[New] Lägg inte ut, lägg ner

”Vad har du på handen, usch vad äckligt det ser ut”. Jag gick på högstadiet när orden yttrades av en tjej som var ett par år äldre, om min brännskada jag har på höger hand. Vad äckligt.

Orden kunde inte slagit hårdare mot en tjej i tonåren, som stod på randen till vuxenlivet och fortfarande formades av människors ord och tyckande, som redan var osäker på sitt utseende. Någon äcklades över något jag aldrig kan bli av med. Orden var förmodligen inte menade att ta så illa men eftersom jag fortfarande minns dem drygt 35 år senare, så gjorde de väl ett negativt avtryck.

”VARFÖR KLIPPTE du dig, du var mycket finare innan, du ser ut som en kille”. Pang. Ännu en mening mottagen under tonåren, denna gång yttrades de av en ett år äldre kille. Dessutom en kille som var ”poppis”, med högre status än jag. Åh, hur jag gick den dagen och förbannade frisyren som hårfrisörskan skänkt mig. En lite kortklippt frisyr som jag inte alls trivdes med redan innan, blev nu till en plåga och jag ville knappt gå till skolan.

ALLA måste ju titta på mig och se hur ful jag var! Jag har flera exempel som jag skulle kunna ta upp men jag stoppar där. Jag vet bara att de finns bevarade i mitt minne.

allt som behövs för att starta ett jordskred. En hastigt uppblossande känsla som tar över, skrivs ner och sprids inom loppet av någon minut. Någon minut kontra en dags, veckas, månads, års, livslångt lidande. Hån, ilska, förolämpning som färdas med blixtens hastighet på sociala medier.

TÄNK ER NU att de två händelser jag beskrev i början hade inträffat idag. Reflektera kring om båda dessa personer istället för att säga det ansikte mot ansikte, hade spridit det på Instagram, Snapchat, TikTok. Vilken effekt hade det då fått på mig, dig, någon nära om vi var i tonåren? Hur hade magkänslan varit när vi skulle gå till skolan dagen efter?

Idag är några ord och en knapptryckning allt som behövs för att starta ett jordskred.

VI GÅR VÄL alla igenom faser i livet där vi ifrågasätter oss själva och hur vi ser ut. En del kanske rycker på axlarna åt det, bryr sig inte om små kommentarer medan det för andra känns som vassa taggar som borrar sig in i hjärtat. Det är ju också så lätt att vräka ur sig saker i den känsligaste av åldrar, saker man kanske inte borde ha sagt och som man får ångra.

När vi växte upp var det dock närmare från handling till konsekvens om något hände. Spridningen av det som sades var inte heller så stor. Det var oftast bara de närmaste som fick höra något, om ens det. Idag är några ord och en knapptryckning

Det är lätt att i affekt skriva något som man inte borde. Jag önskar bara att den som har känslan, den som vill få ut ilskan, bara stannar upp lite och tar ett djupt andetag. Jag vill att den personen försöker tänka tanken ”om jag hade X framför mig nu, som jag är så förbannad på, skulle jag fortfarande kunna säga orden jag vill skriva och stå för dem”? ”Om det var jag som var på andra sidan, skulle jag vilja ha de här förolämpningarna, det här hatet, spritt så att hela världen kan se det”?

Om du är den personen hoppas jag att du stannar upp. Om du dessutom är vuxen så har du ett ansvar att föregå med gott exempel, inte hänga ut någon. Jag vet att varken mitt tonårs- eller vuxna jag skulle vilja läsa de elaka kommentarerna på nätet och jag tror inte att någon annan vill det heller.

Träning, vänner, skriva, hundpromenader.