Jorden snurrar och vi med den

Jorden snurrar och vi med den, men håll tag i hoppet

Major Raija Lähteinen har gjort en lång karriär på Krigsropets redaktion som redaktör för tidningarna Krigsropet, Den Unge Soldaten, Pärlor Ur Djupet och Frälsningsofficeren. Genom fotografering och framkallning av bilder hade hon möjlighet att skapa sin egen personliga linje. På 1980-talet fick hon order som Krigsropets chefredaktör. Här delar Raija med sig av sina tankar och kära minnen från många innehållsrika, krävande och lärorika år.

Kortet hade en tryckt text som på finska löd så här: ”Maailma pyörii ja pyörittää meitä, älä silti toivoasi heitä”. Alltså, förlora inte hoppet trots att jorden snurrar allt fortare och vi med den. Det var skrivet ”en hektisk dag” och den handskrivna hälsningen löd: Trots allt är det bra att somliga också har annat i tankarna än påfrestningar... Året var 1987 och avsändaren var en ung salvationist som under sin studietid hade fått sommarjobb på redaktionen.

Som frälsningsofficer hade jag vid det laget redan hunnit uppleva en hel mängd hektiska dagar och år. Jag utexaminerades från internationella kadettskolan 1957. De första fem åren förde mig framåt med fart från det ena kårförordnandet till det andra. Jag hann vara på nio kårer innan jag fick order till redaktionen 1962 – största delen av kårerna var svenskspråkiga eller tvåspråkiga. Vilka givande år! Jag mognade både mentalt och andligt. I Frälsningsarmén fick jag möjligheten att förkovra mig i svenska språket – året som krigsbarn hade gett mig en god grund. I själva verket utvecklades också mina kunskaper i engelska på samma sätt när jag 1954 fick anställning på en av Frälsningsarméns institutioner i London.

Så här i efterskott förstår jag att jag fick mig en del färdigheter givna för en framtida order som redaktör, även om jag saknade yrkesutbildning. Språkkunskaperna spelade en viktig roll i mängden översättningsarbete. Om man jämför med hur det är idag gavs det ut många fler publikationer både på finska och svenska. Jag ska förklara saken: Sotahuuto / Krigsropet, Nuori Sotilas / Den Unge Soldaten varje vecka, det sociala arbetets tidning Helmiä Syvyydestä / Pärlor ur Djupet fyra gånger per år och dessutom Pelastusupseeri / Frälsningsofficeren sex gånger. På grund av språket fick vi lov att bryta varje tidningspar skilt för sig. Finska språket har ju som känt ganska långa ord! jningen utgjort en viktig del av evangelisationsarbetet. Tidtabellerna som sammanställdes gemensamt av redaktionen och tryckeriet måste av förståeliga skäl hållas. Tillstånd att sälja tidningar gällde bara för vissa veckodagar, och därför kunde en dags försening åsamka kårerna ekonomiska svårigheter.

Många frälsningssoldater tyckte om att sälja Krigsropet, och på så sätt uppstod det i tidningen en särskild spalt där det berättades om hur försäljarna hade lyckats i sin uppgift. En av de mest kända var Alfred Puustinen från Tammerfors, vars namn ofta sågs högst uppe på listan. Men nog fanns det andra också! Bland annat sergeant Ellen Söderlund i Vasa.

I historieboken Pelastussotaa Suomessa 1889 – 1989 skriven av Hilkka Nieminen berättas det så här om en hjälte: ”En praktisk uppgift som kadetterna måste lära sig var att sälja Krigsropet i hem, på gator och i barer. En del tyckte det var svårt, för andra blev det snart en kär uppgift som lade grunden till nya kon-

Raija Lähteinen (t.v. på bilden) tog del i otaliga ekumeniska sammankomster under sina år på Krigsropet. Bilden från 60-talet.

takter med olika slags människor. Kadett Emil Ulja, årsmodell 1901, vann överlägset det årets försäljningstävling för kadetterna. Med åren blev han en flitig kollektör ända till livets slut.”

Översättningsarbetet var intressant men samtidigt krävande. Det gällde att hitta skribentens ”rytm” och kärnan i budskapet. Därförinnan måste man ju lära sig ordens innebörd. Ordböcker på olika språk och framförallt Nykysuomen sanakirja och Svenska Ordboken var i flitig användning. Och tidvis fick vi lov att ringa upp Språkinstitutet. Oss redaktörer emellan diskuterade vi förstås också den bästa lösningen – ifall tiden medgav. Ibland fick vi materialet så sent att det inte fanns tid att finslipa översättningen.

Chefredaktörens ansvarsområden År 1971 fick jag ansvar för redigeringen av tidningen Den Unge Soldaten. När Irene Pankka överlät uppdraget år mig skrev hon bl.a. så här: ”Har du någonsin kommit att tänka på vem som egentligen planerar vår gemensamma tidning? Vem väljer bilderna, tävlingsuppgifterna och berättelserna? Nu ges ansvaret över till kapten Raija Lähteinen. Vår tidning kommer i goda händer...” Irene hade i det skedet blivit chefredaktör. Hennes styrka var att hon behärskade finska språket nästan till fulländning. Så gott som allt hon skrev var ren och skär poesi. Irenes dikter gavs ut i boken ”Jumalalla on monta mittaa”, redigerad av Jorma Pollari. Där skriver Irene om vidsynthet, mod och livets djupaste känslor.

År 1984 efterträdde jag Hilkka Nieminen som chefredaktör. Efter att ha funderat på svunna tider och försökt definiera det viktigaste och mest utmärkande för mitt arbete har jag kommit till följande slutsats: Mångfalden av material och jämvikten mellan inhemska och utländska bidrag. Att fakta granskades rätt och noggrannt. Att person- och ortsnamn var rätt skrivna. Att översättningarna kom så nära originalspråket som möjligt. Fina bilder och god brytning. Att modigt vara sig själv också som redaktör och att ge läsaren frihet att själv fundera över innehållet. Att lita på Guds hjälp och ledning, men utföra sin egen del väl.

Jag vet av erfarenhet att jag ofta i mina artiklar har berättat om mina upplevelser i naturen, av barn och ungdomar. Det mest karakteristiska för mig har varit att skriva kåserier. Och är det fortfarande!

Filmregissören Klaus Härö intervjuades i våras i samband med att hans senaste film Livet efter döden hade premiär. Han berättade så här: ”Jag har alltid fattat beslutet enligt det om berättelsen känns viktig för mig, finns det säkert någon annan den känns viktig.”

Jag fann min första ledartext och lånar här det sista stycket: ”Jag är en människa, du är en människa. Gud har gett oss en fantastisk möjlighet att hålla kontakt med varandra på många olika sätt och olika nivåer. Det tryckta ordet är ett sätt. Jag hoppas av hjärtat att vi skulle kunna finna livets rikedomar från denna tidnings spalter, och sedan dela dem med andra och kunna glädjas över dem tillsammans!”

Når vi varandra också idag?

Raija Lähteinen major