustade med självsäkra leenden och uppspända bröstkorgar. Falk snörpte på munnen och spände ögonen i dem. Inte förrän han tyckte sig skymta svaga darrningar i spolingarnas självbelåtna mungipor, nöjde han sig och återvände till regelverket.
”Sp elet består av tre grenar: dressyr, estetik och träffsäkerhet. Spelarna bör samla så höga poäng som möjligt i de två första
grenarna, eftersom antalet poäng ger fördelar i den sista grenen.”
Falk tystnade kort. Han sträckte ut armen rakt framför sig och lät fyra pedagogiska fingrar markera en av grodburarna på spelplanen närmast podiet. ”Spelets första gren, dressyr, ställer krav på spelarnas förmåga att samarbeta med Byns fyrbenta varelser.”
Som på beställning, gav Ros Eks största groda ifrån sig ett extra högt kväkande. Det grönskimrande djuret gjorde ett skutt på sina silverfärgade fötter som fick näverburens tak att svaja till. Uppmuntrad av grodornas entusiasm, fortsatte Falk sin redogörelse. Han pekade på labyrinten i spelplanens mitt.
”Varje lag har fått möjlighet att under ett års tid dressera fem träskgrodor att navigera genom Spelets labyrint. Det lag vars grodor först finner labyrintens mitt, vinner grenen och tilldelas fem poäng.”
Falk riktade fingerspetsarna mot de förtjusande husmodellerna vid spelplanens kortändor, en i taget. Den till vänster föreställde ett utsökt litet tegelhus med tillhörande trädgård och den högra var en ambitiös avbildning av Byns hästgård med flera stall och hagar.
”Spelets andra gren, estetik, utmanar spelarnas konstnärliga ådra och känsla för finess. Under det gångna året har varje lag tillverkat en modell av en noga utvald byggnad i Byn. Oavsett byggnadens verkliga storlek, ska modellen rymmas på en yta om nittio gånger fyrtio centimeter. I höjdled finns ingen begränsning. Det är dock rekommenderat att modellerna inte överstiger samlingslokalens takhöjd.”
Därefter gjorde Falk en inbjudande gest mot Spelets domarduo. Huvuddomare Lindhare och andredomare Ulvberg hade ställt upp sig vid sidan om podiet. Till Falks lättnad hade Bertil placerat en klädsam näsduk över det halva örat.
”Estetiken bedöms av Spelets domare som tar hänsyn till husmodellernas skönhet, detaljrikedom och likhet med den förmodade verkligheten.”
De båda domarna nickade bekräftande, varpå Falk återvände till fårskinnspärmen. Mustaschen darrade till av anspänning när han fick syn på nästa rad. Trots att han hade läst den snirkliga texten många gånger förr och kunde den praktiskt taget utantill, fick den blodet att rusa likt en galopperande unghingst.
”Sp elets sista gren, träffsäkerhet, utmanar spelarnas talang för skjutkonst.”
Ett ivrigt sus gick igenom församlingen. Fru Lindhares spoling och dennes kusin såg nu praktiskt taget sprickfärdiga ut. Falk kunde inte förneka att ytterligare en vällustig rysning kittlade innanför västen. Den sista grenen i Spelet var utan tvekan den mest fartfyllda. Han sträckte ut handen framför sig för att markera en av knallbellorna på spelplanen närmast podiet.
”Lagen tilldelas lika många stenkulor som poäng har inhämtats under de två första grenarna. Det lag med flest poäng vid varje spelplan inleder duellen genom att avlossa sin knallbella. Syftet är att åstadkomma så stor förödelse som möjligt på motståndarlagets husmodell genom att, helt enkelt, skjuta sig fram.”
”Whoa!” utbrast Lindharens kusin som hade plockat upp en av knallbellorna från sin egen spelplan och viftade med den i luften.
Hans breda bringa hävde sig upp och ner och halsen var rödfläckig av upphetsning. Falk suckade. Varje år var det någon av ungdomarna som inte förmådde hålla sig inom värdighetens ramar. Spolingarna hade inte ens mottagit sina framtidsförutsägelser av elderna ännu och var inte tillräckligt gamla för att kallas bybor. I Falks tycke var de för omogna för att delta i ett så avancerat arrangemang som Spelet, men det var ju trots allt inte hans sak att avgöra. Han höjde ett gråspräckligt ögonbryn och fixerade odågan med blicken.
”Grenen träffsäkerhet handlar lika mycket om psykologisk strategi som skjutkonst.”
Den upprymda spolingen spaknade och lade tillbaka knallbellan på spelplanen. Falk drog ett tålmodigt andetag och riktade sin uppmärksamhet mot resten av åskådarmassan.
”Någonstans i den egna husmodellen har varje lag gömt en klenod. Spelarnas uppgift är att lista ut var motspelarnas klenod finns dold genom att skjuta på modellen tills den blir synlig för blotta ögat. I samma stund som motspelarnas klenod avslöjas, vinner spelarna duellen.”
Ordföranden höll upp en klenod så att byborna tydligt kunde se. De visste alla vad det var, men anspänningen i rummet fick åhör-
arna att betrakta föremålet med adrenalinstinn nyfikenhet. Den brungula bärnstenen fångade solljuset som strömmade in genom samlingslokalens fönster. Varje lag hade tilldelats en likadan sten och gömt den på den mest uppfinningsrika platsen inuti sin husmodell. Falk spanade ut över spelarskaran och lät blicken stanna på två bybor vid en av salens främsta spelplaner. Förra årets vinnare, Susanne Sävenvass och Roger Hussvala, bildade lag i år igen. De hade tagit hem spelsegern genom att pilla in klenoden i magen på en ko av keramik som hade gestaltats idisslande framför en av ladorna i miniatyr. Motspelarna kom aldrig på tanken att sikta mot den fridfulla lilla kossan. Susanne Sävenvass fixerade bärnstenen med en sällan skådad intensitet i blicken. Tanten var taggad till tänderna. Hittills hade ingen bybo avgått med segern mer än en gång. Det var ett fenomen som brukade kallas ”den träffsäkra döden” inom Byns spelkretsar. Sävenvass verkade fast besluten att bryta trenden. Hennes målmedvetenhet påminde ordföranden om vikten av traditioner såsom denna – vad de innebar för bybornas sammanhållning och oantastliga moral. Falk kisade mot bärnstenen i sin hand och fick något filosofiskt i blicken. Flera bybor höjde på ögonbrynen när ordföranden plötsligt frångick det välbekanta manuset. Det hörde inte till vanligheterna.
”Den här lille rackaren är inte bara vacker att se på”, sa Falk och lutade sig fram över podiet så att bärnstenen kom ännu närmre åskådarna, ”den avspeglar åtråvärda egenskaper hos den vanliga, hederliga bybon. Den är modest, slät och tilldragande”.
En stämningsfull tystnad sänkte sig över samlingslokalen. Fru Lindhare gav ifrån sig en lätt snörvling. Hon drog upp en rosa näsduk ur sin pälskantade handväska och torkade diskret bort en tår från ögonvrån. Någonting växte inuti ordföranden. Det var en mjuk och flytande känsla innanför revbenen som spred en behaglig värme över bröstkorgen. Det tog honom flera sekunder att inse vad det var. Han var rörd. Det hörde inte till vanligheterna. Falk samlade sig och blinkade bort filosofin ur ögonen. Han harklade sig ännu en gång och dök ner i regelverket.
”Vinnarlagen möter varandra tills endast två lag återstår. Spelets segrare koras i den allra sista duellen, det så kallade Slutspelet!”
Falk hann knappt prata till punkt innan en spontan applåd utbröt. Han höjde handen och talade en sista gång. Han fick anstränga sig för att överrösta jublet, men på senare år hade han känt sig manad att tillägga:
”Ursäkter som innefattar psykisk frånvaro, allmän tankspriddhet eller dåligt förstånd undanbedes.”
Applåderna tog fart igen och rysningarna innanför linnevästen löpte fullständigt amok.
”Låt Sp elet börja!”
