tema ovisshet

Vad händer nu?

Vad händer efter pandemin, när det nu blir?

2020 blev inte som vi trott, och ingen vet hur det blir framgent.

Detta nummer av Kalender m.m utgår från frågan: vad händer nu? I planeringen av församlingens verksamhet för hösten 2020 har vi utgått från att pandemins påverkan på samhället kommer att minska. Endast framtiden kan visa om det är rätt. Församlingen gör hela tiden en avvägning mellan evangelisk nödvändighet och risk i våra verksamheter. Dvs vi genomför verksamheter som är evangeliskt nödvändiga och med låg risk, och i alla verksamheter följer vi Folkhälsomyndighetens direktiv. Detta innebär bl a att flera verksamheter som du som församlingsbo är van vid sannolikt uteblir i höst. Andra kommer genomföras. Ändringar och anpassningar kan ske med kort varsel, utifrån pandemiläget. Vi beklagar detta men kan naturligtvis inte agera på annat sätt, och hoppas på din förståelse för det.

Och kom ihåg – kyrkan finns alltid här för dig. Ring oss gärna om du vill komma i kontakt med oss.

Med tillönskan om Guds välsignelse

Fredrik Höggren, Kyrkoherde

sida 28 Fira gudstjänst hemifrån!

sida 38 Välkommen att besöka oss på allhelgonahelgen sida 40 Livskvalité ”Livets efterrätt!” med barnmorska, mormor och farmor Anne Johansson sida 42 FREDTalks ”Hur kristen var Jesus?” med domkyrkokaplan Ulf Lindgren

gästkrönika Vart går jag när vägen till målet inte kan urskiljas?

Mikroskopiskt, i det närmaste osynligt och tillsynes bortom all kontroll stängde SARSCoV-2 ner vårt globala samhälle inom loppet av några veckor. I ett ögonblick ekade Champs-Élysées lika tomt som Rub al-Khali och mänskligheten som velat bemästra hela jorden, från Marianergravens djupaste punkt till atmosfärens yttersta gräns och förbi, satt inlåst i karantän. Tillfälligt besegrad av 120 till 160 nanometer stora kronformade vironer.

I landet Mellanmjölk går vi vår egen väg. Här tas inga populistiska beslut. En ny slags hjälte träder fram klockan 14.00. Inte amerikanskt gåpåig, tyskt precis eller franskt intellektuell utan anspråkslös, i stickad tröja och med en kaffekopp som stöd. Hyllad och ifrågasatt står statsepidemiolog Anders Tegnell mellan oss och döden. En flack kurva är lösningen.

Vi håller det mesta öppet, går i skolan och till jobbet, tvättar händerna, håller distans. De flesta av oss anpassar sig efter Folkhälsomyndighetens allmänna rekommendationer. Det är ok att gå på restaurang bara man håller avstånd. Tillhör du riskgruppen ska du dock stanna hemma. För likt världen över drabbas de svagaste hårdast i Sverige. Ju äldre man är, desto större är risken för allvarlig sjukdom och död. Om man dessutom har andra sjukdomar ökar risken ytterligare.

Även om vi en stund vandrat längs den åtråvärda kurvan ifrågasätts den svenska strategin allt oftare. De verkar vara många. De läkare, statistiker, politiker och journalister som sitter inne med svaren. Snart är vi alla självutnämnda epidemiologer, i alla fall på insändarsidor och sociala medier. Själv får jag en känsla av tomhet mellan människorna i retoriken. Kvar står Tegnell med kaffekoppen klockan 14.00. Självkritisk men inte uppgiven. Kurvan är flack!

I tomheten mellan människor drabbas vi av mer än en viral luftvägsinfektion. Här regerar rädsla och ensamhet närd av kvällstidningsrubriker om mortalitetsstatistik och stängda gränser. I tomheten är det tydligt att det är vi mot dem.

Det är tron på annat än tomhet mellan människor som får mig att fortsätta att gå när jag inte kan urskilja vägen. Jag går till den lokala affären när jag behöver. Handlar till mor på torsdagar. Går till jobbet, håller avstånd, tvättar händerna och känner tillit till att mina medmänniskor gör likadant.

I varje andetag kommer jag 120 till 160 nanometer närmare målet. Där vi glömmer allt som skiljer. Vi behöver alla varann, för rädsla smittar fler än Covid-19.

Andreas Jarud Vd Ängelholms Näringsliv

Quo Vadis?

Vart går du? Enligt legenden ställer Petrus frågan till Jesus på Via Appia utanför Rom. Petrus är på väg från staden och dess förföljelser av kristna, och han möter Jesus som går att bära prövningarna i Petrus ställe. ”Jag går att korsfästas, ännu en gång, i ditt ställe” säger Jesus till Petrus. Berörd och ångerfull vänder Petrus om och går tillbaka till Rom för att möta sitt öde.

Quo vadis? Ja, vart går vi nu? Hur kan man beskriva 2020? Från ingenstans kom ett virus som kom att förändra allt. I dess spår har människor lidit, sörjt, våndats, kämpat och försökt så gott det går. Människor har avlidit och livsverk slagits i spillror. Pandemin har fått mig att tänka på Petrus och Jesus möte mer än en gång. Den har väckt frågor om mening, om hopp, om rädsla och om vardagligt mod. Och över alltsammans hänger frågan: vart går vi nu? Hur ser den normalitet ut som vi nog alla längtar efter? Kommer samhället bli som innan, eller finns det saker som förändrats och aldrig kan vridas tillbaka? Är det i så fall av godo eller ondo? Frågorna är fler än svaren.

Som präst får jag ibland frågan om mening i det svåra. Efter dödsfall, olyckor, ondska. Finns det en mening i allt ont som sker? Nej, det tror jag inte men kan naturligtvis inte veta. Att vi ställer frågan är dock viktigt, och människan har gjort det i årtusenden. Bibeln är full av frågan om mening i lidandet, och svaren är spretiga. Ofta återvänder jag till en av bibelns starka gestalter – Job – som i boken som bär hans namn konfronterar Gud med just den frågan: varför behöver jag lida?

Nej, jag tror inte det finns en mening i att människor lider eller när våld och ondska syns triumfera. Däremot har jag ofta sett att det kan födas en mening när mörkret väl har slagit till. Som att det, i det största mörker, kan öppnas nya dörrar som förut inte kunnat urskiljas. Jag har sett det så ofta, och erfarit det själv, att det knappast är en slump. Men bara för att det kan födas mening ur det som är svårt betyder det inte att det finns en mening i att det svåra händer.

Även i spåren av den pågående pandemin har nya dörrar öppnats, ny mening har hittats. Människor vittnar om att det har blivit tydligare för dem vad som verkligen är viktigt i livet – relationerna, hälsan, de små ögonblicken. I stunder av isolering och oro har de stora visionerna fått kliva åt sidan. Doften av morgonkaffet och ett gott samtal över telefon har i stället blivit tydligare bärare av mening. Samhället har, i alla fall delvis, blivit varmare av alla initiativ att hjälpa varandra under krisen. Och gott så. Men bara för att det föds gott ur krisen är pandemin ju inte mindre oönskad eller hemsk för det. Men vi har inget annat val än att gå vidare från där vi står. Vi skulle säkert, likt Petrus, om det var möjligt bara vända ryggen åt det som är jobbigt och gå därifrån. Och visst kan man dra sig undan framtiden, låta bli att öppna de nya dörrar som blivit tydliga först nu i krisen. Men vad blir det av oss då?

Det finns en fantastisk liten dikt av prästen och poeten R S Thomas. I dikten ”The Coming” står Gud med ett litet klot i sin hand, och ber Sonen titta. Se hur människan skövlat och förstört, hur hungrande människor lider. Diktens bild av vår värld är mörk och plågsam. Men allt vänder i den sista raden. Sonen ser. Och han säger: ”låt mig stiga ner dit”.

Den påminner mig om varför jag tryggt kan öppna de nya dörrar jag ser i krisen. Eller varför jag likt Petrus, trots vånda, kan välja att bära min del av prövningarna. Den som bär världen, min bäste vän, vet svaret på frågan, quo vadis. Och han är med. Det räcker.

Fredrik Höggren Kyrkoherde

Ska det vara såhär??!

Under mina år som sjukhuspräst har jag samlat på mig ett antal böcker om själavård, krishantering och sorgebearbetning. Jag hämtar ofta kunskap och inspiration ur dem och fördjupar mig i olika modeller som jag sedan finner användbara i mitt arbete på sjukhuset. Men under den senaste tiden, och med all den oro, ovisshet och rädsla som präglat både mina möten på sjukhuset och samtalen med mina medmänniskor i vardagen och arbetslivet på grund av den rådande pandemin så har en helt annan bok gett mig både hopp och på sätt och vis också fått belysa den tid vi lever i. Boken är Peter Schössows barnbok om döden: Ska det vara såhär??!

Boken handlar om en liten fräknig flicka som argt släpar runt på sin stora knallröda, blanka farmorsväska och vrålar ilsket ”Ska det vara så här??!” med jämna mellanrum på olika platser i staden. Givetvis väcker hon både förvåning och förundran hos dem hon möter, och en liten grupp börjar följa efter henne ända tills en av dem tar mod till sig och äntligen vågar ställa frågan: Vad är det som har hänt?

Elvis är död vrålar flickan! Och när hon öppnar den knallröda, blanka farmorsväskan ligger det en liten, gul död fågel i den. Hennes allra bästa vän, och plötsligt är ingenting längre som förut.

Sorgen och smärtan över att någon vi tyckt väldigt mycket om är död kan vi nog känna igen oss i de allra flesta av oss, men jag tänker att vi också kan känna igen oss i ilskan och frustrationen över att vi inte längre har fullständig kontroll över vår situation och vårt sätt att leva. Vi har förlorat något och det känns, allt är helt plötsligt annorlunda. Vi får inte längre ta i varandra utan tvingas hålla avstånd till varandra, och i allra värsta fall helt avstå från att träffa och krama om dem vi tycker om. Många av oss är rädda. Ja, man får nästan själv lust att gå ut och ställa sig på torget och vråla: Skall det vara så här??!

Evangeliet och heligheten i den här berättelsen återfinns i frågan, vad är det som har hänt? Ignatius av Loyola, 1500-talssoldaten som blev mystiker, byggde sitt andliga liv på övertygelsen att människan är skapad att lovprisa och vörda och tjäna Gud. Att göra det är att älska och tjäna den som Gud älskar, och att låta sig älskas av Gud.

I dopet kallas vi som människor att vara Kristus för vår nästa, det innebär att vi får hjälpas åt att ställa frågan till varandra om hur det är och vara beredda att stanna kvar och lyssna på svaret. I en oviss tid när vi alla trampar vatten och försöker att orientera oss i en ny verklighet får vi lära oss att mötas och finna gemenskap på nya sätt. Vi får ge av vår tid och vårt engagemang till varandra på de sätt som är möjliga just nu och låta vänskapens heliga närvaro växa i nya rum.

Thérèse Andrée Kjellström Komminister

Reflektioner kring coronapandemin

coronapandemin har påverkat oss alla på olika vis. Här kan du läsa reflektioner kring pandemin av Elisabeth Kullenberg och Carl Gustaf Gudmundsson som är förtroendevalda i församlingen. Reflektionerna är baserade på frågorna: Tror du att det kan komma något gott ur coronapandemin? Vad har denna tiden gjort med dig? Och hur corona har påverkat uppdraget som förtroendevald?

Psst! Nästa år är det kyrkoval. Vill du ställa upp? Som förtroendevald är du med och gör skillnad. Mer information hittar du på svenskakyrkan.se/kyrkoval/stall-upp eller kontakta vår växel 0431-43 75 00 .

...min förhoppning är att vi ska kunna gå tillbaka till ”den gamla tiden”

År 2020, detta år kommer vi att minnas som året då vi var tvungna att hålla avstånd, ej ta i hand eller umgås som vi gjort tidigare. Jag tror att vi har lärt oss att hålla avstånd och tvätta händerna. Men att vi ska kunna umgås som vi gjort tidigare och träffas i olika sammanhang är min förhoppning, att vi ska kunna göra som tidigare.

Vi har genom detta förstått hur stor skillnad vi kan göra genom att leva efter dessa restriktioner och att tvätta händerna ofta och noga, då kan vi faktiskt rädda liv. Vår tro, vår kyrka och den gemenskap som vi har när vi träffas ser vi fram emot att ta del av igen så våra möten återigen kan bli naturliga och okomplicerade. När vi resonerar fram beslut till bästa lösningen. Att vara förtroendevald är inte lätt när man inte kan träffas och ha diskussioner om nutid och framtid. Digitalt går ju men det blir inte detsamma, min förhoppning är att vi ska kunna gå tillbaka till ”den gamla tiden”.

Vi önskar också att vi kan ta farväl av de som avlider på ett värdigt sätt och få uttrycka vår förtröstan. Vår personal hjälps åt att hålla igång verksamheten på ett förträffligt sätt med gudstjänst, konfirmation, bröllop, dop, begravningar och diakoni med mathjälp etc. Tack, ni gör alla ett fantastiskt bra arbete! Dessa tider har gjort att många är ensamma och saknar någon att prata och umgås med. Ta gärna telefonen och tänk på de som sitter själva ”en signal betyder så mycket”. Tillsammans är vi starka och tillsammans kan vi med enkla medel hjälpa till att stärka de som är ensamma.

Med önskan om en god fortsättning på hösten!

Carl Gustaf Gudmundsson Förtroendevald

Vi har lärt oss värdet av gemenskap och lyhördhet...

Coronaviruset som gav covid-19 har påverkat hela vårt samhälle. Alla har blivit medvetna om hur vi kan ta ansvar för varandra genom handhygien, hålla avstånd och inte vara på jobbet eller ute bland folk när man är sjuk. Helt vanliga regler som egentligen gäller alltid. En positiv sak med bättre handhygien är att de ”vanliga” influensorna och magsjukorna har nästan försvunnit, däremot har många blivit svårt sjuka av den nya influensan.

Det svåra är att vara nära och samtidigt hålla avstånd. Uppfinningsrikedomen för att kunna hålla kontakt och hjälpas åt har varit stor. Vi har lärt oss värdet av gemenskap och lyhördhet och att se våra medmänniskor. Gammal som ung. Alla behöver synas och vi vill alla bli bemötta för den vi är. Digitala möten har avlöst varandra – på gott och ont. Det är mer ansträngande att mötas digitalt än fysiskt. Kroppsspråket och mellansnacket försvinner. Det blir viktigare med tydlighet och att ”muta” mikrofonen. Det har också blivit viktigt att stryka möten som inte är så viktiga omedelbart – ta vara på egen och andras tid!

Många längtar efter nära och kära – digitala möten kan inte uppväga känslan av en kram eller klapp på kinden. Som förtroendevald längtar jag efter att få tillbaka en församlingsverksamhet där vi kan öppna upp för fysiska möten för våra medmänniskor och där vi återser de som inte kunnat vara på gudstjänster på länge. Jag har under denna tid sett kraften i en verksamhet där alla gör sitt bästa för att stötta varandra och hitta nya idéer för att kunna ha kvar verksamhet och ha en synlig församling som gör skillnad för människor i alla åldrar. Några exempel är att kunna ordna konfirmationsverksamhet och konfirmation på nytt sätt och hjälpa till att handla och köra ut mat till de som behöver den hjälpen. Jag är stolt över att vara kyrkorådets ordförande i Ängelholms församling.

Elisabeth Kullenberg Förtroendevald