Konst i stadsutveckling

För konst i stadsutveckling finns inte ett sätt eller en metod. Kunskapsnavets projekt visar på bredden av möjligheter som öppnar sig då konsten eller konstnären medverkar. Vi har arbetat i mindre skala, som när det byggs ett nytt kunskaps- och kulturcentrum med tillhörande stadspark i Falkenberg, och i större skala, som i region Gotland där det planeras för 6 000 nya bostäder, eller som i Göteborg, där Backaplan omvandlas från handelsplats till en stadsdel med rum för konst och kultur, bostäder och handel. Vi har även arbetat i projekt där det inte byggs, som i stadsdelen Sjöbo i Borås, där staden kraftsamlar tillsammans med förenings- och näringsliv. Fokus på barn och unga har varit drivkrafter både i Örebro och Sundsvall.

Projekten har befunnit sig i olika skeden av stadsutvecklingsprocessen, men de har alla återkommande gemensamma frågeställningar och beröringspunkter. Hur får medborgare, invånare eller besökare ta del och vara delaktiga? Hur vi kan vi formulera och kommunicera konsten så att den når fler? Framför allt handlar det om utmaningen att göra plats för ny kompetens – att fånga upp de värden konsten tillför och att låta dem göra avtryck i stadsutvecklingsprocessen.

Konstnären bygger tillit i Sjöbo

Borås Stad har gjort en stor kommungemensam satsning i ett av stadens bostadsområden. I Kraftsamling Sjöbo har kommunala och privata aktörer samverkat, och i en av många dialoger har det kommit fram att de boende saknar kultur i stadsdelen. En arbetsgrupp som består av Borås Konstmuseum, Fritids och folkhälsoförvaltningen och konstnären Apolonija Sustersic kartlägger engagemang och potentialer i stadsdelen i nära dialog med de boende.

Att arbeta med konst i stadsutvecklingsprocesser tar tid. En stor del av beställarens förväntningar på konstnären är att bli positivt överraskad. Konstnärers arbetssätt går ofta ut på att omförhandla och ifrågasätta, vilket ställer höga krav på samarbetet. Därför är det viktigt att projektets inledningsfas får gott om tid så att formen för samarbetet kan bestämmas och fungera genom hela projektet. Det har varit viktigt även för Statens konstråds ingång i samarbetet att inte driva projekten i kommunerna på egen hand, utan låta kommunernas tjänstepersoner till största del äga processen.

Att få utrymme för att bygga upp tillit är något som de flesta viktar som mycket värdefullt i konstprojekten, speciellt då representanter ur civilsamhället finns med. Apolonija Sustersic har under en fem månader lång dialogprocess arbetat med att på olika sätt etablera en tillit mellan henne och de boende. Ibland är det civilsamhällets tillit till samhället i stort som behöver etableras, och i det här fallet är förhoppningen att konstnärens arbete kan bidra till det. Många av dem Sustersic träffat deltar inte i föreningslivet och har engagemang i annat än det gemensamma. Att organisera ett projekt där delaktighet och med-

Genom att ställa frågor om hur det var förr får man syn på vad Sjöboborna längtar efter nu. Foto: Apolonija Sustersic

skapande ska kunna leda till relevanta inspel tar därför lång tid. Statens konstråds utlysning Konst i stadsutveckling löper över tre år. För att kunna uppnå en större långsiktighet i projektet är Statens konstråds ambition att under 2021 införliva projektet i den ordinarie verksamheten Stadsutveckling.

Konstnären började arbeta på plats i oktober 2019 och har haft som strategi att tillbringa mycket tid på plats för att skapa ett projekt som de boende känner ett ägarskap till. Lokalt ägandeskap har varit viktigt för Sustersic att etablera eftersom hennes mål med projektet är att det tas vidare av de boende.

Många av de konstnärer som är intresserade av att arbeta i den typen av projekt där många kompetenser ingår och där olika offentligheter används som plattform har sällan på förhand, i detalj upprättade projektmallar. Deras metoder kan snarare handla om att fånga upp andras viljor och drömmar om en plats eller situation. Detta gör att till exempel Sustersic av civilsamhället kan ses som mer öppen för andra infallsvinklar jämfört med en kommuntjänsteperson som bär på en, från civilsamhället sett, underförstådd lojalitet mot kommunen som en centraliserad makt. Även om det inte alltid är så, kan detta påverka hur människor uttryckt sig för Sustersic.

Att vara bekant med eller känna tillhörighet till en plats kan vara viktigt för att se relationer och samband som lätt undgår den som bara vistas på en plats en stund. Därför besitter boende eller andra som är mycket på en plats en unik kompetens. En uppdragsgivare har dock sällan möjlighet att lyssna av genom att vistas på en plats över en längre tid och under flera tider på dygnet.

Dialogarbetet har funnits med sedan i ingången av projektet, eftersom det var så det initierades. Men kunskapen om konstnärers arbetssätt, speciellt när det kommer till medskapande arbete, är inte alltid så etablerad utanför konstens eget sammanhang. Ett mål med projektet är att utveckla synen på vad offentlig konst kan vara. Det sätter också fokus på hur konstprojekt kan initieras och finansieras i sammanhang bortanför de stora byggprojekten och med civilsamhällets intresse som utgångspunkt.

”Det tog lång tid att hitta rätt konstnärlig kompetens. Det är ett vågspel, vi vet inte vad det ska bli. Vår process är öppen åt många håll. Det tar lång tid att bygga upp tillit och att skapa tillit, närmare ett och ett halvt år i första steget.”

Pia Essunger, projektledare Kraftsamling Sjöbo

Sundbyberg tar konsten närmare sina medborgare

Sundbybergs stad växer så det knakar och staden förtätas. Kommunen tillämpar enprocentsregeln och genom utlysningen Konst i stadsutveckling uppstod en möjlighet. Appen Kulturspåret förhöjer upplevelsen och stärker kunskapen om kommunens offentliga konst.

I appen Kulturspåret finns ett konstquiz och fem konstrundor utifrån olika teman. Janine Seldenthuis, konstansvarig på Sundbybergs kommun, berättar att de ville uppmuntra användarna av Kulturspåret till att skapa sig en egen relation till konsten. Konsten kan väcka tankar, minnen och fantasier. För att inspirera publiken till egna associationer kring konstverken finns det video- och ljudklipp med musik, dans, poesi, film och berättelser som har en koppling till konstverken. Flera av dessa klipp är skapade av kreativa deltagare på Sundbybergs kulturskola.

Med appen har man velat nå en bred målgrupp och hoppas nå yngre, seniorer, personer med begränsad kunskap i svenska språket och de med en synnedsättning. – Appen bygger på lust och lek och konstbetraktande, säger Janine Seldenthuis. Grundtexterna om konstverken utgår från ”tre t-metoden” (titta, tolka, tycka), som vägleder app-användaren till att uppleva konsten på ett personligt och associativt sätt.

I appen Kulturspåret finns ett konstquiz och fem konstrundor utifrån olika teman. Foto: Christin Sylvander

Kommunikation och konst i centrum när Sundsvalls bussnav flyttas

Sundsvalls stadsbyggnadsdirektör vill utmana genom att bjuda in nya kompetenser, och tror att konstens metoder och arbetssätt kan tillföra processen andra värden och samtidigt utmana invanda arbetssätt. Inte minst i arbetet med medborgardialoger. Konstnärsduon Bastarder och koreografen Stina Nyberg har påverkat sättet att tänka stadsutveckling på olika sätt.

Sundsvalls kommun står inför en stor omvandling av den centrala stadskärnan. Förändringarna gäller främst infrastrukturen för resande i kollektivtrafiken. Här uppstår möjligheter för konstnärliga processer att påverka utvecklingen och utformningen av platserna som i dag till stor del utgörs av outnyttjade asfaltsytor och parkeringsplatser. Konstnärerna ska, utifrån sina perspektiv, undersöka hur tillfälliga rum och situationer kan öppnas upp, hur ytor eventuellt kan byta funktion och hur stadsrummet tillfälligt programmeras om. Målet är inte permanent fysisk gestaltning, utan Claes Rogander, planarkitekt att påvisa möjliga prototyper/tester för användning av en plats och möjligheter att skapa nya platser. Bussnavet befolkas dygnet runt av många olika grupper av människor, såväl boende som besökare. Därför blir även invånarperspektivet viktigt, och att nå grupper som annars inte blir hörda.

Kommunikation och dialog är fokus för hela projektet och gäller även konstnärernas uppdrag. Kommunen vill lära av andra sätt att föra dialog. Därför är det viktigt att samtidigt se att en konstnärlig process och dialog inte är jämförbar med en klassisk medborgardialog. När kommunen driver medborgardialog är det viktigt att dialogen följer mallar kring återkoppling och uppföljning med tydliga kopplingar till resultat i en byggprocess. En konstnärlig process är oftast mer öppen. Mål och metod kan förändras under arbetets gång och dialogen eller samtalet avgränsar sig sällan till en specifik frågeställning.

”Bussnätet som infrastruktur hanteras inom planprocessen utifrån ett väldigt tekniskt perspektiv, som att beräkna svängradier för bussar ... och så kommer konstnärerna in här och föreslår ett socialt perspektiv. Där resenären och resandet i sig får ta plats; där frågor som ’meningen med livet’ förs upp på agendan som de aldrig annars skulle ha gjort.”

Konstnärsduon Bastarder utgår från bussnätet

för att undersöka vad ett bussnät kan vara. I sitt projekt Superstruktur undersöker de hur en befintlig struktur kan användas på alternativa sätt. En av busslinjerna blev utgångspunkten för ett möte mellan Superstickarna och det unga rollerderbylaget. Efter att ha annonserat på kommunens facebooksida fick de in ett gäng intresseanmälningar från stickningsentusiaster som ville delta i konstprojektet. Detta möte utvecklades till att en ny lagdräkt är under produktion.

I Sundsvall kommuniceras redan den stora berättelsen om träindustrin, om stenstaden och branden. Konstnären och koreografen Stina Nybergs undersökande arbete Skvallret utgår ifrån en alternativ berättelse. Här sätts detaljerna i fokus. Skvallret är en koreograferad upplevelse av Sundsvall som berättar om staden från en hunds perspektiv.

Genom att lägga märke till stadens till synes obetydliga historier, gathörn och kissfläckar flyttas uppmärksamheten från det storslagna till det intima. Under några förbokade ”föreställningar” på plats får

Konstnärsduon Bastarder utgår från bussnätet och undersöker dess kvaliteter. Foto: Ulrika Sjöberg

besökare ta del av en utvidgad koreografi som utmanar till nya sätt att närma sig staden. Ljudslingan – hörlursguiden – lämnas sedan kvar som ett semipermanent verk med ingångar till andra perspektiv och alternativa läsningar av stadskärnan som planprocessen kan ta del av.

Deltagandet i projekten begränsar sig inte till det utåtriktade arbetet mot medborgare, utan även in mot kommunens tjänstepersoner genom workshoppar och löpande täta avstämningar där tjänstepersoner deltar i den konstnärliga processen inifrån. Projekten är exempel på hur det genom konstnärens arbetssätt uppstår nya samtal både inom planprocessen och utåt, mot dem som annars inte deltar. Samarbetet mellan planprocess och konstnär har bland annat gett nya infallsvinklar till vad ett medborgarperspektiv kan vara. Det finns ett behov av att fortsätta utforska konstnärens sätt att förmedla och gestalta olika perspektiv i relation till en traditionell medborgar dialog.

”Ett handarbete kan du aldrig värdera i pengar.”

Lisbet Torkelsdotter, superstickare

I projektet Superstruktur utforskar designgruppen Bastarder (Samir Alj Fält och Alicia DonatMagnin) samhället som en ”shareware”, något att utveckla tillsammans. Utmed olika busslinjer har de kopplat ihop människor i oväntade möten. Superstickarna, ett stickningsnätverk, ska skapa en lagdräkt till roller derbylaget Sundsvall Demolition Rollers. Lisbet Torkelsdotter är en superstickare som nyligen har skaffat en kardmaskin för att göra eget garn av ull som annars skulle gått till spillo. Rebecka ”Barsebäx” Lindberg är spelare, tränare och coach i Sundsvall Demolition Rollers sedan 2015, ett lag som på några år vuxit till 31 medlemmar. Maryam Fanni har intervjuat dem.

Kan ni berätta något om samarbetet?

Lisbet Torkelsdotter: Vi hade ett möte där vi gjorde en skiss tillsammans utifrån lagets önskemål. Jag har gjort ett stickat knäskydd som kommer att sitta utanpå det faktiska knäskyddet. Det är rött och rosa, och jag har använt glittertråd. I mitten har ett rullskridskohjul blivit ett kvinno- och hen-märke, och ovanför är det en stjärna. Baksidan är resårstickad så att det blir lätt att ta på sig och sitter åt ordentligt.

Rebecka ”Barsebäx” Lindberg: Den utrustning vi brukar ha är knäskydd, armbågsskydd, handledsskydd, hjälm och tandskydd. Ibland ska man ha någon form av textil på knäskyddet för att det inte ska bli märken på känsliga golv. Så ett stickat knäskydd kan vi absolut använda!

Roller derby är en av de mest snabbväxande sporterna i Sverige. Textilt handarbete ökar också i popularitet, inte minst bland yngre generationer. Varför, tror ni?

Rebecka ”Barsebäx” Lindberg: Roller derby är en rolig sport med en speciell gemenskap – vi är inte motståndare, vi är kompisar. Vi smäller på varann allt vad vi kan, men efteråt har vi fester och roligt ihop. Vi sitter i vår egen styrelse så vi har inga ”gubbar” som bestämmer över oss. På så sätt är det en ”gör-det-själv”-kultur, vi hjälper varandra över föreningsgränserna med allt från vilka skates man ska köpa, till hur man söker bidrag. Roller derby är inkluderande, det är mer vanligt att bryta mot än att tillhöra samhällsnormen. Vi har medlemmar som är trans-personer, icke-heteronormativa, och på fester är det ofta vegetariskt – ingen höjer på ögonbrynen över något.

Lisbet Torkelsdotter: Jag tror att hantverk är populärt för att det finns miljötänk i det. Sedan tycker jag att olika hantverk ska leva kvar, jag vill lära mig olika hantverk så att jag också kan lära ut. Ungdomen är väldigt miljömedveten och vill ha något kreativt. Det är en kul

Superstickarna, ett sticknings-nätverk, skapar en lagdräkt till roller derby-laget Sundsvall Demolition Rollers. Foto: Bastarder känsla att ha stickat sina strumpor själv. Ett handarbete kan du aldrig värdera i pengar. Så det är inte därför jag gör det, utan det är för en inre tillfredsställelse.

I en akademisk uppsats om roller derbykulturen skriver Sara Lejon att spelarna ofta använder ”typiskt kvinnliga sexuella attribut så som nätstrumpor och hotpants” men att på planen är de motsatsen till passiva, tvärtom är det en sport som kräver ”hjärna, styrka, aggressivitet och en jävla attityd”. Känner du igen den beskrivningen?

Rebecka ”Barsebäx” Lindberg: Jag har själv knappt sett någon spela i nätstrumpbyxor. Däremot är det glitter överallt! Glittersminkningar och glittriga efterfester. De feminina attributen tillhör en tidigare era. Ursprungligen var roller derby mer av en uppvisningssport, nu är det sporttights och matchlinnen mer än hemmagjorda tröjor. Men våra första linnen sydde vi själva och våra mössor har vi sytt för hand. Väldigt många inom derbyn har ”skills” i handarbete av någon anledning. Jag själv drev en pysseljunta innan jag började med derby.

”Förspilld kvinnokraft” är ett begrepp som använts av modernistiska smakfostrare såväl som av vissa feminister som ett avfärdande av handarbete. Vad tänker du om det?

Lisbet Torkelsdotter: Vissa går på gym eller springer i skogen, andra bakar och jag handarbetar. Jag har ett krävande jobb på heltid och i slutet av dagen är jag trött och slut. Då stickar eller virkar jag. Det är en terapiform som inte går att förklara. Så det där med ”förspilld kvinnokraft” ger jag inte mycket för. Det som man mår bra av kan inte vara förspillt!

Maryam Fanni Frilansskribent och doktorand i design

Barn får inflytande över lekmiljöer i Örebro

Örebro kommun antog under vintern 2017 nya riktlinjer för lekplatser, med målsättningen att skapa mer varierade lekmiljöer med högre lekvärden. Ett viktigt utvecklingsområde är även att stärka barns inflytande över lekmiljöerna – att skapa tillåtande platser som barn kan påverka, och att öka barns delaktighet i utvecklingen av olika lekmiljöer. Samverkansprojektet mellan Parkenheten i Örebro kommun och Statens konstråd syftar till att bättre förstå hur en kommun kan arbeta ihop med konstnärer för att förstå hur medskapande fria processer kan skapas. I detta arbete engagerades konstnärerna Jenny Berntsson och Ruben Wätte.

Redan från start hade uppdragen till konstnärerna ett prövande och utforskande upplägg. Jenny Berntsson och Ruben Wätte har fått genomföra två uppdrag var, ett 2019 och ett 2020. Projekten där barn medverkat var skapade som ett slags prototyper. I projekten ingick även samarbete med bildpedagoger och fritidsledare som kontakter mellan konstnärerna, skola, fritidsverksamheten och barn.

Parkenhetens projektledare Mimmi Beckman är i sitt uppdrag intresserad av att utveckla hur de planerar barns lekmiljöer och hur de kan metodutveckla arbetet utifrån Barnkonventionen. Beckman ser att de konstnärer Örebro kommun nu engagerat arbetar på olika sätt. Hon ställer sig frågan om de olika sätten kan definieras i förväg och upphandlas. Var ligger skillnaderna i dessa konstnärskap?

Parallellt med själva konstprojekten har projektledarna i Örebro, Statens konstråds curatorer och konstnärerna fört samtal kring konstnärlig kompetens, kontroll och konstnärernas öppna processer.

Förväntningar på och bedömning av konstnärers insatser behöver reflekteras och ringas in i varje enskilt projekt. Både Berntsson och Wätte lägger stor vikt i medskapandet och dialogen i de samtal som förs med barnen under arbetet.

Berntssons praktik har sitt fokus i processen med de medskapande. Det som blir kvar är en konsekvens av ett konstnärligt arbete snarare än målet med arbetet. Hon menar att en kompetens som är kopplad till hennes arbete är att få fram kvaliteten i samverkan mellan dem som deltar. Det som sker, sker som ett resultat av en lyckad process; samtalen mellan barnen och det de berättar för henne.

Wätte ser på lek och konstnärligt arbete som något som sker i skärningspunkten mellan kaos och ordning. Han använder sig ofta av den bilden för att förstå dynamiken i ett projekt. Det är viktigt att förstå i vilka faser barnens medskapande har en relevant funktion. Idén till verket som utfördes 2019 växte fram och planerades i samtal och workshoppar med barn, men i tillverkningsprocessen var det professionell kompetens kring konstruktion och snickeri som behövdes.

”En del barn har förlorat förmågan att leka. Lek bygger på tillit precis som mycket annat arbete som görs i grupp.”

Jenny Berntsson, konstnär

Berntssons praktik har sitt fokus i processen med de medskapande. Foto: Jenny Berntsson

Efteråt har flera av de medverkande barnen sagt till Wätte att det var barnen som gjorde skulpturen men att ”de vuxna hjälpte till”. – Barn är svältfödda på att få vara med. Eller att bli bemötta som människor utan att vuxna har en agenda med dem, säger Ruben Wätte. Genom att gemensamt reflektera över konstnärernas arbetssätt blir det lättare att koppla de kvaliteter beställaren vill uppnå i projektet till relevanta konstnärskap. Det var extra viktigt då Örebro parkenhet ville driva ett fördjupande utvecklingsarbete som sätter avtryck i planprocesser i ett längre perspektiv.

De båda konstnärerna menar att de hellre talar om sitt arbetssätt och praktik snarare än om sin konstnärliga kompetens. Kompetens är något man kan dela med sig av i ett samtal, en konstnärlig praktik är kopplad till görandet. Med uppdelningen mellan kompetens och praktik menar konstnärerna att det också finns olika mycket mandat. Om konstnärerna deltog i projektet som konsulter i ett kreativt arbete hade deras påverkan i projektet varit mer begränsad. Utifrån deras perspektiv är det konstnärens ansvar att se till att processen är fri. I relation till att se konsten eller konstnären som fri så är det med hjälp av konstnären som hela processen kan bli fri för fler. Projektet är ett exempel på hur en kunskapsutvecklande parallell diskussion kan föras. Det visar på behovet av och potentialen i att producera och distribuera kunskapsmaterial samt hur vi framåt kan arbeta med program som integreras i projekten.

TEXT & BILD: RUBEN WÄTTE, KONSTNÄR En längre version av texten finns på www.statenskonstrad.se

Bambu, silvertejp, tyg och en häftpistol

Materialet ligger i en hög på gräsmattan och jag introducerar dagens konstnärliga försök som om det vore barnsligt enkelt. Det är en första grov skiss, även om den inte tar form med hjälp av papper och penna, och det finns inget sätt att göra fel därför att det heller inte finns något särskilt sätt att göra rätt. Vi försöker bara. Jag berättar detta för barnen, med tillägget att de från sina skolor och kanske från övriga livet också är så pass vana vid att bli bedömda utifrån sin prestation att det kan vara svårt för dem att låta bli att döma sig själva, men vi ska i alla fall försöka. Just ordet försök är bra för att det är så avväpnande och sätter fokus på processen istället för resultatet. De flesta barn jag arbetat konstnärligt med har redan en sträng internaliserad röst som kritiskt granskar dem själva i alla möjliga situationer. Den finns där för att undvika och förekomma skam, jag vet det för att jag är väl bekant med min egen kritiska inre röst, men det är sorgligt när den hämmar barn från att ens försöka, så jag försöker göra vad jag kan för att den rösten inte ska behöva aktiveras inom dem. ”Det är bara ett första försök, vi provar oss fram tillsammans och det handlar inte om fult eller snyggt nu.”

Vi tejpar tillsammans. Två meter långa bambupinnar som nyss legat i en hög på gräset börjar gradvis resa sig och anta en abstrakt tredimensionell form. Det går fort att komma upp i ganska stor volym, på en halvtimme har barnen byggt något som är många gånger större än de själva. Medan jag instruerar i hur vi kan klä in vårt bambuskelett genom att häfta fast tyg så vandrar min kamera runt bland deltagare som ivrigt vill fotografera arbetet som pågår. De flesta tycker att

det är kul att fota, men jag tror att det framför allt är känslan av tillit som de ovant smakar på. De vet att kameran kostar tolv tusen och det finns ingen axelrem till den så de måste hålla ordentligt för att inte tappa den tunga systemkameran. Sånt gillar de. När vår bambuskiss har fått sin tyghud får barnen tillsammans bära bort den från gräsmattan utanför deras fritidsgård till en glänta i skogen som jag valt ut i förväg. Det ser kul ut när de små kropparna bär något som är större än en personbil. I gläntan monterar jag en rökgranat och ber barnen backa tio meter. När den röda röken väller ut får barnen själv välja att närma sig den eller betrakta spektaklet på avstånd. Ingen väljer att stå kvar, istället springer alla fram och in genom röken som snabbt fyller vår lilla glänta. Efter det första skisstillfället följer många fler, vi rör oss tillsammans mot något sorts plan som gradvis blir mer och mer konkret. Verket som barnen vill ha i sitt skogsbryn är ett svävande fågelbo, en egen mötesplats upphängd med vajrar från träden. Ett par månader senare hänger den där och barnen välkomnas för att färdigställa fågelboet genom att skruva fast mässingsplattor med fåglar som frästs in med deras fågelskisser som förlagor. Känslan i det svävande fågelboet är exakt så som jag hade hoppats, den är tillåtande nog för att skapa pirr i magen men stadig nog för att kännas trygg. När vi fäst mässingsfåglarna och sitter och firar med läsk och plockgodis säger en av deltagarna ”Fatta vad sjukt att vi har byggt det här!”. De har inte sågat en enda bräda, inte jag heller för uppdraget att bygga gav jag till en snickare via en skicklig arkitekt som hjälpte till att ta fram färdiga byggritningar utifrån de skisser som jag och barnen arbetat fram, ändå har de byggt det. Den subjektiva upplevelsen i var och en av deltagarna, att de faktiskt har byggt ett svävande fågelbo tillsammans, är värd varenda krona som staten och kommunen har investerat i projektet. Även om fågelboet redan i sin uppdragsbeskrivning betecknas som ”semi-permanent”, så är processen som lett fram till resultatet att betrakta som permanent. Träbrädorna kommer med året att nötas ner eller eldas upp av någon rastlös tonåring, men de kroppsliga erfarenheter som barnen gjort under denna process är där för att stanna. En fråga som kan ställas är ”Var finns konsten?”, sitter den främst i konstruktionen eller finns den i barnens inre och deras sociala landskap? Svaret är nog: Både och.

Avslutningsvis vill jag kort beskriva min upplevelse av att skapa mening och göra skillnad. Personligen är jag lite bortskämd med att förändra världen, åtminstone små delar av den i taget. Som konstnär kan jag välja att starta och ingå i processer som ändrar om förutsättningarna för människors fortsatta liv på jorden. Det kan låta pompöst men jag menar det på allvar, jag ser det hända gång på gång och det är en fantastisk känsla när det händer, när jag faktiskt gör skillnad. Det är just denna känsla som jag i min tur kan låta barn, unga och vuxna få erfara inom ramen för dessa konstnärliga arbeten. Den konkreta kroppsliga erfarenheten av att de faktiskt har makt och möjlighet att forma och förändra sina egna liv och andras, det är en ”utkomst” som är väldigt svår att mäta och som därför sällan tas upp i olika samtal kring huruvida offentlig konst är värd pengarna. Permanens går att mäta, men även den mäts ofta på fel sätt eftersom man överfokuserar på materiella aspekter och bortser från immateriella, sociala och subjektiva aspekter av permanens. När en fjortonårig pojke tänker på klimathotet och säger: ”Allt är väldigt osäkert. Ingen vet hur illa det kommer bli eller hur fort det kommer att gå. Jag vet inte ens om jag eller mina framtida barn kommer att kunna leva färdigt våra liv innan det är kört”, då känns det som ett slag i magen. Men när samma pojke en stund senare står i en meterdjup grop tillsammans med sina klasskamrater, mitt i den centrala stadsparken i hans hemstad, och pratar entusiastiskt om hur förvånade människorna om hundratals år kommer att bli när de öppnar tidskapseln och får se och läsa om deras insats, så återställs i någon mån balansen i universum igen. Det ser mörkt ut, men det är verkligen inte kört.

Ångpannegatans Processer tar plats och gör avtryck i Göteborg

Backaplan ska utvecklas från ett 100 hektar stort handelsområde till blandstad med bostäder, kultur och platser för rekreation. Stadsdelsförvaltningen Lundby har befolkningsansvaret och vill därför arbeta för medborgarinflytande i stadsutvecklingen. De konstnärer som är verksamma i området engagerades tidigt i processen och har fungerat som projektledare, konstnärer och representanter för kreativa verksamheter på Backaplan. Ramverket för projektet fastställdes tidigt, att programmera ett område för konst med den konstnärliga forskningen i fokus. Projektet fick namnet Ångpannegatans Processer.

I närtid får Göteborgs stad riktlinjer för kulturplanering som en del i stadens kulturprogram. Kulturplanen tilllämpas redan specifikt för Backaplan och i detta arbete har konstnärer och kreativa nätverk med geografisk anknytning till området bjudits in. De medverkande konstnärerna representerar flera perspektiv i stadsutvecklingsprocessen, som medborgare, professionella konstnärer och representanter för andra konstnärer verksamma i området. Göteborgs stad har policydokument för finansiering av offentlig konst via enprocentsregeln. Men på Backaplan äger kommunen endast mindre än 20 procent av marken. I stadsdelen Lundby är konstprojektet delfinansierat genom ett resursnämndsuppdrag knutet till ett planerat kulturhus på Backaplan, några minuter från Göteborgs centralstation. Konstnärernas uppdrag var att skapa en konstnärlig förstudie för området som helhet, snarare än att skapa den offentliga gestaltning som enprocentsregeln ska finansiera i nästa skede.

Konstnären Hampus Pettersson vid etableringsskylten som uppmuntrar till alternativa förhållningssätt till Backaplan. Foto: Barbara Ekström

Konstnärernas utforskande arbete nyanserar bilden av vilka värden eller potentialer Backaplan bär på. Dessa är intressanta för stadsdelen att föra fram som medborgarperspektiv och något som arbetet med att utveckla staden nu kan förhålla sig till. Konstnärerna har medverkat i olika arbetsgrupper för stadsplanering och formulerat vad en programhandling för kulturplanering i området bör innehålla utifrån de konstnärliga resurser och verksamheter som finns där redan i dag. Det behöver planerande förvaltningar förstå och förhålla sig till så att förutsättningar för konst och kultur i området kan skapas i form av till exempel ytor och lokaler för konstnärlig produktion. Konstnärer har också givits utrymme för att konstnärers utforskande arbete ska kunna ta sig fysiska uttryck som ett resultat av den teoretiska kontexten. I denna process har kunskapsutvecklande tvärkopplingar genererats mellan privata byggbolag, kommunal förvaltning och lokalt konstliv. – Något nytt för mig var att delta i dessa möten, lunchseminarier med mera om ”Levande bottenvåningar”, ”Göteborgs bostadssituation”, ”Medborgarmedverkan i stadsutveckling” och att sitta vid samma bord som stadsplanerare, projektledare, kommunaltjänstemän, fastighetsägare och presentera sig som konstnär, säger konstnären och projektledaren Christin Wahlström. Ofta var det som att sitta på två stolar: en som folk vill lyssna på, få idéer ifrån och den andra, som hyresgäst av en arbetslokal, någon som kan flyttas på eller som man kan höja hyran för.

Konsten i stadsutveckling kan bidra med en rad olika kvaliteter men varje konstnärskap är unikt och bidrar därför på sitt sätt. Vad som är konstnärlig kvalitet måste därför ses utifrån det specifika projektet.

I projektet Ångpannegatans Processer är projektledarna konstnärer, som arbetat i nära dialog med kulturutvecklaren. Det har redan tidigt i projektet funnits strategi för hur de värden konstnärer tillför kommuniceras via arbetsgrupper in i till exempel program och i förlängningen kulturplanen. Strategin gäller synen på konstnärernas arbete, inte som något som ska leverera lösningar utan identifiera värden. Konst har inte hanterats separat och parallellt utan har varit en integrerad del i det övriga planeringsarbetet. Arbetssättet kan liknas vid Cultural Planning, fast här med konstnärer som ställer frågorna vilket leder till andra svar. Vi behöver samverka med olika parter för att metodutveckla en integrering av konstnärers perspektiv i program- och planeringsskeden. – Backaplan kan bli ett pilotexempel på hur en fri yta för konstnärer kan skapas, säger utvecklingsledaren Barbara Ekström. Projektet rör sig från kunskapsutveckling om kulturkonsekvensanalys till praktik. Vi i kommunen behöver lära oss tillsammans med konstnärerna. Kommunen presenterar hur vi driver vårt arbete och konstnärerna presenterar sin metodik – då kan vi få en bild av hur processerna kan mötas. Vi har befolkningsansvar – konstnärerna är medborgare. Vi talar om stadens attraktivitet – attraktivitet för vem? Det finns stor oro i närområdet bland de med små verksamheter. Kommer konstnärerna få finnas kvar i området?

Så såg samrådsgruppen ut

En arbetsgrupp kan se olika ut. I stadsdelen Lundby ses konstnärernas medverkan som ett dialogarbete och

leds därför av en kulturutvecklare som arbetar med att processleda de olika projekten som går in i varandra;

programunderlag för ett kulturhus, planprocessen, framtagandet av en kulturplan, vidareutveckling av arbetssätt

med medborgarinflytande. I detta projekt har konstnärernas kunskap tagits in när sakkunskap efterfrågats. Där

för har de suttit i olika arbetsgrupper. Projektet har haft en egen arbetsgrupp bestående av de två projektledarna

Hampus Pettersson och Christin Wahlström, kulturutvecklaren Barbara Ekström samt Statens konstråds cura

torer. Konstprojekten har växt fram i samtal inom arbetsgruppen och mellan projektledarna. Projektledarna har

beställt verk från konstnären Sara Lännerström och kompositören Fredrik Hagstedt. De har också engagerat Fri

hetsförmedlingen och vitryska konstnärsduon eeefff. Samtliga verk är färdiga. Tre av dem kan ses på Backaplan.

”I områdets kulturplan finns nu vår metod inskriven, som säger att gestaltad livsmiljö innebär socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart arbete.”

Barbara Ekström, utvecklingsledare

Backaplan ligger centralt i Göteborg. Området har varit rikt på lokaler där konstnärer hyr ateljéer och ideella verksamheter håller möten eller danskurser. Här fanns länge också småskaliga butiker som ännu inte slagits ut av de stora affärskedjorna. Utanför Göteborg förknippas nog namnet Backaplan främst med brandkatastrofen 1998 då 63 unga människor dog. När staden lanserade planer på en större ombyggnation av platsen, fruktade många att Backaplan genom gentrifiering skulle förändras i grunden. Ångpannegatans Processer har med kritisk dialog intervenerat i planeringsarbetet genom att programmera ett område med konstens metoder. Linda Fagerström intervjuade utvecklingsledaren Barbara Ekström och konstnären Hampus Pettersson.

Beskriv utgångspunkterna för projektet på Backaplan och konstnärernas roll!

Hampus Pettersson, konstnär: Barbara Ekström kontaktade oss konstnärer som har ateljéer på Ångpannegatan vid Backaplan. I samtal om hur ett fungerande konst- och kulturliv skapas, formulerades tanken om att programmera ett område med konstens metoder. Vi ville använda social dialog, som många konstnärer arbetar med, men ändå åstadkomma något eget – och så skapades Ångpannegatans Processer.

Barbara Ekström, utvecklingsledare: Att arbeta med lokala konstnärer har skänkt projektet en genuint lokal kunskapsgrund. Senare i processen kan säkert andra metoder vara förtjänstfulla, men att arbeta med lokala konstnärer inledningsvis är en grundläggande förutsättning.

Beskriv konstverken!

Hampus Pettersson: Vi diskuterade hur offentlig konst kunde fungera på Backaplan, och fick idén om att förhålla oss till området som en utställningsplats. Hur skulle vi förmedla den känslan? En informationsskylt är ju en etablerad form för kommunikation i offentliga rum, och kändes därför spännande att prova. Vi ville presentera platsen och våra frågor till den: hur bygger

vi våra offentliga miljöer? Vilka intressen bestämmer hur det blir? Vilken hänsyn tas till dem som bor här? Informationsskyltar av den här typen brukar visa en färdig byggplan, men vår är istället ifrågasättande och bjuder in till dialog. Skylten är en spricka som gör det möjligt för alla att se området ur ett alternativt perspektiv.

Jag höll stadsvandringar runt Backaplan, styrda av att en tärning slumpmässigt ledde oss i olika riktningar. Det var då Sara Lännerström fick idén att bygga sitt verk Tellustemplet med spillmaterial från ett nyss rivet verksamhetshus. På parkeringsplatsen intill skapade Christin Wahlström-Eriksson Där linet växer genom att odla lin i en uppsågad asfaltruta. Trots att verken är kritiska interventioner, saknar de aggressiv ton – de är rentav inbjudande.

Vilka erfarenheter av samarbete mellan konstnärer och stadsdelen/kommunen har ni dragit?

Barbara Ekström: Erfarenheten i Göteborgs stad av den här typen av projekt är ganska liten. Stadsbyggnadskontoret och kulturförvaltningen har den kunskap som krävs, och på stadsdelsnivån finns närheten till befolkning och lokalperspektiv. Vi har arbetat för att skapa förtroende för konstnärerna och deras arbete i stadsdelen. Konstnärsorganisationerna behöver stär-

Barbara Ekström, utvecklingsledare och Hampus Pettersson, konstnär. Foto: Barbara Ekström respektive Hampus Pettersson ka sin kunskap om processuellt konstnärligt arbete för att bättre kunna stödja konstnärer i sådana projekt och för att enklare kunna hantera uppdragsförmedling.

Hur tar ni arbetet vidare? Kommer det påverka stadens arbetssätt?

Barbara Ekström: I Göteborg finns ett kulturprogram, där vi tog fasta på formuleringar om medskapande för att skapa vår arbetsmetod – som Kulturförvaltningen nu beskriver som en möjlig framtida metod för resten av staden.

Har det funnits utrymme för kritikalitet?

Hampus Pettersson: Att skapa motstånd för att bjuda in till kritisk dialog har varit centralt. Vi har ifrågasatt normer för stadsutveckling men samtidigt haft ett bejakande perspektiv och lyft fram andra visioner. Projektets kritiska attityd har blivit tydlig i förhållande till byggsituationen i resten av Göteborg, där det på kort tid uppförts flera nya miljöer som kan beskrivas som torftiga.

Vad lämnar projektet efter sig (annat än konst)? Effekter, mål, nya arbetssätt och samverkan?

Barbara Ekström: I områdets kulturplan finns nu vår metod inskriven, som säger att gestaltad livsmiljö innebär socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart arbete.

Hampus Pettersson: På ett konkret plan, att människor som följt projektet förstår hur samtidskonst fungerar. På ett mer abstrakt plan, hoppas jag att vi genom att undvika vanliga metoder förmedlat en förhoppning om dialog och medskapande och att inte enbart ekonomiska värden har betydelse. För den som bott eller arbetat här i 20 år, är platsen en självklar del av livet och skapar en känsla av tillhörighet. Finns den kvar när platsen byggs om? Vi har velat tydliggöra att det inte är självklart vem som har något att säga till om.

Linda Fagerström Docent i konst- och bildvetenskap och konstkritiker

Konstperspektiv före planprocess i Visborg

När Gotlands gamla regementsområde omvandlas till ett område med nya verksamheter och ca 6 000 nya bostäder, kommer konsten in riktigt tidigt i processen – redan innan detaljplanearbetet har kommit igång. Projektets samarbetsparter är Region Gotland genom Förvaltningarna, den lokala konstaktören BAC och Statens konstråd.

När arbetet med konst kommer in i ett så tidigt skede, finns möjlighet för konsten att utveckla undersökningar, dialoger samt fysiska och materiella experiment som föregår den konkreta utbyggnaden av den nya stadsdelen. Här finns fortfarande barmark i dubbel bemärkelse. Det tidigare regementsområdet P18 ligger söder om Visby och kommer att stå klart om cirka tio år. Ambitionen på sikt är att området ska integreras med staden. Våren 2018 inleddes den första av flera kommande stadsutvecklingsetapper. Denna första etapp berör ett delområde inom nordvästra Visborg, där detaljplan och infrastrukturplan, med stort fokus på hållbarhetslösningar, ska tas fram. Förhoppningen med att involvera konstnärer i projektet är att Region Gotland ska utveckla sina arbetsmetoder när det gäller att inkludera konst i stadsutvecklingsprojekt och på så vis försöka hitta nya och andra perspektiv i stadsbyggnadsprocessen och området än de direkt förväntade.

Region Gotland tillämpar enprocentsregeln. Men när konsten kommer in så här tidigt i processen är regeln inte tillämpbar, eftersom det ännu inte finns något ”bygge” att beräkna utifrån. I detta fall tas medlen för konst därför direkt ur stadsbyggnadskontorets projektbudget. I år har regionen också fattat ett ovanligt, och för finansiering av offentlig konst, banbrytande politiskt beslut om att enprocentsregeln även ska gälla för infrastrukturprojekt framöver. Förhoppningsvis kan det inspirera fler kommuner och regioner att följa efter.

En lokal och viktig aktör inom konstområdet identifierades tidigt i processen: BAC. Baltic Art Center representerar ett såväl lokalt som internationellt perspektiv. BAC spelar en viktig roll genom sin specialistkompetens inom konstfältet och visar på hur professionella konstaktörer kan stärka och stötta dialogen mellan konstnär och planprocess. Att ta in konstkompetens i form av en konstprojektledare eller curator redan då planeringsarbetet inleds, öppnar för en fördjupad samverkan och analys kring konstens möjlighet och potential i just det här specifika sammanhanget. Det kan leda till ett kvalitativt resultat som berikar hela planprocessen.

Konstprojektledare Helena Selder från BAC fun gerar lite som en buffert för att samla ihop konstnärernas medverkan till en helhet och att stärka konstnärernas röst genom hela processen. Strategin från konstprojektledaren har här varit att föreslå tre olika konstnärskap; ett lokalt, ett nationellt och ett internationellt.

Det har funnits en avsikt med de konstnärer som valts för att synliggöra att det finns olika konstnärliga metoder och sätt att närma sig processen, och att de tillsammans kan komplettera varandra. De tre konst-

Exempel på hur regementsområdets arkitektur och andra visuella element kopplade till Visborgsområdet och dess kulturarv kan inspirera gestaltning och förvalta områdets äldre minnen och identitet i det nya bostadsområdet. Foto: Juri Markkula

närskapen ger tre olika ingångar till platsen som alla bär på stor komplexitet och fördjupning inom sina respektive intresseområden.

Juri Markkula visar genom sitt förslag till permanent konstnärlig gestaltning, ANNO MMXX, på ett väldigt konkret sätt hur ett fysiskt gestaltningsförslag som tar fasta på platsens historia, befintliga kulturmiljö och landskapets naturvärden kan knytas direkt till de programhandlingar för området som tas fram i nära samverkan med landskapsarkitekterna. Ingela Ihrmans Tågandet på Visborg, som utgår från avloppshantering och begrepp som gråvatten och svartvatten, föreslår däremot ett performativt verk – ett faktiskt tågande som kommer att gå genom Visborg. Hennes arbete lämnar inte någon fysisk eller permanent gestaltning efter sig utan består av ett fördjupat utforskande i dialog med andra kompetenser inom planprocessen. Det tredje konstnärskapet – Gediminas och Nomeda Urbonas – förhåller sig till de biologiska villkoren som finns på plats. Tillsammans med lokal kunskap utforskar de omgivningen i relation till de dagvattendammar som det planeras för. Tre konstnärskap ger tre olika ingångar som alla bär på stor komplexitet och fördjupning inom sina respektive intresseområden. Projektet i Visborg visar på de olika möjligheter som finns med att ta in konst i tidiga skeden och hur värdefullt det är att identifiera lokal kunskap och nya samarbetspartners. Utmaningen framåt handlar om att säkra konstnärens medverkan i planprocessen över längre tid.

Nya mötesplatser gestaltas i Falkenberg

Falkenbergs centrum får två viktiga tillskott när kunskaps och kulturcentrumet KKC Argus byggs och en ny stadspark anläggs. Konstnären Olivia Plender fick uppdraget att undersöka förutsättningarna för konstnärlig gestaltning innan kommunen upphandlade ansvarig landskapsarkitekt. Kommunen tog initiativ till ett samarbete med Statens konstråd för att aktivt arbeta med den nya stadsparken som planeras utifrån ett invånarperspektiv.

Projektområdet ligger i Falkenbergs centrala delar. Här kommer bland annat gymnasieskola, bibliotek, kulturskola och turistinformation att rymmas i det kommande KKC Argus, som beräknas stå klart för inflyttning 2020. Bakom Argus ska Falkenbergs nya park Dialogen anläggas. Placeringen mellan Stortorget och den befintliga gymnasieskolan,

Konstnären har bl. a. haft en dialog med en grupp kvinnor med särskild kunskap om lapptäcken. Foto: Olivia Plender

med Argus huvudentré mot Stortorget, gör att parken kopplar ihop stadskärnan med staden norrut. Falkenbergs kommun har redan tidigare genomfört flera dialoger kring parken och vill genom ett konstnärligt samarbete arbeta vidare med medborgarnas tankar och synpunkter inför den kommande gestaltningen.

Konstnären Olivia Plender har fått i uppdrag att lämna ett skissförslag för en fysisk gestaltning som tar ett helhetsgrepp kring situationen där både parken och Argus ryms, även interiört. Konstnären valdes för uppdraget utifrån sin forskande inriktning med tydligt fokus på lärandemiljöer och kunskapsspridning. Uppdraget föregicks av ett dialogarbete med främst ungdomar, i kommunens regi. Arbetet har konstnären tagit vidare och utvecklat till att även innefatta såväl bibliotekarier som lärare verksamma inom Argus och civilsamhälle. Däribland en grupp kvinnor med särskild kunskap om att tillverka lapptäcken. Initialt var målsättningen att utifrån den kunskap som inhämtats från verksamma och boende i området, skulle konstnären arbeta fram ett förslag tillsammans med upphandlad landskapsarkitekt. Detta för att integrerat kunna knyta ihop gestaltningen av parkens utomhusmiljö med gestaltningen av byggnadens inre rum.

Tidsplanen kring parken har varit oklar och är i dagsläget uppskjuten på obestämd tid, något som ofta händer i stadsutvecklingsprojekt. Eftersom konstnären här – till skillnad från i många andra fall – innovativt kontrakterats så tidigt i processen att landskapsarkitekt ännu inte har upphandlats, kommer konstnären nu självständigt att arbeta vidare utifrån de nya förutsättningarna. Uppdraget är att ta fram en skiss för gestaltning i och omkring byggnaden där ett koncept för parken ingår. I de flesta andra fall har konstnärer att förhålla sig till landskapsarkitekters idéskisser och program, när de ofta för sent i en stadsutvecklingsprocess anlitas för konstnärligt arbete. I Falkenberg blir det tvärtom: konstnärens idéskiss kommer att fungera som underlag att förhålla sig till för kommande landskapsarkitekt som upphandlas. Genomförandet av projektet beräknas i skrivande stund kunna påbörjas under 2021.

Det som är intressant i projektet utifrån ett stadsutvecklingsperspektiv handlar som framgått till stor del om hur en konstnär kommer in före upphandlad landskapsarkitekt. Det stora utrymme som finns för dialog och deltagandeprocesser i konstnärens uppdrag gör det också intressant i förhållande till utvecklingen av platsen som helhet. Det är kanske framför allt detta, och komplexiteten i ett stadsutvecklingsprojekt, som skiljer sig från ett mer traditionellt konstnärligt skissuppdrag där ett konkret förslag till gestaltning tas fram. Konstnären får utrymme för deltagande i stadsutvecklingsprocessen på ett fördjupat sätt, genom att till exempel löpande ingå som del av en arbetsgrupp, eller, som också är fallet här, att konstnären får tid att träffa människor, samtala med olika inblandade i processen och möjlighet att starta egna arbetsgrupper. Det finns såklart ingen tydlig gräns mellan konst i det offentliga rummet och konst i stadsutveckling – men ofta knyts projekt till stadsutvecklingsbegreppet utifrån hur komplex situationen är, eller hur mycket som är i rörelse och förändring på platsen när konsten kommer in. Här fanns en förväntan på konsten, och ett utrymme för den, en möjlighet att sätta avtryck i hela processen. Inte bara på en begränsad, fysisk plats. I projektet i Falkenberg blir det tydligt hur viktigt det är att behålla dynamiken i en process även när den tar omvägar eller då byggprojekt stannar upp. Att öka kunskapen om hur ömtålig och ibland utsatt konstnärens arbetssituation är i dessa både långsamma och komplexa processer. Hur vi kan hantera detta blir viktigt även framöver.

Renovering av love and devotion på Olaus Petriskolans skolgård i Örebro

Hur förvaltas en skolgård med särskilda konstnärliga värden? Det har konstnärsduon akcg undersökt tillsammans med en landskapsarkitekt. I fokus var Olaus Petriskolans skolgård, gestaltad av konstnärsgruppen love and devotion. I samverkan mellan Örebro Konsthall, Förvaltningsbolaget Futurum, Lokalförsörjningsenheten och Statens konstråd tog akcg fram ett förslag för renovering och utveckling av gestaltningen av skolgården.

2006 stod konstnärsgruppen love and devotions verk love and devotion på Olaus Petriskolans skolgård klar, en nyskapande gestaltning av en skolgård där hållbarhetsfrågor stod i centrum. I ett nationellt sammanhang är det ett tidigt exempel på en helhetsgestaltning där dialog och medskapande varit centrala ledord i processen. När skolgården skulle renoveras 2018, kontaktade Örebro kommun Statens konstråd för att driva ett kunskapsutvecklande projekt om renovering och underhåll av offentliga miljöer med särskilda konstnärliga värden. Gestaltningen som love and devotion gjorde fick sin utformning utifrån dialoger med elever, lärare, föräldrar och representanter för stadsdelens föreningsliv. Med huvudfrågan ”vad är en skolgård?”, tillsammans med ett hållbarhetsperspektiv, utgick konstnärerna från skolgården som en situation där flera perspektiv korsas, snarare än som en färdigprogrammerad plats. Dialogen låg till grund för ett förslag på en utomhusmiljö som togs fram av konstnärerna tillsammans med landskapsarkitekten Jan Lindahl. Många av delarna som användes i gestaltningen återanvändes från skol-

Konstnärsgruppen love and devotion

Konstnärsgruppen love and devotion utgjordes av Anna Kindgren, Carina Gunnars, Karin Johnson och Ingrid

Eriksson. De två förstnämnda bildade senare akcg, som fick i uppdrag att göra en förstudie till renovering och

återaktivering av det ursprungliga verket.

2005 tog love and devotion bort asfalt, flyttade cykelställ, lade ut stenmjöl för boulespel och planterade fyra nya lindar. Foto: love and devotion 2005

gården som fanns före love and devotions gestaltning. De olika delarna kan ses som årsringar som går att läsa av.

Statens konstråd gick 2018 in i det nya projektet för att belysa vad varsamhetskrav i förhållande till konstnärliga värden kan innebära. akcg (anna kindgren och carina gunnars) fick uppdraget att ge förslag till utveckling och renovering tillsammans med Jan Lindahl. Under fem månader genomförde de tillsammans en förstudie för hur en renovering och utveckling av skolgården skulle kunna göras. Arbetet skedde i samverkan med Örebro konsthall, Lokalförsörjningsenheten, det kommunägda förvaltningsbolaget Futurum samt personal på Olaus Petriskolan.

Det ursprungliga konstverket hade lidit brist på förvaltning, så akcg började med att kartlägga verkets status. Delar av gestaltningen hade åldrats, andra försvunnit helt. Parallellt med kartläggningen renoverades delar av skolbyggnaden. I samband med detta försvann ytterligare stora delar av gestaltningen. Den magiska trädgården schaktades bort och asfalterades, och det gamla trädäcket sågades upp. Detta förödde också akcg:s förslag, som var att bevara och byta ut så lite som möjligt utifrån det hållbarhetsperspektiv som var ett av grundkoncepten för gestaltningen.

Projektet är intressant utifrån den komplexitet som finns i förvaltning av miljöer med särskilda konstnärliga värden. Plan- och bygglagen säger att kulturhistoriska och estetiska värden i befintliga miljöer skall tas tillvara, förstärkas och utvecklas. Detta avser fastighetsanknutna miljöer – men en skolgård klassas som fastighetsmark. Det innebär att konstnärliga gestaltningar av skolgårdar inte har några liknande skyddande skrivningar. Det kommunala förvaltningsbolaget driver skolgårdarna med väldigt liten budget, och vill inte åta sig ansvaret att förvalta konstnärligt gestaltad miljö i sina strukturer. Bolagets mål är att hålla nere förvaltningkostnaderna. Så länge skyddet för till exempel konstnärligt gestaltade skolgårdar inte finns, kan de gestaltade livsmiljöerna på sikt utarmas på kvaliteter de så väl behöver. Här kommer konstnärernas gestaltning, och i slutändan upphovsrätten, i fokus. När blir skötselnivån så låg att det går att tala om förvanskning av ett konstverk? Offentlig konst och dess värden i våra gemensamma livsmiljöer behöver förvaltas och ibland utvecklas eller reaktiveras. Metoder för förvaltningen av offentlig konst behöver stärkas och utvecklas.