Det personliga i det offentliga rummet

fYT

* j- *

■Hre,

Ringdans underden irakiska kulturdagen på Moriska Paviljongen, 25 augusti 2012,

OS: Ja,detärenjakt på dagens motsvarighettillantikens grekiskatorg. En jaktdärså mycketgåttfel,däroffentlighetenförsökt bygga mötesplatser,som kulturinstitutioneroch bibliotek, men ingen kännerattdet riktigt... ja, svänger. Det ärdet vi jobbar på. Nerven i det. Känslan för mångaattse och bli sedda allt utifrån ettsamhällsansvar. Det är inte lätt. Och dettartid.

JA, EFTER 20 ÅR ser Ozan Sunars arbete med ReiOrient och Moriska Paviljongen ut attkunna ge resultat. Sådana som inte bara går attmäta i antal besökande. Utan i ett kanske lite bättre, ja, rent av mognare samhälle.

L ■

' K, * \

Liveröd Jonas

Illustration:

DET PERSONLIGA I DETOFFENTLIGA RUMMET

AvJenniferAllen

”Om ett verk inte kan vidröras måste det ses av så många som möjligt, ungefär som en flagga som vajar högt på sin stång.”

DET OFFENTLIGA RUMMET brukade vara lätt att uppfatta. Du öppnade ytterdörren, och där var det, detbredde ut sig framför dig. Du stängde dörren, och vips var allt privat igen. Det offentliga rummetvar i hög grad ett fysiskt rum som det skulle trädas in i och ut ur, som skulle delas och regleras. Den offentliga sfären uppfanns av den moderna nationalstaten och röjde upp bland den hierarkiska, ritualiserade monarkiska makten för att etablera ett gemensamt kollektivt rum: lika tillgängligt för alla. Till exempel var den stora centrala passagen genom BrandenburgerTor i Berlin en gång itiden enbartreserverad för kejsarens procession. MedWeimarrepubliken kunde plötsligt vem som helst passera genom den när som helst. Eftersom det offentliga rummet hade en specifikplats är det ingen överraskning att gränsen mellan den offentliga och den privata sfären ofta markerades av påtagliga hinder- dörrar, staket, gardiner, vakter- som intebara hindrade tillgängligheten utan också sikten. Denna ogenomtränglighet-från tonadebilfönster till solglasögon -tillät det privata rummet att spilla över i det offentliga rummet, om än genom att sikten blockerades. I förlängningen gör teleobjektivet det möjligt för allmänhetens ögon att se bättre och längre, in i den privata sfären.

KONST I DET OFFENTLIGA rummet brukade också vara lätt att uppfatta. Monument över historien, statyer av kungligheter och nationella hjältar, och långt senare- abstrakta, figurativa och även sällsamma skulpturer stack upp i

det offentliga rummet, som tårtljus. På grund av det offentliga rummets påtaglighettenderade offentlig konst att förvandlas till stora skulpturer tillverkade i hållbara material, som metall eller sten, som skulle kunna stå emot väder och vind. Under lång tid var ”offentlig konst” synonymt med ”offentlig skulptur” , eftersom andra konstnärliga medier helt enkelt inte klarade av detkontinuerliga slitaget. Många skulpturerbär spår av denna långvariga exponering: repor, klotter, även missfärgningar på utskjutande delar, som de gyllene tårna på historiska personer som genom åren har polerats av ständig beröring.

Säkerheten har alltid varit ettproblem, som åsidosätter de estetiska aspekterna. Å ena sidan bör allmänheten ha tillgång till offentlig konst hela tiden, man klagar över skadegörelse men tolererar den ändå som det enskilda undantaget sombekräftarregeln om den kollektiva respekten. Å andra sidan får själva konstverketinte utgöra något hotmot allmänheten, inte heller skyddas med, låt säga, taggtråd ellerbarriärer, vilket skulle kränka de förenade principerna tillgänglighet och synlighet. Som en följdupprättarkonsten i det offentliga rummet ofta en fysisk distans i förhållande till åskådaren-piedestaler, plattformar, trappor- även om det sker i termer av ökad synlighet. Om ett verkinte kan vidröras måste det ses av så många som möjligt, ungefär som en flagga som vajar högt på sin stång. Naturligtvis har det funnits många varianter på dessa trender, verk medbelysning till exempel, som tryggtkan integreras med gatlyktor, neonskyltar och reklam. Många offentliga konstverktogbokstavligen över reklamplatserna, som skyltar och ljuslådor, och fyllde dem med bilder och ord i stället för förföriska varor.Andra konstverk-inom LandArt och genom att använda vatten - återspeglade sammansmältningen mellan naturen och parkernas och fontänernas samhällsarkitektur.

MEN NÅGOT MÄRKLIGT började hända med det offentliga rummetunder 1990talet. Som vi nuvetbörjade nationalstaten attfalla sönder och förlora sittmonopol på att definiera kollektivet, på grund av globalisering och digitalisering, och en råd andra faktorer. Den tidiga privatiseringen av olika offentliga företag som drivits av staten - från vattenverktill flygbolag - avvecklade den allmänna egendomen och med den principen om allmänhetens bästa. Gradvis har det utvecklats månganya sätt för delaktighet och tillhörighet, som MySpace och Facebook, som inte bryr sig om nationalitet, än mindre om upphovsrätt och integritet. Rummetverkade bli mer flytande i och medinternet, mobiltelefoner

;*4§bmä(\'~-igf **»■

. u*. TWMvMWflrS-Xv;y\Jv'v*Y( & JnÅkfcwi « ..#" i i

och billiga flygresor, och hela cirkulationen av människor genom migration, från flyktingar till turister. Ett tåg frågade vi och förklarade var vi var varje gång vi pratade i telefon. Närvårtförhållande till rummetblev mer flexibelt- karakteriserat av ständig rörelse i ställetför en begränsad uppsättning fasta platser, som hemma och på kontoret-började det offentliga rummets påtaglighet och de gamla fysiska barriärerna mellan den offentliga och den privata sfären försvinna. Idag är det offentliga rummet otvivelaktigt svårt attuppfatta. Du är förmodligen mer offentlig när du sitter bekvämt hemma framför datorn, än när du står på gatan utanför din port. Även om du inte deltar i sociala nätverk är dettroligt att Google,YouTube och din smarta telefon spårar alla dina rörelser, från ditthem och genom stadens gator, från dina sökningartill dina kontakter.Vissa människor har lärt sig den hårda vägen att de offentliga och privata världarna inte längre är tydliga fysiska rum. Betänk den anställde som är sjukskriven, vars inlägg på Facebookledertill uppsägning. Eller tonåringen som delar ett intimt fotografi till en ny bekantskap, bara för att få se den avslöjandebilden spridas över hela internet. Och vilken överraskning att ladda ned Skype till telefonen, bara för attupptäcka att programmethar infiltrerat din adressbok och kopierat alla nummer- utan din tillåtelse. Det offentliga rummets tillgänglighet och synlighetharvänt sig mot oss: vårt en gång privata liv behandlas som allmän egendom. Naturligtvis harmånga omfamnat detta öppna flöde, genom att publicera, sprida, märka, dela och gilla så mycket de vill. Mannen i mängdendömdtill anonymitet av det offentliga rummet- kan bli enYouTube-succé över en natt. Skådespelssamhället har blivit demokratiserat, öppet för alla, och berömmelse mäts i klick i stället för försäljningssiffror. Även kändisar kan sätta krokben för paparazzi och skvallermedia genom atttwittra sitt eget skvaller och lägga ut sina egna bilder direkt. I en aspekt harvarje individ blivit ettmassmedium - en tidning, en musikvideo, en film - med betydligt större publik än nationella medier någonsin har åtnjutit. Reality-TV och talangtävlingar kan vara den gamla offentlighetens sista ättlingar, som förvandlar den politiska valsedeln till röster från en ny väljarkår: GILLA.

OCH OFFENTLIG KONST? Först nu kan vi finna en mycket annorlunda innebörd i många av de offentliga konstverken från 1990-talet. Ettslående exempel: Elin Wikströms Hur skulle det gå om alla gjorde så?, 1993. Härinnebar "så” att Wikström låg och sov i en säng som var placerad i en av ICA:s stormarknader i

Malmö i tre veckor underbutikens öppettider. På dentiden kunde denna gest ha misstagits för en performance, eller kanske rentav ett återupplivande av de efemära happeningarna. Men i dag vet vi att dethandlade om något annat. I närheten av apelsinjuicen och bröden hadeWikström förtin den privata sfären i den offentliga, intimiteten i att sova ensam hemma i sängen fördes in i öppenheten närman köper matbland främlingar i livsmedelsbutiken. Hennes ingrepp visade attden strikta gränsen mellan dessa världarplötsligt kunde bli porös; rummen kunde lättare och mer oväntat sippra in i varandra, ta sig förbi de hindrande dörrarna, staketen, gardinerna och vakterna, utan skyddsåtgärder som färgat och tonat glas. Wikströms verkföregrep tydligt detprivata rummets fullständiga exponering, synlighet och tillgänglighet som realiserades i de tidiga dokusåporna som Big Brother, och kanske rentav våra nuvarande dygnet runtsändningar som individuella massmedieflöden, från tweets till inlägg till chattar till Instagram. Och vi kanske inte kan svara på frågan som hon ställer i verkets titel, men vi vet att alla gör ”så” nu, antingen frivilligt eller ofrivilligt, tackvare internetoch olika mobila digitala prylar. Ett annat slående, tidigtexempel: Lena Malms Har Du någonsin undrat hur många som heter samma som Du ? Det gjorde jag, 1994-1999. För attbesvara frågan i sin titel letade Malmigenomtelefonkataloger och det svenska folkbokföringsregistret. Efter fyra år lyckades hon hitta 107 svenska kvinnor. 60 olika Lena Malm korn till en middag på Moderna Museet i en märklig uppvisning av en ny form av tillhörighet, ett minisamhälle baserat på ettprivat sökande och en privatidentitet. MedanWikströms ingrepp liknade etthappening-återupplivande tycktes Malms verk förverkliga författarens död som Roland Barthes och Michel Foucault förutspådde, eftersom den slutliga performancen strängttaget var en gruppinsats. Naturligtvis föregrep Malms projekt Google-sökningen, som i skrivande stund får 255 000 träffar på 0,37 sekunderför sökorden ”Lena Malm” , intebara i Sverige utan i helavärlden. Minskningen från fyra år tillmindre än en sekund åskådliggör hur sökningens ökade hastighet och globala räckvidd har förverkligats av internetunder det senaste årtiondet. Malmsverk antyder också attvåra identiteterharblivitutbytbara varor, så mångabit och bitar av information som kan användas, antingen förprestanda eller för marknadsföring. Den klassiske mannen i mängden hade fortfarande sittnamn som skilde honom från ett hav av anonyma andra. Denna identitet som en gång varunikslutarnu som en del i ännu en mängd.

”Problemet är att när man placerar verket på en enda punkt i tid och rum så blir det a priori till ett monument”

SETH PRICE VAR EN av de få som skrev om den massiva förändringen av det offentliga rummet och offentlig konsttill följd av Internet. Hans online-uppsats Dispersion från 2002 kan laddas ned och skrivas ut gratis av vem som helstnär som helst, inte som en hyllningtill författarens-konstnärens död, utan för att påvisa effekterna av en digital spridning. Price undrar hur samtidskonsten kan förbli synlig i den konceptuella sammansmältningen mellan konst och liv, för att vidare diskutera definitionen av offentligkonst i den digitala eran, eftersom ”offentligheten har förändrats” . ”Problemet är attnärman placerarverketpå en endapunkt i tid och rumblir det a prioritill ettmonument” -vilket antyder den traditionella ekvationen mellan offentlig konstoch offentlig skulptur sombeskrivits ovan. Price kommentarer om offentlig konst är värda attcitera i sin helhet:

Vi bör erkänna att kollektiv upplevelse numera baseras på simultana privata upplevelser, som distribueras över mediekulturens fält, sammanfogade av pågående debatt, reklam, marknadsföring och diskussion. Offentlighet idag handlar lika mycket om platserna för produktion och reproduktion som om alla förment fysiska allmänningar, så en populär skiva kan betraktas som ettframgångsrikare exempel på offentlig konst än ett monumentundanställtpå ett urbanttorg. Skivan finns överallt eftersom den användermekanismerna förden fria marknadens historiens hittills mest sofistikerade distributionssystem. Den offentliga konstens

”Det är talande att Price förvandlar det offentliga till en publik.”

monumentmodell är investerad i en otidsenlig uppfattning om kollektiv uppskattning, som har bytt plats från kyrkan till museet till utomhus, och denna uppfattning tas skeptiskt emot av en publik som inte längre är intresserade av omedelbar kollektiv upplevelse.

Det ärtalande att Price förvandlar det offentliga till en publik, vilket återspeglar skiftetfrån nationalstaten till vårt globala skådespelssamhälle som har stimulerats av digitaliseringen, skiftet från en grupp som vi alla kan tillhöra, till minigrupper som klickar på ”GILLA” , skiftet från den universellaTV-licensen till den anpassade reklamen som visas på YouTube, enligt användarens tidigare val. Men Price harmer att säga, som inte bara identifierar dentraditionella offentliga konstensproblem och anakronismer, utan också föreslårnågra möjliga lösningar. Konsten riktade trots allt ofta in sig på den heltprivata konsumtionen genom tystbetraktelse, även på offentliga platser, oavsett om det var torg eller offentliga museer:

En konst som distribueras till den bredaste offentligheten sluter kanske cirkeln, blir en privatkonst, som på porträttbeställningarnastid.Analogin kommerbara attbli ännumerpassande när digitala distributionstekniker möjliggör ökad anpassningtill individuellakonsumenter.

STATC'K OVKRTl':

8TREET. A* JA8S1Z. ANI > 1

J setfcpricedisper$o*\

9E*vw«/3

”Eftersom konstnären hamnade i rättssalen garanterar hennes straff exklusiviteten i hennes performance.”

HURSKULLE DENNATYP av konst se ut? Distribuerad tillbredast möjliga offentlighet, men på något sätt extremt privat? Dispersion verkade vara detbästa exemplet: nedladdad otaliga gånger och utskriven i likhet med så mycket annat ”piratkopierat” material, även omjust detta uttryckinte känns speciellt användbart här.Till slut gjorde Price en skulptur av sin skrift. Essay with Knots (2008) är ”enuppsättning pannåer som säljs separatoch skickas som paket” , således etttraditionellt verk som endast sprids med hänsyn till sig självt, med hänsyn till sitt eget fullbordande. Price efemära projekt öppnade för helt nya banor för offentligheten och för den offentliga konsten, bara för att hamna i det mest traditionella cirkelspåretsom funnits i århundraden: materialisering av konstföremålet, utställning i ettmuseum och, eventuellt, försäljning till en privatsamlare. I den digitala världen är det ännu mindre meningsfullt att be om en digital originalversion än att be om ett fotografiskt originaltryck, vars betydelseWalter Benjamin en gång påpekade. Ändå lånade fotografin med framgång de tryckta upplagornas grundläggande numreringslogik och lyckades övervinna dessa hinder-begränsade upplagor och vintage prints ärtypiska exempel. Om auran -ochritualen att se konstverk som objekt, personligen och med andra människor -kunde överleva den mekaniska reproduktionen, då borde den digitala reproduktionen inte heller utgöra något problem. Digitaliseringens spridning under 1990-talet gav om något fotografin som konstnärligt medium nylegitimitet när den yrkade på denna legitimitetför de då nya digitalt reproducerade verken,

mestadels inom videomediet. Men hur är det med den offentliga konsten? Det finns ett annat träffande exempel som jag kommer att tänka på och som realiserar Prices påståenden, kanskebättre än han själv kunde.Anna Odells Okänd, kvinna 2009-349701, 2009, en ny sorts offentlig performance som ägde rumbaratio år efter Lena Malms performance på Moderna Museet. Som många säkert minns fejkade Odell sitt eget självmordsförsök, som en del av hennes avslutande examensprojektpå Konstfack i Stockholm. I januari 2009 hotade konstnären med att hoppa från Liljeholmsbron i Stockholm, bara för att lirkas ner av polis och sedan föras till psykakuten på S:t Görans sjukhus. Scenen på bron var den första delen av ett tredelat arbete, som innehöll en dokumentation . av Odells upplevelser på sjukhuset. Så småningom hamnade Odell i rättssalen, åtalad för våldsamtmotstånd, oredligt förfarande och falskt larm. Hur vårdslösa hennes handlingar än var, vad kan bättre uttrycka Price idé om en konst som distribueras till den bredaste offentligheten och samtidigtbibehåller sin privata karaktär? Självmord är en högstprivat handling, även om detutförs i ett offentligt rum, eftersom individen försökerta fullständig kontroll över sitt öde. De flesta självmord och självmordsförsökblir inte nyheterpå grund av denna privata karaktär. Men Odells självmordsförsöknådde inte bara de lokala nyheterna utan också det globala nyhetsflödet, just på grund av atthennes självmordsförsökvar iscensatt som ett konstverk. När verketnådde den största möjliga offentligheten -utan direkt användning av internet-visade Odells verk den konceptuella sammansmältningen mellan konst och liv, eller rentav den totala sammansmältningen av liv och medier, först genom reality-TV och nu medtweets och snabbmeddelanden. Odell gjorde onekligen sin egen kropp till ettfokus för massmedia. Eftersom konstnären hamnade i rättssalen garanterar hennes straffexklusiviteten i hennes performance.

Till skillnad från Prices Dispersion - ellernågon annan digital kopia, som sprids online-kommer Odells Okänd, kvinna 2009-349701 knappast att upprepas någon gång inom den närmaste framtiden.