tema ”du

”Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem” (Matt 18:20)

Jesus visar oss att en församling inte behöver vara stor. Och han visar oss att det är människor som gör en församling, människor som vill leva i hans anda och försöker följa hans väg. En församling byggs alltså av mänskliga relationer, inte saker eller ting.

Detta nummer av Kalender m.m. har fått temat ”Du”. Vi vill visa på att det är vi alla som tillsammans formar församlingen. Det sker när vi lyssnar på Jesu ord: ”följ mig!” (Matt 4:19) och utforskar livets och trons mysterium tillsammans.

Du som läser detta är sannolikt medlem i vår församling. Du är därför en viktig del i vad den är. Till dig vill jag säga både tack och samtidigt välkommen att fördjupa ditt engagemang ytterligare om du vill. Är du inte medlem och vill bli det? Hör av dig till oss så hjälper vi dig bli det – församlingen rymmer alltid fler!

Jag önskar dig en fin vår och inte minst påsk!

sida 27 Livskvalité - ”Pappa Ann-Christines bekännelser” Fotograf: Anna Nordström sida 31 Lördagsmusik - Orgelkonsert med Hans Fagius, professor vid Musikkonservatoriet i Köpenhamn

Fredrik Höggren, Kyrkoherde

sida 34 FREDTalks - ”ONDSKA – vad är det och vad gör vi åt det?” med Peter Dalling sida 38 Vårsångskväll - Höja sångare sjunger glada vårsånger

Du i församlingen

När vi tänker på och talar om vad det innebär att vara en församling görs det ofta med utgångspunkt i ordet Vi. En person kan inte ensam utgöra en församling, dels är detta en språklig självklarhet men det finns även ett mycket djupt teologiskt antagande om att kristen tro handlar om gemenskap. Gemenskap med Gud och till våra medmänniskor. En församling blir alltså ett vi eller en gemenskap.

När vi sitter i kyrkbänken en söndag gestaltas detta vi tydligt runt omkring oss, vi är flera som firar gudstjänst, några leder den, kören sjunger, någon läser texter, någon tänder ljus, vaktmästaren sköter ljudet och ser till att alla hör. Alla delar bröd och vin i Herrens heliga måltid. Alla är ett vi som delar en gemenskap.

Vad som också blir tydligt för oss denna söndag är att gemenskapen och vi:et består av många du. Det är många du som tillsammans bidrar till helheten och som gör att vi kan skapa en känsla av tillhörighet och av att vara ett Vi. Det spelar ingen roll om du är präst och leder gudstjänsten, diakon och delar ut nattvardsgåvor, kyrkvärd som hälsar alla välkomna, körsångare eller musiker, textläsare, eller om du firar gudstjänst i bänken. Alla är vi ett du, som tillsammans skapar helheten och ett större Vi. Alla dessa du behövs för att vi ska kunna följa Guds vilja att fira gudstjänst.

Församlingar världen över har genom dess tvåtusenåriga historia alltid bestått av många du. När de första församlingarna grundades var det många olika människor som bidrog till kyrkan och dess gudstjänster. Några byggde enkla kyrkobyggnader några förkunnade andra firade gudstjänst i bänken. Hur du än kommer i kontakt med kyrkan idag, är du ett av dessa du som är med och bygger kyrkan idag, du är alltså en del i en viktig länk av människor som sträcker sig bakåt hela vägen till Kristus själv. Då liksom idag blir det ingen kyrka utan någon som du.

Christian Senniksen, Diakon

Vi är ideella medarbetare

Lotta bakar och får provsmaka på en dröm från förr om att ha ett eget café. Filip ser det som en chans för personlig utveckling och att växa som person. Och för Gisela har det varit en utmaning som har öppnat upp nya tankar på vad hon vill göra.

Lotta, Filip och Gisela är alla ideella medarbetare i församlingen. De har intervjuats så att de kan berätta om sina äventyr som ideella medarbetare och för att vi vill få svar på frågan: hur är det att jobba ideellt egentligen?

Foto och text: Jonna Axelsson, kommunikatör

Är du intresserad av att bli en ideell medarbetare? Se sida 22-23 för inspiration och information.

Lotta Ohlin

Lotta Ohlin, 51 år, är engagerad i Höja. Hon är ideell medarbetare på sommarcaféerna, gravsmyckningskaffet och på julottan. – På julottan har jag varit med en gång och serverat, tagit emot gäster och dukat fram. Denna gången på lille julafton var jag med och förberedde. Jag skivade korv, la upp i skålar och plastade in så att de som jobbade på juldagen bara skulle kunna duka fram. Det var jag och en till som förberedde det. Lotta är även med i Höja kyrkgrupp. Det är det som är grunden till att hon gör dessa grejer förklarar hon. Eftersom det är de som bland annat håller i caféerna, gravsmyckningen och julottan. – När det gäller gravsmyckningskaffet så brukar vi dela upp oss så att vi är två på varje pass. Jag är där mellan till exempel tio-tolv sen blir jag avlöst mellan tolv-två. Då tar man emot besökarna som är där och fixar till anhörigas gravar. Man går ut och bjuder in dem i gemenskapen och värmen. På gravsmyckningskaffet bjuder de på fika. Inte alltid, men ofta har Lotta bakat till det. Men det är sommarcaféerna, som är i juni och augusti, som är det stora.

– Då bakar jag massor. Jag brukar räkna med i genomsnitt att det är 60 personer varje gång. Då kan det vara att jag bakar 4-5 tårtor, lite småkakor och allt möjligt. Det är min uppgift att se till att det är kakor till varje gång. Det var en i församlingen som frågade om hon ville vara med och baka till caféerna och det var så det startade. Hennes val om att vara med verkar hon vara mycket nöjd med. – Det är jättekul. Vi är en sammansvettsad grupp i Höja kyrkgrupp och om man bortser från kyrkgruppen så tycker jag om att baka. Jag möter samma människor, de kommer på caféerna. Ibland kommer lite nytt folk och det är extra kul. Likadant gravsmyckningen. Det är en go känsla att möta människor och man ser att det man gör blir uppskattat. Sen är det lite drömmar också. Förr ville jag ha ett eget café. Jag får smaka lite på det, men efter varje sommar känner jag att nu vill jag inte baka mer, säger hon och skrattar. – Det är kul för min egen del och det är kul att träffa människor. Det är en speciell gemenskap, ett gott gäng. För att hinna med säger Lotta att hon pusslar med sitt schema och tar bara det hon mäktar med. Hon berättar att det ger väldigt mycket och att hjälp alltid behövs. – Känner man att man vill hjälpa till, har tid över, vill träffa folk eller vara del av en gemenskap så finns det alltid något för alla. Man behöver inte baka tio tårtor till ett café.

Filip Mann

Filip Mann, 18 år, är med i barngrupper som ideell medarbetare och där får han göra lite allt möjligt. – Jag hjälper till med barnen och är där som vuxen. Man kan vara med och spela innebandy med barnen, spela kort, lägga pussel, spela instrument och kolla på film. Det är så varierande. Det finns alltid en struktur hur träffarna ser ut, men det är inte likadant varje gång. Han hittade sitt ideella uppdrag när han skulle ha praktik förra året. – Efter det har jag stannat för jag tycker det är en trevlig plats att vara på. Det är kul att vara här. Det är trevliga människor som jobbar här och det är trevligt att få träffa barnen. Det är rätt många ungdomar man kan prata med också. Filip försöker även se det som personlig utveckling och som en ledarskapsutveckling. Det är ett sätt att kunna jobba framåt och växa lite som person berättar han. Om du är intresserad av att arbeta ideellt så ger han tipset om att testa. – Oavsett vart man ska vara så kan man alltid testa, tycker man inte om det så behöver man inte vara med och gå dit fler gånger. Om man nu vill testa på något så är det bara att testa.

Gisela Fredin Grimberg

Gisela Fredin Grimberg, 50 år, är gudstjänstvärd i Ängelholms kyrka där hon är med på gudstjänster och mässor. – När jag kommer till kyrkan så kollar jag vilka som är där, ser om agendorna är framplockade och lägger dem i psalmböckerna. Oftast har jag en kompis som också kommer. Så vi är två stycken. Då delar vi upp arbetet med att läsa text och vem som tänder ljuset vid förbönen. Någon gång har jag varit med och delat ut nattvarden. Jag hälsar välkommen när de kommer och delar ut psalmböcker vid dörrarna. Vi tar upp kollekt om där inte är konfirmander, då är de jätteduktiga och gör en massa. Gisela är även engagerad i diakonin med pilgrimsvandring. Där har hon har lett vandringar, bearbetat en text och illustrerat bilder till en folder om pilgrimsvandring. Det var när hon under en gudstjänst fick signalen ”om det ska hända något får du göra något” som Gisela tog kontakt. – Det var en utmaning att vara i gudstjänsten, läsa text och dela ut nattvard. Men jag tänkte det är detta jag ska göra.

Gisela berättar att det har öppnat upp andra tankar på vad hon vill göra och hon håller därför på att utforska det diakonala området. Det hon gillar mest är mötet med alla människor, gemenskapen, vänligheten och omtanken. – Jag tycker om att läsa texterna för jag märker att det berör. Även om det är en text jag inte förstår eller vet var den kommer ifrån, men om man läser den medvetet så går det fram. En utmaning som jag tycker är kul är att jag gillar att ha saker i ordning och reda och veta vad som händer. Men alla präster är olika, de vill ha det på olika sätt och förbereder på olika sätt. Hon har valt att arbeta ideellt för att lära sig om Svenska kyrkan och om kyrkoåret. – Jag märker varje gång att där är saker som jag inte förstår alls. Jag var inte så road av religionskunskap i skolan. Det kristna språket har varit en utmaning. Hon försökte att inte ta det bokstavligt och översätta det med begrepp som var mer bekanta för henne. På det sättet har hon kunnat ta det till sig. Hon tipsar om att göra så om man inte är bekant med kyrkliga termer för det viktigaste är gemenskapen. – Känner man att man är ensam eller inte gör något kul på jobbet men vill göra något fint för någon annan så är ideellt arbete ett bra sätt .

Ris-ligt kul att du är med!

Det finns en gammal legend om hur schackspelet föddes. Eller snarare hur dess uppfinnare belönades.

Säkert finns den i olika versioner men den här har jag hört: uppfinnaren presenterade sitt brädspel med svarta och vita pjäser och 64 rutor för kejsaren i Persien och erbjöd sig sälja spelet till honom. Denne blev så begeistrad att han omedelbart ville köpa det. ”Önska dig vad du vill som ett tecken på min tacksamhet för detta ädla spel”, uttryckte kejsaren. Uppfinnaren, en enkel men finurlig man, svarade: ”Jag vill ha ris.” Kejsaren blev förvånad, och tyckte att detta var en oerhört blygsam lön för ett så fint spel. ”Jag skulle vilja ha ris motsvarande summan av om man lägger ett riskorn på schackspelets första ruta, två korn på den andra, fyra på den tredje, åtta på den fjärde osv. Att man hela tiden dubblar antalet riskorn från förra rutan till man är uppe i 64 rutor. Så många riskorn vill jag ha.” Riskorn är ju så små, och det kan ju inte bli så många riskorn tänkte kejsaren, så han tänkte att han gjort en riktigt bra affär. ”Kör till!” utbrast han snabbt. Fast det blev en dyr affär. Räknar man på det motsvarade priset kejsaren fick betala för spelet Persiens totala årsskörd av ris under tio år eller så. Tror man kommer nära antalet riskorn om man räknar på (2 upphöjt i 64)-1. Räkna själv får du se hur många korn det blir – drygt 18 triljoner!

Det finns något med berättelsen som jag gillar. Kanske det där med dynamiken i att vara många. Den enskilde tar inte så mycket plats, är inte så kraftfull. Men tillsammans händer det något. Som i en församling. Som i Ängelholms församling. Vi är ungefär 14 300 medlemmar. Med stor sannolikhet är du som läser detta en av dem.

Vi är olika, men delar mycket. En del av medlemmarna är väldigt aktiva i körer, frivilligarbete, i gudstjänstliv eller andra verksamheter. Andra gillar att vara med men är mer passiva i sitt medlemskap: de gillar det församlingen gör men är inte så ofta hos oss. De vet att vi finns här när de behöver oss, eller kanske gillar de det vi gör för andra. Gott så. Andra medlemmar i sin tur kanske är anställda hos oss, medan andra i sin tur kanske funderar på att lämna oss. Några är trosvissa, andra tvivlare, många sökare. Och många av oss är allt det där, samtidigt. Vi är olika ålder och tänker och tycker och röstar olika, men ändå är vi en gemenskap, som samlas runt något grundläggande: kanske värderar vi olika saker i kyrkan. Tron, tilliten, mystiken, musiken, det sociala arbetet, gemenskapen i sig, hoppet, kyrkorummen... eller kombinationer av detta. Det är helt ok. Som medlem avkrävs du ingen bekännelse varför du är en del av Ängelholms församling. Oberoende av så är vi genuint glada att du är medlem. Svenska kyrkan Ängelholm är vår stads största idéburna organisation. Tillsammans gör vi att den kan ta plats. Att vi kan göra så mycket, för så många människor.

Det går att tappa bort enskilda riskorn, det vet alla som vevat runt i köket med decilitermått, recept och kort tid tills maten skall vara klar. Men som berättelsen om schackets födelse lär oss går det inte när de blir många. Så är det med oss också: en medlemsorganisation som bärs av oss alla, som ständigt visar på och utforskar livets sammanhang och djupaste mening, som arbetar med av avhjälpa mänsklig utsatthet och upprätta människovärdet, att låta generationer mötas, bära traditioner och kulturarv vidare och vandra med människor i glädje och sorg kommer aldrig att förlora sin röst.

Tack för att du, genom ditt medlemskap, gör det möjligt.

Fredrik Höggren, Kyrkoherde