Novell #1 by Kalle Magnusson

novell1.indb 1

08-04-07 05.49.07

ANNONS

novell1.indb 2

08-04-07 05.49.14

novell1.indb 3

08-04-07 05.49.18

INNEHÅLL NOVELL VÅR/2008

Innehåll NOVELL 1/2008 En reportagetidning om musik

BERGMAN I NEW YORK

MUSIKEN I TV-SERIERNA

EN ANNAN VÄRLD

Det är snart tio år sedan Marit Bergman medverkade i ”Fittstim”. Idag har hon ett nytt liv i Brooklyn i New York – äldre, smartare och mäktigare. Vi åkte dit och träffade en feministikon som fortfarande varken är punkbrud eller isprinsessa.

Musikläggaren Alexandra Patsavas kan på egen hand göra sina favoritlåtar till hits. Själv tycker hon bara att hon har ett väldigt roligt jobb.

Svensk dj-kultur befinner sig i en terrorbalans mellan hiphop och klubbhits för hipsters. Men det finns en parallell värld också. Novell följde Alex Moreno under ett par vanliga arbetsveckor.

EXILESTNISK POP

DET HANDLAR OM SMAK

STAËL VON HOLSTEIN

EN DAG MED ADAM

Den exilestniska popmusiken som spelades i Stockholm under 80-talet är en bortglömd del av den svenska musikhistorien. Andres Lokko och de andra berättar om hur man bäst skrämmer livet ur den äldre generationen – med trummor av kött.

Eric Schüldt lyssnar på hård techno och tänker på Lars Norén. Märta Myrstener är vit, rik och saknar en seriös hiphoptidning. I Novells kritikavdelning Smak ger de, tillsammans med Katja Ekman och Tor Billgren, sin syn på vad som är spännande och intressant musikvåren 2008.

»Jag kanske borde ge ut en julskiva.« Johan Staël von Holstein, omstridd nyliberal och styrelseledamot i Statens kulturråd, lyssnar på svensk musik och funderar på en ny karriär.

Från nyfiket sneglande medpassagerare på tunnelbanan till jublande tusental framför scenen. Den här våren känner de flesta igen Adam Tensta. Novell hängde med honom en dag.

SID 4

novell1.indb 4

08-04-07 05.49.22

INNEHÅLL NOVELL VÅR/2008

BRYTNINGSTID I BOLLYWOOD

AUSBRA ELECTRO

POP FRÅN GRÄNSEN

»Jag gillar att göra filmlåtar eftersom det ger mig möjlighet att tala till över en miljard människor. Vi är som Beatles, Elvis eller Michael Jackson – alla lyssnar på oss!« Vishal Dadlani är en av Indiens – och därmed världens – mest framgångsrika låtskrivare och producenter. Men musikindustrin i en av världens snabbast växande ekonomier håller på att förändras, och ingen verkar veta i vilken riktning.

Håller Melbourne och Sydney på att bli det södra halvklotets Paris och Berlin? Novell kartlägger Australiens framväxande elektroscen.

I Istanbul kostar det en tia att ta båten mellan Asien och Europa. Att korsa gränsen in i EU är betydligt svårare. För den turkiska duon Kim Ki O höll EUbyråkrati och visumtvång på att förstöra vårens turné som förband till Jens Lekman.

DET TOG BARA TRE SEKUNDER

RADIO AUCKLAND

JONAS KARLSSON

EN LYCKLIG KOMPIS

Östersundsbandet Lola Barbershop fick aldrig sitt riktiga genombrott. På väg till Hultsfredsfestivalen sommaren 2006 dog sångaren Anders Johansson i en bilolycka. För de övriga medlemmarna, som skivdebuterar med det nya bandet Autisterna i vår, blev musiken ett sätt att gå vidare.

Långa bilköer och en visionär minister har gett Auckland en blomstrande radiokultur. Novell rapporterar från Nya Zeelands största stad.

För 17 år sedan var Jonas Karlsson varken författare eller Sveriges mest hyllade skådespelare. Novell avslöjar vad han hade för sig istället.

»Jag uppskattar saker som att hugga ved, elda en brasa.« Mart Hällgren – mest känd för att ha skrivit en låt om hockeyfrillor – pratar om fyrtioårskriser och punkare i näringslivet. SID 5

novell1.indb 5

08-04-07 05.49.24

LEDARE NOVELL VÅR/2008

Ledare NOVELL 1/2008 www.magasinetnovell.se

Chefredaktör: Anton Gustavsson Redaktion: Niklas Alicki, Björn Berglund, Alice Eggers, Frida Färlin, David Hylander, Jonas Lennermo, Kim Nordberg, Daniel Strand, Adam Svanell. Bildredaktör: Sannah Kvist Form och design: STUDIO1982.com Text: Clara Bergström, Tor Billgren, Katja Ekman, Athena Farrokhzad, Fanny Lindgren, Henrik Lindvall, Märta Myrstener, Eric Schüldt, Mikael Sjödell, Maggie Strömberg, Ida Säll. Bild: Sebastian Artz, George Chamoun, Per Dahlgren, Thomas Ekström, Jesper Frisk, Mandi Gavois, Aylin Güngör, Viktor Gårdsäter, Evelina Hultqvist, Adam Lundberg, Anna Olsson, Leslie Peanut, Johan Rosenberg, Grant Willing. Omslag: Adam Tensta fotograferades av Viktor Gårdsäter. Tryck: Trydells Tryckeri AB, Laholm Papper: Arctic Gloss 130/250 g. Distribution: Interpress Annonser: Mattias Lövkvist och John Gadnert, annons@magasinetnovell.se Post: Magasinet Novell, Bondegatan 64C, 11633 Stockholm Ansvarig utgivare: Anton Gustavsson ISSN: 1654-8922 Novell utkommer med ytterligare två nummer under 2008

et sägs att den olagliga nedladdningen är ett hot mot musikindustrin.Den har åtminstone varit förödande för musikjournalistiken. Att konsumera musik har blivit billigt, behändigt – och självständigt. Informerade bloggar och intelligenta sökfunktioner har gjort var och en till sin egen smakdomare. Så vad ska vi med musikjournalister till? Det vi brukar ha journalister till: Att berätta för oss om vad som händer i världen. Inte bara på mp3-bloggarna eller i skivbolagens releasescheman. Utan om vad som händer i människors liv innan de går ut på scenen framför tusentals jublande fans (som Adam Tensta gör på sidan 62 i den här tidningen). Om platser där det pågår spännande saker (som underhållningsfabriken Bollywood, på sidan 50). Eller om händelser som vänder upp och ner på tillvaron och som drabbar även dem som sysslar med pop (som Autisterna, på sidan 30). För musik är ju inte bara något man lyssnar på. Musiken får människor att flänga jorden runt, fatta livsavgörande beslut, orka fortsätta när allt känns tungt. Den är en miljardindustri, en maktfaktor och en samlande kraft. Den öppnar dörrar som annars hade varit stängda och väcker drömmar om förändring. Så det är klart att det finns historier att berätta. Det är det vi försöker göra i Novell.

»Informerade bloggar och intelligenta sökfunktioner har gjort var och en till sin egen smakdomare. Så vad ska vi med musikjournalister till?«

www INTERNET På Novells webbplats hittar du redaktionens ständigt uppdaterade blogg. Där publicerar vi allt som inte ryms i tidningen – allt ifrån Håkans Hellströms senaste låtstölder till obskyr sydostasiatisk hiphop. magasinetnovell.se

SID 6

novell1.indb 6

08-04-07 05.49.25

ACC-n

ACC-novell.indd 1 novell1.indb 7

08-03-27 21.19.49 08-04-07 05.49.25

KRITIKERN NOVELL/VÅR 2008

»JAG GILLAR VERKLIGEN TECHNO« I varje nummer träffar Novell en känd svensk för att prata musik. Först ut är ÅRETS MEST OMSTRIDDA kulturpersonLIGHET Johan Staël von Holstein. TEXT: ADAM SVANELL FOTO: George Chamoun FAKTA År 1996 grundade Johan Staël von Holstein IT-bolaget Icon Medialab, som tillsammans med Framfab blev navet för den svenska IT-industrin. I år fyller han 45 år och bor med sin familj i Saltsjöbaden utanför Stockholm.

»Då har vi satt pris på ett liv – 3,3 miljoner per människa. Man kan tycka att det är obehagligt, men allting går att mäta.«

ohan Staël von Holstein hastar ut från ett möte på sitt kontor i centrala Stockholm. Han hälsar, ursäktar sig och halvspringer vidare mot toaletterna. Utanför möter han en kollega och utbrister: – Tjena, är du tillbaka? Han drar igen toalettdörren och ropar därinifrån: – Hur var det i USA? En minut senare minns han knappt varför vi är där, trots att han på förhand varit entusiastisk över mötet. Gång på gång avbryts vår dryga timme på kontoret av att han svarar i telefon. När intervjun är över hälsar han nästa gäst med orden ”så, jag hörde att du fått sparken?”. Det går snabbt i Johan Staël von Holsteins liv. Han är en av Sveriges mest omtalade affärsmän, framför allt på grund av sina åsikter. Som debattör och kolumnist i Metro har han ständigt prisat marknaden och attackerat socialdemokratin. I en krönika hävdade han att ”75 år av socialistisk progaganda” hade hjärntvättat det svenska folket. Många blev därför provocerade när kulturministern i januari utsåg Johan Staël von Holstein till ny styrelseledamot i Statens kulturråd, myndigheten som årligen delar ut drygt 1,8 miljarder i bidrag till svensk kultur. ”En vansinnesutnämning” skrev Maria Küchen i DN, ”en krigsförklaring” tyckte John Swedenmark i LO-tidningen. För Johan Staël von Holstein blev kritiken ett bevis på att han har en roll att spela. I en intervju liknade han sitt uppdrag att

förändra kultursektorn vid Nelson Mandelas och Martin Luther Kings arbete. Med en debattartikel i Expressen kungjorde han att hans engagemang skulle gå långt utanför posten i kulturrådet, och att kultureliten nu skulle få veta att den var konkurrensutsatt. ”Lika lite som vi vill ha Zlatan i landslaget 2050 vill vi inte ha samma kritiker, tidningar, uppsättningar på grund av att de alltid varit där” skrev han. Men vad vill Johan Staël von Holstein egentligen förändra? En genomlyssning av några aktuella svenska låtar ger svaret.

LÅT #1:

TAPE ”AUGUSTAN CHATEAU”

– Det här tycker jag är intressant. Jag var rätt fast i synthen när den kom, en stor Jean Michel Jarre-fan.

Låten är utgiven av ett skivbolag som heter Häpna och som släpper ganska smal elektronisk musik. Bolaget har fått närmare en miljon i stöd från kulturrådet de senaste fem åren. Vad tycker du om det?

– Jag försöker undvika att diskutera enstaka fall, om jag inte tycker att något är uppenbart fel. Jag vill inte kommentera om det är rätt använda medel, det finns det andra som vet bättre. Men det gläder mig att det finns möjlighet att göra sådant här lite modernare. Vad har du egentligen för syn på kulturbidrag? När är det befogat?

– För det första gillar jag inte ordet bidrag, eftersom bidrag är något som man ger till offer. Det vore skönt om vi kunde döpa om det till stipendium. Jag tycker att man skulle kunna dela ut ännu mer pengar, men då måste man veta vad man får tillbaka. Och för att kunna mäta måste man ha satt upp mål. Om kulturen drar in tio miljarder varje år genom brott som inte sker, folk som blir mer kreativa och startar företag eller whatever – då är det förkastligt att vi bara delar ut två miljarder kronor om året. Men

SID 8

novell1.indb 8

08-04-07 05.49.26

KRITIKERN NOVELL VÅR/2008

eftersom man aldrig funderat över det så vet man inte. Kan man verkligen mäta vad kulturen ger tillbaka?

– Ja, det är klart. Man kan mäta precis allting. Säg att du går till Karolinska och frågar hur många som dör i hjärtinfarkt varje år. Då säger de kanske att det är 1 000 personer, men att de skulle rädda ytterligare tre om de hade en maskin som skulle kosta tio miljoner. Då har vi satt pris på ett liv – 3,3 miljoner per människa. Man kan tycka att det är obehagligt, men allting går att mäta. LÅT #2:

LYKKE LI ”I’M GOOD, I’M GONE” – Det här låter som en kombination av tio olika grejer man hört förut. Det kunde ha varit ett av tio engelska band från början av 80-talet till nu. Det är en tjej som heter Lykke Li.

– Okej, det är väldigt modernt med sådana här kvinnliga röster som går från jättehögt till jättelågt. Det är inte riktigt min grej. Jag tror inte att det kommer bli stort.

LÅT #3:

»Jag kanske borde ge ut en julskiva – hiphop med riktigt liberala texter.«

CHRISTER SJÖGREN ”I LOVE EUROPE”

– Ooh, det här är hemskt. Det är en av de absolut sämsta låtarna jag hört. Absolut hemskt. Vad tycker du om den svenska dansbandskulturen?

– Det är samma sak för Sverige som umpa bumpa i Österrike eller italiensk smörsång. Det är ett viktigt uttryck för vår kultur. But it’s not for me. Dansbandsmusiker brukar ju vara entreprenörer, som du förespråkar.

– Absolut, och de får inte mycket bidrag heller kan jag tänka mig. Det sitter förståsigpåare som tycker att det här inte är värt något. Om musiker ska vara entreprenörer, finns det inte en risk att allting blir såhär slätstruket?

– Nej för fan. Vad jag inte får folk att förstå är att jag tror på spets. Man behöver inte lägga några värderingar i det, det är inte min roll att säga vad som är bra eller dåligt. Dansbandsmusikerna har betytt ohyggligt mycket för många musiker som sysslar med helt annan musik. Det är som Abba. Man måste acceptera att det krävs en spets som inspirerar och motiverar. Tänk dig spetsen i mitten på ett tält. Ju mer du lyfter den – desto mer lyfter tältet på sidorna. Därför måste man satsa på det som är kommersiellt framgångsrikt för att allting ska lyfta. Hur gör man det?

– Det är en fråga om att bejaka kommersialism i sin helhet. Marknaden är du och jag och alla andra. Att då säga att marknaden inte har rätt, att ett sossegäng ska sitta och bestämma vad som är bra, det retar mig. LÅT #4:

DOKTOR KOSMOS ”DOKTOR KOSMOS LÄGGER UPP EN MEDIESTRATEGI” – Det här gillar jag jättemycket. Jag tror att det är den här låten som… Nej vänta, det var det inte alls. Det här var hemskt.

Det är en grupp som heter Doktor Kosmos. Har du hört talas om dem?

– Nej. De är väldigt politiska och har bland annat gjort låtar som ”Borgarsvin” och ”Kapitalist! Nu ska du dö!”. Varför tror du att det finns så många band med vänsteråsikter, men så få med högeråsikter?

– Tja, jag kanske borde ge ut en julskiva – hiphop med riktigt liberala texter. Men ja, vi har ju en borgerlig regering, ett land med majoriteten liberaler. Ändå vågar nästan ingen gå ut och stå för det. De är väl skrämda till tystnad mer eller mindre. Är det inte en lite väl enkel förklaring?

– Nej, jag tror faktiskt inte det. Som liberal blir man hela tiden svartmålad och misskrediterad i svensk press. Jag har bott 22 år av mitt liv utomlands och jag är helt fascinerad över skillnaden när det gäller yttrandefrihet. Den politiska smutskastningen av SID 9

novell1.indb 9

08-04-07 05.49.26

KRITIKERN NOVELL VÅR/2008

»Vi har ju en borgerlig regering, ett land med majoriteten liberaler. Ändå vågar nästan ingen gå ut och stå för det. De är väl skrämda till tystnad mer eller mindre.«

liberala idéer är under all värdighet i Sverige. Du vet, jag gillade faktiskt Nationalteatern när jag var liten, fast det gjorde alla då. Och det är ju som de säger: Den som inte är röd som ung har inget hjärta. Den som fortfarande är det som gammal har ingen hjärna.

Hon är en riktig entreprenör, målmedveten och skitcool. I en intervju sa du att ”kultureliten i Sverige diskuterar alldeles för mycket poesi i stället för hiphop”.

– Det jag försökte säga var att de viktigaste kulturella uttrycken kommer från den nya generationen. Jag skulle bli förvånad om det kom fram en bra operakompositör i Sverige de kommande tio åren. Däremot lär det komma en massa andra bra musiker.

Var du röd som ung då?

– Ja, jag hade nog en sån period.

LÅT #6:

MASKINEN ”ALLA SOM INTE DANSAR” LÅT #5:

SNOOP DOGG FEATURING ROBYN “SEXUAL ERUPTION”

– Det här gillar jag! Det finns två det kan vara, Laleh eller…

Det är en låt med den amerikanske rapparen Snoop Dogg, fast i en remix av Robyn.

– Robyn! Henne gillar jag verkligen.

– Jag gillar verkligen techno. Det har jag glömt att säga.

Textraden i refrängen här, ”Alla som inte dansar är våldtäktsmän”, kan du förstå att man tycker att det är roligt?

– Jag är för total yttrandefrihet och pressfrihet, så jag har inga problem med det. Den här typen av låtar speglar den miljö våra ungdomar växer upp i, och det är det kulturen ska göra. Tänk på flower power-tiden. Alla knarkade, hade sex med alla och bar batikkläder – det var den epokens uttryck. Det viktiga är att om man har en fri kultur så kommer ungdomar och kulturutövare att spegla den tid de lever i. Om man som jag är en medelålders man med barnfamilj i Saltsjöbaden, då är man ingen viktig person för var världen är på väg. LÅT #7:

HÅKAN HELLSTRÖM ”FÖR EN LÅNG LÅNG TID” – Hmm. Jag lyssnar jävligt lite på svenskt. Men det här kanske du känner igen?

– Jag är otroligt dålig på namn. Det här skulle kunna vara han som brukar ha mer tempo, göteborgaren. Håkan Hellström.

– Just det, det är inte riktigt min stil. En del av debatten kring din roll i kulturrådet har ju handlat om att du ger dig in i debatten fastän du inte är så insatt. Kan du ha förståelse för den kritiken?

– Nej, det kan jag faktiskt inte. De har missförstått min roll. Jag sitter i styrelsen för kulturrådet, jag är inte där för att bedöma konsten. Jag tycker att jag gör ett ganska bra jobb, jag har väckt både tankar och diskussion. Jag tror dessutom att fler människor vet vad kulturrådet är idag än för några månader sedan. Varför lyssnar du inte på svensk musik?

– Jag är mer intresserad av melodislingor än texter. Jag är för stressad för att sitta och lyssna på texterna, och jag gillar opera där jag inte ens förstår vad de sjunger. Men det har inte alltid varit så. Under mina uppväxtår hade jag en period då jag kunde varenda text på Magnus Ugglas LP ”Bobbo Viking”. Jag har lyssnat på Tomas Ledin, Lustans Lakejer, Eric Gadd, Ratata, Mauro Scocco och, vad heter de nu, Kent? En annan svensk grupp som jag gillar är Juvelen, har du hört Juvelen? Ja.

– De är jävligt bra. SID 10

novell1.indb 10

08-04-07 05.49.31

artister & info: www.rockparty.se biljetter: www.ticnet.se eller n채rmaste atg ombud!

novell1.indb 11

08-04-07 05.49.31

RAPPORTEN NOVELL VÅR/2008

RAPPORT från AuCkland

TEXT: MIKAEL SJÖDELL FOTO: PER DAHLGREN

I studion på radiokanalen Kfm i Auckland.

FAKTA Auckland grundades 1840 av brittiska kolonisatörer, och ligger i Nya Zeelands nordligaste del. Men staden är inte längre landets huvudstad, som en del tror. Det är Wellington.

et tydligaste med Auckland är blandningen. Maorier och pakeha, européer och asiater, polynesier och mikronesier. City-paradstråket Queen Street där solen dagtid studsar och reflekteras i de glasprydda skyskraporna som en equalizer till välbekanta storstadsljud. Språk och dialekter som fragmentariska samplingar. Eftermiddagarna i Ponsonby där vågor av jazz, gubbcountry och pianoballader böljar över gatan från vidöppna krogfönster. Eller ikväll, uppe på Karangahape Road, kontrasternas kvarter, med sitt bisarra

»Vi har fler bilar per capita här än i de flesta andra städer. Folk flippar runt bland kanalerna på bilstereon hela tiden. Vägarna är dessutom så dåliga att folk fastnar i köer och lyssnar ännu mer.«

potpurri av prylaffärer, klubbar och bordeller. Mångfald manifesterad i tusen och ett snabbmatställe. Ackompanjerad av någon lokal oförmåga med gitarr tar jag mig fram till en dörr insprängd mellan en asiatisk saluhall och en butik som specialiserar sig på kinesisk medicinering. Här ligger en av Aucklands närmare fyrtio radiostationer. – Det där är skitsnack. Egentligen finns det bara tio kanaler. Privatägda Canwest och Radio Network äger ju femton vinstdrivande reklamkanaler var, och de är likadana allihop, säger John Greet. Pragmatisk som Al Pacino i ”En kvinnas doft” sätter han mig på plats när jag svamlar om Nya Zeeland som en kalejdoskopisk etermiljö. John Greet är gitarrmusikern som för fyra år sedan startade Kfm Radio. – Regeringen delade ut några fm-frekvenser med kort räckvidd gratis och jag hade tur som fick en. Den ansvarige ministern var en visionär som ville försöka bryta radiomonopolet. För att nå ut till hela Auckland måste Kfm skicka sina sändningar via internet till ministudios i förorterna. Det blir 20 sekunders fördröjning. Men det handlar inte bara om radio. Det är visionen om ett forum. Det förstår jag redan i trappan som leder från

SID 12

novell1.indb 12

08-04-07 05.49.37

artister & info: www.rockparty.se biljetter: www.ticnet.se eller n채rmaste atg ombud!

novell1.indb 13

08-04-07 05.49.37

RAPPORTEN NOVELL VÅR/2008

LISTAN: DISCOBELLE LISTAR 10 FAVORITMIXAR Illustration: Olof Werngren

Den prisbelönta skånska mp3-bloggen Discobelle är ovanligt välbesökt, inte bara med svenska mått mätt. Just nu rankas den som den åttonde mest inflytelserika musikbloggen i världen. Novell bad Discobelles redaktion lista tio bra remixer.

Hot Chip - One Pure Thought (Toddla T remix) Jokers Of The Scene – Y’all Know The Name (Flosstradamus remix) THE Juan Maclean – Happy House (Them Jeans Trim The Fat edit) Kid Cudi – Day N Nite (Crookers remix) Ladyhawke – Back Of The Van (Van She Tech Turbo Fire Engine remix) Marit Bergman – Out On The Piers (Justus Köhncke remix) M.I.A – Paper Planes (Scottie B remix) Omnikrom – Prends Une Photo Avec Moi (Le Matos Mauviette remix) Shackleton feat. Vengeance Tenfold – Death Is Not Final (T++ remix)

Yelle - Je Veux Te Voir (Cocotaxi remix)

ARRANGEMANGSSPONSOR

Vi kan inte gatan till lokalerna på konkurrera andra våningen. Maorikonst med allt varvas med kinesiska tecken skräp som och svartvita stadsmotiv. Väl sänds, men vi uppe märks glasburkarna med kan i alla fall te och de rustika träborden i erbjuda ett cafét. Det surrande ljudet från alternativ.« en tatueringspenna. En vit utställningslokal där konstnärer från Oceanien just nu ställer ut sina alster. Och maori-tv som har hyrt in sig i allt-i-allo-rummet för att spela in en pratshow. John nickar belåtet och irrar sedan runt och pratar med mig och alla andra samtidigt. – Auckland har massa radiolyssnare. Vet du varför? Vi har fler bilar per capita här än i de flesta andra städer. Folk flippar runt bland kanalerna på bilstereon hela tiden. Vägarna är dessutom så dåliga att folk fastnar i köer och lyssnar ännu mer. Jag fattar inte om han tycker att det scenariot är bra eller tragiskt. Radiostudion står mittemellan kafét och galleriet. En svart ljudisolerad låda med glasfönster, inte större än fyra kvadratmeter. Där inne trängs Oliver Kraft, alias dj Kosi Koshar, bland sladdar och teknik, skivor och en monolitisk luftkonditioneringsapparat. En gammal vinylskiva med skrivmaskinsljud mixas snyggt över till en elektronisk bossa. – This is “Welcome to New Zealand” with Kosi Koshar, playing anything that grooves and absolutely no rock. Oliver är en av femtiofyra dj:er från sexton olika länder som förfogar över varsitt tvåtimmarspass i veckan på Kfm. En salig blandning av proffs och amatörer. Alla jobbar gratis. – Vi kan inte konkurrera med allt skräp som sänds, men vi kan i alla fall erbjuda ett alternativ. Funk, dub, soulstep och europeisk lounge, de lite mjukare grejerna som ingen annan kör. Framför allt vill vi lyfta fram nya förmågor som vill lära sig prata och spela musik i radio, säger John. Åter på gatan har kvällen stämt upp i högljudd dissonans som välkomnar natten. Det är både snyggt och passande – Karangahape Road är maori för ”den buktiga kammen av mänsklig aktivitet”. SID 14

novell1.indb 14

08-04-07 05.49.41

Rage Against The Machine [US], linkin park [us], HIM [FI], Babyshambles [UK], Serj Tankian [US], The Hives [S], Håkan Hellström [S], Säkert! [S], Simple Plan [ca], Danko Jones [CA], anti-flag [us], the donnas [us], Raised Fist [S], Timo Räisänen [S], takida [s], neverstore [s], RUFUS WAINWRIGHT [US], PAUL WALL [US], BLACK LIPS [US], PARAMORE [US], JIMMY EAT WORLD [US], ATMOSPHERE FEAT. BROTHER ALI [US], ALTER BRIDGE [US], ARCH ENEMY [S], MISS LI [S], ADAM TENSTA [S], MANGE SCHMIDT [S], HÄSTPOJKEN [S], JOHNOSSI [S], EVERGREY [S], THE ONLY ONES [UK], SONNY J [UK], MASTERS OF REALITY [US], ROONEY [US], BLOOD RED SHOES [UK], JAYMAY [US], jAGUAR LOVE [US], FUJIYA & MIYAGI [UK], GET CAPE. WEAR CAPE. FLY [UK], KATLHEEN EDWARDS [CA], CARIBOU [CA], PHOEBE KILLDEER & THE SHORT STRAWS [AU], SUGARPLUM FAIRY [S], AA BONDY [US], MARKUS KRUNEGåRD [S], THOSE DANCING DAYS [S], BILLIE THE VISION & THE DANCERS [S], VANESSA BROWN [UK], ALL ENDS [S], DIE MANNEQUIN [CA], DREAMBOY [S], BLUE FOUNDATION [DK], LAZEE [S], A BEAUTIFUL FRIEND [S], ANDI ALMQVIST [S], NINA NATRI [S], KID DOWN [S], wITCHCRAFT [S], KOCKY, LA VIDA LOCASH [S], +många, många fler! biljetter från 635 kr! - www.ticnet.se eller via atg, allt om årets festival hittar du på:www.rockparty.se! biljett på köp resa &

Med reservation för ändringar

novell1.indb 15

PARTNERS:

SPONSORER:

HUVUDSPONSOR

ARRANGEMANGSSPONSOR

ÖVER 100 ARTISTER, TRE DAGARS FEST OCH ETT GALET CAMPINGLIV!

08-04-07 05.49.42

NISCHAT NOVELL/VÅR 2008

NISCHAT DET äR SVÅRT ATT FöRSökA HÅLLA kOLL PÅ ALL muSIk SOm GES uT. DäRFöR HAR NOVELL PRATAT mED NÅGRA SPECIALISERADE muSIkTIDNINGSREDAkTöRER FöR ATT TA REDA PÅ VAD SOm PÅGÅR I DERAS VäRLDAR juST Nu. teXt: BJÖrn BerglunD

Ensembler och ackordföljder Tidskriften och föreningen Tidig musik är ett svenskt forum för musik från antiken fram till den tidiga romantiken. Tidskriften har funnits i över tio år och skriver mest om musik från medeltid, renässans och barock. men redaktören Hedvig marklund verkar faktiskt också gilla amerikansk trallpunk. Vad är det mest spännande som händer inom den tidiga musiken just nu? – Påfallande är att antalet aktiva utövare, både proffs och amatörer, har ökat enormt under de senaste åren. Det finns

en uppsjö festivaler och sommarkurser att åka till för den intresserade oavsett nivå, i synnerhet utomlands. ärr det någon särskild tidig kompositör som är inne just nu? är det ens intressant att tala om trender inom tidig musik? – Det känns meningslöst att rabbla upp kompositörer i det här sammanhanget. Vad som är mer intressant är hur nutidens

musiker använder sig av den musik som finns tillhanda, och även den dragningskraft den utövar på sin publik. Visst finns hajp även i våra genrer, men den gäller mest olika artister och ensembler. ärr illegal nedladdning något som ofta diskuteras när det kommer till tidig musik? – Vi vet faktiskt inte hur det ser ut med den olagliga fildelningen, men den lagliga nedladdningen av just klassisk musik lär vara den snabbast växande marknaden inom all musikförsäljning. Vad kan popmusiken lära av den tidiga musiken?

– Det är svårt att sia om. Lättare är det i så fall att peka på sådant som den redan lärt sig, som exempelvis upprepade ackordföljder som tycks ha fascinerat musiker i alla tider. Under 1500-, 1600- och 1700-tal hette en av de populäraste ackordföljderna Chaconne, eller Ciacona på italienska. Johann Pachelbels berömda ”Kanon i D” och många andra kompositioner bygger på den ackordföljden. Liksom Green Days bägge låtar ”Basket Case” och ”When I Come Around”. Vem vet när Early Music comes around härnäst! www.tidigmusik.com

månaderna har varit fullspäck fullspäckade av talang och i Woofah intervjuar vi de mest spännande artisterna på deras väg uppåt. Vilka är de mest spännande skivsläppen i vår? Paul: Trims ”Soulfood vol.3” är fullkomligt briljant och det kommer en massa intressanta släpp från artisten Chipmunk också. Allt som producenten Maniac rör vid blir guld just nu och sen bör man heller inte missa Rikos mix-cd ”The Truth”. På dubstepfronten är Scubas ”A Mutual Antipathy” kanske det

bästa elektroniska album som släppts på tio år och Shackletonalbumet vrider om öronen på en på alla möjliga sätt. Hur ser er genomsnittliga läsare ut? John: Vi är väldigt förvånade över den geografiska spridningen på vår läsekrets. Vi har fått beställningar inte bara från södra England som vi trodde, utan hela Europa, Ryssland, Japan och just ja, en snubbe som bor tre våningar under mig. Det var inte minst totalt oväntat. www.woofahmag.com

En blomstrande underjordisk scen med ett fokus på soundsystem-kultur var Woofah mag ett tillskott i fjolårets brittiska musikpress. Paul meme och john Eden har nyligen släppt sitt andra nummer om grime, dubstep och reggae, tre livskraftiga genrer i skymundan. Från svenskt perspektiv känns det underligt att starta en tidning om grime 2007, här har den inte mediabevakats seriöst sedan 2004 eller så. John: Så ser det ut här med, de flesta tycks tro att grime upphörde att existera efter SID 16

Dizzee Rascals uppgång och fall på samma sätt som de tror att reggae föddes och dog med Bob Marley. Men utanför sökar sökarljusen har grime sakta blivit en blomstrande underjordisk scen som vi inte kan låta bli att göra en tidning om. Paul: Grimen är dessutom bättre nu än på många år, de senaste 18

BLOGGAT NOVELL/VÅR 2008

Psykedelia och teckningar Dream magazine är den tätaste publikation om den psykedeliska musikens kontinuum som någonsin sammanställts i Nevada City, kalifornien. George Parsons har sedan år 2000 varit chefredaktör för åtta nummer fyllda av drones, folk och frijazz men också outsider art, ufon, serier och naturligtvis drömmar. Hur ser er genomsnittliga läsare ut? – Som en konstnärligt klander klanderfri och färglagd serieteckning av en Steve Ditko i högform (Spindelmannentecknare reds. anm.). Vad är det mest spännande som händer i Dream magazines agazines värld just nu? – Vårt åttonde nummer har precis kommit från pressarna. I det har Mats Gustafsson från The Broken Face intervjuar brödraduon Antique Brothers medan jag själv bland annat har pratat med Cans sångare Damo Suzuki, den förtjusande äkta-manoch-hustru-acid folk-duon Arborea och det svenska psykedeliska bandet The Spacious Mind.

Ett tidigare temanummer bestod uteslutande av tecknade serier, och till det bidrog jonathan Richman med en fin ufo-teckning på baksidan. är det fler teman på gång? – Jonathan Richman är en av mina allra närmaste vänner, vi skickar regelbundet musiktips till varandra med posten så det är bara naturligt att han bidrar då och då. Något nytt temanummer är inte planerat men å andra sidan brukar teman växa fram i takt med att varje nummer blir till. Vad får man som Dream magazine-läsare agazine-läsare inte missa i vår? – Man bör definitivt åka på festivalen Terrastock i Kentucky i juni. Har man chansen ska man se utställningar av Joseph Cornell, hans assemblagekonst är jag helt säker på att alla våra läsare uppskattar. www.dreamgeo.com

BLOGGAT ”När Ghanas president john A kufours ställde upp till omval 2004 fick han draghjälp av den här kassetten, som gavs ut med eller utan presidentens medgivande (omslaget stavar fel på hans efternamn)” Musikologen Brian Shimkovitz från New York lägger upp mp3kopior på kassetter med afrikansk musik på bloggen Awesome Tapes From Africa. Läs på www.awesometapes fromafrica.blogspot.com.

GAmLA SYNDER: TRINITY Gladpopduon Trinity släppte 1991 singeln

”Jag går i solen”, där handklapp och orgelkomp varvas med klarinetter och synt synttrumpet. En helt vanlig daterad tramsskiva, bortsett från det faktum att bandets ena medlem hette Jonas Karlsson. Idag är han författare och en av landets mest

hyllade skådespelare. Då var han nyss fyllda 20, söt grabb och tokrolig popsångare. I andraspåret ”Dra upp kjolen” sjunger Jonas Karlsson med Robert Brobergsk frasering om en kvinna som – ja, drar upp kjolen. ”Så drar hon

upp kjolen/och jag får titta in/i hennes under underbara värld/där hon är min”. På baksidan av det färggladda skivomslaget kan man beställa ”den spännande tidningen Nya trix och pix från Jacob och Jonas”. Där står också vem som

var exekutiv producent vid inspelningen: Peter Swartling, senare känd som skoningslös juryordförande i TV4:s Idol. Frågan är hur han hade bedömt ”Dra upp kjolen” om den dykt upp på en Idolaudition... aDam svanell

SID 17

KARTLÄGGNINGEN NOVELL VÅR/2008

NOVELL kARTLäGGER

AuSTRALIENS EXPLODERANDE ELEkTROSCEN

Australien är det sjätte största landet i världen och det enda som upptar en hel kontinent. YTA: 7 741 220 km² FOLKMÄNGD: 21 260 000 BEFOLKNINGSTÄTHET: 2,7 inv/km²

För tio år sedan var australiensisk musik INXS, Kylie Minogue och inte så mycket annat. The Avalanches internationella framgångar ändrade på det, men de fick aldrig särskilt många efterföljare – förrän nu. Musikjournalisten och bloggaren Dave Ruby Howe från Sydney guidar genom djungeln av artister, producenter och remixar från landet down under som håller på att bli en dansgolvens stormakt. DAVID HYLANDER

Shazam •

• Dyce

BRISBANE 1 820 400 inv.

PERTH

1 554 769 inv.

SYDNEY

4 284 379 inv.

mELBO ELBOu uRNE 3 806 092 inv.

Cut Copy • Knightlife • Damn Arms • Muscles • Midnight Juggernauts • Miami Horror • Gameboy/Gamegirl • G.l.o.v.e.s. • zZz • Dardanelles • GRAFIK: STUDIO1982.com SID 18

• Van She • Bag Raiders • The Presets • K.I.M. • CSK OK • Redial • Hey Now • Like Woah! • Los Valentinos • Soft Tigers • Sneaky Sound System

• Riot In Belgium

KARTLÄGGNINGEN NOVELL VÅR/2008

STATISTIk

DETALjER CuT COPY

Dan Whitford hann spela in en Avalanchesdoftande ep 2001, innan han värvade Tim Hoey och Michael Scott på bas och trummor och började göra modern new wavedisco. När de släppte debutalbumet ”Bright Like Neon Love” 2004 var den australiensiska publiken bara intresserad av rock’n’roll – på en spelning i Canberra strax efteråt kom bara 15 personer. – På den tiden ville alla -- jag också -- strypa en gitarr och spela i The Vines. Idag rör sig allt i rakt motsatt riktning, nu vill vi vara Prince eller [italodiscoproducenten] Giorgio Moroder istället, säger Dave. ”Bright Like Neon Love” slog internationellt och plötsligt turnerade Cut Copy med Franz Ferdinand, Bloc Party och Daft Punk. Nu är de ett av den australiensiska electroscenens största namn. Det har de utnyttjat till att starta sin egen skivetikett, Cutters, där de ger ut tolvtumsskivor med kompisar som K.I.M., Midnight Juggernauts och Knightlife. Nya skivan ”In Ghost Colours” släpptes precis på Modular i Australien och får europeisk release i Maj.

VAN SHE

De fyra medlemmarna i Sydneybandet Van She träffades av en slump, påstår de, på en bluffaudition för ett Phil Collins-influerat doom metal-band. Van She ligger, precis som många andra

tongivande australiensiska band som Cut Copy, The Presets och The Avalanches, på skivbolaget Modular, som för övrigt ger ut Robyns skivor i Australien. – Modular har varit viktiga som en samlande kraft för den framväxande electroscenen. När man tänker på hipp australiensisk musik så tänker man helt enkelt på Modular, säger Dave. Under namnet Van She Tech har Van She-medlemmarna remixat bland andra Tiga, Feist och Klaxons. Debutalbumet ”V” kommer i juni.

SHAzAm

Sjuttonårig producent från Perth i västra Australien som har remixat Muscles och fått en hel del uppmärksamhet.

muSCLES

Muscles från Melbourne verkar ovillig att avslöja sitt riktiga namn; förutom Muscles kallar han sig ibland för Flex. Debutalbumet med stökig popelectro kom i höstas och Muscles har remixat bland andra Robyn och Architecture In Helsinki.

DAmN ARmS

Kvartett från Melbourne som har remixat Cut Copy och turnerat i Europa. Yama Indra, en fjärdedel av Damn Arms, gör musik på egen hand som G.l.o.v.e.s.

från Australien blir det Bag Raiders, säger Dave Ruby Howe. Allt de rör vid blir till skinande guld. De är oslagbara just nu. Bag Raiders är Christopher Brave och Jack Sabbath från Sydney. De ger ut sina skivor på skivetiketten Bang Gang 12 Inches som drivs av dj-kollektivet The Bang Gang, entusiaster som har haft ett viktigt inflytande på den australiensiska electroscenen. -- Bang Gang har lyft fram band och producenter som Like Woah! och CSK OK i sina dj-set och podsändingar. De har ett finger med i spelet i mycket av det som händer just nu, säger Dave. Bang Gang 12 Inches släppte Muscles genombrottssingel och har gett ut Soft Tigers, K.I.M. och Nicky Van She & Dangerous Dans omarbetning av Daft Punks ”Around The World”.

mIDNIGHT juGGERNAuTS

Småpsykedelisk electrorocktrio från Melbourne som har turnerat med Justice i USA. Börjar få en hel del uppmärksamhet internationellt - i Australien är de redan hyllade. Ed Bangermannen Busy P har kallat debutalbumet ”Dystopia” för förra årets bästa skiva.

THE PRESETS

Duo från Sydney som gör mörk, synthig electropop. Har legat på listorna i Australien BAG RAIDERS med singeln ”My -- Om jag bara ska People” och turnerar rekommendera ett band i USA och England

Antalet Myspace-lyssningar fördelat på de australiensiska elektrogrupperna i början av april 2008.

VAN SHE

ÖVRIGA

11%

MUSCLES

12%

THE PRESETS

12%

38%

MIDNIGHT JUGGERNAUTS

19% CUT COPY

Bag raiders ........................................... 208 057 Cut Copy .............................................. 1 682 247 daMn arMs ............................................ 236 232 MiaMi Horror .......................................217 276 MidnigHt Juggernauts .................. 1 103 192 MusCles................................................ 1 101 096 pnau..........................................................213 410 riot in BelgiuM ....................................... 82 524 tHe presets .......................................... 3 383 267 sHaZaM .................................................... 18 897 Van sHe ................................................... 732 857 total .........................................................8 979 073

under våren och sommaren. Kim Moyes som är ena halvan av The Presents gör skränig partytechno som K.I.M.

har fortsatt att ge ut skivor med hyfsade framgångar. -- Pnau är legender, säger Dave.

PNAu

mIAmI HORROR

Nick Littlemore och Peter Mayes gav ut sitt debutalbum som Pnau redan 1999. Det drogs in igen eftersom Sydneyduon hade använt samplingar som de inte hade rättigheterna till, men Pnau

Dj från Melbourne och flitig remixproducent. Figurerar även i snuskelektrocombon Gameboy/Gamegirl.

RIOT IN BELGIum

DJ Damage från

The Bang Gang är ena halvan av Riot In Belgium som har remixat bloggälsklingarna Yelle och Chromeo, och landsmän som Dardanelles, Damn Arms och Sneaky Sound System. Dave Ruby Howe skriver om australiensisk klubbmusik på bloggen Hyperbole.

SID 19

FRÅGOR OCH SVAR NOVELL/VÅR 2008

TEXT: MAGGIE STRÖMBERG FOTO: SANNAH KVIST

NINA RAMSBY OM GENRER FAKTA På 90-talet var Nina Ramsby gitarrist och sångerska i bandet Salt, och har också varit frontfigur för Baxter och Grand Tone Music. Under de senaste åren har Nina fått stor uppskattning för två samarbeten med Martin Hederos, albumen ”Visorna” och ”Jazzen”.

ina Ramsby började sin karriär inom indierocken och har sedan dess hoppat mellan elektroniskt, akustiskt, drum 'n' bass, visor och jazz. Maggie Strömberg samtalar med en musiker som inte lyckas hålla sig inom ett fack. Du och Martin Hederos har gjort skivorna ”Visorna” och ”Jazzen”. Det är roliga titlar.

– Visst är det! Alla frågar alltid vilken musik man gör och vill att man ska svara med en genre eller en referens. Men ingen musiker vill svara på det. Så man säger ”det låter inte så mycket som något annat”, för det är så man känner. Det låter extremt pretentiöst och självcentrerat, som att man har uppfunnit en ny slags musik som aldrig har hörts förut. Vi gjorde så här istället. Var steget långt från det du har gjort tidigare till att spela in ett visalbum?

– Allt började med att jag var på Visfestivalen i Västervik. Jag stod där och tänkte ”shit, gud vad stofilt”. Det var jättemånga musiker som jag respekterar, men det enda jag kunde tänka på var att herregud, folk frågar sig inte varför de gör det de gör. Det var liksom ingen som tjoffade till det. Jag kan bli inspirerad om jag ser något jävligt bra och känna en ljuvlig avund. Men jag blir lika inspirerad när jag tänker ”oh my god, det här kan jag göra bättre”. Hur har du blivit mottagen i de olika sammanhangen? Jag inbillar mig att det finns en uppfattning om vad som är en äkta jazzmusiker, till exempel.

– Det finns det säkert. Det kan vara rätt traditionellt bland gamla jazzgubbar. Men bland jazzmusiker i min generation uppskattar de flesta det vi gör. I allmänhet tycker jag att jazzare har svårare att definiera sig som just

det. De skruvar på sig och säger ”äh, allt är musik”. Det är enklare att kalla en rocker för en rocker. Hur är det att komma in som kvinna och ta plats?

– Jag uppfattar könsrollerna i vis- och jazzvärlden som väldigt traditionella. Det finns inte så många kvinnliga instrumentalister. Och tyvärr är det väldigt få killar som sjunger jazz. Den traditionella uppdelningen mellan feminint och maskulint är jättetydlig. Men när jag kommer in med genus- och homoperspektiv känns det ändå som att det är väldigt välkommet. Det verkar som att folk tänker ”fasen, det här behövs” Har rock- och popvärlden kommit längre?

– Nej, jag tycker inte det ändå. Det finns fler synliga kvinnliga instrumentalister inom rocken. Men jag märker ju bristen på förebilder och berättelser. Det är samma sak i reklam som i musik, film och litteratur. Visst kommer det mer och mer grejer som skiljer sig från normen, men takten är nog lika »När jag kommer in med långsam oavsett genre.

genus- och homoperspektiv känns det ändå väldigt välkommet. Det verkar som att folk tänker ”fasen, det här behövs”.«

Ser du det som din uppgift att representera något annat än normen i de olika sammanhangen?

– Nej, jag tänker inte så. Jag känner att jag är normal och norm, vad det nu är. Men när jag tittar på mig själv utifrån eller märker hur jag bli bemött i vissa situationer förstår jag att jag på vissa sätt helt enkelt inte är norm. Men jag är ju Nina, ”whoever I am”. Jag är fotograf och formgivare och musiker, olika yrkesroller som gör att jag hamnar i olika sfärer. Sedan gör jag ju ständigt besök i olika musikkretsar, som ändå är ganska slutna. Jag har aldrig tyckt om att fastna i en krets, men jag tror att det är ett omedvetet val att besöka nya miljöer. Jag är så jävla nyfiken. Jag tror jag håller på och utforskar definitionen av identitetssökande. Märks identitetssökandet i musiken också? Som till exempel när du bad Miss Li sjunga Cornelislåten ”Sonja och Siw”, som är skriven ur en mans perspektiv.

– Det är ett grepp som handlar om att ge nya bilder. När en kvinna sjunger den traditionellt manliga rollen får den som lyssnar möjlighet att se saker på ett nytt sätt. Vi kategoriserar så jävla mycket i fasta bilder för att begripa världen, för att få fatt i det stora kaoset. Jag gör det också, men jag tycker det är viktigt att inte säga till sig själv att ”jag är sådan som...” och ”that’s it”. Det stänger dörrar för ens utveckling och för hela samhällets utveckling. Man ska inte måla in sin identitet i ett hörn, oavsett om det handlar om kön, homo, hetero eller hårdrock.

SID 20

novell1.indb 20

08-04-07 05.50.08

FRÅGOR OCH SVAR NOVELL/VÅR 2008

SID 21

novell1.indb 21

08-04-07 05.50.10

FRÅGOR OCH SVAR NOVELL/VÅR 2008

SID 22

novell1.indb 22

08-04-07 05.50.13

FRÅGOR OCH SVAR NOVELL/VÅR 2008

TEXT: NIKLAS ALICKI FOTO: SEBASTIAN ARTZ

ALEXANDRA PATSAVAS OM MAKT FAKTA Bland de tv-serier som Alexandra Patsavas har lagt musiken till finns Grey’s Anatom, The O.C. och Gossip Girl. Hon har bidragit till att skapa hitlåtar åt bland andra Snow Patrol och The Frey.

egenskap av musikläggare till en rad amerikanska tv-succéer har Alexandra Patsavas spridit sin favoritmusik över världen. Niklas Alicki pratar med en amerikanska som inte vill bli kallad makthavare. Musikläggning har blivit allt viktigare för tv-serier de senaste åren, och även påverkat musikbranschen i stort. Små band kan turnera världen runt på grund av några låtar i Grey's Anatomy. Hur mycket makt tror du att du har?

– Jag tänker inte riktigt på det sättet. Jag tror att amerikansk radio vågar allt mindre, och amerikansk tv vågar allt mer. Så det är naturligt att människor använder sina favoritserier för att hitta ny musik. Men jag tror samtidigt att om inte musiken funkar med bilderna så bryr sig ingen. Det är på grund av att det funkar som fans kan njuta av ett speciellt ögonblick. Men du tror inte att musiken kan göra en tv-serie bättre?

– Jag tror att musiken kan höja en viss scen, men jag tror inte att den kan fixa något som är väldigt fel från början. Är det något som redan funkar så kan musiken hjälpa väldigt mycket. Jag, som tittar på de här tv-serierna i Sverige, skulle säga att du är en av de viktigaste personerna i musikbranschen. Men du håller alltså inte med?

– Jag tror bara att jag har tur som jobbar med väldigt populära tv-serier, och tv-serier som producenterna har bestämt sig för att bygga en musikkultur runt. Det fungerade för OC när det sändes. Just nu funkar det för Grey’s Anatomy och Gossip Girl. I den definierar musiken verkligen tv-seriens personlighet.

Känner du att du har ett uppdrag att föra ut ny musik till människor, utöver att göra bra tv-serier?

– Ja, det gör jag. Det finns otroligt mycket bra där musik ute, och det vore oansvarigt att använda samma gamla saker hela tiden. Fans kan höra en låt för första gången och efter det alltid associera den till den serien. När OC sändes kändes det som att den nästan utgjorde en egen genre. Hur känner du inför serien idag?

– Den förändrade mitt liv. Jag hade gjort Roswell, Boston Public och några andra serier innan. Men OC tillät mig att göra sex olika samlingsskivor och boka 15 olika band för spelningar i serien. Jag menar, det var ett fantastiskt jobb.

»Vi hade fått en förhandskopia av några Snow Patrol-låtar innan albumet kom ut i USA. Och låten funkade helt underbart. Det var som att den var skriven för den scenen.«

Hur mycket av musiken valde du och hur mycket valde seriens skapare Josh Schwartz?

– Det var något vi gjorde tillsammans. Josh älskar verkligen musik, och hade alltid för avsikt att musiken i serien skulle ha en egen karaktär. Jag började inte jobba med OC förrän nionde avsnittet, men efter det gjorde vi det tillsammans. Hur hittar du musiken som du använder i tv-serierna?

– På väldigt många olika sätt. Jag har hållit på så länge nu att jag är uppsatt på både internationella och nationella mailinglistor. Vi får mycket olika låtar skickade till oss, inte bara från band med skivkontrakt utan demos och från förläggare. Vi hittar också musik den traditionella vägen, eller i alla fall den nya traditionella vägen. Förr gick man ju till skivbutiken, men nu handlar det om att kolla in MySpace, Facebook och bra bloggar. Tycker du att det är lättare att hitta bra musik nu än för tio år sedan?

– Jag tror det. Det här brukade vara ett väldigt analogt yrke. När jag gjorde samlingsskivor för mina serier fick jag spela in dem i realtid och vänta tills varje låt tog slut. Det tog mig en hel eftermiddag att göra en samlingsskiva. Och nu är inte bara stora internationella band tillgängliga utan också lokala småband. Ljudkvalitén på deras inspelningar har förbättrats med ny teknik. Finns det något musikval som du är extra stolt över?

– Ja, Grey’s Anatomy-scenen där vi använde ”Chasing Cars” med Snow Patrol var ett sådant. Vi hade fått en förhandskopia av några Snow Patrol-låtar innan albumet kom ut i USA. Och låten funkade helt underbart. Det var som att den var skriven för den scenen. SID 23

novell1.indb 23

08-04-07 05.50.13

FRÅGOR OCH SVAR NOVELL/VÅR 2008

TEXT: FRIDA FÄRLIN FOTO: JESPER FRISK

MART HÄLLGREN OM ALLVAR FAKTA De Lyckliga Kompisarna grundades 1989, och gjorde sig kända som ett av de mest populära banden på den svenska trallpunkscenen. Idag är Mart Hällgren 40 år, och arbetar som högstadielärare i matte och fysik.

e Lyckliga Kompisarna är mest kända för plojlåten ”Ishockeyfrisyr”, men deras texter var ofta mer samhällskritiska än så. Nu återförenar sångaren Mart Hällgren bandet efter tio års uppehåll. Frida Färlin pratar allvar med en punklegend.

varandra. Man kan inte lösa problem genom att säga att en grupp är bättre än en annan grupp i samhället. Jag tycker att många ismer; nazism, kommunism, religiös fanatism, är sätt att försöka förklara svåra problem på ett enkelt sätt. Jag tilltalas inte av det. Man kan vara olika och ha några slags gemensamma spelregler, men det finns inga enkla lösningar på svåra problem. Jag tycker att det finns en poäng i att inse att det inte finns några färdiga svar.

De punkare från Upplands Väsby som jag umgicks med i mitten av 90-talet lyssnade både på De Lyckliga Kompisarna och på Ultima Thule, som också gör comeback nu. Kändes det som att ni var en del av samma rörelse?

Hur tror du att folk uppfattar er? Ni har alltid haft en ganska skojig framtoning.

– Det var väl andra änden av gatan. Det fanns i och för sig riktiga naziband som var ännu mer extrema än de var, men jag har aldrig varit någon nationalromantiker och är det inte nu heller. Jag tyckte inte att Ultima Thule var något vidare, det var ingenting för mig. Ibland kunde man stöta på folk som inte förstod skillnaden. Då fick man diskutera. Tyckte ni själva att ni var en motpol?

– Man hade möjlighet att säga vad man tyckte, och det har man nu också. När man har ett jobb kan man diskutera med jobbarkompisarna. Sedan har vi i skolan ett demokratiskt fostrande uppdrag från skolverket. Man måste jobba med det där till vardags, diskutera demokrati och värdegrund med elever. Det kan jag göra när jag sjunger också. Alla människors lika värde, respekt för demokrati och så, det är viktigt idag och det var viktigt då. Jag tror att samhället måste bygga på något slags respekt för

– Ambitionen är att ha en blandad framtoning. Livet består av lek och allvar. Våra låtar var lite politik, lite känslor, lite larv. Jag tycker att man kan försöka sig på lite andra saker »Livet består av lek och allockså, textmässigt. Dadaistiskt kanske. var. Våra låtar var lite poliMan får se, man måste tik, lite känslor, lite larv.« prova! Är det dåligt så är det dåligt, annars är det bra. Författaren Bengt Ohlsson skrev i en krönika att gamla punkare blev de vassaste företagsledarna eftersom de inte har några skrupler när de väl fått upp vittring på pengarna, de kommer alltid att se sig själva som underdogs som tar det de har rätt till. Vad säger du om det?

– Vilket jävla tema, det är så sant! Jag vet att Bengt Ohlsson också har varit punkare en gång i tiden. Det kan nog stämma att många punkrockare hamnar inom näringslivet. ”Gör det själv” är ungefär samma som att starta firma, fast på ett annat sätt. Leda band, led ett arbete, bli chef, det är samma sak. Jag har f-skattsedel, men skulle nog inte vilja jobba inom näringslivet på det sättet, det flashiga med att presentera sin nya produkt och så. Jag har varit polare med lite fint folk i Stockholm som syrran känner. Det var jävlar i mig fint folk alltså. Det var inte riktigt min stil, jag kände mig inte bekväm. Och de spelade teater för varandra. Det skulle vara så fint, man skulle känna fint folk. Den och den hade det och det yrket. Hur var de mot dig?

– Med många av dem kunde man diskutera musik, matematik eller kultur. Det var folk som var intresserade av saker och ting, på hugget, smarta, snabbtänkta och så. Men de har en helt annan inställning till vad de vill åstadkomma i livet. Hur fin blir jag, hur fint yrke har jag, hur fint yrke har du? Jag uppskattar saker som att hugga ved, elda en brasa. Vad vill du åstadkomma i livet då?

– Jag vet inte, det är fyrtioårskris nu så jag kan inte svara på frågan. Då när jag hängde med syrrans vänner så kände jag att det inte var min grej. Jag kanske vill åstadkomma nåt sånt nästa år. Nu vill jag spela i band. SID 24

novell1.indb 24

08-04-07 05.50.13

FRÅGOR OCH SVAR NOVELL/VÅR 2008

SID 25

novell1.indb 25

08-04-07 05.50.17

FRÅGOR OCH SVAR NOVELL/VÅR 2008

TEXT: FANNY LINDGREN FOTO: ANNA OLSSON

KISSEY ASPLUND OM TV-SERIER

»Jag älskar tecknat, det kanske är en del av mig som inte växt upp ännu. Jag tycker inte om att titta på läskiga saker.«

FAKTA Kissey Asplund är 25 år och baserad i Malmö och Stockholm. Hon är aktuell med sitt uppmärksammade debutalbum ”Plethora”, som gavs ut i början av april.

issey Asplund använder internet för att sprida sin musik, men också för att streama sin favorittv. Fanny Lindgren pratar med en hiphopsångerska som älskar tecknade serier. På din blogg har du en länk till det mest framstående amerikanska produktionsbolaget för tecknade serier, Adult Swim. Berätta om ditt förhållande till tv!

– Jag ägde inte en tv på fyra år. Eller, jag äger ingen tv nu heller förresten. Fast jag älskar knäppa tv-serier. Adult Swims tecknade serier tycker jag mycket om, men alla möjliga andra också, typ Seinfeld. Så du får ladda ner dem?

– Nej, jag laddar inte ner saker. Jag kollar på sidor där man kan streama direkt, det finns ju ganska många. Adult Swim streamar från sin hemsida, man kan se hela avsnitt av till exempel Family Guy. Har du några speciella, tidiga tvminnen?

– Åh, det var mycket innan reklam-tv,

public service som Fem myror är fler än fyra elefanter. Min mamma är engelsktalande, så hon fick mig att se mycket på Sesame Street. Och Danger Mouse! Åh, han ville rädda världen. Adult Swim är ju tecknade serier, gillar du det bättre?

– Jag älskar tecknat, det kanske är en del av mig som inte växt upp ännu. Jag tycker inte om att titta på läskiga saker, som thrillers och action. Jag vill dras in i någons speciella värld, någons hem. Det är lite svårt att förklara. I bloggen har du också har lagt upp youtubelänkar med scener från Seth Greens Adult Swim-serie Robot Chicken.

– Åh, jag börjar skratta bara av att tänka på det! En kompis till mig brukar säga att det mest är roligt om man är riktigt stenad.

– Haha. Jag tror faktiskt inte att jag har prövat det. Och det är nog bra. Förmodligen skulle jag bara... flippa ur totalt! Hellre Adult Swim än HBO?

– Nej! HBO gör ju så mycket bra serier de med. Jag säger, hellre Adult Swim än SVT! Men du gillar vanliga sitcoms också?

– Absolut. Jag tror det är känslan av att dras in i någonting, som en riktigt knäpp familj. Jag tycker till exempel mycket om Everybody Loves Raymond. Gör du? På riktigt?

– Haha, ja! Det är så knäppt, och det finns så många karaktärer, man förstår inte hur de kommit på allting.

SID 26

novell1.indb 26

08-04-07 05.50.26

proudly presents

2 AUGUSTI STOCKHOLM S NALEN N

Cary Brothers, Catherine Feeny, Brian Wright, Jim Bianco, Greg Laswell

6 maj maj S Södra ö Teatern Stockholm aj S tenh 7m maj Stenhammarsalen Göteborg

24.04 Mejeriet, Lund (Förband till Familjen) • 03.05 Jeriko, Malmö 16.05 Rock Sensation/HG, Linköping • 17.05 Koriander Bar, Karlstad 23.05 Debaser Medis, Stockholm

biljettkassa 08-531 99 490 samt www.sodrateatern.com • LiveNation.se

w www.drivebytruckers.com www.brighterthancreationsdark.com w ww.brighterthancreationsda www.newwestrecords.com w

Biljetter: www.ticnet.se, 077-170 70 70, Ticnet- och ATG-ombud, Södra Teaterns novell1.indb 27

08-04-07 05.50.44

Prenumerera på Novell Missa inte premiärerbjudandet! Du får tre nummer hem i brevlådan för 150 kronor. Lite innan magasinet kommer ut i affären, och dessutom lite billigare. Beställ på www.magasinetnovell.se eller betala 150 kronor till plusgirokonto 449811-9. Skriv namn och adress i meddelandefältet, samt vilket nummer du vill börja din prenumeration med..

novell1.indb 28

08-04-07 05.50.45

Adrian Recordings

Album: Can You Take More? Ny singel: You Need To

www.adrianrecordings.com www.myspace.com/printermusik www.myspace.com/adrianrecordings

novell1.indb 29

08-04-07 05.50.47

AUTISTERNA NOVELL/VÅR 2008

D E T T R E

T O G B A R A S E KU N D E R

SID 30

novell1.indb 30

08-04-07 05.50.48

AUTISTERNA NOVELL/VÅR 2008

TEXT: ADAM SVANELL

FOTO: EvElina lina Hul HulTqvisT

Östersundsbandet LoLa barbershops sångare anders Johansson dog i en frontaLkrock på väg tiLL huLtsfredsfestiva L Ltsfredsfestiva Len. i vår ger hans gamLa bandkamrater ut sitt debutaLbum under namnet autisterna. vuxnare, personLigare och med texter som kretsar kring minnena av anders.

öteborg, 15 juni 2006. Trots att det är en av sommarens finaste dagar mår Andreas inte bra. Solen värmer och himlen är klarblå där han promenerar i området kring Stigbergstorget. Ändå kan han inte släppa känslan av att någonting är fel. – Det var något, något som absolut inte kändes bra. Det kanske låter sjukt, men jag mådde så jävla dåligt i hela kroppen, berättar han i efterhand. Samma förmiddag har hans tre gamla bandkamrater Jesper, Per-Olof och Anders åkt till Hultsfredsfestivalen. Andreas ville följa med, men var tvungen att jobba. Nu ringer han Anders för att önska sina vänner en trevlig festival. Ingen svarar. *** Per-Olof minns att han hade på sig ett köksförkläde prytt av gröna löv. Anders Johansson bar en tröja med apelsiner på, det skulle matcha förklädet. De klev upp på scenen med stora förhoppningar. I Folkets hus var det fullsatt. Alla FAKTA Östersunds högstadieskolor hade röstat Autisternas debutalfram varsin vinnare, som nu var här bum ”Sista scenen” för att göra upp om segern i tävlingen släpps den 14 maj. Talangen 1996. Det hade visserligen Första singeln bara varit två band som ställt upp i delheter ”Himmelen”. tävlingen på Kastalskolan, men Anders Under våren spelar och Per-Olofs band Fable Factory hade Autisterna i Borås, slagit det andra. Nu ville de vinna igen. Malmö och Ifall musiken inte skulle räcka så Göteborg. Lola hade de jobbat extra mycket med Barbershop gav ut en skiva, EP:n ”Sportsscenframträdandet. Förutom klädseln man” från 2000. hade de övat in danssteg till sina bluesrocklåtar. Men till Anders och Per-Olofs besvikelse hamnade Fable Factory långt ner i placeringslistan. – Vi blev väldigt bedrövade när vi inte vann. Vi var lite plojiga, men samtidigt väldigt ambitiösa, säger Per-Olof. Segrade gjorde istället grungecoverbandet O. Deras trummis hette Andreas och var inte så imponerad av Fable Factory. Samma sak gällde Jesper, som stod i publiken och tyckte att Anders och Per-Olof var töntiga. Men två år senare

bildades Lola Barbershop – Anders och Jesper på gitarr, PerOlof på bas och Andreas på trummor.

ill en början var allt mest på skoj. Influenserna kom från Beach Boys, och ändelsen Barbershop syftade på att alla fyra medlemmar sjöng. – Runt 96-97 skulle allting vara så hårt och tufft, det var hela Umeågrejen. Men vi var inte så himla tuffa, så det blev lite en reaktion mot det. Vi fick ta det åt andra hållet istället, säger Jesper. Snart fick bandet åka och spela i grannstaden Sundsvall, och deras första inspelning gavs ut av ett litet indiebolag. De skaffade banduniform: röda byxor, randiga tröjor och scarfs. Så småningom blev de regelbundet omskrivna i lokalpressen. De började skaffa sig en publik. Per-Olof och Anders delade på låtskrivande och leadsång, likt ett Östersunds Lennon och McCartney. Två starka viljor, ständigt oense om textrader, slingor och ackordföljder. Samtidigt nära vänner med gemensam historia och gemensamma drömmar. De hade gått i samma klass sedan mellanstadiet, men funnit varandra först i de unga tonåren. De förenades av musikintresset och känslan av att inte passa in i lilla Brunflo utanför Östersund. Anders var den känslige androgyne killen som ville vara punkrockare. Per-Olof var den lillgamle som lånade Marx och Foucault på biblioteket. Efter gymnasiet stannade de kvar i Östersundsområdet. Jesper ville därifrån, och till slut hoppade han av bandet. Ersatte gjorde ännu en Anders, den två år yngre Anders Nilsson. Samtidigt försvann fler och fler av deras vänner från staden. Alltmer av umgänget kom att kretsa kring bandet. De tog tillfälliga jobb, repade upp till fyra gånger i veckan och var ständigt ute och spelade. Ena veckan i Hässleholm, nästa i Jokkmokk. Under ett år gjorde de drygt 50 konserter. – För det mesta var det små spelställen och inte så mycket folk. Det blev som att vi skulle övertyga publiken varje kväll, säger Anders Nilsson. Under den här tiden utvecklade Anders J och Per-Olof en ritual, att en gång om året promenera till skateboardrampen i Brunflo. Där satt de och pratade om framtiden. Att bandet skulle lyckas, att de skulle flytta, att allting skulle bli annorlunda. SID 31

AUTISTERNA NOVELL/VÅR 2008

öteborg, 29 februari 2008. – Gick det inte för snabbt? Per-Olof tittar osäkert på sina bandkamrater. De sista tonerna i ”Glömda år” har precis klingat ut, och precis som efter de andra låtarna de spelat är han missnöjd med tempot. Någon suckar. Längs väggen hänger telekablar och fotbollsvimplar sida vid sida. Förutom att vara Autisternas replokal fungerar huset som klubbstuga åt korpfotbollslaget IK Virgo. Ibland avbryts bandets rep av att truppen kommer för att byta om. Bakom trummorna tittar Andreas på låtlistan och räknar in nästa i ordningen. Jesper och leadgitarristen Anders Nilsson står koncentrerade med blickarna långt bort. ”Drömmer om vännen från norr, han som ärrats just som mig” sjunger PerOlof. Han tar några trevande danssteg, sätter sig ner. Det är genrep inför kvällens konsert på Kulturhuset Underjorden i stadsdelen Gamlestan. Skivbolaget Luxury arrangerar en minifestival och räknar med att det blir fullsatt, mellan 300 och 400 personer. Autisterna är huvudakt. När låten tagit slut frågar någon om allt lät som det skulle. – Det gick lite snabbt, muttrar Per-Olof. ***

Lola Barbershop. Andreas, Per-Olof, Anders J, Anders N.

lera gånger tycktes Lola Barbershops satsning ge utdelning. Såväl bokningsbolag som skivbolag hörde av sig, men varje gång visade det sig mest vara snack. Tills våren 2003. Bandet kom i kontakt med Göteborgsetiketten Dolores och fick spela in en demo med producenten Björn Olsson, som samarbetat med bland annat Håkan Hellström. Skivkontraktet var så gott som klart, trodde bandet. De flyttade till Göteborg för att satsa större än någonsin. Istället blev det tvärtom. Dolores blev uppköpt av skivbolagsjätten EMI, och deras planer för Lola Barbershop glömdes bort. Efter det kom lusten aldrig riktigt tillbaka. Bandet fortsatte göra musik tillsammans, men repen blev färre. Medan de andra började plugga satt Anders J och Andreas i den lägenhet de delade i stadsdelen Majorna. De kände sig bortkomna. Särskilt Anders, som varit minst entusiastisk av alla över att flytta. – Han var nog den av oss som hade störst hjärta för SID 32

Östersund, och jag tror att han var lite rädd för att flytta. Men sedan, efter ett tag i Göteborg, blev han en helt annan människa. Han blev mycket mer självständig, säger Andreas.

llt eftersom repen med Lola Barbershop blev färre började Per-Olof fundera på att starta ett sidoprojekt. Ungefär samtidigt värvades han och Jesper, som också flyttat till Göteborg, som blåsmusiker till två andra band med Östersundsanknytning – Vapnet och Hello Saferide. Per-Olof skrev några låtar på svenska. Så småningom bildade han ett band, där Anders Nilsson och Jesper spelade gitarr. De tog namnet Autisterna efter Stig Larssons roman. En kväll i januari 2006 spelade de på Jazzhuset i Göteborg. Andreas och Anders J stod i publiken. – Det var kanske deras tredje spelning eller något. Jag hade bara hört inspelningar, men tyckt att det lät jävligt bra. Och spelningen var skitbra. Fast det var ganska jobbigt för oss, särskilt för Anders, säger Andreas. En av de låtar Autisterna spelade heter »Runt 96-97 skulle ”Himmelen”. Texten handlar om uppväxtåren allting vara så hårt i Brunflo och var direkt och tufft, det var hela riktad till Anders. ”Minns Umeågrejen. Men du rampen där vid skolan” vi var inte så himla sjöng Per-Olof. ”När vi tuffa, så vi fick ta det åt var små så brukade vi drömma där.” andra hållet istället.« Anders blev både rörd, Jesper Hedin stolt och ledsen. Ända sedan de började spela musik hade han och Per-Olof jobbat tillsammans. Texten till ”Himmelen” var en hyllning, men samtidigt ett avsked. Epoken Lola Barbershop var över.

önköping, 15 juni 2006. Per-Olof kliver ut i solskenet utanför bensinstationen. Han ser sig förvånat omkring. Var är bilen, vart har de andra tagit vägen? Men så minns han. Det här skämtet brukade de köra förr med Lola Barbershop, att låtsas köra ifrån den som är sist kvar. Han går runt hörnet och mycket riktigt – där står den, deras guldfärgade Renault Clio. Han hoppar in i baksätet och Jesper startar motorn. Båda två ska uppträda med Vapnet på Hultsfredsfestivalen, och har bett Anders J att följa med som gitarrtekniker. De har ju lite dåligt samvete. Medan de spelar med tre olika band har han nästan ingenting på gång. Hultsfredsresan har blivit en chans att vara schysta och ge någonting tillbaka till sin gamle bandkamrat. Själv har Anders varit nervös. Det var flera år sedan

AUTISTERNA NOVELL/VÅR 2008

Autisterna. Jesper, Per-Olof, Anders N, Andreas, Sofia och Björn.

ANNIKA OCH MARTIN MINNS LOLA BARBERSHOP FOTO: ANNIKA NORLIN

Annika Norlin, idag artist under namnet Säkert!, upptäckte Lola Barbershop när hon jobbade på lokaltidning i Östersund. – Det kändes så himla stort när deras första demo kom till redaktionen. De var det första lokala band som jag trodde kunde funka utanför länets gränser. Och när de spelade på Storsjöyran hade alla i bandet likadana kläder. För att vara i Östersund kändes det oerhört avancerat.

Vapnets gitarrist och låtskrivare Martin Abrahamsson gick på samma högstadieskola som Per-Olof och Anders. Han följde Lola Barbershops karriär ända från starten. – Jag minns att jag var ganska avundsjuk på dem. Lola Barbershop var Östersunds enda popband. Medan jag själv mest gick runt och gnällde fick de åka till Sundsvall och spela. Det var stort.

SID 33

novell1.indb 33

08-04-07 05.50.56

AUTISTERNA NOVELL/VÅR 2008

Autisternas replokal är även klubbstuga åt fotbollslaget IK Virgo. SID 34

novell1.indb 34

08-04-07 05.50.57

AUTISTERNA NOVELL/VÅR 2008

han senast var på Hultsfred och han har oroat sig för ndreas gråter där han sitter i sitt kök och talar om att han som 25-åring ska känna sig gammal. Dessutom har dagen då olyckan hände. Han berättar hur han blev han varit pank, som vanligt. Nu har han lyckats få ihop 800 uppringd av Anders flickvän, hur de kastade sig in i en kronor som ska räcka resten av månaden. bil, fick motorstopp på vägen och inte hade en aning om hur Genom en nervevad ruta strömmar varm juniluft in i bilen. allvarligt skadad Anders var. Hur de sedan förstod att han Utanför viner skogen förbi. Anders har lugnat sig och ler där inte skulle överleva, och hur tiden på sjukhuset blev deras han sitter i framsätet bredvid Jesper. farväl. De kör på en smal sträcka utan vägren när Anders plockar – Det var en väldigt konstig känsla. Att precis ha blivit av fram sin Ipod. Han ska sätta på något med Håkan Hellström med en väldigt god vän, och att då få träffa sina andra kompiför att verkligen få igång festivalpeppen. sar och märka att de mådde bra. På något sätt blev jag ändå Då ser de en bil komma från motsatta hållet. Den kör på fel lycklig, trots att jag verkligen, verkligen saknade Anders. sida av vägen. Han berättar om vilken känslomänniska Anders var och Det tar inte mer än tre sekunder. Ändå hinner Jesper gå vilket starkt intryck han gjorde på alla som träffade honom. igenom alternativen hur många gånger som helst. Han minns Han förklarar hur kluven han själv kände sig när Autisterna, vad han fick lära sig på körskolan. Försök inte ta vänster. kort efter Anders död, frågade om han ville bli deras nya Försök aldrig ta vänster. Kör av vägen åt höger trummis. istället. Försök inte ta vänster. – Jag kan inte säga att jag var helt säker. Men bilen kommer rakt emot dem. På Anders och jag hade ju aldrig varit med i högersidan är det skog, till vänster helt tomt. Autisterna, och så skulle jag plötsligt hoppa på ”Det här fixar sig” tänker Jesper. ”Det ordnar nu. Samtidigt vet jag att han inte hade missun»Jag kan bli lite sig.” Han tar vänster. nat mig det, och att spela med dem känns som hämndlysten och ett bättre sätt att hedra honom. Att bara sluta Den mötande bilen svänger tillbaka till rätt sida av vägen. ”Här tar det slut” hinner Permed musiken hade ju varit att ge upp. hoppas att han Olof tänka. På sätt och vis har olyckan fört de redan samsom körde bilen mansvetsade vännerna ännu närmare varandra. ska höra oss i Å andra sidan var det ofta Anders som höll liv i it dammig rök pyser ut ur bilens radio.« kontakterna, som ringde runt och bjöd med alla airbags. Jesper Hedin när det var en fest eller fika på gång. Nu är det – Jag kände bara ”jag lever”. Det repen med Autisterna som gör att de regelbungjorde ont i magen, men jag levde ju, berättar det ses. Per-Olof. Olyckan fick också ett rättsligt efterspel, då Anders har förlorat medvetandet. Han andas mannen i den mötande bilen inte medgav att tungt och ansträngt. Det är bilens högra del, skulden var hans. Till slut tog mannens försäkringsbolag på där han sitter, som har frontalkrockat med vänstra delen av sig ansvaret, men Jesper kan fortfarande känna ilska. den mötande bilen. Jesper vinglar ut ur bilen för att göra det – På något sätt är det en skön hämnd att spela låtarna som enda han kan komma på – plocka fram varningstriangeln. handlar om olyckan. Jag kan bli lite hämndlysten och hoppas Per-Olof känner att det börjar flimra för ögonen. att han ska höra oss i radio, säger han. Ambulanser för dem till ett sjukhus i Jönköping. Per-Olof och Anders har inre blödningar och skickas omedelbart till operationssalen. Jesper är inte allvarligt skadad, har bara lite em timmar har passerat sedan genrepet och stämsmärta i knät. Han ringer hem till sina föräldrar. ”Det är nog ningen är betydligt mer uppsluppen. Per-Olof har lugnt” säger han. ”Vi åker säkert vidare snart.” förfest i sin och flickvännens lägenhet, i ett grått – Sedan när jag kom ut från röntgen och gick i korridoren höghus i Gamlestan – han påstår att det blivit utnämnt till så råkade jag höra en läkare som pratade i telefon. Han sa stans fulaste byggnad. Här bor de praktiskt taget granne med att ”vi skickar upp en kille som varit med om en olycka. Han Kulturhuset Underjorden. Genom ett fönster kan man se en har ett floating knee”. Och så sa han något i stil med ”han har strid ström av popkids på väg in i lokalen. hjärnsubstans utanför huvudet”. Förutom de fyra från Lola Barbershop består Autisterna Nästa förmiddag stängs respiratorn av. av basisten Björn Berglund och violinisten Sofia Gillgard. Nu tjatar Jesper på Sofia att hon ska tömma sitt glas absint *** innan de går till spelstället. Ur högtalarna hörs Chairmen Of The Board, The Magnetic Fields och – efter tjat från gästerna – ”Himmelen” med Autisterna. Anders Nilsson, som läser biologi, sitter och svarar på

SID 35

AUTISTERNA NOVELL/VÅR 2008

Live på Underjorden i Göteborg.

frågor om antioxidanter. En kille berättar att han drack exakt 1 000 folköl förra året. När diskussionen glider in på musik säger någon att ett visst band låter ”vuxet”. Nästa dag ska flera medlemmar i Autisterna använda samma ord, tillsammans med ”personligt” och ”ärligt”, för att beskriva hur deras musik skiljer sig från Lola Barbershops. När tjejen vid stereon nu sätter på ”Italy vs Helsinki”, Laaksos duett med Peter Jöback, börjar Per-Olof prata om en gammal idé han haft. Han vill göra en cover på ”När guldet blev till sand” från Kristina från Duvemåla. – Det är en fantastisk låt, egentligen skulle det kunna vara en countrylåt, säger han.

andet tar hissen ner, sneddar över en liten park och möts av en överfull lokal. De i sällskapet som inte står på gästlistan blir inte ens insläppta. Underjordens färgglada lobby, som dagtid andas fritidsgård, har i mörkret och trängseln förvandlats till en fullfjädrad svartklubb. Varenda vrå är fylld av ungdomar som dricker billig öl. Innan Autisterna kan gå på scenen får arrangörerna mota ner alla som står där och dansar till ”Shoreline” med Broder Daniel. Konserten börjar trevande. Ljudnivåerna är inte riktigt som de ska, och delar av publiken verkar ta framförandet som en

ursäkt för att gå på toaletten eller ta en cigg. Men skaran framför scenen blir större och »Jag kan aldrig större. En bit in i andra låten bli mig själv, jag trängs folk med armbågarna för att komma längst fram. kan aldrig bli Skillnaden mot eftermiddamig själv.« gens genrep är markant. Anders Nilsson ler när han spelar. Låten ”Aldrig bli mig själv” handlar om att vakna upp Per-Olof dansar med en oväntad kallsvettig i en sjukhussäng. energi. Andreas svettas bakom trummorna, och Jesper tar i med hela kroppen i körstämmorna. När Per-Olof hör publikens jubel efter andra låten skrattar han, men samlar sig och presenterar nästa nummer. – Vi ska fortsätta med en låt som heter ”Aldrig bli mig själv”. Den handlar om att vakna upp kallsvettig i en sjukhussäng. När han mot slutet av låten skriker ut mantrat ”jag kan aldrig bli mig själv, jag kan aldrig bli mig själv” böjer sig den främre publikraden fram. De sträcker ut sina händer, försöker röra vid honom.

SID 36

SOFIERO SLOTT HELSINGBORG 3 JULI

Biljetter: www.ticnet.se, tel: 077-170 70 70 samt alla Ticnet- och ATG-ombud leonardcohen.aeglive.com I samarbete med Kulturbolaget www.kulturbolaget.se

LeonardCohen_210x270.indd 1 novell1.indb 37

08-04-01 08.41.36 08-04-07 05.51.02

MARIT BERGMAN NOVELL/VÅR 2008

MARIT BERGM AN – I N T E S K Y L D I G N Å N N ÅT –

ARNE KAPPLAN BERÄTTAR OM ATT DAGEN DÅ ALLT VÄNDE:

SID 38

MARIT BERGMAN NOVELL/VÅR 2008

TEXT: A AThEnA FA F rrokhzAd

FOTO: GRANT WILLING

NäSTAN TIO ÅR HAR GÅTT SEDAN RABALDRET RuNT DEN FEmINISTISkA ANTOLOGIN FITTSTIm. NOVELLS ATHENA A F FARRO kHzAD FLYGER TILL NEW YOR Y k FöR ATT PRATA FEmINISm mED EN AV BOkENS FöRFATTARE: mARIT BERGmAN.

arit Bergman har gjort illa foten. Hon har sparkat på en klädstång och går omkring med käpp. En mörkbrun i trä, ganska klassisk. Men det märker jag inte förrän hon reser sig upp. När jag kommer till kaféet i Carroll Gardens sitter hon redan och bläddrar i en modetidskrift. Det är hon som har valt mötesplatsen. Själv bor hon i Crown Heights, en annan del av Brooklyn. Jag är sen och hon säger att det snarare är regel än undantag i New York. Om ungefär tre timmar kommer Marit att återberätta hela intervjun för sin kille. Men nu ler hon och medan jag sätter mig ner utnyttjar mannen vid bordet intill pausen och berömmer henne för den svarta tunikan. Förmodligen har han ingen aning om att han pratar med Sveriges bäst klädda kvinna, ett epitet hon fick på förra årets Elle-gala. På planet till New York läser jag om antologin Fittstim, där Marit har skrivit en text om hur det är att vara ung tjej och inte bli tagen på allvar som musiker. Den gavs ut 1999 och var den första feministiska bok jag kom i kontakt med som tonåring. Genom Fittstim lärde jag mig massor om patriarkatet, den satte ord på mina upplevelser och erbjöd motståndsstrategier. När jag sitter och läser inklämd mellan två amerikanska affärsmän börjar jag gråta. Det slår mig hur viktig boken har varit för min generations feminister. Jag märker att jag har memorerat vissa passager ur Marits text som jag sedan har gått omkring och använt i flera år, utan att alls minnas att jag har fått dem från henne. Jag börjar fundera över vad som har hänt sen Fittstim kom för nästan tio år sen. FAKTA

Antologin Fittstim gavs ut 1999. Journalisterna Linda Skugge och Belinda Olsson var redaktörer. I antologin medverkar unga feminister som enligt förordet ”vill visa att det finns tjejer som har högre mål än att bli framröstade till Fröken Sverige”. Fittstim blev ett begrepp och väckte feministisk medvetenhet.

Antologin ”könskrig” som kom ut nyligen har jämförts med ”Fittstim”. Hur förhåller de sig till varandra?

– Jag orkade faktiskt inte läsa ut hela Könskrig, jag tyckte inte att den var särskilt bra. Visst var det de själva som gick ut med att den skulle vara en ny Fittstim? Det var lite klantig marknadsföring, det fick mig att jämföra. Grejen med Fittstim var ju att vi var arton tjejer med erfarenheter från olika områden. Det fanns ett tydligt upplägg där, och som helhet var boken en liten klump av verkligheten så som den såg ut i slutet av nittiotalet. Könskrig består ju av snarare av lite

allmänt funderande texter om kön. Det kan ju vara intressant i sig, men det känns inte riktigt som att den har samma slags relevans. Det vore i alla fall skitintressant att göra en ny Fittstim idag, eller kanske om fem år, för att se vad som har förändrats. Den, i kombination med lite andra saker, fick verkligen igång en diskussion om feminism som hade varit ganska död i mainstreamvärlden sedan sjuttiotalet. Hur kom det sig egentligen att du skrev i Fittstim?

– Helt enkelt för att jag kände Linda Skugge. Det var ju inte direkt så att någon satte in en annons i DN och skrev ”Hej alla unga tjejer i Sverige, var med och bidra med era tankar”. Jag har inte läst om min text på flera år, men jag tycker att den är ganska kass. I alla fall är den inte särskilt peppig, jag vet inte om man blir så sugen på att spela musik när man läser den. Så här i efterhand tycker jag att den aspekten är absolut viktigast; att göra det möjligt för unga tjejer att uttrycka sig via musik. Det är också mitt lilla bidrag till feminismen. Fittstim-texten inspirerade inte till det, men det har jag försökt gottgöra för i efterhand.

ommaren 2003 ordnade Marit tillsammans med de ideella föreningarna Sheena och Rockparty ett tio dagar långt musikläger för tjejer, med syfte att ge dem möjlighet att träffas och spela tillsammans. Konceptet växte och idag ordnas det popkollon på sammanlagt sju platser i Sverige. I boken Äga rum, en annan nyutkommen feministisk antologi, finns en text av The Tonic Bang, ett rockband som bildades på ett av dessa kollon och som bland annat har spelat med Marit på Hultsfredsfestivalen.

Rubriken på din text i Fittstim är Hellre punkbrud än isprinsessa och jag har funderat på...

– Det var inte jag som satte den rubriken! Jag hade nog gärna velat vara både och, om jag hade fått välja. Okej, men om vi låtsas att du hade skrivit rubriken så tänker jag i alla fall att den är intressant eftersom den ställer två femininiteter mot varandra och väljer den som är häftigast och mest politisk. men vad jag funderar på är om man fortfarande kan vara punkbrud när man är över trettio och etablerad musiker? Finns det inte ett slags alternativ femininitet som är socialt godtagbar när man är ung och rebellisk och tjugonånting, men som inte riktigt är legitim när man är trettionånting och förväntas bli vuxen och skaffa sig man och barn och ordentlig sysselsättning? Hur har din syn på femininitet utvecklats sedan din punktid på nittiotalet?

– Att positionera sig är helt klart mer centralt när man är yngre och försöker förstå sig själv genom att ta spjärn emot något. Mellan tio och tjugo är det ju det viktigaste SID 39

MARIT BERGMAN NOVELL/VÅR 2008

i en diskussion om musik, att jag tar för givet att killarna kan mer. Och sen får jag påminna mig själv om att det inte är så. Jag kan komma från studion och ha tillbringat en hel dag med att spela och producera allting själv, och sen tror jag ändå inte på det om jag läser i tidningen att en annan tjej har gjort samma sak. Och då blir jag jävligt arg på mig själv. Artister som Beyoncé eller Christina Aguilera är ju till exempel väldigt delaktiga i produktionsprocessen, men eftersom de är tuttbrudar tar jag för givet att de inte kan nånting. Det är väl därför man blir lite mer ödmjuk med åren också, när man inser att det inte är så lätt att vara fördomsfri och öppen alla gånger. Men du, vi måste gå nu! Jag ska träffa min vän Terese om några minuter och hjälpa henne att shoppa. Vi lämnar det anspråkslösa kaféet och rör oss genom Smith Kan inte det där vara förrädiskt? Jag tänker att det lekfulla Street, på väg mot klädbutiken där Marits kompis befinner förhållningssättet kanske i slutändan bara innebär samma sak, det sig. Området är fyllt av barer, klädaffärer och kaféer. Det vill säga att man lägger ner väldigt mycket tid och energi på att är en svinkall eftermiddag, husen upprätthålla en normativ kvinnlighet. är små och ganska pittoreska och – Men vad spelar det egentligen för människorna som omger oss kan bäst roll? Det beror ju på vad man lägger i karakteriseras som bobo, journalisten de där orden, eller hur? För mig innebär »Jag kan inte representera David Brooks term för att beskriva den inte femininitet att man automatiskt sitter med benen i kors eller inte tar den svenska feminismen, folk urbana överklass som förenar både borgerliga levnadsvillkor och bohemiska någon plats. tycker ju väldigt olika saker. ideal. Marit stödjer sig på sin bruna Är det fortfarande som du skriver i käpp och vi går så snabbt vi kan för att Fittstim, att avsaknaden av kuk är lika med Ibland har jag nästan lust att säga: Lägg er inte i vad jag inte bli alltför sena. tekniskt efterbliven i den mansdominerade som finns. Typ ”jag är ingen sportfåne, för jag är indie” eller tvärtom. Nuförtiden har jag ganska stor koll på vem jag är, och intresserar mig snarare för olika sätt att vara på. Mer ”jaha, så man kan vara cheerleader också, det verkar roligt”. Jag ser allting lite mer utifrån och att vara en del av nånting känns inte lika viktigt som förut. Det är samma sak med feminismen, den var ju också en viktig del av ett identitetsbygge. Jag kan bli ganska irriterad när folk är över trettio och fortfarande håller på att positionera sig gentemot andra människor. För mig är det på sätt och vis lite svagt, och de människorna är också ofta tråkiga att umgås med. Jag tror att man snarare blir friare med åren, att man som äldre kan leka med de där kraven som man upplevde som så begränsande.

musikvärlden?

gör, är ni snälla.«

– Det är omöjligt för mig att veta. Det är en sak när man är helt okänd och alla tar för givet att man inte kan spela. Nu vet ju folk vem jag är och när jag kommer med mitt feta band behöver jag ju inte ens förhålla mig till det där. De som jag jobbar med, alltså både män och kvinnor, vet att jag är kompetent. Det är väldigt sällan som någon försöker köra över mig nu för tiden. Snarare är det faktiskt tvärtom, de tror att jag kan mycket mer än vad jag egentligen gör. Det är svårt för mig att veta hur det skulle vara idag ifall jag som ung tjej skulle ta med mig min gitarrförstärkare till en festival och vilja spela. Jag vet inte om folk fortfarande skulle försöka stoppa i sladden.

n av de bästa passagerna i Marits Fittstim-text är när hon skriver om den gången då Candysuck, punkbandet som hon spelade i mellan 1992 och 1998, inledde en konsert med att gå omkring på scenen och låtsas som att de inte visste hur instrumenten skulle användas. De försökte driva med fördomarna men parodin misslyckades, eftersom publiken blev irriterad och trodde att de verkligen var så bortkomna. – Men det där med förutfattade uppfattningar utifrån kön är så klart ingenting som jag är immun mot. Ibland märker jag till exempel att jag glömmer bort att vända mig till tjejerna

Men har avsaknaden av kuk motiverat dig att bli känd och etablerad? Jag menar, risken att folk tror att man som tjej är musikaliskt efterbliven är ju i alla fall lite mindre ifall de har hört ens låtar på radio och läst om en i tidningen.

– Absolut, så är det nog. Fast jag har nog haft mörkare skäl till att vilja bli känd också. Något slags överdrivet bekräftelsebehov till exempel. Jag pendlar så mycket mellan att tycka att det är roligt och jobbigt att vara en offentlig person. Det är delvis därför som det är så perfekt att bo i New York. Här vet ingen vem jag är och jag kan vara vem jag vill, med vem jag vill. Och sen åker jag till Sverige ibland och får kärlek och bekräftelse och gratiskläder. Alltså, jag är inte Amy Winehouse direkt. Det är inte så att jag har paparazzifotografer hängande i hälarna när jag tar crack. Eller jag menar, jag tar inte crack heller. Så det var därför du kom på att du skulle flytta hit?

– För knarkets skull? Nej, så här, för mig är det självklart att man väljer att bo här ifall man har möjlighet att göra det. New York en så romantisk stad, det finns ett slags frihet här. Jag tror att det handlar om en möjlighet att uppfinna sig själv. Även om man inte har något sammanhang när man kommer hit är det väldigt lätt att få ett. Och väldigt lätt att få vara ifred om det är det man vill. En annan grej är att det finns väldigt mycket folk som gör bra grejer här, så man

SID 40

novell1.indb 40

08-04-07 05.51.07

MARIT BERGMAN NOVELL/VÅR 2008

SID 41

novell1.indb 41

08-04-07 05.51.15

MARIT BERGMAN NOVELL/VÅR 2008

har det varit sen jag var sjutton år och spelade i Candysuck. Någon annan har alltid velat att jag ska företräda dem, vilket på sätt och vis är en ära, men också helt omöjligt. Jag kan inte representera den svenska feminismen, folk tycker ju väldigt olika saker. Ibland har jag nästan lust att säga: Lägg er inte i vad jag gör, är ni snälla. Ifall ni sedan kan använda det är ni hemskt välkomna, men jag kan inte anpassa min musik på det sättet. Det är klart att det finns politik i det jag gör. Om några veckor släpper jag till exempel en låt på min hemsida, som handlar om bögsex och utanförskap. Det är på sätt och vis en klassisk poplåt som är applicerbar på precis vad som helst. Men samtidigt har den också substans. Den handlar om hur det måste ha varit att komma till Manhattan som bög på sjuttiotalet och plötsligt hitta ett sammanhang, när alla hade velat skjuta en innan. Vi är framme vid Bird, den lilla klädbutiken som specialiserat sig på exklusivt mode från nya designers runt om i världen. Marit presenterar mig för Terese. – Hej, jag tog med mig journalisten också. Hittar du någonting fint? Hur mycket pengar har du tänkt lägga ungefär? Jag tycker att du ska köpa en klänning och ett par snygga skor.

»Det är klart att det finns politik i det jag gör. Om några veckor släpper jag till exempel en låt på min hemsida, som handlar om bögsex och utanförskap.«

kommer liksom inte undan med att vara kass. Det finns så mycket samlad erfarenhet, alla jag jobbar med är verkligen grymma på det de gör och jag lär mig mycket om hur slipstenen ska dras. Jag bodde här i tre månader för några år sedan också, och blev lite stressad över det enorma utbudet. Men nu är jag här på obegränsad tid! För att inte vara förföljd av paparazzifotografer är du ändå ganska omskriven. Hur tycker du att du skildras i svenska medier?

– Jag har alltid fått ganska bra recensioner. Men det känns ändå som att jag blev ganska trashad, särskilt i början, för den jag var snarare än för vad jag gjorde. Nu kanske jag sätter mig själv på höga hästar, men jag tror att det handlar om att jag inte ger intryck av att behöva bli omhändertagen. Och det är nånting som vissa män reagerar på, att jag har mage att tycka att jag ska få prata och synas och finnas. Jag blev nog ganska chockad över det i början. Tycker du att det finns förväntningar på dig från feministiskt håll?

– Jag försöker verkligen att inte tänka på det. Men så där

erese provar kläder och får hjälp av Marit, som är en hängiven stylist och också har designat en del själv. De har känt varandra sen gymnasietiden i Västerås, är ett gäng som har hängt ihop sen dess och har planer på att köpa ett hus tillsammans. Terese har nyligen flyttat till Malmö från Stockholm och jobbar som servitris i Köpenhamn. Marit försöker övertala henne om att det är smartare att köpa enstaka dyra kvalitetsplagg istället för att shoppa på H&M jämt. Själv spanar hon i ett par klackskor i blå lack, men bestämmer sig för att låta bli. För att kunna göra allvar av hennes råd gäller det att man har de tvåhundra dollar som en genomsnittlig klänning verkar kosta här. Kassörskan frågar ifall vi vill ha hjälp och det visar sig att hon är från Sverige. Vi står och pratar en stund och mitt i samtalet börjar hon kommentera sitt eget utseende. – Jag har verkligen gått upp i vikt. Det är liksom som om någon har tagit en massa fett och stoppat det i min kropp. Vi protesterar, hon är verkligen väldigt smal. Marit gör ett tappert försök. – Min pappa brukar säga så här: Föreställ dig att du var med om en olycka och inte kunde äta på en månad. Tänk vad glad du skulle vara då, över att du hade en fettreserv. Kassörskan nickar, men hon ser inte helt övertygad ut. Terese betalar för den vita klänningen och vi lämnar butiken. Ute på gatan filmar Terese Marit som flamsar runt och gör Charlie Chaplin-imitationer med käppen. Hon håller på att dokumentera scener ur sitt liv som hon sedan ska klippa ihop till en musikvideo. Det är lite ironiskt att en spark på klädhängare har resulterat i något som hon använder som modeaccessoar. En stund senare är vi inne i basplaggaffären

SID 42

novell1.indb 42

08-04-07 05.51.20

MARIT BERGMAN NOVELL/VÅR 2008

American Apparel, kedjan som har byggt sin framgång på att sälja etiskt tillverkade kläder och som öppnade en butik i Stockholm förra året. Härifrån köpte Marit förr sina turnétröjor, fram till dess att företagets grundare blev stämd av några kvinnliga inställda för sextrakasserier. Då bytte hon leverantör, men handlar fortfarande här privat ibland. Terese köper tights på inrådan av Marit och jag går mest omkring och förundras över utbudet. Ändlösa linnen och hoodies i alla möjliga färgskalor. ”Men alltså, vad larvig hon var med sitt fett”, säger Terese. – Jag tror att det är ett sätt att försöka bli kompis. Om det kommer in en tjej i butiken så försöker man bonda med henne genom att prata om det som förväntas vara den minsta gemensamma nämnaren mellan alla tjejer, nämligen vikten. Och så blir man polare och så är chansen större att man säljer något. Men enough shopping, nu går vi och dricker drinkar. Jag ska visa er den bästa baren i stan. På dörren till Brooklyn Social står det ”Non-members welcome” och i ett hörn i lokalen står en jukebox och spelar Billie Holiday. Marit småpratar lite med bartendern och beställer varsin Risposto till oss. Det är en cocktail bestående av vodka, mandarinskivor och färsk rosmarin, säger Terese. – Det finns i princip bara två sorters klädstilar som män förstår hos kvinnor: den söta tjejen med jeans och vit skjorta och den sexiga tjejen i sin lilla svarta. Det som faller utanför, och det inkluderar ju det innovativa modet, är oftast svårbegripligt. Det är ganska mycket hora och madonna över det hela. Killarna i sin tur har inte särskilt många valmöjligheter. Men dansarna i videon till min böglåt är otroligt läckert klädda. Ni vet den manliga sexuella fantasin om två kvinnor som är med varandra? Det är ju likadant omvänt också. Ni skulle ha sett hur de rörde sig när de dansade. Det finns verkligen ett särskilt sorts begär som uppstår när man vet att något är omöjligt att få...

är vi träffar Marits kille Emil utanför den italienska restaurangen Frankie’s 457 på Court Street är vi redan lite fulla. Medan Marit väljer ut förrätter till oss och berättar för Emil om intervjun skämtar Terese och jag om deras jet set-liv i New York. En timme senare är hon och jag tillbaka på Brooklyn Social. Emil har åkt till en konsert i Williamsburg som han ska skriva om och Marit, som efter några glas börjat känna av sin latenta förkylning, försvinner iväg i en taxi. Krogen har fyllts med gäster nu. Terese och jag dricker varsin Risposto och står och pratar i baren. Bartendern kommer förbi ibland och lägger sig i samtalet, försöker få oss att komma tillbaka efter stängningsdags. När han ska ta en beställning lutar han sig över bardisken, spänner ögonen i gästen och säger: ”Talk to me.” – Det verkar finnas en bild av Marit i Sverige som en sur vänsterfeminist, när hon egentligen är en ganska glammig. Eller jag menar, som om det fanns en motsättning. SID 43

novell1.indb 43

08-04-07 05.51.43

KIM KI O NOVELL/VÅR 2008

SID 44

novell1.indb 44

08-04-07 05.51.46

KIM KI O NOVELL/VÅR 2008

POP FR ÅN GR ÄNSEN: Adam Tensta

DEN SVENSkA POPELITEN äLSkAR DEm, mEN Eu:s BYRÅkRATI HINDRAR DEN TuRkISkA DuON kIm kI O FRÅN ATT SLÅ IGENOm I EuROPA. I ISTANBuL äR muSIkEN EN OSTADIG BRYGGA mELLAN öST OCH VäST. TEXT: Clara BErgsTröm FOTO: Aylin GünGör

KI I

stanbul är den enda stad på FAKTA jorden som ligger i två världsKim Ki O består av delar. Guideböckerna beskriver Ekin Sanac och Bermetropolen som en kontrasternas na Göl. De har än stad där hundraåriga moskéer och så länge gett ut sin musik på Internet och moderna nattklubbar ligger vägg i vägg. på egenproducerade Här åker de mest konservativa och de cd-skivor. Den finns mest frigjorda samma spårvagnar. att tillgå till exempel På ett sätt har böckerna rätt, sundet på bandets MyspaceBosporen gör uppdelningen mellan väst sida. Indiebolaget och öst så konkret den kan bli. Men Celebrity Lifestyle ger vattnet är ingen barriär, på vågorna ut en vinylskiva med pendlar tusentals människor fram Kim Ki O inför deras och tillbaka varje dag. Att åka till spelning i Stockholm Asien från Europa, mellan Kadiköy den 31 maj. och Karaköy, kostar 1.30 ytl, ungefär åtta svenska kronor. Gränsen åt andra hållet, mot resten av Europa, är svårare att ta sig över. – Missar vi Frankrikespelningen också?! Ekin Sanac har en bekymrad min när hon öppnar dörren och Berna Göls suck ekar mellan hallens marmorväggar. Vi befinner oss i Goztepe, en lugn stadsdel på den asiatiska sidan. Det är tisdag eftermiddag och i ett mahognytonat vardagsrum träffas Ekin och Berna för ett sista rep inför spelningen på torsdag, som också är genrepet inför europaturnén med Jens Lekman. De ömsesidiga suckarna gäller ett mejl från konsertarrangören. Det är krångel med visum inför turnén. Igen. När de väl har funnit ett sätt att komma in i Frankrike är det plötsligt olagligt att gå upp på scenen. Det räknas som arbete och enligt visumet är de turister. Spelningen i Schweiz har de redan tvingats stryka. – Vi behöver ju inte ens tjäna pengar, kan vi inte säga det? utbrister Berna och tänder en cigarett vid matsalsbordet. Det låter som att det är Ekin som hon måste övertyga, men hon vet att byråkratin är mer komplicerad och långdragen SID 45

KIM KI O NOVELL/VÅR 2008

senare ringde Ekin och frågade om inte Berna ville starta ett än så. ”girlband” med henne. Inom en vecka hade de samlat ihop all Fem minuter senare skrattar de igen, nikotinet har lugnat. nödvändig musikutrustning. Ekin hade redan övertygat sina Ekin och Berna dricker te i tulpanformade glas och bjuder föräldrar om att repandet i vardagsrummet inte skulle störa på Ekins förlovningspraliner. Berättar att de är rätt nöjda grannarna mer än pappans ständiga filmtittande. Kim Ki O ändå, att få komma iväg över huvud taget räcker. Nu är det var bildat. två veckor kvar. Men först en spelning på hemmaplan som För Kim Ki O blev de sorgsna poplåtarna en genväg – och förband åt Jens Lekman, en chans att övertyga honom om att ett förhållningssätt – till Europa. Att skriva poplåtar på han gjorde rätt när han bjöd med dem på turnén. turkiska är en utmaning, men för Ekin och Berna känns det – Det är svårare att hitta en bra bandkamrat än någon viktigt att faktiskt försöka. Svårigheterna ligger i språkets att gifta sig med. Berna och jag är varandras motsatser men grammatik. Många kasus och andra regler gör det svårt att förstår varandra på ett speciellt sätt, säger Ekin. Hon är dela upp orden i stavelser. Ska budskap nå fram gäller det lugn och tystlåten, men inte särskilt blyg. Hon bara skriver att hålla dem så enkla som möjligt. I mångas öron verkar hellre än talar, jobbar som redaktör på en kulturtidskrift om texterna nog bara handla om krossade hjärtan. Men relationer dagarna. Trivs hemma i Goztepe och gillar inte kaoset på den kan se ut på många sätt. Kim Ki O gör lekar med ord till ett europeiska sidan. I sommar flyttar hon hemifrån för första sätt att förmedla åsikter som vanligtvis är svåra att artikugången. Hon och pojkvännen Baris har bestämt sig för att lera. Som den deprimerande turkiska politiken. gifta sig. Berna frågar om jag sett Marjane Satrapis film ”Persepolis”, – Den enda vettiga anledningen till att gifta sig är egentoch berättar att hon tror ligen att man får sätta ihop att landet är i ett liknande skivsamlingarna, säger läge som Iran befann sig Berna. Hon är uppväxt på i före revolutionen 1979. europeiska sidan och bor just »Våra mammor brukar säga att de är tackParanoian sprider sig nu tillfälligt med sin storesamma för att de kunnat leva så fria liv, omkring dem och röstsedeln bror, sedan hon kom hem kan inte göra mycket. Också från utbytesstudier i Holland men att det kommer att bli sämre för oss.« föräldrarna förmedlar för några veckor sedan. Berna Göl känslan av att något är på Sin pojkvän dumpade hon väg att hända. Men ingen samtidigt. Hon pratar mycket vet vad. och engagerat, skämtar och – Våra mammor brukar säga att de är tacksamma för att de gestikulerar när orden inte räcker till. kunnat leva så fria liv, men att det kommer att bli sämre för oss. e beskriver hellre varandra än sig själva, på sätt som bara gamla vänner klarar av: Ekin får höra skämt om sin korta längd och järnvilja, Berna om sin stora mun är de talar om politik ersätts de förväntansfulla och ständiga förvirring. rösterna med lågmälda, försiktiga. De talar om läget De möttes i Istanbuls amerikanska high school när de var i vaga ordalag, som om sakfrågorna bara resulterar elva år gamla. Föräldrarna hade fått dem att plugga, och den i frustration. Frågor om respektive problem bemöts med som hade tillräckliga betyg för den amerikanska privatskolan tystnad och axelryckningar. Kunskapen har de, men hoppet är fick inte missa chansen. Skolmiljön var kreativ men hierarborta. Möjligen kommer det fram efter några raki med vänkisk, där fick man lära sig kritiskt tänkande iklädd proper nerna, men sällan annars. skoluniform. Oron i förhållandet till politik bland 80-talister brukar Engelskan i skolan öppnade dock upp för den västerländska beskrivas som både ett postmodernt och globalt fenomen, ett populärmusiken. Skivor var svåra att få tag på, men det gick sätt att förhålla sig till en framtid som inte enbart är positiv. om man ansträngde sig. Och Dr Martens på fötterna och koll Turkiet står i dag mitt emellan två etablerade sätt att formupå banden betydde nya, äldre kompisar och många fester. Allt lera framtiden. På papperet är det ett sekulärt land, något var roligt. Men i klassen ansågs de allt mer konstiga, rebeller som nationens grundare Kemal Atatürk på 1920-talet menade som varken åt kött eller sminkade sig. Killarna i klassen hade var en förutsättning för moderniseringen. Det muslimska gott om material för att trakassera dem. Rättvise- och utvecklingspartiet, AKP, har dock makten sedan Efter studenten tappade Ekin och Berna bort varandra. 2002. I det senaste valet fick de över hälften av rösterna. Flera Typiskt tonårstjafs kom emellan. Men för två år sedan började sekulära bestämmelser håller på att luckras upp. Samtidigt de ses på klubbar och konserter, märkte att de utvecklats kämpar AKP för att närma sig EU. Och en stor del av på samma sätt. De bytte telefonnummer och några dagar debatten just nu handlar om vilken väg landet ska gå.

SID 46

KIM KI O NOVELL/Vร R 2008

Berna Gรถl och Ekin Sanac. SID 47

novell1.indb 47

08-04-07 05.51.52

KIM KI O NOVELL/VÅR 2008

sammanhållande faktor i scenen och spelställena för osignade band blir allt fler, men det är fortfarande brist på små skivbolag som är intresserade av annat än hitlåtar. Kim Ki O fann lösningen genom kontakter med Sverige, men de hoppas att fler kan få chansen också här. Os från rostade kastanjer retar näsan, men det är inte det som sveper in gatan i ett vitt dis. Neonskyltar lockar till barer och restauranger, kebabkött blänker i gatuköken och gatans folkmassa har skingrats en aning. Berna och Ekin går arm i arm, som alltid. Vi svänger in på en tvärgata och hamnar i ett område fullt av affischer och gatukonst, Utanför Babylon, kvällens klubblokal, träffar vi mamma Inci, ista ciggen är släckt, teglasen tomma och rakryggad och elegant, tillsammans med ett Ekin ställer sig framför sin Korg MS2000 gäng av hennes vänner. Tid för soundcheck. medan Berna stämmer basen. Setlistan Några timmar senare, efter några Efesligger klar inför spelningen. Ekin växlar mellan pilsner och rostade kikärtor på loungebaren klaviatur och trummaskin, håller koll på ljud och »Den enda vetär Kim Ki O beredda, dags för samplingar. Berna lägger grunden till låtarna. tiga anledningen bredvid, spelning. Föräldrarna står uppe på Babylons De turas blundande om att sjunga. Det låter till att gifta sig balkong och Ekins pojkvän Baris, kvällens dj, mjukt och genomtänkt, lite som om Joy Divison fördubblat de elektroniska elementen och ersatt är egentligen att har precis spelat en gammal My Favorite-låt. Lokalen fylls ständigt på med folk. Ian Curtis bistra stämma med sopransång. man får sätta Mörkret faller och Ekin ser iskall ut när hon Femtiofem minuter och tolv låtar i sprakande ihop skivsamtrycker på play på kassettbandspelaren. Berna pc-högtalare senare står Berna i vägrenen och lingarna.« försöker ignorera mammans salongsberusade vinkar efter en dolmus, en turkisk taxibuss, som Berna Göl kompis som gång på gång skriker hennes direkt kör fram med öppna dörrar. Hon hoppar namn. Basgångarna vandrar genom lokalen. in och slänger fram en femliressedel till chaufföFemtiofem minuters speltid, precis som beräkren. Det är bråttom tillbaka till jobbet på arkinat. Ljudet låter betydligt bättre än i vardagstektkontoret. Gatorna är packade av bilar. När rummets tillfälliga soundsystem. en polisbil susar förbi i olycksfilen ser chauffören chansen och Det är inte bara kompisar och föräldrar som lyssnar i kväll. kör efter. Bortom hans huvud skymtar den enorma hängbro, Alla 300 biljetter är slutsålda och Ekins mobiltelefon har ringt upplyst i lila, som varje dag eskorterar miljontals bilåkade konstant under dagen när bekanta kommit på att det finns en istanbulbor mellan Europa och Asien. gästlista. Längs vägen pekar Berna ut hus och berättar om hur En stund efter Jens Lekmans spelning börjar Babylon kulturmärkta områden plötsligt blivit byggarbetsplatser. Den tömmas på folk, de mest hängivna samlas huttrande på gatan som har pengar kan göra det mesta. Hon ursäktar sig ständigt, men kan inte låta bli att bry sig om hur staden utvecklas. utanför. Ekin sitter på en trappa en bit bort och smuttar på en kork vodka. Först verkar hon sådär sval som vanligt, men hon Och systemet har uppenbarligen en hel del brister. Det är berättar snart hur lycklig hon känner sig. Spelningen gick bra, ännu alltför korrupt för att övertyga Bryssel. Själv har Berna och snart åker de i väg. Allt är som en dröm. Nu är de värda gått miste om en anställning på universitetet på grund av att lite turkiskt fyllekäk innan nattklubben med tre våningar får anslag dragits in utan förvarning. besök. Vår dolmus bromsar in vid Taksim-torget i Beyoglu, centrum för den nya delen av staden. Berna springer vidare *** mot kontoret.

Ekin och Berna ser knappast EU som lösningen på Turkiets problem. Regeringen är fundamentalistisk och det är bara politiker och affärsmän som tror att unionen kan göra någon skillnad. Befolkningen har annat att tänka på. Istanbul kanske känns som vilken europeisk storstad som helst, men vid Turkiets sydöstra gräns krigar man mot kurdiska PKK. I förorterna letar folk tak över huvudet. Och i strävan efter omvärldens erkännande förbjuder regeringen plötsligt rökning inomhus, den fattiga förortsbons enda lyx. Någon frihet blir det inte tal om, bara nya regler att följa.

***

orsdag eftermiddag och solen börjar gå ner över Istiklal Cadesi, självständighetsavenyn. Det är här i området som Istanbuls uteliv har sitt centrum. Stadens indiescen har växt sig större de senaste åren. Förut spelade alla band covers men nu börjar fler skapa eget material. Och fler internationella band väljer att besöka Istanbul. Myspace är en SID 48

ågra dagar efter att jag kommer hem får jag ett mejl av Ekin. Imorgon lämnar Kim Ki O Turkiet för Europa. Hennes dator har pajat och arbetsbördan växer, men hon har aldrig varit gladare – trots att Frankrikespelningen blev inställd. Schengenvisum tillåter inget arbete, men i Parispubliken tänker de stå ändå, skriver Ekin. ”Det är okej, vi är vana vid nackdelarna med att vara turkar. Det är byråkrati, sådant går inte att slåss mot.

KIM KI O NOVELL/VÅR 2008

Jens Lekman: ”Jag gillar att de känns ofärdiga”

I mars 2007 spelade The Radio Dept. i Istanbul. Det var kulturtidskriften Bant som arrangerade bandets konsert. Ekin och Johan Duncanson blev kompisar och innan hemfärden fick han en cd-r i handen. – På flygresan hem lyssnade jag igenom skivan två, tre gånger och tyckte att den var helt lysande, säger Johan. Ett synthljud med turkiska influenser

fick Jens Lekman att fastna för Kim Ki O. Slingan finns i låten ”Dogru” som Jens hittade efter tips från en lyrisk Johan Duncanson. – Jag gillar att de känns så ofärdiga med sin musik. De testar fortfarande idéer, säger Jens. När Jens Lekman spelade en av bandets låtar i den amerikanska radiokanalen All

Songs Considered skrev nätzinet Pitchfork snabbt en artikel om bandet. Kim Ki O berättade i efterhand att de märkte hur trafiken till Myspace-sidan ökade i samband med uppmärksamheten. – Jag var lite oförsiktig. De amerikanska zinen följer allt jag gör, och jag vill inte lägga för höga förväntningar på Kim Ki O. Men de verkar mest tycka att det är kul.

SID 49

novell1.indb 49

08-04-07 05.51.54

BOLLYWOOD NOVELL/VÅR 2008

SID 50

novell1.indb 50

08-04-07 05.51.56

BOLLYWOOD NOVELL/VÅR 2008

B rytningstid i

B olly W ood

I Indien är filmmusik och popmusik samma sak. En miljard människor lyssnar på musiken från BOMBAYS filmfabrik. Musiken är en AV FÅ sammanhållande krafter i ett samhälle på bristningsgränsen. TEXT & FOTO: JONAS LENNERMO

el 1: The Disco King from Bollywood.

FAKTA Det har producerats film i Indien sedan 1913, och landets filmindustri är världens största räknat både till antalet inspelade filmer och till antalet sålda biljetter per år. De flesta indiska filmer är musikaler, och filmmusiken har en stor inverkan på filmernas popularitet.

Det dämpade ljuset från takkronan faller över tre små soffor och tjugosju soffkuddar, över metallkarmarna på tjugoen högtalare och över de inramade priserna och plaketterna som täcker väggarna. Det är svalt och doftar av rökelse i rummet. Jag har suttit här i snart två timmar. I rummet intill sitter tre tjänare och ett svagt discobeat pulserar från hemmastudion längre in i huset. Bredvid den stora platt-tv:n står ett litet altare omgivet av blomblad utlagda i cirklar. Så kommer han. Helt klädd i vitt, med tunga guldlänkar runt halsen och svarta solglasögon. Han nynnar tyst när han slår sig ned i soffan. – Jag är en legend. Den sista levande legenden från Bollywood: Bappi Lahiri. Det är jag, du vet det?, säger han. – Jag är från Calcutta. Både min mamma och pappa var sångare. Jag började spela tabla när jag var fyra, skriva sånger när jag var elva och när jag var nitton flyttade jag hit. Bombay är möjligheternas

SID 51

novell1.indb 51

08-04-07 05.51.56

BOLLYWOOD NOVELL/VÅR 2008

stad. Jag gjorde min första film 1973. Sedan dess har jag popmusik. Gränsdragningen mellan musik på film och musik fått så många priser. Så många silverplattor och guldplattor. på skiva som vi är vana vid existerar inte i Indien. Här är Se!, säger Bappi Lahiri och slår ut med armarna. de största popstjärnorna mimande filmskådespelare, och de När han tystnar, i vördnadsfull begrundan över de prisbestörsta låtskrivarna de som förser skådisarna med hits. klädda väggarna, hinner jag säga mitt namn och varifrån jag Bappi är en av dem. Med stolthet i rösten berättar han att kommer. han är omskriven i Guinness Rekordbok eftersom han 1986 – Ah! Sverige, Sverige!, säger Bappi. Jag tycker mycket om gjorde musiken till 33 filmer – över 180 låtar. Det är mer än Abba! en låt varannan dag i ett helt år. Totalt ligger Bappi Lahiri – Jag har varit i Paris, London och USA. Jag har gjort så bakom fler än 4000 låtar till över 500 filmer. Hans inflytande mycket, du vet, så mycket saker har jag gjort. Jag har varit i på den indiska populärmusiken från mitten av sjuttiotalet och hela världen. Jag har inte varit i Stockholm. 15 år framåt är fundamentalt. Plötsligt stannar han upp, tar stöd med händerna mot Bappi öppnar en välisolerad dörr in till sin hemmastudio. knäna och lutar sig framåt. Han vrider huvudet långsamt – Det här är Bappa, min son, säger han. åt mitt håll och jag tror faktiskt att han tittar på mig bakom Jag nickar åt den skäggige killen framför mixerbordet. solglasögonen. Studion saknar fönster och golvet täcks av en decimetertjock – Disco. Det är vad jag gett Indien i 25 år. Disco. mossgrön madrass. Bappi har vänt sig mot väggen. Han smakar på ordet, låter det rulla i munnen. – Den här bilden tycker jag mycket om, säger – Men jag var långt före min tid. Först nu har han och drar med handen över ett uppförstorat folk börjat förstå. Min film ”Disco Dancer” är den foto. största filmen i Rysslands historia. Känner du Han pekar på en man i röd sportjacka och »jag är en till Ryssland? hockeyfrilla. legend. Den ”Disco Dancer” var om inte den största filmen i – Det här är jag, och det där är Samantha Fox. Rysslands historia så åtminstone en enorm succé Tre år efter den fenomenala succén med ”Disco sista levande där under Sovjettiden, med fler än 60 miljoner Dancer” gjordes uppföljaren ”Dance Dance” som legenden från registrerade biobesök. Även i Indien är ”Disco också fick höga publiksiffror. En tredje film på Bollywood: Dancer” en riktig klassiker, med de två monstersamma tema, ”Rock Dancer” med Samantha Fox, hitsen ”I am a Disco Dancer” och ”Jimmy Jimmy släpptes 1995, samma år som Fox vek ut sig i Bappi Lahiri. Aaja”, som M.I.A. gjorde en cover på i höstas. den engelska tabloiden The Sun och tävlade i Det är jag, du – Jag är en discokung. Jag har arbetat med den brittiska melodifestivalen. I refrängen till vet det?« alla hjältar. Jag har arbetat väldigt hårt. Jag titelspåret ”Rock Dancer” sjunger Fox: ”We are Bappi Lahiri har gjort så många saker i min historia. Jag har freelancers, We are rock dancers. Like Mickey varit i Oslo, i Norge. Känner du till Norge? Jag Mouse, I’m gonna bring down the house; Like gillar alla låtar som slagit stort, jag älskar alla Donald Duck, I don’t give a Quack.” mina hits, säger Bappi och börjar rabbla låt- och – Jag har gjort så mycket saker, du vet, så filmtitlar. mycket saker… För inte så länge sedan gjorde jag en filmroll, När han märker att jag inte hänger med tar han mitt som Bappi Lahiri, säger Bappi. anteckningsblock och börjar själv skriva ned låtnamnen. Så Det är så han säger det, att han gjort en roll ”som Bappi hejdar han sig igen. Lahiri”. – Jag ska visa dig istället, säger han. Han reser sig frustande och går före in i nästa rum.

ilmmusiken som växte fram under Bollywoods födelse på 40-talet skiljer sig radikalt från den klassiska indiska musiken, som är uppbyggd kring enskilda mästare och deras skolbildningar. Filmmusiken blandade olika stilar, harmonier och instrument, och den kom under de följande tjugo åren att utvecklas till en ny indisk populärmusik. Lyssnarskaran ökade snabbt, men bland upphovsmännen dominerade ett fåtal namn. Ett exempel: 1975 gjordes det 89 filmer i Bombay. Av dem tonsattes nästan hälften av tre stora kompositörsteam. Filmmusikens har idag en självklar status som Indiens SID 52

el 2: Vitamin P.

Shridhar Subramaniam, vd för Sony BMG i Indien, snurrar sin iPhone i vänsterhanden. Han stryker upp de mörkbruna plastbågarna i pannan och ler stort på andra sidan av det stora glasbordet. – Vi kallar det Vitamin P – P som i Pengar. Allt fler och större injektioner av Vitamin P har fått Bollywood att växa betydligt bara de sista tre, fyra åren. Det är en ekonomisk bubbla som kommer att hålla så länge vi kontinuerligt kan höja kvaliteten på filmerna och samtidigt motverka maktkoncentrationer. Ett fåtal stora namn gör merparten av alla filmlåtar i

BOLLYWOOD NOVELL/VĂ&#x2026;R 2008

Discokungen Bappi Lahiri i sitt hem. SID 53

novell1.indb 53

08-04-07 05.51.59

BOLLYWOOD NOVELL/VÅR 2008

»musiken betyder ingenting i sig själv. Det är bara genom filmen som musiken får sitt innehåll.« Shridhar Subramaniam

Bollywood. är inte det en maktkoncentration?

– Nej, egentligen inte. De är inte musiker, de gör jinglar. De får tydliga instruktioner från regissörer, textförfattare, manusskribenter; utifrån det gör de ett gäng låtar som ska väljas ut, godkännas, anpassas. Det är som att göra musik till reklam. men tycker du ändå att den musik som görs är bra?

– Musiken betyder ingenting i sig själv. Det är bara genom filmen som musiken får sitt innehåll. Så man kan inte lyssna på filmlåtarna utan att ha sett filmen?

– Nej, du får inte ut någonting av det. Men efter att du har sett filmen så får du tillbaka hela berättelsen genom filmlåtarna. Det är som med ”Titanic”, du får tillbaka hela filmen genom ”My Heart Will Go On”. Det är exakt vad Bollywood gör. Skillnaden är att hela musikbranschen är uppbyggd kring ”My Heart Will Go On”-fenomenet. Varje sång i varje film, varje textrad, varje ackord, vecka efter vecka. Det är oslagbart. Finns det ingen musik enbart för sin egen skull?

– Nej. men saknar du inte det?

– Nej. Jag får ju en multimediaupplevelse istället, den är så mycket rikare. Jag får bilderna, historien, personerna och musiken, allt i ett. Vad är det jag skulle sakna egentligen? SID 54

Så en multimediaupplevelse är alltid bättre än att enbart lyssna på musik?

– Javisst, självklart! I väst representerar Arctic Monkeys eller Amy Winehouse ett särskilt koncept. I Indien är det filmen som ger musiken en sådan innebörd. Förhållandet mellan film och musik i indisk film är unikt, på samma sätt som ninja-action från Kina eller westernfilmer från USA. Shridhar trummar rastlöst fingertopparna över bordsskivan. Utan att ändra sitt sakliga tonfall eller sin akademiskt välformulerade engelska berättar han om sina första, personliga minnen av äventyrshistorierna i hinduismens många gudasagor. Dessa religiösa berättelser har genom historien fungerat som en sammanhållande kraft i en religion utan övergripande kyrkoorganisation, specifik religionsstiftare eller nedskriven trosbekännelse. Termen ”hinduism” är i själva verket en västerländsk konstruktion – ordet användes ursprungligen för att beteckna området runt Indusfloden och folket som bodde där. Idag är ett av hinduismens främsta kännetecken dess kulturella, språkliga och etniska pluralism. Shridhar Subramaniam menar att Bollywood är den historiskt och religiöst förankrade berättartekniken i modern tappning, och att detta förklarar skådespelarnas näst intill religiösa status i Indien. Han berättar att skådespelaren

BOLLYWOOD NOVELL/VÅR 2008

Amitabh Bachchan fått ett tempel tillägnat sig i Calcutta. I gudasagorna användes sånger för att hålla kvar publikens uppmärksamhet och samtidigt betona berättelsens viktigaste moment. Alltjämt med samma sakliga tonfall återvänder Shridhar till samtiden: – Precis som i övriga Asien har vi i Indien en sångmarknad; det spelar ingen roll vem som gjort låten, på vilket sätt eller varför. En bra film och en bra låt plus en kraftig injektion Vitamin P utgör grunden för musikbranschen.

ör tio år sedan fanns det en enda radiokanal i Indien, den nationella All India Radio. På den enda tvkanalen visades en gång i veckan utdrag ur aktuella Bollywoodfilmer, annars sågs film på bio. Musik gick att köpa på vinyl. När Indien öppnades ekonomiskt i slutet av nittiotalet svällde mediemarknaden enormt. Idag finns det över 250 radiokanaler och 300 tv-kanaler, varav femton är rena musikkanaler. Det produceras omkring 1000 filmer per år. De visas på 20 000 biodukar runt om i landet. Med brinnande ögon, skälvande stämmor och fängslande melodier är Bollywoods stjärnor – Indiens nya gudar – närvarande överallt. Indiens ekonomi är en av världens snabbast växande. Underhållningsindustrin, varav Bollywood ensamt står för

närmare en tredjedel, växer i våldsam takt. Bara filmindustrin omsätter tre miljarder »Om jag ringer dollar per år, och omsättningen ett samtal komförväntas öka med ytterligare mer tvåhundra två miljarder de kommande två åren. Det råder ingen brist violinister hit på Vitamin P i den indiska inom en timme.« underhållningsbranschen. Vishal Dadlani Att indiernas mediekonsumtion ökar i takt med att industrin växer är dock inte självklart. Det finns två stora barriärer. För det första finns majoriteten av Indiens biobesökare fortfarande bland dem som har gynnats minst av de senaste årens ekonomiska förändringar. Det är i Bombays fattiga och arbetslösa kvarter som biograferna går bäst – de drar i snitt fyra gånger fler besökare än biograferna i de rikare stadsdelarna. På grund av den låga läskunnigheten och frånvaron av andra mediekanaler är det också bland de fattiga som Bollywoodfilmerna har fått störst kulturell betydelse. Den andra barriären, säger Savio D’Souza, är piratkopiering. – Den halverar film- och musikmarknaden. Och ändå SID 55

BOLLYWOOD NOVELL/VÅR 2008

är det ingen som gör någonting, inte ens filmindustrin. Piratkopiering har blivit en så självklar del av vårt samhälle att alla accepterar det – förutom vi i det här huset. Savio D’Souza, generalsekreterare för den indiska musikindustrins intresseorganisation, höjer uppgivet handflatorna en decimeter från skrivbordet, och låter dem falla. Några centimeter från hans utsträckta fingrar står fem telefoner uppradade. Utan att lyfta blicken säger han: – I Indien har vi inte royalties som i väst. Skivbolagen köper låtar och får sedan använda dem fritt. De får reda på i vilken film låten kommer att spelas, vem som gjort melodin och texten och vem som sjunger den. Men eftersom låten är gjord specifikt för en film får skivbolagen sällan höra den. Att köpa låtar är för ett skivbolag ungefär som att handla på börsen. Han avbryts av en skrikande ringsignal. Savio drar lätt i mustaschen medan han pratar i telefon med hummande och grymtande röst. Av någon anledning står samtliga böcker i hans bokhylla upp och ned. – Vi har investerat extremt mycket i skådespelarna, men nästan ingenting i kompositörerna. Det innebär att en ny låt inte förknippas med låtskrivaren eller sångaren, utan med skådespelaren som mimar låten i filmen. Ja, så är det. Hur smakar teet? Vad hoppas du på inför framtiden?

– Att vi ska tjäna mycket pengar, svarar Savio snabbt, samtidigt som en av telefonerna ringer på nytt.

el 3: Stjärnproducenterna

Mörkret har precis lagt sig över Yash Raj Studios. Det väldiga studiokomplexet är rigoröst bevakat, med höga staket, övervakningskameror, uniformerade vakter och morrande hundar. Sammanträdesrummet där Vishal Dadlani sitter är rent och intetsägande. – Musiken i Indien är uppdelad i två tydligt avgränsade fack: filmmusik och icke-filmmusik. Filmmusiken är fantastiskt populär över hela landet. Icke-filmmusiken kämpar för sin överlevnad, säger han. Vishal Dadlani är sångare i Pentagram, ett av Indiens största rockband. Dessutom är han filmmusiker i producentduon Vishal&Shekhar, som står bakom låtarna till jättesuccén ”Om Shanti Om” med Indiens största filmstjärna Shah Rukh Khan. Vishal är lätt överviktig, har rakat huvud och två skäggtofsar på vardera sidan om munnen. På bordet framför honom står en tallrik med något som ser ut som indisk müsli. – Ah, du har träffat Bappi! Han är en legend. Jag ska sjunga en sång för dig, säger Vishal. Han tittar mig stint i ögonen och börjar nynna med kraftig stämma. När jag inte känner igen melodin ser han förebrående på mig, tar en stor sked av müslin och spottar ur sig orden: – Det är Abba. Hör du inte det? ”Hasta Mañana”. Här är den känd som ”Dil Tha Akela” från filmen ”Suraksha”. Det är SID 56

novell1.indb 56

08-04-07 05.52.12

BOLLYWOOD NOVELL/VÅR 2008

Atul Churamani driver Indiens äldsta skivbolag, Saragema.

en av Bappis stora hits och den är snodd från Abba rakt av. Strax utanför fönstret övar »jag gillar att några unga tjejer danssteg och i göra filmlåtar huset bakom dem pågår en rad eftersom det ger filminspelningar. En kvällsvind drar genom palmerna. mig möjlighet – Det har hänt mycket sedan att tala till över Bappis guldålder, säger Vishal. en miljard mänFör tre, fyra år sedan kom en niskor.« ny generation in i Bollywood. Jag var en del av den vågen. Vishal Dadlani Producenter, kompositörer, regissörer, skådespelare: Alla var yngre och coolare. Inom filmmusiken innebar det ett helt nytt sound. Vi gick från kvarlevorna av Bappis formelartade och ostiga åttiotal, till ett spetsigt, pressat och samtida uttryck. Vishal är i studion för att lägga sista handen vid musiken till en ny påkostad actionfilm. Senare i natt ska den skickas över till USA för en slutgiltig mastring. – Filmmusik är väldigt spännande att jobba med för det rymmer så oerhört mycket. Vi har en hel del pop, rock och electronica, och hiphop har kommit starkt det senaste året.

Samtidigt håller vi kvar en kärna av indisk melodi. Musiken som vi gör nu är något av det vassaste jag har gjort. Det är hamrande trummor och blixtrande gitarrer, atmosfäriskt rullande beats, tung elektronisk disco och om jag ringer ett samtal kommer tvåhundra violinister hit inom en timme, säger Vishal. Han knäpper med fingrarna som för att illustrera. En av kyparna kommer genast fram till bordet och Vishal beställer ytterligare en kopp sötat chai-te. – Jag gillar att göra filmlåtar eftersom det ger mig möjlighet att tala till över en miljard människor. Att vara en så stor del av deras värld är magiskt. Vi är som Beatles, Elvis eller Michael Jackson – alla lyssnar på oss! Enda skillnaden är att Michael Jackson bara gjorde en Thriller, vi gör låtar till minst fyra filmer per år. – Samtidigt förändras allting väldigt snabbt. Jag har ingen aning om hur det kommer att se ut om fem år. Jag bygger ett hus, det vet jag. En bra bit utanför stan. Vid en sjö. Jag längtar efter tystnaden. Vishal återvänder in i den toppmoderna musikstudion. Jag blir eskorterad till utgången och visiterad, innan portarna slutligen stängs bakom mig och jag lämnas ensam kvar i Bombaymörkret. En tvärgata bort ligger en Bombays många juicekiosker. SID 57

BOLLYWOOD NOVELL/VÅR 2008

Jag sätter mig ner på en av plaststolarna på trottoaren, och det tar en liten stund innan jag förstår att paret bredvid mig i diskuterar karaktärerna i en av de senaste storfilmerna. När jag reser mig för att betala ringer det från killens bröstficka. Ringsignalen är ”Dard-e-Disco” från ”Om Shanti Om”. Det är ingen tillfällighet. Enligt Soundbuzz, Asiens största återförsäljare av mobil- och onlinemusik, är ”Dard-e-Disco” och ”Ajab Si”, också den från ”Om Shanti Om”, de två mest köpta ringsignalerna i Indien just nu. Bollywoodlåtar står för en överväldigande majoritet av den musik som laddas ned till mobiltelefoner i landet. ”Om Shanti Oms” huvudrollsinnehavare Shah Rukh Khan syns på ett oändligt antal reklamskyltar för mobiltelefoner runt om i Bombay. Han står lojt avslappnad mot en ljusblå skärgårdsfond, med kåt blick, håret i vinden och den smäckra Nokian i bröstfickan. Det köps omkring fem miljoner nya mobiltelefoner i Indien. Per månad.

Gillar du filmmusiken?

– Det är ju jag som gör den… så jag måste väl gilla den, säger Salim.

el 4: Allt förändras för snabbt.

Utanför biografen CineMax entré hänger klasar med ungdomar i tighta tröjor, rosa skjortor och jeans med bootcut. De väntar på nästa visning. CineMax ligger på tredje våningen i ett av de många enorma, moderna köpcentrum som har öppnat i Bombay under de senaste åren. Köpcentrumen har givit upphov till en ny sorts biobesökare. Tidigare var Bollywoodfilmen ett utpräglat familjenöje; nu är det lika självklart för unga människor att gå på bio med pojkvännen, flickvännen eller kompisarna. Biopublikens nya sammansättning har lett till uppkomsten av nya filmgenrer, och därmed av ny filmmusik. På våningen under CineMax ligger skivbutiken Planet M. Personalen står i en klunga runt disken och sjunger inlevelsefullt med i de ash Raj Studios med tillhörande pro»Vi är det första senaste Bollywoodhitsen. duktionsbolag ägs av Aditya Chopra, en steget i en ny röSoumitra Maitra är chef för Planet M av Bollywoods största regissörer. För relse, den första som för närvarande har 75 butiker runt om närvarande arbetar Chopra på en ny film, hans i Indien. Ytterligare 400 kommer att öppna första produktion på över åtta år. Enligt ryktet flygande stenen under 2008. Nysatsningen bygger i hög är något verkligt stort i görningen. i en revolution!« grad på en ökad försäljning av filmrelaterad Låtarna till filmen görs av Bollywoods Ashu Phatak merchandise. andra stjärnproducentduo, bröderna Salim och – Bollywood sträcker sig successivt allt Sulaiman Merchant. längre utanför Bombay. Redan nu kommer 40 Salim Merchant har röda tunnbågade glasöprocent av intäkterna från utlandet, framför gon och rosa pikéskjorta med uppvikt krage. allt från utflyttade indier. Jag tror att det framöver kommer Han är runt 30, har redan en ansenlig räcka hits bakom sig att göras färre storproduktioner, men att dessa kommer att och ser omåttligt uttråkad ut. hålla en högre kvalitet och huvudsakligen ha en utländsk – Vi har ingen musikindustri i Indien. Däremot har vi publik i åtanke. Jag är övertygad om att Bollywood inom kort en oerhört stark filmindustri. Vi säljer vår musik genom kommer att bli globalt. välproducerade videos med de snyggaste stjärnorna, utpumSoumitra går före nedför den mäktiga trappan som leder ut pade genom de fetaste högtalarna och visade på de största ur köpcentrumet, svänger vänster ut på en tvärgata och genar biografskärmarna över hela landet. Bollywood är en oslagbar över en fotbollsplansstor kåkstad mellan två bilvägar. Vissa promotionapparat. av husen har väggar av korrugerad plåt, andra av trasiga Salim drar en snabb hand genom håret, betraktar sina tygstycken. Ett barn sträcker sig efter oss med såriga armar. sneakers och berättar om det positiva i att filmerna verkligen Hon ser oss fortsätta ut på vägen och sätta oss på ett café på gör att musiken når ut till alla. Känslan av att alla, överallt i det brokiga indiska samhället, lyssnar. Han harklar sig, rättar andra sidan. Soumitra böjer sig fram över det lilla cafébordet och grantill pikékragen och upprepar helt utan entusiasm: skar listan på personer som jag har intervjuat. – Vi har ingen musikindustri i Indien. Däremot har vi en – Du har träffat de största, säger han. Jag känner dem oerhört stark filmindustri. Min personliga målsättning är att allihop ganska väl. Bollywoods musikliv består bara av en göra musik som är tidlös, som stannar längre än de tre veckor handfull människor. som en film går på biograferna. Väggarna i bröderna Merchants källarstudio går i rött. Några gnistrande glasbord omges av svarta stolar och en svag am Sapath är reklam- och filmmusikproducent. Han är doft av rengöringsmedel. Fem av brödernas lakejer kokar kaffe ung, välutbildad, har ett stort kontaktnät och är en av i det luftkonditionerat kyliga rummet. Salim själv sitter trött dem som står på tröskeln till Bollywood. och kutryggig framför en stor datorskärm och svarar på mejl. – Man behöver Bollywoods hjälp för att slå igenom stort,

SID 58

BOLLYWOOD NOVELL/VÅR 2008

Shah Rukh Khan är Bollywoods fixstjärna nummer ett.

säger han. Men om man väl lyckas kommer framgången att rulla på av sig själv. Vi indier är inte intresserade av specifika filmer, låtar eller artister – vi är intresserade av stjärnorna. Det är succén i sig vi hyllar. Och det är just därför det finns så få musikproducenter och bara en riktig superstjärna, Shah Rukh Khan. Det är därför som samma klassiska filmer görs om hela tiden. Framgångsidealet är extremt konserverande, eftersom det inte tillåter andra förändringar än de som kommer ovanifrån. Som reklamskyltarna. De är ett utmärkt exempel. Inför nya storfilmer affischeras Bombay med slogans som ”Årets största hit! 80 miljoner biobesökare redan första veckan!”. – Givetvis finns det inga sådana siffror. Vi har inte ens något organ som gör den typen av undersökningar. Hur de nu skulle bära sig åt för att mäta tittarantalet redan innan filmen släppts, säger Ram. – Samtidigt tror jag att man måste förstå filmerna och filmmusiken utifrån dess publik. När ni i väst vaknar på morgon så räknar ni med att allt kommer att fungera. Kaffekokaren, bilen och datorn. I Indien är det helt annorlunda. När jag vaknar på morgonen vet jag att ingenting kommer att

fungera. Det finns inget fungerande avloppssystem, ingen infrastruktur. Strömmen kan gå när som helst. Jag är konstant orolig för säkerheten, för hälsan. Det finns aldrig någonstans att parkera bilen och den kommer att bli repad i vilket fall. – När vi utpumpade kommer hem på kvällen vill vi slappna av. Även om man tjänar bra är livet svårt här. Vi vill ha lättsam underhållning som vi känner igen. Så ser våra filmer ut. Bollywood ger indierna en chans att förtränga verkligheten och glömma ett förflutet präglat av kolonialt förtryck, kastsystem och fattigdom. På bio kan Indien se sig självt som en ny, framgångsrik nation. – Verkligheten är en helt annan är de glättiga filmerna. Muslimer är livrädda för att vara i Gujarat, hinduer flyr från Kashmir. Ekonomin kastar sig framåt och pengarna flödar in. Bönder som tidigare tjänade sitt uppehälle genom att bruka jorden har plötsligt blivit stormrika genom de höjda landpriserna. För femton år sedan promenerade de på grusvägar, nu kör de BMW och Jaguar. Sju delstater står på randen till inbördeskrig. Allting förändras för snabbt; vi splittras, skärs sönder, säger Ram Sampath. SID 59

Indien_10000.indd 59

08-04-07 15.50.07

BOLLYWOOD NOVELL/VÅR 2008

musikalisk bredd. Det har präglat de senaste årens filmlåtar. Egentligen handlar det inte så mycket om ett sound, utan mer Nattklubben Blue Frog är nästan kvadratisk. om en övergripande attityd. En bardisk sträcker sig längs ena väggen, och på Ashus lägenhet vetter mot en öppen grusplan där unga scenen på motsatta sidan spelar Bombays äldsta DJ-kollektiv. killar spelar cricket i eftermiddagssolen – en ovanlig syn i det Ljudet är perfekt, människorna rika och snygga. trångbodda Bombay. Från köket hörs ljudet av kocken som Ashu Phatak har en öl i handen och en bedårande kvinna gör i ordningen middagen och det svaga suset från en radio. på varje sida. Han är en av fyra delägare i Blue Frog och han – Tänk dig vilken potential Bollywoodfilmen har!, säger ler stort. Ashu. Den har en fenomenal genomslagskraft, men vi – Vi är det första stället i Bombay som spelar musik sex använder den inte till någonting. Varför tar vi inte upp kvällar i veckan. Vi satsar på liveakter, dansmusik och ett kvinnofrågor? Minoriteters nytt annorlunda sound. Men rättigheter? samtidigt är Blue Frog något Han stannar upp. Tar ett mycket mer än en klubb. snabbt andetag, snurrar på Vi vill slå oss fria från det guldringen i örat och fortsätallsmäktiga Bollywood. Vi ter lugnare: är det första steget i en ny – Om vi kunde rikta rörelse, den första flygande kraften åt ett bestämt håll stenen i en revolution!, säger skulle vi kunna förändra Ashu Patak. det här landet. Vi skulle En mängd kända ansikten kunna skapa ett krig, men glider runt i publiken och vi skulle kunna stoppa på andra sidan baren växer det också. Vi skulle kunna lokalen ut i ett flertal större förändra hur människor studios. Ett produktionsbotänker. Så massivt är lag är redan etablerat och Bollywood. Filmmusiken en ny skivetikett kommer i Ram Sampath är dess megafon. Samtidigt början av april, allt under är det för mycket pengar namnet Blue Frog. inblandade. Bollywood har – Blue Frog kommer att bli »även om man tjänar bra är livet svårt här. blivit för stort för att kunna en av utgångspunkterna för förändras inifrån. Så det det nya Bombay, en organiVi vill ha lättsam underhållning som vi känenda alternativet är att sationscentral för det nya ner igen. Så ser våra filmer ut.« Ram Sampath försöka skapa alternativa Indien, säger Ashu och rättar röster, som Blue Frog. Vi vill till glasögonen. Se! göra någonting annat. Det Dansgolvet är indränkt är på väg, alla känner det. i spotlights och videoproDe senaste årens explosiva utveckling i Indien har lett till jektioner fyller tio stora skärmar. Den unga publiken höjer ett samhälle med allt djupare klyftor: Mellan unga och gamla, dansande sina händer mot taket. rika och fattiga, städer och landsbygd, välutbildade och illit– Det här är en kompis till mig, han jobbar på Sony BMG, terata. Ashu beskriver det som att de moderna köpcentrumen säger Ashu. är byggda vägg i vägg med 1200-talet. – Det måste skapas motröster, säger han. är jag träffar Ashu igen nästa dag är han inte lika upprymd. Han sitter böjd över ett stort mixerbord, *** omringad av skärmar, klaviatur och tangentbord. Han tvekar, snuddar med fingertopparna vid guldringen i högerörat, vet inte hur han ska börja. erminal 2, gate 18, seat 47C. När det högljudda Bombay – Jag tycker inte om musiken jag hör idag. Visst, det finns försvinner under mig känns flygplanets susande nästan små ljusglimtar, men den absoluta merparten av allt som görs som tystnad. Jag fäller ryggstödet bakåt och drar på är ett innehållslöst upprepande av framgångsrika koncept. mig Air Indias alldeles för stora hörlurar. Det finns ingen personlighet, ingen identitet, säger han. Först blir jag förvånad. Sedan känns det helt självklart. Ur – Samtliga i det nuvarande toppskiktet kommer från lurarna strömmar Hans röst, the Disco King from Bollywood: reklamvärlden, som kräver tydlig kommunikation och Bappi Lahiri. el 5: Den första stenen i en revolution.

SID 60

FÖRST HADE JAG BARA EN IDÉ NU HAR JAG ETT EGET SKIVBOLAG DU HAR IDÉERNA – LAVA HAR VERKTYGEN LAVAS ÖPPETTIDER, PROGRAM & KONTAKT

www.kulturhuset.stockholm.se

novell1.indb 61

08-04-07 05.52.18

ADAM TENSTA NOVELL/VÅR 2008

SID 62

novell1.indb 62

08-04-07 05.52.20

ADAM TENSTA NOVELL/VÅR 2008

TIO

TIM M AR

TENSTA Den 12 mars 2008 var en höjDpunkt i rapparen aDam tenstas karriär. Då stoD han inför tusentals fans på samma scen som Den amerikanska superstjärnan rihanna. novell följDe honom unDer upplaDDningen. FOTO: VIKTOR GÅRDSÄTER

TEXT: FANNY LINDGREN

SID 63

ADAM TENSTA NOVELL/VÅR 2008

ONSDAGEN 12 MARS 2008 13.00 Det märks direkt hur många som känner igen Adam Tensta. Vi står och väntar på tunnelbanan, och överallt omkring oss står människor och sneglar. Vissa börjar sjunga, de riktigt modiga kommer fram och hälsar. Adam svarar tålmodigt när några kommer fram och pratar. De som ber om en kram får det. Kanske handlar det inte om tålamod, utan om att han försöker upprätthålla en jämlik relation till sin publik. När vi har klivit på tunnelbanan mot Akalla, där Adam ska träffa en gammal arbetskamrat, säger han: – ”Fans”. Jag tror inte att jag gillar det ordet. Jag skulle nog föredra att kalla dem någonting annat, ”Lyssnare”, kanske. 14.00 Efter besöket i Akalla äter Adam lunch i Kista galleria. En tjej i tjugoårsåldern kommer fram för att prata. Hennes kompis fnissar i bakgrunden, och tjejen presenterar sig och ställer lite planlösa frågor. De finner snart att de båda läst sociologi på Stockholms universitet. – Folk började komma fram till mig kanske för snart ett år sedan. De flesta är vänliga, så jag tycker inte att det är jobbigt alls, säger Adam. Kompisen, som fortfarande står i bakgrunden, har slutat fnissa, och börjar istället titta på klockan. Den har hunnit bli runt fyra när Adam plankar genom spärren i Kista och det är dags att ta gröna linjen mot Globen. 16.15 Adams mobil ringer, som den gör regelbundet under hela dagen. Tider ska bestämmas, personer ska informeras. Som ringsignal har han ”I Love Your SID 64

Girl” från The-Dreams debut debutskiva ”Love/Hate” från förra året. Det är The-Dream som har skrivit Rihannas hit ”Umbrella”. – Jag lyssnar inte bara på hiphop, men när jag gör det blir det mycket politisk musik, säger Adam. – Svensk hiphop har aldrig varit bättre! Det är otroligt många bra svenska artister som kommer att släppa skivor 2008. Organism 12, Afasi och Filthy. Vendetta och Stor. Jag kommer att försöka slå utomlands också, vi har ett material som jag tror kommer att hålla.

vid ett tillfälle gjorde misstaget att tro att Doors var det första bandet som skulle spela. – Jamen men vet ju aldrig med rockband, säger han medan de andra skrattar. De heter ju sådana saker, som Doors! Plus, vi är i Sverige nu, varför skriver man inte bara ”Dörrarna öppnas” på svenska spelscheman? Rihanna går förbi i korridoren utanför, i neutrala kläder som nästan får henne att se ut som vem som helst. Hon frågar om det är ”RMH” som ska spela innan henne. Eboi förklarar snabbt, och hon önskar dem 17.10 På väg till Hovet möter vi lycka till. resten av skivbolaget Respect Strax efteråt sitter Bucc, Babak My Hustle. Det är den nya, och Adam och pratar i logen. snabba stjärnan Eboi, Nils, – Tänk på att peppa publiken DJ Rooftop, och så Babak och nu, dra igång dem. Och Bucc, som driver RMH. alla kommer säkert ha en Innan det är dags för ett mobilkamera, be dem använda försenat soundcheck hinner dem! Jag vill kunna se den här Adam träffa, och bli intervjuad konserten på Youtube imorgon, av, en liten tjej från Strängnäs ur alla vinklar!, säger Bucc. som har vunnit en tävling i Adam nickar, med astmameditidningen OKEJ. Runt omkring cinen i munnen. Han verkar lite oss ställer Hovets personal i tagen. ordning matsalen inför Rihannas – Jag är lugn. Det kommer ankomst. På ett av borden dukar bli... det kommer bli grymt! de upp en tacobuffé. Gänget från RMH sitter 19.30 DJ Rooftop spelar Mims och pratar om låtlistor och ”This Is Why I’m Hot” som första Youtubeklipp. låt. Ungefär sextusen personer, – Var ligger Strängnäs egentli- de flesta tonårstjejer, jublar. gen?, undrar Adam. Alla verkar ha en mobilkamera Hans loge är liten, det blir i handen. tight med platserna därinne. Bakom scenen står Adam och På dörren står det ”Sjukrum” Eboi och värmer upp. Adam ser och i korridoren utanför står koncentrerad ut när han ögonen utdragen sjukhussäng längs blicket senare springer upp för med väggen. trappan ut på scenen. Publiken DJ Rooftop pekar mot spelsche- jublar när Adam Tensta spelar mat på väggen och undrar om ”My Cool”, och när han ber någon hunnit dra Doors-skämtet dem ta upp sina mobilkameror. än. Eboi muttrar att den som Tusen små bildskärmar tänds. blir först riskerar att få en flaska i huvudet. Han berättar att han 21.30 Rihanna kliver upp på under turnén med Mando Diao scenen. Publiken vrålar, dansar

och sjunger. Adam sitter tillsammans med resten av RMH vid scenen och pratar. Någon kommenterar DJ:ns hörlurar. – Såna där glittriga hörlurar borde du också ha, Rooftop! 22.30 Det är kallt och regnigt utanför Hovet. Framme vid spärrarna på Globens tunnelbanestation möts vi av kontrollanter, och stämningen sjunker snabbt. Några tjejer som nyss fått autografer av Adam går förbi. De passerar spärren och vinkar hejdå. – Kom, vi går till den andra nedgången, där kanske det är lugnt att planka, säger Adam. Vi sneddar över tvärbanans plattform mot nedgången vid Slakthusområdet. Den är stängd. Hela RMH suckar, och när vi slutligen tar tvärbanan mot Liljeholmen får de flesta i gänget finna sig i att betala. 23.00 Lägenheten ligger vid Maria beroendecentrum. – Det är ett riktigt crack house, säger Bucc och skrattar. I trapphuset hänger det infor information om gratis HIV-test, och i hissen får vi stå längs kanten för att undvika att få en klibbig vätska på våra sneakers. – Välkomna! Det är härifrån vi styr RMH, säger Bucc och visar in oss i lägenheten. – Vi ska väl gå till Blue Moon Bar ganska snart?, säger Adam. Han bläddrar i en skrivbok och verkar rastlös. Nils och Babak drar igår Xboxen och hinner med en match Pro Evolution Soccer innan det är dags att fortsätta kvällen. Vi följs åt till Mariatorgets tunnelbanestation, och de plankar vidare, in mot stan.

ADAM TENSTA NOVELL/VÅR 2008

Adam lämnar sin lägenhet i Fredhäll i västra Stockholm.

SID 65

novell1.indb 65

08-04-07 05.52.26

ADAM TENSTA NOVELL/VÅR 2008

SID 66

novell1.indb 66

08-04-07 05.52.43

ADAM TENSTA NOVELL/VÅR 2008

SID 67

novell1.indb 67

08-04-07 05.52.54

ADAM TENSTA NOVELL/VÅR 2008

SID 68

novell1.indb 68

08-04-07 05.52.57

ADAM TENSTA NOVELL/VĂ&#x2026;R 2008

Snabb lunch i Kista galleria. SID 69

novell1.indb 69

08-04-07 05.52.59

ADAM TENSTA NOVELL/VÅR 2008

SID 70

novell1.indb 70

08-04-07 05.53.08

ADAM TENSTA NOVELL/Vร R 2008

Intervju med tidningen OKEJ.

Klockan 19.30 tar Adam รถver Hovets scen. SID 71

novell1.indb 71

08-04-07 05.53.23

ALEX MORENO NOVELL/VÅR 2008

I E N A N N A N D E L AV

KLUBBSVERIGE DISkjOCkEYN ALEX mORENO SPELAR FOLkLIG HOuSE FöR STORPuBLIk, SÅVäL I FAL F uN SOm PÅ STuREPLAN. NOVELL BLICkAR IN I EN kLuBBkuLTuR SOm VI NORmALT ALDRIG LäSER Om. TEXT: HEnrik LindvaLL

FAKTA Alex Moreno är 24 år gammal, och uppvuxen i Solna utanför Stockholm. Idag är han dj på Stureplansklubbar som Ambassadeur, Sturecompagniet och White Room. Hans största förebild är DJ Tiësto.

SID 72

yss sjöng publiken för full hals … NOW THAT THE LOVE IIIIIIIIIS GONE … och nu – cd-spelaren tvärdör. I den andra cd-spelaren ligger dessvärre bara en loopad a cappella men eftersom allt duger i krig pumpar Alex Moreno ut den på högsta volym medan han blixtsnabbt rotar igenom sin cd-väska. Oh yes, you are now rocking with the best… Oh yes, you are now rocking with the best… Oh yes, you are now rocking with the best… Efter en tjugo–trettio ”oh yes ...” börjar de dansande knorra. Tjejerna på scenen bredvid Alex ser lätt förvirrade ut. Här gäller det att ha is i magen: knepet är att få teknikstrulet att se ut som en tanke. Han börjar långsamt förkorta loopen … Oh yes, you are now rocking ... Oh yes, you are ... Oh yes ... och in i den andra cd-spelaren åker Eric

FOTO: JOhan ROsenbeRg

Prydz ”Proper Education”, som han under tiden fiskat upp ur väskan. Jubel! De två låtarna spelar parallellt i en mindre evighet och sedan, precis när dansgolvet är nära att förgås av förväntan, släpper han in bastrumman. BOOM, BOOM, BOOM, BOOM. Och dansgolvet briserar. Nattklubben Etage ligger på fjärde våningen i en grå kontorsskrapa vid Holmtorget i Falun. Under namnet Palatset var lokalen tidigare känd som något av ett röj- och rövarställe, men i och med ägarbytet för något år sedan är det andra bullar som gäller. Mindre rallarslagsmål och roppei-drinken och mer savoir-vivre är tanken, och bokningen av Alex Moreno, ”Stureplans hetaste dj”, är ett led i den nya profileringen. Ett mindre dansgolv i lokalens bakre del tar hand om dem vars schlageraptit väckts av Melodifestivalens första delfinal tidigare under kvällen. Alex spelar på det stora dansgolvet som – flankerat av soffgrupper – sträcker sig ned till en stor, rund bar som på den gamla vilda tiden brukade tuttas på, Coyote Ugly-style. Monterad på ett podium mitt på dansgolvet sitter en strippstång och hela lokalen går i rosa. Alex är mycket imponerad av det han ser och gillar i synnerhet ljudsystemet, som låter sagolikt bra. Det är strax efter midnatt och på det stora dansgolvet ljuder

ALEX MORENO NOVELL/VÅR 2008

en kavalkad av välkända housedängor. ”Jag brukar börja högt och gå högre”, som Alex sammanfattat sin dj-filosofi några veckor tidigare. ”Många dj:er börjar med nåt obskyrt och ökar intensiteten gradvis, men jag brukar smaska på med hits direkt.” Vid det här laget är dansgolvet packat till bristningsgränsen. Några skojare från Rättvik kråmar sig kring strippstången i bar överkropp. Många skrålar med. Hårdrockare med nitarmband blandas med brun-utan-sol-bimbos, kontorsråttor och ordningsvakter i kanariegula jackor. Jimpa från Bjursås är där. Han pluggar till timmerhusbyggare och tycker att Etage är stället som gäller. ”Harry’s är rikemansstället – här är det mer avslappnat.” Camilla håller inte med. Vinglande på den enorma terrassen beskriver hon stället som en incestuös köttmarknad. ”Inga problem”, tycker Viktor och Johan, som är ute på cigarettjakt, ”det är ju därför man går hit.” Bredvid en varuautomat som säljer tranbärssnus står Emma, som pluggar friskvård. Hon tycker att Alex musik suger men gillar schlagergolvet. Där har luftfuktigheten snabbt börjat närma sig subtropiska nivåer. När ”Jag ljuger så bra” övergår i ”Blue Hawaii” kan inte ens männen vid Jack Vegas-automaterna låta bli att spontandansa lite. Men på det stora dansgolvet håller Alex ställningarna bra,

där han står och halsar Lapin Kulta och spelar den ena sing-alongen efter den andra. Camilla, som vid arton års ålder redan följt honom i flera år via bloggar och vimmelsidor, bevittnar nu sin andra Alex-spelning på lika många veckor (hon var på besök i Stockholm helgen innan) och tycker att det här är den bästa kvällen i Falun någonsin. Vakterna har en del att göra – en kille i ”Hard Fuck Café”-tröja raglar runt lite ostadigt och några överförfriskade själar vilar huvudet mot bordet – men överlag visar Falun upp sig från sin allra bästa sida. Kvällen börjar närma sig sitt slut, och på schlagergolvet omfamnar paren varandra till tonerna av Roxettes ”Spending My Time”. Det luktar avslagen öl. Alex kör inte någon ”erection section”, som kvart i tre-balladerna skämtsamt brukar kallas, men han sänker långsamt tempot och dämpar volymen. Och så var ytterligare en arbetsdag avklarad.

jugofyra år gammal är Alex Moreno Cruz redan en mästare i konsten att framföra förinspelad musik. Som det färskaste tillskottet i Stureplansgruppens dj-stall spelar han regelbundet på Stockholms mest exklusiva nattklubbar – White Room, Sturecompagniet, Hell’s SID 73

novell1.indb 73

08-04-07 05.53.24

ALEX MORENO NOVELL/VÅR 2008

SID 74

novell1.indb 74

08-04-07 05.53.26

ALEX MORENO NOVELL/VÅR 2008

Kitchen och Laroy, för att bara nämna några – men han hinner också med nästan hundra spel»På diverse inningar per år ute i landet. Några vändor nere på kontinenten har ternetforum går det också blivit och under våren är debattvågorna det dags för hans första spelning höga om huruviutanför Europa. Han har kommit da Alex Moreno en bit på vägen sedan den sensommardag 2001 då han fick skjuts är Gud, hin håle, till Flen för att köpa två cd-spelare eller bara en helt och ett mixerbord för de pengar han slitit ihop under en sommar på vanlig kille.« Posten hemma i Solna. Han hade alltid varit en sådan som fipplade med stereon på gymnasietidens hemmafester, men det var aldrig en självklarhet att musiken skulle bli hans levebröd. Egentligen skulle han bli elektriker, men efter att ledningen på Vasalunds gymnasium i Solna strulat till det började han istället läsa medieprogrammet i Kista. Dagarna ägnades åt grafisk design och datorspel – ett tag var han faktiskt rankad tolva i Sverige i spelet Unreal Tournament – men i och med resan till Flen började musiken uppta en allt större plats i hans tankar. Resan var följden av en växande längtan om att kunna snickra ihop den perfekta mixen, och nu hade han äntligen utrustningen han behövde för att kunna efterlikna den som fått honom att börja drömma: DJ Tiësto. Fattades gjorde bara möjligheten att få visa upp sig. Han övade och övade och övade lite till. Och samma vår som han tog studenten kom så chansen. En vän från gymnasiet vid namn Micke Belenki skulle anordna en privatfest på en nattklubb inne i Stockholm och det var inget snack om vem som skulle spela skivor: ”Du kör, Alex.” Nattklubben var egentligen en pub, men en trappa upp hade de en festlokal som de hyrde ut någon gång i veckan. Den hette Kjellsons och ligger kvar än idag, en bit upp på Birger Jarlsgatan – ett stenkast från Stureplan. Spelningen gick strålande: Alex minns att ägaren efteråt tog honom åt sidan och frågade om han kunde höra av sig om de behövde extra folk. Två veckor senare ringde telefonen. Året var 2002 och sommaren stod för dörren.

V Dansgolvet på klubb Etage i Falun.

id ett litet betongtorg, inklämt mellan Oslos konserthus och norska UD, ligger Cosmo, ”Norges största nattklubb”. Stället berömmer sig av att vara något slags vattenhål för Oslos glitterati men den här torsdagskvällen verkar vakterna släppa in allt med puls. Det är januari månads sista dag och Alex är bokad för en kväll som beskrivs som en landskamp mellan de båda brödrafolken. Norge representeras av den lokala förmågan Daniel Ortega. Direkt efter ankomsten till Gardemoen bar det av till SID 75

novell1.indb 75

08-04-07 05.53.27

ALEX MORENO NOVELL/VÅR 2008

” Jag kommer nog aldrig tycka att Roxy Music är något annat än helt livsavgörande.

Grand Hotel Oslo för tillsnyggning och sedan vidare till restaurang Fjord, där ställets krögare bjöd på en femrätters fiskorgie med tillhörande fem olika viner. Nu står Alex bredvid baren – proppmätt – och småpratar med sin manager, Sebastian Krupmann. Han arbetar för Umbrella Artist, ett produktionsbolag som förutom Alex bland annat har September, Basshunter och, från och med nyligen, Adam Tensta i sitt stall. Alex tycker att det är skönt att slippa ”kohandla” med trilska nattklubbsägare och säger att Sebastian är skicklig på detta. Det där med ”Norges största nattklubb” är en sanning med modifikation för på torsdagar är bara en av ställets tre lokaler öppen. Lokalen kallas ”White Room” och har tidigare huserat fester med bland andra Snoop Dogg och Bob Sinclar; veckan efter Alex besök är Bingo Rimér inbokad. Det finns ingen scen, så dj-bordet är placerat på den främre kanten av en upphöjning – ”vip-delen” – som ligger i lokalens ena ände och upptar ungefär en tredjedel av dess yta. På alla bord står magnumflaskor med Moët & Chandon, och på en platt-tv vänd mot dansgolvet spelas samma företags gamla kampanjslogan, ”be fabulous”, om och om igen. Det är glest med besökare. Bartendrarna skyller allt på Barbeint, ett hippt ställe i närheten som har valt just den här dagen för att fira sin födelsedag, men Alex har fått höra att osloborna är dåliga på att gå ut på torsdagar över huvud taget. Daniel Ortega, som inlett kvällen med bedövande tråkig electro-house, har kanske inte gjort situationen bättre direkt, men så snart Alex ställt sig bakom cd-spelarna börjar besökarna kvickna till. Klientelet är som en norsk version av Alex hemmapublik vid Stureplan. En blondin i faux-punkiga kläder och kraftig kajal dansar yvigt med en en kille som kör conquistador-looken, med långt, svallande hår och ansad mustasch. Ett trettiotal affärsmän står och nätverkar i en halvcirkel kring baren, men några modiga få har ändå vågat sig ut på dansgolvet. Tre fransoser som arbetar som ambulerande revisorer på ett läkemedelsföretag är ute och firar att deras tre veckor långa sejour i Norge är till ända. Tillknäppta nordbor ger de inte mycket för. Annat är det i Tokyo och São Paulo, där de var stationerade innan de blev skickade till kalla norr. Kanske är det sådana som Christian de har i åtanke? Som förstagångsbesökare i Oslo ser han lite vilsen ut där han står i baren och sveper den ena ölen efter den andra. Hans vän ler stort: de kommer från bondvischan, ”epa-traktorer och sånt”, så det här är inte riktigt deras typ av ställe, men det duger. Alex har de aldrig hört talas om, men han duger också. Efter att stället stängt samlas ett tiotal av gästerna utanför entrén. Alex står och pratar med Christina, som är på besök från Sunne. Hon är i Oslo och söker arbete och lyckades få med sig vännen Emma. De har träffat två norrmän: Kristian, som har fått i sig minst två Ringnes för mycket, och Steinar, en gänglig slackerkille som ser ut som Richard Branson.

SID 76

novell1.indb 76

08-04-07 05.53.29

ALEX MORENO NOVELL/VÅR 2008

Alex spelade på det lilla, alternativa golvet, där han körde ”Etterfest”, skriker en gestikulerande Kristian ivrigt. Och så den kassaskåpssäkra triaden hip-hop, r&b och dancehall. Det blir det. I två taxibilar far Alex, sunnetjejerna, de båda norrvar i och för sig trancemusik som var hans livs kärlek, men männen och några till ut i oslonatten. att musiken inte föll honom på läppen spelade mindre roll än Lägenheten ligger på en lugn bakgata strax norr om att han faktiskt fick spela på en riktig nattklubb. På slutet Stortinget. Den visar sig tillhöra Steinar, som ber om ursäkt började dock tristessen tränga sig på. ”Jag körde två dagar för röran. På golvet i tamburen står en massa flyttlådor och i veckan: fredag och lördag. Det var samma folk och samma badrumsgolvet är täckt av smutstvätt, lättsam lektyr och fyra musik hela tiden. Man kunde inte urskilja varje helg – det tomma toalettpappersrullar. Ovanpå en Marshall-förstärkare var bara en stor massa.” Aftonbladets reportrar, på besök en i vardagsrummets ena hörn står några odiskade koppar; på kväll i maj 2004, var av en liknande åsikt: ”du har hört alla köksbänken ligger matrester och pizzakartonger. Några i låtar förut, många gånger dessutom.” Artikeln hade rubriken sällskapet slår sig ned vid ett bord som är översvämmat med ”Nasty: Det kan inte bli mer ohippt.” norska modetidningar – Steinar arbetar på reklambyrå. Alex Sic transit gloria mundi och på våren 2005, i samband med och Christina slår sig ned i var sin fåtölj medan Kristian att lokalerna byggdes om till nuvarande Plaza, avvecklades ställer sig vid diskhon och blandar till ett gäng Cuba libre. Nasty. Det gick dock inte någon nöd på Alex för under åren När han är färdig med drinkblandandet försvinner han som gått hade han skaffat sig ett digert kontaktnät. Vid sidan för ett ögonblick och återkommer med ett upprymt leende av Nasty hade han spelat på en mängd gymnasiefester och i på läpparna. I ena handen har han ett skrynkligt paket. och med en resa ned till Lund och nattklubben Basilika hade ”Røyke?” Alex avböjer vänligt men bestämt och så fortsätter han fått sin första spelning utanför Stockholm. Om framtiden det laget runt; de båda norrmännen får ensamma ragla ned visste han två saker: han till gatuporten för att knarka ville inte fortsätta med att medan resten av sällskapet harva på samma nattklubb bekantar sig med de rumsmånad efter månad och i tempererade drinkarna. Efter en kvart är de »Det var den där gången då han var för-dj åt fortsättningen ville han bara spela musik som han brann tillbaka. Kristian sätter sig Vanilla Ice; det var den där gången då han för. Via en kontakt fick han i en av fåtöljerna och börjar spelade på NRJ in the Park i Stockholm inför snart ett jobberbjudande mumla osammanhängande. 20 000 människor; det var den där gången som syntes uppfylla båda Steinar smiter in i sovrumdessa kriterier. Eventab, ett met med Christina i släptåg. då han spelade i Big Brother-huset...« eventbolag, ville att Alex Med Alex samtalspartner skulle bli ansvarig för deras försvunnen och den enda dj-bokningar, ett arbete som kvarvarande värden i droginnebar att han kunde välja dimman börjar stämningen och vraka bland allehanda spelningar. Han tackade ja. bli lite besynnerlig så efter några minuters överläggning Under det följande året fick han den ena ärofulla spelningen bestämmer sig de flesta för att det är dags för hemgång. efter den andra och hans rykte spred sig. Det var den där Emma beslutar sig för att stanna kvar – Steinar är i full färd gången då han var för-dj åt Vanilla Ice; det var den där med att befrukta hennes väninna och hon vill inte lämna gången då han spelade på NRJ in the Park i Stockholm inför henne i sticket. Alex ler roat, vinkar henne farväl och beger 20 000 människor; det var den där gången då han spelade sig ut i morgonen. i Big Brother-huset och efteråt fick ett förargat samtal från produktionsbolaget (”du skulle spela skivor, Alex – inte ommaren 2003 hade Alex vän Micke Belenki – han som hångla!”). Det var, sist men inte minst, den där gången i ordnade festen på Kjellsons – börjat göra sig ett namn november 2006 då han fick den stora ynnesten att vara som klubbfixare och hans nya projekt hette Grande. för-dj åt mannen vars gudalika mixar han försökt efterlikna Klubben skulle hålla till i Plaza Hotells källarlokaler och som i pojkrummet hemma i Solna: DJ Tiësto. Spelningen anorddj ville han ha Alex. Under året som gått hade Alex mest fått nades på Berns i Stockholm inför tusentals besökare som ströspelningar på Kjellsons och diverse gymnasiefester men gladeligen betalade 380 kronor för att få sig en dos holländsk nu fick han chansen att spela regelbundet på en nattklubb mitt i city. ”Jätteballt – nu är man inne i smeten”, tänkte han. trance. (Superstjärnor kräva dessa investeringar: arvodet Micke fick snart foten eftersom besökarna svek men Alex hade låg på 380 000 kronor, och boende på Grand Hotel för Tiësto med entourage – som så klart behövde åka privatjet – var en tur: de som tog vid efter Grande behövde också hans tjänster. självklarhet.) Alex var spänd: han hade fått en lång lista Den nya klubben hette Nasty och Alex skulle komma att på vad han fick och inte fick göra – låtar han inte fick spela där i ett och ett halvt år. Det fanns två dansgolv och

SID 77

novell1.indb 77

08-04-07 05.53.29

ALEX MORENO NOVELL/VÅR 2008

sportlovsturné som nu är ute på eriksgata. Den började i spela, tempon han inte fick överskrida – och ute i kulisÖrebro i mitten av februari och avslutas med ett västgötakliserna kanske nestorn själv stod och lade ett öra till. max i slutet av mars. Alex är med på tåget. Ett synnerligen framgångsrikt 2006 kröntes strax innan ”När man bokar Moreno når man så här många”, Karin nyår då han fick beskedet att han fått äran att bli intagen Johannesen, turnéns säkerhetskoordinator, för sina handflai Stureplansgruppens dj-stall. Den som ringde hette Bobby tor långt isär, ”han måste vara en av Sveriges absolut bästa Malmlin, och de hade faktiskt setts tre år tidigare, när en dj:er.” lullig Alex gått fram till dj-båset på Köket och frågat denne Festen i Stockholm anordnas på Münchenbryggeriet och vem som gjort den där sköna låten han just spelat. Artisten runt 550 ungdomar väntas. Alex kommer dit strax efter hette Eric Prydz och låten hette ”Call on Me”. nio och blir genast ansatt av en stressad funktionär som Vid sidan av Tiësto är Prydz Alex största förebild, och ”Call menar att han måste sätta igång och spela nu! Helst igår. on Me” är alltid med i cd-väskan. Han säger att det egentligen Han beger sig skyndsamt uppför en trappa och vips är han inte är så mycket som skiljer honom från förebilderna rent hemma i dj-båset. ”Men du försvinner ju bakom cd-spelarna”, tekniskt, men att bara två saker kan föra upp honom till utbrister någon och hämtar en låda som han kan stå på. dj-olympen. Antingen ett infernaliskt flängande runt om i Hans uppvärmnings-cd ligger kvar hemma i lägenheten världen under en lång period (som Carl Cox, känd brittisk så han sätter på en vanlig skiva som får gå i ungefär fyrtio techno-dj och en av Alex favoriter) eller att surfa fram på minuter medan han flänger runt. Först en vågen av en egenproducerad klubbhit (som titt på tv-spelshörnan, där varmhjärtade David Guetta, som trots flitigt dj:ande i hemmultinationella konglomerat har fixat så att landet Frankrike inte slog igenom internatioungdomarna kan lira tv-spel alldeles gratis. nellt förrän han börjat göra sig ett namn som ”Rock Band” verkar populärast. Alex går kompositör). Alex är inte så förtjust i tanken »Många dj:er ned till det stora dansgolvet, hämtar en burk på alternativ nummer ett, så idag ägnar han börjar med nåt Burn i läskbaren och traskar ut till den lilla mycket tid åt att knåpa ihop sina egna låtar. obskyrt och ökar glaspaviljong som för kvällen fungerar som Det ligger i familjen: hans far var gitarrspeDJ Baby Js dansgolv. lande folkmusiker i hemlandet Jugoslavien. På intensiteten gradBaby J är en ”original b-boy” från New York mödernet finns kanske inte musikalitet men vis, men jag brusom för tillfället glassar runt i Norden för väl kreativitet – hans morfar var kändisfrisör kar smaska på att demonstrera Serato, ett dj-program med i Barcelona innan han tog sitt pick och pack med hits direkt.« vars hjälp man kan använda vinylspelare till och sin familj och lämnade general Francos att spela upp mp3-filer. På meritlistan står Spanien i slutet av sextiotalet. spelningar inför kungafamiljen i Monaco och På diverse internetforum går debattvågorna Jay-Z. Alex växlar några muntra ord med höga om huruvida Alex Moreno är Gud, hin honom – de har träffats tidigare under turnén håle, eller bara en helt vanlig kille. Signaturen – och drar sig sedan in mot sitt dansgolv, där nu ett femtiotal DjMacTriabe är trött på diskussionerna: ”asså palla kritisera tjejer står och dansar till cd-skivan som han satte på när han och klaga hela jävla tiden han är ju bra han spelar ju på kom. Han fortsätter uppför trappan till dj-båset och kör igång bland dom största clubbarna fan om han sög skulle han inte sitt set. ha ett enda gigg förfan ceep it upp MORENO!!” Alex tycker Bredvid de dansande tjejerna, inne i ett av lokalens att många underskattar vilket hårt arbete som ligger bakom skrymslen, försöker en kille i Mets-jacka och scharlakansröda de fyra–fem timmarna bakom mixerbordet. ”Du tar din Chuck Taylors locka in folk i ett fotobås för provfotografering. skivväska och åker någonstans och spelar och det är tjejer Det visar sig handla om en modellagentur på jakt efter nya, och glamour”, brukar han få höra. Men varje ledig dag ägnar fräscha ansikten. ”Kom igeeen nu!” ”Men en pin då?” Några han åtskilliga timmar åt att fixa hemsidan, leta låtar, klippa konstaplar från Katarina närpolisområde dyker plötsligt upp om låtar – och så det där med hans egen musik då. Han har inifrån lokalen. De har haffat fyra busar som tydligen ställde komponerat låtar i flera år, men eftersom han ställer så höga till med hyss under Ung08-festivalen och därför bör hållas krav på sig själv har han endast låtit nära vänner lyssna på kort. Två av konstaplarna är på spexhumör och låter sig dras dem. Men snart – när som helst nu – är det dags att vidga in i fotobåset för en gruppbild. lyssnarskaran. Uppe på övervåningen fortsätter Alex sitt set – som han nu på grund av bristande publiktillströmning delar med en tockholmarna har sportlov och stadens trottoarer dj vid namn Björn – han är om möjligt ännu mer tekniskt är översvämmade med små osnutna knattar som bländande än normalt. Rock this party/Dance everybody/ stryker omkring planlöst. Gymnasietidningen Piraja Make it hot in this party ... Mitt i ”EVERYBODY DANCE har zoomat in detta lukrativa segment och dragit ihop en

S SID 78

novell1.indb 78

08-04-07 05.53.30

ALEX MORENO NOVELL/VÅR 2008

NOW” stegar Mikaela fram. Hon är där med kompisarna från Berga gymnasium och de vill ha mer ”barnslig” musik – ”Bumbibjörnarna” är tydligen en personlig favorit. Om den är barnsligare eller inte vete gudarna men nu är det i alla fall Björns tur att spela och han kör igång Flo Ridas ”Low”. En stor ring med människor har börjat formas bredvid fotobåset. I mitten visar en kille med träningsoverall i Jamaica-färger och stickad rastafariluva prov på en imponerande repertoar av akrobatiska dansrörelser; hans kompis – i bylsig dräkt med pråliga färger – sluter upp i uppvisningen. Efter ett tag flyttas ringen in mot dansgolvet och nu står det människor till höger och vänster och bakom Alex. Katarina, Daphne och Katja – klasskompisar på Södra Latin – kommer fram och ber om att få ta bilder på honom. De vet inte vem han är men bilder är ju alltid kul. Till församlingen vid dj-båset sluter sig också Baby J, som just har avslutat sitt pass ute i glaspaviljongen. Det är snart stängningsdags. Vad han tycker om Alex musik? ”I hate it”, säger han uttryckslöst, ”but everything has its place.”

å senare år har det talats mycket om hur den vikande marknaden för skivförsäljning ökat artisters behov av att bredda sina inkomster genom livespelningar och kringförsäljning. Detta är en sedan länge etablerad sanning i dj-världen: en relativt obskyr technoproducent och dj som svenska Adam Beyer tjänar knappt några pengar alls på sin skivförsäljning men desto mer – miljonbelopp – på att åka runt och spela skivor. För de hundratalet mest kända dj:erna i världen handlar det om åtskilliga tiotals miljoner kronor i årsinkomster. Alex är inte där än men han lever gott på vägen. Han vill inte säga hur mycket han tjänar, men en person med insyn i Stureplansgruppens verksamhet tror att de betalar honom minst femtusen kronor per spelning och att han får ungefär det dubbla när han är ute i landet och spelar. Lite snabb överslagsräkning ger då vid handen att han har en månadsinkomst värdig ett statsråd, vilket inte är illa för en kille som för bara några år sedan funderade på en karriär som elektriker. Men det är som sagt en brottarhit som gäller om man vill nå toppen snabbt. En sådan hade den svenske dj:en och producenten Stonebridge för några år sedan med låten ”Put ’Em High”, och samma kväll som Melodifestivalens ”Andra chansen” anordnas i Kiruna korsas deras vägar helt oväntat när de båda är inkallade för att spela på en extravagant tjugoettårsfest på ishotellet i Jukkasjärvi. Födelsedagsbarnet studerar vid Oxford och ett femtiotal vänner är influgna från England tillsammans med en liten orkester, en schweizisk kock, hundratals flaskor champagne, Stonebridge och så Alex. Han sticker till Stonebridge en cd med några av hans egna låtar. De har varit en väl förborgad hemlighet i flera år. Nu är det dags att blotta sig för världen.

novell1.indb 79

08-04-07 05.53.31

EXILESTNISK POP NOVELL/VÅR 2008

Teet Sirotkin och Andres Lokko, Stockholm, i mitten av åttiotalet. SID 80

novell1.indb 80

08-04-07 05.53.35

*VÄ L KO M M E N TILL DET OK ÄNDA STO CKHO L M!

EXILESTNISK POP NOVELL/VÅR 2008

V VÅREN 2008 SkämTADE kRISTIAN Luuk I mELODIFESTIVALEN Om ESTNISk SCHLAGER.. V VAD mÅNGA INTE VET äR ATT STOCkHOLm PÅ 80-TALET HADE FLERA EXILESTNISkA POPGRuPPER. ANDRES LOkkO kk OCH DE ANDRA kkO mINNS SCOuTLäGER, ESTIVALER OCH TRummOR AV köTT. TEXT: ANTON GUSTAVSSON FOTO: Mandi GavOis, ThOMas EksTröM

stniska huset, Wallingatan 32, Stockholm, hösten 1985.

Ängslan sprider sig i församlingen. Vid rummets bakre kortända hörs den som ett okoncentrerat småpratande, längre fram bland raderna av pinnstolar som ett oroligt sorl. Ungar som tigger om sina fäders uppmärksamhet. Skosulor som skrapas mot parketten. Herrar som harklar sig. Den estniska kulturkvällen ska avslutas med rockmusik, har det sagts, men på främsta raden är det fortfarande knäpptyst. Scenen är tom. Genom en sidodörr till vänster syns plötsligt att ungdomarna i rummet intill rör sig in mot scenen. När de kommer in i strålkastarljuset ser man att deras ansikten är täckta med vitt puder. En av killarna, han är kanske tjugo år, har en sönderriven papperskasse istället för tröja. Och någon bär på en stor plåt som det droppar vätska ifrån. Det ser ut som… köttslamsor? Barnen i publiken svettas SID 81

EXILESTNISK POP NOVELL/VÅR 2008

stillsamt och glor. De äldre har FAKTA något skrämt i sina flackande blickar. Estland blev självNågon tar ett fotografi. Vad är det som ständigt 1918, men händer här egentligen? i början av andra – Plötsligt kom Martin Luuk in världskriget ockumed stora solglasögon på sig. Han var perades landet av ganska liten, du kan tänka dig hur det Sovjetunionen. Under resten av kriget skifsåg ut. Och så började han slafsa på den tade kontrollen över där nötsteken. landet mellan Sovjet Liisa Aus låter både road och besväoch det nazistiska rad när hon berättar. De tjugotre år Tyskland, och tiotusom gått har gjort händelsen till något sentals ester flydde harmlöst, en bisarr skröna från ett åtfrån sitt hemland. Av tiotal höljt i glömskans dunkel eller en dem hamnade ungeungdomsrevolt i det lilla. Men varken fär 30 000 i Sverige, hon eller Leane Parik minns köttframoch många av dem i trädandet med någon större glädje. Stockholm. – Martin och de andra var kul i vanliga fall, säger Leane. Men det där var bara underligt. Liisa och Leane var under åttiotalet med i det unga bandet Avo & The Cados, som med Stockholm som bas spelade pop på estniska. Tack vare en vältrimmad internationell organisation av exilestnisk kulturverksamhet fick de spela i Australien,

Kanada och på en rad andra ställen medan deras jämnåriga vänner på sin höjd fick spelningar på ungdomsgårdar. Våren 1985 gav de ut sin första och enda sjutumssingel på skivbolaget Estonian Voice. Liisa skrev själv singelns förstasida, ”Seiklema”, som än idag är en frisk estnisk fläkt bland alla åttiotalets bortglömda poplåtar. Den här fredagskvällen har de samlats hemma hos Leane och hennes man i Skogås utanför Stockholm för att repetera tre låtar i vardagsrummet. Det har inget med Avo & The Cados att göra. Liisa säger det bestämt. Hon, Leane, Urmas och den ingifte hedersesten Christian har visserligen lovat att spela live tillsammans igen, för första gången på säkert femton år. Men det blir inget avancerat, inte som när de spelade med bandet som unga. Definitivt inte alls så mäktigt som den gången när Urmas för första gången besökte ESTOfestivalen i Toronto och fick sjunga tillsammans med tusentals andra exilestniska ungdomar i en jättelik kör. Ett helt kort framträdande, det är allt. När maten plockats undan vecklar Liisa ut ett notblad på parketten i vardagsrummet, medan Christian tar några lösa ackord på elpianot och Urmas kopplar in gitarren. Utanför sänker sig vintermörkret över radhusområdet, och snart ska de stå tillsammans på scenen i Estniska huset igen, på precis samma punkt där Martin Luuk en gång förfärade det

Avo & The Cados.

exilestniska samhället med sina trummor av kött. De har bara ett par veckor på sig nu. ***

stniska skolan ligger mitt bland gränderna i Gamla stan, men den som går uppför alla trapporna får ändå en tjusig vy mot Söder Mälarstrand. Senare i vår skulle man kunna grilla korv här. I solskenet på lärarrummets terrass syns barnen som far omkring på skolgården. Där nere tar berättelsen om Avo & The Cados sin början. I slutet av 70-talet bestämde Avo Mölder och hans skolkamrater Teet Sirotkin och Urmas Aamisepp att de måste starta ett rockband. Under hela sin uppväxt hade de sjungit tillsammans. I skolans kör, på musiklektionerna, på estniska scoutläger, sommarkollon och kulturfestivaler – överallt var sången en helt central umgängesform. Men för kreativa unga själar är det orimligt att harva i körer hela livet, så de tog sitt

SID 82

novell1.indb 82

08-04-07 05.53.38

EXILESTNISK POP NOVELL/VÅR 2008

hålla nationalismen vid liv, och visa att estländare är ett folk som kan uträtta bra saker. När man inte kan vara i sitt »martin eget land längre skapar det en sorts Luuk tondrivkraft som förs vidare till barnen. satte trosbe- Barnen ville göra karriär. Inte nödvändigtvis tjäna pengar, men göra något kännelsen betydelsefullt, säger han. på estniska, Till skillnad från vissa av sina jämndet var helt åriga vänner, vars föräldrar av ett eller annat skäl var svartlistade, kunde Teet fantastiskt.« besöka Estland flera gånger under åtTeet Sirotkin tiotalet. Obehaget som fyllde honom den första gången han reste över Östersjön är än idag svårt att glömma. – Regimen höll folk i ett skräckvälde, de hymlade inte med övervakningen. Och folk var faktiskt livrädda för att bli angivna. Det fanns en idé om att folk skulle vara rädda för storebror, så när man blev skuggad i en bil var det verkligen en svart bil med tonade rutor. Det såg jag med mina egna ögon. Det var förstås en stor kontrast mot vad jag var van vid från Stockholm. Situationen i Estland hade en stor påverkan på Avo & The Cados, både som band och på medlemmarna som individer,

namn efter en ordvits om Avos förnamn och började repetera i hans föräldrars villa. Bandet fick repa i källaren hos Sverigeesternas förbund, och projektet växte snabbt från ett vanligt rockband till ett nav för många av de exilestniska ungdomarna i Stockholm vid den här tidpunkten. Under samma period gick deras punkiga rock över i något mer tonsäkert, inspirerat av brittisk pop och new wave. Idag är Teet Sirotkin välbekant i Stockholm som dj och arrangör av olika blandklubbar. Den senaste heter Indierave, och är en populär mötesplats för ungdomar som gillar popmusik, lasrar och att hångla offentligt. Teet tror att exilidentiteten – det faktum att de flesta i Avo & The Cados var barn till ester som själva hade lämnat sitt ockuperade hemland – var en viktig orsak till hur deras musikaliska aktiviteter under 80-talet formades. – Jag tror att exilestniska barn hade större press på sig än svenska barn. Föräldrarna tyckte att det var viktigt att

men bandets texter var aldrig politiska. De behövde inte vara det – motståndet mot ockupationen fanns ändå som grund för nästan alla de sammanhang där de hade sin publik. Men musikaliskt började gruppen snart skingras åt skilda håll. I en kö till en David Bowie-konsert träffade Teet Pontus Holmgren, som några år senare skulle få ett stort genombrott med sitt band Pontus & Amerikanerna. Pontus hade inga blodsband till Estland, men gillade rätt musik och började umgås med Teet. Tillsammans med sina vänner Andres Lokko och Martin Luuk bildade de en mindre fraktion inom den större exilestniska gemenskapen. – Pontus var ett stort Bowie-fan, det var jag och Andres också. Vi började umgås. Det här var innan Pontus hade startat Amerikanerna, han spelade i ett band som hette Standby med Carola Häggkvist som sångerska. Det finns förresten ett skivomslag där man ser Carola i kort svart läderkjol. Bert Karlsson såg till att singeln drogs in när hon gjorde solokarriär. Under tiden som följde började Teet känna ett behov av att odla en ny roll gentemot de andra. – Jag gick mer och mer mot indiepop och experimentell musik, som de andra i Avo & The Cados inte var intresserade av. Jag gillade Pink Floyd och Psychic TV, medan Avo gillade Queen. Det kan jag ge cred till idag, men då tyckte SID 83

EXILESTNISK POP NOVELL/VÅR 2008

jag att det sög hårt. Det var därför jag började göra musik med Martin, Andres och Pontus i stället. Martin Luuk tonsatte till exempel trosbekännelsen på estniska, det var helt fantastiskt, säger Teet. Till slut kände Teet att han inte längre kunde stå för Avo & The Cados musik, och ganska snart efter det att ”Seiklema”singeln gavs ut hoppade han av bandet. De fortsatte att spela tillsammans utan honom. – Det blev bättre sedan, de blev mer tighta. Men det gav inte mig något längre. Jag ville vara alternativ. Kanske var det samma strävan som fick Teet och Martin Luuk att delta i den ökända spelningen på Estniska huset. Ryktet om händelsen spred sig blixtsnabbt till alla som händelsevis inte var på plats, och gav Stockholms exilestniska gemenskap något oerhört att prata om i månader framöver. Teet gjorde under de efterföljande åren allt för att ge myten ny spridning. Idag säger han att den har skänkt honom »När man blev en begränsad men intensiv skuggad i en bil respekt från vissa unga var det verkligen rebeller inom det exilestniska en svart bil med Stockholm. – Vi fortsatte att undertonade rutor. Det bygga hela den här märkliga såg jag med mina kulturyttringen när vi jobbade egna ögon. Det på kollo, konfirmationsläger var förstås en stor och liknande. Ungdomar har kommit fram till mig tio år kontrast mot vad senare och citerat saker från jag var van vid showen. från Stockholm.« Men för majoriteten av Teet Sirotkin församlingen i Estniska huset framstod förmodligen de Throbbing Gristle-inspirerade köttrummorna som fullkomligt vanvettiga. – De flesta tyckte säkert att vi var helt jävla hatthylla. Reaktionerna blev ungefär de vi hade tänkt oss. Några blev skitarga, andra skrattade ihjäl sig och de flesta förstod ingenting, säger Teet. Det ni gjorde framstår som ganska vilda grejer. men ni var allvarliga?

– Syftet var inte att göra komedi, även om det blev så, det var att söka vägar att kommunicera. Man kanske kan se det som en motrörelse eller backlash till den estniska mainstreamkulturen. Estnisk kultur kan vara otroligt smalspårig och trångsynt angående vad som är bra och dåligt, och vi ville utmana det traditionella. Det är i alla fall så jag känner det. *** SID 84

EXILESTNISK POP NOVELL/VÅR 2008

Teet Sirotkin, Stockholm, 2008.

SID 85

novell1.indb 85

08-04-07 05.53.43

EXILESTNISK POP NOVELL/VÅR 2008

Andres Lokko, London, 2008. SID 86

novell1.indb 86

08-04-07 05.53.53

EXILESTNISK POP NOVELL/VÅR 2008

å ett fotografi som togs den där gången på Estniska leta sig tillbaka till den nation som alltid skramlat någonstans huset syns en annan ung man som med ett lurigt i bakgrunden. leende stirrar snett till vänster om kameran. Iklädd – Saker jag slog ifrån mig när jag var sexton, arton eller blåjeans och ärmlös röd skjorta med Iggy & The Stooges-pin tjugofem kommer tillbaka och knackar på ryggen förr eller passade den artonårige Andres Lokko ganska väl in i arketysenare. Den estniska bakgrunden är en sån grej. När ens förpen för unga män som gillar att stå i centrum. Han spelade äldrar börjar bli väldigt gamla måste man på ett eller annat inte musik, visserligen, men han fanns ändå på scenen. sätt börja rota i sin egen bakgrund. Idag är jag intresserad av På telefon från västra London, som nu för tiden är hans det estniska på ett sätt som jag absolut inte har varit tidigare bas som journalist, berättar Andres Lokko att han aldrig såg i mitt liv. sig som musiker. I det kortlivade soulbandet Pilk var hans enda uppgift exempelvis att posera med olika blåsinstrument. *** Det visade sig snart att han var bättre på att formulera sig i ord, alltså startade han tillsammans med Teet ett fanzine stniska huset, Wallingatan 32, Stockholm, februari 2008. om northern soul. Han upptäckte att det även för den sortens En medelålders mans fylliga stämma studsar mellan uttryck fanns en bestämd publik, den exilestniska, som husfasaderna på Wallingatan, och ligger som ett eko i garanterat skulle visa intresse för vad han tog sig för. Om fjärran för den som tar sig uppför trapphuset. Vid ytterdörren det han gjorde skulle roa eller förfära publiken var av mindre stegras volymen igen, och inne i själva lokalen uppenbarar betydelse. Köttframträdandet i Estniska huset täckte i alla sig sångaren längst framme vid ett podium. Han är rätt fall in alla tänkbara reaktioner. imponerande när han närmar sig slutet av Det exilestniska Stockholm fanns hela tiden sista versen, och efter en oväntat munter liten som en bakomliggande faktor för allt Andres slutkläm kliver han av och belönas med artiga tog sig till under åttiotalet. När det var av applåder från publiken. godo fungerade det som en trygghet – en rad Efter några framträdanden till – körsång, »Idag är jag fasta punkter att samlas kring. Men samtidigt pianostycken och ett kort anförande om estnisk intresserad av som han känner tacksamhet gentemot miljön poesi – är det dags för denna kulturaftons final. det estniska på han växte upp i, minns han känslan av hur Leane, Liisa, Urmas och Christian flyttar sig det exilestniska Stockholm började krympa från sina platser på de bakersta pinnstolsraett sätt som jag ihop i allt trängre cirklar kring honom. derna och går upp på scenen. Först spelar de absolut inte har – Vi hade någonting gemensamt: ”Titta, vi en låt som de efteråt ska beskriva som halvvarit tidigare i har en egen musikvärld här, som ingen annan dant genomförd, sedan ser de varandra snabbt mitt liv.« bryr sig om.” Det tror jag var viktigt. Men i ögonen och börjar om igen. Leane har skrivit egentligen var det en ganska auktoritär exil vi andra låten, vars titel kan översättas till ”Mitt Andres Lokko befann oss i, och för min del var det någonting hus”. jag började drömma om att ta mig ur. Inget – Den handlar om hur jag bygger ett hus ont om någon av de andra som var inblandade, med saker från hela världen. Jag skrev den men det blev till slut ett självändamål att röra i början av 90-talet, när jag till slut hade sig från den världen. Jag började odla ett ointresse för det bestämt mig för att det kändes okej att vara utlandsest, har estniska, säger han. hon berättat tidigare. Under den senare delen av sin ungdom började Andres Den pianobaserade låten sprider en sorts andakt som distansera sig ifrån allt som kunde definieras som exilestnisk värmer upp hela rummet – fönsterrutorna är helt täckta av kultur. Efter att Estland blivit fritt igen dröjde det flera år imma vid det här laget. Det är inte bara pensionärerna som innan han överhuvudtaget såg någon anledning att åka dit. ser nöjda ut, utan även spädbarnen, de medelålders paren, – Jag hade varit i Estland en gång med min mamma när jag hundarna, fjärdeklassarna och de skröpliga små tonsättarna. var sisådär fjorton år, för att hälsa på den lilla släkt vi hade Till och med den upproriska ungdomen håller sig lugn den här kvar där. Men det var en väldigt märklig upplevelse, och jag gången. var bara där en enda gång. Och det är ungefär lika många Samma vecka kommer ett mejl från Martin Luuk. Han vill gånger som jag har varit där efter att den så kallade muren inte ställa upp på någon intervju, skriver han, ”…men temat föll. rullar vidare, och en dag hoppas jag också ha en större förståI maj fyller Andres Lokko 41 år. Under de senaste åren har else och kärlek till mina rötter. Jag tror man måste kriga en han börjat betrakta sitt estniska arv annorlunda. Kanske del av sitt liv, men om man inte nånsin försonas så är man är det den nya exilen i England som har förändrat honom, ingen hjälte utan bara vilsen och svag.” kanske det faktum att han är äldre. Nu börjar han, till slut,

SID 87

novell1.indb 88

08-04-07 05.54.01

V책r def inition

Moto boy Gentle touch The LK Regina

Songs I wish I had written songsiwish.com

novell1.indb 89

08-04-07 05.54.05

SMAK NOVELL/VÅR 2008

ERIC SCHÜLDT

”Vi är alla redan döda”

ag hade en gång en klubb. Det fanns de som sade att vi var först med det senaste. Men egentligen ville vi bara förvirra. Förvirra, för att kunna gallra ut de som verkligen förstod. Vi ville vara popkulturens gatekeepers och söndra bland dem som ägnade sig åt den maskhållning,

»Den hårda technon är den enda subgenren inom dansmusiken som ännu inte färgar luften i det nyöppnade galleriet på Torsgatan i Stockholm eller pryder iTunesbiblioteket likt en ironisk mustasch på popelitens överläpp.«

SID 90

den rituella glädje som egentligen är djupaste leda. Enkelt uttryckt: de som tror sig vara progressiva men tänker tankar som andra redan tänkt åt dem. Fega som går i flock. Det var fåfängt, förstås. Att försöka bryta en smakhierarki är ju inget annat än att försöka ge sig själv makt. Att dissa någons positionering utgör bara en ny positionering. Det vet alla som gråtit sig till sömns för att de inte längre har samma koll. Alla vi, som känt kraften försvinna ur kroppen vid anblicken av de fyrtioåtta bloggtechnolåtar, från april 2008, som använt sig av ”harderbetterfasterstronger”-samplingen. Lars Norén beskrev det här i en endaste mening när jag träffade honom senast. ”Vi är alla redan döda”, sade han. Enkelt utryckt: det finns ingen annan hållning än att acceptera förgängligheten. Och då finns det två vägar. Den ena handlar om att försöka tämja tiden genom att förekomma den, att alltid vara steget före, vara kappan som vänder vinden, vara först med att landstiga på den nya kontinenten men även först att överge den. Det här är Rodeoredaktionens väg. Den andra, Noréns väg, är att försöka skapa ett rum där bakåt och framåt inte finns, ett vitt papper fritt från allt som på något sätt låtsas om att ett nu existerar. Jag trodde att jag vandrade på väg nummer två när jag bokade resan ner till Berlin i vintras. Jag ville dit, inte för klubblivet, utan för Caspar David Friedrich och rummet som är tillägnat honom på Alte Nationalgalerie. På lördagskvällen gick vi ändå ut, förstås. Dansgolvet var en vägg av kött, naket kött. Stroben var röd och musiken mekanisk, men framför allt – snabb. Dj:n gjorde konstfacksmixar (två fingrar, och så start och stopp samtidigt på varsin skivspelare). Ingen brydde sig. Här var det primära köttet och hastigheten. Trummorna lät som om någon hade samplat ett lastbilsflak med tomglas som kraschar in i betong. Där, precis den natten, återupplevde jag den hårda technon. Den enda subgenren inom dansmusiken som ännu inte färgar luften i det nyöppnade galleriet på Torsgatan i Stockholm eller pryder iTunesbiblioteket likt en ironisk mustasch på popelitens överläpp. Än så länge har man bara dansat till 140 bpm. Klockan var 03.45, kvällen hade precis börjat, när den svenska klanen som stod och tryckte längs med väggarna insåg att de upplevde något nytt, att de skulle sitta på Ryan Air och skriva entusiastiska vykort om 140 bpm några dagar senare. De hade åkt till Europas huvudstad för att de trodde att det fanns något vid horisonten som var omöjligt att finna på den plats de kom ifrån. Nu stod de mitt på dansgolvet. Och jag upptäckte att jag var en av dem. Att jag alltid kommer att vara det.

SMAK NOVELL/VÅR 2008

Axel Karakasis

Bobby Peru

Reformat (låt från Night Light 001) (Night Light Recordings) Ibland behöver man Axel Karakasis. Ibland behöver man musik som uppfyller ett enda kriterium: fart. Ibland behöver man de där sju minuterna och trettio sekunderna där inget annat händer än att baskaggen försvinner i tre takter, fyra minuter från slutet. Ibland behöver man 136 bpm. Karakasis är min katharsis. Bristen på avstånd mellan varje slag i långa rader av hopsnörda rytmer skapar en känsla av rening. Redan Aristoteles visste att det finns något djupt förlösande i ett medvetet inbyggt klimax, men påpekade samtidigt att en kulmination inte alltid behöver

bygga på stora gester. Det räcker att dra bort basen i tjugo sekunder. Mer krävs inte för att uppnå intensiv upprymdhet. Tomas Tranströmer blev en gång trött på ord och gav sig ut i en vintrig skärgård. I snön halvvägs framme vid huset hade spåren efter ett rådjur bildat ett mönster. ”Språk men inga ord”, konstaterade Tranströmer. En gång brydde jag mig om textrader och refränger. Idag har jag lämnat allt det där bakom mig. Jag befinner mig hellre i Karakasis instrumentala värld, där tecknen ligger utslängda längst med spåret efter en monoton bastrumma.

Det är ju snart sommar. Jag gissar att läsekretsen är intresserad – rent ut sagt törstar – efter den exklusiva förhandsinformation som stavas årets klubbanthem. ”Vad ska jag spela på konstskolans avslutningsfest?”, undrar ni. ”Vad ska jag bränna på cd-skivan som vi ska lyssna på i minibussen ned till festivalsommaren? Vad ska jag namedroppa i rökrutan under himlen som aldrig mörknar? Vad ska jag leta efter, som låter lite poppigt (men absolut inte electrohouse!) – något som är lite svårt men samtidigt fungerar för den som även gillar gitarr, trummor och bas?”

När låten ”Erotic Discourse” kom för något år sedan blev den snabbt klubbnattens nationalsång. Nu har Bobby Peru vridit allt ett varv till och tänkt: ”allt jag behöver är en enda ensam trummaskin!”, fast ändå lyckats få musiken att kännas pop. The Truth är ett album i gränslandet mellan det initierade dansgolvet och det brutalt folkliga. Det är så man gör för att bli sommarens Justice.

KIKO

Workidz Washmachine EP (Toolroom9) Jag känner en konstnär. Han har två intressen i sitt liv – cykling och sin konst. Dessa två ämnen fyller hans liv med mening. I övrigt är han världsfrånvänd. En mikrovågsugn blir i hans ögon till en ”modern, ny uppfinning, säkert hiskligt dyr”. Ibland hör han någon prata om techno och då lägger han sig alltid i: ”Det är inte musik! Det är rytm! Rytm är inte detsamma som musik! Rytm är något annat”. För en tid sedan spelade den kanadensiske producenten Deadmau5 på Berns i Stockholm. Jag var där. Dansade trots min ålder framför dj-båset tillsammans med drängar. Deadmau5 spelade på det där tyska sättet – inga melodier före klockan 03.15. Vi var det

The Truth (CD) (2020 Vision Recordings)

Slave of the mind (12”) (Different) vanliga gänget som trängdes längst inne i hörnet. Det var jag, väktare och sådana som rånar väktare. Svaret på den svåra frågan om musik kan vara konst utan att bli konstmusik kom oväntat när Deadmau5 övergav det egna materialet och mixade in ”Washmachine” av ungerska Workidz. Musiken blev till bild – en märklig teckning av en maskin som tumlande tar över all plats i rummet. På 1800-talet hade man kallat ”Washmachine” för en ”symfonisk dikt”; musik som försöker avbilda och beskriva något högst konkret, en pryl till exempel. Men ingen använde den termen på Berns denna kväll.

Christer Petersson är namnet på min rollperson i rollspelet Kult. Han är en neurotisk jurist i trettioårsåldern som håller på att gå under i en tillvaro som ter sig allt mer förvriden och mörk. Jag och mina barndomsvänner brukar spela det där rollspelet då och då. Vi är besatta av den dystopiska mörka världen där regnet ständigt strilar ned över en storstad utan slut. Under våra spelträffar (som vi får kulturbidrag för!) lyssnar vi på Kiko. Jag är helt övertygad om att franske Kiko spelar Kult i sin studio ett stenkast från Louvren. Hans syntslingor är regntunga dimridåer. Att lyssna på honom är en tidsresa till ett 80-tal då Johan Kinde fortfarande spelade i Sveriges kreddigaste band, då

Dave Gahan i Depeche Mode knarkade men ännu inte hade börjat injicera. På ett disko, halvtomt på folk, svänger någon sin svarta långa lugg från sida till sida. Det är ett dunkel som bär något varmt inom sig, en romantisk gotisk tillbakablick. Christer Petersson trivs i ett sådant ljudlandskap.

SID 91

novell1.indb 91

08-04-07 05.54.06

SMAK NOVELL/VÅR 2008

MÄRTA MYRSTENER

Varför finns ingen hiphopjournalistik?

»I jubileumsnumret gjorde XXL en lista över de hundra viktigaste stunderna i amerikansk hiphop, och på den fanns bara två kvinnliga rappare: Lauryn Hill och Lil' kim.«

SID 92

januari fyllde tidningen XXL 10 år. Tillsammans med The Source och Vibe är XXL den största hiphoptidningen i USA, och dess slogan är ”Hip-Hop on a higher level”. Den ska vara lite mer intelligent och oberoende än de två förstnämnda. XXL grundades nämligen av före detta medarbetare på The Source i protest mot att tidningens förre delägare, rapparen Benzino, inkräktade för mycket på det redaktionella materialet. Jag har prenumererat på XXL i ett år nu, men jag kommer inte att fylla i blanketten för ännu ett. För jag vill ha en tidning som åtminstone utger sig för att vara neutral och bevakar det den säger sig bevaka. För det första har XXL sina egna favoritrappare som de allierar sig med. Exempelvis gjorde de 2005 ett specialnummer tillsammans med Eminems skivbolag Shady Records. Eminem och Benzino hade en beef då och tidningarna ställde sig på varsin sida. Dessutom ignorerar XXL en stor del av musiken som kommer, framför allt från kvinnliga rappare. I jubileumsnumret gjorde de en lista över de hundra viktigaste stunderna i amerikansk hiphop under de tio år som tidningen funnits, och på den fanns bara två kvinnliga rappare: Lauryn Hill och Lil’ Kim. Kvinnliga rappare är visserligen sällsynta, men det finns ändå ett gäng som varit inflytelserika på senare år – till exempel Missy Elliot, Eve, Trina och Foxy Brown. Dessa borde definitivt ha varit med. Och varför Eminem och hans skivbolag knep tre av de tio högsta placeringarna på listan behöver jag inte ens spekulera i. Tidningen betygsätter skivor efter skalan S till XXL. Högsta betyg har bara ett tiotal album fått genom åren, till exempel Jay-Z:s The Blueprint. Men sedan, och det är här vi hierarkitörstande vitingar sätter räkmajonnäsen i halsen, finns ett annat gäng skivor som inte fått betyget XXL från början, men som redaktionen av ena eller andra anledningen i efterhand uppgraderat. Här hittar vi till exempel The College Dropout med Kanye West och (surprise! surprise!) Marshall Mathers LP med Eminem. Det är talande för vilken trovärdighet skivkritikdelen i tidningen har, eller snarare inte har. Det är väldigt sorgligt att världens största musikgenre inte har en ordentlig press som bevakar den. Och man undrar ändå, eftersom galnare entreprenörer än de i hiphopvärlden är svårt att hitta, hur de kan ha missat en stor grupp skivköpare (som bara växer och växer), som vill vägledas av seriösa kritiker. Kom ingen nu Benzino, det finns en hel marknad där ute att erövra. Vi vita, vi är rika och vi köper fortfarande skivor.

SMAK NOVELL/VÅR 2008

Kissey Asplund

AN ENGLAND STORY

Plethora (R2/Playground) Kissey Asplunds ”Plethora” är något så ovanligt som experimentell souljazz i samma skola som Erykah Badu, Dudley Perkins och Georgia Anne Muldrow – fast från Malmö. Asplund gillar smygande, udda och ofta lite snubblande produktioner och har lagt ner stor möda på att leta rätt på intressanta producenter till sin debutskiva. Framför allt har hon jobbat med franska nu-jazzproducenten Papa Jazz. Stundtals hamnar låtarna på ”Plethora” läskigt nära easy listening och sunkig dubstep (vilket kan bero på att hon

The Culture of the MC in the UK 1984-2008 (Soul Jazz Records) hängt mycket med engelsmännen på sitt skivbolag R2). Men hon lyckas hoppa över de värsta fallgroparna, framför allt eftersom hon begåvats med så uttrycksfull, silkeslen och egen röst. Kissey Asplund gör sådan musik som dj-legenden Osunlade spelar i New York, men som passerar svenskarna obemärkt förbi medan vi sitter klistrade framför Melodifestivalen.

Snoop Dogg's Father Hood Reality-tv Snoop Dogg ser ut som en liten salamander. Han är som en salamander också, verkar lyckas slinka in precis överallt. Efter femton år som rapstjärna har han fortfarande flera pophits varje år, samtidigt som han gästar hyllade undergroundartister som Devin the Dude. Han åtalas med jämna mellanrum för vapen- och droginnehav, och ungefär lika ofta sitter han i soffan i The Ellen DeGeneres show och diskuterar barnuppfostran. Det går inte riktigt att förstå sig på Snoop Dogg; precis när man räknat ut honom som en pajas som på heltid borde ägna sig åt sitt klädmärke för hundar (ja, det finns) säger han något väldigt insiktsfullt om varför

Soul Jazz Records, det brittiska skivbolaget som främst ger ut samlingar med obskyr reggae, soul och jazz, är för retrosmakfulla, för konceptuella och för pretentiösa. Samtidigt kan man inte göra annat än att kapitulera varje gång de släpper något nytt, för att det är så bra. Om jag skulle få alla skivor från ett enda skivbolag i hela världen skulle det utan tvekan vara från Soul Jazz, men sedan skulle jag vara tvungen att gömma allihop under sängen för att besökare inte skulle ta mig för en psykopat. ”An England Story” är en

samling med låtar som ska visa utvecklingen i Storbritanniens urbana musikhistoria och hur nära sammankopplad UK garage, grime och jungle är med jamaicansk och karibisk musik. Men den tesen kan man ju bara skita i, det här är en bra samling reggae i ordets vidaste bemärkelse. Några artister känner du igen - som Roots Manuva och Estelle - och ett par har varken du eller jag någonsin hört talas om. Avlyssnas med fördel efter ett avsnitt av Papa Dees fantastiska reseprogram Papas kappsäck.

Stuff White People Like Blogg (stuffwhitepeoplelike.wordpress.com)

västkusten aldrig repat sig från skivbolaget Death Rows fall. Så man måste bara fortsätta att följa allt han tar sig för. Det senaste är hans familjeunderhållning Snoop Dogg's Father Hood, en realitysåpa om honom och hans familj. Följ med Snoop Dogg på yoga, när han tränar fotboll med ungarna och ska lära sig äta sallad. I tofflor med marijuanablad. Snoop Dogg's Father Hood visas på amerikanska kabelkanalen E!. De första avsnitten av serien finns också streamade på svenska tidningen Kingsizes hemsida och lite överallt på internet.

Vi är ett par vitingar som lyssnar på Mos Def, kollar på The Wire, gillar Brooklyn, Barack Obama och drömmer om att vara den enda vita personen i rummet. Vi har nu fått en blogg som heter Stuff White People Like, som listar vad vita gillar från 1 till 100. Högt på listan kommer företeelser som att ”hata sina föräldrar”, ”veta vad som är bäst för fattiga människor” och ”inte äga en tv-apparat”. Som ni förstår är Stuff White People Like ungefär som Fredrik Strages lista med Youtube-klipp på Dagens Nyheters hemsida, med enda skillnaden att den vet om hur vit den är. En cynisk, hemsk blogg med andra ord,

som jag nästan inte vågar läsa. Men den är rolig, så ni borde spana in den. Och ja, den handlar om hiphop. Eller om oss som lyssnar på hiphop i alla fall.

SID 93

novell1.indb 93

08-04-07 05.54.07

SMAK NOVELL/VÅR 2008

KATJA EKMAN

På spaning efter det unika

n gratistidning ligger på marken. Jag går förbi och har redan känt igen Rihannas huvud och lår. En sekund av MTV och jag har identifierat Britney på bysten och naveln. När jag senare tänker på vad jag hörde är det inte den nya, fräschare, produktionen, utan den bisarra rösten. Det enda som fastnar är de utmärkande dragen. När alla dessa artister och produkter slängs i ens väg är det ganska underordnat

»Det är en musikalisk lek som får influenser att mest låta som ingredienser (3 msk klaxons, 1 tsk Arctic monkeys, 1 krm tennismode efter smak), men den kräver förmodligen mer talang och färdighet än man kan tro.«

SID 94

huruvida de är bra eller inte. Det är bara meningen att man ska köpa dem för att få ytterligare en dos av det som präntats in som unikt med dem. Jag såg Gordon Ramsay i en köksmardröm, Kitchen Nightmares på TV8. Den berömde kocken besökte en skådespelare i Hollywood som i brist på karriär ville sprida sitt namn på andra vägar, i det här fallet den kulinariska. Det skulle finnas en ”Sebastian’s” i varje land med en unik meny av aldrig tidigare prövade smakkombinationer och frusna ingredienser. Nyhetens behag, eller behag överhuvudtaget, är inte inblandat i en sådan affärsidé. Bara det unika. Märkligt nog kan en artist, till skillnad från mat, säljas in om och om igen på samma unika konstighet. Ingen jämförelse i övrigt mellan Britney och micrad fiskburgare, men jag förbluffas över hur hårt en människa kan marknadsföras med det ovanliga i hennes person. Ju fler gånger jag ser de vädjande Mickey Mouse Club-ögon som alla lagt på minnet, desto mer beklagar jag henne. Det här med egendomliga individuella personlighetsdrag ställs, i en diskussion i Whit Stillmans film Barcelona, mot sådana avvikelser som har en lång och erkänd tradition. I filmen har ”games of leather, weekends of fun” blivit ett stående inslag i de historier som sprids om den stele säljaren Ted. Hans kusin är upphovsmannen till dessa historier, och menar att kryddad pr är precis vad Ted behöver för att komma någonstans med tjejer. Förklaringen han ger Ted: You are far weirder than someone merely into S&M. At least they have a tradition. We have some idea of what S&M is about. There are movies and books about it. But as far as I know, there’s nothing to explain the way you are. Att den vattenkammade Ted ibland – i hemlighet – dansar till swing med en bibel i handen skulle alltså vara betydligt skadligare för hans rykte om det kom ut, än om någon kunde bekräfta att han verkligen har läderremmar under kläderna. För traditioner, uppseendeväckande eller inte, går alltid hem. Jag tänker på vanan hos nya pop- och rockband, särskilt brittiska, att signalera sin exakta position i musikhistorien. De gör det genom att berätta precis var de vill stå mellan olika grupper, så att dessa förvandlas till koordinater. Det är en musikalisk lek som får influenser att mest låta som ingredienser (3 msk Klaxons, 1 tsk Arctic Monkeys, 1 krm tennismode efter smak), men den kräver förmodligen mer talang och färdighet än man kan tro. Talang som säljande punkt används annars främst för musik som bara har just det att luta sig mot. Exempelvis alla Idolvinnares skivor – byggen resta på en vecka – som bara ska bära uppvisningar i grundläggande sångteknik. Estetik är inte inblandad i sådana projekt. Det är själva definitionen av opersonligt och historielöst. Vad som egentligen är kvalitet är en stor fråga, men kanske är det när en artist – som anstränger sig med utförandet – tillför något unikt till en tradition.

SMAK NOVELL/VÅR 2008

Sebastien Tellier

Tindersticks

Sexuality (Record Makers) En del av mig undrar om inte 80-talet är över snart. En annan del tilltalas av Sebastien Telliers galna projekt att skildra sexualiteten i dess olika aspekter. Han lyckas låta ärlig. Det är uppenbart att han gillar pornografi och Phil Collins. Den senare excessen hörs i förfinad form på “Elle”. Den förra märks särskilt på “Pomme”, som låter som om villiga damer sänkts ner i TV-spelsfiguren Sonics sköna undervattensvärld. Allting blir sammansatt med den här roliga filuren. Samma läten som får lyssnaren att höja på ögonbrynet är de som fulländar Sexualitys ljudbild. Tellier saknar inte föregångare. Han har fantasi

The Hungry Saw (Beggars Banquet) som den italienske sångaren Lucio Battisti på “Amarsi un po” och känsla som brittiska popbandet The Korgis “Everybody's Got To Learn Sometime”. Battisti tycker att det är lika svårt att älska som att flyga; Tellier framhåller å sin sida att han inte är någon sexkung. Den storslagna balladen “L'Amour et la Violence” är “Sexualitys” största stund, när den inte får någon refräng utan istället mynnar ut i postcoital trance. När fransmännen i maj skickar Tellier till Eurovisionen är det nog med hopp om att äntligen få en sångare att älska som är lika snuskig som Serge Gainsbourg.

dramatisk. “All The Love” blir ett njutbart mantra att ta med sig. Man blir mottaglig för de ordlösa spåren, som utgör det verkligt vackra på skivan. Instrumentalmusik med olika prägel – “Intro”, “The Organist Entertains”, “E-Type” – susar förbi med aningar av Nino Rota, Montgolfier Brothers och gammal elegans. Andra låtar skulle nog vara mer övertygande live. När det polerade plockas isär och den mogna uppbrottsstämningen går att relatera till är det svårare att värja sig. En låt som “Yesterday's Tomorrows”, och motståndet är glömt.

Estelle feat. Kanye West

Håkan Hellström För sent för Edelweiss (Dolores/EMI) På ”För sent för Edelweiss” kan man höra spår av gamla band som hade flöjt och spelade utomhus. Låtarna är nog tänkta att passa Håkan Hellström som scenartist, men texterna kommer från en fritänkare. “Zigenarliv dreamin” är som en Philemon Arthur & the Dung-tappning av blues – musik som är hejvild att följa med i. Håkan Hellströms sätt att skriva, med ständigt oväntade vändningar i texten, ger stor behållning. Språket är attraktivt och så långt ifrån färdiggjorda fraser. Redan inledande “Tro och tvivel” är rörande, en vacker proletärhyllning. Håkan finner en sympatisk ton som han lyckas behålla skivan igenom. Hela “För sent för Edelweiss” genom-

Mindre soul, men fortfarande en del alkohol. Ändå är tonläget inte mörkt. Trots titelspårets djävulstematik domineras ”The Hungry Saw” av lätta anslag. Den känslomättade Tindersticksupplevelsen som man är van vid möts halvvägs med barnmusiken som Stuart Staples och Dave Boulter gjorde på ”Songs for the Young At Heart” för ett par år sen. ”The Hungry Saw” är liksom insvept i filmisk väv, som gör att man upplever den som mer drömsk än emotionell. Med Staples återhållsamma sång och försiktiga frasering av orden blir musiken mer associativ än

syras av en naiv föreställning om rock'n'roll som pojkar och flickor tycker är “wow!”. Denna typ av musik, som inte helt harmoniserar med mig – men hela tiden med Håkan – ger mig stor respekt för honom. Hans vakande ord över “trötta Göta älv”, överseendet med “gud som sover vid ratten”, de förtrollade vägarna tanken tar i “Kär i en ängel” – det är en form av geni.

“American Boy” (från “Shine”) (Homeschool/Atlantic Records) Medan Kanye West sin vana trogen rappar om sig själv, sjunger Estelle om saker hon vill göra. I “American Boy” för hon fram längtan av ett slag som ingen kan uppbåda som tror sig redan ha uppnått allt. Inplanterade i denna planerade hit finns de vanliga battlefraserna om att vara bäst, men den förväntan man hör i Estelles röst uttrycker något helt annat. Förutom att göra en väldigt lyckad pophybrid med “American Boy”, är denna sångerska och mc inne på ämnen som man sällan hör och som sätter henne i en ovanligt specifik situation. Hon är på väg någonstans, vill resa till New York, men har vissa reservationer inför upptäckter hon gjort. I resan

finns en kärlekshistoria inbakad – eller tvärtom. Estelles sångstil, både sval och exalterad, passar för båda lägen. De musikaliska knepen i “American Boy” är hämtade från folk som visste hur man gjorde en singel, som 80-talsgrupper med drömmar om soul och disco. Jag menar, duetter finns det fortfarande gott om, men det är sällan de, som här, står och faller med så snygga vokalharmonier.

SID 95

novell1.indb 95

08-04-07 05.54.07

SMAK NOVELL/VÅR 2008

TOR BILLGREN

Den brustna illusionen

»När vi ser percussionspelaren slå an tamburinen hör vi genast resultatet, men när laptopartisten lyfter pekfingret och klickar med musen vet vi inte om det är för att öka volymen på basgången eller bara klicka bort ett felmeddelande.«

SID 96

llt verkade så perfekt när jag tog plats i teatersalongen på Inkonst i Malmö. De stålgrå och skärmförsedda syntarna stod mittemot varandra som två djur, redo att para sig, alternativt slita varandra i stycken. På videoskärmen bluddrade cool film. Så gjorde Detroit-duon Dopplereffekt entré, och spelningen började. Mysig plink-plonk-elektronika i makligt tempo. Helt okej i sex minuter – sen började jag undra vad jag gjorde där. Till slut blev det en av de mest bedrövliga spelningarna jag varit på. Så här i efterhand är det svårt att sätta fingret på vad det var som skapade den här avgrundskänslan. Särskilt om man beaktar att jag, när jag några veckor senare hörde konserten i P2, tyckte att den var riktigt bra – visserligen sanslöst enkel och inte det minsta framåtblickande, men ändå. Förmodligen handlar det om det limbo – det mystiska mellanläge – som den elektroniska livekonserten har lätt att hamna i. När musiken är en ren studioprodukt som helt och hållet skapas i datorn, försvinner det självklara sättet att framföra den live. Den tysta överenskommelsen mellan artist och publik om vad en konsert ska vara för något har fått omformuleras. Från en tillställning där artisten skapade ljuden, melodierna och rytmerna på scenen framför publikens ögon och öron, till något mer flytande, där det inte klart framgår vad det egentligen är som artisten gör – vilka handlingar som hänger ihop med vilka ljud. Sambandet mellan orsak och verkan har lösts upp. När vi ser percussionspelaren slå an tamburinen hör vi genast resultatet, men när laptopartisten lyfter pekfingret och klickar med musen vet vi inte om det är för att öka volymen på basgången eller bara klicka bort ett felmeddelande. Jag är ganska nöjd med den här hemliga situationen. Jag ser gärna artisten som en mystisk mastermind på scenen med sin magiska låda. En konsert hade förlorat åtskilligt i värde för mig om jag visste att det enda artisten gör är att trycka på play och sedan ägnar resten av spelningen åt att justera diskanten en decibel hit eller dit. Jag tror att det var här någonstans det brast i min upplevelse av Dopplereffekt. Liveinsatsen bestod i att de med klaviaturtangenterna startade förprogrammerade sekvenser, ett vanligt sätt att jobba i dessa sammanhang. Problemet var att de använde sig av väl synliga syntar, och inte stod gömda bakom skärmar. Illusionen av trollkarlen med sin låda bröts och den tråkiga liveinsatsen låg i öppen dager. Att se så simpel musik framföras på ett så riskfritt sätt är ointressant – precis som att se världens bästa lindansare larva sig på en meters höjd, med både säkerhetssele och skyddsnät.

SMAK NOVELL/VÅR 2008

ACTION BIKER

SNÖLEOPARDEN Snöleoparden (Rump recordings)

Hesperian Puisto (Friendly Noise) Som en isdrottning skrider Sarah Nyberg Pergament fram över de kalla och blåsprakande ljudmattorna. Från den chansoninspirerande ”By Myself” byggs albumet långsamt upp via electroclashiga ”Refridegerator”, den melankoliska ”Hesperian Puisto” och barnramsiga ”I Look Out For You”. Skivan mynnar ut i de två mästerverken ”ICA Lappis”, som handlar om hennes mataffär i Stockholm, och ”Frosty Snow Winter” – en låt som ger precis samma känsla som att efter en vecka i en stinkande ubåt äntligen få sticka upp huvudet

genom luckan och känna doften av den svala, friska luften igen. Sångerna är varvade med korta instrumentala stycken som tonas upp, låter i ett tiotal sekunder, och tonas ner igen. De fungerar som retfulla lekar med minnet och blir någon sorts ekon av låtar som man tror sig ha hört, men ändå inte. Som kompositioner är de väldigt fina, och hade jag fått bestämma så hade åtminstone några av dessa små elektroniska hälsningar fått utvecklas till långa och monumentala resor in i istemplets ekande salar.

M83

Består trumljudet på fenomenala ”Trance” av en träslev mot en stor plastdunk fylld med vatten? Eller är det en benknota mot en trolltrumma? På ”Hodja fra Pjort” har Stampe låtit några ungar sjunga en populär barnvisa och sedan lagt på instrument och slagverk i efterhand. Det är extremt gulligt och svänger på ett underbart sätt, men kan bara nästan mäta sig med Hans Appelqvists briljanta ep ”Att möta verkligheten” från 2003, som bygger på samma koncept.

DOMINIQUE

Saturdays=Youth (Mute)

På förra M83-skivan ”Digital Shades, Vol. 1” experimenterade Anthony Gonzalez med en egen variant av ambientmusik. Det är inget som faller mig på läppen. Framförallt tråkas jag ut av hans rastlösa tendens att fylla igen varenda hål i ljudbilden med breda mattor, istället för att våga släppa fram tystnaden. Därför är det kul att höra honom göra just detta på ”Saturdays=Youth” – en skiva med ”vanlig” M83-musik, alltså mer åt pophållet. Låtarna är mycket dynamiska, med snabba kast från högintensitet till lågintensitet, och innehåller

Det finns en tydlig känsla av Philemon Arthur and the Dung över den danske multiinstrumentalisten Jonas Stampes debutplatta – fast utan trams och tokroliga texter. Musiken skapar en bild av ett skrotupplag som plötsligt fått liv, där de kasserade instrumenten, speldosorna och leksakerna samlas under månskenet till en nattlig kabaré med soptippens möss och rävar som publik. De udda och svårdefinierade ljuden tvingar lyssnaren att skärpa hörseln, och man famlar mellan olika associationer och bilder.

More Love Now (Kompakt)

många crescendon och explosiva refränger. Visst har vi hört soundet förut från band som My Bloody Valentine, Radio Dept och framförallt Cocteau Twins, men är det så här välproducerat och vackert finns det ingen anledning att protestera. Första singeln från ”Saturdays=Youth” är den åtta och halv minuter långa ”Couleurs” – en instrumental rökare som borde förses med varningstext för att hindra folk från att lyssna på den i bilen. Innan den är slut är man garanterat uppe i 220.

Att lyssna på Berlingruppen Dominiques tredje album ”More Love Now” är som att dricka sangria i parken med någon som man vill dela resten av sitt liv med. Musik och vänner från det förflutna passerar revy i solskenet och vinkar till en i slow motion. Under ett träd sitter Neil Young och spelar gitarr och torkar svetten ur pannan. Elvis Costello sitter på en bänk och äter glass tillsammans med Mike Scott från Waterboys. På en ranglig cykel svischar Leonard Cohen förbi och är en hårsmån från att köra på Lou Reed, som köper en ballong ur

ett gigantiskt knippe. Och borta vid paviljongen är Tindersticks i färd med att soundchecka stråkarna inför kvällens spelning; jag tror att det är ”Eleanor Rigby” de värmer upp med. Sen går man till zoo och matar djuren, ser en film och går hem. Låter det larvigt? Patetiskt? Javisst! Och helt jävla underbart. Det var länge sedan jag var så totalförälskad i en skiva.

SID 97

novell1.indb 97

08-04-07 05.54.08

FIKTION NOVELL/VÅR 2008

Alltid sist i Novell: Nyskriven litteratur om musik

Det finns en vind du aldrig sett TEXT: IDA SÄLL

ILLUSTRATION: Leslie Peanut

äget är högt – man ser mer av himlen här. På fjärde våningen bor du. Det står någon annans namn på dörren, det finns en vind du aldrig sett. Väggen ovanför spisen har blivit gul och när en granne står i hissen tar du trapporna. Du har satt upp ett foto på din mamma vid sängen men är fortfarande inte helt säker på att du faktiskt bor här. På morgonen leker en ung pitbull ensam på gården. Den rullar lyckligt över gräsmattan, fnyser. Huset är stort och oformligt, går inte att rita. Längs med alla sju våningarna löper långa korridorer som svänger flera gånger. Brevbärarna tillbringar en hel förmiddag i ditt trapphus. Snabba, lätta steg som aldrig stannar. Du står i morgonrock i hallen och lyssnar. Varje kväll efter middagen dricker du te, för så gjorde ni alltid hemma. När hon ovanför sätter sig framför pianot slår du av ljudet på Rapport. Alla stycken är långsamma, går i moll. Du tycker väderpresentatören får något sorgset i blicken. Det är nya melodier varje dag men hon spelar alltid på samma sätt, liksom trevar sig fram över tangenterna. Du tänker att hon måste ha mjuka händer. Du lägger dig i sängen och du vet att om du anstränger dig kan du höra hissen. Det tar fyra sekunder mellan varje våning. Du tittar på ditt armbandsur, någon går av på trean. Det slår dig plötsligt att du inte har en aning om vad dina väggar är gjorda av. Du trycker handflatorna mot en av dem, knackar löst. Gips, tegel, betong – du skulle aldrig känna skillnaden. Men du fortsätter knacka, du knackar Beethovens femma och gissar på gips. Du pressar örat mot den svala ytan och hör rören sjunga. En telefon ringer, någon slänger sopor. Din närmsta granne får orgasm och du somnar. Stammarna har aldrig bytts ut – igår morse gav avloppet i köket ifrån sig ett ljud som precis liknade en saxofonslinga.

»Gips, tegel, betong – du skulle aldrig känna skillnaden. Men du fortsätter knacka, du knackar Beethovens femma och gissar på gips.«

Du drömmer att du klär dig i blått, tar på dig hjälm och handskar. Du klättrar genom ventilationssystem och lyser med ficklampa. Ackompanjerad av busvisslingar installerar du köksfläktar i alla lägenheter och sedan byter du ut samtliga stammar. Det går snabbt och enkelt, du behöver inte ens skiftnyckel för hon med pianohänderna hjälper till att skruva. Ni hittar fyra trumpeter, tre tromboner och en saxofon där inne i rören. Du delar ut instrumenten till grannarna, men saxofonen behåller du själv. Någon hämtar en gitarr och brevbäraren säger att han har ett trumset i bilen. Pianokvinnan kommer emot dig med en keyboard i famnen. Hon ler stort och du tänker att tänderna liknar tangenter. Tillsammans bildar ni ett storband och spelar på taket i gryningen. Sedan vaknar du. Läget är högt – visst ser man mer av himlen här. Men du tittar inte på den, du står i morgonrock vid ytterdörren och lyssnar på städmaskinen ute i korridoren. Han som kör har hosta men den verkar lite bättre den här veckan. Dånet från motorn är hårt och jämnt, nästan lugnande. Du knyter dubbelknut på skärpet och bestämmer dig för att börja ta flöjtlektioner. Ida Sälls debutbok ”Jenny Häggs mamma solar brösten i sovrummet” ges ut i vår på Modernista.

SID 98

novell1.indb 98

08-04-07 05.54.09

novell1.indb 99

08-04-07 05.54.11

L U G E R I S AM A R B E TE M E D TE LIA P R E S E N TE R A R

N.E.R.D FRANZ FERDINAND GRINDERMAN SIGUR RÓS SONIC YOUTH THE SONICS THE FLAMING LIPS US

UK US AUS

HÅKAN HELLSTRÖM BEIRUT JOSÉ GONZÁLEZ THE NATIONAL S

LYKKE LI IRON&WINE YEASAYER OKKERVIL RIVER BURAKA SOM SISTEMA LIGHTSPEED CHAMPION S

K LU B BAK T E R

GIRL TALK HOLY FUCK PACIFIC! NO AGE US

CAN

BILJETTER PÅ WWW.WAYOUT W EST .SE BI L J E T T E R S Ä L J S ÄV E N PÅ B E N G A N S I G Ö T E B O R G O C H PÅ P E T S O U N D S , R E C O R D H U N T E R , S O U N D P O L L U T I O N O C H BE N G A N S I S T O C K H O L M. I N T R Ä D E PÅ K L U B B A R I MÅ N AV P L AT S .

Presentatör

novell1.indb 100

Huvudsponsorer

Sponsorer

Partner

Arrangör

08-04-07 05.54.24