Vårt motto är att aldrig sluta glömma

När man får skriva om vad man vill, vad skriver man om då? När man får möjligheten att dela en historia, en tanke, en åsikt, en känsla. Vad gör man med den möjligheten? Jag har funderat fram och tillbaka länge och väl och kommit på allt möjligt, och ändå ingenting.

Ska jag skriva om hur det är att ha kameler som “husdjur” och hur tusan det kommer sig att det blev så? Ska jag skriva om att jag älskar att vara sysselsatt nästan dygnets alla timmar och att det inte är ett problem så länge jag mår bra i själen?

Ska jag skriva om hur det var att jobba med inspelningen av Nattryttarna, när vår häst fick och hade en huvudroll i serien?

Om att vara med i landslaget i en sport som nästan ingen känner till? Ska jag berätta om mina resor till Iran och andra länder och mötet med alla fantastiska människor? Om att en familj kan vara så mycket mer än blodsband? Om en uppväxt där man aldrig varit som alla andra men till sist ändå funnit sin plats på jorden? Om föräldrar som alltid stöttat vad för galna ideér man än haft? Ja det är inte lätt att välja, för det finns många historier att dela.

OM JAG slår samman alla mina historier och tänker på livet från början tills nu så finns det ändå en röd tråd. Att våga vara annorlunda och inte ge upp om det man älskar och brinner för. Jag är ett levande exempel på så många vis och det vill jag dela med mig av.

Det är verkligen inte lätt att vara tonåring i en skola i stan och försöka passa in när man inte brydde sig om mode, shopping, smink eller annat som tjejer i min ålder älskade och visste allt om. När allt jag ville prata om och ägna min tid åt, var djur och natur. Jag är evigt tacksam att jag inte är ung nu, när sociala medier har så stort inflytande som de har. Det var jobbigt nog ändå, när de hårda orden seglade över en. Det fanns fler med mig, fast barn med andra intressen än de jag hade. Andra “nördar”, som det hette. Vi var ofta också duktiga i skolan, vilket inte heller var poppis. Men jag vet att om man bara överlever den tiden och inte tappar bort sig själv på vägen så kommer man att hitta sin “familj”, sina vänner och sin rätta plats.

IDAG RÄKNAS jag som vuxen. Jag lever på en gård med min sambo och så många

CHRISTINE KARLSSON

BOR: Kallinge.

ÅLDER: 36 år.

YRKE/SYSSELSÄTTNING:

Djurvårdare på AniCura djur att jag nästan tappat räkningen. Här bor också en av mina närmsta vänner som en gång sa till mig “det är klart att du kan skaffa kameler, varför skulle du inte kunna det?”. Vi delar gården med flera andra vänner som tillhör vår stora familj. Behöver jag berätta att jag älskar citatet: “friends become our chosen family”.

Blekinge Smådjursklinik, Egenföretagare, Stödfamilj.

TIDIGARE YRKEN: Brevsorterare, underhållsoperatör, tågvärd, säljare.

FAVORITPLATS: Utomhus.

JAG HAR ett jobb jag trivs med, utöver livet på gården. Även där med kollegor som är likasinnade. Jag och familjen tränar och tävlar i Beridet Bågskytte och vi har via den sporten fått vänner landet och världen över.

Jag tränar djur av olika slag till alla möjliga olika uppgifter. Vilket har lett till filmjobb större än jag kunde drömma om som ung. Hela tiden möter jag nya likasinnade, nya vänner, en större och större gemenskap där udda inte längre är udda på samma sätt. Jag vet att detta gäller alla “nördar”, för jag har sett hur de som inte gav upp - verkligen har blivit något för att de har kämpat för det dom brinner för.

DET STÖRSTA mottot i vår familj är ”att aldrig sluta drömma” och inte bara det utan lev också din dröm, så mycket som du bara kan.

Men ha aldrig för höga krav på dig själv, för det ska vara roligt på resan. Vi har alltid massor att göra och jag älskar att leva så, vad andra än säger. Ibland leder det till lite översvämning i hjärnkontoret, det får jag erkänna. Något jag alltid kommer minnas är när en i familjen utbrister, av misstag, att vårt motto är att aldrig sluta glömma!

Ja vem vet, det kanske är så man överlever i denna galna världen i slutändan.