Sic transit gloria mundi –Historik och bakgrund

Text: Peter mannheimer, bearbetad av Herman Håkansson

Talesättet ”Sic transit gloria mundi” har florerat i Sverige sedan senare delen av 1700-talet. Men varifrån hämtades talesättet? Vilket är talesättets ursprung? Att det har förekommit i romersk-katolska kyrkans påvekröningsceremoni är tämligen känt – men är det i Rom vi hittar dess ursprung?

Vilket är talesättets historiska ursprung? i erkända uppslagsverk framträder en närmast entydig bild där det härrörs till den tysk-nederländske munken Thomas a kempis, cirka 1380-1471, de imitatione Christi (1418) och påvekröningen i den romersk-katolska kyrkan. att de imitatione Christi (om kristi efterföljelse) är en av de mest kända kristna uppbyggelseskrifterna och en manual i fromhet avsedd att assistera själen i dess strävan efter helighet och gemenskap med Gud. verket har sagts innefatta det allra bästa i den västerländska kristna mystiska teologin.

Talesättet förekommer dock inte i detta verk, utan uttrycks som; o quam cito transit gloria mundi (o, huru förgår världens härlighet). men ändå tillskrivs Thomas talesättet. utifrån detta bör Thomas avskrivas som inspirationskälla.

Påvekröningen

För att söka talesättets historiska ursprung återstår påvekröningen inom den romersk katolska kyrkan. den påvliga kröningen var fram till 1964 en del av den sex timmar långa påvliga installationsmässan, i vilken den nyvalde påven kröntes som den romersk-katolska kyrkans överhuvud och vatikanens regent. att kröningen efter 1964 tas bort hör förmodligen samman med översynen av kyrkans liturgi vid andra vatikankonciliet 1962-1965. den äldsta officiella nedteckningen av den påvliga kröningen återfinns i verket Cæremoniale romanum (1488). Själva kröningen beskrivs som att på kröningsdagen hämtas den nyvalde påven i sin kammare av ämbetsmän, präster, diakoner och kungliga ambassadörer. med det påvliga korset i spetsen och omringad av Schweizergardet, som med dragna svärd gör plats åt processionen, förs påven i sedia gestatoria (bärstol) mot Peterskyrkan. Processionen stannar tre gånger genom att den påvliga ceremonimästaren faller på knä framför påven. i sin hand håller ceremonimästaren två käppar, på vilken den ena fästats ett vaxljus och på den andra ett par linstycken. medan det första linstycket snabbt med hjälp av vaxljuset eldas upp utropar ceremonimästaren ”Sancte Pater, sic transit gloria mundi!” (Helige Fader, så förgår världens härlighet). detta utförs tre gånger. dessa ord, riktade till påven, tjänade som en påminnelse av jordiska utmärkelsers övergående natur och att han istället skulle prioritera det eviga livet.

I tidigare beskrivningar av den påvliga kröningsceremonin, såsom den engelska prästen adam av usks (1352-1430) Chronicon och den franske dominikanen Etienne de Bourbons (ca 1190-1261) de septem donis Spiritus Sancti liknas den vid kejsarkröningar där stenar presenteras för kejsaren med frågor om av vilken typ kejsaren vill bygga sitt begravningsmonument. Hos Etienne återfinns det eftersökta talesättet: ”det sägs därför att när en påve konsekreras* och upphöjs till den högsta äran eldas lintyg framför hans ögon och till kejsaren (sic!) uttrycks: Så förgår världens härlighet (Sic transit gloria mundi).

Bysantinska kejsarkröningar

Den italienske munken Petrus damiani (1007-1072) sänder under en resa ett brev till påven alexander ii (cirka 10101073) där han berättar om de bysantinska kejsarkröningarna. damiani skriver att det hos grekerna finns redogörelser för en sed i vilken kejsaren omges av en begravningshögtidlighet.

Medan en kör sjunger närmar sig en akolut* som i ena handen bär en vas fylld med ben och aska från de döda och i den andra en del finkammat lin. Så snart dessa eldas slukas linet av flammorna i ett ögonblick, för i askan erkänner kejsaren att han själv bara är aska – medan han i det brinnande linet skådar hur snabbt världen kommer att förbrännas vid tidpunkten för domen.

Besançon

En liknande ceremoni har förekommit i Besançonkatedralens (Frankrike) medeltida liturgi där ärkediakonen för ärkebiskopen presenterar lin som eldas och uttrycker ”reverende pater, sic transit mundus et concupiscentia eius” (Högvärdige fader, så förgår världen och din vitalitet) och ärkebiskopen skulle svara ”Scito te terram esse” (Jag vet att jag till jord ska bliva).

”reverende pater, sic transit mundus et concupiscentia eius”

Den uppmärksamme finner här att ordalydelsen inte är i enlighet med det eftersöka talesättet, men vi känner igen eldandet av lintyg. intressant är att den ovan nämnda Petrus damiani besökte Besançon år 1063 och dåvarande ärkebiskopen, Hugues de Salins (1005-1066), hade visat honom sin grav som förberetts med sådan omsorg att den skulle kunna ta emot honom samma dag.

Om Kristi efterföljelse (latin De imitatione Christi, ungersk utgåva från 1891.

Bild: Wikimedia Commons.

Akakia

De i olika tider refererade bysantiska kröningsritualerna, särskilt hos Etienne och damiani, stammar mest troligt från en muntlig tradition kring den sed i vilken kejsaren håller en akakia (eller anexikakia), en liten purpurfärgad påse innehållande jord, eller aska från en grav, som en symbol för ödmjukhet inför makten.

Verket de Ceremoniis, sammanställt för den bysantinske kejsaren konstantin vii Porfyrogennetos (905-959), beskriver akakian som en skriftrulle med betydelsen att vara en påminnelse och representation av de livgivande lagarna. i den senare de officiis från 1200-talet beskrivs den som en bit silke format som en skriftrulle innehållande jord och som bärs med en näsduk. dess betydelse anges här som en påminnelse av dödligheten och en varning mot stolthet.

Mappa

det framstår vara bortom tvivel, menar flertalet forskare, att akakian har sitt ursprung i mappa – en näsduk med vilken de romerska konsulerna signalerade öppnandet av spelen i hippodromen, den grekiska hästkapplöpningsbanan. mappan var förmodligen av lin eller silke och ursprungligen vit till färgen. under 700-talet kom mappan att utvecklas till akakian. En av de tydligaste bilder vi har på akakian är kejsare alexanders (870-913) mosaik i Hagia Sofia i konstantinopel (istanbul). mappan finns tidigast omnämnd av den romerske retorikern Quintillian (35100 e kr) i institutio oratoria (cirka år 95) med en hänvisning till dess användande vid spelen och anger att ordet (mappa) är puniska. Puner var romarnas namn för fenicier (1500-300 f kr), det vill säga befolkningen i de forntida statstaterna i ett område som idag motsvaras av Libanon och Syriens kust.

En sida ur De septem donis Spiritus Sancti (Den Helige Andes sju gåvor).

Bild: Wikimedia Commons.

Medeltida liturgi

detta var några utvalda nedslag i talesättets historiska ursprung. Sammanfattningsvis kan sägas att det ceremoniella skeendet sannolikt har sitt ursprung i mappan som senare utvecklas till akakian. Petrus damiani korresponderar med S:t mariaklostret i konstantinopel och får genom detta höra talas om den bysantiska kröningsceremonin, om vilken han informerar påve alexander ii. detta är den möjliga förlagan till införandet i påvekröningen likaväl som i Besançonkatedralens medeltida liturgi. X

Fotnot konsekreras ¬– helga, göra helig, heliggöra, hålla helig, inviga, heligförklara, installera, ta i bruk, använda första gången. akolut – medhjälpare, assistent, biträde, ungbroder

Har tidigare publicerats i Brödrakontakt.